Vad är den permanenta revolutionen? 

Följande utdrag är det avslutande kapitlet i Den permanenta revolutionen, skriven av Leo Trotskij 1929 efter att han hade förvisats från Sovjetunionen. Två år tidigare hade den kinesiska revolutionen 1925–27 krossats till följd av den klassamarbetspolitik som den stalinistiska ledningen för Kommunistiska internationalen hade påtvingat det kinesiska kommunistpartiet. Trotskij tog därför tillfället i akt att reda ut vad hans teori om den permanenta revolutionen egentligen innebar – en teori som grovt hade attackerats och förvanskats av stalinisterna – och förklara dess fortsatta betydelse för kommunister i Kina och i andra länder.

Teorin om den permanenta revolutionen är tillsammans med Lenins teori om imperialismen ett av de viktigaste bidragen till marxismen sedan Marx och Engels död. I nummer 51 av Till marxismens försvar publicerar vi därför med stolthet ett antal artiklar som utforskar detta begrepp på djupet.

Prenumerera på Till marxismens försvar

Grundläggande teser

Jag hoppas att läsaren inte misstycker om jag slutar denna bok med att – även med risk för upprepning – försöka att kort formulera mina principiella slutsatser.

1. Teorin om den permanenta revolutionen kräver nu den största uppmärksamhet från varje marxist, ty klasskampens och den ideologiska stridens utveckling har nu till fullo höjt denna fråga över nivån av reminiscenser över gamla åsiktsskillnader bland ryska marxister och förvandlat den till en fråga om karaktären, de inre sambanden och metoderna i den internationella revolutionen i allmänhet.
2. Med hänsyn till länder med försenad borgerlig utveckling, särskilt de koloniala och halvkoloniala länderna, innebär teorin om den permanenta revolutionen att en fullständig och genuin lösning på deras demokratiska uppgifter och frågan om nationell frigörelse endast är möjlig genom proletariatets diktatur som ledare för en förslavad nation och framför allt för bondemassorna.
3. Inte bara den agrara, utan också den nationella frågan tilldelar bönderna – som utgör den överväldigande majoriteten av befolkningen i de efterblivna länderna – en utomordentlig plats i den demokratiska revolutionen. Utan en allians mellan proletariatet och bönderna kan den demokratiska revolutionens uppgifter inte lösas, inte ens ställas på fullt allvar. Men alliansen mellan dessa två klasser kan endast förverkligas genom en oförsonlig kamp mot den nationellt-liberala bourgeoisiens inflytande.
4. Oberoende av de första episodiska stadierna av revolutionen i de individuella länderna, är förverkligandet av den revolutionära alliansen mellan proletariatet och bönderna endast möjlig under det proletära avantgardets politiska ledning, organiserad i Kommunistpartiet. Detta innebär i sin tur att segern för den demokratiska revolutionen endast är möjlig genom proletariatets diktatur, att denna baserar sig på en allians med bönderna och först och främst löser den demokratiska revolutionens uppgifter.
5. Sedd historiskt uttryckte bolsjevismens gamla paroll – ”arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur” – just den ovannämnda relationen mellan proletariatet, bönderna och den liberala bourgeoisien. Den har bekräftats genom Oktobers erfarenheter. Men Lenins gamla formulering löste inte på förhand frågan om vilka inbördes relationer som skulle råda mellan proletariatet och bönderna inom det revolutionära blocket.
   Med andra ord: formuleringen fick medvetet en viss algebraisk kvalitet, som man tvingades ersätta med mer precisa aritmetiska kvantiteter under den historiska erfarenhetens process. Men erfarenheten visade – och detta under omständigheter som utesluter varje form av misstolkning – att oberoende av böndernas revolutionära betydelse, kan de likväl inte spela en självständig roll och än mindre en ledande. Bonden följer antingen arbetaren eller borgaren. Detta innebär att ”arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur” endast är möjlig som proletariatets diktatur som leder bondemassorna.
6. En arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur som en regim vilken genom sitt klassinnehåll skiljer sig från proletariatets diktatur kan endast förverkligas under förutsättning att ett självständigt revolutionärt parti kan upprättas, som uttrycker intressena hos bönderna och den småborgerliga demokratin i allmänhet, det vill säga ett parti som kan erövra makten med stöd från proletariatet och som kan bestämma dess revolutionära program.
   Som hela den moderna historien omvittnar – särskilt den ryska erfarenheten under de sista 25 åren – består ett oöverstigligt hinder på vägen till skapandet av ett bondeparti i småbourgeoisiens brist på ekonomisk och politisk självständighet och dess djupa inre differentiering. På grund av detta går de övre sektionerna inom småbourgeoisien (bönderna) i alla avgörande frågor samman med storbourgeoisien, särskilt i krig och revolution; de lägre sektionerna går samman med proletariatet; mellanskiktet tvingas sålunda välja mellan två extrema poler. Mellan kerenskijaden och bolsjevikernas makt, mellan Kuomintang och proletariatets diktatur finns det inte och kan det inte finnas något mellanliggande stadium, det vill säga ingen arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur.
7. Kominterns försök att tvinga på de orientaliska länderna parollen om arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur – vilken för länge sedan och definitivt utdömts av historien – kan endast ha en reaktionär effekt. I den mån denna paroll ställs mot parollen om proletariatets diktatur bidrar den politiskt till proletariatets upplösning i de småborgerliga massorna och skapar sålunda de fördelaktigaste villkoren för den nationella bourgeoisiens hegemoni och följaktligen för den demokratiska revolutionens sammanbrott. Införandet av denna paroll i Kominterns program är ett direkt förräderi mot marxismen och bolsjevismens oktobertraditioner.
8. Proletariatets diktatur som har kommit till makten som ledare för den demokratiska revolutionen konfronteras oundvikligen och mycket snabbt med uppgifter vars förverkligande sammanknyts med djupgående ingrepp i den borgerliga egendomsrätten. Den demokratiska revolutionen växer direkt över i en socialistisk revolution och blir därigenom en permanent revolution.
9. Proletariatets maktövertagande innebär inte revolutionens avslutning, utan endast dess inledning. Den socialistiska uppbyggnaden är endast möjlig på basis av en klasskamp i nationell och internationell skala. Denna kamp måste under de förhållanden som råder – med en överväldigande dominans för de kapitalistiska förhållandena på världsnivå – oundvikligen leda till explosioner, det vill säga inom landet till inbördeskrig och utanför de nationella gränserna till revolutionära krig. Däri ligger den socialistiska revolutionens permanenta karaktär i sig, oberoende av om det är ett efterblivet land som är invecklat – som endast i går fullbordade sin demokratiska revolution – eller ett gammalt kapitalistiskt land som redan haft en lång epok av demokrati och parlamentarism.
10. Fullbordandet av den socialistiska revolutionen inom nationella gränser är otänkbart. En av de grundläggande orsakerna till krisen i det borgerliga samhället är det faktum att de produktivkrafter det skapat inte längre kan förenas med nationalstatens ramar. Ur detta följer å ena sidan imperialistiska krig, å andra utopin om ett borgerligt Europas Förenta Stater. Den socialistiska revolutionen börjar på nationell nivå, utvecklas på en internationell och fullbordas på världsarenan. Den socialistiska revolutionen blir sålunda en permanent revolution i en nyare och vidare mening av ordet; den når sin fullbordan endast i en slutlig seger för det nya samhället på hela vår planet.
11. Ovanstående skiss över utvecklingen av världsrevolutionen eliminerar frågan om länder som är ‘mogna’ eller ‘omogna’ för socialismen i den anda av pedantisk, död klassifikation som ges i Kominterns nuvarande program. Eftersom kapitalismen har skapat en världsmarknad, en världsomfattande arbetsfördelning och världsomfattande produktivkrafter, har den också förberett världsekonomin som helhet för en socialistisk omvandling.
    Olika länder kommer att genomgå denna process i olika tempo. Efterblivna länder kan under vissa omständigheter nå fram till proletariatets diktatur snabbare än utvecklade länder, men de kommer att nå socialismen senare än dessa.
    Ett efterblivet kolonialt eller halvkolonialt land vars proletariat inte är tillräckligt förberett för att ena bönderna och ta makten kan därigenom inte föra den demokratiska revolutionen till dess slut. Och tvärtom: i ett land där proletariatet har makten i sina händer som ett resultat av den demokratiska revolutionen beror det följande ödet för diktaturen och för socialismen i sista hand inte bara och inte så mycket på de nationella produktivkrafterna som på utvecklingen för den internationella socialistiska revolutionen.
12. Teorin om socialism i ett land, som växte fram genom reaktionen mot Oktober är den enda teori som konsekvent och ända till slutet motsätter sig teorin om den permanenta revolutionen.
    Epigonernas försök att under slagen från vår kritik begränsa tillämpningen av teorin om socialism i ett land enbart till Ryssland, på grund av dess specifika karaktär (dess stora vidder, dess naturresurser etcetera) förbättrar inte saken utan gör den bara än värre. Brottet med den internationalistiska ståndpunkten leder alltid och oundvikligen till nationell messianism, det vill säga att man tillskriver speciell överlägsenhet och särskilda kvaliteter till ens eget land, vilket påstås tillåta det att spela en roll som inget annat land kan spela.
    Den världsomfattande arbetsfördelningen, den sovjetiska industrins beroende av den utländska teknologin, de utvecklade europeiska produktivkrafternas beroende av det asiatiska råmaterialet, etcetera, etcetera, omöjliggör uppbyggnaden av ett självständigt socialistiskt samhälle i ett enda land i världen.
13. Stalins och Bucharins teori som går emot hela den ryska revolutionens erfarenheter, ställer inte bara den demokratiska revolutionen i mekanisk kontrast till den socialistiska, utan den innebär också ett brott mellan den nationella revolutionen och den internationella.
    Denna teori tvingar på revolutionerna i efterblivna länder uppgiften att etablera en overklig regim av demokratisk diktatur, som ställs mot proletariatets diktatur. Därigenom inför denna teori illusioner och fiktioner i politiken, paralyserar kampen för proletariatets maktövertagande i Orienten och hindrar den koloniala revolutionens seger.
    Själva proletariatets maktövertagande innebär, ur den ståndpunkt som intas av epigonernas teori, revolutionens fullbordan (”till 9/10” enligt Stalins formulering) och inledningen av en epok av nationella reformer. Teorin om kulakens överväxande i socialismen och teorin om världsbourgeoisiens ”neutralisering” är följaktligen oskiljaktiga från teorin om socialism i ett land. De står och faller tillsammans.
    Genom teorin om nationell socialism degraderas Kommunistiska internationalen till ett understödsvapen som endast kan användas i kampen mot militär intervention. Kominterns nuvarande politik, dess regim och urvalet av dess ledande personal motsvarar fullständigt Kommunistiska internationalens utnämnande till rollen av hjälptrupp som inte kan lösa självständiga uppgifter.
14. Kominterns program som skapats av Bucharin är helt igenom eklektiskt. Det gör det hopplösa försöket att försona teorin om socialism i ett land med den marxistiska internationalismen, vilken emellertid är oskiljaktig från världsrevolutionens permanenta karaktär. Den kommunistiska Vänsteroppositionens kamp för en korrekt politik och en sund regim inom Kommunistiska internationalen är oskiljaktigt sammanknuten med kampen för ett marxistiskt program.
    Frågan om programmet är i sin tur oskiljaktig från frågan om de två ömsesidigt uteslutande teorierna: teorin om permanent revolution och teorin om socialism i ett land. Frågan om den permanenta revolutionen har för länge sedan överskridit gränsen för en tillfällig åsiktsskillnad mellan Lenin och Trotskij, vilken nu lösts av historien. Kampen står mellan Marx’ och Lenins grundläggande tankar å ena sidan och centristernas eklekticism å den andra.

Köp Trotskijs klassiker Den permanenta revolutionen på Röd oktober.

Rödoktober.se