Det märks knappast för den som bara följer de stora medierna, särskilt i Sverige. Hösten 2025 präglas av en världsomspännande revolutionär våg.
¡Que se vayan todos! (“Alla måste bort!”) har man kunnat höra på gatorna i Perus städer sedan slutet på september. Landets unga tog ledningen i enorma marscher, vägblockader och demonstrationer. Inom loppet av ett par veckor hade man störtat president Dina Boluarte, som kommit till makten genom en kupp mot vänsterpresidenten Pedro Castillo i december 2022.
Efter tre år av skandaler, försämringar och öppen korruption (vid offentliga tal bar hon exempelvis rolexklockor och guldsmycken som köpts med mutor) har arbetare och fackföreningar snabbt anslutit, när de unga tagit initiativet. Det som började som en protest mot försämring av pensionerna, utvecklades snart till en massrörelse mot kriminalitet, korruption – fattigdom för folket parallellt med flagrant lyx i toppen.
För att förhindra att folket skulle välta hela regimen, avsatte parlamentet enhälligt Boluarte den 10 oktober. Ersättaren? José Enrique Jerí Oré, talman i Perus kongress, dömd för sexuellt övergrepp (upphävt av riksåklagaren) och föremål för flera pågående utredningar för mutbrott.
Den 15 oktober organiserades en nationell strejk och nya massprotester, där rapparen ‘Trvko’ mördades av civilklädd polis. Fortsättning följer.
Generation Z
Det är en historisk lag att det i varje revolutionärt uppsving är ungdomar som först går ut i kamp. Men varje generation unga stöps inte i samma form.
Generationen som kallas Z är född mellan ungefär 1997 och 2012. De äldsta var 11 år när den globala finanskrisen bröt ut 2008, 14 år när krisen i Sydeuropa tog fart – och samtidigt massrörelser som Occupy Wall Street, Indignados-rörelsen, generalstrejkerna i Grekland, de arabiska revolutionerna, med mera. Därpå orsakade imperialisternas intervention inbördeskrigen i Syrien och Tunisien – och enorma flyktingvågor – medan allt mer högljudda högerdemagoger i väst försökte kanalisera ilskan in i rasistiska kanaler.
De yngre gick i skolan när pandemin bröt ut, och tonåren har präglats av Ukrainakriget, inflationskris, handelskrig, militarism och inte minst folkmordet i Palestina. Ovanpå det börjar effekterna av klimatförändringarna synas överallt.
Hela denna generations politiskt medvetna liv har formats av kapitalismens kris, i alla dess otaliga regionala och nationella variationer.
I många länder visar detta sig i ett brinnande hat mot alla kapitalismens institutioner och representanter.
Den första varningen till borgarklassen kom när revolutionen på Sri Lanka störtade regeringen 2022, och presidenten behövde räddas med helikopter. I Bangladesh störtades Hasina två år senare. I Kenya tvingade hundratusentals människor regeringen att backa från planerade försämringar. Parlamentet stormades. Knappast någon deltagare var äldre än 30 år, och ‘Gen Z-revolutionen’ blev ett internationellt begrepp. I juni i år bröt rörelsen ut igen.
Det var i slutet på augusti som storbranden tog fart. Revolutionär ilska formligen exploderade i Indonesien, där politikers lyxvillor brändes ned och plundrades. Parlamentsbyggnader brändes, likaså högkvarteren för den korrupta polis som försvarar den härskande klassens styre.
Den 8 september bröt Gen Z-revolutionen ut i Nepal. På 24 timmar brändes parlamentet, högsta domstolen, partihögkvarter och flera korrupta politikers hem. När de hörde att armén evakuerade politiker, bröt de sig in på flygplatsen för att bränna den med. Dagen efter avgick premiärministern och flera ministrar.
I Östtimor bröt massrörelsen ut den 15 september, mot regeringen planer på att förse parlamentsledamöterna med lyxbilar. I Filippinerna tog protesterna fart den 21 september mot att politikerna stoppade välgörenhetspengar i egna fickor. På Madagaskar var den utlösande faktorn några dagar senare frågan om strömavbrott. I Marocko den 27 september var det frågan om korruption och välfärd.
I Latinamerika bidrog vågen av uppror till att stärka generalstrejken 12 september i Ecuador mot regeringen, organiserad av ursprungsbefolkningens organisation CONAIE. I Paraguay bröt demonstrationer ut den 28 september under parollen “Vi är de 99,9 procenten. Vi vill inte ha korruption.” Samtidigt tog protesterna fart i Peru.
Blockera allt!
På en månad hade Gen Z:s revolutionära uppror spridit sig, helt utan parti eller organisering, till åtminstone åtta ytterligare länder på tre olika kontinenter, störtat tre regeringar och fått flera andra att backa.
De serbiska studenterna, som är del av samma generation, har samtidigt lett de största massprotesterna i landets historia sedan november 2024.
I Frankrike lanserade unga på sociala medier parollen ‘Bloquons tout!’ för en massdemonstration den 10 september, som riktade sig mot president Macron och hela hans nedskärningsregim. Helt utan organisation anslöt sig hundratusentals. Facket CGT tvingades kalla till en separat aktionsdag den 18 september, då över en miljon deltog parallellt med strejker i flera sektorer.
Parollen spred sig över gränsen till Italien, där Blocchiamo tutto blev en del av mobiliseringen för en 24-timmars generalstrejk den 22 september, som den lilla fackföreningen USB tagit initiativ till. Efter att Gaza-flottiljen attackerats, tvingades den stora fackliga konfederationen CGIL utlösa en generalstrejk den 3 oktober. Två miljoner människor deltog i en flodvåg av demonstrationer i över 100 städer. Dagen efter deltog en halv miljon i en nationell demonstration i Rom.
Detta var inte bara de största mobiliseringarna Italien sett på årtionden. En politisk strejk på denna skala till stöd för ett annat folk, som drabbas av folkmord – mot imperialismen – det saknar motstycke.
Samtidigt blockerade de italienska hamnarbetarna leveranserna av krigsmateriel till Israel, med stöd från en rörelse på tusentals som hjälpte dem att identifiera vilka containrar man skulle vägra lasta.
Detta visar något viktigt: att inget sker i samhället, utan arbetarklassens tillåtelse. Organiserad i medveten kamp för sina intressen, har den internationella arbetarklassen makten att utmana – och besegra – imperialismen.
I Spanien hade hundra tusen blockerat en cykeltävling där Israel deltog under första halvan av september. Den 2 oktober gick hundra tusen gymnasieelever ut i protester i solidaritet med Palestina, följt av en halv miljon personer senare samma dag. Den 3 oktober deltog tiotusentals studenter och universitetsprofessorer i protester. Lördagen den 4 demonstrerade 400 000 i Madrid, 300 000 i Barcelona, och så vidare. På söndagen demonstrerade ytterligare 200 000 i olika städer.
Demonstrationer i protest mot Israels bordande av flottiljen spred sig till Belgien och Australien. I nederländska Amsterdam demonstrerade 250 000 i en enorm protest den 4 oktober.
Den 1 oktober syntes palestinska flaggor i Grekland under den generalstrejk som paralyserade landet i kamp mot regeringens förslag på att utöka arbetsdagen till upp till 13 timmar. Den 14 oktober samma sak igen.
Inte undra på att imperialisterna skyndade sig att få till stånd en vapenvila.
Bygg en revolutionär international!
Det är en uppdämd ilska över den kapitalistiska krisens miljoner yttringar som nu plötsligt exploderat i en världsomspännande kedja av massrörelser, uppror och revolutioner. Överallt står unga i främsta ledet, med en instinktiv internationalism, där de lär av varandras rörelser och hämtar inspiration från dem.
Ingenstans rör det sig om några små krav. Rörelserna präglas först och främst av att man sett krisen utvecklas under många år, medan alla politiker bara går de rikas intressen. Många ser, med goda skäl, ingen avgörande skillnad mellan partier – ibland inte ens mellan de traditionellt borgerliga och de som kallar sig vänster.
I de länder där arbetarrörelsens organisationer överhuvudtaget spelat en roll – som CGIL i Italien eller CGT i Frankrike – har ungdomen och arbetarklassen behövt släpa dem efter sig.
Problemet är med andra ord inte arbetarklassens klassmedvetenhet. Problemet är definitivt inte ungdomen, som över hela världen nu uträttar stordåd helt utan ledning. Problemet är avsaknaden av ett revolutionärt ledarskap värt namnet.
Detta är ingen enkel sak att bygga. Men vi kommunister ställer inte våra uppgifter utifrån vad som är snabbt eller enkelt gjort, utan utifrån vad som verkligen behövs.
Världsrevolutionens strömvirvel pågår omkring oss. Om den ska kunna störta den härskande klassen – kapitalisterna, imperialismen – så måste det byggas partier som kan leda den kampen. Styrkorna finns, men måste organiseras och rustas med ett program.
Vi måste bygga en revolutionär massinternational. Men vi börjar inte från början. I Revolutionära kommunistiska internationalen har vi kommit en viktig bit på vägen. Gå med oss i kampen, om du vill göra vad du kan för att bidra.