Ena dagen verkar allt lugnt. Politikerna pratar på, polisen patrullerar gatorna och nyheterna låter som vanligt. Nästa dag står tusentals människor framför ett brinnande parlamentshus. Ministrar flyr, polisen vägrar lyda order, folkmassor har tagit över gatorna. Bilderna från Nepal är bara ett exempel på en våg av revolutionära uppror som sveper över världen, när en generation reser sig mot fattigdom, korruption och imperialismens utsugning.
Uttrycket ”Gen Z Revolution” användes först av de ungdomar som reste sig i en massrörelse i Kenya 2024, mot president Ruto och IMF:s nedskärningspaket. Samma sommar följde den revolutionära studentledda rörelsen mot nepotism och korruption i Bangladesh som avsatte president Hasina.
Sedan dess har nya revolutionära uppror brutit ut i Indonesien, Nepal, Madagaskar och Marocko – där politiker har tvingats bort, ministerpalats stormats och hela regimer skakats i grunden.
Ungdomen, korruption, fattigdom och imperialism
Ekonomiskt såg det bra ut på pappret. Tillväxten var långt högre än i de rika länderna.
Men under ytan fanns en helt annan verklighet: ojämlik och ”jobblös” tillväxt, ihållande fattigdom och ett växande berg av skulder till imperialistiska långivare. Den unga befolkningen var utan arbete och framtid.
I Marocko står 25 procent av 15–24-åringarna utan sysselsättning. År 2022 fick 60 procent av de nyexaminerade inget jobb. Ungdomsarbetslösheten i Nepal ligger på 20 procent. Folk tvingas massemigrera för att hitta försörjning. 26 procent av landets BNP kommer från arbete i utlandet. Madagaskar är rikt på naturresurser – vanilj, nickel, titanium – som domineras av utländskt kapital, medan 79 procent av folket lever i fattigdom.
En kenyansk ungdom satte ord på stämningen.
”Vi har inga jobb och ingen framtid, så vi har all tid i världen att störta er — och inget att förlora på att slåss mot er.”
Samtidigt finns det ett lager i samhället som lever på en helt annan planet än de unga och arbetande massorna. Borgarklassen och deras politiska representanter lever liv i överflöd. Dessa härskande skikt är inte bara korrupta på ett individuellt plan – de fungerar som lokala förvaltare åt de utländska banker, institutioner som IMF och företag som suger ut ländernas rikedomar genom lån och kapitalexport.
På Madagaskar och i Marocko bröt rörelserna ut på grund av underfinansierad välfärd och infrastruktur – medan landets resurser blir utsugna av utländska bolag, eller statens resurser går till megaprojekt som fotbollstadion inför fotbolls-VM 2030. Paroller som ”Vi vill ha sjukhus, inte fotbollsstadion”, uttryckte ilskan tydligt. I Nepal var det ett förbud på flera sociala medier, knutna till avslöjanden om nepotism inom staten, som blev gnistan.
Massornas styrka
Det som började som fredliga demonstrationer mot korruption eskalerade till revolutionära uppror när de utsatts för statens repression.
I Nepal och Madagaskar öppnade polisen eld på massorna och tiotal dog. I Indonesien dog en 21-årig chaufför när han blev överkörd av polisen – i Marocko har bilder på bepansrade polisbilar som plöjer genom folkmassor spridits på sociala medier.
Massorna lät sig inte stoppas av repressionen. I land efter land har folk gått in i våldsamma konfrontationer med polis och militär. Under upploppen som följde har polisstationer, partikontor – och i Nepal själva parlamentet – bränts ned av folkmassorna. Politiker har dragits ut på gatorna eller tvingats fly landet när massorna stormat och plundrat deras lyxvillor.
I Nepal och Indonesien vågade inte polisen eller militären ingripa efter att massorna demonstrerat sin styrka – de fick snällt vänta ut stormen. På Madagaskar tvingades presidenten fly landet efter att myteri brutit ut i militären till stöd för ungdomars kamp. Ingen kraft i samhället kan mäta sig med de breda folkmassorna när de rör på sig.
Regimerna i Sri Lanka, Bangladesh, Nepal och Madagaskar föll som flugor – alla statens institutioner besegrades tämligen enkelt. Makten låg på gatan och massrörelsen hade kunnat etablera revolutionära regeringar baserat på kommittéer av arbetare och unga. Men det saknades organisering kring ett tydligt politiskt program.
Trots paroller som “upplös parlamentet” och “bränn ned systemet” – som visar att rörelsen riktar sig mot mer än enskilda partier eller politiker – saknades en tydlig uppfattning om vad som behöver ersätta det gamla systemet. När rörelsernas ledare haft chansen, har de istället kompromissat, tillåtit teknokratiska regimer ledda av ”progressiva tänkare” och nöjt sig med symboliska åtgärder.
Över ett år efter att den ”progressiva” regimen sattes in Bangladesh har över två miljoner jobb försvunnit ur landet. I Sri Lanka fördubblades fattigdomen två år efter revolutionen 2022. Detta är en varning till Gen Z-revolutionerna. Så länge kapitalismens hjul snurrar, måste även den mest välmenande politiker hantera statsskulder och anpassa sig efter företagens och bankernas behov.
Behovet av ledarskap
“Proletariatets diktatur kan inte utövas genom en spontan massrörelse. Proletariatet behöver ett parti – starkt, disciplinerat, härdat i kamp, förmöget att analysera och leda rörelsen. Utan ett sådant parti skulle massornas revolutionära energi spridas som ånga utan en cylinder som håller den samlad.”
– V.I Lenin, ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom
Lenins citat är en exakt beskrivning av de Gen Z-revolutioner vi sett hittills. Orsaken till den stora kontrasten mellan den oerhörda potentialen i massrörelserna och hur lite som faktiskt har förändrats är att det saknas ett revolutionärt parti.
Än så länge har arbetarklassens styrka knappt utnyttjats i Gen Z-revolutionerna. På Madagaskar har några av de mer radikala facken kallat till strejker – i Bangladesh och Kenya kallade rörelsen spontant till generalstrejk och början på arbetar- och studentkommittéer upprättades. Men de stannade på en låg nivå.
I alla avgörande skeden har ledarna för vänstern inte synts till. I Nepal var det den maoistiska regimen som styrt landet sedan revolutionen 2006 som störtades. Tillsammans med borgarklassen har de administrerat kapitalismen och berikat sig själva på folkets bekostnad. I Kenya försvarade det största facket (COTU-K) i praktiken president Rutos ”Finance Bill 2024”.
Ett revolutionärt ledarskap som knöt ihop arbetarklassens organiserade kamp med de spontana massrörelserna och visade att rörelsens demokratiska krav bara kan realiseras genom att expropriera storindustrin, bankerna, jorden och sätta den i arbetarklassens demokratiska styre, hade helt förändrat situationen.
Massrörelsen kan inte förlita sig på det etablerade ledarskapet eller på tillfälliga kändisar och influencers. De kan bara lita på sig själva och arbetarklassen. Kommittéer för att leda och administrera kampen måste sättas upp i varje kvarter, universitet och arbetsplats. Ett ledarskap från de revolutionära leden måste väljas med rätt till återkallelse. Kommittéerna måste sammanlänkas på regional och nationell nivå för att ge rörelserna en medveten form.
Dessa kommittéer skulle utgöra början till ett alternativt styre i samhället – en arbetarstat som kan ersätta de ruttna regimerna och inte minst ta ägandeskap över nationens produktion och resurser. Det är den enda verkliga lösningen på massornas problem.
Vart härnäst?
I vissa länder har Gen-Z lyckats störta sina korrupta politiker. Men det är bara huvudet på ormen: Det är samma stat, härskande klass och imperialister som håller kvar i makten. Inga problem är lösta. Rörelserna kommer att dra sig tillbaka efter sin första konfrontation med staten, dra lärdomar och komma tillbaka på en högre nivå.
Det är slående hur lika omständigheterna som orsakade dessa revolutioner var. Är dessa de enda länder där liknande förhållanden råder? Nej, det finns många fler! År 2023 var 21 länder bankrutta eller på gränsen. Tre miljarder människor bor i länder som spenderar mer pengar på att betala ränta på skulder än på sjukvård eller skola.
Samma mönster syns redan i Europa, där student- och arbetarprotester i Serbien, Frankrike och Italien – mer nyligen Spanien och Belgien – visar att lågorna sprider sig. I Sydasien är det Indien och Pakistan som inte haft Gen-Z-revolutioner, men liknande förhållanden råder även där.
I Afrika, Asien och Mellanöstern växer missnöjet mot IMF:s politik, korruption och den öppna alliansen mellan de lokala eliterna och imperialismen — inte minst mot de arabiska regimer som samarbetar med USA och Israel och blundar för folkmordet i Gaza.
Det finns ingen brist på lättantändligt material runt om i världen. Frågan är inte om och vart det kommer att bryta ut fler revolutioner de kommande åren. Den är: kommer det finnas ett revolutionärt ledarskap som kan leda revolutionen till seger? Att bygga det ledarskapet så vitt och brett som möjligt är den mest brådskande uppgiften som finns.
Gen-Z revolutionerna
Sri Lanka (2022)
Ekonomisk kollaps, brist på bränsle och mat, samt Rajapaksa-familjens korruption utlöste massprotester. Hundratusentals – ledda av unga – stormade presidentpalatset i Colombo. Presidenten flydde, men IMF-åtstramningar fortsätter och eliten sitter kvar, medan fattigdomen bara ökat.
Bangladesh (2024)
Studentprotester mot ett orättvist kvotsystem växte till ett landsomfattande uppror. Hundratals polisstationer och regimens byggnader slogs sönder eller sattes i brand. Premiärminister Hasina störtades och flydde. En ”övergångsregering” under militären och bankerna tog över, medan arbetslösheten och korruptionen kvarstår.
Kenya (2024)
IMF-drivna skattehöjningar i Rutos finanslag triggade rörelsen “Gen-Z Revolution”, där massprotester trotsade brutalt polisvåld. Vissa eftergifter vanns, men Ruto sitter kvar.
Indonesien (2025)
Polisens dödande av Affan Kurniawan utlöste upproret. Hundratals polisstationer brändes, polisen drevs på flykt i städerna. Regeringen försökte lugna med eftergifter i politikernas förmåner. Rörelsen har för tillfället dragit sig tillbaka. Ingen regering har fallit hittills.
Nepal (2025)
Ilska mot korruption, inflation och de rikas barn (”nepo kids”) och ett förbud mot sociala medier ledde till enorma ungdomsprotester och att parlamentet i Katmandu stormades och brändes ned. Ny övergångsregering har bildats men inga problem har lösts.
Madagaskar (2025)
Strömavbrott och vattenkris utlöste en ungdomsledd resning. Skottlossning mot studenter, minst 25 döda i repression. Masskolonner trotsade förbud och tågade till 13-maj-torget i Antananarivo. Presidenten flydde landet efter myteri i militären.
Marocko (2025)
“GenZ-212” mobiliserade för skola, sjukvård, jobb och mot korruption. Stora marscher, motorvägsblockader, upplopp. Brutal repression, många gripanden. Inga betydande eftergifter från regeringen ännu.