Många firar i Gaza och Israel efter Trumps tillkännagivande på Truth Social att ett fredsavtal har nåtts mellan israeliska och Hamas förhandlare i Egypten. Firandet är förståeligt, särskilt för invånarna i Gaza som fram till nu har stått inför en säker död genom bombningar eller svält. Men vi måste säga sanningen, hur obehaglig den än må vara.
För det första är det som Israel och Hamas har kommit överens om, som Trump själv medgav, inte ett fullständigt genomförande av hans plan, utan bara dess första fas. För det andra, om det verkligen är det första steget mot ett fullständigt genomförande av Trumps ”fredplan”, kommer det inte att lösa något grundläggande.
Vad består denna ”första fas” av?
- Ett eldupphör kommer att träda i kraft inom 24 timmar.
- Israel kommer att inleda en gradvis tillbakadragning av IDF, som kommer att behålla kontrollen över 53 procent av Gazaremsan.
- De återstående levande israeliska gisslan och ett antal palestinska fångar kommer sedan att friges inom 72 timmar.
- 400 lastbilar med hjälpmedel per dag kommer att tillåtas att köra in i Gaza.
Det första som måste sägas är att ett sådant avtal – vapenvila och utbyte av gisslan – kunde ha ingåtts när som helst sedan den 7 oktober 2023. Hamas hade redan gått med på det. Det ingicks inte eftersom Biden-administrationen, de europeiska imperialistmakterna och Trump-administrationen fram till detta ögonblick har stöttat Israels aggression till fullo.
Det andra som måste sägas är att detta är ett förödmjukande nederlag för Netanyahu personligen och för hans regering. Netanyahu försöker framställa det som en seger. Men alla kan se det för vad det är: ett påtvingat beslut mot Netanyahu från Trumps sida och en fullständig reträtt från hans kabinetts ståndpunkt, som var att genomföra en fullständig etnisk rensning och permanent ockupation av Gaza. Hans politiska existens var beroende av detta krig.
Detta visar något av det enorma tryck han är utsatt för – inte bara från Trump, utan framför allt från den massiva allmänna opinionen inom Israel som stöder avtalet.
Hela affären kan fortfarande kollapsa. Ingen överenskommelse har nåtts om när IDF ska dra sig tillbaka från Gaza. Och Hamas har inte åtagit sig att avväpna sig och upplösa sig, som Trump-planen kräver.
Netanyahu räknar kanske med att Hamas vägrar att avväpna sig, till exempel, som en förevändning för att återuppta kriget. Han kanske får som han vill.
En monstruös plan
Om detta avtal kunde ha undertecknats för två år sedan, i början av konflikten, varför har det då inte kommit till stånd förrän nu?
Israels hänsynslösa fortsatta angrepp mot palestinierna i Gaza försvagade positionen för dess imperialistiska uppbackare. Kriget har underblåst social oro i de arabiska länderna och i Europa, vilket kulminerade i den generalstrejk vi såg i Italien förra veckan. Det har gjort det politiskt mycket svårt för de europeiska imperialistmakterna att ge sitt fulla stöd till Israel, som har blivit alltmer isolerat internationellt.
Ännu viktigare ur den amerikanska imperialismens synvinkel är att kriget har belastat dess allianser i regionen till bristningsgränsen och riskerat att isolera den ännu mer till förmån för rivaler som Kina och Ryssland.
Vändpunkten i detta avseende var Israels försök att mörda Hamas förhandlare när det bombade byggnader i Doha, Qatar. Detta har fått de reaktionära Gulfstaterna att ifrågasätta om de kan lita på USA:s militära stöd.
Netanyahu är en skicklig manövrerare, men han har tagit sig vatten över huvudet och Trump tvingades agera.
Trumps ”20-punktsplan för fred” är dock långt ifrån en garanti för fred, utan ett monster som kommer att garantera ytterligare konflikter, medan det palestinska folkets situation förblir mycket mörk.
Om den genomförs framgångsrikt skulle den placera Gaza under diktatur av en styrelse bestående av Donald Trump och Tony Blair, Iraks slaktare. IDF-trupperna skulle ersättas – vid en ännu obestämd tidpunkt i framtiden – av en ockupation bestående av trupper från arabiska och muslimska länder.
Det har gjorts många löften om återuppbyggnad, men inga detaljer om vem som ska betala för den. I själva verket skulle Gaza förbli ett permanent flyktingläger under utländsk ockupation. Den sionistiska annekteringen av Västbanken skulle fortsätta i snabb takt. Palestinskt självbestämmande är permanent uteslutet.
Tusentals invånare i Gaza firar förståeligt nog även en tillfällig respit och återupptagande av biståndet, vilket representerar en strimma av hopp jämfört med en säker död.
Men på lång sikt löser detta avtal ingenting alls. Medan Trump bombastiskt har hyllat detta som början på en ”stark, varaktig och evig fred”, kommer hans plan oundvikligen att leda till nya konflikter, nya krig, nya folkmord och nytt lidande för det palestinska folket.
Gaza förvandlad till ruiner
Situationen i Gaza just nu påminner oss om Tacitus ord: ”De skapar en öken och kallar det fred.”
78 procent av alla byggnader i Gazaremsan har skadats. Mer än hälften har totalförstörts. De flesta skolor har förstörts, inte ett enda universitet finns kvar. Det finns inte ett enda fungerande sjukhus. Merparten av befolkningen bor idag i tält i centrala Gaza och längs sydkusten. 98,5 procent av jordbruksmarken har förstörts. All infrastruktur är borta: det finns inget rinnande vatten, inget avloppssystem, ingenting.
Varje hörn av Gaza är fullt av odetonerade sprängämnen. Det har verkligen förvandlats till en ödemark som är olämplig för mänskligt liv. Även om seriösa återuppbyggnadsinsatser skulle inledas skulle det ta många decennier att reparera Gaza. Men det finns inga sådana återuppbyggnadsplaner. Gaza har därmed en framtid som ett enormt, permanent flyktingläger, som kommer att vara helt beroende av utländskt bistånd.
Området kommer att drabbas av enorma sociala problem, och en enorm bitterhet kommer att fortsätta att koka. Även om Hamas går med på att avväpna sig och upplösas kommer det därför inte att råda någon brist på rekryter till väpnade motståndsgrupper som fyller det tomrum som Hamas lämnar efter sig.
Hamas växte fram ur de fruktansvärda förhållandena i Gaza efter Osloavtalet för 30 år sedan. Förhållandena är ännu mer fruktansvärda nu, vilket är en grogrund för nya motståndsgrupper i stil med Hamas.
Målen för Israels expansionism kommer inte heller att förändras ett dugg. Sionisterna kommer med säkerhet att kasta sig in i nya krig.
Sedan 1948 har sionisternas inställning varit ”det vi har, det behåller vi”. Expandera, ockupera nytt territorium, driv saker till sin spets och retirera sedan tillfälligt, underteckna ett avtal, agera ”rimligt”, med den privata överenskommelsen att man kommer att bryta det tillfälliga avtalet när tiden är mogen.
Osloavtalet var ett sådant avtal. Idén om en palestinsk stat höjdes högt, baserad på en palestinsk myndighet som styrde över Gaza, Östra Jerusalem och Västbanken. Vad hände? Den palestinska myndigheten undergrävdes systematiskt i Gaza. På Västbanken undergrävdes avtalet av en ständig utbyggnad av sionistiska bosättningar. Slutligen kastades hela avtalet bort efter den 7 oktober 2023.
Nu finns det ett nytt ”avtal”. Israel kommer att fortsätta att hålla ett buffertområde, och under tiden fortsätter utbyggnaden av bosättningarna på Västbanken. Sionisterna hoppas att de obeboeliga förhållandena i området kommer att uppmuntra palestinierna att lämna det. Och nya möjligheter kommer att uppstå att ockupera det igen.
Under tiden fortsätter imperialismen att destabilisera hela regionen, där nya konflikter förbereds.
Störta sionismen! Störta imperialismen!
Effekterna av kriget i Gaza kommer att vara långvariga.
Om denna fred håller, kommer den att vara mycket tyngre än den ”fred” som rådde före den 7 oktober 2023. Fred under imperialismen är bara en period av förberedelser för nya imperialistiska krig, vars konturer vi redan kan se.
Men detta reaktionära krig har också medfört andra förändringar.
Det har också rivit sönder det israeliska samhällets struktur. Före den 7 oktober 2023 befann sig den israeliska härskande klassen i ett tillstånd som nästan liknade inbördeskrig med sig själv. Kriget mot Gaza maskerade tillfälligt dessa motsättningar, och när det är över kommer de att avslöjas igen, bara i ännu högre grad.
Detta krig har på ett djupgående sätt skakat tron hos en stor del av Israels medborgare på den sionistiska härskande klassens förmåga att ”skydda” dem.
Om Trumps ”fredplan” genomförs kommer egyptiska, turkiska och saudiska soldater att få i uppdrag att övervaka Gazaremsan å israelernas vägnar och hålla det palestinska motståndet nere. Detta kommer att göra den palestinska frågan ännu mer explosiv inom dessa länder.
Långt utanför regionen har det folkmordsliknande kriget fungerat som en katalysator, som har gett uttryck för miljontals arbetares och unga människors ilska och gett den en referenspunkt i solidaritetsrörelsen. Den ilskan har i miljontals människors medvetande kopplat samman sionismen och imperialismen med militarisering och åtstramningar i hemlandet.
Den politiska generalstrejken i Italien i solidaritet med Palestina, och särskilt den direkta aktionen som hamnarbetarna genomförde för att blockera handeln med Israel, var höjdpunkten i denna rörelse. Det kan inte göras ogjort: det representerade ett uppvaknande av arbetarklassen som fick känna på sin egen makt. Det representerade ett kvalitativt framsteg i klasskampen, med framväxten av mycket avancerade metoder.
Om arbetarklassens inträde på scenen inte var den enda faktorn, var det helt klart en mycket påtaglig faktor som underblåste den västerländska härskande klassens oro, vilket slutligen tvingade den att utöva allvarligt tryck på Israel.
Oavsett resultatet av dessa ”fredsförhandlingar” måste vi ta med oss dessa lärdomar. Arbetarklassen har makten att störta krigsmaskineriet. Att bekämpa sionismen och imperialistiska krig innebär att störta vår egen härskande klass hemma. De fasor som utspelar sig i Mellanöstern i slutändan är ett resultat av kapitalismen och imperialismen, och kampen för att befria Palestina är en kamp för att störta kapitalismen, bilda en socialistisk federation i Mellanöstern och utrota imperialismen i hela världen.