All ilska och avsky som ackumulerats inför Israels allt mer brutala agerande, all vrede över de italienska och västerländska regeringarnas medbrottslighet och motbjudande hyckleri – allt detta kom äntligen till uttryck när en halv miljon människor vällde ut på Italiens gator den 22 september.
Hundra tusen deltog i Rom, 40 000 i Bologna, 40 000 i ösregn i Milano, 15 000 i Neapel och så vidare. I många mindre städer skedde också mobiliseringar.
Genombrottet handlar inte bara om demonstrationernas storlekar, som överskuggar de demonstrationer som hållits under de senaste två åren. Det avgörande är språnget framåt i massornas medvetande: övergången från isolering, frustration och ilska som inte fann något utlopp, till beslutsamheten att göra något – att agera kollektivt.
Blockera allt för Gaza
Ett förspel till denna dag sågs i den gigantiska demonstrationen i Genua den 30 augusti, i samband med Global Sumud Flotillas avfärd. Vid tillfället satte hamnarbetarnas kollektiva uppmaning – ”om de rör flotillan kommer vi att blockera allt, inte en enda transport kommer att passera” – en avgörande fråga i centrum, nämligen: kampen kan och måste baseras på arbetarklassens styrka, på arbetarrörelsens förmåga att blockera transporter, att slå mot vinsterna för företag som är medskyldiga till folkmord, och att verkligen försätta Melonis regering i kris.
Detta är en avancerad utgångspunkt, som går utöver allmän solidaritet, hur nödvändig den än är, och går rakt till problemets kärna. Regeringens utrikespolitik är inte bara skamlig, utan också nära kopplad till deras ekonomiska och sociala politik riktad mot arbetare, ungdomar och kvinnor, liksom till politiken för upprustning, nedskärningar i sociala utgifter och repressiva lagar. Att kämpa för Gaza innebär också att kämpa för oss själva.
Netanyahus regering har agerat ostraffat i två år, bombat och invaderat Gaza, fortsatt att annektera Västbanken, släppt loss bosättarnas rasistiska våld och bombat land efter land efter behag, utan att någon lyft ett finger. Det hycklande pratet om ”Israels rätt att försvara sig” eller behovet av en ”proportionerlig reaktion” har skapat ett djupt hat mot staten Israel.
En fråga har ställts, nu snarare med ilska än med vånda: hur är det möjligt att allt detta kan hända utan att någon reagerar? I slutändan yttrade sig reaktionen på folkmordet i denna stora protestdag. Beslutsamhet, viljan att kämpa, sund ilska och en önskan om att få se rättvisa var de dominerande tonerna i alla demonstrationer.
Rörelse trots fackföreningarnas passivitet
Den 22 september var också ett befriande brott med förlamningen och fegheten som visats upp både av mitten-vänsterns parlamentariska ”opposition” och ledarna för den fackliga centralorganisationen Confederazione Generale Italiana del Lavoro (CGIL).
Denna rörelse kan inte förstås utan att se till de senaste årtiondenas utveckling. Särskilt de senaste 15 åren har präglats av kollapsande löner, försämrade levnadsvillkor, attacker mot offentlig utbildning, hälso- och sjukvård, pensioner, införandet av rasistiska och frihetsinskränkande lagar och auktoritarism. Medan allt detta har skett har den fackliga byråkratin varit passiv och bokstavligt talat stängt in sig i sina kontor, i sin egen värld, fullständigt avskuren från den arbetarklass de påstår sig representera.
Frågan om strejk – att använda arbetarrörelsens klassiska kampmetod – hade redan tydligt lagts fram som ett alternativ av hamnarbetarna i Genua. Idén om en politisk strejk mot folkmordet och den medskyldiga regeringen började vinna mark. Attacken mot Flotillan i Tunis hamn och framför allt Israels nya invasion av Gaza City påskyndade situationen.
I all hast, utan förberedelser, utan tydliga riktlinjer, utan ett uns av perspektiv, utlyste CGIL:s sekretariat en strejk fredagen den 19 september. I ett försök att två sina händer från situationen likt Pontius Pilatus utlyste de en två timmars strejk – och överlät åt lokala klubbar eller grupper av arbetare att förlänga strejken – där transport, skolor och den offentliga sektorn var undantagna på grund av strejkförbudslagar. Strejkvakter utsågs på ett rutinmässigt sätt under eftermiddagen.
Detta var uppenbart ett initiativ som endast syftade till att distansera CGIL från gräsrötternas strejkuppmaning den 22 september, som hade planerats sedan en tid tillbaka, och för att undvika att fackledningen skulle tappa ansiktet.
Men datumet den 19 september, som enligt CGIL-sekretariatets byråkratiska logik skulle ”avsluta frågan”, fick en oväntad konsekvens: i det alltmer upphettade klimat som utvecklades bidrog det till att idén om strejker för Gaza spreds i stor utsträckning. Dessutom framkom en tydlig kritisk opinion bland många fackliga representanter och medlemmar i CGIL, som under dagarna före strejken hade försökt pressa ledningen genom att fråga varför det inte blev någon strejk den 22:a.
Kort sagt, en avsiktligt avbruten strejk gav paradoxalt nog en skjuts åt idén att ”det är möjligt att strejka”. Och den begynnande rörelsen använde tillfället den 22:a som ett medel för att öppna ett fönster som fackföreningsbyråkratin ville hålla stängd.
Särskilt i skolorna, och i viss mån också inom sjukvården och andra delar av offentlig sektor, fanns därför ett medvetet politiskt deltagande och en brytning mellan stora delar av arbetarna och deras passiva fackföreningar.
Vi fick dussintals rapporter från våra aktivister på dessa arbetsplatser och, i mindre utsträckning, även från fabriker och företag inom den privata sektorn, om hur mer eller mindre stora grupper av arbetare vände sig till fackliga representanter för att fråga vad som skulle göras den 22 september och bad om instruktioner för hur de skulle delta. Denna närvaro var tydlig på gatorna: det fanns inga banderoller från Rappresentanza Sindacale Unitaria eller fackföreningar på företagsnivå, men det fanns otaliga banderoller och plakat som tagits fram av grupper av arbetare för att markera sin närvaro.
Det var ett slag i ansiktet och en välförtjänt läxa för CGIL-ledningen, som i sin självupptagenhet inte ens insåg att de hade ”banat väg” för en strejk som de avsåg att motsätta sig.
Låt oss vara tydliga: den 22 september var inte en generalstrejk. Med undantag för skolorna, varav många förblev stängda eller var öppna men hade mycket få lektioner, skedde ingen arbetsnedläggelse i andra sektorer. Den privata sektorn strejkade inte, även om grupper av arbetare och fackliga representanter var närvarande i demonstrationerna – många av dem också CGIL-medlemmar.
Dagens politiska betydelse gick dock långt utöver antalet demonstranter på gatorna. Frågan om en generalstrejk ställs nu på ett konkret och oundvikligt sätt: en stor, enad generalstrejk som förenar alla arbetare som vill motsätta sig regeringen, som övervinner de splittringar som skapats av fackföreningsbyråkrater och strejkförbudslagar, och som utnyttjar den potential vi såg den 22 september.
Ungdomen i revolt
Den andra gruppen som spelade en avgörande roll i demonstrationerna var gymnasieeleverna. Drygt en vecka efter skolornas återöppnande, utan att det funnits tid för någon riktig organisering, med nästan inga möten, flygblad eller propaganda annat än på sociala medier, kom eleverna ut i stort antal, vilket gav demonstrationerna ett innehåll och på ett avgörande sätt präglade deras karaktär.
En generation som är född och uppvuxen under år av systemets kris har klivit in på scenen. Man kan inte ens säga att deras illusioner om systemet har krossats – för de som är under 20 års ålder idag har illusioner aldrig funnits.
Bakgrunden som har format elevernas och studenternas medvetande är år av ekonomisk kris, förlorade framtidsutsikter, krig och den uppenbara misskrediteringen av allt som representerar den officiella makten: politiker, massmedia och så vidare. Ingen tror på dem längre, och det med rätta! Den instinktiva reaktionen är att allt som sägs ”uppifrån”, av makthavarna, automatiskt ses som falskt och måste omkullkastas. Denna medvetenhet har funnits i flera år, men har ofta följt mer dolda, ofta individuella och ibland krångliga vägar. Idag kommer den upp till ytan och förvandlas till kollektiv handling, fylld av ilska och hopp.
Det var därför en avgörande vändpunkt. Men denna rörelses potential sträcker sig långt bortom det. För varje demonstrant som gick ut på gatorna finns det två, fem eller tio andra som kan ansluta sig till rörelsen imorgon, inspirerade och motiverade av dessa demonstrationer. Se bara på den enorma solidaritet som demonstrationerna samlat, med förbipasserande som applåderar, vinkar och några som rörts till tårar.
Den första uppgiften är just att utvidga och organisera denna rörelse, för att genomföra nya storskaliga mobiliseringar. Men det är också att diskutera ingående, att höja det politiska medvetandet och förståelsen och att sätta upp mål för att gå vidare.
Dammen har brustit
Våra fiender är försvagade och rädda. Regeringens, och nästan alla mediers, hysteriska reaktioner är ingen slump. De förtvivlar över de (marginella) sammandrabbningarna som ägde rum i Milano i ett försök att dölja verkligheten av en rörelse som tar till gatorna och utmanar dem.
De är också svaga eftersom högern varit vid makten i tre år nu, och alla löften de gav har visat sig vara ren demagogi. De kan bara skälla och hota, och försöka samla sina lojalister. Men varken ett eller tio ”säkerhetsdekret” räcker för att stoppa en massrörelse.
Vi är bara i början, men en sak är klar: en spricka har öppnats i passivitetens damm som är omöjlig att täppa till, och från denna spricka kan rörelsen spridas. Den spontanitet som präglat dessa demonstrationer kan och måste finna ett organiserat uttryck.
Låt oss göra varje skola till ett centrum för diskussion och handling! Låt oss förena dem i koordineringskommittéer, stormöten där vi kan diskutera och besluta hur vi ska fortsätta denna kamp. Låt oss öka pressen i fabriker och på arbetsplatser! Låt oss pressa fackföreningarna och tvinga dem att bryta med sin rutinmässiga inställning och ta tydlig ställning.
Låt oss förena kampen mot folkmordet i Gaza med kampen för att störta denna medskyldiga regering, mot upprustningspolitiken, mot den åtstramningspolitik som borgarklassen kräver och, i slutändan, mot det kapitalistiska systemet, som dömer oss till en framtid av krig, fattigdom och förtryck!
- Låt oss stoppa folkmordet!
- Låt oss utvidga mobiliseringen! För en generalstrejk för att störta den medskyldiga regeringen!
- Studenter och arbetare förenade i kamp!
Den här artikeln publicerades först på marxist.com på engelska.