HemInternationelltAsien
AsienNyheterUtvalda

Makthavare bävar när folkmassorna i Nepal försöker bränna ned systemet

Brinnande parlament i Nepal
Det måste betonas att detta är bara en seger i en strid. Kriget återstår att vinna. / Bild: fair use

Demonstranter har satt eld på det federala parlamentet, högsta domstolen, politiska partiers kontor och högt uppsatta politikers hem. Premiärministern har avgått, tillsammans med en hel rad ministrar. Armén evakuerar politiker från deras hem. Efter att ha uthärdat år av förkrossande fattigdom har den nepalesiska ungdomen fått nog. De har klivit in på historiens scen.

”Ackumulationen av rikedom vid den ena polen betyder alltså ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering vid motpolen, d.v.s. för den klass, som gör kapital av sin egen produkt”, förklarade Marx. Nepal är ett skolexempel på denna process.

Den genomsnittliga lönen i landet är 1 400 dollar per år och ungefär en av fem lever i fattigdom. Dessutom är arbetslösheten 10,7 procent, medan ungdomsarbetslösheten ligger på 20 procent. De 10 procent rikaste hushållen äger 40 procent av marken, medan en stor del av befolkningen äger lite eller ingen mark alls.

Denna desperata situation tvingar cirka 1 000 människor per dag att lämna landet för att söka arbete utomlands. Totalt befinner sig cirka 2 miljoner nepaleser i denna situation. De skickar hem pengar motsvarande 26 procent av landets totala BNP, och hälften av alla nepalesiska familjer är beroende av ekonomiskt stöd från släktingar som bor utomlands för att klara sig.

Medan massorna kämpar för att klara sig lever ett fåtal privilegierade ett liv som de flesta av oss bara kan drömma om. Detta har väckt en enorm ilska, vilket har återspeglats i en trend på sociala medier under den senaste tiden. Video efter video har dykt upp på TikTok som visar kontrasten mellan de rikas och den stora majoritetens liv. Fokus ligger särskilt på så kallade ”nepo babies”: privilegierade barn till politiker och affärsmän.

Sonen till politikern Bindu Kuma Thapa (från det regerande Nepali Congress), som anklagats för korruption, fotograferades stående bredvid en julgran. Denna gran är dock inte gjord av bark och löv, utan av kartonger från Louis Vuitton, Gucci och Cartier!

Bilden blev viral med hashtaggen #PoliticiansNepoBabyNepal. På samma sätt visar en video av sonen till den tidigare chefsdomaren i högsta domstolen, Gopal Parajuli, denne person bredvid olika bilar och på dyra restauranger med bildtexten: ”Visar öppet upp lyxbilar och klockor på sociala medier. Är vi inte trötta på dem vid det här laget?”

Det har förekommit otaliga uppmärksammade skandaler under den senaste tiden, som har avslöjat den flagranta korruptionen hos dem som befinner sig högst upp i det nepalesiska samhället. Förra året dömdes flera högt uppsatta tjänstemän för att ha förskingrat upp till 10,4 miljoner dollar i en affär med Airbus 2017.

Året innan åtalades flera före detta ministrar i den så kallade bhutanesiska flyktingskandalen. Här handlade det om att pressa fattiga nepaleser på enorma summor pengar. I sin desperata jakt på arbete presenterades de som bhutanesiska flyktingar så att de kunde skickas till USA. Det finns oändligt många exempel på hur dessa gangsters plundrar folkets resurser för egen vinning.

Förbud mot sociala medier

I denna situation förbjöd regeringen torsdagen den 4 september 26 sociala mediebolag, däribland WhatsApp, Facebook, Instagram och YouTube.

Detta var en åtgärd som, enligt uppgift, vidtogs för att hantera ”falska nyheter”, ”hatpropaganda” och ”onlinebedrägerier”. Denna regering av skurkar och gangsters hävdade att individer med falska id-handlingar begick ”cyberbrott” och ”störde den sociala harmonin”. De krävde därför att sociala medier-företagen skulle utse en kontaktperson i landet. De som inte gjorde detta förbjöds.

Dessa ursäkter genomskådades omedelbart för vad de var: lögner som syftade till att dölja undertryckandet av demokratiska rättigheter.

Med tanke på att knappt åtta procent av befolkningen bor utomlands innebar denna plötsliga åtgärd att många nepaleser plötsligt blev avskurna från all kommunikation med sina nära och kära.

Engels beskrev den borgerliga demokratin som den bästa möjliga fasaden för kapitalismen, eftersom folket tror att de har möjlighet att förändra saker. För att upprätthålla den borgerliga demokratin måste man dock faktiskt kunna erbjuda folket något. Men utan bröd att erbjuda, begränsade den nepalesiska regeringen folkets demokratiska rättigheter för att försöka förhindra opposition.

Händelser

Måndagen den 8 september klockan 9 på morgonen nepalesisk tid anordnades en demonstration som skulle vara en ”fredlig protest med kulturella evenemang och underhållning”, enligt en av organisatörerna. Även om demonstrationen utlöstes av förbudet mot sociala medier, riktade sig demonstranternas ilska långt bortom denna enda åtgärd från regeringens sida. Som en demonstrant förklarar var demonstranternas huvudsakliga mål ”att stoppa korruptionen” snarare än ”förbudet mot sociala medier”.

En demonstrant, Aayush Basyal, beskrev hur det fanns ett stort antal ungdomar på plats. Han påpekade att de inspirerats av protesterna i Sri Lanka och Bangladesh samt av TikTok-videor som avslöjade den enorma ojämlikheten i landet. En annan demonstrant sa att han var där för att han ”stod upp för vår framtid”. Han ville att landet skulle vara ”fritt från korruption så att alla lätt kan få tillgång till utbildning, sjukhus, medicinska [faciliteter…] och en ljus framtid”.

Under en lång tid har frustrationen gradvis byggts upp i det nepalesiska samhället.

År 2006, efter ett växande maoistiskt uppror, utbröt en stor proteströrelse som tvingade fram slutet på den tvåhundraåriga monarkin, som officiellt avskaffades två år senare. Sedan dess har det bildats 14 olika regeringar, men ingen av dem har förbättrat levnadsstandarden för det stora flertalet, och ingen av dem har fullföljt sin femåriga mandatperiod.

Premiärminister KP Sharma Oli från Nepals kommunistiska parti (förenade marxist-leninister), som avgick igår, var den femte premiärministern på fem år. Han ingick i en koalitionsregering med ett borgerligt parti. Detta har varit ett vanligt inslag i nepalesisk politik sedan 2008. Det största oppositionspartiet, Nepals kommunistiska parti (maoistiska centern), satt vid makten fram till 2022 i koalition med det monarkistiska partiet!

Det finns gott om så kallade kommunistpartier, men när något av dessa har kommit till makten har de bara förvaltat kapitalismen och den åtstramningspolitik som den härskande klassen kräver. Dessutom har de, precis som resten av etablissemanget, sina egna ”nepo-babies”. Barnbarnet till Pushpa Kamal Dahal, ledaren för det maoistiska centerpartiet, väckte nyligen nepalesiska arbetares och ungas vrede för ett extraordinärt storslaget bröllop. Allt detta har misskrediterat dem i massornas ögon.

Störtandet av monarkin var ett stort steg framåt, men det har inte förändrat levnadsstandarden för majoriteten av nepaleserna. Därför har växande ilska, bitterhet och frustration byggt upp en enorm mängd lättantändligt material i det nepalesiska samhället. Allt som behövdes var en gnista, som kom den 8 september.

I sin artikel om protesten beskrev The New York Times hur tusentals ungdomar marscherade mot parlamentet. De stoppades av en polislinje. Demonstranterna kunde se att ”parlamentsledamöter iakttog [dem] från taket på byggnaden”.

Några dagar tidigare hade premiärminister Oli sagt att demonstranterna ”inte kan tänka självständigt, men vill prata om självständighet”. Majoriteten av demonstranterna uppfattade detta som att de korrupta och verklighetsfrämmande politikerna hånade dem. Allt folkmassan ville ha var en anständig levnadsstandard, men de behandlades som tanklösa idioter. Detta, enligt en anonym demonstrant, ”underblåste” en ”vansinnig” ilska.

I stället för att dämpa ilskan, hetsade dessa repressiva åtgärder bara upp folk / Bild: Twitter

Folkmassan fick nog. De trängde sig igenom taggtråden och tvingade polisen att retirera när de omringade parlamentsbyggnaden. Polisen svarade med att avfyra tårgas och vattenkanoner, men de var underlägsna i antal och maktlösa att stoppa folkmassan. ”Klockan 13.00 var protestplatsen kaos”, med tårgasgranater och gummikulor som flög omkring demonstranternas huvuden.

En annan demonstrant beskrev hur han såg någon ”skrika åt polisen och efter två sekunder falla död ner på marken”. Polisen hade eskalerat situationen och sköt med skarp ammunition mot folkmassan.

I stället för att dämpa ilskan, hetsade dessa repressiva åtgärder bara upp folk. Demonstranterna slog tillbaka med allt de kunde få tag på, vare sig det var grenar eller vattenflaskor. Vissa lyckades till slut storma parlamentsbyggnaden. Proteströrelsen började sedan sprida sig utanför Katmandu till Biratnagar, Bharatpur och Pokhara i västra Nepal, och möttes av omfattande repressalier från myndigheterna. Totalt verkar 19 personer ha dödats och upp till 400 skadats.

I fullständig panik försökte regeringen sedan införa utegångsförbud för att hindra människor från att samlas utanför parlamentet och andra regeringsbyggnader. Denna order ignorerades fullständigt. Den kvällen samlades demonstranter utanför parlamentet och regeringsbyggnaderna. Som en 23-årig demonstrant förklarade: ”Nästan 20 personer mördades av staten”. Det var dags för mördarna att ”ta ansvar”.

Som en dynamitgubbe som tänds och sedan exploderar släpptes folkets uppdämda ilska lös. Varje utebliven måltid, varje månad med försenade löner, varje video som visade den härskande klassens rikedom bidrog till den enorma ilska som utlöstes i rättfärdig hämnd.

Efter att ha lyckats storma parlamentet brände demonstranterna ned det. För att straffa alla politiska partier för nästan två decenniers misslyckanden brändes flera partikontor ned. De förkastade det orättvisa rättssystemet, som tillåter systematiserad korruption, och satte eld på högsta domstolen. I sin hämndlystnad för den organiserade korruptionen fortsatte de med att sätta eld på premiärministerns och andra politikers hem. När de fick höra att politikerna evakuerades av armén med helikopter, bröt de sig in på flygplatsen för att bränna ned även den. Nattens händelser visade att när folkmassorna rör sig finns det ingen makt på jorden som kan stoppa dem.

Efter att ha sett ned i avgrunden backade regeringsministrarna. När de insåg att de inte kunde stoppa protesterna med våld försökte de göra eftergifter. Regeringen hävde förbudet mot sociala medier, lovade att tillsätta en kommitté för att ”utreda våldet” och till och med att ”betala ersättning till de dödas familjer” samt ”gratis behandling för de skadade”. Med floder av krokodiltårar sa premiärminister Oli att han var ”djupt bedrövad” över dödsfallen. Men protesterna fortsatte.

När en revolutionär rörelse är på uppgång finns det mycket lite som kan stoppa den. Om regeringen försöker med förtryck, gör det bara massorna argare och provocerar dem till ytterligare åtgärder. Om de gör eftergifter, uppmuntrar det bara till ytterligare åtgärder; det ger ju trots allt resultat!

Borgarklassen och regeringen var i detta skede i blind panik. En rad ministrar avgick, som råttor som flyr från ett sjunkande skepp. Utöver detta rådde oro i premiärministerns eget parti. Detta parti kallas Nepals kommunistiska parti (förenade marxist-leninister), men allt det har gjort under sin tid vid makten är att delta i förvaltningen av det kapitalistiska systemet.

Ett antal partimedlemmar på lokal och central ledningsnivå har börjat avgå i protest mot det som skett. Vissa kanske har ett samvete, men andra avgick uppenbarligen bara av rädsla för massornas vrede.

Till slut, på tisdagsmorgonen, gav premiärminister Oli äntligen efter. Han förklarade att han ”med tanke på den ogynnsamma situationen i landet” avgick för att ”lösa” frågorna ”politiskt i enlighet med konstitutionen”. I själva verket var detta långt ifrån en frivillig avgång. Han var tvungen att evakueras med helikopter av armén.

Detta är en fantastisk seger. De nepalesiska folkmassorna har stått emot förtryckets krafter, tvingat fram en omsvängning i regeringens politik och sedan regeringens sammanbrott.

Det måste betonas att detta är bara en seger i en strid. Kriget återstår att vinna. Och det nepalesiska folkets fiender slickar sina sår och omgrupperar sig. Presidenten, som kvarstår på sin post, har manat till ”nationell enighet”. Han uppmanade ”alla, inklusive protesterande medborgare, att samarbeta för en fredlig lösning” på situationen. Han vädjade till ”alla parter att visa återhållsamhet”. Presidenten talar om nationell enighet, men de rika och fattiga i Nepal är inte en del av samma nation; med en sådan ojämlikhet lever de rika på en annan planet!

Dessutom har den nepalesiska armén beordrat utegångsförbud i hela landet och även släppt ett uttalande där man uppmanar folket att ”visa återhållsamhet”. Det faktum att presidenten och armén måste be demonstranterna att visa återhållsamhet är ett tecken på att de inte har kontroll över situationen. Faktum är att, som en journalist beskrev det, det under en tid verkade som om det inte fanns någon som hade makten. Massorna kunde inte stoppas av repressionens kraft, men det fanns inte heller något som styrde och organiserade deras egen kraft.

I går kväll utfärdade säkerhetstjänsten ett gemensamt upprop om ”en fredlig lösning genom dialog för att återställa ordning och stabilitet”. Som Marx förklarade är staten i slutändan inget annat än beväpnade män som försvarar kapitalisternas privategendom. Officerarna, polischeferna och de högsta byråkraterna i staten har noggrant valts ut och utbildats för att företräda borgarklassens intressen, varken mer eller mindre.

De som kämpar för en förändring i Nepal bör lyssna noga på vad dessa människor säger. Vad vill de? Vill de få slut på korruptionen eller använda Nepals rikedomar kollektivt? Nej! De vill ”återställa ordningen och stabiliteten”. Med andra ord vill de återgå till situationen som den var söndagen den 7 september, kanske med ett byte av personal i toppen. Det skulle innebära samma fattigdom, samma arbetslöshet och samma korruption.

Ett annat element i sammanhanget är den geopolitiska situationen. Nepal kan inte ses isolerat. Det pågår också en maktkamp i regionen. Indien har traditionellt varit den dominerande makten i Nepal, men premiärminister Oli ansågs stå närmare Kina. Med hans avgång kommer de imperialistiska makterna att försöka slå till för att få ”sin man” till makten.

Vad händer nu?

En person som hamnat i rampljuset under den senaste tiden är Balendra Shah, borgmästare i Katmandu. Han blev ursprungligen känd som hiphopartist som producerade låtar som kritiserade korruptionen, och 2022 vann han valet mot alla andra politiska partier.

Det är fantastiskt att de nepalesiska folkmassorna har inspirerats av vad som hände i Bangladesh och Sri Lanka / Bild: fair use

Han vann just för att han sågs som en ”outsider”-kandidat. Men han har också uppmanat massorna att visa ”återhållsamhet”. Han antyder att segern redan är vunnen eftersom ”er mördare har avgått”. Från och med nu, säger han, ”är det er generation som måste leda landet”.

På samma sätt har välgörenhetsorganisationen Hami Nepal, bildad av en annan rappare vid namn Sudhan Gurung, publicerat en lista med krav. Dessa inkluderar:

  • ”För det första – denna regerings omedelbara avgång.
  • ”För det andra – att alla ministrar i alla provinser avgår.
  • ”För det tredje – att de som beordrade skjutningen av våra oskyldiga bröder och systrar snabbt och kompromisslöst åtalas.
  • ”För det fjärde – att en övergångsregering bildas under ledning av ungdomar, med en vision om en rättvis och ansvarig framtid.”

Det måste sägas till alla som inspireras av händelserna i Nepal: detta räcker inte! Det är fantastiskt att de nepalesiska folkmassorna har inspirerats av vad som hände i Bangladesh och Sri Lanka. Men förutom inspiration ger dessa exempel också en skarp varning. Trots det fantastiska hjältemodet hos folkmassorna i Sri Lanka och Bangladesh har ingenting egentligen förändrats i dessa länder.

I Bangladesh fanns också en ungdomsledd rörelse mot fattigdom, förtryck och ojämlikhet. Denna rörelse avsatte Sheikh Hasinas regering och ett antal av revolutionens ledare togs in i regeringen. Men även om ansiktena i regeringen byttes ut, skedde inget brott med kapitalismen. Detta innebär att fattigdom, förtryck och ojämlikhet kvarstår i landet.

I grund och botten är det det kapitalistiska systemet som är den grundläggande orsaken till folkmassornas problem. Detta är särskilt tydligt i de mindre ekonomiskt utvecklade länderna som domineras av imperialismen.

Som en demonstrant korrekt konstaterar är ”det inte tillräckligt att premiärministern avgår”. Det är dags att ”bryta cykeln” där olika nationella partier kommer till makten utan att förändra något i grunden för massorna.

För att slutligen segra får de nepalesiska massorna inte låta sig luras av försök att ta in vissa ledare för rörelsen utan att störta kapitalismen.

Behovet av ledarskap

Nepal, Sri Lanka, Bangladesh och Indonesien är alla exempel på revolutioner som har ägt rum under de senaste åren. Under normala omständigheter bryr sig inte befolkningens stora massa om politik. Antingen har de inte tid efter långa arbetsdagar, eller så har de ingen lust (eftersom ingenting någonsin förändras), och oftast är det en kombination av båda.

Det finns dock tillfällen när massornas ilska växer sig så stark att de bryter igenom alla barriärer och engagerar sig direkt i politiken. Det är så Trotskij definierar en revolution.

När massorna först går in i politiken i en revolution gör de det dock med en viss oundviklig naivitet. De lär sig ganska snabbt saker, till exempel att staten är en repressiv kraft som försvarar privategendomen. De gör detta inte genom att läsa Staten och revolutionen, utan genom att bli beskjutna med vattenkanoner.

Problemet är att massorna inte kommer att fortsätta kämpa för evigt. Att se sina vänner skjutas ihjäl, kvävas av tårgas eller fly i skräck från polisen är mycket utmattande. Det är därför ofta så att massorna inte hinner inse exakt vilken väg framåt som är nödvändig.

Det finns dock tillfällen när massornas ilska växer sig så stark att de bryter igenom alla barriärer och engagerar sig direkt i politiken / Bild: Rahul Raut, Twitter

Det är där det revolutionära ledarskapet kommer in. Revolutioner kommer att ske oavsett om revolutionära marxister finns där eller inte. Man behöver bara titta på nyheterna dessa dagar för att få bevis för det. Vad som avgör om en revolution kommer att lyckas eller inte beror dock på om den har rätt ledarskap.

Om det i Nepal just nu funnits ett äkta kommunistiskt parti som hade djupa folkliga rötter och var tillräckligt stort för att höras av massorna, skulle hela situationen kunna förändras. Detta parti skulle kunna fungera som en katalysator som påskyndade massornas inlärningsprocess. De skulle steg för steg kunna vinna över arbetarklassens ledarskap och leda dem till makten.

I grund och botten liknar det vi har sett i Nepal februarirevolutionen 1917 i Ryssland. Massorna har visat sin makt genom att störta premiärministern. Men de verkar ännu inte vara tillräckligt medvetna för att gå hela vägen mot att störta kapitalismen. Det som saknas i Nepal för närvarande är just ett bolsjevikiskt parti som kan leda massorna till att störta det kapitalistiska systemet.

Den härskande klassen är för närvarande oförmögen att kväsa rörelsen, varken genom förtryck eller eftergifter. Massorna vet dock inte vägen framåt. Om det fanns ett parti som var tillräckligt stort för att höras och som uppmanade arbetare och bönder att bilda kommittéer till försvar för den så kallade Gen Z-revolutionen i varje stad och i varje stadsdel; om var och en av dessa kommittéer sedan skulle välja representanter till en nationell samordningskommitté, skulle detta vara det första steget mot att skapa en helt annan form av styre.

I stället för att byta ut den uppsättning politiker som skulle förvalta detta korrupta system, skulle man kunna få en arbetarregering. Om det hände skulle de lätt kunna uppmana arbetarna och bönderna i Indonesien att göra samma sak. Det skulle sätta hela den asiatiska kontinenten i brand.

Revolutionärer över hela världen bör följa utvecklingen i Nepal noga. En journalist i Nepal sa att alla är ”förvånade och chockade” över vad som har hänt. Ingen ”trodde att det skulle eskalera till denna nivå”. Dagens motto är dock att förvänta sig det oväntade. I stort sett i alla länder världen över finns det just nu ett enormt tryck på levnadsstandarden och ett hat mot status quo, de politiska ledarna och institutionerna, utan att arbetarna har lidit några större nederlag.

Vi kan inte veta exakt var eller när nästa revolutionära explosion kommer att inträffa. Men de förhållanden som råder i Nepal just nu finns i större delen av världen. Det som händer i Nepal idag kommer att hända i Storbritannien, Frankrike, USA och andra länder imorgon.

Revolutioner är att förvänta. Vad som avgör om de blir framgångsrika är om revolutionära partier hinner bildas i tid för att leda dem till seger.

Den här artikeln är översatt från marxist.com.

Jack Halinski-Fitzpatrick

Gå med i RKP!
Föregående artikel
Att ställas på bar backe

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,304FansGilla
3,089FöljareFölj
3,386FöljareFölj
2,254FöljareFölj
865PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna

Kontakta oss: info@marxist.se