Trump har siktet inställt på Grönland, Putin stärker Rysslands bas på Svalbard och samtidigt inleder han nya samarbetsprojekt med Kina i hela Arktis. Världens största imperialistmakter knuffar undan svagare nationer i sin strävan att stärka sina positioner i Arktis. Nordpolens is smälter på grund av den globala uppvärmningen och kampen om Arktis har börjat.
Arktis har länge varit en militärstrategiskt betydelsefull region. Under kalla kriget såg både USA och Sovjetunionen området som ett viktigt slagfält, eftersom Arktis utgör den kortaste flygvägen för potentiella missiler mellan USA och Rysslands territorium.
Med ökande spänningar mellan imperialistmakterna och den globala uppvärmningen som öppnar upp nya lönsamma vägar för handel och plundring, når nu de imperialistiska stormakternas intressen i Arktis en högre nivå än någonsin tidigare. Som Leif Terje Aunevik, borgmästare i Longyearbyen på Svalbard, sa till BBC i maj: ”Jag tror att världen har gripits av arktisk FOMO [fear of missing out, rädsla för att gå miste om något].”
Arktis har värmts upp nästan fyra gånger snabbare än resten av jorden sedan 1979. Forskare har förutspått att Norra ishavet kan vara isfritt till sommaren 2050, eller till och med redan 2035. När tö-perioderna blir längre ökar den globala uppvärmningen snabbare, eftersom de mörkare områdena med tunnare is och öppet havsvatten absorberar mer solljus och håller kvar värmen i atmosfären.
För vanliga människor kommer detta att innebära en katastrof: högre havsnivåer kommer att översvämma kuststäder och så småningom dränka hela önationer. Katastrofala väderhändelser kommer att bli vanligare och hela ekosystem kommer att hotas.
Men för kapitalisterna betyder isfria arktiska vatten, tinande permafrost och försvinnande glaciärer något helt annat. Utsikterna för tillgängliga sällsynta jordartsmetaller, outnyttjade olje- och gasfyndigheter och nya fiskeområden innebär att det finns pengar att tjäna. Nya sjöfartsleder i isfria vatten är särskilt attraktiva för monopolföretagen inom transportsektorn att utnyttja.
Därav Trumps intresse för Grönland, som innehar 25 av 34 kritiska råvaror. Därav de växande spänningarna kring polarområdet.
År 2021 publicerade den amerikanska armén en ny arktisk strategi med titeln Regaining Arctic Dominance, där man hävdar att USA måste ”organisera sig för att vinna i Arktis”, att regionen är ”en arena för konkurrens, en anfallslinje i konflikter, ett viktigt område som innehåller många… naturresurser och en plattform för global maktutövning”.
Liknande uttalanden har inte bara kommit från större aktörer som Kina och Ryssland, utan också från arktiska länder som Norge och Kanada. Kanada förklarade 2019 att ”Arktis är av avgörande betydelse för Kanadas nationella säkerhet och försvar” och lovade att vidta åtgärder för att ”öka sin närvaro i Arktis och nordliga områden till stöd för regional säkerhet och trygghet”. År 2025 tillkännagav de sitt mål att ha ”militär närvaro i regionen på nästintill permanent basis”.
År 2020 förklarade Norges försvarsdepartement att ”om Norge inte har en regelbunden och förutsägbar närvaro i norr, kan det öppnas ett utrymme som allierade eller andra kan fylla… En sådan utveckling kan få negativa konsekvenser för stabiliteten och Norge kan förlora inflytande över säkerhetsutvecklingen i sitt eget närområde”.
Antalet militära övningar i Arktis har ökat avsevärt under de senaste tio åren. Nato fördubblade sina militära aktiviteter i Arktis mellan 2015 och 2020. Samtidigt har Ryssland tilldelat Norra flottan minst 81 procent av sina kärnvapen.
Trots att det funnits militära spänningar tidigare, fanns det ändå ett visst utrymme för varje arktisk nation att skapa sin egen sfär – även för svagare nationer som Norge och Danmark. Efter Sovjetunionens fall verkade Arktis nästan vara en konfliktfri zon. Akademiker kallade det ”arktisk exceptionalism” och föreställde sig att det alltid skulle vara ett område där alla länder kunde samsas. Det fanns en hög nivå av internationellt samarbete mellan forskare och politiker i regionen: ryssarna accepterades så länge de inte sågs som ett hot, liksom kineserna. I själva verket berodde detta på att USA var den enda dominerande supermakten vid den tiden, och ingen var stark nog att utmana dem.
När Ryssland och Kina började utgöra ett hot mot USA:s hegemoni, hoppades länder som Norge, Kanada och Danmark att de fortfarande skulle kunna säkra sina arktiska intressen, genom sin allians med USA. Men nu har Trump kommit in i bilden och gjort det tydligt att USA inte är samma allierade och vän som tidigare.
Därmed är perioden av ”arktisk exceptionalism” över. De lukrativa möjligheter som öppnar sig i Arktis gör området till en av de viktigaste arenorna i kampen mellan de starkaste imperialistmakterna, där svagare nationer försöker – men inte lyckas – hinna ikapp.
Ryssland: den största supermakten i Arktis
I kapplöpningen om Arktis ligger Ryssland långt före de andra. Det beror delvis på geografin. 20 procent av Rysslands landmassa ligger inom polcirkeln. Cirka 53 procent av Arktis kustlinje tillhör Ryssland, och cirka 50 procent av Arktis befolkning är en del av Ryska federationen.
Men Ryssland har också en stark militär närvaro där, som funnits sedan sovjettiden och som utökats kraftigt under det senaste årtiondet. Ryssland har en av världens största ubåtsflottor, med bland annat 16 kärnkraftsdrivna ballistiska missilubåtar. Ryssland är också det enda landet som bygger och driftsätter atomdrivna isbrytare, och äger minst åtta stycken. Detta ger Ryssland en stor fördel, eftersom de kan bryta igenom tjockare is än dieseldrivna isbrytare. De är också mer tillförlitliga i kallt väder och kan vara i drift i flera år utan att behöva tanka.
Ryska Norra flottan, baserad på Kolahalvön öster om norra Skandinavien i Murmansk oblast, är Rysslands största och mäktigaste. Även om den amerikanska flottan är världens mäktigaste när det gäller tonnage, teknisk sofistikation och global räckvidd, är den inte baserad i polarområdet. I februari publicerade Popular Mechanics en artikel med rubriken ”Ryssland krossar den amerikanska flottan i Arktis. Det är ett verkligt hot mot Amerika”.
Artikeln påpekar att, medan Ryssland har omkring 40 isbrytare, har USA bara en, som är 49 år gammal. Och även om Trump har gått ut med planer på att bygga ”fyrtio stora isbrytare för kustbevakningen. Stora sådana”, är det lättare sagt än gjort. USA kämpar faktiskt med att färdigställa de tre första isbrytarna och har länge haft ett underskott när det gäller isbrytare och inom varvsindustrin i allmänhet.
Det är uppenbart att hoten om att annektera Kanada och Grönland har framförts i syfte att framhäva USA:s ambitioner i Arktis. Men i slutändan måste detta backas upp av en verklig förmåga att säkra amerikanska intressen.
Men läget är ännu mer allvarligt när det gäller Europa. Här är de svagare imperialistmakternas flottor inte ens i samma liga som USA:s, Kinas och Rysslands – detsamma gäller deras militära kapacitet i allmänhet.
Colin Wall, forskningsassistent vid Centre for Strategic and International Studies i Washington, medgav att ”för närvarande är den militära balansen i Arktis starkt till Rysslands fördel”. Militära experter i väst har uppskattat att det skulle ta minst tio års militära investeringar för Natos arktiska stater att komma ikapp Rysslands kapacitet i regionen.
Men även det är en otroligt optimistisk prognos. Redan 2022 var Rysslands militära baser inom polcirkeln ungefär en tredjedel fler än alla Natos tillsammans. Detta är ingen överraskning med tanke på att de investerat i sin militära kapacitet i regionen och på andra håll under lång tid. Sedan 2005 har Ryssland återöppnat tiotals militärbaser från sovjettiden i Arktis, moderniserat sin flotta och utvecklat nya hypersoniska robotar som är utformade för att undvika amerikanska sensorer och försvar.
Och det handlar inte bara om militär kapacitet. Ryssland utvecklar sitt arktiska LNG-projekt och bygger nya anläggningar på Gydanhalvön vid Sibiriens kust vid Karahavet, som kan bidra med 9 procent av den globala produktionen av flytande naturgas när de är färdigställda. De har investerat i hamnar, infrastruktur och fartyg för att utveckla och skydda Nordostpassagen. Allt detta har väckt stor oro bland de andra arktiska länderna.
När kriget i Ukraina bröt ut såg västvärlden en chans att bryta alla relationer med Ryssland för att försöka isolera och försvaga landet. I mars 2022 beslutade sju av de åtta medlemmarna i Arktiska rådet – Sverige, Kanada, Norge, Finland, Island, Danmark och USA – att bojkotta framtida rådsmöten, vilket i praktiken innebar att rådet stängdes ner i flera månader. Detta skedde under Rysslands ordförandeskap. Senare försökte man återuppta det under Norges ordförandeskap, utan ryskt deltagande. Detta följdes av Finlands och Sveriges inträde i Nato, vilket innebar att alla länder i rådet utom Ryssland nu ingick i Nato-blocket.
Men detta har inte stoppat Ryssland, som fortsatt bygga upp sina styrkor i regionen. De senaste årens utveckling har faktiskt bara drivit Ryssland att koncentrera allt mer av sina styrkor till Arktis. Efter att kriget i Ukraina bröt ut blev det för riskabelt för den ryska flottan att använda sig av Svarta havet. Sedan 2022 har Turkiet förbjudit ryska krigsfartyg att segla in i Svarta havet, vilket ytterligare begränsar Rysslands användning av sin svartahavsflotta. Efter att Sverige och Finland anslöt sig till Nato har Östersjön också blivit en mycket mer opålitlig ekonomisk och militär farled för Ryssland. Det var därför ett naturligt steg för Ryssland att koncentrera sina styrkor till det isiga Barents hav.
I stället för att isolera Ryssland och minska dess strävan efter kontroll över regionen, har Nato-länderna inte bara drivit Ryssland till att stärka sina styrkor i Arktis utan också mot ett närmare förhållande med Kina – vilket i sin tur har öppnat Arktis för kinesiskt inträde i mycket större utsträckning än tidigare.
Alliansen mellan Ryssland och Kina
Kina har gradvis ökat sin närvaro i polarområdet under det senaste årtiondet. År 2013 fick de observatörsstatus i Arktiska rådet och har etablerat forskningsanläggningar på Svalbard, Island och i Kiruna. År 2018 höjde de insatsen och publicerade en vitbok där de redogjorde för sin strategi för Arktis, definierade sig som en ”nära-arktisk stat” och proklamerade sitt mål att bygga en ”polär sidenväg” för arktiska sjöfartsrutter.
År 2024 skickade de sina tre första isbrytare till arktiska vatten och tillkännagav planer på att skicka en bemannad undervattensfarkost till den arktiska havsbotten, vilket skulle göra dem till det andra landet efter Ryssland att uppnå detta.
De närmare relationerna med Ryssland har gjort det möjligt för Kina att gå vidare med sina ambitioner i regionen i mycket snabbare takt, och etablera en regelbunden närvaro där. Sedan 2022 har Kina och Ryssland genomfört flera gemensamma militärövningar och gränsbevakningar i polarregionen.
Kinesiska företag hjälper också Ryssland att utveckla sina arktiska LNG-projekt på Jamalhalvön i nordvästra Sibirien – som hade ett rekordår för lastning förra året – och LNG 2-projektet som är under uppbyggnad på Gydanhalvön. Även om sanktioner försenat byggandet av den nya anläggningen har det varit möjligt att fortsätta med kinesiska investeringar. Det kinesiska företaget Wison New Energies levererade kraftverksmoduler till LNG 2 förra året, trots att det officiellt hade dragit sig ur projektet.
Nu utvecklar de Nordostpassagen längs den ryska kusten. I juli 2023 invigdes officiellt en regelbunden kinesisk-rysk sjöfartskorridor längs de arktiska sjövägarna. Det året nådde 80 resor med lastfartyg, kryssningsfartyg och oljetankfartyg kinesiska hamnar via den arktiska vattenvägen. Detta förväntas bli den mest använda sjöfartsvägen mellan Asien och Europa år 2050, eftersom den minskar transporttiden med cirka 50 procent jämfört med sjöfart genom Suezkanalen. För att utöka detta överväger Ryssland att bygga en djuphamn i Archangelsk och en anslutande järnväg, tillsammans med kinesiska investerare.
Större delen av Nordostpassagen ligger inom Rysslands exklusiva ekonomiska zon, och även om den är öppen för sjöfart från alla länder måste man följa ryska bestämmelser, skaffa tillstånd från Ryssland och eskorteras av ryska isbrytare.
USA försöker bestrida detta och hävdar att det bör betraktas som internationellt vatten. Men att ta kontrollen över rutten från Ryssland kommer att bli svårt, eftersom det är Ryssland och Kina som faktiskt utvecklar den. Det är de som bygger hamnar längs den ryska kusten, och det är de som har börjat använda rutten. Kommersiella rederier från både Ryssland och Kina har redan skaffat sig betydande erfarenhet av hur man bedriver verksamhet i regionen. Detta innebär att de har ett stort försprång.
I augusti 2023 publicerade U.S. Naval Institute ett dokument om hur USA skulle kunna utmana Ryssland om Nordostpassagen. Den bestod av en lång önskelista över investeringar från regeringen. Författarna beskrev den verkliga maktbalansen ganska öppet.
”Efter att ha misslyckats med ett förhållande mellan ryska och amerikanska isbrytare på 3,6:1 tvingas kustbevakningen nu överväga genomresor med ett förhållande mellan isbrytare på nära 20:1. Det behövs större kapacitet och bättre isbrytare.”
Den fördömande rapporten konstaterade att ”en utökad amerikansk isbrytarflotta kommer att vara nödvändig men inte tillräcklig för att möta utmaningarna i detta nya säkerhetsläge”.
Sedan Trump återkom till makten har han försökt använda en annan strategi än tidigare administrationer. I förhandlingarna om kriget i Ukraina har han försökt nå en överenskommelse med Putin för att ta sig ur kriget. Han har försökt dra tillbaka effekterna av Bidens och européernas hårda politik, som drivit Ryssland närmare Kina. Trumps förhoppning var att om han kunde bryta Rysslands band med Kina, skulle det bli lättare att ta sig an den kinesiska konkurrensen. Men som många av Trumps planer har de hittills varit ganska misslyckade.
Även om Trump skulle häva många av sanktionerna mot Ryssland, skulle det inte garantera att han kunde driva in en kil mellan Ryssland och Kina. I Arktis samarbetar de så nära i så många olika projekt att det skulle vara oerhört svårt att skilja dem åt. Och ur både Rysslands och Kinas perspektiv skulle detta vara helt ologiskt, eftersom deras samarbete är ömsesidigt fördelaktigt.
Så länge USA inte är villigt att gå in och göra lika stora investeringar, finns det ingen anledning för Ryssland att distansera sig från Kina i någon större utsträckning. Det är just genom stora kinesiska investeringar som Ryssland kan expandera sin olje- och gasindustri och utveckla handelsvägar.
Detta var precis det problem som Biden-administrationen stod inför i relation till Latinamerika. Efter Trumps första mandatperiod, där han hade försökt tvinga latinamerikanska länder till underkastelse, kom Biden in och försökte med en annan strategi. Han erbjöd investeringar för att locka bort dem från Kinas Belt and Road Initiative med sitt B3W-initiativ. Men de erbjudna investeringarna var helt enkelt för små för att utgöra ett verkligt alternativ.
För Kina innebär samarbetet med Ryssland att man kan utvidga sitt inflytande i Arktis mycket snabbare och på en mycket stabilare grund, medan de flesta europeiska länder möter motstånd i nästan varje steg på vägen.
Kinesiska investeringar: ett erbjudande som är svårt att tacka nej till
Kina är dock inte verksamt i Arktis enbart genom Ryssland. De kinesiska investeringarna har ökat mer eller mindre överallt i regionen under de senaste 15 åren. Island är ett av de viktigaste länderna som Kina har knutit band till.
Förra året uppmanade den före detta Pentagon-tjänstemannen Michael Rubin Donald Trump att agera mot Kina i Arktis, särskilt när det gäller Island.
”För strategerna i Peking är Island dock den perfekta trojanska hästen som ger Kina tillgång till Arktis, Atlanten, Europa och Nato. Kanske kan Trump ursäktas för att Island undgick hans radar under hans första mandatperiod, men det kan inte längre råda någon tvekan om Kinas ambitioner på ön eller Islands eftergivenhet mot kinesiska pengar och strategiska intrång. Det är dags att ta i med hårdhandskarna mot Island tills landet inser att kinesiska pengar inte kan uppväga kostnaden för att äventyra säkerheten i Nordatlanten och Arktis.”
Trots att Island är medlem i Nato har landet balanserat alltmer mellan USA och Kina, vilket kan ses i dess inställning till Kinas Belt and Road Initiative. Under ett officiellt besök på Island 2019 tackade den dåvarande amerikanske vicepresidenten Mike Pence landet för att det inte anslutit sig till Belt and Road. Men detta avvisades snabbt av den isländska regeringen, som sa att man ännu inte fattat något beslut. Sex år senare har man fortfarande inte fattat något beslut.
Under kalla kriget var Island en viktig militärbas för den amerikanska imperialismen. Men sedan 2006 finns inga permanenta amerikanska militärbaser eller soldater stationerade där. Och även om de deltagit i Natos militärövningar och genomfört sanktioner mot Ryssland, har de också närmat sig Kina.
Efter krisen 2008, som ledde till att Islands tre största banker gick i konkurs, klev Kina in för att dra nytta av ett land i djup ekonomisk kris. År 2010 tecknade de ett valutaåterköpsavtal värt 480 miljoner dollar, som gjorde det möjligt för Island att betala för kinesiska importvaror med isländska kronor. Avtalet förnyades 2013 och 2016. År 2013 undertecknade de ett frihandelsavtal. År 2018 öppnade Kina en forskningsanläggning i norra Island och 2020 öppnade de en fyra våningar hög ambassad i Reykjavik med plats för 500 anställda, vilket gör den till den i särklass största ambassaden i landet.
På andra håll har Kina hittills blivit avvisade. När de försökte investera i flygplatser på Grönland ingrep USA för att stoppa dem. Till stor irritation för makthavarna i Washington lät den danska regeringen nästan byggrätten gå över till Kina, som hade inlett direkta förhandlingar med den grönländska regeringen. I något som blev en mindre diplomatisk kris mellan Danmark och Donald Trumps första administration hoppade den dåvarande danska statsministern på första planet till Grönland, med en resväska full av pengar, för att förhindra att Kina skulle få fotfäste.
Även i Norge har det kinesiska rederiet Cosco försökt sluta ett avtal med hamnen i Kirkenes, men hittills har det stoppats av den norska regeringen, som är på sin vakt mot ett växande kinesiskt inflytande. Norge har nyligen antagit nya lagar som förbjuder överlåtelse av egendom eller företag som kan skada ”norska säkerhetsintressen”.
Men lokala ledare i Kirkenes, i synnerhet stadens hamndirektör Terje Jørgensen, kämpar mot regeringen för att säkra kinesiska investeringar. Styrelseledamoten Terje Hansen sa förra året till norska medier att ”när ett kinesiskt företag vill handla med oss, kommer vi att gå hela vägen” och att de kommer att fortsätta att uppvakta Cosco ”om inte centrala myndigheter stoppar oss”. De lokala ledarna i Kirkenes vill desperat få fler arbetstillfällen till staden, eftersom nedläggningar av gruvor lett till en befolkningsminskning och att unga människor flyttar därifrån.
Detta är ett av många dilemman för norra Europa. Å ena sidan känner de av konkurrensen från de starkare imperialistiska länderna och pressas att välja sida. Å andra sidan behöver de investeringar. Med tiden kommer svagheten hos länder som Norge, Sverige och Danmark att märkas i Arktis.
Fallet Svalbard
Norska politiker uttrycker inte bara oro över Kinas växande inflytande. Rysslands stärkta ställning har lett till ännu större uppståndelse, särskilt när det gäller deras aktiviteter på Svalbard – ögruppen som ligger där Norra ishavet och Atlanten möts, 600 kilometer från det norska fastlandet och 1 000 kilometer från Nordpolen.
Svalbard har varit under norskt styre sedan 1920, då Svalbardfördraget undertecknades. Detta stöddes av segrarna i första världskriget, särskilt Storbritannien, som hade mycket nära band till Norge.
Svalbardfördraget garanterade dock också lika rättigheter för medborgare och företag från alla signatärstater att bedriva kommersiell verksamhet på öarna, såsom gruvdrift, fiske, jakt och sjöfart. Svalbard blev ett visumfritt område för alla signatärstater, vilket innebär att medborgare i dessa länder har rätt att bo och arbeta där utan visum. Det innebär att mer än en tredjedel av Svalbards invånare idag inte är norrmän och att andra länder – särskilt Ryssland – lättare kan etablera sig där.
I praktiken var Svalbard, trots att det låg under norsk jurisdiktion, ett delat territorium mellan Sovjetunionen och Norge under större delen av 1900-talet. Gruvföretag från Nederländerna, USA och Sverige sålde de flesta av sina gruvor till antingen Sovjetunionen eller Norge under 1920- och 1930-talen.
Men medan Ryssland fortfarande driver sin kolgruva i Barentsburg och har investerat i att omvandla den tidigare gruvstaden Pyramiden till en turistattraktion, stänger nu Norge sin sista gruva i Longyearbyen. I stället för att vara fylld med norska kolgruvearbetare har Longyearbyen blivit en stad för forskare från hela världen.
Ryssland har å andra sidan ökat sin militära närvaro och planerar att bygga ett forskningscenter i Pyramiden, där man söker investeringar från Kina och andra BRICS-länder.
Norska regeringar har sett stängningen av kolgruvorna som en kostnadsbesparande åtgärd, eftersom de aldrig varit riktigt lönsamma. På så sätt kan regeringen också framställa sig som grön och progressiv i klimatfrågan… samtidigt som man producerar två miljoner fat olja om dagen. Men det innebär också att färre norrmän kommer att bo på ön, vilket försvagar Norges territoriella anspråk. Detta påpekades av Brede Edvardsen, vice ordförande för fackföreningen Norsk arbeidsmandsforbund.
”Jag tror att de [den norska regeringen] inte är medvetna om den roll som gruvbolaget Store Norske, och därmed den norska staten, spelar i ett geopolitiskt sammanhang. Kolpriset har alltid gått upp och ner under de senaste 100 åren, och på lång sikt har vi aldrig tjänat pengar på det. Det är inte därför de bryter kol. Det var för att upprätthålla vår suveränitet… Norge har kunnat behålla sin position på Svalbard tack vare gruvdriften, eftersom vi faktiskt gör något där.”
Norge försöker hävda sin makt med andra medel. Förra året antog den norska regeringen en ny vitbok om Svalbard där man proklamerade sitt mål att skärpa den norska kontrollen över den vetenskapliga forskningen på Svalbard.
Norge vill också kontrollera framtida djuphavsbrytning utanför ögruppen. År 2020 registrerade norska forskare mineraler på havsbotten nära Svalbard till ett uppskattat värde av nästan 100 miljarder dollar. Men detta bestrids av Ryssland, Island, Nederländerna, Spanien och Storbritannien, som hävdar att Svalbardfördragets lika rättigheter till tillgång bör omfatta kontinentalsockeln.
Detta pekar på ett av de största problemen för de svagare arktiska länderna. Efter att Trump kom till makten gjorde europeiska politiker mycket väsen om att de skulle stå enade. Men i själva verket gör de inte det. Andra europeiska länder är också intresserade av att försvaga Norges anspråk på Svalbard. Det har pågått kontinuerliga tvister mellan EU och Norge (som inte är EU-medlem) om fiskerättigheter i åratal. Norge har också mött motstånd från EU när det gäller oljeborrning längre norrut.
Samtidigt har de så kallade ”Arktiska fem” – USA, Kanada, Norge, Ryssland och Danmark (genom Grönland), som alla gränsar direkt till Norra ishavet – ofta träffats och fattat beslut utan de andra länderna i Arktiska rådet. Så även om Norge ibland gärna vill ha stöd från Sverige och Finland när det gäller Ryssland, utesluter de dem gärna om det ger dem större inflytande bland de viktigaste aktörerna i regionen.
Inget av de svagare länderna i Arktis kan ensamt möta konkurrensen från Ryssland, Kina eller USA. Även när de är enade – som när de stängde ute Ryssland från det arktiska samarbetet – kan de inte hindra de stora makterna på världsscenen från att avancera på deras bekostnad.
Den verkliga maktbalansen
De svagare arktiska länderna gör nu sitt yttersta för att försöka bevisa att de kan försvara sina härskande klassers intressen i regionen. Den ena Nato-övningen efter den andra äger rum. Mark Rutte besökte norra Norge i maj och talade om hur ”vi gör mer och mer tillsammans” och hur ”Nato också blir alltmer involverat i att se hur vi bäst kan samordna alla dessa insatser”.
Men utan stöd från USA kommer de inte att kunna erbjuda mycket motstånd mot Kina och Ryssland. Det är därför som de europeiska och kanadensiska politikerna, efter allt skrikande och frasmakande mot Trump om tullar, Grönland och kriget i Ukraina, till slut var tvungna att böja sig och ge efter för Trumps krav vid det senaste Nato-toppmötet. De kunde inte få USA att gå med på att fördöma Ryssland och de gick med på att höja försvarsutgifterna till fem procent.
Men det är en sak att förplikta sig till saker i ord, det är en annan att faktiskt genomföra dem. De flesta av dessa länder har enorma statsskulder. De som inte har det, som Danmark och Sverige, har enorma hushållsskulder som gör det mycket riskabelt att kraftigt öka statsskulden.
Och det är inte bara en fråga om finansiering. De behöver regeringar som kan genomföra det. Europeiska regeringar har genomfört nedskärningar i årtionden och hävdat att det helt enkelt inte finns pengar till skolor, sjukhus, vård och omsorg, och så vidare. Nu lovar de plötsligt enorma summor till militärutgifter. Politikerna har redan allt svårare att genomföra åtstramningar och bli omvalda. Den växande oppositionen mot pengarna som spenderas på kriget i Ukraina, samtidigt som arbetares levnadsstandard försämrats på grund av åtstramningar och inflation, var en avgörande faktor för Trumps maktövertagande och uppkomsten av partier som AfD och Reform UK.
Och de europeiska länder som vill ha en del av den arktiska kakan, eller försvara den del de redan har, behöver inte bara öka försvarsutgifterna kraftigt. De behöver en industri som kan backa upp detta. Det är inte bara den amerikanska varvsindustrin som befinner sig i kris. Medan över 70 procent av de nya varvsorderna 2024 gick till kinesiska företag, som därmed säkrade 55,7 procent av den globala marknadsandelen, har Europas marknadsandel minskat till cirka 7 procent mätt i så kallad ”kompenserad bruttotonnage” (CGT) och cirka 16 procent i värde.
Verkligheten är att de svagare arktiska länderna helt enkelt inte är tillräckligt mäktiga eller konkurrenskraftiga för att försvara den position de tidigare hade. Lenin konstaterade för över 100 år sedan att imperialismens epok innebär att ”världen är helt uppdelad, så att endast en omfördelning är möjlig i framtiden”. Arktis håller nu på att delas upp på nytt.
Svenska, norska eller kanadensiska politiker kan klaga hur mycket de vill om att kinesisk forskning i Arktis ”bara är en täckmantel för att samla underrättelseinformation”, medan deras egna forskning syftar till att ”rädda isbjörnarna”. De kan hävda hur mycket de vill att Xi Jinping, Putin eller Trump är onda imperialister som vill plundra Arktis på dess naturresurser, medan de själva bara är i Arktis för att skydda glaciärer eller samernas och inuiternas intressen. Det gör detsamma att det finns en lång historia av brutalt förtryck av ursprungsbefolkningen i Kanada, av Grönlands inuiter av Danmark, eller av samerna i Sverige, Norge och Finland.
Sanningen är att alla nationer som är verksamma eller vill bli verksamma i Arktis är där av samma skäl – de vinster som deras nationella borgarklass kan göra på de rikedomar som klimatkrisen kommer att göra tillgängliga. Européerna och kanadensarna gnäller bara för att de inte är tillräckligt starka för att möta konkurrensen från de starkare imperialistmakterna.
Ingen av dem har något som helst intresse för de verkliga intressena för de människor eller djur som lever i Arktis, och de bryr sig inte heller om hur den ökade kommersiella aktiviteten i Arktis kommer att påskynda klimatkrisen. Det enda sättet att rädda Arktis från imperialistisk plundring är att avskaffa kapitalismen helt och hållet genom att arbetarklassen kommer till makten, i Arktis och utanför.