Du ser någon fara illa på gatan – ingriper du? Enligt åskådareffekten – en av de mest kända teorierna inom socialpsykologi – kommer du inte att göra det. Men verkligheten säger något annat.
Åskådareffekten är ett socialpsykologiskt fenomen som hävdar att ju fler människor som bevittnar en nödsituation, desto mindre sannolikt är det att någon ingriper. Enligt den här teorin tenderar folk att inte ingripa för att man känner mindre personligt ansvar (ansvarsspridning), och om ingen reagerar så tolkar man situationen som mindre allvarlig (pluralistisk ignorans).
Ett fall som ofta hänvisas till för att bevisa den här effekten är knivmordet på Kitty Genovese i New York 1964, då det påstods att 38 personer bevittnade attacken utan att ingripa.
Teorin har sedan dess förts ut på universitet världen över – särskilt i psykologi, sociologi och kriminologi – och lever kvar som en självklar ”sanning” om mänskligt beteende.
Problemet är bara att den inte stämmer.
År 2020 publicerades en artikel i American Psychologist, med den långa rubriken ”Would I Be Helped? Cross-National CCTV Footage Shows That Intervention Is the Norm in Public Conflicts”. Det var en av de första storskaliga studierna som testat åskådareffekten i verkliga situationer, med hjälp av videor från övervakningskameror i Amsterdam, Kapstaden och Lancaster.
Forskarna analyserade 219 konfliktsituationer i offentliga miljöer. Resultatet var tydligt: i 91 procent av fallen ingrep minst en – ofta flera – åskådare. I genomsnitt intervenerade 3,76 personer. Ju fler som fanns på plats, desto större var sannolikheten att någon hjälpte till.
Och vad gäller knivmordet på Kitty Genovese har senare forskning visat att det endast fanns ett fåtal vittnen, att de faktiskt ringde polisen omedelbart, och att en granne ropade från sitt fönster och skrämde bort gärningsmannen under den första attacken.
Men varför är åskådareffekten så populär, trots att den onekligen inte stämmer?
För att förstå detta bör vi fråga oss: Cui bono? Vem tjänar på det?
Om vi gång på gång får lära oss att om vi far illa så kommer ingen att hjälpa oss, rättfärdigar det behovet av någon som styr över oss – ett klassamhälle med en klassbaserad stat. Idén vi får är att vi behöver en makt som ingriper och reder ut konflikter – annars väntar barbari. För alla kapitalismens förespråkare är därför en teori som åskådareffekten ett perfekt argument med en slags “vetenskaplig” aura.
Men verkligheten visar motsatsen: folk är villiga att ingripa och hjälpa till – även när vi själva inte är ansvariga eller har något direkt att tjäna på det. Detta är också ett svar på frågan om den så kallade “mänskliga naturen”. För marxister är det först och främst vårt sociala varande som bestämmer vårt beteende. Men i den mån det finns några medfödda beteenden, visar studier som denna att det inte handlar om själviskhet och girighet – utan snarare handlar om samarbete och solidaritet.