Ständigt matas vi med myten om att kapitalismen förser oss med en mångfald av företag och största möjliga valfrihet när vi konsumerar. Men faktum är att våra liv domineras av enorma monopol.
För att se detta räcker det att gå till mataffären. Även om vi kan tro att vi presenteras med konkurrerande alternativ, så är valet en varm dag mellan exempelvis GB Glace och Ben & Jerry inte mellan två konkurrenter, utan två grenar av Unilever. När du sedan betalar med ditt bankkort, står det troligen Visa eller Mastercard på det, som också är företag som monopoliserat finansmarknaden.
Monopoliseringens orsak: kapitalets koncentration
I takt med att kapitalismen utvecklas samlas alla kapitalistiska marknader i händerna på färre och färre företag. Den som säljer mest blir starkare och starkare, och kan konkurrera ut fler företag i takt med sin tillväxt. De mest effektiva företagen hamnar högst upp i näringskedjan.
Det som liberaler vill mena är kapitalismens kännetecken – en myriad av små aktörer som konkurrerar med varandra – är en relik från kapitalismens ungdomsår. I över hundra år har kapitalismen varit monopolistisk.
Lenin visade redan 1916 hur det är kännetecknande för kapitalismens högsta stadium – imperialismen – att konkurrensen på världens marknader övergår i monopol. Han förklarade att världens mäktigaste företag delat upp världens marknader sinsemellan – och att nya omfördelningar skulle kräva konflikter mellan dem.
“Industrins oerhörda tillväxt och den påfallande snabba processen av produktionens koncentration i allt större företag utgör en av kapitalismens mest karakteristiska säregenheter.”
Lenin, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium
Finanskapitalets roll
Imperialismen kännetecknas också av att bank- och industrikapital smälter samman till finanskapital. Detta sker i takt med produktionens utveckling, som kräver större och större investeringar – vilket sätter bankerna i en nyckelposition, som de inte är sena att utnyttja.
Den svenska ekonomin till exempel domineras fullständigt av finansfamiljer som Wallenberg, som beräknats kontrollera 40 procent av Stockholmsbörsen via verktyg som investmentbolaget Investor och banken SEB. Andra kända namn är Rausing, Stenbeck, Lundberg, med flera. Den svenska banksektorn är tre gånger större än hela Sveriges BNP. Ekonomin styrs inte av liberalernas idé om drivna personer med goda idéer, utan av enorma mängder kapital som kapitalisterna flyttar dit de tror att det kan växa snabbast.
Industriell integrering
Lenin förklarade att de stora bolagen, efter att ha etablerat ett relativt monopol på ett område, köper upp nystartade företag och potentiella rivaler och breddar vallgraven runt sig själva.
“En ytterst viktig säregenhet för kapitalismen i det högsta utvecklingsstadiet utgör å andra sidan den s.k. kombinationen, d.v.s. förenandet av företag tillhörande olika industrigrenar i ett företag. Dessa företag utgör då antingen varandra efterföljande stadier av råmaterialets bearbetning […] eller hjälpföretag i förhållande till varandra.”
På så sätt håller de potentiella framtida konkurrenter borta. Från denna befästa position kan de invadera närliggande fält för att utvidga sitt territorium och ekonomiska makt. Ett exempel på detta är Facebook (Meta), som gjort det till sitt signum att köpa upp eller kopiera sina rivaler (till exempel Instagram), just för att inte riskera att bli utkonkurrerade.
På samma sätt strävar företagen efter att integrera hela produktionskedjor. Shell äger exempelvis hela strukturen från oljeborrarna till raffinaderierna och bensinmackarna där vi köper vår bensin. Matbutikerna strävar efter att kontrollera en allt större del av produktionen av mat. I finansimperierna kan kapitalisterna få företag över mängder av industrigrenar att samverka för att höja den gemensamma profiten.
Uppdelning och omfördelning
Konkurrensen tvingar alla monopol att ständigt investera i ny teknik och utöka till en högre produktionskapacitet. Resultatet är häpnadsväckande nivåer av överproduktion på världsskala – ett globalt överflöd av varor som mättade marknader inte kan absorbera.
Protektionistiska åtgärder är ett svar på detta. Borgarklassen vill helt enkelt dumpa sina inhemska ekonomiska (och politiska) problem på andra länder, genom att hindra dem från att exportera sina varor till det egna landet, samt förhindra att de inhemska företagen flyttar sin produktion till länder med billigare arbetskraft.
De senaste protektionistiska åtgärderna är särskilt riktade mot Kina – en ny imperialistmakt som stärks och börjar kräva sin andel av plundringen av världens folk. Tidigare har USA och Europa fullständigt dominerat världsekonomin, men Kinas allt starkare industri gör att de kan utmana och konkurrera ut dem i en lång rad branscher. Konsekvensen är handelskrig och en allt djupare ekonomisk kris, med enorma effekter för klasskampen.
Behovet av socialism
För liberaler och libertarianer är lösningen på all denna turbulens att gå bakåt – att kräva “fler valmöjligheter” – för större konkurrens och friare marknader. Vissa kräver att de stora monopolen bryts upp genom “antitrustlagar”.
Samtidigt finns det andra som uppmanar till protektionism och ekonomisk nationalism – att de multinationella monopolens dominans ska ersättas med att ”köpa lokalt” och att främja nationella företag. Båda dessa förslag är dock helt utopiska och reaktionära. Monopol uppstår just för att de är mer effektiva och produktiva – därmed representerar de också en utveckling av produktivkrafterna.
På samma sätt har produktionen i hög grad blivit samhällelig och globalt sammanlänkad, något som ökar produktiviteten genom stordriftsfördelar, internationell arbetsdelning och specialisering.
Att föreslå en upplösning av monopolen – internationellt eller i vilket land som helst – är därför detsamma som att föreslå en återgång till en lägre ekonomisk utvecklingsnivå. Konkret innebär det att göra samhället fattigare.
Ökade statliga ingripanden, med ändlösa räddningspaket åt de stora bankerna och monopolen som svar på varje kris, är ett erkännande av kapitalismens inre motsägelser. Det är ett underförstått erkännande av att produktivkrafterna har vuxit ur de begränsningar som kapitalisternas privategendom och nationalstaten innebär.
Lösningen är inte att vrida tillbaka historiens klocka genom att försöka bryta upp bankerna eller monopolen, eller genom att lovprisa ”småföretagens” och den lokala produktionens underverk. I stället måste vi ta de enorma nivåer av organisering och planering som kapitalismen har skapat, och placera dessa ekonomiska krafter under arbetarklassens kollektiva ägande och medvetna demokratiska kontroll.
Så länge det kapitalistiska systemet finns kvar kommer den otroliga potentialen i modern teknik och planering att slösas bort – och ännu värre, förvandlas till en destruktiv kraft som föder krig, klimatkatastrof och elände. Den enda vägen framåt för mänskligheten är genom en socialistisk världsrevolution.