Sedan vapenvilan bröts i mars har Israel strävat efter att göra Gaza obeboeligt, orsaka en total kollaps och därmed hindra alla från att stanna eller återvända.
Denna smala landremsa har bombats som aldrig förr. Stora områden har förvandlats till skjutfält där alla som rör sig skjuts på plats. Israelstödda distributionsplatser för ”amerikansk hjälp” har inrättats: slakthus där dussintals obeväpnade palestinier skjuts ner dagligen medan de står i kö för mat och vatten.
Nu har Netanyahu meddelat vad allt detta ska leda till: den ”humanitära staden”, ett koncentrationsläger från vilket palestinierna så småningom kommer att fördrivas helt från Gaza.
Ett evighetskrig
I nästan två år har Gazas befolkning utsatts för ett helvete på jorden.
Bomber motsvarande sex Hiroshima har fällts över denna lilla enklav. Alla grundpelare i det civiliserade livet – sjukvård, el, hygien, vatten, vägar – har förstörts. Minst 186 journalister har dödats som mål för avsiktliga och systematiska attacker. 1 400 sjukvårdare har dödats i en avsiktlig politik för att mörda medicinsk personal. Den ”mest moraliska armén i världen” har inte avstått från några krigsförbrytelser för att sprida terror, förstörelse och kaos.
Men trots allt detta har Israel inte vunnit. Hamas överlever och kämpar vidare. Oavsett vad Israel erövrar dyker nya krigare upp, eftersom deras led fylls på av den oändliga reserv av människor som drivs till vapen av de fruktansvärda massakrerna. 23 gisslan är fortfarande kvar i Gaza, antagligen vid liv.
Även om majoriteten av israelerna skulle vara villiga att se kriget ta slut om gisslan återlämnas, är gisslan det sista Netanyahu tänker på. Hans politiska överlevnad är helt beroende av högerextrema partier som Smotrichs och Ben-Gvirs. De vill se inget mindre än en andra Nakba.
För att behålla makten har Netanyahu varit tvungen att fortsätta kriget.
Men med en politisk lösning utesluten och utan någon möjlighet att besegra Hamas militärt, ser han den lösning som hans fanatiska allierade föreslår som det enda sättet att avsluta kriget: etnisk rensning.
Folkmord
Sedan han bröt vapenvilan har Netanyahu fördubblat sina ansträngningar. Han har tillkännagivit en ny offensiv, ”Operation Gideon Chariots”, som syftar till att ”erövra” och permanent ockupera Gaza.
Hela städer har jämnats med marken och rivits. Smittor och brottslighet har underblåsts. Allt görs för att förvandla Gaza till en ogästvänlig ödemark.
I juli hade 85 procent av Gaza ”evakuerats” och placerats under militär kontroll. De som stannar kvar betraktas som legitima mål för prickskyttar, artilleri eller granatbestyckade drönare. Dessa ”no-go-zoner” är inte markerade. Som en IDF-officer sa till reportrar: ”Palestinierna lär sig genom blod.”
Efter att befolkningen tvingats bort jämnas ruinerna med marken. Alla byggnader inom en kilometer från Gazas gräns schaktas bort och förvandlas till en ”buffertzon”, inklusive hela Rafah.
Detta arbete har lagts ut på civila entreprenörer, som får tusentals dollar per rivet hus.
Samtidigt har luftangreppen intensifierats både i ”säkerhetszoner” och ”säkra zoner” för att sprida terror och död bland befolkningen. Hundratals civila dödas varje vecka. Ambulanser, barn som står i kö för vatten och till och med poliser har bombats. Logiken bakom detta är att medvetet upplösa den sociala ordningen i Gaza.
FN beskriver Gaza som ett område som håller på att upplösas i laglös anarki, med ”omfattande plundring”, ”gänglag”, ”utpressning”, ”slumpmässiga skottlossningar”, ”kamp om utrymme och resurser” och ”ungdomar beväpnade med påkar som bemannar barrikader”.
I Rafah har makten till exempel övergått till Abu Shababs gäng av ”dömda mördare, tjuvar, kollaboratörer, droghandlare eller medlemmar av ISIS”, som förra året genomförde ”den största plundringen av FN-bistånd någonsin”.
Men för israelerna är dessa banditer en tillgång. Precis som de en gång finansierade Hamas för att undergräva PLO, stöder de nu dessa mördare som en rival till Hamas. Shabab, som tidigare hade kopplingar till ISIS, var en vanlig narkotikahandlare före kriget. Nu har hans gäng bytt namn till ”Popular Forces” och beväpnas och betalas av Israel för att bevaka de få hjälptransporter som fortfarande tillåts in i Gaza.
Gaza var redan ett av de tätast befolkade områdena på jorden. Men denna kampanj av systematisk förstörelse och terror har trängt ihop de flesta av de 1,7 miljoner människor som finns kvar i söder – svältande, hemlösa och traumatiserade – i ett område som täcker bara 16 procent av Gazaremsan, en ändlös stad av tält mitt i ruinerna, utan fungerande infrastruktur. Genom att orsaka förödelse och kaos avser Netanyahu att lämna Gazaborna med endast två alternativ: att fly eller att dö. Som han själv uttryckte det:
”Vi förstör fler och fler hem – de har ingenstans att återvända till. Det enda naturliga resultatet kommer att bli att Gazaborna vill emigrera från Gazaremsan. Vårt största problem är mottagarländerna.”
Den sista pusselbiten för att göra Gaza verkligt obeboeligt var att stänga av biståndet och svälta befolkningen till underkastelse.
Detta testades i norra Gaza. Sedan oktober förra året har området varit avskuret från söder av Israels Netzarim-korridor, och varken mat, vatten, bränsle eller bistånd har släppts in. De 400 000 invånarna har i praktiken fått beskedet att de måste ”lämna eller dö”. Nu står området på randen till hungersnöd, med rapporter om katastrofala nivåer av svält, uttorkning och till och med att människor äter djurfoder och gräs.
Medan detta pågick grät västvärlden krokodiltårar, utfärdade stränga varningar och satte deadlines… men lyfte inte ett finger för att stoppa dessa fruktansvärda grymheter. Det övertygade Netanyahu om att han kunde göra samma sak i resten av Gaza.
Så från den 2 mars 2025 – under ”vapenvilan” – till den 19 maj blockerade Israel all hjälp till Gaza. Hela befolkningen drevs till randen av svält.
”Humanitarism”
Detta innebar dock ett politiskt problem för Netanyahu. Västvärldens ”demokrater” har fortsatt att stödja och möjliggöra Israels agerande trots att landet har bombat flyktingläger, bundit och avrättat sjukvårdspersonal samt torterat och våldtagit fångar, bland många, många andra krigsförbrytelser. Men en fullskalig, artificiell svält under Israels överinseende – som skulle leda till massdöd och bilder på utmärglade barn – skulle sätta dess allierade i en omöjlig situation. Som Netanyahu medgav i maj:
”Även våra närmaste allierade i världen – amerikanska senatorer som jag känner personligen och som har varit trogna, villkorslösa anhängare av Israel i årtionden – kommer till mig och säger: ’Vi ger er allt stöd för att nå seger… men det finns en sak vi inte kan acceptera: bilder på massvält. . .’”
Även om Netanyahu är beroende av extremhögern är Israel helt beroende av pengar och vapen från väst, och framför allt från USA. Eftersom Israel är den enda pålitliga väktaren av västvärldens intressen i Mellanöstern är detta stöd djupt rotat. Men det är inte obegränsat.
Med andra ord, precis som kriget i Irak såldes som en kampanj för ”frihet och demokrati”, behövde folkmordet i Gaza en täckmantel.
Här kommer ”Gaza Humanitarian Foundation” (GHF) in i bilden.
Denna så kallade ”hjälporganisation” inrättades i maj för att hantera distributionen av bistånd. Som en privat, ideell organisation är den utformad för att ge Israel en trovärdig förnekbarhet, precis som USA:s Blackwater-legosoldater i Irak.
I praktiken skapades GHF på Netanyahus initiativ och arbetar i nära samarbete med IDF. Den leds av nära allierade till Netanyahu och Trump – däribland före detta amerikanska ”säkerhetsentreprenörer” som Philip Francis Reilly, som hjälpte till att träna mujaheddin och Contras – och har fått 50 miljoner dollar i finansiering från Trump-administrationen.
Det är ett verktyg för att genomföra Israels krigsmål – att använda svält som vapen för att avfolka Gaza – med den tunnaste av ”etiska” täckmantlar. Sedan krigets början har Israel försökt att avveckla det befintliga humanitära systemet i Gaza, och framför allt UNRWA. Men man kunde inte bara stänga av all hjälp. Istället har man försökt ta kontroll över distributionen av livsnödvändigheter genom att ersätta FN:s system med ett militariserat, underordnat alternativ.
GHF är det alternativet. Den högerextreme finansministern Bezalel Smotrich uttryckte det tydligt:
”Det kommer att göra det möjligt för civila att äta, för våra vänner i världen att fortsätta ge oss ett internationellt skydd mot säkerhetsrådet och tribunalen i Haag, och för oss att fortsätta kämpa, om Gud vill, tills vi segrar.”
Med tre av distributionsplatserna belägna runt Rafah är detta ytterligare ett sätt att locka befolkningen in i Israels ”säkerhetszon”.
Och även om det förhindrar en hungersnöd, hålls de 1,7 miljoner människor som nu är beroende av det medvetet på svältgränsen. FN drev 400 hjälpposter över hela Gaza. GHF driver fyra. Medan 600 lastbilar kom in per dag under vapenvilan, distribuerar GHF 19 lastbilslaster per dag. Ransonerna är ofta ruttna och angripna av spannmålskalbaggar. Enligt uppgift har vissa till och med hittat oxikodon gömt i mjölsäckarna.
Förstahandsberättelser från dessa ”amerikanska hjälplager” – som palestinierna kallar dem – är bortom all fantasi. De är utformade för att vara så omänskliga som möjligt och liknar, som en av GHF:s entreprenörer beskrev dem, ”dödens fält”.
För att få mat och vatten måste palestinierna vandra genom milsvida förstörda ”militära zoner”, där de riskerar att bli avrättade godtyckligt. När de väl kommer fram är ”utdelningsplatserna” bara stora, smutsiga gläntor avskärmade med taggtrådsstängsel, som drivgångar för boskap. Tusentals palestinier tvingas stå i kö tills GHF:s legosoldater släpper in dem alla på en gång. Det uppstår ett desperat kaos. Som en israelisk forskare kommenterade:
”Det påminner mig mest om hur man matar farliga djur. Man kastar maten i en hög, drar sig tillbaka och släpper in dem på avstånd.”
De som delar ut hjälpen är inte humanitära arbetare. De är okvalificerade, okontrollerade, tungt beväpnade legosoldater. De hanterar folkmassorna med maskingevär. Som en IDF-soldat förklarade:
”Där jag var stationerad dödades mellan en och fem personer varje dag. De behandlas som en fientlig styrka – inga åtgärder för att kontrollera folkmassan, ingen tårgas – bara skarp ammunition med allt man kan tänka sig: tunga maskingevär, granatkastare, granater. Sedan, när centret öppnar, upphör skottlossningen och de vet att de kan närma sig. Vår form av kommunikation är skottlossning.
Det finns ingen fara för styrkorna… Jag känner inte till ett enda fall av beskjutning. Det finns ingen fiende, inga vapen.”
Runt platserna finns israeliska militärzoner. I denna ”vilda västern” har enskilda IDF-befälhavare befogenhet att skjuta, beskjuta med granatkastare och beskjuta med artilleri det de kallar en ”zombiehord”. Informellt kallar IDF detta ”spel” för ”Operation Salted Fish”, efter den israeliska versionen av ”Rött ljus, grönt ljus”.
Hittills har 875 palestinier massakrerats i dessa ”humanitära” slakterier.
”Slutgiltig lösning”
Tidigare denna månad avslöjade försvarsminister Israel Katz nästa steg i kampanjen. En ”humanitär stad” ska uppföras på ruinerna av Rafah, som först ska hysa 600 000 och så småningom alla två miljoner invånare i Gaza. För att komma in i denna ”fristad” kommer de intagna att kontrolleras. Inuti kommer de att bevakas av en internationell specialstyrka, ”avradikaliseras” och matas, som Netanyahu uttryckte det, ”med Ben & Jerry’s, för mig kvittar det”.
Det skulle bli ett enormt koncentrationsläger, en förvaringsplats för palestinierna i väntan på utvisning. Väl inne skulle palestinierna inte få lämna lägret, utom till andra länder. En myndighet har inrättats för att övervaka ”frivilliga avresor”. Och USA och Israel lobbar hos regeringarna i länder som Libyen, Tchad och Rwanda för att de ska ta emot de fördrivna (utan framgång).
Allt detta är ett försök att förverkliga Trumps plan för en ”Riviera i Mellanöstern”: att jämna Gaza med marken, deportera de överlevande och sälja marken till byggföretag. Konsultföretag som BCG och Blair Foundation har redan fått miljontals dollar för att utarbeta fantastiska planer för det ”paradis” som skulle kunna byggas på ruinerna och massgravarna i Gaza. Läckta PowerPoint-bilder visar bland annat en ”Elon Musk Smart Manufacturing Zone” och motorvägar uppkallade efter diktatorerna i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.
Detta är ett försök till en ”slutgiltig lösning” för Gaza: en lösning som ska tillfredsställa extremhögern, som kräver folkmord; liberaler, som behöver att grymheterna döljs i ”humanitär” retorik, och kapitalistiska parasiter, som ser pengar att tjäna på att ”omvandla” Gaza.
Det är ingen lösning alls.
Det finns inte ens någon riktig ”plan”. Även de vaga ritningar som Netanyahu har lagt fram är helt orealistiska. Det beräknas till exempel att det skulle kosta israeliska skattebetalare 4 miljarder dollar att bygga och 2,7 miljarder dollar per år att underhålla. Israel är redan fast i en djup ekonomisk kris: militärutgifterna sväller och turismen, handeln och investeringarna har alltihop rasat.
Dessutom talar vi om att IDF ska driva en liten, militariserad anläggning med 2 miljoner människor mitt i total ödeläggelse. Som chefen för IDF sa:
”Att kontrollera dessa hungriga och arga människor kan leda till att vi förlorar kontrollen, och som en följd av det kan de vända sig mot IDF.”
Även om palestinierna skulle kunna samlas här, vad händer sedan? Ingen av de arabiska regimerna skulle frivilligt gå med på att ta emot dessa flyktingar. Redan nu kokar det i Egypten och Jordanien, där befolkningen är rasande över sina härskares medverkan i folkmordet. Ett brott av denna omfattning skulle sätta Mellanöstern i brand.
Även i väst har lägren och den palestinska solidaritetsrörelsen visat att världens arbetare inte kommer att stå och se på medan deras regeringar bistår en andra Nakba.
Dessa génocidaires har gjort sig ansvariga för att två miljoner svältande, hemlösa, lidande palestinier är fångade i denna obeboeliga ruin, utan någon plan för vad de ska göra med dem.
Under hela detta ”krig” har Netanyahu drivits av sitt eget intresse av politisk överlevnad. Tvingad av sina högerextrema allierade har han stapplat fram, grymhet efter grymhet, mot ett folkmord, utan att bry sig om konsekvenserna så länge han kan hålla sin regering vid makten. Den ”humanitära staden” är hans försök att fly från detta eviga krig och befria Israel från den katastrof som det har skapat. Men det finns inget slut i sikte.
Trycket ökar. Denna vecka har två partier dragit sig ur Netanyahus koalition, vilket lämnar honom med en minoritetsregering. Återigen pressar hans högerextrema allierade honom att undergräva de förnyade försöken till vapenvila, för att driva igenom de ”humanitära” planerna.
Men IDF är överansträngt – på Västbanken, i Libanon och Syrien – tröttheten börjar göra sig påmind och moralen börjar spricka. Självmorden ökar bland IDF-soldaterna, och allt färre anmäler sig frivilligt till tjänstgöring. Inne i Gaza har Hamas återuppbyggt en formidabel gerillastyrka. Istället för att försöka behålla territorium eller använda vanliga vapen, tillgriper man hit-and-run-attacker, använder Israels egna odetonerade vapen som improviserade sprängladdningar och lyckas skicka hem massor av IDF-soldater i liksäckar.
Å andra sidan möter Netanyahus brottsliga planer motstånd inom Israel. Ilskan växer över att han har övergett gisslan, och soldater och politiker attackerar hans plan som ett ”koncentrationsläger”. Även i väst växer ilskan som svar på de senaste grymheterna. Netanyahu balanserar på en skör tråd.
Detta är utan tvekan ett folkmord som utspelar sig inför hela världens ögon. Det officiella dödstalet är i skrivande stund 58 479, men detta är en enorm, enorm underskattning. Folkmord under namnet ”självförsvar”. Knarklangande gangsters framställs som ”folkliga anti-Hamas-styrkor”. Dödens fält under namnet ”humanitär hjälp”. Ett koncentrationsläger under namnet ”humanitär stad”. Allt detta har åstadkommits med aktiv hjälp från ”ledarna för den fria världen”.