Stora omskakande händelser, av ett slag som för ett par årtionden sedan skulle inträffat med några månaders eller till och med års mellanrum, sker nu veckovis eller till och med dagligen. Ett perspektiv lyfter blicken från den turbulens som omger oss, för att lägga grunden för kommunisternas program, strategi och taktik i klasskampen.
Det som började som en ekonomisk kris 2008, har – som vi förutspådde – förvandlats till en kris för kapitalismen på alla nivåer, där krisen inom varje sfär förvärrar krisen inom varje annan.
Steg för steg börjar också krisens djup och omfattning att bli tydlig för alla klasser i samhället. Det finns knappast något land på jorden idag, där den allmänna uppfattningen är att systemet fungerar bra och framtiden är ljus.
Tvärtom. Världens alla länder är nu indragna i en öppen förödande kamp mellan stormakterna om inflytandesfärer, handelsvägar och råvaror – och vi har bara sett början på de ekonomiska, militära och sociala konsekvenserna.
I väst har USA-imperialismens relativa försvagning skapat en öppen splittring i den härskande klassen, som inte längre kan härska som tidigare. Biden representerade det gamla etablissemanget som byggde sin politik på en tid då USA dominerade hela den kapitalistiska världen. De gjorde sitt yttersta för att hindra högerpopulisterna kring Trump från att komma till makten. Men detta har bara gjort den gamla världsordningens sammanbrott desto mer våldsamt.
Trump-administrationen agerar beslutsamt. De har dragit undan mattan för de europeiska imperialisterna – inklusive de svenska – vars verkliga svaghet nu blivit tydlig.
De europeiska kapitalisterna står nu inför en industri i kris, som hotas av såväl amerikanska tullar som billiga kinesiska varor. De har ett akut behov av att rusta upp militären, där de är hopplöst underlägsna Ryssland. De behöver stimulera ekonomin, ge företagen enorma subventioner, dubbla och tredubbla de militära utgifterna i ett läge där man redan har stora budgetunderskott – och arbetarklassen i flera länder redan börjat röra på sig, i vägran att acceptera fler försämringar. Denna perfekta storm har revolutionära konsekvenser.
Under det senaste årtiondet har kontinenten redan härjats av generalstrejker, strejkvågor, enorma massdemonstrationer och uppror som Gula västarna i Frankrike 2019. De sistnämnda riktade sig medvetet mot alla politiker, mot hela systemet, och var ofta som störst i de områden som också var fästen för Le Pens högerpopulister. I detta ser vi en glimt av framtiden.
Borgarklassen har inte genomfört en bråkdel av de attacker mot arbetarklassens levnadsstandard som de skulle behöva. Men ur arbetarklassens synpunkt är det redan alldeles för mycket.
Borgarklassen har inget annat val än att steg för steg underminera eller utradera förbättringar som arbetarklassen vunnit under årtionden av kamp. Klassamarbete kan under dessa omständigheter bara innebära att arbetare passivt ska acceptera försämringar. Det förklarar den totala bristen på självförtroende bland reformisterna, framförallt “vänster”-varianten. För ett årtionde sedan samlades hundratusentals radikala unga och arbetare kring personer som Bernie Sanders, Jeremy Corbyn eller Pablo Iglesias. Men utan förtroende för arbetarklassen, utan alternativ till kapitalismen, band de sitt öde till högern och ledde rörelsen in i en återvändsgränd. Idag har dessa reformister reducerats till deprimerade betraktare (och försvarare) av den liberala världsordningen i dess dödskamp.
Det innebär inte att reformismen är död. Institutioner, idéer och traditioner kan leva långt efter att basen för dem försvunnit. Detta gäller särskilt om det inte uppstår något alternativ. Men stora skikt har gått betydligt längre än det alternativ som vänsterreformisterna erbjöd runt 2015.
Gamla invanda sanningar ifrågasätts överallt. Redan i början på 2020 rapporterade Edelman att en majoritet av jordens befolkning anser att kapitalismen gör mer skada än nytta. Det var före coronapandemin, levnadskostnadskrisen, Ukrainakriget, folkmordet i Palestina och så vidare.
I USA antog representanthuset i december en “Crucial Communism Teaching Act”, med upprörd hänvisning till att nästan en tredjedel av de unga i en undersökning var positiva till kommunism – och ännu fler till socialism. I Australien visade en undersökning att 20 procent av ungdomen anser att kommunism är det ideala ekonomiska systemet. För Storbritannien var siffran 29 procent.
Naturen hatar tomrum. Fler och fler arbetare och unga drar just nu långtgående slutsatser om olika aspekter av det kapitalistiska systemet. De letar efter alternativ och ett sätt att kämpa på. Men ledningen för arbetarrörelsen utgör en integrerad del av det kapitalistiska systemet och erbjuder inget alternativ. Tvärtom gör den allt för att underminera kampen. Det gör att radikaliseringen får oväntade och ibland till synes märkliga uttryck, däribland högerpopulisternas framgångar.
Den som letar efter ett schema för rörelsens utveckling, gör det förgäves. Vår period är den mest turbulenta i världshistorien. Stora händelser håller på att väcka alla klasser och skikt till politiskt liv. Bristen på ledarskap gör att det tar alla möjliga sorters förvirrade uttryck.
Om kommunisternas program ska kunna svara mot situationens behov, måste det bygga på en korrekt analys av krig, massrörelser, politiska fenomen – och de underliggande motsättningarna inom ekonomin, politiken, världsrelationerna och klasskampen. Detta är perspektivets syfte.
Överproduktion, skuldsättning och kris
”Under kriserna utbryter en samhällsepidemi, som skulle ha förefallit alla tidigare epoker som en orimlighet – överproduktionens epidemi. Samhället finner sig plötsligt tillbakakastat i ett tillstånd av momentant barbari; en hungersnöd, ett allmänt förintelsekrig tycks ha avskurit det från alla livsmedel; industrin och handeln tycks utplånade, och varför? Därför att det äger för mycket civilisation, för mycket livsmedel, för mycket industri och för mycket handel. De produktivkrafter som står till samhällets förfogande tjänar inte längre till att befrämja de borgerliga egendomsförhållandena; de har tvärtom blivit för väldiga för dessa förhållanden… — Varigenom övervinner bourgeoisin kriserna? Å ena sidan genom det framtvingade förintandet av en mängd produktivkrafter; å andra sidan genom erövringen av nya marknader och grundligare utsugning av äldre marknader.”
Marx & Engels, Kommunistiska manifestet
Dessa ord karaktäriserar situationen på världsskala idag, kanske ännu bättre än när Marx och Engels skrev dem. På en planet härjad av nöd, fattigdom och svält, går världens konkurrerande imperialistmakter ut i handelskrig för att förinta motståndarens industri, så att den egna kan överleva. Man trycker och lånar ut pengar i en skala som saknar motstycke, så att människor, företag och stater kan köpa varor de inte har råd med. Utan att själv vilja det, tvingas den härskande klassen förbereda en ännu djupare kris för mänskligheten.
Borgarklassen kallar krisen 2008 för en finanskris, men om den bara vore just det, skulle de svarat på den med hård reglering av bankerna och minskad utlåning. Orsaken till att man avreglerat från första början, var att utlåningen behövdes för att komma ur de tidigare överproduktionskriserna. Därför besvarar borgarklassen istället varje kris med att pumpa in mer lån i systemet.
Rädslan för krisens effekter på klasskampen tvingar dem att göra detta desto mer frenetiskt.
När coronapandemin 2020 bröt ut hade den amerikanska borgarklassen redan förlorat kontrollen över Republikanerna till Trump, och på vänsterkanten hade Sanders väckt hopp om en “politisk revolution mot miljardärsklassen”. På samma sätt hade den brittiska borgarklassen förlorat kontrollen över Torypartiet, och nära nog Labourpartiet till Corbyns radikala anhängare. Man hade sett de arabiska revolutionerna, massrörelser i Sydeuropa, revolutionen i Sudan 2019, massupproren i Latinamerika 2019, och så vidare.
Därför gjorde de allt för att pandemin inte skulle förvandlas till en ekonomisk kris. Stimulanserna de pumpade ut var mer än 100 gånger större än den berömda Marshallplanen efter andra världskriget, omräknat i dagens penningvärde. I eurozonen var det genomsnittliga budgetunderskottet sju procent. Joe Biden utökade de amerikanska statsutgifterna med 33 procent. Centralbankerna över hela världen skapade pengar som de använde till att stötta banker och regeringar. Professor Rogoff vid Harvard University uttryckte resonemanget tydligt:
“Ja, det finns viss risk att vi får ekonomisk instabilitet senare, men vi har politisk instabilitet nu.”
Ihop med Ukrainakriget, var dessa enorma stimulanser den viktigaste orsaken till den inflationskris som tog fart 2022. Återigen såg borgarklassen ekonomisk kris och skärpt klasskamp framför sig. De tvingades till en helomvändning: höja räntorna, avsluta sina “kvantitativa lättnader” (ett sätt att trycka pengar), försöka se över statsutgifterna, med mera. Men även här var de rädda för konsekvenserna. Staterna fortsatte låna för att spendera pengar de inte hade.
Det amerikanska budgetunderskottet ligger nu på över sex procent av BNP, samma sak i Frankrike. I Kina, Italien och Storbritannien ligger underskotten på runt fyra procent, medan den i Tyskland låg på nästan tre procent för 2024. Den brittiska statsskulden överstiger redan landets BNP, och samma sak gäller för USA, Frankrike, Italien och flera andra länder.
De totala skulderna världen över – offentliga och privata – ligger på en nivå som saknar motstycke: mer än tre gånger större än världsekonomin. Detta är ett uttryck för i vilken grad produktivkrafterna vuxit utöver kapitalismens ramar, ett uttryck för den globala överproduktionen, och en enorm tyngd på världsekonomin som helhet.
Protektionismen och den europeiska ekonomins kris
Kapitalets politiska representanter och strateger ställs inför en omöjlig situation. Å ena sidan behöver de fortsätta pumpa ut lån i systemet för att ekonomins hjul ska snurra, för att stärka sina företag, för att hålla arbetslösheten nere. Därtill har deras försämringar redan förstört den politiska stabiliteten. Den radikalisering som redan ställer till problem för dem, kan på sikt komma att hota kapitalismen själv.
Å andra sidan finns det en gräns för hur mycket man kan låna, innan skuldberget blir en ohållbar tyngd på ekonomin.
Detta driver den härskande klassen i riktning mot protektionism: de försöker exportera arbetslöshet och fattigdom till andra länder – och därmed klasskamp och politisk instabilitet. Detta är syftet med de välbekanta tullarna från Trump-administrationen, liksom de omfattande subventionerna till den amerikanska industrin under Biden. Motsvarande åtgärder vidtas av Kina, Kanada, Tyskland, Sverige och alla andra länder som kan.
Problemet med detta är välkänt. Protektionismen förstör världshandeln och underminerar världsekonomin som helhet. Den var avgörande i att förvandla kraschen 1929 till 1930-talets depression. Borgarklassen trodde sig ha lärt från detta, men systemets kris driver dem nu till att föra exakt samma katastrofala politik igen.
Den härskande klassen väljer inte politik efter eget gottfinnande. Naturligtvis kan den ena eller andra representanten ha olika idéer – Trump-administrationen accelererar exempelvis utan tvivel protektionismens utveckling på världsskala kraftigt – men i sista hand avgör kapitalismens lagar. Den som vägrar följa dem, kommer marknaden snabbt att straffa.
Därför blir liberalernas skri om protektionismens faror nu ett rop ut i tomma intet. Nödvändigheten är obönhörlig.
I USA och Kina har borgarklassen stora och mäktiga stater för att försvara sina intressen: med enorma stödpaket till företag, strategiska investeringar i avgörande sektorer, och en stor hemmamarknad som man kan skydda.
De härskande klasserna i Europa, som en gång dominerade världen, är istället uppdelade mellan små nationalstater, vars hemmamarknader är allt för små för det moderna monopolkapitalet. Det var för att överkomma denna begränsning som de europeiska smånationerna bildade Europeiska unionen.
Men samtidigt som de pressas samman av behovet av att samla sig mot stormakterna, drivs de isär av borgarklassens olika nationella intressen. En ökad integrering var bara möjlig genom USA:s fullständiga dominans och intresse av en stark partner gentemot Sovjetunionen och Ryssland – och en ekonomisk uppgång, som mildrade motsättningarna. Nu finns ingen av förutsättningarna för handen.
Olika regleringar i olika länder begränsar effekten av den gemensamma marknaden i EU. De olika regeringarna skyddar sina egna ekonomier på de andras bekostnad. Den dyra och uppblåsta byråkratin i Bryssel kan producera många regler och kräva mycket pappersarbete, men på grund av de nationella motsättningarna är den oförmögen att tvinga fram de nödvändiga investeringarna och den nödvändiga samordningen.
Resultatet är oundvikligen att den europeiska industrin faller efter. Sanktionerna mot Ryssland, som drog undan den billiga ryska energin, var i det avseendet bara en katalysator för den europeiska industrins kris. På samma sätt är Trumps politik en katalysator för den europeiska imperialismens kris som helhet.
Den tyska ekonomin, som är störst och viktigast i Europa, har i stort sett inte vuxit sedan 2019. Med galopperande statsskulder och lägre produktivitet, ligger tvåan, trean och fyran – Storbritannien, Frankrike och Italien – ännu värre till.
Europas bilindustri uttrycker krisen tydligt. Med 14 miljoner anställda (sex procent av alla anställda i EU), är dess öde avgörande för en rad andra sektorer – såväl leverantörer till industrin som butiker, restauranger med mera där arbetarna konsumerar sin lön.
Men Europas andel av världens sålda bilar sjunker stadigt: från 31 procent år 2008 till 20 procent 2023. Kapacitetsutnyttjandet ligger på 58 procent – bilfabrikerna går alltså på tomgång, för att marknaden är för liten. Allting under 70 procent anses vara ohållbart: fabriker måste läggas ned. Därför investerar de europeiska kapitalisterna inte heller i bilindustrin, som istället nu börjat göra stora uppsägningar.
I de så kallade “gröna” industrierna hade EU ett stort försprång för femton år sedan, men Kina dominerar nu de viktigaste fullständigt och investerar långt mer. I förnyelsebar energi investerar Kina mer än EU och USA tillsammans. Kina stod för 62 procent av världens försäljning av elfordon 2024 – i ett läge där EU förbjudit försäljning av fordon med bensin- eller dieselmotorer från 2035. Precis som Trump rivit ned Bidens “gröna” subventioner, innebär detta en stor press på EU att snabbt förpassa flera av sina “gröna” regleringar till historien. Deras tama försök att piska kapitalisterna till att investera har inte fungerat.
Precis detta är det allmänna problemet. De europeiska kapitalisterna investerar för lite: de investerar bara en femtedel så mycket som amerikanerna i sin telekomsektor, hälften i halvledarsektorn, mindre än hälften i medicinsektorn, och så vidare. USA ligger långt före vad gäller utvecklingen av mjukvara. I AI-utvecklingen spelar européerna ingen roll: varken i att skriva kod, producera processorer eller vara värdar för servrarna. Krisen är allmän.
Den europeiska kapitalismens nedgång står nu i öppen dager. Detta kommer den europeiska borgarklassen försöka lösa genom en ökad utsugning – med sänkta löner och högre arbetstempo och ännu mer och större nedskärningar. Det sätter klasskampen på dagordningen över hela den europeiska kontinenten. De masstrejker, massdemonstrationer och stora explosiva vänsterströmningar som uppstått i flera länder sedan krisen 2008, är bara en föraning om vad som komma skall.
Den svenska kapitalismens kris
På ytan kan det verka som att den svenska ekonomin är mer stabil och därmed kanske kan undkomma den instabilitet som vi just nu ser i andra delar av Europa och världen. Men om man gräver djupare framträder en helt annan bild.
I årtionden har den svenska kapitalismen blivit allt mer spekulativ och parasitär. Detta är inte ett resultat av “nyliberala idéer”, som idealistiska reformister på vänsterkanten tror, utan av den svenska kapitalismens utveckling.
Efterkrigstidens förbättringar i länder som Sverige grundades på en period av ekonomiskt uppsving som saknar motstycke i historien. 1970-talskrisen markerade slutet på det uppsvinget. Den keynesianska politik med stora statliga investeringar som borgarklassen fört för att komma ur kriserna, orsakade nu stagflation (ingen tillväxt, men hög inflation). Borgarklassen behövde höja sina vinster för att få fart på investeringarna: öppna nya marknader och pressa arbetarna hårdare.
Den svenska borgarklassen försökte själva gå på offensiven under storkonflikten 1980, men blev grundligt besegrade. Ur deras synpunkt blev 1980-talet ett förlorat årtionde, med för låg tillväxt, för låg produktivitetsutveckling och minskad konkurrenskraft. Därför kallades arbetarrörelsen in för att göra det som behövdes.
Uppgiften föll på den socialdemokratiska Palme-regeringen att medvetet försöka öka borgarklassens vinster, med början i att ta bort regler som begränsat hur mycket banker fick låna ut. Under slutet av 1980-talet ledde detta till att företag och privatpersoner kunde låna enorma summor, vilket drev upp priserna på bostäder och aktier.
Till sist sprack bubblan, vilket orsakade en krasch, en bankkris och en skenande statsskuld i början av 1990-talet. Som mest uppgick budgetunderskottet till tolv procent av BNP. Den borgerliga och senare socialdemokratiska regeringen såg till att arbetarna betalade. Med ett stålbad i välfärden, privatiseringar och försämrad anställningstrygghet, inledde man den nya perioden av försämringar för arbetarklassen.
Ibland snabbare, ibland långsammare, har försämringarna kontinuerligt fortsatt sedan dess. Genom osäkra anställningar, bemanningsföretag och nedskärningar har man pressat arbetarna allt hårdare i industrin. Försämringar i a-kassa, sjukförsäkring, socialbidrag med mera har skapat en ny fattigdom. I vård, skola och omsorg har man kapat bemanningen till oigenkännlighet.
Sedan toppen 1996 har man idag nedtvingat statsskulden till 32 procent av BNP – en nästan unik nivå, internationellt sett, och helt på arbetarklassens bekostnad.
Borgarklassen har istället upplevt snabb expansion och stora vinster. På arbetarnas ryggar kunde industrin expandera fort ända fram till krisen 2008. För de rikaste har man genomfört storskaliga skattesänkningar för att attrahera kapital, till den punkt där Sverige numera har lägre skatt på egendom än Storbritannien och USA. 1996 hade Sverige 28 miljardärer – år 2022 var de 542 och ägde motsvarande 68 procent av Sveriges BNP.
Riksbanken har kompletterat regeringens strama budgetdisciplin med att aktivt pressa företag och hushåll att ta större lån för att konsumera, för att kapitalismens hjul ska snurra. 2015–2020 hade man till och med en historiskt unik minusränta, samtidigt som man tryckte pengar för att stödja bankerna.
Medan den offentliga skuldsättningen sjunkit, har därför istället den privata skjutit i höjden. Enligt Bank of International Settlements är det bara Luxemburg, Hongkong och Schweiz som har högre privata skulder än Sverige.
Frigörandet av kapital, avregleringarna, skattesänkningarna, de höga vinsterna, ökningen av lånen med mera: allt har gynnat storbankerna. Privatiseringarna har skapat nya marknader för hungrigt kapital, likaså Sovjetunionens fall och EU:s upprättande av den inre marknaden. Fyra storbankers tillgångar uppgår idag till över tre gånger hela Sveriges BNP. Bara deras vinster ligger årligen på över 150 miljarder kronor.
En stor del av dessa vinster kommer ur bostadslån. Politikerna och Riksbanken har över ett par årtionden systematiskt byggt upp en bubbla på bostads- och fastighetsmarknaden. Det innebär att arbetare har fått ta allt större lån för att hitta någonstans att bo. Hushållens skulder har fördubblats som andel av BNP sedan 1996, till 88 procent.
Från kris till kris
Dessa skulder gör hela ekonomin extremt räntekänslig. När inflationen tog fart efter Ukrainakrigets utbrott, drabbades arbetarklassen på flera sätt samtidigt. Reallönerna sjönk med nästan tio procent, med fackförbundens välvilliga medgivande. I välfärden gjordes en våg av nedskärningar för att kompensera för de ökade kostnaderna. Samtidigt höjde Riksbanken räntan till fyra procent, vilket ökade mångas månadskostnader med flera tusen kronor. Arbetarklassen fick återigen ta hela smällen.
De företag som levt på billiga lån kraschade. Det syntes först och främst i byggsektorn, där antalet påbörjade byggen av bostäder föll från 70 000 till 30 000 på två år. Antalet konkurser och varsel i byggbranschen var de högsta på 30 år och bostadspriserna i exempelvis Stockholm föll med 27 procent 2022–2023 om man räknar med inflationen. SBB och Oscar Properties föll dramatiskt på börsen, och nyligen gick Serneke i konkurs.
Samma sak gäller det sjunkna flaggskeppet Northvolt – ett av få tillfällen på senare år där kapitalister faktiskt investerat kraftfullt i produktion: 214 miljarder kronor över några år, varav 88 miljarder från olika stater. Det var ett desperat försök från den europeiska bilindustrin att bygga upp en batteriproduktion som på kort tid skulle konkurrera med den kinesiska – och i det avseendet ett uttryck för svaghet snarare än styrka. Det uttryckte också tillgången på billiga lån, som företaget girigt plockade på sig. När inflationen tog fart, påskyndade detta dess snabba och förödande fall.
Medan vd:n Carlsson sålt aktierna och stuckit med 200 miljoner kronor, lämnades arbetare, underleverantörer, Skellefteå kommun, med mera att hantera den största konkursen i svensk industrihistoria. Ett liknande öde lär vänta andra spekulativa projekt i norr som Stegra, som utlovar “grönt” stål och tagit in 75 miljarder i investeringar, utan att ha producerat ett enda gram.
Sedan Ukrainakrigets utbrott har den svenska ekonomin knappt vuxit. I sin senaste prognos räknar regeringen med att arbetslösheten i år kommer att nå samma nivå som vid toppen 2010. Arbetarklassen som helhet har sett en kollektiv sänkning av sin levnadsstandard. Många har kastats ut i fattigdom, vissa i desperation. Välfärden går på svältdiet.
Under 35 år har arbetarrörelsen hjälpt den svenska kapitalismen att hantera varenda kris genom att tvinga arbetarklassen att betala. Men det är bara början.
Svensk industriproduktion ligger redan på en lägre nivå än före krisen 2008, trots goda vinster i företagen genom en ökad utsugning av arbetarna. Kapitalister investerar nämligen inte, om de inte tror sig kunna sälja varorna. Nästan tre fjärdedelar av den svenska exporten går till Europa, med Tyskland som den största köparen. En allmän europeisk nedgång innebär oundvikligen en kris för svensk industri.
Utvecklingen av den svenska kapitalismens kris är bara en del av den kapitalistiska krisens utveckling som helhet. Krisen på alla samhällsnivåer skapar en turbulens utan motstycke, där kampen mellan de olika imperialistiska blocken – och de individuella ledarnas nycker – spelar en allt större roll. Alla framtidsscenarion präglas av systemets sjukliga krampaktighet, där borgarklassen haltar ur en kris bara för att göra nästa desto värre.
Tillfälligt kan en djup kris paralysera arbetarklassen, särskilt när arbetarrörelsen använder hela sin auktoritet för att säkerställa just detta. Hittills har de lyckats, men på bekostnad av att kraftfullt underminera sin egen förmåga att kontrollera arbetarklassen.
Tillfälligt har den svenska kapitalismen också olika säkerhetsventiler. Vid en kraftfull europeisk nedgång – med eller utan tullar mot USA – lär exempelvis den svenska kronan falla. Det gör svenska industriprodukter billigare och gynnar exportindustrin, på bekostnad av inflation och ökad fattigdom. Den låga statsskulden ger också den härskande klassen ett visst handlingsutrymme.
Men en kris väcker också hotet från hushållens och företagens skuldberg som inte kan betalas, vilket förvärras om inflationen tar fart och Riksbanken måste höja styrräntan. Det ställer risken för en finanskris på dagordningen. Och inga åtgärder kan lösa problemet med krympande exportmarknader, eller det faktum att den svenska imperialismen är för svag för att ensam hävda sig ens mot de större grannarna på kontinenten.
En medvetet kraftfull ökning av protektionismen från världens mäktigaste imperialistmakt, måste oundvikligen få varje annat land att se om sitt bo. Och trots allt prat om europeisk enhet, består EU av självständiga nationalstater. Tysk eller fransk protektionism kommer inte att syfta till att skydda europeiska företag i allmänhet, utan tyska och franska företag – och inte bara på Kinas och USA:s bekostnad, utan kanske ännu mer på Spaniens, Italiens och Sveriges.
Om den svenska borgarklassen ska behålla sin konkurrenskraft, har den inget annat val än att försöka lassa över krisens tyngd på arbetarklassen.
Att arbetarrörelsen hittills kunnat hålla tillbaka arbetarna, skapar ett särdrag i den svenska situationen: en arrogans inom borgarklassen, som räknar med att kunna vältra över hela kostnaden för krisen på arbetarklassen, utan att mötas av massprotester. Men ju mer de väljer att låta arbetarklassen betala genom nedskärningar och försämringar, desto svårare blir det för arbetarrörelsens ledning att hålla arbetarklassen i schack.
Svenska imperialismens drömmar krossas
Den gamla världsordningen byggde på USA-imperialismens fullständiga dominans över hela den kapitalistiska världen. Efter andra världskriget fanns två tredjedelar av världens guld i USA, och landet stod för majoriteten av världens tillverkningsindustri. Dollarn accepterades som världsvaluta. Genom organisationer som FN, Världshandelsorganisationen, Nato och diverse biståndsorganisationer dominerade USA-imperialismen världen, men maskerade utsugningen av världens folk bakom “mänskliga rättigheter”, “demokrati” och multilaterala avtal – den så kallade “regelbaserade världsordningen”. En relativ stabilitet rådde, världshandeln och kapitalismen växte, på USA-imperialismens villkor.
I detta nät kunde en liten rik imperialistmakt som Sverige sprida sina tentakler över världen, trots att man självständigt aldrig hade kunnat konkurrera med de större imperialistmakterna. Utsugning bakom en täckmantel av “bistånd”, “demokrati”, “mänskliga rättigheter”, “fred”, med mera passade det socialdemokratiskt hycklande Sverige mycket väl.
USA-imperialismen var också nyckeln i återuppbyggandet av Europa: genom Marshallplanen, genom att förhindra de brittiska och franska imperialisterna från att plundra västtyskland vid krigsslutet, genom att driva på för bildandet av kol- och stålunionen (föregångaren till EU), och inte minst genom att garantera Europas försvar genom Nato. Detta var en central del i USA-imperialismens globala kamp mot Sovjetunionen och kommunismen.
För de härskande klasserna i Europa innebar detta att man under en hel historisk period hade en kraftigt subventionerad militär. Detta inkluderade den svenska militären, som på pappret förvisso var neutral, men som i hemlighet hade ett långtgående samarbete med USA som lovade att bistå i händelse av krig mot Sovjetunionen.
Under en hel historisk period möjliggjorde detta för de gamla europeiska imperialistmakterna att spela en långt större roll på världsskala än deras förminskade egna styrka annars skulle tillåtit. Därtill frigjordes resurser som inte behövde brännas i improduktiva militära utgifter, utan istället kunde användas till industri, infrastruktur och social och politisk stabilitet genom välfärd.
Efter Sovjetunionens kollaps kunde samma strukturer användas för att plundra Ryssland och de forna sovjetiska inflytandesfärerna. Med Nato, EU och diverse ekonomiska samarbetsorganisationer i ryggen kunde de svenska imperialisterna vinna en dominerande position i Baltikum. Avregleringarna och attackerna på arbetarklassen i Sverige frigjorde det nödvändiga kapitalet för en snabb expansion.
Den nya inflytandesfären gav de svenska imperialisterna en orsak att börja närma sig Nato mer öppet. Trots att USA:s ekonomiska vikt globalt relativt sett minskat sedan efterkrigsperioden, tycktes USA efter Sovjets fall dominera världen ännu mer fullständigt. Som följeslagare kunde de svenska imperialisterna hitta nya marknader över hela världen att exploatera.
Putins tillträde år 2000 konsoliderade kapitalismen i Ryssland, stabiliserade den nya regimen och möjliggjorde en återhämtning. Därmed kunde de börja sätta stopp för västimperialismens aggressiva expansion in i ryska inflytandesfärer, med början i Georgien 2008.
Stärkandet av den ryska imperialismen gjorde Nato viktigare för den svenska imperialismen. Men efter att i många årtionden ha dolt den svenska kapitalismens verkliga karaktär bakom ett mänskligt humanitärt ansikte – och talat om neutralitet, fred och så vidare – krävdes stora händelser för att möjliggöra medlemskap i USA-imperialismens krigsallians.
Ukrainakriget blev den nödvändiga startpunkten för en enorm propagandakampanj för att vända den svenska opinionen, vilket man lyckades med. I detta baserade man sig på det faktum att Ryssland varit den främsta konkurrenten kring Östersjön i århundraden, vilket skapat en lång tradition av krigspropaganda mot Ryssland – och ett rysshat i den härskande klassen.
Faktum är att Ukrainakriget, för den trångsynta svenska härskande klassen, tycktes ligga helt i deras intressen. USA och de största europeiska imperialistmakterna drogs in i ett krig för att försvaga och kuva svenskarnas konkurrent i öst. Detta var också det främsta omedelbara syftet med Nato-medlemskapet och DCA-avtalet: att rikta de amerikanska vapnen mot Ryssland.
Tre år senare har varenda beräkning slagit slint. Ryssland går ur kriget med en större ekonomi och framförallt en mycket större och starkare militär, med avancerad vapenproduktion och krigsträning. Trump förklarar samtidigt öppet att USA inte har något som helst intresse av att bekosta försvaret av den europeiska kapitalismen längre – och betonar särskilt att man inte kan räkna med Natos artikel fem. Den svenska härskande klassens efterlängtade Natomedlemskap har med andra ord visat sig bli verklighet precis i tid till att Nato i praktiken upphört att fungera som militär allians.
Man ser känsloläget bland de svenska imperialisterna i de borgerliga tidningarna: panik, ilska och desperation. En öronbedövande kör anklagar Trump för allt mellan himmel och jord, särskilt för det mest avskyvärda brottet av alla: att försöka avsluta Ukrainakriget. Det gör det nämligen möjligt för USA att dra sig tillbaka från Europa, vilket lämnar de svaga och splittrade européerna öga mot öga med ett stort, kraftfullt och välrustat Ryssland.
Närapå varenda utrikespolitisk handling som Trump gjort har gått emot de svenska imperialisternas intressen. Men regeringen håller sig noga till underdåniga plattityder i stil med “USA fattar amerikanska beslut, det har vi respekt för”. De är väl medvetna om precis hur beroende den svenska imperialismen är av USA, och gör allt för att inte äventyra relationen.
Utan USA måste de svenska imperialisterna hoppas på att de gamla imperialistmakterna i Europa kan förena sig. Och visserligen råder det ingen brist på europeiska “ledare” som bröstar upp sig för att modigt proklamera sitt bidrag till den ena eller andra gemensamma styrkan – som aldrig kommer att bli av. När det kommer till kritan är fakta att de europeiska ländernas militär är fullständigt beroende av USA, inte bara för kärnvapen och soldater, utan för alla sorters vapen och utrustning, reservdelar, ammunition, underrättelse, satelliter, och så vidare. I nuläget kan man omöjligt kriga utan USA:s stöd, ännu mindre mot en stormakt som Ryssland. Men tomma tunnor skramlar mest.
Under den ökade pressen från konkurrensen mellan världens verkliga stormakter, Kina, USA och Ryssland kommer Europa att slitas i olika riktningar. Mer öppet nationalistiska regeringar kommer att sätta sina länders intressen först. Fler och fler länder kommer oundvikligen att dras in i Rysslands intressesfär.
Detta gör å andra sidan bara att de europeiska imperialisternas behov av att rusta upp sin egen militär blir desto mer akut, för att rädda vad som räddas kan av deras egen position på världsmarknaden. Trumps krav på att Nato-länderna ska höja sina militärutgifter till 5 procent av BNP, ligger i det avseendet helt i deras intressen.
För att motivera upprustningen trappas den anti-ryska propagandan upp än mer, särskilt i de nordiska länderna som varit bland de mest rabiata krigshetsarna under Ukrainakriget.
Ett typexempel är en rapport från Kungliga krigsakademien, där det hette att Gotland är det “självklara valet” för Ryssland efter Ukraina, som ett “flankskydd” så att “andra länder inte kan hjälpa Baltikum”. Uppenbara fakta som att en sådan attack på Sverige vore fullständig galenskap ur rysk synpunkt och innebär risk för kärnvapenkrig (för att ta småländerna i Baltikum!), är detaljer som dessa så kallade “experter” undviker att nämna. Men det gör inget, för de får inte heller några kritiska frågor. I svensk demokratisk media får man yttra precis vad man vill – och vilka galenskaper som helst – på villkor att det man säger kan användas för att upprusta mot Ryssland.
Till en början kommer det att vara svårt för arbetarklassen att se borgarklassens verkliga intressen bakom denna vägg av öronbedövande propaganda, särskilt eftersom det råder en total nationell enhet mellan högern och arbetarrörelsen i dessa frågor. Rädslan för en rysk invasion leder oundvikligen till ett visst stöd för upprustningen av militären och en uppslutning bakom den svenska borgarklassens nationalistiska propaganda gentemot det “yttre hotet”.
Men allt eftersom kommer bilden att klarna. Över hela Europa är det arbetarklassen som kommer att få betala för upprustningen.
DN kallade Trumps krav på ökade militärutgifter till 5 procent av BNP för en “finansiell handgranat mot Europas statsbudgetar”, vilket även stämmer för svensk del. Regeringen har nu beslutat om att på 10 år höja Sveriges militäranslag med 300 miljarder till 3,5 procent av BNP.
Man ska varken låta sig luras av att det just nu finns ett visst stöd för detta, eller att det tas som lån. För det första är lånefinansiering för improduktiva investeringar inflationsdrivande. För det andra måste lån betalas tillbaka på ett eller annat sätt. För det tredje ställs frågan oundvikligen: Om det finns dessa summor till militären, varför inte till vård, skola och omsorg? Varför inte till sjuka, pensionärer eller fritidsgårdar för de unga?
Bara några dagar innan regeringens militärpaket på 300 miljarder lanserades, tillkännagavs att högkostnadsskyddets egenavgift i vården skulle höjas med över 30 procent. Region Skåne tillkännagav man skulle kapa en miljard kronor från vården. I Uppsala avslöjades att vården börjat ta ifrån människor proteser som de tyckte var för dyra.
I jämförelse med satsningen på militären är allt detta småsummor, och helt orimligt ur arbetarklassens synvinkel. Men ur borgarklassens synvinkel är det helt nödvändigt. Upprustningen kommer att påskynda underminerandet av arbetarklassens illusioner i att politikerna, myndigheterna, militären – staten och imperialismen – skulle kunna representera deras intressen.
Borgfreden som blockerar klasskamp
Trotskij påpekade att det mänskliga medvetandet är konservativt.
“I själva verket tar inte samhällets eller en klass’ tänkande ett enda steg framåt utom när det absolut behövs. Närhelst det är möjligt anpassas de gamla välkända tankarna till nya fakta. Ärligt talat har klasser och folk hittills inte visat några avgörande initiativ utom när historien har gett dem stryk med sin tunga ridpiska.”
Trots årtionden av ökade klassklyftor, försämringar, privatiseringar och nedskärningar har svenskar fortfarande ett relativt stort förtroende för staten. I Förtroendebarometern har förtroendet för staten legat runt 50 procent år efter år, samtidigt som förtroendet för de politiska partierna länge legat betydligt lägre: runt 15 procent.
Med andra ord så det finns ett missnöje med vart samhället är på väg och med den förda politiken. Men samtidigt släpar medvetandet efter vad gäller vilken roll som den borgerliga staten spelar i sin helhet, liksom kapitalismen som helhet. I en undersökning från 2021 var svenskarna betydligt mer positiva till marknadsekonomin och väsentligt mindre negativa till de rika, än folk var i de flesta andra länder i världen. De gamla välkända tankarna anpassas till nya fakta som Trotskij påpekar.
Reformistiska illusioner i att tämja kapitalismen – med den borgerliga staten som en neutral makt, eller till och med ett verktyg för arbetarklassen – byggdes upp under efterkrigstiden när Socialdemokraterna satt vid makten oavbrutet i årtionden och kunde genomföra stora förbättringar tack vare det ekonomiska uppsvinget.
Att Socialdemokraterna sedan i årtionden raserat mycket av detta, utan att det funnits något kämpande fackligt alternativ eller vänsteralternativ, har misskrediterat socialismen i många arbetares ögon. Många har inte heller särskilt mycket till övers för fackens och vänsterns eviga gnäll om diverse orättvisor, när de ändå inte tar några seriösa initiativ för att kämpa mot dem.
Arbetarrörelsen har fostrat en demoralisering, pessimism och passivitet i arbetarklassen. Endast politiska rörelser utanför arbetarrörelsens kontroll, som främst involverat ungdomar och invandrare, som Black lives matter och Palestinarörelsen, har kommit nära att bli landsomfattande massprotester. Men inte heller dessa lyckades dra in arbetarklassens bredare skikt, eftersom arbetarrörelsens ledare förhöll sig passiva eller till och med fientliga till dem.
På det fackliga planet blockeras nästan alla strejker, eller begränsas till den grad att de helt saknar inverkan, samtidigt som fackföreningarna år efter år skriver under avtal utan några verkliga löneökningar eller några som helst förbättringar av arbetsvillkoren. Missnöjet med nedskärningar har de begränsat till spridda små eller halvstora demonstrationer runtom i landet.
Vid varje kris har arbetarrörelsens ledning sett till att arbetarklassen får betala, utan att få kämpa tillbaka. Krisen 2009 hanterades såsom den nuvarande varselvågen hanteras: förhandlingar som ska ge ett sken av “inflytande”, men som i verkligheten bara är en passiv acceptans inför det som borgarklassen kräver. När inflationen tog fart 2022 inledde fackledningen till och med en kampanj mot reallöneökningar.
De senaste årens turbulens för kapitalismen har bara ökat högervridningen av arbetarrörelsen. Faktum är att det råder en nästintill total enighet i alla avgörande frågor, inte bara mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, utan mellan alla riksdagspartier – Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna inkluderat.
Socialdemokraterna och högerpartierna har sedan tio år tillbaka anammat Sverigedemokraternas rasistiska politik och retorik, som är en perfekt täckmantel: beskyll invandringen för resultatet av att vi berikat borgarklassen på arbetarklassens bekostnad.
Samtidigt har den svenska borgarklassen bearbetat Sverigedemokraterna till att allt mer bli en del av det kapitalistiska etablissemanget. Genom gemensamma möten med Svenskt näringsliv, ett allt närmare samarbete med högerpartierna och intensiv uppvaktning av tankesmedjor som Timbro, har SD pressats till att släppa motståndet mot EU, aborträtten, friskolor och Nato. De har gått från att luta i pro-rysk riktning till att anamma samma anti-ryska propaganda som resten av riksdagspartierna.
Vänsterpartiet har likaså allt mer inlemmats i det kapitalistiska etablissemanget. Gamla krav som förbud av bemanningsföretag, avskaffandet av vinster i välfärden och sex timmars arbetsdag med bibehållen lön har begravts. Natomotståndet likaså. Man sluter nu helt upp bakom den svenska militarismen. Den före detta partiledaren Jonas Sjöstedt har till och med argumenterat mot nedrustning av kärnvapen, eftersom “Europa måste vara starkt mot Ryssland”.
I den mån Vänsterpartiet inte slutit upp helt bakom den borgerliga politiken, som i fråga om Palestina och rasismen, har de varit allt mer tystlåtna och aktat sig för att skilja ut sig för mycket. Medlemmar som stöttade Palestina för öppet uteslöts. Terrordådet i Örebro möttes av en nationalistisk hyllning till Sverige som “ett starkt land…ett öppet, empatiskt och solidariskt land” från Dadgostar.
Hela deras politik dikteras av viljan att få sitta i en regering tillsammans med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Därför gör de allt för att framstå som så statsmannamässiga och ofarliga som möjligt (ur borgarklassens synvinkel). I det syftet ska de nu sätta ett gäng partiföreträdare i en “regeringsskola”, där före detta finansministern Anders Borg (M), före detta EU-ministern Cecilia Malmström (L), Jacob Wallenberg med flera ska lära dem hur man “styr Sverige”.
Att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet slutit upp bakom borgarklassen och vägrat att erbjuda ett klassbaserat alternativ till den rasistiska politiken, militarismen och den allmänna högerpolitiken, samtidigt som fackföreningarna hindrat facklig kamp, är en avgörande anledning till att borgarklassen lyckats att åstadkomma en nationell enhet kring en rad frågor under de senaste åren. I praktiken har arbetarrörelsen slutit en närmast permanent borgfred med borgarklassen.
De unga och arbetare som i någon mån ser igenom propagandan och vänder sig mot imperialismens propaganda vad gäller Palestina och Ukraina eller den rasistiska hetsen, förblir isolerade från den större massan arbetare. Sekterismen och identitetspolitiken inom den så kallade vänstern ökar den isoleringen.
Men de händelser som kapitalismens kris satt på dagordningen under de kommande åren, kommer att tvinga medvetandet till stora språng och slita sönder borgfreden.
Missnöje, bitterhet och klasshat
Den enorma instabilitet som världssituationen präglas av har redan gjort ett stort avtryck på medvetandet. Inte bara hos arbetarklassen, utan i alla klasser syns en stämning av oro, osäkerhet och pessimism. Krigshetsen och det stora fokuset på gängkriminalitet, som politikerna försöker använda för att avleda uppmärksamheten från effekterna av deras egna försämringar, bidrar bara ännu mer till känslan av att samhället är på väg ned i ett mörker.
Enligt studien ”Läget i landet – tecken i tiden” har aldrig så många – sedan studien började göras 1955 – känt en sådan oro inför framtiden som de gör nu. 49 procent höll med om påståendet ”Vi lever i en tid av oro och osäkerhet som kan leda till ett sammanbrott redan inom de närmaste 10 åren”.
Detta är värt att upprepa. Halva Sveriges befolkning tror att det kan bli ett “sammanbrott” inom tio år. Det visar att en känsla för krisens djup håller på att växa fram.
Bakom höljet av rasistisk och nationalistisk propaganda sjuder ett växande missnöje inom arbetarklassen i Sverige över problem som inte ett enda av riksdagspartierna eller medierna pratar om. Det skapar ett massivt tomrum, där ingen sätter ord på hur extrema arbetsvillkoren blivit i välfärden, de enorma klassklyftorna, frustrationen över rasismen, bostadsbristen, levnadskostnadskrisen med mera.
Att Joe Biden beskrev sin mandatperiod som framgångsrik för ekonomin, samtidigt som priserna ökat med 25 procent, blev en viktig faktor till Trumps valseger: där han satte ord på och erkände arbetarklassens fattigdom. För Demokraterna, medierna och hela etablissemanget blev Trumps seger en chock som man desperat i efterhand försökte att förstå.
På samma sätt bygger tystnaden om arbetarklassens verkliga situation upp för stora skrällar, i form av klasskamp och politiska kriser i Sverige.
Det finns delar av arbetarklassen och medelklassen som fortfarande lyckats klara sig undan de värsta effekterna av de senaste årens kriser. Trots räntehöjningar, höjda matpriser, höjda bränslepriser med mera klarar man fortfarande att leva den svenska motsvarigheten till den amerikanska drömmen: “Villa, Volvo, Vovve”. Men marginalerna blir allt mindre.
Andra delar av arbetarklassen lever redan på gränsen till fattigdom eller under fattigdomsgränsen. En undersökning av Hyresgästföreningen visade att mer än var femte hyresgäst, och nästan en tredjedel av barnfamiljerna, behövde låna pengar för att klara sig över jul och nyår. Var fjärde hyresgäst oroar sig för att bli av med sin bostad under 2025 på grund av ekonomiska svårigheter samt höjda hyror.
Likaså rapporterade Hyresgästföreningen att nästan var tredje ensamstående förälder med låg inkomst har svårt att äta sig mätt. 58 procent av ensamstående har också svårt att ha råd med fritidsaktiviteter för barnen.
Räntehöjningar, hyreshöjningar och höjda matpriser har gjort att det numera är helt vanliga arbetare som tvingas söka hjälp av Stadsmissionen eller söka sig till Matmissionens matvarubutiker.
Att många fått nog syntes i rörelsen för att bojkotta de stora matkedjorna i mars. Man riktade medvetet in sig på företagens vinster, som uppenbarligen görs på arbetarnas bekostnad. Frågan diskuterades intensivt på arbetsplatser över hela landet. Motargumentet var naturligtvis att bojkotten inte skulle åstadkomma något – som stridsåtgärd är den i stort sett verkningslös. Det är sant. Och det ställer frågan om vilken stridsåtgärd som man ska vidta istället.
Faktum är att de flesta storföretagen kunde höja sina vinster genom inflationen, eftersom fackförbunden garanterade att arbetarna inte kämpade för att deras löner skulle höjas i samma takt. Att arbetare i bred skala nu säger att de vill ha en större del av kakan är ett tydligt tecken på det tryck som håller på att byggas upp i arbetarklassens djup. Det finns en gräns för hur länge den fackliga ledningen kan kontrollera det.
Bland unga arbetare har skenande bostadspriser, hyreshöjningar och otrygga anställningar skapat en särskild ekonomisk utsatthet.
Enligt Hyresgästföreningen bor nästan 200 000 20–27-åringar ofrivilligt kvar hos sina föräldrar. Nästan var tredje är orolig för att inte hitta något boende och lika många tvekar inför att bilda familj på grund av bostadsmarknaden. Detta återspeglas i Hyresgästföreningens undersökning ”Unga vuxnas boende” i citat som:
”Bostadsmarknaden är nästan omöjlig att navigera som ungdom och jag tror att många i min ålder kommer att bo hemma under en längre tid eller hamna på gatan.”
I Ungdomsbarometerns senaste mätning, säger 68 procent av 15-24-åringar att samhället är på väg i helt eller delvis fel riktning. Det innebär nästan en fördubbling på bara fem år. Skälet till detta är inte svårt att förstå: allt de sett sedan 2020 är pandemi, kris, klimatkatastrofer, krig och folkmord. Det finns en utbredd känsla av att det inte finns någon framtid under det här systemet.
Antalet som deltagit i exempelvis demonstrationerna för Gaza eller Fridays for Future återspeglar långt ifrån den inverkan som dessa frågor haft. I Palestinafrågan har många fler i perioder följt händelserna dagligen på sociala medier. Om de tidigare tänkt att SVT eller DN är opartiska, eller att svensk utrikespolitik är humanitär, har de nu fått en helt annan bild. Bland dessa skikt finns ett växande hat och förakt mot hela det svenska etablissemanget.
Naturligtvis saknas politisk klarhet. Det är inte ovanligt att både stötta Palestina och vara för hårdare straff, och i brist på alternativ dominerar högerpartierna i skolval. Men statistiken talar sitt tydliga språk: majoriteten av ungdomar påverkas av krisen, och bland dem finns en växande minoritet som misstror hela det svenska etablissemanget och kapitalismen självt.
Palestinarörelsen, liksom reaktionen på det rasistiska terrordådet i Örebro, visade också den radikalisering som finns bland arbetare med utländsk bakgrund. Invandringen, både flyktingmottagandet och arbetskraftsinvandringen, har varit en viktig del i den svenska kapitalismens lönsamhet, där kapitalisterna fått ett skikt inom arbetarklassen som är beredda att ta sämre betalda jobb med sämre arbetsvillkor. 2015 visade en rapport att det var lika stor skillnad i livslängd mellan olika delar av Göteborg, som mellan Sverige och Nicaragua. Mellan Bergsjön och Långedrag var skillnaden i medellivslängd nio år för män och sex för kvinnor.
Den ökande rasistiska hetsen från politikerna och medierna sedan 2015, där invandrare förklaras vara orsaken till alla samhällets problem, har tillsammans med fattigdomen, byggt upp en massiv frustration.
En kvinna, Sherin, sa till DN efter terrordådet i Örebro: ”Partierna måste sluta prata om flyktingar som ett problem hela tiden. Vi har fått nog. Vi är trötta på det här.” En annan kvinna som intervjuades av ETC efter minnesgudstjänsten i Örebro sa att hon ”aldrig har betraktats som en hel människa, utan alltid som invandrare.” I artikeln beskrivs hur hon går fram till Magdalena Andersson, tar henne i handen och säger uppmanande “Prata positivt om oss invandrare!”. Ikhlas, en barnskötare säger i DN-artikeln det som många uttryckte på sociala medier: att medierna, polisen och politikerna ljuger: “Det är en skam att polisen och medier försöker bortförklara det genom att säga att han var en enstöring och saknade ideologiska motiv”.
Denna misstro – och bland vissa hat – mot politikerna finns bland stora skikt av arbetarklassen, inte minst när det gäller nedskärningar inom välfärden. Efter att Region Västernorrlands beslut att permanent stänga flera avdelningar på Sollefteå sjukhus, gick 4000 ut i demonstration med plakat som “Ni bär skulden för döden!” och på sociala medier svällde kommentarsfält över med kommentarer som:
“Sjukhusnedläggelse = mord i stor utsträckning.”
“Sjukt att Sverige ska skänka ett rekordstort stöd till Ukraina på 13,5 miljarder, men vi ska spara in 46 miljoner på nedläggningen av sjukhuset i Sollefteå.”
En person skrev i en insändare till Tidningen Ångermanland att “Det som nu händer är den största katastrofen i Ådalen sedan 1931, men det finns en stor skillnad, 1931 stod (S) på vår sida, 2025 är (S) vår största fiende.” Han tillade att om beslutet genomförs så har “Sverige upphört att vara en demokrati”.
En socialdemokratisk ledamot i Sollefteås kommunstyrelse skickade till och med ett mejl till sin partikollega i regionen som varit med och beslutat om nedläggningen där han anklagade honom för att vara “en fascist som vill döda oss i Ångermanland”. Liksom fallet i Örebro riktar sig ilskan inte bara mot de ansvariga politikerna – utan även mot medierna som man anser pumpar ut politikernas version av verkligheten, med artiklar om hur synd det är om politikerna som känner sig hotade av arga demonstranter.
Det är en ny nivå av ilska som syns nu i jämförelse med de demonstrationer som bröt ut när de lade ner Sollefteå BB som kulminerade i en demonstration som enligt vissa rapporter hade uppemot 20 000 deltagare med slagord som “Ådalen reser sig igen” och ockupationen av BB. Då fanns det stora förhoppningar om att pressen underifrån skulle få politikerna att förstå att de fattat fel beslut. Nu ses dessa politiker bara som fienden.
Allt detta visar på det klasshat som håller på att byggas upp inom den svenska arbetarklassen och som vid något skede kommer att uttryckas i klasskamp.
Revolutionens molekylärprocess
Financial Times förklarade i en ovanligt ärlig artikel vad som nu står på dagordningen i hela Europa. De måste skära ner så att det “gör ont” för arbetarklassen.
“De under 80 års ålder som vuxit upp i Europa kan ursäktas för att de ser välfärdsstaten som något självklart. Men sanningen är att den var en produkt av märkliga historiska omständigheter som rådde under den andra halvan av 1900-talet och som inte längre existerar…välfärdsstaten som vi känner den måste retirera: inte till den grad att vi inte längre kan kalla den det, men tillräckligt för att det ska göra ont.”
Detta är ett erkännande av det som vi marxister länge förklarat, att efterkrigstidens reformer och ekonomiska uppsving var en undantagsperiod i kapitalismens utveckling. Den perioden tog slut med krisen på 1970-talet. I land efter land inleddes attacker mot arbetarklassen som fått utstå decennier av försämringar. Men även dessa försämringar är nu otillräckliga. Det krävs större attacker.
Problemet för borgarklassen är att den europeiska arbetarklassen är stark, obesegrad och välorganiserad. Det gäller inte minst Sverige med en facklig organiseringsgrad på 69 procent. Försöken att tvinga på arbetarklassen gigantiska åtstramningspaket efter krisen 2008 var precis det som orsakade de år av massrörelser i Sydeuropa som kulminerade i valet av Syriza och Podemos framväxt.
Financial Times erkänner också detta problem och menar att arbetarklassen måste övertygas om dessa uppoffringar genom skrämselpropaganda. “Jag har börjat tvivla på om rika, demokratiska samhällen kan genomföra svåra reformer – annat än under en kris…Ett inslag av rädsla måste existera, som det möjligtvis gör nu.”
Men allt tyder på motsatsen. Uppgången för partier som AfD i Tyskland och FPÖ i Österrike och svårigheten att få ihop regeringsunderlag, speglar precis hur de senaste årens skrämselpropaganda inte övertygat arbetarklassen om att de måste offra sin levnadsstandard för den europeiska imperialismens intressen.
Just det faktum att Europas borgarklass måste gå till hårt angrepp mot arbetarklassen kommer oundvikligen att sätta klasskamp på dagordningen över hela kontinenten, en klasskamp som kommer lära arbetare att dra allt mer korrekta slutsatser.
Men så länge tomrummet till vänster inte fylls, kommer det att vara en komplicerad process som kommer ge upphov till många märkliga fenomen.
I Storbritannien vill nästan hälften av ungdomen ha en revolution, och två tredjedelar vill ha socialism. I Tyskland anser nästan hälften av befolkningen som helhet att kapitalism är oförenligt med demokrati. Men eftersom vänstern och arbetarrörelsen klänger sig fast vid det kapitalistiska etablissemanget och gör sitt bästa för att stötta upp det, är det främst högerdemagoger som lyckas att knyta an till det växande hatet mot politikerna, medierna och miljardärerna för tillfället.
Resten av vänstern är helt och hållet formade av arvet från efterkrigstidens reformistiska illusioner. De är liberaler med en tunn fernissa av “vänsterpolitik”. De klänger sig fast vid kapitalismen och den borgerliga demokratin precis i en tid när allt större lager av arbetarklassen, och småborgerligheten, börjar att ifrågasätta den. Därför är de i kris och bidrar till att knuffa arbetare i riktning mot högerdemagoger som attackerar vänsterns identitetspolitik och arbetarförakt.
Vänsterns slutsats av att arbetare röstar på Trump, SD eller Le Pen är att de är hopplösa rasister och reaktionärer. De ser en stor del av arbetarklassen som fienden och det liberala etablissemanget som allierade att kroka arm med. Men om man lyssnar ordentligt på arbetare som förklarar varför de röstat på dessa partier, framträder en helt annan bild. Det är arbetare i USA som tvingats ta ett andra eller tredje jobb för att klara hyran. Det är arbetare i Sverige som sett socialdemokrater genomföra nedskärningar och fackföreningar passivt titta på när industrier flyttas utomlands.
När en arbetare från Österfärnebo förklarade för Uppdrag granskning varför han gått från Socialdemokraterna till Sverigedemokraterna sa han: ”De [Socialdemokraterna] lovar massa tycker jag, som de inte håller. De säger att de värnar om arbetarna, och man är en arbetare, så man vill väl ha bättre löner och bättre villkor. Att alla ska ha det lika bra, typ, socialist-samhälle.” En annan arbetare menade att Sverigedemokraterna inte var ett “stockholmsparti” som alla de andra. Detta visar på klasskaraktären hos det missnöje som nu växer fram. På samma sätt har våra amerikanska kamrater rapporterat att de inte sällan stöter på Trumpväljare som strejkvakter.
Högerdemagogerna ges en chans eftersom de ses som något annat än etablissemangspartierna. De är oprövade i arbetarklassens ögon till skillnad från de partier som suttit vid makten i kommuner, regioner och i riksdagen i årtionden. Men dessa partier och kandidater kan självfallet inte lösa arbetarklassens problem. Minskad invandring kommer inte att leda till fler jobb och bostäder. Och SD visar mer och mer att de är ett parti som alla andra, som regerar i borgarklassens intresse. Den klassilska som får människor att rösta på denna ”nya höger” kommer i nästa steg att vändas mot högerdemagogerna.
Borgerliga och småborgerliga empiriker ser bara orsak och verkan i ett led. De ser på sin statistik över vad folk säger i den ena eller den andra frågan och drar slutsatser av typen: “Trump vann valet på grund av inflationen”, “Folk är missnöjda med invandringen”, eller “Folk bryr sig inte om demokrati”. När massrörelser bryter ut kan man få höra att det beror på biljettpriser, arbetslöshet, krav på slöja eller någon annan enskild fråga. Men de förväxlar den tändande gnistan med fnösket som orsakar storbranden.
Människor varken vill eller kan vara ute i kamp varje dag. In i det sista hoppas de att deras valda politiker, medierna, myndigheterna, fackförbunden eller någon annan ska hitta en lösning. Det krävs stora händelser för att visa att det inte är fallet. Och just sådana händelser präglar vår epok.
För att gå ut i kamp behöver man också någon slags utsikt om att nå framgång. Det är just därför en metod eller ett krav som i ett skede kan mobilisera många, efterhand förlorar sin verkan: exempelvis aktionsdagarna i Frankrike, eller de veckovisa Palestinademonstrationerna i Sverige. Arbetare ser att det behövs något mer långtgående, mer djupgående, men det alternativet finns inte nödvändigtvis för handen än.
Den specifika fråga, den särskilda person, de särskilda villkor som utlöser en massrörelse eller skapar ett politiskt fenomen, har karaktären av en tillfällighet som uttrycker en djupare nödvändighet. De småborgerliga akademiker som ironiserar över hur folk tar med sig alla sina problem och alla sina krav till sin rörelse, har inte förstått detta. De småborgerliga aktivister som försöker tvinga in rörelsen i den enskilda frågans tvångsram är om möjligt ännu blindare.
Den som inte rör sig, märker inte sina kedjor, påpekade Rosa Luxemburg. Det är i kamp som arbetarklassen lär sig snabbast. Likväl föregås alltid stora utbrott av kamp av en period av mindre gradvisa förändringar i klassmedvetenheten, en uppbyggnad av missnöje och bitterhet: revolutionens molekylärprocess.
I Sverige har detta missnöje ansamlats i årtionden, utan något verkligt utlopp. Tillfälligt uttrycker det sig i pessimism och demoralisering, som måste bli så mycket större när man ser den djupa kris hela samhället håller på att kastas ned i – och som man inte har en aning om hur man ska ta sig ur.
Vem man än pratar med, får man en känsla av en desperat önskan att förstå saker som Ukrainakriget, kriget i Gaza, Trump, militariseringen, inflationen och så vidare. Många arbetare – de som ser till Sverigedemokraterna, de som röstar på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet, många av de som inte röstar alls – är öppna för att lyssna på vad vi har att säga på ett helt annan sätt än för tio eller bara fem år sedan.
Lika mycket som de vill förstå, lika mycket vill de veta vad man ska göra. Än så länge är bara en liten minoritet beredda att acceptera våra lösningar. Att “Vad är en kommunist?” var det tionde vanligaste sökresultatet av frågor som började med “Vad”, är ett tecken på precis det vi sett med “Är du kommunist?”-kampanjen: att det finns unga som söker efter radikala lösningar på kapitalismens problem.
Men betydligt större delar av arbetarklassen kommer att testa många alternativ innan de är beredda att lägga sina kort på kommunisternas revolutionära lösningar. Vad kommer först här: den vilda strejken, den fackligt organiserade strejken, massrörelsen mot försämringarna i välfärden, en politisk masströmning på vänsterkanten inom eller utanför de traditionella arbetarpartierna? I vilken mån uppstår rörelser och partier med blandad klasskaraktär, högerpartier som lutar sig på en klassbaserad ilska, eller något annat? När händer det?
Bara gud vet, hade vi sagt om vi vore religiösa. Men givet att den allvetande saknas, får vi leva med det faktum att vi inte har något annat alternativ än att studera verkligheten konkret, i takt med att den utvecklar sig.
Det vi utan tvivel kan slå fast, är att alla klasser, skikt och grupper i det svenska samhället gradvis måste börja röra på sig för att de inte har något annat val. Kapitalismens kris tvingar alla att försöka ta strid för sina intressen. Och i kampen lär man sig.
Ju mer klassmedvetandet hittills släpat efter de objektiva behoven, desto mer stormigt kommer det att behöva försöka komma ikapp. Lärdomar som krävt femton års flod och ebb i klasskampen i ett land, kan dras på betydligt kortare tid av arbetare som går in i kamp i ett mer avancerat skede av krisen. Redan nu syns detta bland enskilda grupper i den svenska arbetarklassen. Imorgon kommer det att börja bli generaliserat.
Vi har full förståelse och sympati för en enskild arbetare eller ungdom som med ångest och oro ser symtomen på utvecklingen av kapitalismens kris. Vi har däremot inget annat än förakt för de organisationer inom den så kallade vänstern som gör sitt bästa för att förvandla detta till pessimism och demoralisering. De har anpassat sig till efterkrigstidens uppsving, till reformismen, till identitetspolitiken och varenda småborgerlig trend de kan hitta. Om de ska fylla någon samhällelig funktion, är det som kompostering för alla de strömningar som med rätta dör ut.
Den nuvarande relativa stabiliteten för den svenska kapitalismen, kommer oundvikligen att vändas till sin motsats. De första hammarslagen har inte kommit från arbetarklassen, utan från borgarklassen som inte längre har råd med den levnadsstandard för arbetare som möjliggjort klassfreden. När den svenska arbetarklassen börjar röra sig på allvar, kommer det att förvandla situationen i grunden.
Vi marxister är ensamma om detta perspektiv, och därför är vi ensamma om att ställa oss uppgiften att samla de mest revolutionära ungdomarna och arbetarna för att göra dem redo. I jämförelse med den uppgift historien ställt oss, är vi både få och oerfarna. Men historien lär också att små grupper blir stora, att ledare framträder ur klassens djup när de behövs – och att ett klart program vid en viss punkt kan försätta berg.
Låt skeptikerna och pessimisterna drunkna i sina egna tårar. Vi bygger på klassens mest djärva, förutseende och offervilliga element. De både kan och kommer att överraska alla.