Jag sitter längst upp på läktaren och tittar ut över lokalen där hundratals personer strömmar in. I ett annat rum på andra sidan innergården följer ännu fler via storbildsskärm. Ett myller av förberedelser, diskussion och hälsningar fyller rummet där den andra kongressen för Revolutionary Communist Party (RCP) snart ska börja.
Jag vänder mig till min bänkgranne och hälsar. Kasim berättar att han har varit medlem i en av partigrupperna i Birmingham i ungefär tre månader.
– En strejk bland sophämtare i staden har pågått de senaste två månaderna, säger han.
Han har inte själv varit vid strejklinjen än, men många av hans kamrater har varit där och stöttat. Strejken är bara ett exempel på klasskampen i Storbritannien just nu.
Vårt korta samtal avbryts när kongressen öppnas. Fyra dagar av intensiva diskussioner om kapitalismens kris i världen, situationen i Storbritannien och partiets uppgifter börjar.
Alan Woods, som inleder den första diskussionen, fastslår: Vi lever i väldigt intressanta tider.
– Det är slutet på en världsordning, förklarar han.
– Trump anklagas av hela det liberala etablissemanget för att förstöra den regelbaserade världsordningen.
Alan Woods frågar publiken:
– Vilka regler är det?
Tystnaden i rummet talar för sig själv.
– Jag vet inte heller! utropar han roat, och förklarar att den alltid bara varit vad USA-imperialismen vill att den ska vara.
Och här har det skett ett skifte.
– Mer än något annat visar Trumps program den relativa försvagningen av USA-imperialismen.
Han beskriver hur USA inte längre kan dominera hela planeten samtidigt. Trump riktar därför in sig på det västra halvklotet, för att desto mer effektivt kunna fokusera på handelskriget mot Kina. På sikt riskerar detta att orsaka en ny depression. Kapitalismens återvändsgränd förkroppsligas i två massiva hinder, förklarar han: privategendomen och nationalstaten.
Alan talar i över en timme, men publiken håller koncentrationen bättre än på valfri 15-minuters föreläsning på ett universitet.
Kamrater från hela Storbritannien och besökare från Kanada och Tyskland fördjupar analysen om skuldkrisen, Kina, Ukrainakriget, Mellanöstern och mer.
Det här kan du inte få någon annanstans, tänker jag. Här får man riktiga analyser. Vi får exempel på revolutionära rörelser i Sri Lanka, Bangladesh, Kenya, Grekland, Serbien. Alla med samma brist – inget revolutionärt parti värt namnet.
– Vi måste bygga det här partiet som om hela mänsklighetens framtid hänger på det, betonar Ben Gliniecki.
– För det gör det!
“En hundraårig ordning har krossats”
Efter ett av passen frågar jag Julian från London som jag hamnat vid samma bord som – hur han uppfattar den politiska situationen i Storbritannien just nu.
– En gång när jag sålde tidningen på stan hade vi Keir Starmers ansikte på omslaget. Tre gamlingar kom fram, med käppar och allt, och sa att ‘den där mannen borde hängas i en telefonstolpe’.
– Människor har blivit huggna i ryggen så många gånger. De orkar inte mer.
Dagen före kongressen började kom resultaten från de brittiska lokalvalen – en politisk jordbävning.
– En hundraårig ordning har krossats, förklarar Rob Sewell.
Sedan Labour tog över från liberalerna för ett sekel sedan har britterna i praktiken levt i ett tvåpartisystem. Nu är det över. Reform UK har vuxit fram som tredje makt.
Jag får exempel efter exempel på Labours svek, attacker mot fattiga äldre och handikappade. Återigen kommer sopstrejken i Birmingham upp, där arbetare strejkar direkt mot den Labourledda kommunen och regeringens lönesänkningar.
Reform UK säger: ”Det här är vad ni får om ni röstar Labour eller Tories.” Därtill säger de mycket som vanliga arbetare håller med om – som att man borde förstatliga vattensystemet. Precis som Trumps eller Le Pens väljare uttrycker Reform UK:s bas en klassbaserad ilska mot etablissemanget.
På puben
Efter tredje dagen sitter vi tio personer hopträngda runt ett bord på en pub. I vilket annat sammanhang som helst hade man kanske förväntat sig trötthet efter flera heldagar av samtal – men inte här.
En kamrat pekar med hela handen och står nästan upp när hon talar till en annan från samma partigrupp. Jag hör henne över sorlet i lokalen:
– Vi måste professionalisera – och ingen professionalisering utan teori!
Förslagen på vad gruppen behöver förbättra ropas ut i snabb följd: bättre uppföljning av intresserade kontakter, en studiecirkel om marxismens grunder, och så vidare.
Jag frågar den entusiastiska kamraten – Hunter – om deras grupp. De är fyra personer i Royal Holloway i London och borde snart kunna vara fem, säger hon. Det är en ny grupp, och sedan starten har hon för första gången behövt leda en grupps arbete.
Hon är full av idéer från kongressen. Framför allt handlar det om att höja den politiska nivån för att bättre kunna förklara marxismen för personer de träffar.
Sådana unga grupper finns det gott om i den brittiska sektionen av Revolutionära kommunistiska internationalen.
Partiet har bedrivit ett imponerande arbete under sitt första år. Man bildades och gick direkt in i encampmentrörelsen för Palestina på 25 universitet. Man drev också en valkampanj med Fiona Lali, vilket ledde till den största röstsiffran för en kommunistisk kandidat på 50 år – och en högre profil för partiet. Fiona är nu en ikon inom Palestinarörelsen och ett ansikte för revolutionär kommunism i Storbritannien.
Under hösten har fokus legat på partiarbete på universiteten. Man har startat grupper på 13 nya universitet, fördubblat antalet studentmedlemmar och ställt upp i fyra kårval. På ett campus i Leeds blev man förbjudna att kandidera. På de andra tre fick man över tio procent av rösterna – på ett kommunistiskt program.
En kamrat från Newcastle berättar om hur de pratat med strejkande universitetsanställda:
– Man måste bygga tillit. Sedan kan man gå från de konkreta problemen till behovet av ett revolutionärt parti.
De lyckades i Newcastle – tre nya medlemmar rekryterades direkt från strejklinjen.
Farliga drömmar
Att bygga ett parti kräver pengar. Under kongressen samlas otroliga 1,6 miljoner kronor in. Runt mig sitter inga rika – någon ger några hundralappar, andra har haft kommunistisk bakluckeloppis eller säljer te på sin partigrupps möten.
Partiet måste kunna stå på egna ben ekonomiskt för att göra det samma politiskt. Det krävs uppoffringar.
– Att bygga ett revolutionärt parti är ingen hobby, det är att skapa historia, säger en talare.
Det enda som håller tillbaka RCP från att fånga upp ilskan i samhället är partiets storlek – hittills 1 200 medlemmar. Men dagen efter kongressen drar man igång kampanjen “Revolution mot miljardärsklassen”. Målet är att rekrytera 200 nya medlemmar på tre månader.
Efter att ha sett den höga politiska nivån och den oerhörda entusiasmen på kongressen är jag övertygad om att de kommer att klara det.
– Alla människor drömmer, säger Ben Gliniecki när kongressen börjar närma sig sitt slut, och citerar T.E. Lawrence.
– Men de drömmer inte på samma sätt. De som drömmer i nattens dunkel vaknar och finner att det bara var tomt önsketänkande. Men de som drömmer på dagen – de är farliga, för de drömmer med öppna ögon och förverkligar det andra bara vågar tänka.
– Det är vi! De farliga drömmarna, utropar han.
Fiona Lali avslutar kongressen med ett brandtal. Hon berättar hur flera personer brustit ut i glädjetårar när de pratat med medlemmar ur det här partiet på gatorna – för första gången har de mött någon som knyter an till precis vad de känner. RCP har något som andra partier saknar.Slagorden One solution – Revolution följs av sång när Internationalen ljuder från hundratals kommunisters läppar. Kongressen är över, och jag har aldrig varit mer redo att gå ut och bygga det revolutionära partiet.