På fredagen kom beskedet: Vänsterpartiets ledning försöker tvinga bort Lorena Delgado Varas från riksdagen. Det är ett svek – inte bara mot en enskild riksdagsledamot, utan mot hela den rörelse som vägrat tiga inför Israels folkmord i Gaza. Nu växer motståndet inom partiet mot ledningens agerande. Det är hög tid att ilskan organiseras till strid mot hela partiledningens linje.
I ett inlägg på sociala medier skriver Lorena att hon hade ett möte med partiledningen på fredagen, där de försökte pressa henne att lämna riksdagen.
”Där fick jag ett ultimatum. Antingen måste jag avgå från mitt riksdagsuppdrag eller så blir det uteslutning från allt arbete. […] Nu har även beskedet kommit att partistyrelsen beslutat att utesluta mig från riksdagsgruppen och frånta mig alla mina uppdrag.
Självklart gick jag inte med på detta och kommer inte gå med på detta.”
Lorena gör helt rätt som inte går med på ledningens utpressning. Det går inte att blidka högern, som tar varje svaghetstecken som intäkt för att utöka attacken. Drevet i medierna har bara tilltagit, ivrigt påhejat av Dagens ETC som publicerade en uppmaning till Nooshi Dadgostar att “markera mot sina egna”. Partiledningen följer drevet.
Det viktigaste är detta: Lorena har inget att be om ursäkt för. Hon är en av ytterst få ledamöter i Sveriges riksdag som deltagit i Palestinarörelsen och stått upp för det palestinska folket – inte bara i ord, utan i handling. Just därför har hon blivit en måltavla för högern.
Anklagelsen om antisemitism, som fick fart genom en skamlös artikel i Dagens ETC, är genomfalsk och enkel att motbevisa. Partistyrelsen har därför påbörjat sin egen smutskastningskampanj.
Partistyrelseledamoten Ilyas Hassans anklagar henne exempelvis på Facebook för att “relativisera vandalisering av Anne Franks staty” (det vill säga: att någon skrev “Gaza” på den). Lorena hade nämligen gjort ett inlägg på X där hon visat förståelse för att man skrev detta på statyn: “barn som Anne Frank dör i tusentals i Gaza” och “det är kanske det de vill visa”. Men i samma inlägg skriver hon uttryckligen att “Anne Franks staty borde inte ha vandaliserats”. Det är svårt att misstolka.
En annan anklagelse är att hon skulle ha gillat kommentarer i stil med att utrikesministern är en “vidrig kvinna” – efter att utrikesministern precis avslutat ett besök i Israel, som bedriver ett folkmord i Gaza.
Om detta är det bästa partistyrelsen kan komma med efter att – med medias hjälp – ha finkammat Lorenas sociala medier, har de uppenbarligen ingenting på fötterna. Kvar finns endast smutskastning.
Det hela avslöjar också två olika måttstockar inom partiet. Tillhör man Dadgostars inre krets, som håller med om partiets riktning högerut – då kan man be om ursäkt och få sitta kvar. Det gäller exempelvis Ida Gabrielsson, vice ordförande för partiet, som kallade Socialdemokraterna för “jävla fittor” i en SVT dokumentär. Men tillhör man vänstern i partiet eller står närmare aktivisterna på marken – då finns det inget utrymme för misstag. Då kommer partiledningen att medvetet feltolka vad man säger.
Situationen har med rätta väckt vrede i stora delar av partiet.
Ilskan växer – sprickor i ledningen
“Beslutet att utesluta Lorena från riksdagsgruppen är en av de största skandalerna i vårt partis moderna historia”, skriver Daniel Riazat som sitter i riksdagen och är utbildningspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.
“Idag känner jag djup sorg över hur mitt parti har behandlat en utav våra egna, en av vår bästa och starkaste antirasistiska och antiimperialistiska röster”, framhåller Momodou Jallow – även han riksdagsledamot för V.
Tidigare partiledaren Lars Ohly skräder inte orden: “På min tid uteslöt vi rasister. Nu jagar partiledningen antirasister.”
Att ledande röster nu öppet trotsar partiledningen visar att ilskan inom Vänsterpartiet inte längre går att tiga ihjäl.
Upproret ”Backa Lorena” startade för en månad sedan, i samband med att drevet mot henne tog fart. I skrivande stund har över tusen partimedlemmar och 19 partiföreningar skrivit på protesten riktad mot partistyrelsen. En siffra som lär växa de kommande dagarna.
För många är detta droppen. Missnöjet inom Palestinarörelsen har växt under lång tid, efter att partiet redan tidigare uteslutit aktivister som Kristoffer Lundberg och tvingat bort företrädare som Orwa Kadoura. Det visar att ledningen hellre ger vika för högern än att tydligt stå upp för det palestinska folket mot folkmord och fördrivning.
Jakten på regeringsplatser och uppropet inom partiet
Uppropet till stöd för Lorena pekar ut konsekvenserna av Vänsterpartiets agerande:
“Att tysta en sådan röst skadar inte bara Lorena själv, utan också hela den rörelse som Vänsterpartiet påstår sig vilja företräda.”
Mönstret är tydligt, och det måste sättas i ett större politiskt sammanhang. Angreppet på Lorena Delgado Varas är ingen isolerad händelse, utan en logisk följd av den väg partiledningen valt. Medan man utesluter ärliga aktivister, låter man utan åtgärd partiföreträdare som Westerlund Snecker (nu på Rud Pedersen) och Lindahl (nu på Kreab) övergå till privatiseringslobbyn. Jonas Sjöstedt har gång på gång gått ut och förespråkat ståndpunkter som går emot partiprogrammet, nu senast när han tog ställning för kärnvapen, utan att få någon reprimand. Detta är helt i linje med partiledningens ambitioner.
I jakten på en plats i regeringen efter nästa val har man steg för steg börjat rensa ut allt som är farligt för borgarklassen: klasskampen, kraven på socialism och nu även solidariteten med Palestina.
Partiets politik blir allt svårare att skilja från Socialdemokraternas och högerns. Istället för att ta kamp mot imperialismen, röstar man för en gigantisk upprustning av militären och går i utbildning hos Anders Borg och Jacob Wallenberg i hur man leder landet. Målet är inte att ta strid mot kapitalismen, utan att stärka banden till borgarklassen för att visa dem att de kan lita på att Vänsterpartiet i regeringsställning inte är ett hot mot deras intressen.
Att Vänsterpartiets medlemmar börjar säga ifrån måste välkomnas av hela vänstern – och vi uppmanar alla att skriva på namninsamlingen för att stödja Lorena, som också är öppen för partiets väljare. Men för att på riktigt lyckas måste försvaret av Lorena bli mer än bara upprop och kommentarer på sociala medier. Det behöver bli starten på en större rörelse mot ledningens högersväng – för ett verkligt socialistiskt parti.