Matpriserna skenar, lönerna släpar efter och arbetslösheten ökar. Samtidigt gör storföretagen rekordvinster. Situationen är ohållbar, men i stället för att bedriva en offensiv kamp i avtalsrörelsen, lämnar fackledarna walk over från början.
Vi ser det varje dag i matbutikerna. Kaffe som tidigare kostade 45 kronor ligger nu på över 65 kronor. Priset på smör har ökat från 40 till 65 kronor. En vanlig matkasse är hundratals kronor dyrare än för några år sedan.
Lönerna har ökat med 4–5 procent medan inflationen legat på 8–10 procent. En industriarbetare som tjänade 28 000 kronor för två år sedan har i praktiken fått en lönesänkning. Ett vårdbiträde med 25 000 kronor i lön tvingas att välja mellan att betala elräkningen och att fylla kylskåpet.
Kommunal kräver 4,2 procents löneökningar i årets avtalsrörelse. När vårdbiträden i Östersund frågar varför facket inte kämpar hårdare för högre löner, svarar Kommunals ordförande Malin Ragnegård:
“Vi står alltid redo att gå i konflikt. (…) Vi ska göra allt vi kan, men sedan måste arbetsgivaren vara villig att göra sin del och sedan krävs också en bättre politik.”
Men hela poängen med ett fackförbund är att arbetsgivaren aldrig gör sin del – och att vi därför måste tvinga den att göra det, genom att ta strid. Just detta är däremot Kommunalledningen uppenbarligen ovilliga att göra.
IF Metall kräver samma mesiga “löneökningar”, trots att industribolagen gör rekordvinster. Förbundets ledning försvarar sig med att det är “bästa möjliga löneökningstakt”, men vad betyder det när arbetarnas löner fortfarande urholkas?
De säger att “facken inom industrin har kommit överens om en gemensam linje. Det ger stabilitet och långsiktighet.” Stabilitet för vem? För bolagen som fortsätter att göra miljardvinster eller industriarbetare som ser sin reallön minska år efter år?
Inför varje avtalsrörelse ser vi samma sak. Facken lägger fram krav på minimala löneökningar och strejkhot dras snabbt tillbaka.
Det som krävs är fackföreningar som slutar vara förhandlingspartner åt borgarklassen och istället börjar agera som de kamporganisationer för arbetarklassen de skapades för att vara.
Vi behöver löneökningar på minst 10 procent för att kompensera för inflationen. Vi behöver ordentliga förbättringar av arbetsvillkoren. Om arbetsgivarna vägrar måste facken organisera ordentliga strejker, inte komma med tomma hot.
Makten ska ligga hos medlemmarna, inte hos den fackliga ledning som hellre samarbetar med kapitalisterna än kämpar mot dem.