Så länge de kan verka stå i opposition till vårt nuvarande ruttna system, kommer partier som Trumps republikaner, Sverigedemokraterna, Alternativ för Tyskland (AfD) med flera att fortsätta sitt nuvarande segertåg. Den som vill ta kampen mot högerdemagogerna, måste rikta in sig på hela det kapitalistiska etablissemanget.
I såväl ord som handling visar Donald Trump att han vill riva ned hela den nuvarande världsordningen. Inte i betydelsen att riva ned det kapitalistiska systemet naturligtvis – men definitivt de gamla spelreglerna för politiken, ekonomin, diplomatin, myndighetsutövningen och så vidare. Faktum är att han attackerar varenda institution som den härskande klassen baserar sitt styre på.
Är det svårt att förstå varför detta är populärt? Ställ dig då i en amerikansk arbetares skor.
Reallönerna har knappt ökat på 40 år. Miljoner industrijobb har försvunnit: trygga heltider har ersatts av usla deltider. Storbankerna orsakade krisen 2008, Obamas Demokraterna belönade dem med miljarder i räddningspaket – medan miljoner arbetare sparkades ur sina hem. Medierna berättar inte sanningen. Politikerna tvingar arbetarna att betala för krig, för den så kallade gröna omställningen och för identitetspolitiska klyschor. De löser inte kriminalitet eller narkotikasmuggling. Makthavarna lever på en annan planet.
I amerikansk politik var Trump den första på årtionden att prata om arbetare, inte bara “medelklassen”. Han pratar om vanliga människors problem – och lovar att göra vad som krävs för att lösa dem.
Det är såklart sant att han också är en reaktionär demagog som vill gynna sina egna och sina rika vänners intressen – och den amerikanska kapitalismen som helhet, på resten av världens bekostnad. Hans rasistiska retorik syftar till att ställa arbetare mot arbetare. Men hans masstöd förklaras inte av detta, utan av att han knyter an till ilskan mot hela det kapitalistiska etablissemanget.
I Storbritannien manar Nigel Farage på samma sätt till att Reform UK ska bli en “people’s army” inför nästa val, mot det “Uni-party” – det socialdemokratiska Labourpartiet och det borgerliga Torypartiet – som orsakar “samhälleligt förfall”. Han påstår sig ta kampen mot “storfinansen”, vilket han menar sig ha gemensamt med Labours populära före detta vänsterledare Corbyn. Han säger att valet av Trump varit en “politisk revolution” som svept genom USA – och som också kommer att svepa genom Europa.
Genom att kombinera reaktionär politik med stridbar klassretorik har Reform UK nu vuxit till över 200 000 medlemmar och är största parti i opinionsundersökningarna. De talar öppet om nationalisering av viktig infrastruktur som vatten och nedläggningshotade stålindustrier, vilket har enormt stöd bland alla partiers väljare. De appellerar till intressena och ilskan hos majoriteten av befolkningen – arbetarklassen.
Alternativ för Tyskland (AfD) har fått positionen som motståndare till hela etablissemanget enkelt, genom att hela etablissemanget – alla andra partier, medier, företag, och så vidare – de facto allierat sig mot dem. Partiet har ökat massivt i opinionen på kort tid genom att motsätta sig Ukrainakriget och sanktionerna mot Ryssland, som inneburit ett förödande slag för den tyska ekonomin och gjort att levnadskostnaderna snabbt stigit.
I valet fick AfD flest röster i de fattigaste regionerna, och de med flest industriarbetare. De vann över 720 000 väljare från Socialdemokraterna, och en knapp miljon vardera från liberalerna (FDP) och Kristdemokraterna (CDU). Men ännu fler, två miljoner, hade inte ens röstat i förra valet. En kvinnlig expedit i en mataffär sammanfattade orsakerna tydligt.
– Vi blir utskällda varje dag av kunderna för att maten har blivit så dyr. Pensionärer tvingas samla tomflaskor för att klara sig, betonade hon för DN.
– Gamla människor lever ur hand i mun. Samtidigt skickar Tyskland en massa pengar till andra länder, exempelvis Ukraina. Det är inte okej att folk som har jobbat hela livet måste kämpa för att överleva. Jag röstade på AfD eftersom de vill få ett slut på det här.
Naturligtvis finns det traditionella borgerliga väljare bland AfD:s väljare också, och där finner man ett större mått av rasism. Men bland arbetare är det en brödfråga. En svensk sågverksarbetare uttalade sig på samma sätt i dokumentären ”De nya socialdemokraterna” om varför han lämnat S för SD.
– Röda Ådalen, så har det ju alltid varit. Eller under en väldigt lång tid i alla fall. Man känner sig fruktansvärt sviken. För du har ju trott på ett system, du har ju jobbat för ett system i alla dina år.
Han beskriver smärtsamt vändpunkten.
– Sedan när du väl behöver någonting av det systemet, då existerar det inte. Det är som att dra undan fallnätet när du ramlar, du ramlar rätt ner i backen bara.
Detta nya fattigsverige har de flesta av oss personliga berättelser om, likaså den ilska det väcker. Och man kan garanterat höra motsvarande saker från en arbetare i norra England, från östtyska industristäder, eller från kolfälten i USA.
Från detta finns det en helt sann slutsats som många börjar dra: det behövs radikal förändring, och det kräver krig mot hela etablissemanget.
“Vänstern”
– Varför röstar de inte på vänstern då? frågar du kanske.
– Vilken vänster? svarar vi.
Den officiella “vänstern” har bundit sig med händer och fötter till det kapitalistiska etablissemanget.
Världen över har denna “vänster” fått själva ordet ‘vänster’ att lukta illa. Förståeligt nog förknippar många arbetare det med de liberaler som denna vänster knutit sitt öde till. Att vara vänster ses som synonymt med symbol- och identitetspolitik: fler kvinnliga politiker, mer tomma ord om hur man ska bekämpa klimatkrisen, fler politiker som låtsas att de är mot rasism, och så vidare. Om politikerna samtidigt deporterar flyktingar, genomför försämringar för majoriteten kvinnor, eller inte lyfter ett finger mot de företag som smutsar ner planeten, så är det mindre viktigt. Det är inte vad politikerna gör som anses vara det viktiga för dagens vänster, utan vad de säger (och deras identitet).
För högerdemagoger är det öppet mål. “Vänster”, kan de säga – det är att skälla ut den som råkar säga fel ord, att skrika i högan sky om klimathot men bara införa nonsens som plastpåseskatt eller lag på att återvinna kläder, som bara gör livet värre för arbetare. Själva utlovar de hopp om verklig förbättring, jobb och välfärd. Vad erbjuder vänstern?
Under huvuddelen av de senaste 35 årens försämringar i Sverige, har Socialdemokraterna suttit vid rodret. Och sedan 1998 har Vänsterpartiet stöttat dem. Nu försöker de skapa ett “regeringsalternativ” med Centerpartiet och Miljöpartiet på en politik som i allt betydande är densamma som regeringens, men med ett tunt lager “rödgrön” kosmetika.
Socialdemokraterna är i allt väsentligt eniga med högern vad gäller flyktingpolitik, mer repression, Natomedlemskap, ökade militära utgifter och inte minst mer nedskärningar. Vänsterpartiet knorrar i bästa fall lite, men rättar sig i ledet. De tonade ned stödet till Palestina och slängde ut medlemmar som opponerade sig, höll sig tysta inför de andra politikernas rasistiska hets och begravde sitt motstånd mot Nato.
Vänsterpartiet, traditionellt motståndare till militarism, försöker nu till och med låta som den främsta förespråkaren av att rusta upp den europeiska imperialismens militär, med Ukrainakriget som ursäkt. Partiets attack på Trump består i att han inte vill ge “säkerhetsgarantier” – det vill säga att han vill avsluta den amerikanska militära närvaron i Europa.
Det är värt att upprepa: Vänsterpartiet tar kraftfullt ställning för att USA-imperialismen ska intervenera militärt i Europa – och därmed för att rädda Nato.
Samma imperialistiska världsordning som man tidigare alltid kritiserat – som byggt på USA:s oinskränkta dominans över hela den kapitalistiska världen – blir nu plötsligt det ideal man försvarar. Vänsterblaskan ETC sammanfattade detta deprimerande drömmande i en passande fras: “Make Moderaterna Great Again”.
Det borde inte ha varit USA:s vicepresident JD Vance som gått till attack mot de europeiska ledarnas hyckleri och lögner, som visat att de bara är för demokratiska rättigheter så länge det passar deras intressen. Det borde ha varit vänstern – och då hade man kunnat attackera de rika, istället för invandrare – beskriva förtrycket av Palestinaaktivister, istället för abortmotståndare, och så vidare.
Men det gör man inte, för “vänstern” har allierat sig med just de liberala hycklare som Vance attackerar. Liberalernas rasism, deportationer av flyktingar, fruktansvärda flyktingläger, inskränkningar av demokratiska rättigheter, krigshets, attacker på arbetare och så vidare – det har man alltid överseende med. Men samma politik från en Trump, en Le Pen eller en Åkesson – det kallar man fascism.
Inte undra på att man har svårt att få arbetare att lyssna.
Ju mer den nuvarande arbetarrörelsen och vänstern allierar sig med det gamla hatade och döende etablissemanget, desto mer kommer de att gå under med det. Och då är det välförtjänt.
Klassmedvetenhet
I de revolutionära massrörelser vi sett de senaste åren – miljonerna som störtat eller försökt störta regeringar i länder som Sri Lanka eller Chile – har slagorden riktat sig mot alla politiker, hela etablissemanget. Det är ingen slump. Det beror på att hela det kapitalistiska etablissemanget är skyldiga till den nuvarande situationen. Överallt ger det upphov till en fruktansvärd ilska.
Därför måste det ha gått chockvågor genom hela den härskande klassen när de upptäckte vilken sympati det fanns för mordet på United Healthcares vd – en av många kapitalister som är direkt ansvarig för otaliga människors död.
Högertrollet Ben Shapiro försökte påstå att det var onda vänsteraktivister som firade, men möttes av en storm av förkrossande svar från sina egna lyssnare. “Detta är inte vänster mot höger. Detta är rika mot fattiga och vi vet vilken sida du står på”, löd en kommentar som sammanfattade stämningen väl. I en undersökning svarade fyra av tio unga att de ansåg mordet vara ganska eller fullständigt acceptabelt.
Samma attityd framkommer i otaliga opinionsundersökningar. En stor majoritet av amerikanerna anser att landet är för ojämlikt, att de rika har för stort inflytande, att ekonomin är riggad för de rika, och så vidare. Bland de unga föredrar en majoritet socialism framför kapitalism.
Liknande siffror finns överallt. I Storbritannien tillfrågades unga om huruvida “sättet som samhället är organiserat måste ändras radikalt genom revolution”. 47 procent sa ja. I Tyskland anser 46 procent av hela befolkningen att man inte kan ha en riktig demokrati under kapitalismen.
Kapitalismen har kastat in mänskligheten i djup kris. Steg för steg upptäcker människor att den härskande klassen inte har någon lösning på ett enda av de stora problemen. Gradvis börjar de förkasta de gamla institutionerna, idéerna och politikerna.
Eftersom vänstern lämnat walkover, leder just nu högerpopulisterna angreppet. Många arbetare kommer därför att vilja testa dem.
Men rasistisk hets ställer inte mat på bordet. Högerdemagogi ger ingen tak över huvudet. Att en del av den härskande klassen låtsas stå på arbetarnas sida, kommer inte att hjälpa sjuksköterskans slitna rygg. För några år sedan skrev det internationella finanskapitalets tidning Financial Times en varning till de rika, som är värd att citera.
“Grupper som halkat efter i ekonomiska förändringar drar allt mer slutsatsen att makthavarna inte bryr sig om deras situation – eller ännu värre, att de har riggat ekonomin för att gynna sig själva på bekostnad av de som lever på marginalen…
Sedan den globala finanskrisen har denna känsla av förräderi gett bränsle åt en politisk motreaktion mot globaliseringen och den liberala demokratins institutioner. Högerpopulismen kan gynnas av denna motreaktion, samtidigt som den låter kapitalistiska marknader vara kvar. Men eftersom den inte kan leverera på sina löften till de ekonomiskt frustrerade, är det bara en tidsfråga innan högafflarna riktas mot kapitalismen själv, och mot rikedomarna bland de som gynnas av den.”
Detta sammanfattar processen mycket väl. Trump, AfD, Reform UK, Sverigedemokraterna: inga av dessa har en politik som kan lösa arbetarklassens verkliga problem. Tvärtom kommer de att regera under en period då kapitalismens kris intensifieras, där arbetarklassen återigen kommer tvingas att betala medan bankirerna ökar sina vinster.
När man kämpar tillbaka, kommer arbetare som röstat på Trump och arbetare som hatar Trump att behöva kämpa sida vid sida. Det är i klasskampen man inser sina gemensamma klassintressen och vilka som är ens verkliga fiender.
Vi kommunister räds därför inte det ökade stödet för högerdemagogerna. Tvärtom är det ett steg framåt att en så stor del av arbetarklassen avvisar de liberaler och reformister som gjort sitt yttersta för att berika kapitalisterna på arbetarklassens bekostnad.
Att illusionerna i politiker, myndigheter, medier och så vidare bryter samman – det gör oss optimistiska. För det betyder att det medvetande som krävs för att störta kapitalismen har börjat utvecklas – och därmed att möjligheten att faktiskt sätta stopp för dess fasor närmar sig.
Till reformisternas, liberalernas och den gråtande vänsterns sjunkande skepp säger vi Adjö och Farväl.
Vi låter er längta tillbaka till liberala statsministrar som döljer imperialistisk utsugning bakom fraser om demokrati och en “regelbaserad världsordning”, och till politiker som ljuger om hur de kommer ta kamp mot klimatkrisen genom plastpåseskatt och papperssugrör.
För egen del tänker vi förbereda för världskapitalismens omkullkastande.