Vetenskapens kris: Framsteg, stagnation och revolution

Naturvetenskapen stagnerar. Även om aktiemarknaderna har rusat på grund av hypen kring artificiell intelligens (AI), och medierna ofta rapporterar om de senaste så kallade ”revolutionerande” upptäckterna, delas denna optimism inte av det vetenskapliga samfundet. Tvärtom växer oron över att naturvetenskapen som disciplin står inför en ”existentiell kris”.¹

En rad problem har lett till denna pessimistiska syn. Mest anmärkningsvärt är bristen på ”banbrytande” forskning som driver mänsklig kunskap framåt.

I januari 2023 publicerade den ansedda vetenskapstidskriften Nature en metaanalys som genomförts av miljontals vetenskapliga artiklar och patent, vilka publicerats de senaste sextio åren. Studien visar att forskningen med tiden “blivit mindre banbrytande”.²

Författarna fann starka bevis för att ”framstegen saktar in inom flera centrala områden” och att ”artiklar och patent blir allt mindre benägna att bryta med det förflutna på sätt som driver naturvetenskap och teknik i nya riktningar”.³

Istället verkar moderna forskare ha en tendens att förlita sig på en ”smalare uppsättning befintlig kunskap”, vilket främjar undersökningar som gör gradvisa förbättringar snarare än att utforska potentiellt banbrytande områden⁴. Vetenskapen har alltså blivit slö snarare än nydanande.

”Sammantaget”, summerar Nature-artikeln, ”tyder våra resultat på att den långsammare takten i omvälvande forskning kan återspegla en grundläggande förändring i naturvetenskapens och teknikens natur”.⁵

I en annan artikel från april 2020 ställs frågan: ”Blir det svårare att hitta idéer?” Det korta svaret är: ja. ”Forskningsinsatserna ökar kraftigt medan forskningsproduktiviteten kraftigt minskar,” konstaterar ekonomerna.⁶

Samtidigt har det länge funnits en oro över en ”replikationskris” i vetenskapen: en oförmåga att bekräfta giltigheten i publicerade resultat, vilket i sin tur leder till en allmän misstro mot kvaliteten på offentligt finansierad forskning.

En undersökning från 2016, där över 1 500 forskare deltog, visade att över 70 procent ”har försökt och misslyckats med att replikera en annan forskares experiment”⁷. Tidigare studier inom cancerforskning och läkemedelsutveckling visade att endast 11 respektive 25 procent av de viktigaste resultaten inom dessa områden kunde replikeras.⁸⁹

Ännu värre är att över 10 000 vetenskapliga artiklar rapporterades ha dragits tillbaka av akademiska tidskrifter under 2023, misstänkta för att på något sätt vara fabricerade¹⁰. Det finns farhågor om att dessa upptäckta förfalskningar bara är ”toppen av isberget”¹¹, särskilt då AI riskerar att förvärra problemet genom att massproducera falska artiklar.

Om resultaten från forskningssektorn inte kan verifieras eller litas på, väcker det djupa tvivel om vetenskapens status quo. Vad är poängen med vetenskap, frågar sig många, om den inte kan producera trovärdiga resultat och driva mänsklig kunskap framåt?

När det gäller allmänhetens förtroende finns också en växande skepsis mot vetenskapen, tillsammans med en allmän fientlighet mot de så kallade ”experter” som den härskande klassen ofta lyfter fram för att rättfärdiga sin cyniska politik.

Vetenskapen som helhet verkar inte bara befinna sig i kris, utan inom vissa fält växer också oron för att de för närvarande dominerande teorierna i grunden kan vara bristfälliga.

Mest anmärkningsvärt är de motsägelser som hopar sig inom kosmologin – läran om universum. Ett ständigt ökande antal godtyckliga nödlösningar uppfinns för att få fakta att passa in i Big Bang-teorins ”standardmodell”.

Detta inkluderar begrepp som ”mörk materia” och ”mörk energi”. I sökandet efter dessa har det investerats miljarder i nya partikelacceleratorer, avancerade teleskop, xenonfyllda grottor djupt under jorden och ballonger på hög höjd. Trots detta har inga definitiva upptäckter gjorts. Ändå möts varje försök att ifrågasätta giltigheten av dessa nödlösningar av ett massivt motstånd.

Samtidigt har nya data från instrument som James Webb Space Telescope (JWST) avslöjat galaxer som är så gamla och stora att de omöjligen kan förklaras av Big Bang-hypotesen, vilken hävdar att tid och rum har en början för miljarder år sedan. Trots detta hänger sig teorin kvar, och “störande” vetenskap blockeras.

”Det visade sig att vi hittade något så oväntat [genom JWST] att det faktiskt ställde till med problem för vetenskapen”¹², kommenterar Joel Lega, astrofysiker vid Pennsylvania State University. ”Just nu ligger jag vaken klockan tre på morgonen och undrar om allt jag har gjort är fel”, tillägger observationsastronomen Allison Kirkpatrick från University of Kansas i en artikel i Nature¹³.

Trots denna oro är få forskare beredda att ifrågasätta de grundläggande antagandena inom sitt fält. ”Om Big Bang är fel”, sammanfattar vetenskapsskribenten Eric Lerner i sin bok The Big Bang Never Happened, ”då är många av de fundamentala idéerna i den grundläggande fysiken också fel”¹⁴.

Denna mångfacetterade kris inom vetenskapen sträcker sig också till att ifrågasätta själva vetenskapens filosofiska grundpelare.

Den vetenskapliga metoden bygger på principen att verkligheten är objektiv; att det finns en materiell värld som existerar oberoende av oss och som kan undersökas och förstås. Mitt i dessa utmaningar finns dock en filosofiskt idealistisk falang inom forskarsamhället som driver på för ett solipsistiskt och mystiskt perspektiv.

Det är inte ovanligt att etablerade tidskrifter som New Scientist publicerar idéer som ifrågasätter verklighetens objektivitet – och till och med dess existens – med rubriker som ”Finns det något när vi inte tittar?” och ”Skapar vi rumtiden?”.

Den moderna vetenskapen befinner sig alltså i kris. Visst sker  genombrott inom vissa områden, men själva motorn för mänsklig kunskap och utveckling har börjat hacka och saktat in.

För att förstå varför måste vi ta ett steg tillbaka och undersöka dynamiken i vetenskapens utveckling, inklusive dess förhållande till samhället.

Vad är vetenskap?

Den första frågan man bör ställa sig är: Vad är vetenskap?

Å ena sidan är vetenskap en metod: ett ramverk – baserat på observation och mätning, hypoteser och praktiska experiment – som gör det möjligt för oss att förstå naturen, analysera materiella fenomen och strukturera denna kunskap i form av verifierade teorier.

”Vetenskaplig kunskap,” förklarar forskaren och marxisten J.D. Bernal i sin bok Science in History, ”är inte bara en lista med resultat.”

”Innan dessa resultat kan användas  är det nödvändigt att binda samman dem […] att gruppera dem och sätta dem i relation till varandra,” fortsätter Bernal, ”[vilket leder] till det kontinuerliga skapandet av den mer eller mindre sammanhängande byggnaden av vetenskapliga lagar, principer, hypoteser och teorier.”¹⁵

En annan viktig aspekt av vetenskapen är att den utgör en social institution, bestående av organisationer och engagerade yrkesutövare som ansvarar för att bedriva forskning, verifiera hypoteser och resultat samt lägga grunden för framtida undersökningar.

I sin mest generella bemärkelse representerar vetenskapen samhällets ackumulerade och kollektiva kunskapsmassa.

I detta avseende kan man, genom att granska vetenskapens historia, se en tydlig tendens till framsteg – även om detta framåtskridande inte är linjärt. Vår förståelse av världen ökar i allmänhet med tiden.

Varje ny generation av vetenskapsmän bygger vidare på sina föregångares arbete. Som den berömde fysikern Isaac Newton uttryckte det: De som flyttar fram gränserna för mänsklig förståelse gör det genom att ”stå på giganters axlar”.

Och vi skulle kunna tillägga: Vetenskapen utvecklas inte bara genom enskilda geniers insatser utan är beroende av tusentals och miljontals vanliga människors viktiga bidrag – de som håller vetenskaplig forskning i rörelse. Vidare drivs vetenskapen framåt av impulser och upptäckter som härrör från industrin och mänskligt arbete.

Kunskapens utveckling

För att återgå till vår centrala fråga: Hur utvecklas vetenskapen – i betydelsen en systematisk förståelse av naturliga processer och fenomen – och hur görs framsteg?

Marxister förstår att verkligheten är objektiv och existerar oberoende av människan och hennes medvetande. Samtidigt är naturen möjlig att begripa. Genom praktik, genom att interagera med vår omgivning, kan vi avslöja dynamiken i materia i rörelse på alla nivåer.

Över tid bygger vetenskapen upp en allt tydligare och mer heltäckande bild av världen. Genom undersökningar och experiment förbättras, berikas och förfinas vår förståelse av naturfenomen.

Det som en gång var okänt och höljt i dunkel blir känt och begripligt. Okunskap ersätts av rationell förståelse och insikt. Vi börjar se samband, mönster och ordning – nödvändigheten bakom det ”tillfälliga” – uttryckt som vetenskapliga lagar.

Detta är grunden för verklig kunskap, som ger större kontroll över naturen och därmed öppnar upp för nya insikter och tekniker.

Sådan kunskap är dock alltid relativ. Universum är oändligt komplext. Allt är sammanlänkat och befinner sig i ett tillstånd av ständig förändring, med olika dynamiker som uppstår och verkar på olika nivåer – från det subatomära till det galaktiska.

De relationer som styr på kvantnivå skiljer sig kvalitativt från dem som gäller för exempelvis organisk materia. Även om vi alla består av partiklar kan vi inte reducera biologin till ett fält inom kvantfysiken. På samma sätt kan sociala relationer inte reduceras till darwinistisk evolution och naturligt urval.

Varje företeelse och process måste därför studeras konkret för att man ska kunna upptäcka den dynamik, de tendenser och de inbördes relationer som gäller för systemet i fråga.

Våra vetenskapliga teorier, lagar och modeller är alla relativa approximationer av dessa processer; försök att beskriva och förklara den materiella rörelsen och verkligheten inom vissa gränser. Ingen teori kan helt och hållet omfatta ett visst fenomen.

En ”uttömmande vetenskaplig framställning” av naturens samband, konstaterar Engels i sin polemik Anti-Dühring, ”kommer varken vi eller någon annan epok någonsin att nå fram till”¹⁶.

Men genom vetenskapens ”oändliga fortskridande utveckling”, fortsätter Engels, förbättrar successiva generationer dessa teorier och modeller och fördjupar mänsklighetens kunskap om naturfenomen.

På så sätt, förklarar Lenin i sitt filosofiska mästerverk Materialismen och empiriokriticismen, närmar sig den ”relativa sanningen” i våra teorier den ”absoluta sanningen”:

”Varje steg i vetenskapens utveckling fogar nya korn till den absoluta sanningens summa, men för varje vetenskaplig tes är sanningens gränser relativa genom att de än vidgas, än blir snävare på grund av kunskapens fortsatta tillväxt.”¹⁷

Detta erkännande av våra vetenskapliga modellers relativa natur innebär dock inte att marxister är ”relativister” som förnekar existensen av en objektiv, kännbar verklighet, vilket postmodernisterna gör. Som Lenin understryker:

”Marx’ och Engels’ materialistiska dialektik innesluter ovillkorligen i sig relativism men är inte liktydig med den, dvs. den erkänner det relativa i alla våra kunskaper inte i betydelsen av ett förnekande av den objektiva sanningen utan i betydelsen av det historiskt betingade i de gränser som existerar för våra kunskapers närmande till denna sanning.”¹⁸

Varje ”sanning” som upptäcks av vetenskapen kommer med andra ord alltid till en viss grad att vara felaktig. Teorier och modeller kommer bara att vara giltiga till en viss punkt. Så småningom kommer de att bryta samman och behöva fördjupas, förfinas och berikas ytterligare, ad infinitum.

På så sätt ser vi vetenskapens oändliga utveckling mot högre nivåer av kunskap och förståelse – en process som aldrig är ”komplett” eller ”avslutad”.

”Vetenskapens långa historiska utveckling,” sammanfattar Engels, ”stiger från lägre till allt högre grad av kunskap, utan att emellertid någonsin genom att finna någon så kallad absolut sanning nå den punkt, då den inte kan komma längre.”¹⁹

Den vetenskapliga revolutionens struktur

Hur kan då den vetenskapliga metoden i allmänhet bidra till att föra den vetenskapliga utvecklingen framåt?

I sitt ofullbordade verk Naturens dialektik ger Engels en bred bild av processen.

”Den tänkande naturvetenskapens utvecklingsform,” förklarar han, ”är hypotesen.” Vid en viss punkt kommer dock ytterligare observationer och fakta i konflikt med den allmänt accepterade hypotesen. ”Från och med den stund,” fortsätter Engels, ”behöver man nya förklaringsmetoder” som kan absorbera de senaste resultaten.²⁰

Den gamla teorin avskaffas eller ogiltigförklaras inte helt i denna process, utan negeras dialektiskt. Den nya modellen innehåller allt som är sant i sin föregångare. Samtidigt går den längre och möjliggör en rationell förklaring av nya observationer och mer exakta förutsägelser.

Denna progressiva ackumulering av vetenskaplig kunskap är dock inte linjär. Perioder av stagnation och tillbakagång, språng och revolutioner är lika mycket en del av den vetenskapliga utvecklingen som av samhällsutvecklingen.

Denna dialektiska process av vetenskapliga framsteg beskrevs ytterligare av 1900-talsfilosofen Thomas Kuhn i hans inflytelserika bok Vetenskapliga revolutioners struktur.

Genom att studera vetenskapens historia, med exempel från en rad olika områden, visade Kuhn hur vetenskapen inte utvecklas gradvis, i en rak linje, utan genom en process av gradvisa framsteg följda av plötsliga uppsving och språng.

Han menar att majoriteten av forskarna under större delen av sina liv ägnar sig åt vad han beskriver som ”normal vetenskap”, som består av ”att lösa pussel”. De flesta forskare arbetar inom en given teoretisk ram eller filosofisk skola, och huvuddelen av deras vetenskapliga karriärer går ut på att tillämpa befintliga idéer på nya problem och exempel, inte att utveckla nya hypoteser.

Kuhn populariserade termen ”paradigm” för att beskriva dessa ramverk och skolor. Under varje period kommer det inom en viss del av vetenskapssamhället att finnas ett dominerande paradigm som ger riktlinjerna för forskningen.

”Normal vetenskap” består mestadels av ”uppstädningsoperationer,” säger Kuhn, ”genom att utöka kunskapen om de fakta som paradigmet framställer som särskilt avslöjande, genom att öka överensstämmelsen mellan dessa fakta och paradigmets förutsägelser samt genom att ytterligare precisera själva paradigmet.”²¹

Vid en viss punkt i processen med att bedriva ”normal vetenskap” stöter dock forskarna på avvikelser – fenomen som inte kan förklaras av det gamla paradigmet. Detta, konstaterar Kuhn, leder till en ”insikt om att naturen på något sätt har brutit mot de av paradigmet orsakade förväntningar som styr normalvetenskapen”²².

Ett litet antal sådana avvikelser kanske inte initialt leder till något ifrågasättande av den befintliga teorin. Det kan antas att en förklaring finns i något missförstånd eller experimentellt fel. Men en anhopning av sådana upptäckter sporrar så småningom vissa skikt inom samfundet att söka alternativa förklaringar; att formulera ett nytt paradigm.

Vetenskapliga framsteg är med andra ord inte så medvetet styrda som man ofta föreställer sig. Upptäckter och genombrott är inte enbart resultatet av att enskilda ”genier” drabbas av ett ”Heureka!”-ögonblick – de är produkten av en ackumulering av motsägelser, som uppstår i samband med rutinmässig forskning och till slut kommer upp till ytan.

Som Kuhn förklarar:

”Normal vetenskap strävar inte efter nya fakta eller teorier, och när den är framgångsrik hittar den heller inga sådana. Nya och oväntade fenomen upptäcks emellertid upprepade gånger genom vetenskaplig forskning, och radikalt nya teorier har gång på gång uppfunnits av forskare.”²³

Skiftet från ett paradigm till ett annat är dock aldrig en smidig process, konstaterar Kuhn. Istället förklarar han att sådana ”paradigmskiften” nödvändigtvis kräver en period av samhällelig kris.

Det gamla gardet, som har personliga och ofta materiella intressen i att upprätthålla den rådande modellen, tenderar att motsätta sig förändring och klamra sig fast vid sina föråldrade idéer. Istället för att acceptera behovet av en ny teori försöker de anpassa sitt föråldrade ramverk, även när detta blir alltmer ohållbart och de växande motsägelserna inte längre kan ignoreras.

I modern tid är försvararna av det gamla paradigmet ofta de som innehar ledande befattningar vid vetenskapliga institutioner och som har byggt upp stora avdelningar och ett gott rykte genom att främja en viss teori.

På så sätt utvecklas ett vetenskapligt etablissemang inom ett visst område. Och efter att tidigare ha bidragit till ämnets utveckling, blir dessa aktörer till slut ett hinder för vidare framsteg.

Ju mer ”omvälvande” – ju mer grundläggande – ett paradigmskifte är för ett visst område, desto fler karriärer påverkar det.

Av samma anledning, påpekar Kuhn, är det ingen slump att de som introducerar nya, alternativa paradigm ofta är ”outsiders”. De kommer från en ny generation som inte har formats av den gamla ortodoxin och dess stelbenta paradigm.

Ett ”paradigmskifte” innebär alltså att en befintlig modell omkullkastas och ersätts av en helt ny; inte enbart en modifiering eller justering av den nuvarande teorin, utan en nödvändig förskjutning av en världsbild till förmån för en syn som behåller det rationella i den gamla modellen men bygger vidare på en ny grund.

Det är därför Kuhn medvetet använder uttrycket ”vetenskaplig revolution” för att beskriva denna process – och han drar till och med paralleller till sociala och politiska revolutioner.

Liksom politiska revolutioner, konstaterar han, inleds ”vetenskapliga revolutioner … med en växande känsla av att ett existerande paradigm har upphört att fungera tillfredsställande i utforskandet av en aspekt av naturen som paradigmet självt tidigare hade visat vägen till”²⁴.

Denna ”känsla av att något inte fungerar” framkallar i sin tur en kris mellan två konkurrerande paradigm – som representerar ”oförenliga sätt att leva i samhället”.²⁵

Kuhn ger en mängd exempel för att illustrera denna ”struktur för vetenskapliga revolutioner”. Att Newtons mekanik omkullkastades av Einsteins relativitetsteori var en sådan revolution.

Newton beskrev universum som ett urverk, styrt av en absolut tid och rymd, där tiden tickade likformigt och rymden var en fast bakgrund för rörelse. Denna newtonska världsbild hade dominerat i 200 år.

Synen var så framgångsrik att fysikern Lord Kelvin i slutet av 1800-talet kunde påstå: ”Det finns inget nytt att upptäcka inom fysiken nu. Allt som återstår är mer och mer exakta mätningar.” Fysiken verkade ha reducerats till en ren ”uppstädningsoperation”, som Kuhn uttryckte det.

Ändå kvarstod olösta problem. Ljusets beteende trotsade förklaringar. Experiment misslyckades med att upptäcka den ”lysande etern”, det förmodade mediet för ljusets färd.

Motsägelsefulla resultat fortsatte att staplas på hög. Till exempel visade sig partiklar få ökad tröghet vid höga hastigheter – ett fenomen som Newtons fysik inte kunde förklara. Denna ansamling av motsägelser ledde till en kris inom vetenskapen.

Det var i detta sammanhang som den unge patenttjänstemannen Albert Einstein vände upp och ner på fysiken med sina speciella relativitetsteori. Denna, tillsammans med sin senare allmänna relativitetsteori, visade hur tid och rum kunde förvrängas, expandera eller krympa beroende på referensram.

Samma vetenskapliga utvecklingsprocess kan urskiljas inom alla områden: från vår förståelse av ljus och optik till kemi och upptäckten av nya grundämnen.

Först sker en kvantitativ uppbyggnad av forskning inom ett givet ramverk, vilket så småningom banar väg för en kris, då den befintliga teorin kommer i konflikt med nya observerade fenomen.

Slutligen sker en brytning inom det vetenskapliga samfundet, där den gamla eliten och dess idéer utmanas av en ny våg av forskare som förespråkar en alternativ, överlägsen modell med större förklaringsförmåga.

Det nya paradigmet segrar till slut; ett kvalitativt språng inträffar, vilket innebär ett radikalt perspektivskifte inom området; och den vetenskapliga utvecklingen fortsätter – fram till nästa kris och revolution.

”Den största svårigheten med upptäckter är inte så mycket att göra de nödvändiga observationerna,” påpekar Bernal, ”utan att bryta sig loss från traditionella idéer när man tolkar dem”²⁶. Han fortsätter:

”Ända sedan Kopernikus fastställde jordens rörelse har den verkliga kampen inte så mycket handlat om att tränga in i naturens hemligheter som att omkullkasta etablerade idéer, även om dessa på sin tid hade bidragit till att föra vetenskapen framåt.”²⁷

Vetenskapliga teorier och modeller, avslutar Bernal, måste därför ”kontinuerligt och ofta våldsamt brytas ner då och då och göras om inför nya erfarenheter i den materiella och sociala världen”²⁸.

Vi ser alltså en dialektisk rörelse inte bara i naturen och samhället, utan även i själva kunskapens och tänkandets utveckling.

Perioder av framsteg

Vetenskapliga framsteg inom ett visst område sker alltså inte i en rak linje. Varje förgrening  eller fält  inom vetenskapen har utvecklats över tid, genom en rad kriser och revolutioner.

Sett ur ett bredare historiskt perspektiv är det dock också tydligt att sådana vetenskapliga revolutioner inte sker jämnt eller slumpmässigt. Bernal konstaterar:

”Vetenskapens framsteg har varit allt annat än enhetliga i tid och rum. Perioder av snabba framsteg har växlat med längre perioder av stagnation och till och med förfall”²⁹

”Men var och när den vetenskapliga verksamheten sker är allt annat än en tillfällighet,” fortsätter Bernal. ”Dess blomstringsperioder har visat sig sammanfalla med ekonomisk utveckling och tekniska framsteg”³⁰.

Med andra ord måste vi undersöka och förstå förhållandet mellan vetenskap och samhälle för att uppskatta omfattningen av vetenskapliga framsteg.

När vi gör det ser vi att det finns materiella faktorer som driver vetenskapen framåt inom en rad olika discipliner under vissa epoker, men som bromsar den under andra. Enskilda individer spelar förvisso en roll, men bara under rätt förutsättningar: i sociala, ekonomiska och politiska miljöer som är gynnsamma för att utforska och generera nya idéer.

Avsaknaden av ett sådant perspektiv var en av Kuhns stora begränsningar. Han gav många historiska exempel på paradigmskiften inom olika vetenskapsgrenar, men han förklarade inte hur och varför dessa vetenskapliga revolutioner var relativt koncentrerade till vissa epoker och platser och inte till andra.

De stora framsteg som vetenskapen gjort under modern tid, från 1500-talet och framåt, sammanföll med kapitalismens tidiga utveckling.

Den feodala aristokratin baserade sig på en konservativ, lantlig ekonomi baserad på storgods. Den var sammanflätad med kyrkan och allt det mystiska, religiösa och vidskepliga nonsens som spelade en viktig roll för att upprätthålla dess styre.

Den framväxande kapitalistklassen hade däremot ett intresse av att utveckla vetenskapen; att förstå världen för att kunna förändra den – till sin egen fördel.

Det första steget i den vetenskapliga revolution som påbörjades av den uppåtstigande borgarklassen var att bryta kyrkans dominans. Startskottet avfyrades av Kopernikus. I sin bok De revolutionibus orbium coelestium försökte han omkullkasta den gamla, geocentriska synen på universum med en heliocentrisk modell där solen var i centrum.

När den utmanande insikten väl sjönk in möttes den av ett rasande motstånd från kyrkan, för vilken geocentrismen utgjorde en hörnsten i en gudomligt bestämd ordning.

Den gamla synen hade visserligen sina förtjänster: den förklarade hur solen, månen och stjärnorna alla roterade i cirklar på natthimlen. Men andra aspekter, som planeternas märkliga rörelser, var svårare att passa in. För att förklara dessa introducerades idén om ”epicykler” – små cirklar som planeter rör sig längs, vilka i sin tur rör sig längs större cirklar centrerade kring jorden, kallade ”deferenter”.

Dessa ”cirklar inom cirklar” blev fler och fler i takt med att mätningarna blev mer exakta. På Kopernikus tid omfattade systemet cirka 80 cirklar för att förklara rörelserna hos de fem kända planeterna.

Kosmologin befann sig i en kris – men i själva verket hade denna kris pågått i århundaden, långt innan Kopernikus dök upp. 

Det gamla systemet behövde en revolution. Men det skulle inte vara möjligt förrän en revolutionär samhällsklass, som kunde producera djärva tänkare, tog upp kampen för att befria vetenskapen från kyrkans kvävande dogmer.

Vetenskapen utvecklas med andra ord enligt sina egna lagar, men det sker inte i ett vakuum. När ett paradigm hamnar i kris kan krisen bli utdragen på grund av sociala, politiska och ekonomiska faktorer som påverkar vetenskapen.

Kapitalismen och vetenskapen

Borgarklassens framväxt gav vetenskapen en enorm skjuts framåt på alla fronter. Handeln och sjöfarten, jakten på nya marknader och råvaror – allt drev på för en teknisk utveckling, vilket i sin tur ledde till åtföljande vetenskapliga upptäckter.

Som Engels noterar:

”En verklig naturvetenskap kan man tala om först från senare hälften av 1400-talet, men sedan dess har den gjort allt snabbare framsteg. Att uppdela naturen i dess enkla beståndsdelar, att särskilja de olika naturförloppen och naturföreteelserna i deras givna arter, att analysera de organiska kropparna i deras mångskiftande anatomiska former – allt detta var nödvändiga förutsättningar för de ofantliga framsteg i kännedom om naturen som vi gjort under de senaste fyra århundradena.”³¹

Innovationer som den slipade linsen fördjupade forskarnas förståelse av ljus och optik. Uppfinningen av teleskopet gav empiriska bevis för den kopernikanska världsbilden. Pendelklockor för exakt tidtagning stimulerade framsteg inom mekaniken. Termometrar och barometrar för mätning av temperatur och tryck bidrog till en ökad förståelse av vätskors och gasers egenskaper.

Under denna period började vetenskap, filosofi och religion – som tidigare varit tätt sammanflätade i det feodala etablissemanget – att separeras. Vetenskapsgrenar började bildas, där specialiserade tänkare fokuserade sina undersökningar på särskilda aspekter av naturen.

Filosofer som Francis Bacon och René Descartes var produkter av denna framväxande borgarklass och dess uppgörelse med den gamla religiösa ordningens fördummande inflytande. De bidrog till att utveckla och främja en systematisk, rationell och vetenskaplig metod baserad på empiriska observationer, experiment samt induktiva och deduktiva resonemang. Samtidigt möjliggjorde tryckpressen snabbare och bredare spridning av kunskap.

Senare, i kölvattnet av de borgerliga revolutionerna i framför allt England och Nederländerna, framträdde upplysningstidens stora tänkare. Deras krav på förnuft och förakt för mysticism gav ytterligare skjuts åt vetenskapens utveckling.

Den industriella revolutionen under 1700- och 1800-talen accelererade dessa processer. Införandet av storskaliga maskiner i produktionen krävde nya teknologier och tekniker, vilket i sin tur innebar att vetenskaplig kunskap behövde tillämpas inom alla aspekter av industrin.

”När den industriella revolutionen väl var i full gång var vetenskapens ställning som en integrerad del av civilisationen säkrad,” förklarar Bernal. ”På tusen sätt var vetenskapen nödvändig både för att mäta och standardisera industrin och för att introducera ekonomier och nya processer”³².

Nya paradigm som infördes genom revolutioner inom termodynamik, elektromagnetism och kemi ledde till uppfinningar som förbränningsmotorn, elmotorn, telegrafen och konstgödsel, tillsammans med förbättringar av befintliga tekniker som ångmaskinen.

Den primära drivkraften bakom dessa innovationer var inte vetenskaplig, utan ekonomisk. Konceptet med en ångdriven motor hade till exempel funnits sedan antiken. Men det var först under kapitalismen som den utvecklades fullt ut och tillämpades brett, driven av vinstintresset för att öka produktiviteten.

De maskiner som användes under den industriella revolutionen förkroppsligade på detta sätt det ”döda arbete” som generationer av vetenskaplig forskning och förståelse representerade. Med hjälp av automatisering kunde man ersätta kvalificerade arbetares arbete, men det förutsatte också en fördjupad förståelse för naturkrafterna.

Hinder för framsteg

Genom historien ser vi alltså hur den vetenskapliga utvecklingen är intimt förknippad med produktivkrafternas utveckling. Grundläggande förändringar i sociala relationer omvandlar samhället radikalt och banar väg för kvalitativa språng framåt i mänsklig kunskap och tänkande.

Men samma sak gäller också omvänt. När ett ekonomiskt system börjar stagnera och hamnar i en återvändsgränd återspeglas detta på alla områden – inklusive vetenskapen.

Sociala och ekonomiska förhållanden som tidigare främjat vetenskapens utveckling vänds till sin motsats. Det som en gång var progressivt blir bakåtsträvande och reaktionärt.

Under sin storhetstid eftersträvade borgarklassen en materialistisk förståelse av världen, i syfte att främja sina ekonomiska intressen. Detta gav en enorm skjuts åt vetenskapens framsteg. Profitens och konkurrensens drivkraft drev på en kolossal utveckling av produktivkrafterna.

Men nu har det kapitalistiska systemet, inklusive den så kallade ”fria” marknaden, blivit ett enormt hinder för vetenskap och teknik. Kapitalistiska sociala relationer – framför allt privategendomen och nationalstaten – har blivit gigantiska hinder för framsteg inom alla samhällsområden, inklusive vetenskapen.

Under kapitalismen har till och med idéer blivit privat egendom i form av ”immateriella rättigheter” (IPR) och patent. Och detta privata ägande av kunskap har försvårat möjligheterna och potentialen att vidareutveckla forskningen.

I slutändan är all vetenskaplig kunskap samhälleligt producerad: resultatet av generationers framsteg. Alla genombrott inom vetenskapen kräver förkunskaper som ackumulerats under århundraden av hårt arbete.

För att vara så effektiv som möjligt kräver vetenskapen samarbete och kommunikation; ett utbyte av idéer och metoder mellan många arbetsgrupper, institutioner och länder. Men under kapitalismen råder attityden om att “vinnaren tar allt”. Samhällelig kunskap blir privat egendom, som bevakas av de stora monopolen i syfte att skydda deras marknader och vinster.

I stället för att organisera mänsklighetens alla intellektuella och vetenskapliga resurser för att lösa samhällets problem, delas forskningen upp i konkurrensens namn. Frukten av detta arbete – utvecklingen av ny teknik och nya metoder – hamnar i privat ägo, där det används för vinstmaximering.

Detta innebär inte bara att forskarnas arbete begränsas, utan också att deras resultat blir otillgängliga för en bredare publik, både inom forskarsamhället och i samhället i stort. Detta leder i sin tur till att samhället fjärmar sig från vetenskapen och skapar en grogrund för galna idéer och konspirationsteorier.

Immateriella rättigheter är därför ett av de mest avskyvärda symptomen på kapitalismens parasitära natur, som privat tillägnar sig produkterna av socialt arbete.

Akademisk konkurrens

Man skulle kunna tro att sådan konkurrens, med dess ineffektivitet och slöseri på grund av dubbelarbete, skulle vara förpassad till den privata sektorn. Forskning inom den offentliga sektorn, som bedrivs vid offentligt finansierade universitet, borde väl vara fri från sådan anarkisk konkurrens?

Tyvärr är det inte fallet. Istället ser vi att den kapitalistiska konkurrensens lagar märks lika tydligt inom de offentliga institutionerna.

Undervisningssektorn är drabbad av nedskärningar. I takt med att den högre utbildningen blir alltmer marknadsanpassad, privatiserad och nedskuren, får storföretagen ett allt större inflytande över universitetens vetenskapliga institutioner och deras forskningsagendor.

Akademiker som inte får några anslag från staten tvingas ägna en allt större del av sin tid åt att tigga smulor från rika mecenater och sponsorer. Och den som betalar spelmannen bestämmer melodin.

För att garantera sina institutioners och sina anställdas fortlevnad måste professorer och deras arbetslag, som betalda lönearbetare, rättfärdiga sin existens genom att ständigt producera ny forskning.

Denna osäkerhet leder till ett problem som inom sektorn kallas ”publicera eller försvinn”: en press att – oavsett kvaliteten – producera vetenskapliga artiklar i stora mängder för att imponera på dem som delar ut anslag.

Detta skapar en giftig miljö för vetenskapen och uppmuntrar på ett perverst sätt forskare – inklusive doktorander och postdoktorander som jagar de få jobb som finns inom den akademiska världen – att ta genvägar, skynda på sitt arbete, sänka sin standard, ignorera fel, manipulera resultat och välja ut data som bekräftar deras hypoteser. I vissa fall överdriver de betydelsen av sina resultat, eller producerar till och med falska data.

Detta är den materiella bakgrunden till den oro över falska artiklar och forskningens tillförlitlighet som nämnts tidigare. I de flesta fall handlar det inte om regelrätta bedrägerier, utan om forskare som pressas att leverera ”betydelsefulla” fynd, vilket leder till snedvridningar. Men även regelrätta bedrägerier ökar.

Kravet på omedelbar avkastning för investeringar från dem som finansierar forskningen förklarar också delvis den konservativa tendensen inom akademin att prioritera kortsiktiga, levererbara resultat framför långsiktig, kreativ – men i allmänhet olönsam – grundforskning.

På samma sätt måste akademiker, för att göra karriär, skapa och försvara en nisch för sig själva. Detta stärker de trångsynta och envisa attityder som Kuhn beskriver när han förklarar dynamiken i vetenskapliga kriser och revolutioner. Istället för att vara öppna för nya teorier har seniora akademiker en materiell anledning att motstå omvälvande teorier som hotar deras ställning.

För att få del av de ständigt krympande anslagen måste akademiker också publicera sin forskning innan konkurrenter vid andra institutioner hinner före. Denna mördande konkurrens gör att universitet och forskare tävlar mot varandra istället för att samarbeta genom att dela data, metoder och resultat.

Slöseriet och ineffektiviteten med en sådan atomiserad strategi är uppenbar. Och denna motsättning förvärras i takt med att mängden befintlig litteratur växer och vetenskapens omfattning breddas, vilket kräver bättre organisation och samarbete för att fortsätta flytta fram gränserna för mänsklig kunskap.

Vi ser alltså hur den krisdrabbade kapitalismen, genom att skapa förhållanden av knapphet och osäkerhet, ger upphov till konkurrens även inom den offentliga sektorn och därigenom hämmar potentialen för vetenskaplig forskning inom alla områden.

Motsägelsen är att denna brist under kapitalismen är helt artificiell. Den verkliga situationen är en av fattigdom mitt i överflödet.

Samma anarkiska konkurrens visar sig också på global skala när multinationella monopol och nationalstater förhindrar internationella forskningssamarbeten. Imperialismen förhindrar den samverkan som behövs för att utveckla forskningen. Ett tydligt exempel på detta är den härskande klassens totala oförmåga att vidta gemensamma åtgärder för att tackla globala problem – som till exempel klimatkatastrofen.

Nyligen publicerade Financial Times en artikel som rapporterar hur de “ökade spänningarna mellan USA och Kina riskerar att skada en fyrtiofem år gammal vetenskaplig och teknologisk pakt” – Deng-Carter-pakten – “vilket förhindrar supermakterna från att samarbeta inom viktiga fält”³³.  

Vidare leder dessa “ökade spänningar” mellan de största imperialistmakterna till att samhällets ekonomiska, industriella och vetenskapliga resurser inte används till att utveckla produktivkrafterna, utan till att producera vapen och ammunition – destruktiva krafter vars själva syfte är att skapa död och förstörelse. Man investerar inte i böcker utan i bomber.

Kunskapens grindvakter

Ett annat tydligt exempel på den privata äganderättens tvångströja är det idéfängelse som skapas av vinsthungriga förlag.

Den akademiska tidskriftsbranschen är, liksom alla andra branscher under kapitalismen, starkt monopoliserad. De ”fem stora” – Elsevier, Wiley, Taylor & Francis, Springer Nature och SAGE – dominerar marknaden. Var och en av dessa företag håvar in miljarder i intäkter varje år. Vissa har vinstmarginaler som närmar sig 40 procent.

Hela upplägget är en bluff. Akademikerna gör forskningen, skriver artiklarna och ställer upp som frivilliga för peer-review. Ändå tvingas deras redan resursbegränsade universitet, som dessutom finansierar detta arbete, betala orimliga prenumerationsavgifter för att få tillgång till innehållet i dessa tidskrifter, som annars förblir låst bakom betalväggar.

Dessutom har vinstdrivna affärsmodeller – i kombination med pressen att ”publicera eller försvinna” inom akademin – lett till en explosionsartad ökning av antalet artiklar som publiceras varje år.

Enligt en nyligen genomförd studie innebär detta en allt större ”belastning på den vetenskapliga publiceringen”, vilket ytterligare undergräver kvaliteten, tillförlitligheten och trovärdigheten hos den forskning som publiceras i förment ansedda tidskrifter.

I spetsen för förlagsbranschen sitter ett vetenskapligt etablissemang som liknar det Kuhn beskrev.

Tidskriftsredaktörer och arkivmoderatorer fungerar som vetenskapens grindvakter och bestämmer vilken forskning som ska läsas och vilken som ska förkastas. Och det finns många berättelser om påstådd svartlistning och censur av akademiker som vågar utmana det etablerade paradigmet.

Dagens Kopernikus och Einstein skulle med andra ord finna sig förtryckta och tystade av dem som idag sitter på toppen av dessa strukturer.

”De betraktar sig själva som försvarare av den vetenskapliga ortodoxin, precis som den medeltida kyrkan”, säger Wanpeng Tan från University of Notre Dame, när han beskriver de ljusskygga metoder som används av preprint-tjänsten arXiv.org inom fysiken.

”ArXivs monopolliknande beteende,” avslutar han, ”har gjort det svårt att sprida nya (särskilt icke-ortodoxa eller avvikande) idéer”³⁴.

Således ser vi den nyckelroll som detta akademisk-industriella komplex spelar i att kväva och hålla tillbaka vetenskapen.

”Ren” vetenskap

Vetenskapen har inte alltid bedrivits i den form som den gör idag.

Det var under 1800-talet som vetenskapen började stärkas som ett nätverk av sammanlänkade institutioner. Vetenskapliga sällskap och tidskrifter etablerades vid sidan av nya universitet, och en grupp professorer, forskare och intellektuella växte fram och befolkade dessa organ.

Den entusiastiske amatörens tid – gentlemannaforskaren eller samlaren – var över.

Dessa lärda damer och herrar såg sig alltmer som åtskilda från resten av samhället: som en kast av akademiska väktare med ansvar att avslöja och bevara universums hemligheter. Detta gav upphov till begreppet ”ren vetenskap”, som bestod av ”oberoende” intellektuella, avskilda från samhället.

Å ena sidan har denna bestående och djupt rotade föreställning om ”ren vetenskap” spelat en viss progressiv roll genom att uppmuntra akademiker att söka kunskap för kunskapens egen skull, utan omedelbara praktiska eller ekonomiska hänsyn.

Som Leon Trotskij förklarar:

”Utifrån samhällshistorisk synvinkel är vetenskapen nyttoinriktad. Men det betyder inte att varje vetenskapsman närmar sig forskningens problem utifrån en nyttoinriktad ståndpunkt. Nej! Oftast drivs forskarna av sin längtan efter kunskap, och ju viktigare en persons upptäckt är desto mindre kan han i allmänhet förutsäga dess praktiska tillämpning.”³⁵

Å andra sidan har den rena vetenskapen – ”elfenbenstornet” – en tendens att bli så avskild från resten av världen att den övergår i meningslöst pedanteri och sofisteri, vilket gör att idealismen kan smyga sig in i vetenskapen.

Detta kan idag ses inom teoretisk fysik, där akademiker i fåtöljer debatterar möjligheten av en 10-dimensionell rumtid bestående av vibrerande strängar och bedömer riktigheten i sina hypoteser enbart utifrån ekvationernas estetiska kvaliteter.

Filosofi och ideologi

Vetenskapen måste i slutändan vara kopplad till – och förnyas av – praktisk, social verksamhet. Vetenskapen är dock inte bara en kontinuerlig utveckling av teknik och metoder. Den är också en samling av teoretisk kunskap som utgör ett ramverk för vidare undersökningar och tillämpningar.

Forskare behöver därför också en medveten filosofisk metod för att vägleda sina undersökningar och för att belysa den väg forskningen bör ta.

Den hyper-specialisering som präglar dagens vetenskap – även om den är nödvändig med tanke på den enorma mängd befintlig kunskap och forskning som akademiker tillsammans måste täcka in – bidrar dock inte till ett sådant synsätt.

På grund av den materiella press och anarkiska konkurrens som tidigare beskrivits har de flesta akademiker varken tid, resurser eller frihet att grundligt diskutera, debattera och utforska nya filosofiska eller metodologiska frågor. De saknar också möjligheter att samarbeta och utbyta idéer, testa banbrytande hypoteser eller reflektera över de ”större frågorna”.

I själva verket finns det ofta ett förakt för – eller ett avfärdande av – filosofi (vilket kanske inte är förvånande med tanke på vad som idag betraktas som ”filosofi” vid många universitet).

Istället tenderar vetenskapen idag att bedrivas enligt en snäv form av empirism, som enbart bygger på ett undersökande av ”fakta” utan någon uppskattning av de bredare perspektiven, de underliggande processerna eller mångsidigheten hos de problem som granskas.

Denna brist på filosofi inom vetenskapen är en av många faktorer som bidrar till att den befinner sig i en återvändsgränd.

Utan en medveten filosofi är forskare lika benägna som lekmän att omedvetet anamma de filosofiska fördomar som dominerar i samhället. Oundvikligen är detta idéer som kommer från den härskande klassen.

För många är vetenskapens roll i samhället oantastlig och odiskutabel. Vetenskapsmän – och vetenskapen som institution – antas vara ofelbara och objektiva, fria från de fördomar och samhälleliga påtryckningar som andra människor påverkas av.

Men ”vetenskapen” är inte en mystisk kraft som existerar utanför samhället. Snarare är den en uppsättning institutioner som består av människor, som lever i en verklig materiell värld och som formas av samma ekonomiska, sociala och politiska krafter som alla andra.

Detta inkluderar de fördomar och påtryckningar som är oundvikliga i ett klassamhälle och som påverkar hur vetenskap bedrivs och uppfattas.

Vetenskapen själv uppstod med den tidigaste uppdelningen av mentalt och fysiskt arbete, som skedde vid klassamhällets uppkomst. För första gången i historien befriades ett skikt av samhället från fysiskt arbete för att utveckla skrivkonsten, matematiken och astronomin.

Ända sedan vetenskapens tidiga begynnelse har den således varit förbehållen en privilegierad minoritet. Detta är lika sant idag som det var för prästerna i det gamla Egypten.

”Att i ett löneslaveriets samhälle vänta sig en opartisk vetenskap,” betonar Lenin, ”vore en lika dåraktig naivitet som att vänta opartiskhet från fabrikanterna i frågan, huruvida man inte borde höja arbetarnas lön genom att sänka kapitalets profit.”³⁶

I slutändan är det, som med alla andra aspekter av samhället, den härskande klassens intressen som formar och styr vetenskapen. Som Marx och Engels förklarar i Den tyska ideologin: ”[Den härskande klassen] reglerar sin tids produktion och distribution av tankar; deras tankar är alltså epokens härskande tankar”³⁷.

Vetenskapens framsteg tvingar ständigt mystiken och idealismen på reträtt. Men dessa skadliga tendenser kommer aldrig helt att utplånas ur vetenskapen så länge klassamhället existerar. Idealistiska tendenser kommer alltid att dyka upp igen, främjade av den härskande klassen för att rättfärdiga och upprätthålla den rådande ordningen.

För den härskande klassen kan en verklig insikt i hur universum fungerar vara farlig. En sådan världsbild avslöjar att naturen och samhället är dynamiska och föränderliga, inte rigida och statiska.

En sådan förståelse tar bort den gudomliga grunden för den nuvarande ordningen och ger vanligt folk perspektivet att status quo kan förändras och omkullkastas. Detta hotar makthavarnas privilegier och ställning.

Det är därför etablissemanget genom tiderna har motarbetat – eller till och med direkt förtryckt – stora materialistiska framsteg inom vetenskapen. Från kyrkans förföljelse av Galileo, som försvarade den kopernikanska heliocentrismen, till det borgerliga förakt och den skepticism som riktades mot Darwins evolutionsteorier.

Och det är därför obskyra idéer ständigt främjas inom vetenskaperna idag. Från den idealistiska Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken till det solipsistiska förnekandet av verklighetens objektivitet som diskuterats tidigare.

Den härskande klassens pessimism i dess långt framskridna förfall, dess vändning bort från verkligheten till irrationalism, och dess cyniska främjande av mysticism för att stödja sitt styre – allt detta tynger ned och förtrycker människors sinnen, inte minst inom vetenskaperna.

Det är av denna anledning som marxister måste aktivt intressera sig för de debatter som pågår inom modern vetenskap. Som Lenin uttryckte det har vi en ”absolut plikt att värva alla anhängare av konsekvent och militant materialism i det gemensamma arbetet med att bekämpa filosofisk reaktion och de filosofiska fördomarna i det så kallade bildade samhället”³⁸.

Kommunistisk potential

Alla dessa faktorer håller vetenskapen – och därmed samhället i stort – tillbaka.

Dessa bojor är i grunden en produkt av kapitalismen, som genom marknadens anarki, det privata ägandet av produktionsmedlen och profitjakten skapar kriser, nöd och slöseri i hela samhället.

Samtidigt föder den djupa alienationen en känsla av misstro och skepticism i breda lager mot alla pelare i den rådande ordningen, inklusive den officiella vetenskapen. Detta kan ses i det växande stödet för konspirationsteorier och religiös fundamentalism, och för de charlataner och demagoger som driver dessa idéer, ofta i politiska syften.

I takt med att kapitalismens kris fördjupas urholkar och attackerar den härskande klassen i allt högre grad villkoren för forskarna själva.

Den akademiska professionen håller på att proletariseras. Professorer, lektorer och forskare dras ner från sina elfenbenstorn och in i arbetarklassen. Och de organiserar sig för att slå tillbaka mot universitetens ledningar.

I Storbritannien har exempelvis anställda inom hela utbildningssektorn – på skolor, högskolor och universitet – upprepade gånger gått ut i strejk de senaste åren för jobb, högre löner och mindre arbetsbelastning. På samma sätt har personal på Nature och andra ledande vetenskapliga tidskrifter nyligen gått ut i strejk över löner.

Detta bekräftar Marx påstående: att kapitalismen ”har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare”³⁹.

Men det visar också vägen framåt för att befria vetenskapen från dess nuvarande bojor.

Som en del av den organiserade arbetarklassen måste vetenskapsmännen kämpa för att omstörta detta ruttna system, för att sparka ut kapitalismen och imperialismen ur utbildningen och för att omvandla universiteten från källor till privata vinster till fristäder för lärande genom att ställa dem under personalens och studenternas demokratiska kontroll.

Endast genom att störta kapitalismen och avskaffa klassamhället helt och hållet kan vi eliminera vinst- och konkurrenstrycket från akademin, avskaffa den rigida uppdelningen mellan mentalt och fysiskt arbete, öppna upp utbildning och kultur för miljontals människor som hittills varit utestängda från dem, och befria vetenskapen från alla spår av idealism, mysticism och obskurantism.

De vetenskapliga insikter som Marx och Engels gjorde, baserade på den dialektiska materialismen, ger en glimt av vetenskapens potential om den placerades på fullständigt rationella grundvalar, med forskning styrd av mänskliga behov istället för privata vinster.

Med en socialistisk planekonomi skulle vi kunna organisera samhället medvetet och demokratiskt, och tillämpa en vetenskaplig metod och förståelse på alla områden av naturen och mänsklig verksamhet.

I stället för en klyfta mellan teori och praktik skulle vetenskapen vara oskiljaktig från det dagliga livet, med olika områden och discipliner samlade under ett gemensamt mål.

Å ena sidan skulle vetenskapen under socialismen vara nära kopplad till praktiska sociala behov. Å andra sidan skulle vetenskapsmän få den tid och de resurser som krävs för att bedriva bredare forskning om nya teorier och idéer.

På denna grund skulle vi kunna förkorta arbetsveckan, ge vanligt folk fritid och resurser att ägna sig åt vetenskap, politik och kultur och därigenom involvera de tidigare hårt arbetande massorna i förvaltningen av produktionen.

Vetenskapen skulle därmed inte längre vara förbehållen en elit – en distanserad och främmande institution, bortkopplad från resten av samhället – utan en del av allas liv.

Varje arbetare och bonde som för närvarande är fångad och exploaterad i fabrikerna och på fälten skulle få tillgång till högkvalitativ utbildning och lärande från vaggan till graven, vilket skulle ge hela mänskligheten möjlighet att uppfylla sin vetenskapliga och konstnärliga potential och bli nästa Galileo, Darwin eller Einstein.

Detta skulle öppna upp ett nytt kapitel i mänsklighetens historia och göra det möjligt för vetenskap och kultur att blomstra igen.

Under kommunismen kommer nya forskningsområden att öppnas upp. Nya idéer och sätt att se på världen kommer att växa fram. Och en ny törst efter kunskap och kreativ lust kommer att utvecklas hos varje man, kvinna och barn.

På så vis kommer den socialistiska revolutionen även bana väg för den vetenskapliga revolutionen, och bana vägen för en ny, vetenskaplig guldålder. Det är vad vi – kommunisterna – kämpar för.

1. ‘‘An Existential Crisis’ for Science’, **Institute for Policy Research**, 28 februari 2024 ↩︎
2. M Park, E Leahey, R J Funk, ”Papers and patents are becoming less disruptive over time”, **Nature**, nr 613, 2023, s. 138-144 ↩︎
3. ibid. ↩︎
4. ibid. ↩︎
5.  ibid. ↩︎
6. N Bloom et al, ”Are Ideas Getting Harder to Find?”, American Economic Review, vol. 110, nr 4, 2020, s. 1104-1144 ↩︎
7. M Baker, ”1,500 scientists lift the lid on reproducibility”, **Nature**, nr 533, 2016, s. 452 ↩︎
8. C G Begley, L M Ellis, ”Raise standards for preclinical cancer research”, **Nature**, nr 483, 2012, s. 531 ↩︎
9. F Prinz, T Schlange, K Asadullah, ”Believe it or not: how much can we rely on published data on potential drug targets?”, **Nature Reviews Drug Discovery**, nr 10, 2011, s. 712 ↩︎
10. R McKie, ”’The situation has become appalling’: fake scientific papers push research credibility to crisis point”, **The Guardian**, 3 februari 2024 ↩︎
11. R Van Noorden, ”More than 10,000 research papers were retracted in 2023 – a new record”, **Nature**, nr 624, 2023, s. 479 ↩︎
12. Citerat i H Devlin, ”James Webb telescope detects evidence of ancient ’universe breaker’ galaxies”, **The Guardian**, 22 februari 2023 ↩︎
13. A Witze, ”Four revelations from the Webb telescope about distant galaxies”, **Nature**, nr 608, 2022, s. 18-19 ↩︎
14. E Lerner, **The Big Bang Never Happened**, Simon and Schuster, 1991, s. 4 ↩︎
15. J D Bernal, **Science in History**, Watts and Co, 1954, s. 13 ↩︎
16. F Engels, **Anti-Dühring**, Arbetarkulturs förlag, s. 53 ↩︎
17. V I Lenin, **Materialismen och empiriokriticismen**, Fram bokförlag, s. 129 ↩︎
18. Ibid. s. 131. ↩︎
19. F Engels, **Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut**, Bokförlaget Stormklockan, s. 9 ↩︎
20. F Engels, **Naturens dialektik**, www.marxists.org ↩︎
21. T Kuhn, **The Structure of Scientific Revolutions**, fjärde upplagan, University of Chicago Press, 2012, s. 24. Vår översättning. ↩︎
22. ibid. s. 53 ↩︎
23. ibid, s. 52 ↩︎
24. ibid, s. 93-94 ↩︎
25. ibid, s. 93-94 ↩︎
26. J D Bernal, **Science in History**, Watts and Co, 1954, s. 28 ↩︎
27. ibid. ↩︎
28. ibid. s. 29 ↩︎
29. ibid. s. x ↩︎
30. ibid, s. 23 ↩︎
31. F Engels, **Anti-Dühring**, Arbetarkulturs förlag. s. 31 ↩︎
32. J D Bernal, **The Social Function of Science**, Routledge and Sons, 1946, s. 27 ↩︎
33. M Peel, E Olcott, ‘China-US tensions erode co-operation on science and tech’, **Financial Times**, 19 augusti, 2024 ↩︎
34. W Tan, ”Is arXiv a monopoly bully in scientific publication?”, **Perfectly Imperfect Mirrors**, 15 maj 2021 ↩︎
35. L Trotsky, ”Den dialektiska materialismen och vetenskapen”, www.marxistarkiv.se ↩︎
36. V I Lenin, ”Marxismens tre källor och tre beståndsdelar”, **Lenins valda verk i tio band**, band 5, s. 14 ↩︎
37. K Marx, F Engels, **Den Tyska Ideologin**, www.marxists.org ↩︎
38. V I Lenin, ”On the Significance of Militant Materialism”, **Lenin Collected Works**, Vol. 33. Progress Publishers, 1966, s. 228 ↩︎
39. K Marx, F Engels, **Det kommunistiska partiets manifest**, Bokförlaget Stormklockan, s. 8 ↩︎