Med anledning av högerpopulistiska partiers framgångar i många länder, inte minst i USA, är det många inom vänstern som nu skriker om fascismens fara. Det är inte vad dessa partier representerar. Följande artikel av Ted Grant förklarar vad fascism egentligen är och hur man bekämpar den.

Hotet från fascismen: vad den är och hur man bekämpar den?

Mosleys tidiga anhängare

Bara två år efter kriget, som påstås ha utkämpats för att förgöra fascismen, har de brittiska fascisterna börjat omgruppera sina styrkor. Över hela landet, försiktigt och diskret till en början, men allt mer djärvt, har fascisterna kommit fram i ljuset.

Först framträdde de som lokala och separata organisationer och antog en rad olika namn av praktiska skäl. Målet var helt klart att förbereda för att slås samman i ett senare skede. Bland de viktigaste av dessa organisationer var Brittiska förbundet av före detta militärtjänstemän och -kvinnor; Mosleys bokklubb och diskussionsgrupp; Brittiska frihetsförbundet; Sankt Georgs söner (Derby); Imperiella försvarsförbundet (Manchester); Brittiska arbetarpartiet för nationell enhet (Bristol); och Företagsklubben (en studentgrupp på Oxfords universitet).

Dessa organisationer har ingen brist på pengar. Före kriget hade Brittiska unionen av fascister [British Union of Fascists, BUF] tillgång till stora medel. Fascisterna hade nära förbindelser med storföretagen. Mosley skröt om att ha spenderat 96 000 pund från sin egen förmögenhet ”till stöd för mina övertygelser under mitt politiska liv”. Vid två tillfällen gifte Mosley själv in sig i miljonärfamiljer. 1920 gifte han sig med Lady Cynthia Curzon, dotter till Marquis Curzon av Kedleston och barnbarn till Levi Zeigler Leiter, en judisk miljonär från Chicago. Lady Cynthia ärvde 28 000 pund om året från sin egen familj (det finns två barn från detta äktenskap). Efter sin första hustrus död några år innan kriget gifte sig Mosley igen, denna gång gifte han in sig bland Guinness-miljonärerna. Hans fru är syster till den ökände Unity Mitford, en av Hitlers vänner.

I början på fasciströrelsen stöddes Mosley entusiastiskt av en rad framstående kapitalister och militärer. När Mosley sedan diskrediterades och det blev tydligt att rörelsen inte behövdes i det läget föll många av dessa bort. Bortsett från öppna medlemmar i Fascistpartiet skapades en mäktig klubb med medlemmar i den härskande klassen för att stödja svartskjortorna. I en pamflett vid namnet Vem stödjer Mosley (Who Backs Mosley) från Labour Research avslöjades några upplysande fakta:

”På nyårsdagen 1934 skapades Januariklubben, vars mål var att skapa en fast svartskjortefront. Ordföranden Sir John Squire, redaktör för London Mercury, sade att det inte var någon fascistorganisation, men erkände i The Times den 22 mars 1934, att ’medlemmarna som tillhörde alla politiska partier var till största del sympatiska till fascisterna’. Januariklubben höll sina middagar på Hotel Savoy och Hotel Splendide. Tatler visar bilder på klubbsammanträdena, som särskiljs med finklädsel, vin, blommor och en allmän känsla av lyx. Ledaren njuter bland sin egen klass.”

Klubbens medlemmar var:

ÖVERSTE LORD MIDDLETON, en direktör för Yorkshire Insurance Co., Malton Investment Trust, British Coal Refining Processes Ltd. och tre andra företag. Han äger ungefär 15 000 hektar mark och mineraler i Nottinghamshire.

GENERAL SIR HUBERT DE LA POER GOUGH, GCMG, KCB, KCVO, befälhavare över Femte armén 1916–18 och chef för det allierade uppdraget i Baltikum 1919 (rysk intervention), nu direktör för Siemens Bros., Caxton Electric Development Ltd., Enfield Rolling Mills och två andra företag.

FLYGKOMMENDÖR CHAMIER, CB, CMG, OBE, DSO, f.d. Indiska armén. Nu luftfartskonsult och direktör för Vickers Aviation Ltd.

VINCENT C. VICKERS, direktör för London Assurance Corporation och aktieägare i Vickers Ltd.

LORD LLOYD, f.d. guvernör i Bombay.

GREVEN AV GLASGOW, ledamot i Kronrådet, svåger till Sir Thomas Inskip – riksåklagaren som var ansvarig för Sedition Bill¹ i underhuset. Greven äger slottet Kelburn i Ayrshire och ungefär 2 500 hektar.

MAJOR NATHAN, liberal ledamot för nordöstra Bethnal Green, medlem i Judiska byrån under Brittiska Palestinamandatet, ordförande för Anglo-Chinese Finance and Trade Corporation.

GEORGE WARD PRICE, korrespondent för Daily Mail och direktör för Associated Newspapers och British Movietone News.

ÖVERSTELÖJTNANT SIR LOUIS GRIEG, KBE, CBO, RAF, delägare i J. & A. Scrimgeour, direktör för Handley Page Ltd. och Gentleman Usher till kungen.

LADY RAVENDALE, baronessa, svägerska till Mosley och barnbarn till Levi Leiter.

GREVEN och GREVINNAN PAUL MUNSTER.

MAJOR METCALFE, MVO, MC, svåger till Lady Cynthia Mosley och Lady Ravendale, adjutant till prinsen av Wales och överbefälhavaren i Indien.

SIR PHILIP MAGNUS, baronet, en ledande konservativ.

SIR CHARLES PETRIE.

HON. J.F. RENNELL RODD, arvinge till Baron Rennell, och delägare i Morgan, Grenfell & Co.

RALPH D. BLUMENFELD, ordförande för Daily Express, f.d. redaktör. Han var en gång i tiden redaktör för Daily Mail. Han grundade Antisocialistiska unionen [Anti-Socialist Union] och är en del av dess exekutivkommitté.

Det är anmärkningsvärt att bland Mosleys tidiga anhängare finns många rika judar. Detta var innan Mosley antog antisemitism som en metod för att kalla på okunniga och bakåtsträvande anhängare.

Mosley hade också finansiering från fascister utomlands. Han tog emot 60 000 pund om året från Mussolini. Detta bekräftades av upphittade dokument i arkiven i Rom från 1935 och upptäcktes av inrikesminister Chuter Ede i underhuset.

Mosley besökte Hitler och Mussolini och höll nära kontakt med nazistledarna.

I och med krigets utbrott började Mosleys rörelse tappa fart. Precis som andra fasciströrelser i Europa blev BUF blott en agent till den tyska imperialismen, på vars seger de också lade hela sin framtid. De brittiska kapitalisterna som var i krig mot den tyska imperialismen hade ingen användning för fascisterna och behövde olagliggöra dem som en del av det ideologiska kriget mot fascismen. Men Mosley var väl skyddad i fängelset och skämdes bort med många av de privilegier han var van vid, såsom den bästa maten, inredningen och tjänstefolket. Som en i sin klass som kanske hade vågat för tidigt, behandlade de brittiska kapitalisterna honom omsorgsfullt med blicken riktad mot framtiden.

Är de brittiska kapitalisterna antifascister?

Den brittiska kapitalistklassen utkämpade kriget, inte för att de var emot fascismen och vad den representerar, utan i en desperat kamp mot konkurrerande imperialistmakter för världsmarknader och råvaror – det vill säga, för profit. Deras seger har inte och kommer inte att sätta stopp för fascismen.

Världen över har den brittiska härskarklassen stöttat fascismen och reaktionen mot progressiva arbetarrörelser. Låt oss se på bara ett urval av exempel.

Medan Mussolini utsatte den italienska arbetarklassen för sina ricinolje-”behandlingar” och andra tortyrer, imponerades Churchill av hans ”mjuka och enkla hållning”. I sitt tal i Rom den 20 januari 1927 gav Churchill endast lovord till fascisterna:

”Jag kunde inte undgå att charmeras, som så många andra, av Signor Mussolinis mjuka och enkla hållning och av hans lugna, fria pondus trots så många bördor och faror. För det andra kunde vem som helst se att han inte tänkte på något annat än vad som är bäst i längden, i hans mening, för Italiens folk och att inget mindre än så var av den minsta betydelse för honom. Vore jag en italienare är jag säker på att jag helhjärtat hade varit med er från början till slut i er triumferande kamp mot leninismen. Jag ska däremot tala också om en internationell aspekt hos fascismen. Externt har er rörelse tjänat hela världen. Den stora rädslan som alltid har besatt varje demokratisk ledare eller ledare för arbetarklassen har varit att undergrävas av någon mer extrem än han själv. Italien har visat att det finns ett sätt att, med rätt ledning, strida mot de subversiva krafterna, att samla massorna och att få dem att förstå värdet i och önska försvara äran och stabiliteten i det civiliserade samhället. Hon har gett den nödvändiga medicinen mot det ryska giftet. Hädanefter kommer ingen nation att vara oförsedd med ett yttersta sätt att skydda sig mot bolsjevismens cancertillväxt.”

Här säger den brittiska kapitalismens frispråkiga talare klart och tydligt att till slut, ställd inför den revolutionära arbetarklassen kommer ”nationen” (kapitalisterna) inte att vara ”oförsedd”; den kommer alltid att kunna imitera Mussolini och anta den fascistiska metoden för att styra över arbetarna.

I Kinas kamp mot den japanska imperialismen stöttade britterna Japan för att de såg hennes seger som en mur mot massornas kamp som höll på att resa sig i Asien. Herr L.S. Amery, vid den tiden statssekreterare för Indien, ett ämbete som han utförde fram till 1945, sade den 27 februari 1933 i underhuset:

”Jag måste erkänna att jag inte ser någon anledning över huvud taget för oss att, vare sig i handling eller ord, eller i sympati, stå emot Japan i det här fallet. Japan har ett väldigt starkt argument som baserar sig på grundläggande sanningar. Vem bland oss ska kasta den första stenen och säga att Japan inte skulle ha agerat med målet att skapa fred och ordning i Manchuriet och att skydda sig själv mot den kinesiska nationalismens fortsatta aggression? Hela vår politik i Indien, hela vår politik i Egypten, fördömes också, om vi fördömer Japan.”

Nazisterna hjälptes och finansierades av den brittiska härskarklassen. Hitler fick hela det brittiska storkapitalets obegränsade godkännande och stöd. ”Liberalen” Lloyd George beskrev Hitler som ett ”bålverk²” mot bolsjevismen. Så tidigt som februari 1934 skrev den brittiska regeringen på ett memorandum som tillät en omedelbar upprustning av alla tyska vapen. ”Tysklands krav på lika rättigheter vad gäller vapen kan inte motsträvas och bör inte motsträvas. Ni kommer behöva tillåta tysk återupprustning”, förklarade Storbritanniens utrikesminister Sir John Simon den 6 februari 1934. Tysk import av obearbetat nickel, bomullsspill (för produktion av bomullskrut), flygplan och stridsvagnar steg enormt. När han tillfrågades i mars 1934 om Vickers Ltd. var delaktiga i Nazitysklands återupprustning, svarade ordföranden:

”Jag kan inte ge dig någon bestämd garanti, men jag kan säga att ingenting sker utan total sanktion från vår regering.”

Citeras av Henry Owen i War is Terribly Profitable.

Storfinansiärerna och bankirerna förespråkade öppet ett brittiskt stöd åt Hitler. Snart efter att han kom till makten sade chefen för Bank of England att lån till Hitler var berättigade eftersom de utgjorde ”en investering mot bolsjevismen”.

Hitler gavs stora lån. Hans ockupation av Rhenlandet, återupprustningen, Tysklands anschluss med Österrike, belägringen av Tjeckoslovakien – allt detta stöddes av den brittiska kapitalismen. Varför? För att tanken om nazisternas nederlag, och vad som kunde ersätta dem, skrämde livet ur Storbritanniens kapitalister. Precis innan kriget erbjöd britterna, genom utlandshandelsminister Richard Hudson, ett lån på en miljon pund för att lugna nazisterna och hindra dem från att expandera på den brittiska imperialismens bekostnad, så att de kunde förbli blott en befästning mot tyska och andra europeiska arbetare.

Churchill såg på nazisterna endast med välkomnande och godkännande. I 1939 års utgåva av sin bok Great Contemporaries skrev Winston Churchill om Hitlers väg till makten:

”Berättelsen om denna stora kamp kan inte läsas utan beundran för modet, ihärdigheten, livskraften som lät honom utmana, trotsa, försona sig med eller bekämpa alla auktoriteter och allt motstånd som stod i vägen för honom. Jag har alltid sagt att om Storbritannien besegrades i krig, hoppas jag att vi kunde hitta en Hitler som kan leda oss tillbaka till vår rättmätiga plats bland nationerna.”³

Lord Beaverbrook skrev den 31 oktober 1938 i Daily Express:

”Vi erkänner definitivt Hitlers ärlighet och uppriktighet. Vi tror på hans uttalade avsikt att komma överens med oss och vi accepterar helt och hållet allt vad Münchendokumentet innebär.”

Detta förhindrade såklart inte hans delaktighet som minister i koalitionsregeringen under ”kriget mot fascismen”.

I det spanska inbördeskriget sympatiserade de brittiska kapitalisterna med Franco. Med ”icke-intervention” som täckmantel hjälpte de honom att krossa republiken.

Ingen reaktionär arbetarfientlig rörelse blev utan stöd från den brittiska kapitalismen. Först när nazisterna inkräktade på deras territorium förklarade de smidigt ”anti-fascistiskt krig”. Men när de brittiska kapitalisternas behov är sådana som nödvändiggör fascism, kommer de med samma smidighet vända sig till Mosley eller någon annan fascistisk galning, precis som de tyska kapitalisterna vände sig till Hitler och de italienska kapitalisterna till Mussolini. I dag är fascisterna inte nödvändiga för att skydda deras vinster. Men vad gäller i morgon?

Vad är fascismen och hur uppkommer den?

Viktigast för antifascister och arbetare är att förstå vad fascismen är och hur den uppkommer. Utan en sådan uppfattning om fascismen är det omöjligt att bekämpa den. Och ifall man inte utgår från ett klassperspektiv och förstår de klasskrafter som står i verkan, kan inte arbetarna förbereda sig inför en kamp mot fascisterna.

Kapitalismen som samhällsform utvecklades ur feodalismens förfall. Medan kapitalismen fortfarande var i uppgång, fram till första världskrigets utbrott, var den ett progressivt system eftersom den utvecklade produktionskrafterna, det vill säga människans makt över naturen, och höjde således mänsklighetens kulturella nivå.

Trots många kriser ökade välståndet och i de största kapitalistiska länderna steg levnadsstandarden och den kulturella nivån bland massorna. I och med teknikens utveckling steg arbetets produktivitet och industrin växte på de gamla produktionssättens bekostnad, och därmed blev arbetarklassen större.

Under det senaste århundradet, i kampen mot kapitalismen, organiserade arbetarklassen sina egna organisationer – fackföreningarna och arbetarpartierna. Det måste alltid kommas ihåg att dagens rättigheter – rätten att vägra arbete, att strejka, att organisera sig, rätten till yttrandefrihet och pressfrihet, och till och med rätten att rösta – inte gavs välvilligt av kapitalistklassen: dessa rättigheter vanns endast efter en bitter och ihärdig klasskamp från arbetarnas sida. Före det första världskriget hade kapitalisterna råd att ge eftergifter från sina enorma profiter som de tillskansat sig i och med kapitalismens och imperialismens utbredning.

Men kapitalismen för oundvikligen med sig koncentration av kapital och framväxten av monopol och kartellerna⁴. På grund av världsmarknadens utveckling, som är kapitalismens historiska uppgift, kommer världens kapitalistiska länder ofrånkomligen att hamna i konflikt med varandra vid en viss etapp, i deras desperata strävan att hitta och utvidga marknader. Produktionskrafternas utveckling går snabbare än marknadernas och överstiger de gränser som nationalstaten och det privata ägandet av produktionsmedlen har ritat. Det här är motsättningen som ledde till det första världskriget, såväl som till det andra.

I sin sista etapp förpassar kapitalismen arbetarklassen – för vilken den inte kan erbjuda någon säkerhet varken beträffande anställning eller underhåll – till förfärlig fattigdom. Men inte bara det: den utarmar även medelklassen – butiksägare och småföretagare, hantverkare och tjänstemän, alla skikt av befolkningen som socialt sett infinner sig emellan industriarbetarna och kapitalisterna.

För att kämpa mot arbetarklassen räcker det inte för kapitalisterna att förlita sig blott på de gamla förtryckarkrafterna som statsmaskineriet kan erbjuda. I dagsläget kan ingen stat överleva särskilt länge om den inte, åtminstone i sina tidiga stadier, innehar en massbas. En militär polisdiktatur räcker inte till. Kapitalisterna hittar en utväg i fascismen, som har sitt masstöd i medelklassen på grundval av antikapitalistiskt demagogi. Det är viktigt att förstå att fascismen representerar en massrörelse: den desillusionerade medelklassens massrörelse.

I kristider vill arbetarklassen kämpa och uttrycka sina strävanden genom befintliga organisationer. Arbetarna förs samman av produktionen, till en och samma klass i stora fabriker, och försöker tänka sig socialistiska lösningar på sina problem. Deras sociala ställning ger upphov till ett socialt medvetande.

Medelklassen skiftar mellan klasser, på grund av deras ställning i samhället, inklämd mellan kapitalisterna och arbetarna. Om arbetarklassen inte kan erbjuda medelklassen en revolutionär utväg, vänder sig medelklassen till kapitalisterna och blir en grundval för den fascistiska rörelsen.

Med den ökande rivaliteten på världsmarknaden kan kapitalisterna inte säkra sin samhälleliga ställning medan arbetarorganisationerna existerar, och försöker således rymma från krisen genom att förstöra dessa organisationer, det vill säga genom att beröva arbetarna på vapnen med vilka de skyddar sina rättigheter. När krisen kommer till det ena landet efter det andra ser kapitalisterna till fascistiska rörelser för att krossa arbetarklassens organisationer och partier. Däri ligger fascismens funktion.

Så här förklarar Leo Trotskij skillnaden mellan kapitalistisk demokrati och fascism:

”När fascismen segrat samlar finanskapitalet direkt och omedelbart alla maktens redskap och institutioner i ett järngrepp – statens verkställande, administrerande och utbildande makt, hela statsapparaten tillsammans med armén, kommunerna, universiteten, skolorna, tidningarna, fackföreningarna och kooperativen. När en stat blir fascistisk innebär det inte bara att styrets former och metoder förändras enligt Mussolinis mönster – förändringarna på detta område spelar när allt kommer omkring en mindre roll – utan det innebär först och främst att arbetarnas organisationer förintas, att proletariatet försätts i ett formlöst tillstånd och att det utvecklas en administration som tränger djupt in i massorna och som har till uppgift att förhindra en oberoende utveckling av proletariatet. Just i detta ligger fascismens kärnpunkt.”

Vad härnäst? Det tyska proletariatets ödesfrågor, 1932

Mussolinis väg till makten

Fascismen uppkom först i Italien. Efter världskriget 1914–18 var den italienska härskarklassen livrädd för en mäktig revolutionär rörelse bland arbetarklassen. De borgerliga tidningarna skrev att arbetarna betedde sig som om Lenin och Trotskij vore Italiens herrar. Arbetare organiserade strejker till höger och vänster – 1 663 strejker år 1919, 1 881 strejker året därpå. De tvingade fram reformer och eftergifter: bättre löner, 8 timmars arbetsdag, allmänt erkännande åt facken och större makt i produktionen genom kommittéer. I september 1920, när industrialisterna svarade på kravet om höjda löner med en lockout, ockuperade 600 000 italienska metallarbetare fabrikerna och fortsatte själva produktionen genom sina egna valda fabrikskommittéer.

Bönderna påverkades också av den revolutionära vågen. De började beslagta mark. Den liberala regeringen tvingades ge dem rätten att stanna på marken de hade tagit, under förutsättning att de organiserade sig i kooperativ. Jordbruksarbetarna bildade starka föreningar som kallades ”Röda ligor”.

Kapitalisterna och markägarna var handlingsförlamade. Makten låg i arbetarnas händer. Den härskande klassen manövrerade när de såg att den revolutionära vågen var på väg att fälla deras palats. De började leta efter en utväg, en motoffensiv som skulle rädda dem från arbetarna.

I Genua i början av april 1919 bildade storföretagarna och markägarna en allians för att strida mot ”bolsjevismen”. ”Den här sammankomsten”, skrev Rossi (antifascisten som senare mördades av Mussolinis agenter) i La Naissance du Fascisme, ”är det första steget i en omgruppering av kapitalismens styrkor i reaktion mot den farliga situationen.” Efter bildandet av en allmän industrifederation och en allmän jordbruksfederation⁵ började kapitalisterna finansiera de fascistiska ”kampgrupperna” [Fasci di Combattenti], alltså Benito Mussolinis huliganband.

Dessa grupper var speciellt tränade arbetarfientliga miliser vars mål var att terrorisera arbetarna och förstöra deras organisationer. De började öppet attackera arbetarnas möten. Så tidigt som 15 april 1919 attackerade de en demonstration, där även kvinnor och barn deltog, i den socialistiska högborgen Milano med knivar och handgranater. I grupper om två eller tre dussin attackerade de fredliga arbetardemonstrationer i hela Italien. På samma dag som händelserna i Milano plundrades den socialistiska tidningen Avantis kontor av fascister. Den 1 december 1919 attackerades och misshandlades de socialistiska ledamöterna på väg ut ur parlamentet. 

Men när arbetarklassen misslyckades med att ta makten kunde kapitalisterna undergräva arbetarnas framsteg. Den skärpta krisen i Italien gjorde den utsatta medelklassen till lågt hängande frukt för fascistiska demagoger. Eftersom den judiska befolkningen i Italien var relativt liten och oviktig var antisemitism inte en del av de italienska fascisternas arsenal. Deras demagogi fokuserade på att motsätta sig trusterna och att hjälpa gemene man. Nu tillkom desperata studenter, arbetslösa, yrkesverksamma och andra från medelklassen bland bovarna i Mussolinis miliser.

Massornas revolutionära energi ebbade ut. Fascisterna, som badade i pengar från industrialisterna och markägarna, påbörjade en verklig offensiv mot arbetarna. I Bologna, som var centret för de ”Röda ligorna” i Emilien, vann socialistpartiet i kommunvalen i november 1920. Den 21 november attackerade svartskjortorna stadshuset och en reaktionär ledamot dödades. (Det verkade som att han dödades av en fascistisk skytt.) Det här var signalen som fascisterna hade legat i väntan på. Enligt Gorgolini, en av Mussolinis anhängare, blev detta ”början på den stora fascistiska eran. Den brutala hämndens lag, bakåtsträvande och vild, styrde på halvön.”

I byarna gjorde svartskjortorna, som beväpnades av markägarna och försattes med bilar, straffexpeditioner. Efter att ha förstört arbetarorganisationerna i byarna började de attackera arbetarna i städerna. I Trieste, Medina, Florens och andra ställen förstörde svartskjortorna arbetsförmedlingarna och högkvarteren för kooperativen och arbetarklassens tidningar 1921.

Den kapitalistiska statens stöd – polisen, domstolarna och armén

I sin offensiv mot arbetarklassen hade svartskjortorna totalt stöd från det kapitalistiska statsmaskineriet. Polisen rekryterade åt fascisterna och uppmanade kriminella inslag att gå med dem med löften om olika förmåner och immuniteter. Samtidigt som polisen ställde sina bilar i fascisternas förfogande och gav dem tillstånd att bära vapen, avfärdade de konsekvent arbetarnas och böndernas ansökningar om vapen. En fascistisk student skickade ett raljerande brev till en kommunistisk tidning, där han skrev:

”Vi ser till att polisen avväpnar er innan vi rycker fram mot er, inte för att vi räds er såsom vi avskyr er, utan för att vårt blod är dyrbart och får inte slösas på vidriga och ringa plebejer.”

Rossi, La Naissance du Fascisme

Samtidigt delade de ”opartiska” domstolarna ut ”århundraden av fängelsestraff till antifascisterna, och århundraden av absolution till de skyldiga fascisterna” (Gobetti, La Revolution Liberale). 1921 skickade justitieministern Fera ”ett meddelande till domarna där han bad dem bortse från fallen som involverade fascisters brott” (Rosenberg, Der Weltkampf des Faschismus).

Armén stöttade fascisterna helt och hållet genom sin officerarkast.

”General Badoglio, stabschefen för den italienska armén, skickade en hemlig rundskrivelse till alla kommendanter för militära distrikt som sade att officerarna som höll på att demobiliseras (ca 60 000 stycken) skulle skickas till de viktigaste centren och gå med fascisterna, vilka de skulle bemanna och styra över. De skulle fortsätta att få fyra femtedelar av lönen. Ammunition från statens arsenal hamnade i händerna på fascistbanden, som tränades av tjänstlediga eller i vissa fall till och med aktiva officerare. Många officerare som visste att deras överordnade hade blivit sympatiska till fascismen anslöt sig öppet till rörelsen. Samverkan mellan armén och svartskjortorna blev allt vanligare. Till exempel bröt Trentos fascister upp en strejk med hjälp av ett infanteriförband, och Bolzanos ’kampgrupp’ grundades av officerare från den 232:a infanteridivisionen.”

Daniel Guérin, Fascism and Big Business

På väldigt kort tid och med allt större djärvhet påbörjade svartskjortorna en kampanj för att förinta arbetarorganisationerna. Malaparte – en fascistisk ”teoretiker” – beskrev i Technique du coup d’État från 1931 att: ”Tusentals beväpnade män, ibland uppåt femton eller tjugo tusen, vällde in i en stad eller by, och förflyttades snabbt i lastbilar från den ena provinsen till den andra.” Daniel Guérin kommenterar:

”Varje dag attackerade de arbetsförmedlingarna och högkvarteren för kooperativen och arbetarklassens tidningar. I början av augusti 1922 tog de kontroll över stadshusen i Milano och Livorno som hade socialistiska styrelser, de brände kontoren för Avanti i Milano och Lavoro i Genua, högborgen för hamnarbetarnas kooperativ. Sådana taktiker slet gradvis ut och försvagade det organiserade proletariatet, genom att avhända det dess medel för aktion och för stöd. Fascisterna väntade bara på att erövra makten för att krossa det en gång för alla.”

Hur bemötte arbetarorganisationerna denna livsfara? I stället för att förklara fascismens natur för arbetarna och vad det skulle innebära ifall Mussolini kom till makten, envisades ledarna med att vilseleda sig själva och sina anhängare att den kapitalistiska staten skulle skydda dem från faran som dessa laglösa band utgjorde. Guérin berättar hur

”de socialistiska och fackliga ledarna vägrade envist att svara mot fascismen slag för slag, att beväpna och organisera sig på ett militant sätt. ’Fascismen kan i inget fall besegras i en väpnad kamp, utan endast i en juridisk kamp’, insisterade Battaglia Sindacale den 29 januari 1921. […] Eftersom de hade kontakter inom statsapparaten erbjöds de åtskilliga gånger vapen för att försvara sig från fascisterna. Men ’de nekade erbjudandena med förklaringen att det var statens plikt att skydda medborgare mot väpnade attacker från andra medborgare’.”

Kurella, Mussolini ohne Maske, 1931.

Socialisterna gick till och med så långt som att skriva under en fredspakt med Mussolini den 3 augusti 1921, på den liberala premiärministerns initiativ och hans vilja att ”försona” socialisterna och fascisterna. Turati, socialisternas ledare i Italien, vädjade till Mussolini:

”Allt jag ska säga till er är det här: Låt oss verkligen avväpna oss!”

Svartskjortorna måste ha skrattat. De utnyttjade den här positionen för att förbereda sig. De förkastade pakten och trappade på nytt upp sin offensiv mot arbetarorganisationerna.

Socialisterna vädjade till staten om att agera mot fascisterna. Och staten agerade. Räder genomfördes, inte mot fascisterna, utan mot arbetarna och deras organisationer.

På grund av socialisternas och fackledarnas nederlag organiserade vänstermilitanter av olika slag – revolutionära fackföreningsmän, vänstersocialister, unga kommunister, socialister och republikaner samt ett fåtal f.d. arméofficerare – beväpnade antifascistiska miliser 1921 på Mingrinos initiativ. De kallade sig ”Arditi del Popolo” [Folkets modiga]. De tog sig an detta trots oppositionen från arbetar- och fackföreningsledarna. Dessvärre antog det unga och svaga kommunistpartiet en ultravänsteristisk inställning till saken. Det bröt med Arditi del Popolo och organiserade sina egna ”Aktionsgrupper” [Squadre comuniste d’azione].

”Resultatet var”, skriver Guérin, ”att när svartskjortorna genomförde en ’straffexpedition’ mot en ort och attackerade högkvarteren för arbetarorganisationerna eller de ’röda’ kommunerna var de militanta arbetarna antingen oförmögna att ge något motstånd eller så var deras motstånd så improviserat och anarkiskt att det vanligtvis var ineffektivt. För det mesta förblev angriparen herre på täppan.”

Guérin fortsätter:

”Efter en ’straffexpedition’ avstod antifascisterna från att slå tillbaka, respekterade fascisternas bostäder och lanserade inga motattacker. De nöjde sig med att kalla till ’allmänna proteststrejker’. Men dessa strejker, vars syfte var att tvinga myndigheterna att skydda arbetarorganisationerna från den fascistiska terrorn, slutade endast i löjliga förhandlingar med myndigheterna som i själva verket var medhjälpare till fascismen. Då dessa strejker inte åtföljdes av direkta aktioner lämnade de motståndarens styrkor oskadda. Å andra sidan drog fascisterna nytta av strejkerna för att fördubbla sitt våld. De skyddade strejkbrytare, agerade strejkbrytare själva och ’utdelade snabba och våldsamma slag mot motståndarorganisationerna i det vakuum som en strejk skapar runtom sig’. Men de få gångerna som antifascisterna erbjöd ett organiserat motstånd mot fascismen fick de tillfälligt övertaget. [TG:s kursivering] Till exempel hejdade arbetarna i Parma en fascistisk attack i augusti 1922 trots att flera tusen fascistiska milismän samlades, ’för att deras försvar var organiserat utefter militära metoder’ under ledning av Arditi del Popolo.”

När fascisternas avsikt att gripa makten blev allt mer uppenbar appellerade Turati, den socialistiska talesmannen, till kungen i juli 1922 för att ”påminna honom om att han är konstitutionens högsta försvarare”. Samtidigt hade kapitalisterna kommit fram till sina egna slutsatser. Rossi skriver om:

”några väldigt livade konferenser som ägde rum mellan Mussolini och cheferna för Confindustria, herrarna Benni och Olivetti. Cheferna för Bankföreningen, som hade betalat ut 20 miljoner för att finansiera marschen mot Rom, och ledarna för Confindustria och Confagricoltura, telegraferade till Rom att enligt dem var den enda möjliga lösningen en Mussolini-regering.”

[Citeras i Fascism and Big Business.]

Senator Ettore Conti, en stor maktmagnat, skickade ett liknande telegram. ”Mussolini var plutokratins och branschorganisationernas kandidat” [skriver Rossi].

Trots att fascisterna endast hade 35 av runt 600 ledamöter i det italienska parlamentet lämnade kungen lydigt över makten till Mussolini.

Inte ens efter Mussolinis kupp 1922 kunde de reformistiska ledarna dra lärdomarna från sina bittra erfarenheter.

”De italienska socialisterna, lika blinda som alltid, fortsatte att klamra sig fast vid legalitet och konstitutionen. I december 1923 skickade Arbetarförbundet en rapport till Mussolini som beskrev hemskheterna som fascistbanden begått och bad honom bryta med sina egna trupper. Socialistpartiet tog valkampanjen 1924 på yttersta allvar; Turati hade till och med en debatt i Turin med en fascist i en sal där svartskjortor vaktade dörren. Och när en våg av revolter svepte över halvön efter mordet på Matteotti visste socialisterna inte hur de skulle utnyttja den. ’Precis vid tillfället’, skriver Nenni, ’för att kalla ut arbetarna på gatorna för uppror, föredrogs taktiken av att kämpa på det juridiska och parlamentariska planet.’ Som en uppvisning i protest nöjde sig oppositionen med att inte visa sig i parlamentet och de drog sig tillbaka till Aventinen, likt de gamla plebejerna. ’Vad gör våra motståndare?’ retade Mussolini i kammaren. ’Kallar de till generalstrejk, eller ens till delvisa strejker? Försöker de tända revolter inom armén? Ingetdera. De begränsar sig till presskampanjer.’ Socialisterna lanserade trippelparollen: Regeringens avgång, milisens upplösning, nya val. De fortsatte att visa stöd för kungen, som de bönade och bad att bryta med Mussolini; de offentliggjorde, för kungens upplysning, framställan efter framställan. Men kungen svek dem en andra gång.”

(Guérin, Fascism and Big Business)

Levnadsförhållandena under Mussolini

Väl vid makten etablerade Mussolini en föredömlig totalitär stat. Nu när arbetarorganisationerna hade krossats, banades vägen för en brutal attack på massornas levnadsstandard till storföretagens fördel. Det var framför allt arbetarklassen som fick utstå fascismens tyngsta slag, och det är mot den som fascismen framför allt är riktad. Med förstörandet av vapnen för deras kamp och med upprättandet av gula fackföreningar för att samla strejkbrytare, hade villkoren för att pressa ned arbetarnas löner och levnadsstandard skapats. Arbetarfacken krossades. Förtroendevaldas representation i fabrikerna avskaffades. Strejkrätten drogs in. Kollektivavtalen ogiltigförklarades. Arbetsgivaren var överste härskare i fabrikerna återigen. Han blev i samma veva sina arbetares ”ledare”. Alla försök över huvud taget till strejk, allt motstånd mot chefens vilja bestraffades med grymma påföljder av staten. Att ifrågasätta chefen innebar att utmana statens fulla makt. Med fascisternas ord: strejker är brott ”mot den sociala gemenskapen”.

Den antifascistiska liberalen Gaetano Salvemini, en auktoritet på Italien, som gjorde en grundlig undersökning om alla livets aspekter under fascismen med officiella dokument från den fascistiska regeringen som underlag, kunde visa vad fascismen innebar för Italiens befolkning. I sin bok Under the Axe of Fascism visade han att redan i början av Mussoliniregimen försämrades folkets levnadsvillkor, speciellt för de obemedlade arbetarna och småbönderna. Lönesänkningar var en regel mer än ett undantag, i perioder av ”välstånd” såväl som under den djupa nedgången 1929–33. Arbetstiden växte stadigt utan någon ökad övertidslön, samtidigt som levnadskostnaderna steg. Salvemini ger långtgående detaljer om lönesänkningar från 1922 till 1935 och visar, trots alla regimens försök att dölja det för resten av världen, hur konsumtionen av livsnödvändigheter stadigt minskade.

År 1922, med en befolkning på 38,8 miljoner låg tobakskonsumtionen på 27,9 miljoner kg; år 1932 hade den sjunkit till 24,5 miljoner kg. Kaffekonsumtionen var 47,2 miljoner kg 1922 och sjönk till 40,7 miljoner kg 1932. De här sakerna är ”lyxvaror” för arbetarna. Men motsvarande siffror för de mest grundläggande livsförnödenheterna föll lika mycket. Majskonsumtionen föll från 27,2 miljoner kg till 26,7 miljoner kg. Vetekonsumtionen föll – alltså samtidigt som befolkningen växte till 41 miljoner 1932 – från 72,7 miljoner kg till 69,2 miljoner kg. Dessa siffror togs från officiell italiensk statistik (Annuario Statistico Italiano: Anni 1922–1925 sida 198, och för 1933 sida 119). Den 1 maj 1935 skrev La Tribuna om ett förfärligt fall i köttkonsumtionen: ”Den årliga köttkonsumtionen som 1928 var 22 kg per varje invånare hade vid 1932 gått ned till 19 kg. Sockerkonsumtionen som uppgick till 7,5 kg 1922 föll till 6,9 kg 1932. I England var den årliga konsumtionen 40 kg, i Frankrike 25, Tyskland 23 och till och med i efterblivna Spanien 13 kg.”

Den officiella arbetslöshetssiffran i Italien i februari 1933 var 1 229 000. Den 2 juli 1934 meddelade en officiell kommuniké från den italienska regeringen att ”på vintern det året gav ’nationell solidaritet’ i Italien hjälp ’till 1 750 000 familjer nästan varje dag'”. I februari 1922 fanns det endast 602 000 arbetslösa, och fascisterna fokuserade stora delar av sin demagogi på den förfärliga arbetslösheten.

Med det visar sig myten om att fascismen kan undvika kapitalismens kris vara helt falsk.

När den väl tagit makten kan fascismen behålla sitt grepp länge på grund av krossandet av arbetarorganisationerna. När alla de bästa kämparna, de mest avancerade proletärerna har fängslats eller mördats, genomgår arbetarklassen en period av demoralisering och apati. Under en regim av förtryck och terror är arbetarnas möjligheter att föra en enad kamp mot cheferna mycket begränsade. Mussolinis nesliga död visade för världen det italienska folkets hat för il Duce och blottlade lögnen att de italienska massorna stödde svartskjortorna. 

Italienska arbetare och fascismen i dag

Det är slående att notera skillnaden mellan vad som hände i Italien efter andra världskriget och det första.

Mussolinis fall blev startskottet för ett omfattande uppsving bland arbetarna och bönderna. En ny oerhörd våg av strejker och demonstrationer utlöstes efter Badoglios kupp. Och efter nazisternas nederlag upprepade arbetarna och bönderna, organiserade i sina partisanförband, processen av att ta över fabrikerna och ta kontroll över landet. Endast en sak stod i vägen för arbetarnas maktövertagande: deras egna ledare.

För de italienska arbetarna har detta misslyckande inneburit en försämring av levnadsvillkoren till en ännu lägre nivå än under Mussolini. De har kunnat försvara sig i viss utsträckning på grund av de mäktiga fackföreningarna som de skapat, mycket mäktigare än innan. Men medelklassen, vars förhållanden försämrats mer än till och med arbetarnas, har skapat en passande grundval för den fascistiska demagogins pånyttfödelse. De jämförde de kapitalistiska demokraternas löften med sin egen lott. Neofascisterna började växa fram. Industrialisterna och markägarna, som var beväpnade med erfarenheten av Mussolinis maktövertagande, gick längs liknande vägar. Ett första maj-möte 1947 på Sicilien besköts trots att kvinnor och barn var bland deltagarna. Några månader tidigare i Neapel demonstrerade monarkister och fascister mot kommunistpartiet och andra arbetarorganisationer. I de sista månaderna av 1947 besköts möten bland arbetare och bomber kastades mot arbetarorganisationernas lokaler. Fascisternas terror var mer omfattande på landsbygden i det eftersatta södern där markägarna lät mörda fackliga medlemmar och försökte avskräcka lantarbetarna och bönderna från att organisera sig i facken.

Inom loppet av några månader mördades 19 fackliga organisatörer i jordbruksdistrikten i söder.

I norr, till och med i sådana arbetarfästen som Milano, placerades bomber i kommunistpartiets högkvarter. Arbetarna svarade snabbt med en generalstrejk i Milano, och vidtog omedelbara repressalier mot de neofascistiska organisationernas högkvarter, L’Uomo Qualunque [Gemene mans front] och Movimento Sociale Italiano [Italienska sociala rörelsen], som sattes i brand och plundrades.

De italienska arbetarna, som har erfarenhet av fascismen, har inte nöjt sig med att vara på defensiven. I nästan alla städer, stora som små, har de gått till attack mot fascisterna. Demonstrationer med över hundratusen deltagare i Milano och tiotusentals i andra städer som Turin, Genua, Florens, Verona, Bari, Cremona, Rom, Bologna, till och med i Neapel och Palermo (reaktionens tidigare högborgar) har arbetarna genomfört militanta attacker mot de fascistiska organisationernas högkvarter. Det eftersatta södern har följt i norrs spår.

Naturligtvis har polisen, som alltid så lägligt är frånvarande eller inaktiva när fascisterna har attackerat arbetarna, kallats ut för att skydda fascisterna. I många städer har trupper påkallats för att hjälpa polisen. Tårgas och skjutvapen har använts mot arbetarna.

I den här situationen har De Gasperi-regeringen, likt sin liberala föregångare från 1920–22, i smyg hjälpt och uppmuntrat fascisterna. Historien upprepar sig, men inte precis på samma sätt. Arbetarnas offensiv ledde till fascisternas nederlag, vilka för närvarande har tvingats ligga lågt. Arbetarna i Storbritannien kan dra en värdefull lärdom från de italienska arbetarnas senaste offensiv.

Men den här lärdomen är enbart negativ: om arbetarna, efter att ha lärt sig de negativa lärdomarna att hindra fascisterna från att sticka upp sina huvuden, misslyckas med att tillämpa en positiv lösning, kommer hotet från fascismen inte att ha rensats bort ens i Italien.

Kapitalismens kroniska förfall i Italien fortsätter. Massarbetslösheten uppgår redan till en och en halv miljon arbetare. De första vindarna av den nya världskrisen kommer att få arbetslösheten att stiga till rekordnivåer. De italienska kapitalisterna, slitna av kriser, kommer återigen att vända sig till brutalt förtryck som det enda sättet att stabilisera sin regim. Lärdomen från Italien måste framför allt läras av arbetarrörelsens förtrupp. Visar de inte alternativet som innebär kapitalismens fullkomliga störtande och inrättandet av arbetarmakt och kommunism, så kommer massornas stora offensiv att avta och demoralisering och likgiltighet sätta in. Kapitalismen ger upphov till fascismen; arbetarna kan endast garantera ett slut på fascismen genom att störta kapitalismen.

Tyskland – hur nazisterna kom till makten

Den tyska arbetarklassens nederlag, när Hitlers kom till makten, kastade arbetarrörelsen många år tillbaka världen över. Genom att följa bakgrunden till händelserna i Tyskland kan vi tydligt se klasskrafterna som stod i spel, stalinisternas och socialdemokraternas roll som ledde till det mest fruktansvärda nederlaget för en av de mäktigaste arbetarrörelserna i världen.

I den ryska revolutionens spår störtade den tyska arbetarklassen kaisern och försökte omkullkasta kapitalismen 1918.

Men det var de tyska socialdemokraterna som kom till makten, trots att de egentligen hade motsatt sig upproret och revolutionen.

De hade ingen avsikt att fullborda revolutionen. Deras program baserade sig på ”gradualismens oundviklighet”. Efter att ha upphöjt sig själva över arbetarna, övergav de det marxistiska programmet som deras parti hade haft som grundval i årtionden. Noske, Ebert, Scheidemann – Socialdemokratins ledare – konspirerade med den tyska generalstaben för att förstöra revolutionen och återställa ”lag och ordning”. Arbetarna i Berlin sköts ned i januari 1919 och revolutionens ledare – Luxemburg och Liebknecht – mördades av reaktionära officerare på direkt uppmaning av de socialdemokratiska ledarna. De sovjeter som upprättats under revolutionen avskaffades, och Tyskland blev en demokratisk kapitalistisk stat – den mest demokratiska i hela världen, enligt socialdemokraternas skryt.

Vid det här stadiet behövde kapitalisterna luta sig på arbetar- och fackföreningsledarna för att rädda sitt system från total kollaps. Med gnisslande tänder tvingades de ge massiva eftergifter till arbetarklassen. Arbetarna vann åttatimmarsdagen, fackligt erkännande, arbetslöshetsförsäkring, rätten att välja fackklubbskommittéer och allmän rösträtt för män och kvinnor. Jordbruksarbetarna som levde under halvfeodala förhållanden i Ostpreussen under junkrarna vann rätten att organisera sig och liknande rättigheter som industriarbetarna.

Efter att ha återhämtat sig från den första chocken började de stora industrialiserna och markägarna förbereda en ny offensiv mot arbetarklassen. Deras attityd exemplifieras väl av Krupp, vapenmagnaten som arrogant berättade för sina arbetare: ”Vi vill endast ha lojala arbetare som är innerligt tacksamma för brödet som vi låter dem tjäna.” I februari 1919 sade Stinnes, en annan av Ruhrområdets järn- och stålmagnater, öppet: ”Storföretagarna och alla de som styr i industrin kommer en dag återta sitt inflytande och sin stränga makt. De kommer att kallas tillbaka av ett desillusionerat folk, halvt döda av hunger, som kommer att behöva bröd och inte fraser.” Den före detta ministern Dernberg, representant för storindustrin, utropade öppet: ”Varje åttatimmarsdag är en spik i Tysklands kista.”

Redan under dessa tidiga år började kapitalisterna finansiera fackfientliga ligor bestående av före detta arméofficerare, brottslingar, äventyrare och annat socialt slödder. Nazisterna var vid den här punkten bara en liten arbetarfientlig gruppering bland andra.

De inledde en terrorkampanj som inkluderade mord på vänsterpolitiker och ibland till och med kapitalistiskt-demokratiska politiker. De fortsatte med att bryta upp arbetarmöten. ”Den nationalsocialistiska rörelsen kommer i framtiden att förhindra, med våld om så är nödvändigt, alla möten eller föreläsningar som kan ha en nedslående inverkan”, sade Hitler den 4 januari 1921. I Tyskland, som i Italien, gav domstolarna, arméledningen, den offentliga sektorn, polischeferna, allt stöd till dessa reaktionära grupper. Staten agerade i samförstånd och maskopi med dem. När Münchens polischef, Pöhner, varnades om förekomsten av ”regelrätta organisationer för politiskt lönnmord”, svarade han: ”Ja, ja, men alltför få!”

Men vid det här stadiet hade de här fascistgrupperna ingen massbas. De utgjorde en obetydlig social kraft, endast bestående av samhällets bottenskrap. Medelklassen såg till arbetarorganisationerna för en utväg. Kapitalisterna använde bara de fascistiska organisationerna som arbetarfientliga hjälpredor och som en säkerhet för framtiden. Hitler erkände, angående den nazistiska rörelsens utveckling att: ”Enbart en sak hade kunnat knäcka vår rörelse – ifall motståndaren hade förstått dess principer och från första dagen krossat, med den extremaste brutalitet, vår nya rörelses kärna.” Goebbels anmärkte: ”Om fienden hade vetat hur svaga vi var hade de troligtvis förvandlat oss till gelé. De hade krossat början av vårt arbete i blod.”

Under den revolutionära krisen 1923, som orsakades av inflationen och Frankrikes ockupation av Ruhrområdet, såg medelklassen till kommunistpartiet som hade lyckats få stöd av majoriteten av arbetarna. Men den revolutionära situationen slarvades bort av kommunistpartiets dåvarande ledare, Brandler och Thalheimer, och av Stalins felaktiga råd till partiet.

Brandler medgav i efterhand på ett möte med den kommunistiska internationalens exekutivkommitté att:

”Det fanns tecken på en stigande revolutionär rörelse. Vi hade tillfälligt majoriteten av arbetarna med oss, och tyckte i stunden att vi under fördelaktiga omständigheter omedelbart kunde gå vidare till attack.”

Efter att möjligheten att gripa makten gick förlorad försökte internationalens ledarskap lägga skulden på det tyska kommunistpartiets axlar. Men de tyska ledarna hade sökt rådgivning hos Kommunistiska internationalens ledarskap i Moskva. Stalins råd var katastrofalt. Han skrev till Zinovjev och Bukharin:

”Bör kommunisterna sträva efter att gripa makten utan socialdemokraterna? Är de tillräckligt mogna för det? Som jag ser det står frågan så. […] Givetvis sover inte fascisterna, men det vore till vår fördel att låta dem angripa först: det kommer att ena hela arbetarklassen kring kommunisterna (Tyskland är inte Bulgarien). Enligt alla rapporter är fascisterna dessutom svaga i Tyskland. Enligt min uppfattning bör tyskarna hållas tillbaka och inte uppmuntras.”

[Citeras av Trotskij i Tredje internationalen efter Lenin.]

Detta när de hade en majoritet av arbetarna bakom sig! På detta tragiska sätt förstördes den tyska revolutionen och grundvalen lades för en förstärkning av fascistiskt inflytande.

Storföretagen och nazisterna

Av rädsla för möjligheten för ”bolsjevism” i Tyskland pumpade de amerikanska, brittiska och franska kapitalisterna in lån för att stötta den tyska kapitalismen. Dessa lån resulterade i ett kapitalistiskt uppsving på världsskala som särskilt påverkade Tyskland. Högkonjunkturen i Tyskland varade mellan 1925 och 1929. De tyska kapitalisterna, som skördade enorma vinster från effektiviseringen av den tyska industrin, behövde inte fascisterna. Nazisternas stöd minskade. De fick endast tillräckliga medel för att kunna finnas kvar som ett reservvapen och för att förhindra att de skulle försvinna helt och hållet från scenen.

Sedan kom den globala nedgången 1929–33. Arbetarnas levnadsförhållanden sjönk. Arbetslösheten steg till sju miljoner och ännu mer än så. Medelklassen ruinerades i den ekonomiska krisen och de såg sin levnadsstandard sjunka till och med lägre än arbetarklassens. Industriarbetarna hade skydd från sina kollektivavtal och arbetslöshetsersättningar inom vissa gränser, och kunde således motstå de värsta av kartellernas och monopolens angrepp. Men medelklassen var hjälplös.

Industriföretagarna skrämdes av möjligheten för proletär revolution. De började ösa fasliga summor på nazisterna. Krupp, Thyssen, Kirdoff, Borsig – ledarna för kol-, stål-, kemikalie- och andra industriimperier i Tyskland – försåg Hitler frikostigt med medlen för propaganda. Det slutliga beslutet att ge makten till Hitler togs i Köln hemma hos bankiren Schröder (som enligt nazisternas raslagar var jude!). Enorma subventioner, på en skala som inget politiskt parti i Tyskland någonsin sett, regnade över nazisterna från kapitalisterna. De ansåg att tiden var inne för att krossa arbetarklassens organisationer och rättigheter.

För att förklara vad subventionerna innebar för dem poängterade Hitler att:

”Utan bilar, flygplan och högtalare hade vi inte kunnat erövra Tyskland. Dessa tre tekniska medel tillät nationalsocialismen att genomföra en fantastisk kampanj.”

I ett sekretessbelagt dokument som publicerades av den brittiska regeringen 1943, avsett för tjänstemän som skulle sändas till Tyskland, uppges följande obestridliga fakta:

”Fritz Thyssen och Kirdorf i Ruhrområdet, och Ernst von Borsig i Berlin, ordförande för Tyska arbetsgivarfederationen (Vereinigung der Deutschen Arbeitgeberverbände), var Hitlers extrema anhängare. Under Hitlers tidigare dagar fick han ekonomiskt stöd från, bland andra, pianotillverkaren Karl Bechstein (Berlin), tryckaren Bruckmann (München), den välkända konsthandlaren och förläggaren Hanfstaengl (München) och cigarettkartellen Reemtsma i Hamburg som gavs fullständigt monopol i Tyskland efter Hitler kom till makten.

Men det var inte bara under den stora krisen som föregick den nazistiska regeringen som ekonomiskt stöd från stora industriföretag började på större skala. De flesta av dessa gav inte sina bidrag direkt till Nazistpartiet, utan till Alfred Hugenberg, f.d. direktör för Krupps och ledare för ’Deutschnationale Volkspartei’ (Tysknationella folkpartiet). Hugenberg placerade en femtedel av den givna summan i NSDAP:s händer.

Fritz Thyssen har sedan sin brytning med Hitler sagt att hans personliga bidrag uppgick till en miljon RM, och han uppskattade att mängden som NSDAP tog emot från den tunga industrin via Hugenberg uppgick till runt två miljoner RM årligen.

På Düsseldorfs industriklubbs sammanträde den 27 januari 1932, efter att Hitler hade upplyst dem om sitt program, slöts pakten mellan den tunga industrin och nazisterna. Här övertygade Hitler sin publik att hans ’socialism’ inte var något de behövde vara rädda för, och lovordade sedan sig själv och sin halvmilitära organisation som det högsta skyddet mot varje form av ’bolsjevism’.

Den ekonomiska politiken som ’Nationalsocialisterna’ sedan förde berättigade i varje fall fullständigt den tilltro storföretagarna hade satt till Hitler. Hitler har i alla andra avseenden fört deras politik. Han har förstört arbetarorganisationerna. Han har infört ’ledarskapsprincipen’ i fabrikerna. Med hjälp av ett enormt upprustningsprogram har han fått den tunga industrin i Västtyskland att expandera och företagen att göra enorma vinster. Vinsterna som tillverkarna i Ruhrområdet och Rhenlandet har kunnat göra framgår tydligt i det så kallade ’dekretet’ angående överlämnandet av ’utdelningar’ 1941 (Dividendenabgabeverordnung). Detta dekret, som likt så många andra av nazisternas dekret betyder motsatsen av vad namnet anger, gjorde det möjligt för företagen att realisera vinster som de ackumulerat mellan 1933 och 1938 och som inte hade betalats ut genom så kallad ’rättelse’. Ungefär 5 000 000 000 RM i ackumulerade vinster som gjorts under åren före kriget distribuerades till aktieägarna i form av bonusaktier.”⁶

Trotskij uppmanar till enhetsfront

I riksdagsvalet i maj 1924 fick nazisterna 1 920 000 röster och 32 mandat. Men i december samma år, efter att Dawesplanen hade återställt en viss stabilitet i den tyska ekonomin, fick de 840 000 röster, och deras nedgång fortsatte. I presidentvalet i Tyskland 1925 fick nazisternas kandidat, general Ludendorff, endast 210 000 röster. Vid riksdagsvalet i maj 1928 fick nazisterna bara 720 000 röster, vilket innebar en förlust på 120 000 röster och två mandat.

Sedan följde den globala nedgången och den tyska kapitalismens förfärliga kris. Inom två år, vid riksdagsvalet den 14 september 1930, hade nazisternas röster ökat till 6 000 000. Fascisterna hade dragit till sig stora delar av den förtvivlade medelklassen. Socialisternas misslyckande 1918 och kommunisternas misslyckande 1923 hade fått en väldig del av medelklassen att vända sig bort från neutralitet eller till och med stöd till arbetarna, för att i stället ansluta sig till kontrarevolutionens sida genom att fördöma ”marxismen”, det vill säga socialismen.

Så fort valresultatet blev känt, vände sig Trotskij och Vänsteroppositionen, som ansåg sig vara en del av den Kommunistiska internationalen trots att de hade blivit uteslutna, till det tyska kommunistpartiet (KPD) med en vädjan om att omedelbart bilda en enhetsfront tillsammans med Socialdemokraterna (SPD) för att förhindra att Hitler kom till makten. Endast på detta sätt skulle de kunna skydda arbetarklassens rättigheter från nazisternas hot. Trotskij och hans anhängare varnade för de tragiska konsekvenser som ett nazistiskt maktövertagande skulle innebära, inte bara för den tyska arbetarrörelsen, utan för hela den internationella arbetarrörelsen. De varnade också för att detta skulle göra krig med Sovjetunionen oundvikligt.

Men stalinisterna tog ingen hänsyn till detta. Deras politiska linje i Tyskland var att fascismen eller ”socialfascismen” redan var vid makten, och att den största faran för arbetarklassen var socialdemokratin, som de även betraktade som fascister – ”socialfascister”.

1932 uteslöts de brittiska trotskisterna ur kommunistpartiet för att de förespråkade en enhetsfront mellan Socialdemokraterna och kommunistpartiet både i Tyskland och i Storbritannien.

”Det är av stor betydelse”, skrev de brittiska stalinisterna i Daily Worker den 26 maj 1932, ”att Trotskij har gått till försvar för en enhetsfront mellan de kommunistiska och socialdemokratiska partierna mot fascismen. Ingen mer omstörtande och kontrarevolutionär klassledning kunde ha getts vid denna tidpunkt.”⁷

I sitt avslutningstal vid Kommunistiska internationalens 13:e plenum i september 1932 sade Ernst Thälmann (se Communist International, nr. 17/18, s. 1 329):

”I sin pamflett Hur skall nationalsocialismen besegras? [publicerad som För en arbetarnas enhetsfront mot fascismen på svenska] ger Trotskij endast ett svar: ’Det tyska kommunistpartiet måste bilda ett block tillsammans med socialdemokratin.’ Trotskij ser bildandet av detta block som den enda möjligheten att fullt ut skydda den tyska arbetarklassen från fascismen. Antingen bildar kommunistpartiet ett block med socialdemokratin, eller så är den tyska arbetarklassen dömd att vara förlorad i 10 till 20 år framåt.

Detta är teorin hos en fullständigt ruinerad fascist och kontrarevolutionär. Denna teori är den mest förkastliga, farliga och kriminella som Trotskij har formulerat under de senaste åren av sin kontrarevolutionära propaganda.”

Stalin, som var källan till den här politiken, gav linjen till det tyska kommunistpartiet.

”Dessa två organisationer [SPD och NSDAP] utesluter inte varandra; tvärtom kompletterar de varandra. De är inte antipoder, utan tvillingar. Fascismen är ett formlöst block bestående av dessa två organisationer. Utan detta block skulle inte bourgeoisin kunna hålla sig vid makten.”

Communist International, nr. 6, 1925

Stalinisterna gick till och med så långt att de uppmanade kommunistiska arbetare att misshandla socialistiska arbetare, avbryta deras möten och liknande. Thälmann förespråkade öppet parollen: ”Jaga bort socialfascisterna från sina jobb på fabrikerna och i fackföreningarna.” I samma anda förde Kommunistiska ungdomsförbundets tidning, Det unga gardet (Die junge Garde), fram parollen: ”Jaga bort socialfascisterna från fabrikerna, arbetsförmedlingarna och lärlingsskolorna.” Även Ungpionjärernas tidning, Trumman, som riktade sig till kommunisternas barn, uppmanade dem att ”slå de små Zörgiebels i skolorna och på lekplatserna”. (Zörgiebel var den socialdemokratiske polischefen.)

De stannade inte där. Ledarna för den Kommunistiska internationalen gick så långt att de föreslog att det tyska kommunistpartiet skulle förena sig med fascisterna mot socialdemokraterna. Socialdemokraterna hade makten i Preussen, som utgjorde två tredjedelar av Tyskland och var den mest betydelsefulla delen av landet. Det fanns ett gammalt talesätt i Tyskland: ”Den som har Preussen har riket.” Nazisterna arrangerade en folkomröstning den 9 augusti 1931 i ett försök att avsätta den socialdemokratiska regeringen. Om de hade lyckats skulle de ha kommit till makten redan 1931 i stället för 1933. Ledningen för det tyska kommunistpartiet beslutade att motsätta sig folkomröstningen och stödja socialdemokraterna. Men Kominterns ledning, som stod under Stalins direkta inflytande, krävde att kommunistpartiet skulle delta i folkomröstningen och kallade den för en ”röd folkomröstning”. I Kommunistiska internationalens exekutivkommitté skröt Pjatnitskij till och med:

”Ni vet, till exempel, att partiledningen var emot att delta i folkomröstningen om upplösningen av det preussiska delstatsparlamentet. Ett antal av partiets tidningar publicerade ledande artiklar som motsatte sig deltagande i folkomröstningen. Men när partiets centralkommitté, tillsammans med Komintern, kom fram till slutsatsen att det var nödvändigt att aktivt delta i folkomröstningen, mobiliserade de tyska kamraterna hela partiet inom några dagar. Inte ett enda annat parti, utom SUKP, skulle kunna göra det.”

[Ur Guide to the XII Plenum, E.C.C.I., s. 42]

Det var sådana vansinniga äventyr som desorienterade arbetarna och underlättade nazisternas framgångar. Att ledarna för arbetarnas massorganisationer vägrade föra en revolutionär politik mot fascisterna ledde till att denna mäktiga arbetarrörelse, med en 75-årig marxistisk tradition, krossades och stod maktlös inför de nazistiska ligisterna.

Det är viktigt att komma ihåg att nazisterna endast lyckades vinna stöd från en liten del av de tyska arbetarna; den överväldigande majoriteten var emot dem. År 1931 fick nazisterna endast 5 procent av rösterna i valen till fabrikskommittéerna, trots en intensiv kampanj för att nå ut till arbetarklassen. I mars 1933, efter att fascisterna kommit till makten och trots att terrorn redan hade börjat, fick de bara 3 procent av rösterna i valen till fackföreningskommittéerna. Trots ledarskapets falska politik, som ledde till viss demoralisering bland arbetarna och underlättade fascisternas försök att infiltrera deras led, förblev den överväldigande majoriteten av arbetarna trogna socialismens och kommunismens idéer.

Hur socialister och kommunister bemötte hotet från Hitler

Arbetarna var angelägna och villiga att kämpa mot nazisterna för att förhindra att de kom till makten. Miljontals deltog i socialistiska och kommunistiska försvarsorganisationer, där de beväpnades och tränades. Detta var ett arv från den tyska revolutionen. Den organiserade arbetarklassen utgjorde den mäktigaste kraften i Tyskland, om de bara hade haft den nödvändiga politiken för att kämpa för att försvara sina organisationer och gå till motoffensiv för att ta makten. Men ledarna förrådde arbetarna i Tyskland, precis som de gjorde i Italien.

Medan hotet om att Hitler skulle göra en kupp kom allt närmare, hävdade dessa vilseledare att nazisterna var på tillbakagång. De socialistiska ledarna uttryckte sig, som om de plagierade sina italienska motsvarigheter, med fraser som ”Mod i impopularitet”. De uppmanade till stöd för Brüningregeringens lagdekret och att man skulle ställa sig bakom Hindenburg för att möta hotet från Hitler. De förlöjligade tanken på att ett högt civiliserat land som Tyskland skulle kunna hamna under fascistiskt barbari. Fascismen kunde ta makten i ett efterblivet land som Italien, men inte i Tyskland med dess högt industrialiserade ekonomi! Inledningsvis skrattade de åt nazisternas grymheter och galna idéer. De uppmanade arbetarna att göra detsamma och ignorera deras provokationer, eftersom det bara skulle ge nazisterna publicitet. ”Det kan inte hända här”, sade de. Vi känner igen dessa argument från medelklassintellektuella som Rebecca West, både i Storbritannien och på andra håll.

De underskattade ständigt faran från fascisterna och vädjade till just den statsapparat som skyddade och försvarade fascisterna.

Men när det fascistiska hotet närmade sig började delar av de socialistiska arbetarna och fackföreningarna att bilda försvarsgrupper i fabrikerna och bland de arbetslösa. Trots detta vägrade den tyska Arbetarfederationen att stödja initiativet: ”Situationen [var] inte tillräckligt allvarlig för att motivera arbetarna att förbereda sig för en kamp för att försvara sina rättigheter.” Man motsatte sig att ”centralisera och generalisera dessa förebyggande åtgärder” eftersom de ansågs vara ”överflödiga”. Den 6 november 1932 skrev Vorwärts [Framåt], socialdemokratins centralorgan, om nazisternas nedgång från 13 700 000 till 11 705 257 röster och Hindenburgs vägran att överlämna makten till Hitler: ”För tio år sedan förutspådde vi nationalsocialismens bankrutt; det står svart på vitt i vår tidning!”

Strax före nazisternas maktövertagande skrev Schiffrin, en av socialdemokraternas ledare: ”Vi känner inte längre något annat än lukten av ett ruttnande lik. Fascismen är definitivt död: den kommer aldrig att uppstå igen.”

Kommunistpartiets ledares linje var, om något, ännu värre. De förklarade att fascismen redan var vid makten i Tyskland och att det inte skulle spela någon roll om Hitler kom till makten. I riksdagen förklarade Remmele, en av deras ledare, den 14 oktober 1931: ”Herr Brüning har uttryckt det mycket klart: när de [fascisterna] väl har tagit makten, då kommer proletariatets enhetsfront att upprättas och den kommer att göra rent hus med allt.” (Kraftiga applåder från kommunisterna.) ”Vi är inte rädda för de fascistiska herrarna. De kommer att uttömma sina krafter snabbare än någon annan regering.” (”Helt riktigt!” ropar kommunisterna.)

År 1932 fördömde Thälmann ”den opportunistiska överskattningen av Hitlers fascism” i ett tal till centralkommittén. Redan vid Hitlerrörelsens första valseger den 14 september 1930 förklarade det tyska kommunistpartiets centralorgan Rote Fahne [Röda fanan]: ”Den 14 september kulminerade den nationalsocialistiska rörelsen i Tyskland. Den kommer endast att följas av försvagning och tillbakagång.” Inom loppet av tre år hade nazisterna lyckats vinna över den största delen av medelklassen och fått fler än 13 miljoner röster.

Precis när nazisterna fick se resultatet av den första räkningen och förlorade två miljoner röster, och tecknen på den nazistiska rörelsens sönderfall började visa sig, överlämnade president Hindenburg, arméledarna, byråkratin samt de stora industri- och jordägarna makten till Hitler.

Inte ens i allra sista stund gav de socialistiska och stalinistiska ledarna någon vägledning för motstånd. Den 7 februari 1933 utfärdade Künstler, chef för Berlins socialdemokratiska partidistrikt, följande instruktion till arbetarna:

”Framför allt får ni inte låta er provoceras. Livet och hälsan hos Berlins arbetare är för värdefulla för att äventyras lättvindigt; de måste bevaras till den dag då kampen inleds.”

Detta var när Hitler redan hade kommit till makten i januari 1933.

Kommunistpartiets ledare ropade: ”Må arbetarna vara aktsamma för att ge regeringen någon ursäkt för att vidta nya åtgärder mot kommunistpartiet!” (Wilhelm Pieck, 26 februari 1933)

Ledarna för dessa partier agerade inte ens efter att Hitler hade kommit till makten. Men de tyska arbetarna ville kämpa. Den 5 mars, på valnatten, bad cheferna för Reichsbanner, socialdemokratins militära organisation, om signalen till uppror. De fick följande svar från ledarna av det socialdemokratiska partiet: ”Var lugn! Framför allt, ingen blodsutgjutelse.” Den mäktiga tyska arbetarrörelsen överlämnades till Hitler utan att ett skott avlossades.

Kommunistpartiets kamp för en enhetsfront, och bildandet av en sådan front 1930, skulle ha förändrat hela det framtida händelseförloppet. Medelklassen hade följt arbetarorganisationernas exempel. Om fascisterna hade konfronterats med arbetarnas organiserade styrka, skulle de ha krossats. Genom att fegt kapitulera för ”myndigheterna” tillät ledningen Hitler att vinna en mycket enkel seger.

Reformisterna och stalinisterna är likadana i alla länder. På senare år har ansvaret för katastrofen lagts på de tyska arbetarna. Vid TUC:s⁸ kongress i Brighton försvarade ordföranden Citrine fackföreningsledarna i Tyskland och deras misslyckande med att kalla till en generalstrejk 1933. Protokollet visar:

”Snart efter valet inleddes terrorkampanjen. Den socialistiska rörelsen och fackföreningsrörelsen undertrycktes praktiskt taget den 2 maj. Det fanns en stor oro över den uppenbara frånvaron av motstånd mot framväxten av den nazistiska diktaturen. Tyska fackföreningsledare och ledare från den tyska socialistiska rörelsen angreps och kritiserades öppet på plattformar för bristen på effektivt motstånd. Allt han [Citrine] kunde säga var att han hade förstahandskunskap om att mycket adekvata medel för motstånd förbereddes.

Allt han kunde säga var att en generalstrejk definitivt var planerad och förberedd, men de tyska ledarna var tvungna att ta hänsyn till det faktum att en generalstrejk, efter den atmosfär som skapats av branden i riksdagshuset och med minst sex och en kvarts miljon människor arbetslösa, skulle vara en handling fylld med de allvarligaste konsekvenser – konsekvenser som inte kunde beskrivas som något mindre än ett inbördeskrig⁹. Han hoppades att de aldrig skulle hamna i en liknande situation i detta land. Han hoppades att de aldrig skulle behöva möta en sådan situation.”

The Menace of Dictatorship, sida 8

Vad hände med medelklassen?

Nazisterna angrep judarna, trusterna och kartellerna på demagogiskt vis. De föreslog till och med att storindustrin skulle brytas upp och fördelas bland småföretagare, och att de stora varuhusen skulle delas upp mellan butiksinnehavarna. Naturligtvis hade de ingen avsikt att genomföra dessa demagogiska förslag, vilket dessutom hade varit omöjligt. På detta sätt samlade de stöd bland medelklassmassorna, som var fascisternas sociala bas.

Ändå var det ironiskt att de medelklassnazister som hade blivit vilseledda var det befolkningsskikt som drabbades värst när nazisterna väl kommit till makten. Nazisterna hade klagat över att medelklassen, nationens viktigaste skikt, ”rasens ryggrad”, höll på att dö ut. Statistiken talar sitt tydliga språk om hur småkapitalet krossades av de gigantiska monopolen och industrikoncernerna. Tendensen till kapitalkoncentration, som långt ifrån bromsades, påskyndades eftersom det inte fanns något motstånd från gemene man. Nazisterna bidrog medvetet till denna process. I sin bok The Coming Crisis påpekar Sternberg att antalet bemedlade ägare i Tyskland 1925, inklusive deras familjer, uppgick till 12 027 000 personer, eller 20,9 % av den totala befolkningen. På grund av krisens förödelse sjönk antalet till 11 247 000, eller 19,8% av befolkningen, när nazisterna tog makten 1933. Under de första sex åren av nazistiskt styre, under krigsekonomin (Wehrwirtschaft), hade antalet sjunkit ytterligare till 9 612 000, eller 16,2 % av befolkningen.

I den tyska ekonomiska tidskriften Wirtschaft und Statistik från 1940 (sida 336) kommenteras detta fenomen på följande sätt:

”Minskningen av antalet företagare, tillsammans med deras anhöriga – en total minskning på 1,7 miljoner eller cirka 15 % sedan 1933 – följer en lång och stadig utvecklingstrend. Från och med 1895 har deras antal minskat vid varje folkräkning, även om minskningen sedan 1933 naturligtvis är rekordstor.”

Ytterligare bevis för denna process ges i Germany, A Basic Handbook, där det påpekas att:

”Koncentrationen av kapital i allt färre händer har utvecklats snabbt. Många små och medelstora företag har absorberats av stora koncerner. Från 1937 till slutet av 1942 ökade det kapital som investerades i aktiebolag med över 10 procent, medan det totala antalet företag minskade. I slutet av 1942 ägde således 1 procent av företagen 60 procent av det kapital som investerats i aktiebolag. Som Deutsche Allgemeine Zeitung påpekade den 6 januari 1944: ’Av det totala antalet tyska aktiebolag med ett kapital på 30 miljarder RM, ägs ungefär tre fjärdedelar till fyra femtedelar av stora aktieägare eller koncerner.’

Företrädare för storföretagen tillsattes på alla nyckelpositioner inom ekonomin. Samtidigt skedde en ’ömsesidig genomträngning’; å ena sidan blev ledande industrialister och bankirer, i egenskap av krigsekonomins ledare, även ledare för Gaue (regioner), ekonomiska handelskammare, riksföreningsgrupper och liknande, och utsågs till höga administrativa poster inom staten. Å andra sidan strävade högt uppsatta tjänstemän och den nazifierade byråkratin inom statsdepartementen efter att få välbetalda positioner inom den privata företagssektorn. Slutligen uppstod ett antal halvt statliga, halvt privata företag som kan beskrivas som allmännyttiga inom den industriella sektorn. Det mest kända exemplet på detta är Hermann Göring-koncernen.

Det är helt uppenbart att denna utveckling gav den nazistiska eliten gott om möjligheter att bli de nya nazistiska industrialisterna och profitörerna. Därför ser vi dessa nya namn, tillsammans med de gamla och välkända namnen från olika grenar av den tyska och österrikiska industrin, på ledande positioner i styrelserna och ledningen för de olika delarna av Göring-koncernen.

I detta sammanhang kan några ord läggas till om ett typiskt partiföretag, Gustloff-stiftelsen, som grundades på ’ariserad’ egendom, vapenfabriken Suhl i Thüringen, för att hedra Wilhelm Gustloff, en nazistisk agent i Schweiz som sköts 1934. Stiftelsen utvecklades snart till ett betydande maskin-, verktygs- och vapenkombinat, bestående av sex företag, däribland den berömda österrikiska ammunitionsfabriken Hirtenberger. Detta kombinat drivs uteslutande av partiet, närmare bestämt av Thüringens gauleiter [regionsledare] Sauckel. Inget är känt om stiftelsens finanser, eftersom den, precis som Hermann Göring Werke, inte offentliggör balans- eller resultaträkningar.

Utvecklingen av denna partisektion inom storkapitalet utgör inte en nationalisering, och det är inte heller en förnekelse av kapitalism eller plutokrati. Tvärtom innebär det ett bevarande av allt som gör det möjligt för partimedlemmar att bygga upp egna industriella imperier och utnyttja nya inkomstkällor.

De gamla makthavarna inom industri och handel nöjde sig alltså med en kompromiss så länge fördelarna med alliansen med partieliten och byråkratin – exempelvis det gemensamma fördärvet av småföretag och alla skikt av ’gemene man’ – uppvägde de uppoffringar som gruppen gjorde.”

I utrensningen den 30 juni 1934 riktade Hitler sina attacker mot de element inom fascismen som på ett demagogiskt sätt spelade på medelklassens strävanden, liksom mot dem som verkligen hade blivit vilseledda av nazisternas propagandalögner. Efter att ha uppnått detta omvandlade Hitler sin diktatur till en militär polisstat som representerade industrialisternas och godsägarnas intressen. I stället för att stycka upp junkergodsen och överlämna dem till bönderna, som hade utlovats, stärktes i stället de förstnämndas makt. I stället för att bryta upp de stora varuhusen och fördela dem bland småbutiksägarna, och i stället för att avskaffa kartellerna och monopolen, stängdes tusentals småbutiker, vilket ledde till en ytterligare koncentration av ekonomin i händerna på trusterna.

I detta ser vi att det enda löfte som hölls var förföljelsen av de olyckliga judarna. Medelklassen plundrades, arbetarorganisationerna krossades, och det var endast de högt uppsatta nazistiska funktionärerna och storföretagen som gynnades av Hitlers styre. Alla de värsta överdrifterna i det kapitalistiska systemet kom till uttryck, eftersom ingen opposition eller opinionsbildning tilläts.

Skräckväldet

Väl vid makten agerade nazisterna snabbt och åstadkom på några månader vad som hade tagit de italienska fascisterna åratal att genomföra. De politiska partierna förbjöds; fackföreningarna krossades och arbetarorganisationernas tillgångar beslagtogs till nazisternas fördel. Koncentrationsläger öppnades, och ett skräckvälde utan motstycke i modern historia inleddes mot arbetarklassen, socialister, kommunister och judar.

Fascisterna stoltserade med att det inte fanns någon arbetslöshet under Hitlers Tyskland. Det är sant att Hitlers massiva upprustningsplaner och tvångsarbete med tyska vapen och befästningar eliminerade arbetslösheten. Om kriget inte hade inträffat skulle Tyskland naturligtvis ha drabbats av en katastrofal ekonomisk nedgång, likt andra kapitalistiska länder. Hitler spenderade enorma summor på krigsförberedelser, då han såg kriget som den enda lösningen för tysk imperialism och sin egen regim. Han satsade allt på tillverkning av krigsmateriel i en omfattning som aldrig tidigare uppnåtts i någon stat under fredstid.

De tyska arbetarna fick arbeta långa timmar för låga löner för att förbereda instrument för förstörelse som inte skulle vara till någon nytta varken för dem eller för arbetare i andra länder. De anställdes för att producera för den fruktansvärda katastrof som drabbade Tyskland under kriget. Hitler såg dem som grisar som skulle gödas inför slakten.

År 1935 hyllades de nya arbetslagarna entusiastiskt i en arbetsgivarrapport: ”just nu krävs en ökad intensifiering av produktionen” (det vill säga, produktionen måste snabbas upp). Göring förklarade öppet i ett tal: ”Vi måste arbeta dubbelt så hårt i dag för att leda riket ut ur dekadens, vanmakt, skam och fattigdom. Åtta timmar om dagen är inte tillräckligt. Vi måste arbeta!” Den 22 maj 1933 sade Hitler i riksdagen: ”I Tyskland är den privata egendomen helig.”

Av alla de 25 punkterna i nazisternas ”program” var det bara förföljelsen av judarna, en syndabock för kapitalismens brott, som genomfördes. Desillusioneringen fick sitt utlopp i judehatet. Även efter att de judiska medborgarna hade gjorts hjälplösa, berövats alla sina rättigheter och kastats i koncentrationsläger, fortsatte myten att spridas om att judarna var ansvariga för alla samhällets missförhållanden. Som Hitler själv påpekade: om han inte hade haft judarna, skulle han ha varit tvungen att uppfinna dem. Det är inte förvånande att Goebbels offentligt beklagade att nazisterna någonsin hade publicerat ett program.

Efter kriget och den tyska imperialismens nederlag har de allierade inte lyckats krossa fascismen. Medelklassen, som utgjorde den potentiella massbasen för fascismen, stöder i dag de tyska Kristdemokraterna. Den stalinistiska politiken, som präglades av skadestånd och hämnd, förmådde inte vinna det tyska folkets stöd. Som en följd av de allierades politik närmar sig de tyska massorna nu bokstavlig svält. När nedgången drabbar Tyskland blir kollapsen av de ”demokratiska” kapitalistiska partierna oundviklig. Det finns ingen medelväg. Återigen kommer alternativen att ställas på sin spets i Tyskland: antingen arbetarklassens seger eller en ny fascistisk diktatur.

Mosley innan kriget och arbetarnas antifascistiska kamp

Lagarna för det kapitalistiska systemets nedgång är desamma i Storbritannien som i andra kapitalistiska länder. Den myt som ofta sprids, särskilt av arbetarrörelsens ledare, om att Storbritannien skulle vara ”annorlunda”, saknar grund i verkligheten. Detta har visats vid många tillfällen i det kapitalistiska Storbritanniens historia. Fascismen, som ett uttryck för det kapitalistiska samhällets sönderfall, kan under vissa omständigheter utgöra ett lika verkligt hot i Storbritannien som det gjorde i kapitalistiska Tyskland och Italien.

Under den globala nedgången 1929–33 framträdde Mosleys fascistiska rörelse för första gången som en seriös kraft i detta land. Den brittiska kapitalistklassen såg i Mosleys rörelse ett militant och utomparlamentariskt verktyg som kunde användas för att undertrycka arbetarklassen under perioder av social oro, kris och ekonomisk nedgång. Att de brittiska kapitalisterna lyckades navigera genom dessa kritiska år utan att behöva använda direkta åtgärder mot arbetarna var den främsta orsaken till deras begränsade användande av fascisterna vid den tiden. Ändå höll de den fascistiska rörelsen vid liv som en ”försäkring” inför framtida kriser.

Den myt som sprids av kapitalistklassen, att alla frågor kan och kommer att lösas genom parlamentet, avslöjas av de förberedelser som kapitalisterna själva vidtog när det verkade möjligt att arbetarklassen skulle ta till kampens väg. Med hotet om en ekonomisk nedgång som hägrade före kriget, förberedde sig de brittiska kapitalisterna på att vidta utomparlamentariska åtgärder mot arbetarklassen.

Under åren före andra världskriget genomfördes armémanövrar i Storbritannien baserade på inbördeskrigets taktik. Strategiska regeringsbyggnader förbereddes för försvar. Civilgardet, en särskild strejkbrytande styrka, bildades genom rekrytering av medlemmar från den styrande eliten och den övre medelklassen. Dessa rekryter utbildades i att hantera vapen som kulsprutor och gevär, samt i användningen av stridsvagnar. De lärde sig även att köra lokomotiv, tunga transportfordon och att utföra markarbete på flygplatser. Civilgardet var tänkt att fungera som en central styrka för att slå ned strejker och hantera eventuella allvarliga konflikter med arbetarklassen.

Ett tydligt varningstecken var det faktum att de stora försäkringsbolagen, som tillsammans med de stora bankerna utgör de avgörande makthavarna i Storbritannien, vägrade att teckna försäkringar mot risken för oroligheter och inbördeskrig. Kapitalisterna insåg att Storbritannien, likt Italien, Frankrike, Tyskland och Spanien, inte kunde undkomma det sjuka och sönderfallande kapitalistiska systemets sociala omvälvningar. Om det inte vore för andra världskrigets utbrott, skulle den förestående ekonomiska nedgången ha drabbat landet med mycket större kraft än 1929.

Vid denna tid fick fascisterna stöd från många inflytelserika brittiska industrialister. I slutet av 1936 skröt Mosley i en intervju med den italienska fascisttidningen Il Giornale d’Italia om att han ”fick stöd från brittiska industrialister” och att ”ett antal industrialister i norr, som hittills stött hans rörelse i hemlighet av rädsla för kommersiell bojkott, nu öppet säger att de står på fascisternas sida” (News Chronicle, 19 oktober 1936). Mosley fick även stöd från de mäktiga tidningarna Daily Mail, Evening News och Sunday Dispatch.

Då som nu genomförde svartskjortornas rörelse sina arbetarfientliga och antisemitiska provokationer under statens beskydd. De brittiska fascisterna skulle snart visa att deras brutalitet och metoder inte skiljde sig nämnvärt från Hitlers stormtrupper eller Mussolinis squadri. Vid ett massmöte med brittiska fascister på Olympia den 7 juni 1934 fick den brittiska arbetarklassen en föraning om vad som väntade om fascismen skulle segra. De specialutbildade fascistiska ligisternas brutala och kalkylerade övergrepp på alla som vågade visa det minsta motstånd mot Mosleys tal, genom exempelvis interpellationer, upprörde alla delar av befolkningen. Organiserade fascistiska grupper attackerade både män och kvinnor som häcklade talet, slog dem medvetslösa och sparkade på dem när de låg försvarslösa på marken.

Under myndigheternas och polisens stöd och beskydd organiserade fascisterna provokativa marscher genom områden med arbetare och judar, där de härmade den taktik som nazisterna använde i början av deras rörelse i Tyskland. Den brittiska arbetarklassen svarade bestämt på svartskjortornas provokationer. Varje fascistisk demonstration möttes av stora motdemonstrationer från arbetare och antifascister. Över hela landet, på platser som Trafalgar Square, Hyde Park, Liverpool, Merthyr och Newcastle samlades arbetarna för att stå emot fascisterna. I det röda Glasgow kunde fascisterna inte hålla några möten över huvud taget. I arbetarstadsdelen Bermondsey i London stoppades Mosleys fascister från att marschera genom Long Lane av barrikader som bemannades av tiotusentals arbetare.

En betydelsefull händelse i arbetarnas kamp mot fascisterna var nederlaget för Mosleys planerade marsch genom East End i London 1936. Trots vädjanden från alla delar av arbetarrörelsen, inklusive Labourledare, vägrade den dåvarande inrikesministern Sir John Simon att förbjuda marschen. Tvärtom strävade han efter att underlätta den på alla möjliga sätt. Tiotusen poliser, både till häst och till fots, mobiliserades från hela London och kringliggande områden för att skydda Mosley och hans 2 500 fascister och säkerställa deras marsch genom East End. Detta polisskydd var noggrant organiserat, med till och med trådlös kommunikation och en gyrokopter som svävade över huvudet. Statens resurser utnyttjades för att skydda svartskjortorna, trots det motstånd som kom från Londons arbetarklass. Polismyndigheterna planerade för Mosleys skydd som om det vore en militär insats.

Trots statens åtgärder besegrades den fascistiska marschen. En halv miljon arbetare gick ut på gatorna. De samlades kring parollen ”De ska inte passera”, och bildade en mur av kroppar längs den väg som Mosley skulle marschera. Redan från tidig morgon genomförde den ridande polisen attacker med batonger mot arbetarna för att bereda väg för fascisterna, men arbetarnas beslutsamma motstånd gjorde detta omöjligt. Polisen försökte skapa en avledning genom att rensa Cable Street, men även här reste Londons arbetare nya barrikader av möbler, timmer, staket och dörrar som slits loss från närliggande hus, allt för att spärra vägen för de hatade fascisterna. Denna magnifika massaktion, som omfattade och representerade alla nyanser av arbetarklassens åsikter och organisationer – Labourpartiet, kommunistpartiet, ILP, trotskister, Labours ungdomsförbund (LLY) och kommunistpartiets ungdomsförbund (YCL) – tvingade den dåvarande polischefen, Sir Philip Game, att beordra Mosley och hans ligister att överge sin rutt. Arbetarnas gemensamma aktion hade besegrat Mosley!

Nederlaget vid Cable Street 1936 utgjorde ett betydande bakslag för Mosley och hans fascistiska rörelse. Av rädsla för arbetarklassens organiserade styrka, som demonstrerades på ett så militant sätt, försvagades den fascistiska rörelsen i East End. Arbetarnas enade aktion gav dem en anledning att ta en paus och resulterade i en utbredd känsla av uppgivenhet och demoralisering inom deras led. Deras nederlag stärkte arbetarklassens självförtroende. Denna händelse på Cable Street påminde alla om att endast kraftfullt motstånd kan hindra det framväxande hotet från fascismen.

Vid den tiden var kommunistpartiet huvudansvarigt för att mobilisera militanta arbetare till motdemonstrationer mot fascisterna, där YCL spelade en betydande roll. Men efter 1936 förändrades kommunistpartiets militanta politik och man undvek nu att genomföra motaktioner mot fascisterna i den omfattande och militanta skala som man tidigare hade bevittnat. När Hitler kom till makten hade kommunistpartierna runt om i världen degenererat till inget annat än verktyg för den ryska utrikespolitiken, och deras aktiviteter återspeglade detta. När Stalin insåg att en överenskommelse med Hitler var omöjlig, skedde en helomvändning i den dåvarande Kommunistiska internationalens politik.

Från att ha vägrat erbjuda en enhetsfront med de socialdemokratiska arbetarna mot fascismen, inledde Kommunistiska internationalen en politik för folkfront. I linje med Stalins strävan att sluta avtal och skapa allianser med de ”demokratiska” kapitalistklasserna förespråkade de klassamarbete mellan arbetare och de ”goda” kapitalisterna. Denna stalinistiskt präglade utrikespolitik återspeglades i det brittiska kommunistpartiet, som till och med gick så långt som att förespråka en ”nationell regering” bestående av Churchill, Attlee och Sinclair¹⁰. Efter att ha stämplat arbetarpartiernas enhetsfront mot fascismen som ”kontrarevolutionär” förkastade stalinisterna den marxistiska klassanalysen av det kapitalistiska samhället och förespråkade i stället en enad front med Tories och Liberaler.

I sina ansträngningar att blidka de tories och liberaler som förespråkade en allians med Stalin, gjorde kommunistpartiet allt för att framställa sig som ett parti av respektabla och laglydiga medborgare. I detta syfte togs hammaren och skäran, symbolen för arbetarklassens enhet, bort från Daily Workers framsida; marxismens språk ersattes av medelklassens. Ännu viktigare var att politiken för militant klasskamp övergavs, vilket återspeglades i den nya ”struts”-attityden gentemot den fascistiska rörelsen. Att vidta militanta åtgärder mot fascisterna skulle förolämpa det stalinistiska partiets nyfunna ”vänner”, Tories och Liberalerna. Fascisternas aktiviteter och provokationer gick nu obemärkta förbi; motdemonstrationer och aktioner av arbetarna mot fascismen organiserades inte längre. Den tidigare politiken med militanta aktioner ersattes av vädjanden och bönfallningar till staten att vidta åtgärder mot fascisterna. Från att ha förlitat sig på att arbetarklassen skulle ta itu med fascismen, övergick stalinisterna till en politik som gick ut på att förlita sig på just den statsapparat som så nyligen hade visat sin partiskhet för svartskjortorna!

Hur denna nya politik från de stalinistiska ledarna fungerade i praktiken kan tydligt illustreras av ett av många liknande exempel. Strax före kriget samlades ett massivt möte av svartskjortor, som importerats från hela landet till London för ändamålet, vid Earl’s Court för att lyssna på Mosley. Samma dag anordnade YCL i London en vandring på landsbygden!

De enda som demonstrerade mot svartskjortornas möte utanför Earl’s Court var trotskisterna och ett litet antal antifascistiska militanter. Av kommunistpartiet syntes inte ett spår. Denna nya politik från det stalinistiska partiet bidrog till att skapa apati inom arbetarklassens led i kampen mot fascismen och uppmuntrade svartskjortorna. Det verkade som om den fascistiska rörelsen skulle få ny styrka i avsaknad av organiserade och militanta aktioner från arbetarorganisationernas sida. Men kriget skar tvärs igenom denna utveckling och gav den en ny riktning.

Mosleys ”program”

Tecknen på en fascistisk återhämtning i Storbritannien är i dag omisskännliga. Efter att ha testat den allmänna opinionens reaktion på framväxten av olika fascistgrupper, med stöd och uppmuntran från polisens beskydd, har Mosley lanserat sitt nya parti, ”Union-rörelsen”. Detta nya parti skiljer sig knappast från det tidigare BUF: samma judehets, samma löften om att krossa fackföreningarna och arbetarorganisationerna, och samma demagogi för att locka till sig de desillusionerade och förtvivlade i medelklassen samt de mest eftersläpande elementen.

Alla Mosleys publikationer upprätthåller principen om privat företagsamhet. I ett av Mosleys senaste ”News Letters” försvarar han demagogiskt den ”lille” mannen, inte mot de kapitalistiska monopolen, utan mot Labourregeringens nationaliseringar. Mosley skryter med att hans ”åsikter förblir oförändrade”. I sin bok Greater Britain (publicerad före kriget) skrev han: ”Att göra vinst kommer inte bara att tillåtas, utan uppmuntras.” I ett öppet brev till affärsmän som publicerades i Fascist Week 1934 försäkrade Mosley industrialisterna att: ”I den korporativa staten kommer ni att få behålla era företag.” Till de kupongklippande parasiter som lever på sina utdelningar lovade Mosley: ”Hittills har innehavaren av stamaktier, som är den verkliga riskbäraren i industriföretag, i skattehänseende behandlats som innehavare av ’oförtjänt inkomst’. Hela förfarandet är ologiskt och avsett att motverka den företagsamhet som vår industriella framtid är beroende av.”

Medan Mosley tidigare betonade vikten av att Storbritannien och imperiet skulle isolera sig för ekonomisk ”autarki”, förespråkar han nu en ”Västeuropeisk union”. Han erkänner den brittiska kapitalismens svagheter och den potentiella risken för ekonomisk kollaps på den europeiska kontinenten. Därför föreslår han en union inom det kapitalistiska Europa, baserad på förslavning och exploatering av Afrikas folk. Enligt Mosleys så kallade plan ”kommer det inte förekomma något nonsens såsom ’förmyndarskap för de infödda'” och ”negrer ska inte ha någon som helst jämnbördighet med sina vita överordnade.”

En av Mosleys huvudpunkter är ett krig mot Ryssland. Om han skulle få makten, avser han att ”skicka ett ultimatum till Ryssland om att landet måste acceptera det amerikanska erbjudandet att skrota sina kärnvapen och underkasta sig inspektion”. Om Ryssland inte accepterar detta ultimatum, skulle det följas av ett ”förebyggande” krig.

I den pressintervju som Mosley gav den 28 november 1947 för att tillkännage den nära förestående lanseringen av sitt nya parti, utvecklade han sitt ”program” ytterligare. Det nuvarande parlamentet skulle ersättas av en korporativ stat, inspirerad av Mussolinis tvåkammarsystem. I stället för traditionella val skulle det hållas folkomröstningar där väljarna skulle få privilegiet att ”rösta”¹¹ ja eller nej till allt vad Mosleys regering gjorde. Om hans regering skulle bli besegrad skulle den ”avgå”, men det var såklart ”högst osannolikt”. Han lovade dessutom att undertrycka kommunismen.

Med detta menade Mosley att hans regering skulle undertrycka alla arbetarklassens partier och organisationer. Fackföreningarna skulle vara ”föråldrade” om de inte ”samarbetade” med fascisterna.

Mosleys nya parti är således öppet inspirerat av Hitlers och Mussolinis fascistiska totalitära regimer.

Mosley har tydligt avslöjat sina planer. Han räknar med att bli kallad till makten under en kris, på samma sätt som Mussolini kallades till makten av den italienska monarkin och kapitalisterna. I Greater Britain skrev Mosley:

”Om situationen utvecklas snabbt, medan det allmänna medvetandet släpar efter, kan något som liknar en kollaps inträffa innan någon ny rörelse har erövrat den parlamentariska makten. I så fall måste andra, hårdare åtgärder vidtas för att rädda staten från en situation som närmar sig anarki. En sådan situation är inte något vi eftersträvar. Vi kommer under inga omständigheter att använda våld mot kronan, utan endast mot anarkins krafter, om och när statsmaskineriet har tillåtits falla in i maktlöshet.

Den som hävdar att regeringens vanliga verktyg, såsom polis och armé, skulle kunna användas effektivt i en sådan situation, har varken studerat sin egen tids europeiska historia eller eller den nuvarande situationens verklighet. I den högst tekniska kampen om den moderna staten under kris är det endast fascismens och kommunismens tekniska organisationer som någonsin har segrat, eller som på grund av sakens natur kan segra. Regeringar och partier som har förlitat sig på de vanliga statliga styrmedlen (som inte är utformade för sådana syften) har blivit enkla och ovärdiga offer för anarkins krafter. Om en sådan situation därför skulle uppstå i Storbritannien, måste vi vara beredda att möta kommunismens anarki med fascismens organiserade styrka. Men vi söker inte den kampen, och för nationens skull hoppas vi kunna avvärja den. Först när vi ser den veka kapitulationen inför hotande problem, den naiva optimism som gång på gång motbevisats, och den ryggradslösa framfarten mot katastrof, känner vi att det är nödvändigt att organisera oss för en sådan eventualitet.”

Fascisterna betraktade alltså den kommande kampen mot ”anarkins” krafter, det vill säga arbetarklassen, som en utomparlamentarisk kamp. I den andra upplagan av Greater Britain strök Mosley de kapitel som behandlade detta problem, eftersom de var alltför frispråkiga. Ändå utgör detta fortfarande grunden för Mosleys idéer idag. Det var ingen tillfällighet att han vid det möte som lanserade det nya partiet den 7 februari 1948 förklarade att han och hans anhängare var ”beredda att möta våld med våld.”

Fascisternas antisemitiska och arbetarfientliga aktiviteter ökar, och även om de för närvarande är små, utgör de en utmaning för arbetarklassen. Fascismen måste besegras redan i sin linda. Nazisternas dödsläger, där hundratusentals tyska arbetare torterades och mördades, bör fungera som en permanent påminnelse till arbetarklassen om att aldrig låta sig invaggas i en falsk känsla av säkerhet. Den brittiska fascistiska rörelsen kommer inte att skilja sig från de tyska eller italienska fascisterna, vare sig i social sammansättning, mål eller metoder.

Labourregeringen och det fascistiska återupplivandet

Mosleys och hans nya ”Union-rörelses” återkomst i Storbritannien i dag betraktas med naiv självbelåtenhet av arbetarledarna. De bittra lärdomarna från Tyskland och Italien har gått dessa ledare förbi. De översätter de tyska och italienska socialdemokratiska ledarnas falska ord och idéer till engelska: ”Det kan inte hända här.” Britterna, hävdar de, är ”annorlunda”, ett ”tolerant” folk med en demokratisk tradition. Fascismen är ”främmande” för britterna, och så vidare. Berömda sista ord! Arbetarledarnas brott är inte bara att de lurar sig själva att ”det inte kan hända här”, utan att de avväpnar arbetarklassen genom att så illusioner och objektivt sett hjälper den återupplivade fascistiska rörelsen att växa genom att bekosta dess polisskydd.

Arbetarklassen som röstade fram Labour till makten kan mycket väl stå förvirrad och upprörd när de ser Mosley och fascisterna hålla provokativa möten under beskydd av ett stort antal poliser som är särskilt avdelade för uppgiften, när de ser det Labour-kontrollerade fullmäktiget i London ge Mosley och hans rörelse möjlighet att hålla möten i skolor och lokaler som kontrolleras av dem. Detta sker vid en tidpunkt då fascisterna har stora svårigheter att boka offentliga lokaler på grund av trycket från den allmänna opinionen. Som svar på protesterna meddelade inrikesminister Chuter Ede att han ”överväger” att förbjuda användningen av högtalarutrustning vid offentliga möten. Men detta skulle gälla ”alla” partier som använder högtalare vid sina möten. I stället för att slå ett slag mot den fascistiska rörelsen skulle detta i praktiken drabba arbetarorganisationer som använder sådan utrustning för sin propaganda. Detta är resultatet av reformisternas ”opartiskhet”. Deras ”opartiskhet” består i att sätta käppar i hjulet för antifascisterna och låta fascisterna fortsätta sin verksamhet.

Trots de senaste sex årens fruktansvärda krig, som påstods förgöra fascismen, har fascisterna i dag, som om ingenting hade hänt, tagit vid där de slutade när kriget bröt ut. Den välbekanta bilden av polis och domstolar som vidtar kraftfulla åtgärder mot antifascister medan fascisterna behandlas lättvindigt och till och med skyddas framträder återigen.

Allt detta sker i namnet av den liberala idén om ”demokrati”, ”opartiskhet” och ”frihet för alla”. I verkligheten står detta i motsats till den frihet som lärdes ut av de stora socialistiska tänkarna. Under denna täckmantel av ”frihet” och ”opartiskhet” från statens sida har Labourledarna använt polisen för att slå ned strejkvakter som kämpar för sina grundläggande demokratiska rättigheter att organisera sig fackligt. Ingen socialistisk arbetare som inte är en förrädare mot sin klass skulle sätta likhetstecken mellan en strejkbrytares frihet att bryta en strejk och de strejkandes frihet att förhindra detta. Ändå ges denna kraft, representerad av de mest föraktliga strejkbrytarna och den fascistiska rörelsen, alla möjligheter att blomstra och förbereda sig för att förstöra just strejkrätten och alla andra friheter som arbetarklassen så dyrt har vunnit. Detta är varken frihet eller demokrati. Det är en kränkning av arbetarnas demokrati och ett förnekande av frihet.

Som kronan på verket har Labourledarna gett Mosley möjlighet att publicera sin propaganda.

I stället för att välkomna arbetarnas instinktiva protester mot varje försök till återupplivande av fascisternas verksamhet, organiserar Labourregeringen polisstyrkan för att skydda fascisterna mot arbetarna. Labourledare värda namnet skulle välkomna arbetarnas agerande mot reaktionen och stödja det genom lagstiftning. Detta skulle vara en varning till kapitalisterna att varje försök att upprätta en fascistisk diktatur skulle bekämpas hänsynslöst av arbetarrörelsen som helhet. I ”yttrandefrihetens” namn ges fascisterna alla möjligheter att föra fram sin propaganda, detta ges till just de människor som står för förstörelsen av yttrandefriheten och varje kvarleva av demokrati som arbetarklassen har vunnit. I krigstid – och klasskampen är ett krig mellan klasserna – ges inte fienden några utposter med vars hjälp han bättre kan attackera och massakrera ens egna led i ett senare skede.

Valet av Labours majoritetsregering efter andra världskriget var ett uttryck för de brittiska arbetarnas strävan att skapa ett nytt samhällssystem. Massorna svängde vänster och i denna svängning drog de med sig stora delar av medelklassen, vars ställning hade underminerats under kriget. Kriget hade lagt tunga bördor på delar av medelklassen, och de stigande levnadskostnaderna drabbade dem med fasta inkomster hårdast. Ett stort antal små affärsinnehavare har drivits ut ur branschen av konkurrensen från de stora kapitalistkartellerna och de koncentrationsåtgärder som staten uppmuntrat i de ”effektivare” storföretagens intresse. Bara i London under kriget fanns det 10 000 företag inom vissa branscher som pälsverk, kemtvättar, reparatörer med mera, vilka minskade med cirka 40 procent. Som en följd av detta vände sig medelklassen till Labourpartiet för en lösning.

En Gallupundersökning visade att under de första månaderna av Labourregeringens styre ökade deras popularitet enormt till följd av de sociala reformer som de införde. Om Labourledarna hade infört omfattande åtgärder för att förstöra kapitalistklassens privilegier och orubbliga intressen, om de hade tagit över alla storskaliga industriella och finansiella företag utan kompensation och styrt Storbritanniens ekonomiska liv utifrån en övergripande ekonomisk plan under arbetarklassens demokratiska kontroll, skulle det troligen inte ha funnits något effektivt motstånd från kapitalistklassen. Detta skulle ha varit den socialistiska lösningen på de sjukdomar som kapitalismen åsamkar inte bara arbetarklassen utan även medelklassen.

Men hur ser verkligheten ut i dag? Under Labourregeringen förblir kapitalismen intakt. Överdådiga ersättningar ges till de tidigare ägarna av nationaliserade industrier, som fortsätter att drivas enligt rent ”affärsmässiga grunder” och till stor del av samma kapitalistiska chefer som tidigare hade kontrollen. Den överväldigande delen av ekonomin kontrolleras fortfarande av privata företag, och de nationaliserade sektorerna är anpassade till och tjänar det privata ägandets intressen.

Inte ens i de nationaliserade industrierna finns ett spår av verklig demokratisk kontroll från arbetarnas sida. Medan Labourledarna talar mycket om demokratins helighet, finns det ingen demokratisk kontroll som omfattar gruvarbetarna eller arbetarna i de industrier som påstås ägas av ”folket”.

I Storbritannien finns det inslag av arbetardemokrati i form av fackföreningar, arbetarpartier, fabriksorganisationer och de rättigheter de har vunnit. Men den faktiska kontrollen ligger i händerna på kapitalistklassen. De kontrollerar landets ekonomiska liv genom sitt ägande av produktionsmedlen och har de avgörande medlen för att påverka den allmänna opinionen genom kontroll av press, radio, film, skolor, kyrkor och alla andra instrument som är nödvändiga för ändamålet. Detta är den kapitalistiska demokratins verklighet. Som Trotskij sade: borgerlig demokrati innebär att alla har rätt att säga vad de vill så länge finanskapitalet bestämmer vad som ska göras. Men när arbetarna sträcker ut handen för att ta verklig demokratisk kontroll, beslutar kapitalisterna att det är dags att avskaffa demokratin helt och hållet.

Om Labourledarnas främsta intresse hade varit demokrati, skulle de ha infört verklig arbetarkontroll och arbetardemokrati. De demokratiska inslag som redan finns skulle ha förverkligats till fullo.

Verklig demokrati för majoriteten och inte för ett fåtal kapitalister – det vill säga arbetardemokrati – skulle inte bara innebära att storföretagens ekonomiska strypgrepp helt förstörs, utan också att deras kontroll över medlen för att påverka den allmänna opinionen genom sin ekonomiska makt upphör. Labourregeringen borde omedelbart ha tagit pressen, biograferna och radion ur monopolkapitalets händer och ställt dem till folkets förfogande. Varje arbetartendens skulle ha fått fullständig fri tillgång till propagandamedel för att föra fram sina åsikter. Alla politiska partier, inklusive Tories och Liberalerna, som är villiga att acceptera majoritetens demokratiska vilja, skulle ha haft yttrande- och pressfrihet. Men fascisterna skulle ha undertryckts helt och hållet.

Efter att ha organiserat sovjeter eller arbetarkommittéer i fabrikerna och distrikten och för första gången etablerat ett demokratiskt deltagande av alla befolkningsskikt i att styra och leda landet, skulle överlägsenheten hos en sådan arbetarstat vara så uppenbar att varje kontrarevolution från kapitalistklassens sida vore maktlös.

I stället för en revolutionär socialistisk lösning försöker Labourledarna fiffla med kapitalismen. Labourregeringens halvhjärtade åtgärder har resulterat i en vändning bort från Labour, särskilt bland medelklassen och de mer bakåtsträvande skikten av arbetarna. I kommunalvalet 1947 och i parlamentsvalet samma år ökade Tory-rösterna markant.

Och som ett symptom på högertrenden trädde fascisterna åter in på den politiska arenan.

Detta har skett under en period av full sysselsättning och kapitalistisk högkonjunktur. Den brittiska kapitalismen har förlorat de fördelar den tidigare hade. Trots arbetarklassens ansträngningar, som har resulterat i en 20-procentig ökning av produktionen jämfört med förkrigstiden, har levnadsstandarden inte ökat i motsvarande grad. Storbritannien är nu mycket mer beroende av världsmarknaden än tidigare. Med den ökande konkurrensen kommer inte levnadsstandarden att höjas, tvärtom kommer kapitalistklassen att tvingas sänka lönerna.

Labourregeringen bedriver redan en offensiv för att övertyga arbetarna att acceptera frysta löner i en tid när säljarnas marknad håller på att nå sitt slut. Med högljudda applåder från kapitalistklassen och dess press uppmanar Labourledarna arbetarna att göra fler uppoffringar i sin frenetiska strävan att öka produktionen. De uppmanar arbetarna att acceptera frysta löner och öka tempot för att minska kostnaderna i den konkurrensutsatta kampen om världshandeln.

Cripps förklarar för arbetarna att om de inte frivilligt accepterar kapitalets ok, kommer de brittiska arbetarna att möta järnhård totalitär diktatur. Enligt hans egna ord:

”Det är därför avgörande att vi får en allmän överenskommelse bland vårt folk att agera utifrån sunda ekonomiska principer; alternativet är sannolikt att vi får se någon form av totalitär regering.”

De förslag på ”sunda ekonomiska” principer som förespråkas av Labourledarna är naturligtvis kapitalistiska principer.

Det här är symptomen på nedgång, ett kommande ekonomiskt sammanbrott och överproduktion. Även om Labourledarna skulle lyckas med sitt mål att öka produktionen till nya rekordnivåer kan det inte lösa problemet, tvärtom kan det endast förbereda en katastrof för Labourregeringen och den brittiska arbetarklassen.

Till följd av radikaliseringen 1945 tvingades kapitalisterna till reträtt. Men de har inte blivit avsatta av Labourregeringen. I dag avvaktar de. Samtidigt piskar de systematiskt upp missnöjet bland medelklassen och de mer bakåtsträvande delarna av arbetarna i förberedelse för en framtida offensiv.

Under det kapitalistiska systemet, med överproduktionskriser, kommer lågkonjunktur att följa högkonjunktur som natt följer dag. Om medelklassen redan är missnöjd, hur kommer de då reagera när lågkonjunkturen kommer? Arbetarna kommer att drivas i en revolutionär riktning, men om de inte visar den marxistiska vägen för medelklassen riskerar de att hamna under den fascistiska rörelsens inflytande. Kapitalisterna kommer att hävda att ”marxisterna” och arbetarrörelsen är ansvariga för systemets kris och vinna medelklassens stöd för att vidta åtgärder mot arbetarna.

Under den ekonomiska krisen kommer den kapitalistiska klassen tvingas till brutala attacker mot arbetarnas levnadsstandard. De kommer att finna trycket från arbetarnas organisationer, särskilt fackföreningarna, besvärande. Mosleys program för att utplåna fackföreningarna och arbetarnas organisationer, samt hans försvar av privat egendom, är avsett att tilltala storföretagen just under en sådan kris. För att eliminera fackföreningarna och terrorisera arbetarna till underkastelse kommer kapitalisterna att behöva fascistiska grupper och se till en totalitär stat som sin räddning. Då kommer de verkligen att börja stödja Mosley eller någon annan fascist som är mindre diskrediterad bland befolkningen.

Det finns ingen större fara i dag än att luta oss tillbaka och känna oss nöjda med tanken på att fascisterna har liten politisk tyngd i Storbritannien. Så länge det kapitalistiska samhället existerar, finns också hotet från fascismen som en potentiell fara för arbetarklassen. Händelser kan visa att Mosleys ”Union-rörelse” inte kommer att vara den ledande fascistiska rörelsen i detta land. Mosley och hans anhängare blev starkt diskrediterade under kriget. Ändå kan en ny form av fascistisk organisation mycket väl uppstå – en organisation som inte är öppet fascistisk, men som liknar de Gaulles ”Franska folkets samling” [Rassemblement du peuple français], som, även om den förnekar fascism, i sin grundläggande politik och syften är avsedd att tjäna samma ändamål.

Som en bakterie av en sjukdom som redan finns i Storbritannien i dag har W.J. Brown, oberoende parlamentsledamot för staden Rugby och tidigare ledare för Mosleys ”New Party” år 1931, försiktigt föreslagit en ”Brittiska folkets samling”. Ännu mer indikativt är det faktum att tidskriften Statist, i en artikel med titeln Kan vårt system modifieras? den 29 november 1947, skriver positivt om general de Gaulle och säger:

”General de Gaulle, som naturligtvis är oroad över det kaotiska politiska och ekonomiska tillståndet i Frankrike, har bett folket att ge honom makt att bilda vad han kallar en nationell samling. Samtidigt varnar han oss för att vårt system är så instabilt att det kan leda till allvarliga problem vid en tidpunkt som inte ligger alltför långt borta. Det vore inte klokt att ignorera en sådan varning.”

Om inte arbetarklassen kan erbjuda något alternativ i form av ett djärvt program, och framför allt djärva handlingar, kommer den vilseledda medelklassungdomen som i dag stödjer toryismen att dras in i en fascistisk rörelse, vare sig det är ”Union-rörelsen”, ”Brittiska folkets samling” eller ”Brittiska rojalistiska sällskapet för imperiets räddning”.

Kommunistpartiets politik

Återupplivandet av fascisternas verksamhet fick militanta arbetare att se till kommunistpartiet för vägledning. De har blivit djupt besvikna. Med undantag för några oppositionsmöten på Ridley Road under de första dagarna, har kommunistpartiets ledning inte gjort något mer militant än att organisera möten i städerna under överinseende av det Nationella rådet för medborgerliga fri- och rättigheter (National Council for Civil Liberties), och anta resolutioner vid fackliga sammanträden som uppmanar regeringen att vidta åtgärder mot fascisterna. I dessa gemensamma möten i städerna ingår företrädare för de lokala Labourorganisationerna samt högljudda företrädare för lokala affärsmän, tories och liberaler. Endast det Revolutionära kommunistiska partiet har uteslutits från plattformarna. Denna ”folkfront” med tories och liberaler är ett bedrägeri mot militanta arbetare som söker en kämpande politik för att besegra hotet från fascismen.

Att ha en enhetsfront med tories och liberaler mot fascismen är att vilseleda arbetarklassen. I stället för att lära dem fascismens klasskaraktär, att de kapitalistiska partierna representerar just den klass som kommer att luta sig på fascisterna mot arbetarna, och att endast arbetarklassens organiserade styrka kan besegra fascismen, sprider de illusioner och avskräcker från militant handling.

Kommunistpartiet publicerade nyligen en antifascistisk broschyr med titeln Fascist Threat to Britain [Fascistiskt hot mot Storbritannien]. Vi råder alla arbetare att läsa denna broschyr och jämföra analysen och politiken med det Revolutionära kommunistiska partiets politik. Grundtonen i kommunistpartiets politik ges av deras beskrivning av imperialisternas krigsmål. Detta är vad de skriver:

”Många människor deltog i kriget. Det är ingen idé att låtsas att alla nationella ledare hade exakt samma krigsmål, eller att alla i den brittiska armén till exempel var helt överens. Men i en sak var alla nationer och alla individer helt eniga. Och det var att kriget utkämpades för att göra slut på fascismen för all framtid, för att krossa den utan ett spår.”

Historien har visat hur den ”demokratiska” kapitalistklassen, hur talesmännen för Torypartiet och Liberalerna stödde reaktionen och fascismen utomlands. Den senaste tidens historia har under andra världskriget visat att den härskande klassen, långt ifrån att vara intresserad av att få slut på fascismen, bara utnyttjade arbetarnas antifascistiska känslor för sina egna imperialistiska syften. Deras försök till uppgörelser med Darlan och Badoglio vittnar om att deras främsta intresse mitt under kriget var att upprätta regimer som kunde hantera arbetarklassen. Och i Storbritannien vägrade regeringen under hela det så kallade kriget mot fascismen att offentliggöra kapten Ramsays ”Röda bok”, som innehöll en lista med namn på anhängare till fascismen i detta land.

Ändå framhärdar kommunistpartiet i att felaktigt utbilda arbetarna om att alla nationer, alla klasser var helt eniga under kriget i att försöka krossa fascismen. Därför vädjar man till alla sidor av den politiska opinionen:

”Du som läser detta kanske är anhängare av Labour, Liberalerna, Konservativa partiet eller Kommunisterna. Du kanske är fackföreningsman eller kooperatist. Oavsett din politiska övertygelse ber vi dig i ditt eget intresse att stå enad i denna fråga. För om vi inte agerar mycket snart kan det bli omöjligt att föra en demokratisk diskussion och leva ett anständigt liv.”

Om vi inte agerar! Vad för aktion föreslår då kommunistpartiet?

”Om fascisterna kommer till din ort, se till att alla invånare skriver under en protestlista till inrikesministern.”

Men namnunderskrifter kommer inte att skrämma fascisterna.

I de olyckliga reformisternas fotspår begränsar sig kommunistpartiet till att vädja till den kapitalistiska statsapparaten:

”Kräv att befintliga lagar om ’anstiftan till våld’ och beteende ’som syftar till att orsaka brott mot ordningen’ ska tillämpas strikt: att polisen ska skickas till fascistiska möten för att göra gripanden och inte för att ge skydd.”

Samtidigt som kommunistpartiet uppmanar till ”vaksamhet” uppmanar de sina medlemmar och anhängare att hålla sig borta från fascistiska möten.

Naturligtvis är det nödvändigt att föra en kampanj genom fackföreningarna och Labourorganisationerna med hjälp av resolutioner, och för att sätta press på Labourregeringen som gör anspråk på att tala i den brittiska arbetarklassens namn. Men vad som är ännu viktigare är att påtryckningarna på Labourledarna kompletteras med motåtgärder, genom att arbetarna deltar i kampen mot fascisterna. Kan någon förneka att avsaknaden av organiserade motåtgärder från arbetarorganisationernas sida har uppmuntrat och stärkt fascisterna? Kan någon tvivla på att om kommunistpartiet och YCL i London hade samlat sin mäktiga organisation och apparat för att demonstrera mot fascisterna och mot Mosley när han först dök upp, att de då skulle ha tänkt om innan de lanserade sin nya rörelse?

Det Revolutionära kommunistiska partiet har aktivt deltagit i demonstrationer och försökt bekämpa fascisterna varhelst de har dykt upp. Vi skrev till Harry Pollitt och vädjade om en enad front mot fascisterna. RCP:s distriktskommitté i London skickade en liknande vädjan till kommunistpartiets och YCL:s ledning i London. Kärnan i vår ståndpunkt kan sammanfattas i följande utdrag ur det brevet:

”Trots de mycket djupa och grundläggande skillnader som skiljer de trotskistiska och stalinistiska partierna åt för närvarande, är RCP:s distriktskommitté i London av den starka övertygelsen att det inte bara är möjligt med en gemensam antifascistisk aktion, längs praktiska och specifika linjer, utan att en sådan enhetsfront skulle få ett entusiastiskt stöd från våra medlemmarna i våra respektive partier. Den senaste tidens erfarenheter i London har visat att där våra kamrater har varit involverade i antifascistisk verksamhet har en spontan enhetsfront upprättats mellan medlemmarna i våra organisationer med uppenbar framgång mot fascisterna.”

Men våra vädjanden ignorerades vid en tidpunkt då striderna på Ridley Road var som värst och det var absolut nödvändigt att arbetarna hade en enad front mot fascisterna, som skröt med att de hade drivit bort kommunistpartiet från Ridley Road. I stället för att samlas på Ridley Road, som trotskisterna gjorde, avrådde kommunistpartiets ledare sina medlemmar från att samlas där och hamnade därmed i lägret för de småborgerliga moralisterna och reformisterna som sade ”ignorera dem”. Trots ledningens fega politik fortsatte många vanliga medlemmar i kommunistpartiet och YCL att samlas på Ridley Road tillsammans med medlemmar i Revolutionära kommunistiska partiet och andra organisationer i en enad protestfront. Kommunistpartiets officiella linje välkomnades av långt ifrån alla deras militanter, vars klassinstinkter korrekt ledde dem till att delta i kampen mot fascisterna.

En revolutionär proletär politik måste med nödvändighet dra in massorna i ett verkligt deltagande i kampen. Inga uppmaningar till ”vaksamhet” eller namninsamlingar, resolutioner eller vädjanden till den kapitalistiska staten kan ersätta arbetarklassens verkliga massaktivitet i kampen mot dess farligaste fiender.

Hur man bekämpar fascismen – RCP:s politik

Med fascisternas återkomst är arbetarrörelsens huvuduppgift att utbilda och förklara fascismens klasskaraktär och dess funktion som en kampstyrka mot arbetarklassens organisationer. Men att förklara fascismens klassrötter och funktion är inte tillräckligt. Arbetarklassen måste delta i den aktiva kampen mot fascisterna varhelst de dyker upp. För detta är det nödvändigt att arbetarklassens organisationer samlar de militanta arbetarna kring ett militant program för kamp mot de antisemitiska, arbetarfientliga propagandamötena, mot pressen och fascisternas andra hotfulla aktiviteter. 

Fackens medlemmar måste vägra att trycka, hantera eller transportera fascistisk propaganda av något slag och kräva att deras ledningar gör detta till en regel. Alla som bryter mot regeln måste svartlistas.

Det första steget i mobiliseringen av arbetarna är att förena alla delar av rörelsen – Labour, fackföreningar, kommunistpartiet, trotskister, kooperativ – i en gemensam enhetsfront för arbetarklassen. Detta är nyckeln till en framgångsrik kamp mot hotet från fascismen. Det finns grundläggande skillnader som skiljer dessa organisationer från varandra, men i frågan om fascismen är det, måste det vara, möjligt att komma överens om kampformerna. Med bibehållen rätt att kritisera varandra är det en nödvändig uppgift att organisera gemensamma motdemonstrationer, gemensamma möten och gemensamma antifascistiska propagandakampanjer. Fascismen respekterar inte arbetarklassens åsikter och demokrati. Den försöker krossa alla oppositionella arbetarpartier, oavsett om de är Labour, Kommunistiska eller Revolutionärt kommunistiska. För att försvara och skydda arbetarklassens möten och lokaler, judiska och andra minoriteter mot fascistiska provokationer och attacker, måste en försvarsstyrka av arbetare upprättas, baserad på arbetarklassens fackliga, kulturella och politiska organisationer.

Mosley skröt en gång om att han hade ett förband där ”nästan alla män som är fysiskt starka är med. De är mycket disciplinerade på ett semi-militärt sätt.” Organiserade förband av svartskjortor kan bara bekämpas av organiserade förband av militanta proletärer.

I sin kampanj för att Labourregeringen ska ”förbjuda fascisterna” måste arbetarna ha i åtanke att historien har lärt oss att en kapitalistisk stats upprätthållande av lagar oundvikligen är till arbetarklassens nackdel. Staten vilar på armén, polisen och domstolarna. Och dessa är nedlusade från topp till tå, men särskilt i toppen, av element som sympatiserar med fascismens mål. Även om arbetarnas påtryckningar skulle lyckas tvinga fram en antifascistisk lagstiftning, skulle den naturligtvis bara kunna genomföras genom att arbetarna genomdrev den. Detta innebär att kraven på Labourregeringen endast kan vara effektiva om de stöds av de organiserade arbetarnas verksamhet.

Detta betyder inte att vi inte strävar efter att sätta press på Labourregeringen att vidta åtgärder mot fascisterna. Men vad det betyder är att våra krav bara kan bli effektiva om de backas upp av en beslutsam och organiserad verksamhet från arbetarnas sida.

Vi måste kräva av Labourregeringen att den omedelbart:

• Offentliggör namnen på alla kända pro-fascister som finns i kapten Ramsays Röda bok.
• Offentliggör alla bevis och all information som den brittiska underrättelsetjänsten förfogar över och som avslöjar kopplingarna mellan nazisterna och de brittiska fascisterna och företrädare för den brittiska härskande klassen.
• Inför lagstiftning som olagligförklarar spridandet av antisemitism och rashat i alla former.
• Inför lagstiftning för att göra fascistisk propaganda och organisering olaglig och samtidigt skydda alla delar av befolkningen som tillämpar denna lag eller bedriver någon verksamhet mot fascisterna.

I dag är det sant att den fascistiska rörelsen bara är en liten faktor i det brittiska politiska livet. Men från en rispa kommer faran för kallbrand! Vi får inte upprepa samma misstag som den tyska arbetarklassen.

Historisk erfarenhet har visat att det inte är möjligt att lagstifta bort fascismen. Den kapitalistiska statens själva natur utesluter detta, eftersom fascismen i sakens natur är det kapitalistiska klassväldets nakna vapen. Endast massan av den organiserade arbetarklassen, som förstår fascismens natur och har en militant politik för att bekämpa den, kommer att kunna hantera hotet från fascismen på ett effektivt sätt. I den slutliga analysen är förstörelsen av det kapitalistiska systemet – som behöver och föder fascismen med alla dess tillhörande fasor och förtryck mot arbetarklassen och etniska och religiösa minoriteter – det enda sättet att säkerställa fascismens avgörande nederlag.

APPENDIX: Judar i det brittiska samhället – några fakta¹²

I sitt försök att hitta en syndabock för systemets kollaps utnyttjar fascismen en teknik för antisemitism som varit välkänd sedan det feodala samhällets förfall. Monopolkapitalismens alla brott skylls på det judiska finanskapitalet. Allt missnöje bland småhandlare och yrkesutövare styrs in på antisemitiska banor. Mosley ansåg att detta var ett alltför effektivt vapen i sitt ”program” för att låta det gå oanvänt.

Fascisterna försöker väcka de lägsta fördomarna hos småföretagare, butiksägare och eftersläpande arbetare gentemot judarna. De spelar på en djupt rotad vidskepelse från medeltiden, som hävdar att judarna äger, kontrollerar och manipulerar landets – ja, hela världens – finanser. Under denna paroll får de stöd från okunniga människor, som till exempel affärsägare som upplever konkurrens från judar på samma gata, eller arbetare som bor hos judiska hyresvärdar.

Även om det vore sant att en majoritet av landet ägdes av judiska kapitalister, skulle detta inte förändra arbetarklassens situation. För systemet gör det ingen skillnad om kapitalisterna är judar eller inte. Alla kapitalister lyder under samma ekonomiska lagar och agerar därefter. I Spanien, ett land där det inte fanns några judiska kapitalister (judarna hade fördrivits 1492), var fattigdomen, hungern och arbetarnas exploatering ändå bland de värsta i Europa, på grund av landets ekonomiska situation. Som vi vet kulminerade klasskampen i Spanien i ett inbördeskrig mellan arbetarna och fascisterna. De spanska fascisterna var tvungna att hitta andra demagogiska slagord. Det är intressant att notera att de Gaulle för närvarande inte använder sig av antisemitism.

Många människor, även inom arbetarrörelsen, tror fortfarande på myten att judarna kontrollerar landet. Det är därför avgörande för varje klassmedveten arbetare att känna till de faktiska omständigheterna kring judarnas verkliga position i det brittiska samhället, för att kunna bekämpa den sjukdom som antisemitismen utgör.

I Storbritannien och Nordirland finns det endast 370 000 judar i en total befolkning på 48 miljoner. Det vill säga, det går 7 judar på 1 000 icke-judar, eller de utgör mindre än en procent av befolkningen.

Landets ekonomi kontrolleras av storbankerna tillsammans med försäkringsbolagen. Ändå finns det inte en enda jude i Bank of Englands ledning, vare sig bland styrelseledamöterna eller bland de verkställande cheferna. De fem största bankerna har sammanlagt 150 styrelseledamöter, och av dessa är endast 4 judar.

På den internationella finansarenan är J.P. Morgan & Co. världens största bankföretag. Inte heller här finns det några judiska delägare eller en enda jude i ledande ställning.

Börsen, som spelar en central roll i handeln med aktier och andelar och som många småföretagare ser som ett mystiskt maktcentrum, sägs enligt fascisterna vara dominerad av judar. Men i verkligheten finns det bara en enda jude i kommittén för börsen.

Innan järnvägarna nationaliserades, hade LMS 18 styrelseledamöter, LNER 22, GWR 20, Southern 16 och LPTB 7. Av dessa var endast en jude och en annan var av judisk härkomst, även om hans familj hade varit kristen i flera generationer.

I Storbritannien finns det totalt 116 dagstidningar och 17 söndagstidningar. Trots myten om att judarna kontrollerar pressen fanns det bara en jude som var chef för en tidningskoncern; han var ordförande för Daily Herald men är nu avliden.

Gaumont-British och Odeon-företagen styrdes en gång av judar. De har nu övergått i J.A. Ranks händer, den mest inflytelserika personen inom filmindustrin, som styr över cirka 600 biografer och praktiskt taget alla stora filmstudior. Det tredje storföretaget, ABC, har aldrig ägts av judar.

En annan fascistisk lögn som fått fäste bland vissa bakåtsträvande delar av befolkningen är att judarna kontrollerar regeringen och parlamentet. I verkligheten finns det inte en enda jude i kabinettet. Det finns bara 28 judiska parlamentsledamöter av totalt 640. De fyra judiska regeringsmedlemmarna är Shinwell, Silkin, George Strauss och Lord Nathan, men ingen av dem är för närvarande medlem av kabinettet. (A.J. Cummings, News Chronicle, 11 november 1947)

Det är en vanlig uppfattning att judarna dominerar alla aktiviteter på den svarta marknaden. I verkligheten är den överväldigande majoriteten av åtal mot både stora och små affärsmän för brott på svarta marknaden inte riktade mot judar eller personer med anknytning till judiska företag. Den kapitalistiska pressen riktar uppmärksamheten mot de fall där judiska brottslingar är inblandade just för att skapa ett intryck av att de dominerar den svarta marknaden. Profitörer, oavsett om de är judar, icke-judar, irländare eller skottar, utnyttjar alla möjligheter till extra vinst, oavsett om deras transaktioner är lagliga eller inte. Kapitalismens hela historia bevisar detta. Plundringen av Indien, Kina och Afrika utfördes inte av judar. Slavhandeln drevs av religiösa herrar, varav en av de mest ökända döpte sitt fartyg till Jesus!

Visst spelar judar en roll i affärslivet. Men i Storbritannien finns det i de avgörande branscherna knappt något judiskt kapital alls. Inom järn-, stål-, gummi-, kemikalie-, verkstads- och bilindustrin, inom sjöfarten, samt före nationaliseringen inom kol- och järnvägsindustrin, är det judiska kapitalet obetydligt. I de stora vapenföretagen som Vickers finns inget judiskt kapital. Men i vissa sekundära industrier, där judar traditionellt har varit koncentrerade i olika länder, spelar det judiska kapitalet en viktig roll. Men inte ens här är det inte dominerande.

Några fakta: I skräddarbranschen är en fjärdedel av den totala handeln i judiska händer, i möbelhandeln en sjundedel, i juvelhandeln en femtedel, i stövel- och skohandeln en åttondel, två tredjedelar av pälshandeln, men bara elva procent av el- och radiohandeln, och mindre än sju procent av kosmetikhandeln. I livsmedelsbutiker ägs en sjättedel av handeln i London av judar, men bara en sextondel i provinserna.

Inom skräddarbranschen är Montague Burton’s ett judiskt företag. Fifty Shilling Tailors är icke-judar. Inom basarhandeln är Woolworths, som äger 762 filialer med ett kapital på 12 000 000 pund, ett icke-judiskt företag. Marks and Spencer är ett judiskt företag som äger 236 filialer med ett kapital på 3 950 000.

Vad beträffar butikskedjor ägs kooperativen, som är en del av arbetarrörelsen, av arbetarna. Kooperativen är den största butikskedjan i landet. Det finns 92 butiksgrupper med ett kapital på 150.000.000 pund. Textilhandeln utgör ungefär en tredjedel av det investerade kapitalet. Hälften kontrolleras av icke-judiska företag (Harrods, Selfridges, John Lewis och Barkers). Unilever Combine, som dominerar dagligvaruhandeln, består inte, som man ofta tror, helt och hållet av judiskt kapital. Det enda judiska kapitalet i denna koncern är det som ägs av de holländska judarna, Van den Berghs.

Vad gäller detaljhandeln med dagligvaror och livsmedel kontrolleras inte Home and Colonial Stores, Maypole Dairies och inte ens Liptons av judar. Den största körrkartellen i landet är Union Cold Storage som kontrollerar 5.000 filialer. Detta är ett helt och hållet icke-judiskt företag. Judarna är helt frånvarande i mejeriföretagen: Southern Dairies, United Dairies och Express Dairies är icke-judiska företag. Inom läkemedelshandeln ägs monopolbutikerna – Boots Taylors, Timothy White’s, Savory & Moore’s och Hodders – alla av icke-judar.

Den avgörande delen av all industri kontrolleras av icke-judiskt kapital. Antalet små judiska butiksinnehavare, detaljhandlare och mellanhänder ger en falsk bild av judarnas roll i affärslivet. Inom den avgörande delen av finansväsendet är det judiska kapitalets roll liten. Att eliminera judarna skulle således inte undanröja några av orättvisorna i det kapitalistiska systemet.

Den stora majoriteten av judarna i Storbritannien är, tvärtemot vad många tror, arbetare, främst anställda inom skrädderi, möbelhandel och en ganska stor andel butiksbiträden. Omkring 15 procent av de judar som förvärvsarbetar är sysselsatta inom handel och industri för egen räkning. Av den totala befolkningen är sju och en halv procent sysselsatta inom handel.

Kampen för arbetarklassens frigörelse är inte en kamp mellan raser eller religioner. Det är en kamp mellan klass och klass. Varje spår av antisemitism eller rashat kan inte hjälpa de förtryckta; det kan tvärtom bara gynna utsugarna. Arbetare av alla nationaliteter, religioner och trosuppfattningar måste stå enade mot den gemensamma fienden: kapitalismen.

Översättning: Charlie Sahlin, Miranda Hedlund & Elias Wigerfelt Lans

1. Incitement to Disaffection Act 1934, vanligtvis kallad Sedition Bill, är en lag från det brittiska parlamentet som kriminaliserade försök till att förleda en medlem av Storbritanniens försvarsmakt (HM Forces) från sin ”plikt eller lojalitet mot Hans Majestät”. Övers. anm. ↩︎
2. Ett bålverk är en typ av av­spärrning som fungerar som försvarsverk ur­sprungligen bestående av lod­räta pålar eller dylikt. Övers. anm. ↩︎
3. I samma bok finner vi en förfärlig attack mot Trotskij, som Churchill hatar så bittert för att han byggde upp den Röda armén och var en ledare för oktoberrevolutionen. ↩︎
4. Kartellerna (The Combines) hänvisar typiskt till mäktiga allianser eller sammanslutningar av företag, särskilt under 1800- och tidigt 1900-tal. Dessa karteller var i huvudsak monopolistiska eller oligopolistiska grupper som kontrollerade specifika industrier genom att samarbeta för att minska konkurrensen och fastställa priser. Övers. anm. ↩︎
5. Confederazione Generale dell’Industria Italiana och Confederazione Generale dell’Agricoltura Italiana, vanligtvis kända som Confindustria respektive Confagricoltura, är federationer som bildades 1910 för italienska industri- och jordbruksföretagare. Övers. anm. ↩︎
6. Rhenlandet och Ruhrområdet var viktiga industriregioner som, till följd av en betalningsinställelse till Frankrike i enlighet med Versaillesfreden, ockuperades av belgiska och franska trupper 1926. Detta pågick fram till 1936 då Hitler skickade tyska trupper för att ta tillbaka dessa viktiga industriområden, som en uppfyllelse av sitt extremt populära löfte vilket var en mycket viktig del av att konsolidera opinionen kring Hitler. Övers. anm. ↩︎
7. Den här raden var inte begränsad till Tyskland. Det lilla brittiska kommunistpartiet förespråkade att Labourpartiets möten skulle brytas upp. Pollitt skrev i Daily Worker den 29 januari 1930: ”Det borde inte hållas ett enda Labour-möte någonstans, utan de revolutionära arbetarna i det distriktet borde delta i sådana möten och kämpa mot talarna, vilka de än är, så kallade ’vänster’, ’höger’ eller ’center’. De bör aldrig tillåtas att tala på möten. Detta kommer att leda till att vi hamnar i konflikt med myndigheterna, men det måste göras. Kampen kan inte längre föras på ett passivt sätt.” ↩︎
8. Trades Union Congress (TUC) är en brittisk facklig centralorganisation. Övers. anm. ↩︎
9. Det är speciellt talande att, medan fackföreningsledarna var passiva inför nazismen, lät de sig skrämmas av inbördeskrig. Trotskij skrev i Deras moral och vår: ”Den högsta formen av klasskamp är inbördeskrig, som sliter sönder alla moraliska band mellan de fientliga klasserna.” Övers. anm. ↩︎
10. Ledare för de Konservativa, Labour- respektive Liberala partierna. ↩︎
11. Rösterna hade ingen politisk makt. De var endast till för att mäta stämningen. Originalet säger: ”have the privilege to record yes or no”. Övers. anm. ↩︎
12. Fakta om judarna har hämtats från The Jews in Work and Trade av N. Baron, publicerad av Trades Advisory Council, och Questions and Answers – Facts and Figures of Jewish Economic Life and History. Utgivare som ovan. ↩︎