Dokumentären G – 21 scener från Gottsunda av Loran Batti skildrar hans avsked till platsen han växt upp på – Gottsunda i Uppsala. Batti ger en bild av gängkriminaliteten från gängkriminellas synvinkel, som också är hans barndomsvänner.
Vi får följa Batti när han hänger med sina gamla vänner och bekanta i området. Han hämtar upp en vän som suttit fängslad och lämnar en annan för häktning. Han bevittnar Rasmus Paludans koranbränning och möter då även en före detta klasskompis som nu är polis. Under filmens gång har Batti sprängt in reflekterande samtal med en vän kallad Björnen.
Deras samtal rör allt från den fattiga uppväxten, föräldrarna vars flykt och trauma gjort dem trasiga, bristen på ordentlig vård, separationen detta skapade mellan dem och alla andra, till hur i hela friden det skulle gå att ta sig ut om man ville.
”Ta Gottsunda, vilken stadsdel du vill. Det är en stor tragedi. Det är hemskt. Det finns ingenting positivt i det som har hänt.”
Björnen berättar om bristen på vägar att gå och varför han hamnade i kriminalitet. För vilka kontakter ska du använda? Vem skulle anställa dig? Hur kan du släppa taget om de du älskat sedan barnsben? Hur kan du lämna dem åt deras öde när allt redan har spårat ur?
De borgerliga medierna har skrivit spaltmeter efter spaltmeter om gängkriminalitet under de senaste åren. Men man får aldrig någon förklaring värd namnet. Björnen uttrycker frågan ur de gängkriminellas synvinkel.
“Det finns bara två utvägar här. Man klipps eller man sitter.”
Dokumentären är bitvis väldigt personlig, men Batti målar också upp en helhetsbild av Gottsunda. Han visar oss mänskligheten som består, i såväl glädjefyllda ögonblick som i paniken när någons barn skjutits.
Man ser också suget efter lösningar i samtalen mellan Batti och Björnen.
“Den dagen då det här du kallar orten förstår vad den riktiga kampen är, och man börjar ta hand i hand, som ett brödraskap, som förut… Alltså du vet, alla är ett, det är ingen skillnad. Till och med polisen och ortengrabbarna… Alla är ett. Vad är skillnaden? Alla är samma.”
Denna klassinstinkt är ljusår bättre än politikerna som svamlar om kultur och vill ha hårdare tag – “lösningar” som inte kan göra annat än att förvärra situationen.
Gängkriminaliteten är en direkt konsekvens av kapitalismen, som kräver och skapar såväl fattigdom som drogmissbruk och en ofrånkomlig olaglig drogmarknad. En sådan marknad kan bara försvaras med våld.
På den “lagliga” marknaden har den härskande klassen ironiskt nog inga problem med att skeppa vapen vart än kapitalet visslar. De kommer aldrig att sätta stopp för våldet eller kriminaliteten.
Det är upp till oss ta itu med det här problemet i grunden.