Vid sekelskiftet 1900 står Sverige på tröskeln till en ny tid. Samtidigt som rika affärsmän och industrimagnater silar sina vinster genom landets nya växande fabriker, är det en annan verklighet som präglar vardagen för dem som håller landet igång.
I storstäderna som Stockholm och Göteborg är industrins hjul i konstant rörelse. Arbetarna jobbar 12–14 timmar om dagen i fabrikerna. I små, trånga bostäder i stadens utkant lever familjerna. Många är tvungna att tränga ihop sig i samma rum, flera familjer per lägenhet. Här saknas inte bara komfort, utan även det mest grundläggande – som rinnande vatten och avlopp.
Deras barn driver runt sysslolösa och vissa börjar söka sina egna utvägar ur förorterna. Detta är ligapojkarna, den nya tidens ungdomskriminella som stjäl, slåss och bedrar. I december 1902 beklagar sig Göteborgs-Posten:
”Det är godt om ligapojkar vid våra kajer, där de äro en riktig landsplåga. Särskildt tyckas de ha godt öga till sillen som lossas och lastas därnere. Så fort de komma åt, äro de framme och stjäla sill. Och därvid gå de tillväga med makalös fräckhet.”
(Ur: Göteborgs-Posten 4 december 1902)
I jämförelse med dagens gäng var ligapojkarna lösare organiserade, saknade skjutvapen och hade inte droghandel som huvudsaklig verksamhet. Men gängkaraktären var densamma, som namnet avslöjar, likaså de sociala grundvalarna, som Joakim Palmkvist i Den undre världen: en personlig betraktelse påpekar:
”Inramningen har förändrats, men problemet – att en viss andel unga väljer brottets bana i upplevd brist på andra val, och gör det i kraft av kontakter med likasinnade – är detsamma.”
Fram till våren 1895 härjade Stora Ligan i Stockholm. En stöldliga på omkring 40 unga arbetslösa män som stal allting de kunde komma över. Mat och dryck de kom över fördelades mellan varandra. Kläder och andra föremål byts mot kontanter på pantlånekontor. Ligapojkarna kunde slå till när som helst, mot vem som helst, med eller utan skäl:
”I natt vid ½ 12-tiden inkom å polisstationen vid Spannmålsgatan arbetskarlen August Larsson, boende å Qvillebäcken, blödande ur ett sår å högra handens pekfinger och anhöll bli förbunden. Han berättade att tre okända ynglingar kort förut å Fontänbron utan ringaste anledning omringat honom, hvarefter en af dem drog knif och tilldelade honom ett hugg å handen. De togo därpå till flykten och försvunno inom kort efter att ha sprungit öfver Gustaf Adolfs torg. Han tror sig kunna igenkänna knifhuggaren, om han får se honom.”
(Ur: Göteborgs Aftonblad 23 juli 1898)
Brottsligheten gick långt ner i åldrarna. Många begick sina första brott vid 10–12 års ålder och var “yrkeskriminella” till 18 år. Gustaf Hansson (17 år) och Arvid Jakobsson (18 år) arresterades efter att de stulit en portmonnä, ett par kalsonger och en halsduk. Göteborgs Aftonbladet anmärker att Gustaf har två gånger tidigare som minderårig dömts för stöld och varnades året innan för lösdriveri1. (Ur: Göteborgs Aftonblad 11 maj 1900).
Den borgerliga pressen ropade efter lösningar för att få bukt med ungdomsbrottsligheten. Begränsa alkoholen! Återinför barnarbete! Aga! Återinför Spöstraff! Kalla in militären! – och det bekanta ropet efter fler poliser, fler poliser, fler poliser!
”Flera gånger ha klagomål framställts mot det sätt på hvilket polisbevakning vid Linnégatan är anordnad. För ett par dagar sedan fick ett blodigt slagsmål ostördt passera där på ljusa dagen och i allmänhet är fredliga människors säkerhet för ligapojkar och dylikt ej just så stor i denna del af staden. I lördags kväll vid 12-tiden hade undertecknad tillfällt att åtse ett litet krakel, arrangeradt af några halfsnobbar och en svärm ligapojkar. Mycket folk samlades, men någon polis visade sig icke. Efter ungefär en halftimmas förlopp var dock allt lugnt.”
(Ur: Göteborgs-Posten 2 augusti 1904)
Direktören för Långholmens centralfängelse (Stockholm), menade att endast ett straff hade inverkan på ligapojkarna, prygel.
“(…) De flesta äro mycket rädda för detta straff; ja, det är ofta det enda som åtskilliga af fångarne frukta för. Och just därför att det sällan förekommer, men dock faktiskt är i bruk, verkar det så mycket bättre. Direktören påstod, att dylika bestraffningar inträffa en á två gånger om året. Särskildt med afseende på ligapojkarne hade han iakttagit, att man ej kunde få bukt med dem annat än genom prygel.”
“(…) Bestraffningen tillgår så, att fången får aftaga sina gråa fångbyxor och ikläda sig lättare och svalare sådana af linne; sedan lägges han på en bänk, konstaplar hålla honom i hufvud och ben, och de bestämda slagen appliceras på den köttigaste delen af hans kropp med en tre qvarter lång käpp, en half tum i toppen.”
(Ur: Göteborgs Aftonblad 11 januari 1898)
Idag är inte krav på prygel längre salongsfähigt, men man måste inte gräva särskilt djupt för att finna exakt samma barbariska attityd från högern.
”Det duger inte att rapa floskler, det är dags att Sverige förklarar fullt krig mot varje enskild individ i dessa kriminella gäng”, såsom SD-ledaren Jimmie Åkesson skrev på X. I sitt jultal skröt statsministern Kristersson om hur polisen avlyssnar gängkriminella redan innan brott begås och hur polisen konfiskerar bilar, guldklockor och pengar från gängens
medlemmar och deras anhöriga – utan bevis på brott. Då som nu försöker högern krossa brottsligheten med batong.
Palmqvist berättar hur den unga arbetarrörelsen försvarade ligapojkarna. De svarade högern att det inte alls var pojkarnas bristande moral eller arbetsetik som ledde dem till kriminalitet. De var ett offer för det kapitalistiska systemets orättvisor. De var samhällets svagaste.
“I går anhölls af polisen 14-årige August Larsson, som 17 dennes genom inbrottsstöld i en vindskrubb i huset n:r 3 vid Rosenlundsgatan tillgrep en klädningskjol, värderad till 6 kronor och tillhörig änkefru Charlotta Ulrika Sjöborg. Kjolen pantsatte han för 3 kronor i Majornas Pantaktiebolags kontor.”
“ (…) Den stackars gossen, som var iklädd nästan söndertrasade, tunna kläder, remitterades i dag på e. m. till Gibraltar. Under högljudd gråt bad han att slippa komma på fattigvården, som dylika vanartade ligapojkar mer frukta än fängelset.”
(Ur: Göteborgs Aftonblad 25 januari 1898)
Arbetarrörelsen förklarade att gängkriminaliteten var ett symptom på större samhällsproblem och ojämlikhet. Så länge de rika blev rikare på de fattigaste bekostnad, skulle kriminaliteten fortsätta.
Med arbetarrörelsens kamp för förbättringar, välfärdsstatens framväxt under efterkrigstidens kapitalistiska uppsving, en allmänt höjd levnadsstandard för arbetarklassen – så mildrades också problemen under en period. Med möjlighet till bra bostad, utbildning och jobb, öppnades nya horisonter för de fattigas barn.
När nu alla dessa landvinningar urholkats i tre årtionden, borde det inte förvåna någon att också gängkriminaliteten återkommer, i modern tappning. Även högerns alla påståenden, krav och metoder återkommer, i desto mindre modern tappning. Mot detta barbari finns det bara ett verkningsmedel: kampen för arbetarklassens frigörelse.
- Enligt 1885 års lag anser en lösdrivare en “person som icke har fast bostad, fast anställning, medel till sitt uppehälle och som flyttar från ort till ort, försörjande sig med tillfälligt arbete, tiggeri och dylikt, landstrykare, vagabond, luffare” Dvs. Hans brott var att han var fattig! ↩︎