I sin nya bok sammanfattar Kristofer Lundberg historien av förtryck, massakrer och motstånd i Palestina.
“Spridda över landet, i ruiner och högar av döda kroppar, mellan floden och havet, ligger rester av grusade fredsplaner, hemliga gränsdragningar, tomma löften, toppmöten och lögner om en framtida tvåstatslösning.”
Lundberg, som är ledande i Palestinarörelsen i Göteborg, har gång på gång de senaste åren attackerats med påståenden, det ena mer absurt än det andra. Han har som alla i rörelsen kallats antisemit och terrorsympatisör för att han stöttar palestiniernas självförsvar – och väpnade motstånd.
Vänsterpartiet, vars ledning endast i ord stödjer Palestina, uteslöt honom i oktober bland annat på grund av att han uttryck stöd till palestinas näst största och tredje största sekulära partier PFLP och DFLP och menat att de borde tas bort från EU:s och USA:s terrorlista. Det ger hans nya bok om Palestinas verkliga historia en desto större politisk vikt.
Boken går kapitel efter kapitel igenom olika massakrer som israel har utfört på palestinier sedan 1948. Ilskan kokar när man läser om hur den israeliska ockupationen gång på gång kommit undan med fruktansvärda brott: Deir Yassin-massakern, Tantura-massakern, dödsmarschen i Lydda, Naksa, Bahr el-Baqar-massakern, massakern i Sabra och Shatila, första al-Aqsa-massakern, andra al-Aqsa-massakern, tredje al-Aqsa-massakern…
“I Gazakriget 2008 … uppskattas det att omkring 1400 palestinier dog … medan 13 israeliska medborgare dog.”
“I Gazakriget 2012 … dödades omkring 160 palestinier och 6 israeler.”
“I Gazakriget 2014 … dödades 2200 palestinier och 73 israeler.”
“I Gazakriget 2021 … dödades 256 palestinier och 13 israeler.”
“2023 var det dödligaste året för palestinier redan innan den 7 oktober.”
Mellan skildringarna av massakrer infogar Lundberg kapitel med karaktärsporträtt på viktiga palestinska motståndsledare och kapitel med förklaringar av de olika partierna och de väpnade grupperna som kämpat tillbaka.
Den första intifadan, upproret 1987, var ett utbrott med verklig revolutionär potential, som framkommer tydligt.
“På några veckor hade tiotusentals självorganiserade kommittéer bildats. Det som växte fram var den mest demokratiska rörelse som Palestina skådat. Kommitéerna tog på sig den vardagliga skötseln av samhället…”
Det senaste året har palestinaaktivister attackerats av media och gripits av polis för deras användning av parollen intifada. Det kallas stöttande av terrorism, men här ser vi varför borgarklassens lakejer är så rädda för det historiska arvet. De är rädda för masskamp och revolution.
“En tredje intifada behöver växa fram ur Gazas ruiner, återuppliva den första intifadans masskaraktär, socialistiska kampmetoder och demokratiska principer.”
Att det skulle innebära stöd till terrorism att stå i solidaritet med PFLP, är ett löjligt påstående för den med minsta kännedom om historien. Som Lundberg förklarar blev de terrorstämplade trots att de i femtio år tagit avstånd från terroraktioner som politisk metod.
“Efter 1979 har PFLP som bedriver olika typer av motstånd enbart riktat sina angrepp mot israeliska soldater och beväpnade bosättare. PFLP betonar själva palestiniernas rätt, att som ockuperat folk, ha den av FN erkända rätten att försvara sig med vapen i hand mot ockupationsmakten. En rättighet som även FN ger dem. FN har inte heller terrorklassat PFLP.”
På drygt hundra sidor hinner Lundberg ge en tydlig bild av Israels ockupation och förtryck sedan al-Nakba. Han avslutar med att förklara hur en tvåstatslösning är en omöjlig utopi. Även om man lyckades vinna tillbaka den mark som Israel ockuperat sedan 1967 skulle den sionistiska staten och förtrycket mot palestinierna bestå.
Som han förklarar är slutet på denna ockupation en klassfråga.
“Det israeliska förtrycket mot palestinier är fast inbyggt i det israeliska systemet. Därför är palestinsk befrielse beroende av att i grunden förändra hela statsapparaten, att dagens system avskaffas till förmån för en demokratisk, sekulär stat i hela det historiska Palestina där judar och araber kan leva som jämlikar.
…
Den kraft som kan ge denna historiska möjlighet är regionens arbetarklass.”
Till detta skulle vi bara göra ett tillägg. Det är omöjligt att lösa hundra år av blodiga motsättningar på grundval av allmän fattigdom och misär, som är vad kapitalismen har att erbjuda.
Vi behöver kasta ut imperialisterna och utsugarna, ta kontroll över Mellanösterns rika resurser – så att folken kan förenas frivilligt inom ramen för en gemensam socialistisk federation, där alla nationer och folk gynnas av samarbetet. Det är ingen enkel uppgift, men det är den enda vägen ut ur den nuvarande mardrömmen.