Vapnen har tystnat i Gaza, för tillfället. Efter femton månader har ett avtal om eldupphör inneburit en paus i det skoningslösa folkmord på tiotusentals palestinier och den nästan totala förstörelse av den palestinska enklaven som staten Israel har genomfört.
Det första man bör notera är att palestinierna varken böjde sig eller gav upp, trots att de stod praktiskt taget försvarslösa under en oavbruten anstormning från en av världens dödligaste militära maskiner. Israel å andra sidan, med sina jaktplan, bombplan, missiler, stridsvagnar, drönare – och sitt stöd från den amerikanska militären och andra västliga militärer – lyckades inte genomdriva något av sina uttalade krigsmål. För att parafrasera Henry Kissinger, har de förlorat kriget eftersom de misslyckades med att vinna det. Detta har viktiga konsekvenser som måste analyseras.
Till en början kommer stilleståndet utan tvekan att leda till en känsla av lättnad bland palestinierna och de miljontals arbetare och ungdomar som har stått solidariska med dem. På samma sätt kommer många israeler att fira slutet på fientligheterna och den instabilitet de medför, liksom att gisslan återvänder. Lättnaden hindrar dock inte att man ställer sig den kritiska frågan: vad var allt detta värt? Och gör det att slutet på det årtionden långa förtrycket av palestinierna kommer närmare?
Förstörelse
Efter att ha tillbringat 15 månader med att stödja, finansiera och beväpna den israeliska krigsmaskinen var Joe Biden och andra europeiska ledare snabba med att gratulera sig själva och cyniskt glädjas över utsikterna till fred. Men vilken fred är det egentligen som dessa människor har hjälpt till att förbereda för palestinierna?
Efter ett års obevekligt bombardemang är omfattningen av förstörelsen i Gaza inget annat än katastrofal. Den officiella dödssiffran är över 46 000, varav 13 000 är barn. Detta är dock en underskattning av blodbadets verkliga omfattning. I en studie som publicerades i The Lancet, en respekterad medicinsk tidskrift, uppskattas att det verkliga antalet direkta och indirekta dödsoffer i oktober 2024 sannolikt översteg 70 000 och att det – också enligt The Lancet – mycket väl kan vara över 186 000.
Utöver den omedelbara förlusten av människoliv har kriget orsakat djupa sår i Gazas sociala struktur. Över 90 procent av befolkningen, 1,9 miljoner människor, har tvingats lämna sina hem. Sjukvårdsinrättningar har upprepade gånger varit måltavlor, med över 650 dokumenterade attacker, vilket resulterat i att mer än 1000 sjukvårdsanställda har dödats. Utbildningssystemet ligger i ruiner. 95 procent av alla skolor och universitet har skadats eller förstörts, vilket innebär att 660 000 barn saknar tillgång till formell utbildning.
Enligt FN fick i januari 96 procent av alla barn under två år inte i sig de näringsämnen de behöver. Totalt drabbades 345 000 Gazabor av katastrofal livsmedelsbrist och 876 000 av akut osäker livsmedelsförsörjning.
I ett BBC-program nyligen gavs en skrämmande bild av det dagliga livet i Gaza, där familjer letar i sophögar efter rester som kan säljas för att få mat, och barn tvingas göra sina behov utomhus, utsatta för attacker från vildhundar.
Krigets sammanlagda effekter sträcker sig långt bortom fysisk förstörelse. Den utbredda undernäringen, de kollapsade sanitära systemen och det psykologiska trauma som befolkningen utsatts för, kommer att få bestående konsekvenser i generationer framöver.
Överenskommelsen
I enlighet med den röda tråd som löper genom denna konflikt, illustrerar själva avtalet om eldupphör – och det sätt på vilket det kom till stånd – den kallblodiga cynismen hos den israeliska imperialismen och dess uppbackare i väst.
I avtalet beskrivs en process i tre faser som syftar till att ta itu med viktiga frågor och återställa stabiliteten. Den första fasen handlar om en fångutväxling, där 33 israeliska fångar släpps i utbyte mot cirka 1700 palestinier. Bland de som ska släppas finns över 1000 personer som hållits fängslade utan åtal eller rättegång efter den 7 oktober 2023. Ändå kallas de som hålls fångna av Hamas för ”gisslan” och de israeliska fångarna för ”fångar” av västpressen, men de var också gisslan. Israel kommer också att börja dra tillbaka sina trupper från befolkade områden i Gaza, och Rafah-övergången till Egypten kommer åter att öppnas för humanitärt bistånd.
Den andra fasen syftar till ett fullständigt israeliskt tillbakadragande från Gaza och frisläppandet av alla kvarvarande israeliska fångar. Och slutligen – om vi någonsin kommer så här långt! – kommer det att finnas en tredje fas där kropparna efter de israeliska fångar som dött återlämnas och en långsiktig återuppbyggnadsplan för Gaza verkställs.
Men detta väcker några viktiga frågor. Avtalet är i allt väsentligt exakt samma avtal som Hamas gick med på redan i maj 2024! Även om Israel förhalade det hela kom båda parter överens om detta i somras, men Netanyahu satte käppar i hjulet genom att insistera på att Israel inte kunde dra sig tillbaka från Philadelphiakorridoren på gränsen mellan Gaza och Egypten.
Netanyahu hävdade att detta var kritiskt för Israels nationella säkerhet. Men det avtal som man enades om i helgen innehöll faktiskt just ett tillbakadragande från Philadelphiakorridoren. Det var hela tiden inget annat än en ursäkt. Detta har avslöjat den israeliske premiärministerns cyniska beräkningar, som hänsynslöst drivits av skäl som rör personlig och politisk överlevnad – vilket inte undgått familjerna till den israeliska gisslan.
Vid en presskonferens i Vita huset för att tillkännage avtalet vägrade Joe Biden att erkänna Donald Trumps roll i att säkra avtalet: ”Är det ett skämt?”, sade han. Faktum är dock att Biden inte hade något att göra med att avtalet slutligen kom till stånd. Det säkrades enbart genom Donald Trumps ingripande – innan han ens hade tillträtt sitt ämbete!
För Trumps räkning agerade hans sändebud Steven Witkoff, en miljardär och fastighetsutvecklare som är en nära allierad. Witkoff hade ingen officiell ställning, men han drev inte bara igenom att avtalet skulle slutföras i Qatar, där förhandlingarna ägde rum, utan tvingade också Israels premiärminister Benjamin Netanyahu på ett oförskämt och bryskt sätt att underteckna det utan dröjsmål.
Detta är grundläggande fakta: Donald Trump lyckades på några dagar få till stånd ett avtal som Bidenadministrationen inte lyckades få till stånd på över åtta månader. Det framgår tydligt av detta att Biden inte hade någon avsikt eller särskild önskan att göra en verklig ansträngning för att förmå Israel att avbryta sitt krig.
De talade om fred, samtidigt som de beväpnade Israel till tänderna och gav landet allt stöd det bad om. Totalt spenderade USA 17,9 miljarder dollar på militärt stöd till Israel från oktober 2023 till oktober 2024. Amerikanska och brittiska styrkor stöttade Israel med underrättelseinhämtning och målförvärv. Västvärldens regeringar bildade en politisk enhetsfront till Israels försvar.
I klartext har alltså Washington och dess europeiska lakejer ingått i Israels krigskoalition och inte haft för avsikt att tvinga Netanyahu till en uppgörelse. Detta var en central del av Bidens utrikespolitik: att USA med kraft måste försvara varje utmaning mot landets eller dess allierades dominans var som helst i världen.
Vad som än händer får det därför inte se ut som om USA retirerar, och om landet någon gång utsätts för påtryckningar måste det bara slå tillbaka hårdare. Men att slå tillbaka hårdare för att visa upp den amerikanska imperialismens makt ledde bara till en uppvisning av dess begränsningar.
Seger eller nederlag
Trots den överväldigande militära styrka som sattes in mot Gaza misslyckades Israel med att uppnå sina viktigaste krigsmål, som var att krossa Hamas och återlämna gisslan. Hamas är än idag en stark kraft som kan orsaka förluster för israeliska trupper och avfyra raketattacker. Under tiden har kriget kraftigt radikaliserat palestinska ungdomar som är redo att fylla på organisationens led.
”Vi befinner oss i en situation där Hamas återuppbyggnadstakt är högre än den takt med vilken IDF utplånar dem”, sade Amir Avivi, en pensionerad israelisk brigadgeneral, till Wall Street Journal.
Det är inte bara så att Hamas inte är utplånat, utan de har även full kontroll över Gaza, från vilket Israel har gått med på ett fullständigt tillbakadragande. I och med tillbakadragandet från Philadelphiakorridoren och återupptagandet av handel och bistånd rullas situationen, med tanke på vem som styr Gaza, tillbaka till exakt hur den var den 6 oktober 2023. Med andra ord är det ett totalt misslyckande för det israeliska uppdraget och en förödmjukelse för den israeliska staten. Vid en viss punkt måste detta leda till att kritiska frågor ställs i Israel.
Officiellt hävdade Netanyahu att kriget var nödvändigt för att få tillbaka gisslan, men vi kan ändå se att kriget inte alls fick tillbaka gisslan. Det är uppenbart att detta krig i stor utsträckning utkämpades och ständigt förlängdes som ett sätt för Netanyahu att behålla sitt eget grepp om makten och för att undvika de korruptionsfall som väcktes mot honom.
Under tiden har Israel betalat ett pris. Officiellt dödades minst 400 israeliska soldater och uppemot 6000 skadades. De verkliga siffrorna är dock mycket högre och tar inte hänsyn till PTSD och andra psykiska trauman som sköt i höjden bland soldater som deltog i kriget. Samtidigt står det klart att många i gisslan dog medan Netanyahu var upptagen med att förhindra alla uppgörelser.
Sprickor i rustningen
Även om det var Trump som fällde avgörandet, är det uppenbart att krigströttheten inom den israeliska försvarsmakten också spelade en roll. Stödet för kriget var fortfarande stort, men den inledande stämningen av krigshysteri hade börjat försvinna. Detta framgick tydligt av att antalet reservister som dök upp efter att ha blivit inkallade sjönk från nästan 100 procent i början av kriget till 75-85 procent i november förra året.
Haaretz har publicerat en rapport om den ökande oron bland reservisterna. Enligt en undersökning skulle ”endast 56 procent av judarna uppmuntra en familjemedlem som redan har tjänstgjort i reserven att göra det igen”. Enligt samma undersökning från augusti var det faktiskt bara ”57 procent av de judiska israelerna som skulle uppmuntra sina barn att överhuvudtaget ta värvning.” Och ”från juni till november fördubblades nästan den andel som sade att de inte skulle uppmuntra dem (från 7,5 till 13 procent).”
En högre officer som intervjuades av tidningen upprepade svårigheterna med att få soldater att åka till Gaza och sa att ”det blir värre – det finns allt mindre en känsla av att det finns en slutpunkt”.
En reservist som tjänstgjort i tre omgångar kom med en rad anmärkningsvärt avslöjande kommentarer:
”Det finns en allmän känsla av att strukturen inte håller. Disciplinen är inte vad den borde vara. Vi känner inte att det finns en plan för dagen efter och för nästa dag. Det är inte särskilt tydligt vad vi gör – det finns en känsla av att varje divisionschef gör vad han tycker, eftersom det finns ett slags tomrum. Om soldaterna frågar säger de: ’Det är komplicerat, du förstår inte.’”
Det är allvarliga ord från soldater som skulle komma att utsättas för en enorm press att upprätthålla en enad front runt armén. Officiellt utkämpades kriget för att krossa Hamas och befria gisslan, men soldaterna på marken såg en annan verklighet:
”På sommaren hade soldaterna mycket mindre tilltro till de viktigaste krigsmålen, och det gjordes inga framsteg med gisslan.”
I själva verket dog gisslan på grund av IDF:s agerande:
”Vi fick känslan av att vi inte gör något bra. Sedan hade vi operationer [vars syfte] vi inte förstod, […] människor dödas i dessa operationer, och vi förstod inte taktiken eller strategin.”
Detta är allvarliga varningssignaler för den israeliska härskande klassen, som förlitar sig på myten om sin stat och i synnerhet dess militär som en allsmäktig försvarare av det judiska folket. Båda dessa påståenden har allvarligt skakats av de senaste 15 månadernas konflikt.
IDF misslyckades inte bara med att besegra Hamas i Gaza, utan dess aggression öppnade dörrarna för vedergällning från Hizbollah i Libanon, från houthierna i Jemen och från Iran, som överväldigade Israels missilförsvar i en övertygande styrkedemonstration i oktober. Faktum är att det israeliska försvaret inte ens kunde stoppa Hamas raketattacker som fortsatte under hela konflikten.
Under tiden har den israeliska ekonomin drabbats hårt. Enligt Bank of Israel kan Israels krigsrelaterade kostnader från 2023 till 2025 komma att uppgå till 55,6 miljarder dollar, en kostnad som motsvarar 10 procent av BNP. De långsiktiga utsikterna för Israels högteknologiska ekonomi i ett tillstånd av ökande instabilitet ser inte bra ut. Sektorn är beroende av en välutbildad ung arbetskraft i yrkesverksam ålder, som har påverkats särskilt mycket av kriget. Allt detta kommer att driva Israel ned i en spiral av successivt fördjupade kriser som gradvis kommer att underminera sammanhållningen i det israeliska samhället.
Ingenting har alltså lösts. Långt därifrån. Israel är mer utsatt och bräckligt än före kriget. I själva verket är detta ett nederlag. Men skadan är inte bara materiell. Det som har lidit är den reaktionära idén att endast en starkt militariserad stat kan garantera de israeliska judarnas säkerhet och välbefinnande. Utan denna lögn skulle den israeliska härskande klassen inte ha kunnat upprätthålla sig själv i åtta decennier.
Verkligheten visar oss att det är precis tvärtom. Israels aggressiva hållning leder i allt högre grad till att aggression och oordning förs in i själva Israel. Som Haaretz olycksbådande konstaterade:
”Krigets motvind motarbetar moralen på lång sikt. Om kriget slutar i morgon kommer Israel att behöva åratal för att återuppbygga sitt eget sociala och uppenbarligen militära kontrakt. Om kriget återupptas nästa dag kommer den sjunkande moralen att sprida sig.”
Kris för regimen
Netanyahu och hans flygel av den israeliska härskande klassen har utan tvekan lidit ett nederlag som de själva orsakat. Hans projekt har förkastats och han har förödmjukats av Donald Trump, som han hävdade var en pålitlig allierad.
Så kunde ha varit fallet, men Donald Trump är först och främst allierad med sig själv och den amerikanska imperialismen, och ett oändligt krig i Mellanöstern passar inte hans syften. Hur mycket Netanyahu än slingrade sig visade Trump honom vem som är den verkliga mästaren i detta förhållande. Utan amerikanskt militärt och ekonomiskt stöd skulle den israeliska staten snabbt falla sönder.
Trump har utan tvekan utlovat en rad eftergifter i utbyte mot att Netanyahu sväljer avtalet om eldupphör, men det förändrar inte det faktum att det är en förödmjukande tillbakagång för den israeliska imperialismen.
Naturligtvis finns det ingen garanti för att israelerna kommer att hålla fast vid sina ord. Utan tvekan kommer den reaktionära bosättarrörelsen och dess partier, som har varit viktiga allierade till Netanyahu, att driva på för ett förnyat krig i ett visst skede.
En av deras främsta företrädare, den högerextrema nationella säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir, har redan avgått från Netanyahus koalitionsregering. Detta ger honom minsta möjliga parlamentariska majoritet, vilket ökar det inflytande som andra partier i koalitionen har. Den högerextrema finansministern Bezalel Smotrich sitter kvar i regeringen, men har hotat att avgå om kriget inte återupptas efter den inledande 42-dagarsfasen av vapenvilan. Men om de fortsätter med denna linje kommer alla de motsättningar som hittills har ackumulerats bara att växa och därmed förbereda en djupare kris längre fram.
Å andra sidan har vi attityden hos en betydande del av stadsbefolkningen som alltid hatat Netanyahu, bosättarna och högerflygeln. När dimmorna skingras och den extrema krigshetsen i viss mån avtar kommer många i detta skikt att tvingas förhålla sig till en ny verklighet. I detta sammanhang kommer en del att börja leta efter en alternativ väg framåt – en väg som skiljer sig från militarism och imperialism – och därmed komma i konflikt med den israeliska sionismens etablerade normer.
Här ser vi konturerna av sociala konfliktlinjer, som kommer att breddas i framtiden och som vid en viss tidpunkt också kan få en klasskaraktär.
Kris för den västerländska imperialismen
Sedan krigets början har vi gång på gång sagt att västvärlden är medskyldig och direkt delaktig i den israeliska imperialismens brott. De stöttade kriget mot Gaza ekonomiskt, militärt och politiskt. De ställde sig helt och hållet bakom Israel för att visa hela världen den västerländska imperialismens makt. Och ändå blev resultatet det rakt motsatta. Vad vi har är ett nederlag, inte bara för Israel, utan för USA-imperialismen, det kollektiva väst, liksom för det liberala politiska etablissemanget.
Trots alla försök kunde den israeliska militärapparaten, med stöd av sina mäktiga allierade, inte mala ned det palestinska motståndet. Detta är en skarp påminnelse om begränsningarna hos den västerländska imperialismen, som drabbades av ett liknande öde i Irak och Afghanistan, och som står inför ett ännu större nederlag i Ukraina.
Kriget har piskat upp ett utbrett missnöje i USA, där miljontals arbetare och ungdomar vände Demokraterna ryggen på grund av deras krigshetsande. Detta var en viktig faktor i kollapsen av stödet för Demokraterna och valet av Trump, som lovade att göra slut på de ändlösa krigen. Huruvida han faktiskt kommer att göra det är förstås en helt annan sak.
Trumps utrikespolitik är ett erkännande av den amerikanska imperialismens begränsningar. I stället för att trappa upp en kontraproduktiv militär maktdemonstration är han benägen att dra sig tillbaka, göra eftergifter och skydda den amerikanska kapitalismens kärnintressen. Ett krig mot Gaza som inte går att vinna och en destabilisering av Mellanöstern hör inte till dessa. Amerika först, resten av världen i andra hand. Åtminstone verkar det vara hans mål. Huruvida han lyckas eller inte är en annan sak.
I grund och botten innebär detta en partiell reträtt för USA-imperialismen, vilket kommer att få långtgående konsekvenser. Viktigast av allt är att det kommer att påverka medvetandet hos miljontals människor i USA och västvärlden. Alla idéer om västvärldens moraliska överlägsenhet och makt blir alltmer exponerade för varje bakslag. Detta bidrar till krisen för det liberala etablissemang som har kontrollerat Washington och de europeiska huvudstäderna under hela efterkrigstiden.
De har framställt sig själva som upprätthållare av principerna om demokrati, mänskliga rättigheter och internationell rätt. Men för allt fler människor blir det för varje dag tydligare att dagens liberalism är reaktionens källa, och att deras ”regelbaserade ordning” är en cynisk bluff som är avsedd att dölja deras barbariska imperialistiska egenintressen.
Det är dessa damer och herrar, välklädda och ibland till och med vältaliga, utbildade vid toppuniversitet med inövade polerade leenden och förfinade manér, som är källorna till den mest reaktionära politiken utomlands såväl som hemma.
Det är de som skär ned på vinterbränsletilläggen för fattiga äldre i Storbritannien samtidigt som de skickar miljarder för att utkämpa krig i Ukraina och Gaza. Det är de som skär ned på sjukvården och andra välfärdsutgifter samtidigt som de lägger tusentals miljarder på militarisering. Och det är de som talar om demokrati samtidigt som de förföljer människor som står upp för palestiniernas rättigheter. Det är inte konstigt att varje land bevittnar en motreaktion mot dessa krafter.
Och det är just denna motreaktion, det vill säga den ökande klasskampen i väst, som ger hopp om palestinsk frigörelse. De palestinska massorna har visat en enastående motståndskraft och kampanda. Men vi måste se verkligheten i vitögat. Israels krig har misslyckats, men den palestinska befrielsekampen har inte vunnit. Den har inte lyckats lösa någon av de grundläggande frågor som den ställt.
Palestinierna har nu sjunkit ännu djupare ned i barbariets avgrund, från vilken ingen verklig fred kan komma. De har reducerats till små enklaver av fattiga, lätt beväpnade grupper som står inför en mäktig högteknologisk militärstat. I en rent militär kampanj kan den sionistiska staten inte störtas.
Det bästa sättet att slå till mot Israel är å ena sidan att dela upp den sionistiska staten längs klasslinjer med en vädjan till alla de israeler som under den kommande perioden kommer att börja tvivla på Israels nuvarande inriktning och bryta med sin egen härskande klass, och å andra sidan att slå till mot israeliska vapenleveranser, finansiering och politisk täckmantel som kommer från väst. Palestiniernas öde är därför i dag mer än någonsin sammanflätat med den globala arbetarklassens öde. En kamp för att göra slut på den sionistiska staten Israel och för ett verkligt fritt Palestina är samma sak som kampen mot kapitalismen i väst, och i synnerhet i Förenta staterna. De två kamperna måste kopplas samman.
Världskapitalismens kris eldar på klasskampens lågor överallt. I denna kamp kan arbetarna och de fattiga bara förlita sig på sina egna krafter. Men om de står enade kan ingenting stoppa dem. Kampen för ett fritt Palestina börjar med kampen mot kapitalism och imperialism på hemmaplan.