Det kapitalistiska systemets misär skapar nya kommunister för varje dag som går. Nedan följer några brev som skickats in till Revolution, där personer berättar vad som fick dem att bli kommunister.
Så blev jag kommunist
Jag såg de allt större klassklyftorna i samhället, men inget parti representerade mina intressen.
Vänstern kommer med tomma lovord vart fjärde år för att sedan sitta och rulla tummarna – de har för länge sedan slutat bry sig om vanliga människors intressen. Saker som bättre skola, sjukvård och välfärd kan man inte längre lägga pengar på, men att spendera miljarder på militären går hur bra som helst.
Överallt ser vi människor i misär, människor som måste kämpa bara för att överleva. Miljön är i en katastrofal kris, men vi gör inget åt det för att det inte är ”lönsamt”. Även fast vi producerar mer än nog mat för att mätta alla människor på jorden har vi världshunger.
Varför? För att det inte är ”lönsamt”. Samtidigt så ser man dessa översittare som lever i extrem lyx. Det är tydligt vad problemet är: kapitalismen. Så blev jag kommunist.
-Benjamin, Örnsköldsvik
Från höger till kommunist
Under stora delar av min uppväxt har jag fått höra massor av lögner om kommunism. Det är därför inte så konstigt att jag växte upp och sympatiserade med högerpolitik.
Det började när jag var ungefär 12-13 år gammal. Valet 2018 började märkas av rejält och det var mycket debatt i luften. Det var också då som Ben Shapiro, Charlie Kirk, Jimmie Åkesson, Gustav Kasselstrand och flera andra högerextrema röster lät som högst.
Deras snabba tal, enkla ”gotcha”-argument och ”intelligenta” beteende gjorde att jag föll för deras politik. Jag minns hur jag gick runt med mycket avsky och förakt i kroppen eftersom högern hade lurat mig till att tro att invandrare förstör vårt land. I själva verket är det kapitalisterna som förstör, inte bara vårt land, utan alla länder i världen.
I samband med att jag blev äldre och mognade, samt att jag började träffa en större skara folk, ledde det till att jag började reflektera över mina åsikter och min ideologi. Det gjorde även att jag blev mer öppen för vänsterpolitik.
Jag började som många andra med att vara socialdemokrat och med tiden vänsterpartist. Till slut kände jag att dessa mainstreampartier inte var vänster på riktigt och jag ville ha en mer radikal förändring. Jag hade under denna tid lagt märke till många klistermärken och affischer som löd ”Är du kommunist? Organisera dig!”. Jag visste inte det då men detta var min första interaktion med RKP.
Jag var länge partilös och kallade mig inte för kommunist än, men jag var inte heller nöjd med de andra alternativen som fanns. Till slut hittade jag RKP på Instagram och började följa partiet. De tog kontakt med mig och frågade om jag ville komma på deras första maj-manifestation i min hemstad Karlstad. Jag var först osäker men bestämde mig för att gå – det bästa beslutet jag har tagit.
Sommaren 2024 gick jag officiellt med i partiet och hjälper nu till med att bygga
RKP Halmstad sedan jag flyttat hit för studier. Om du är kommunist men inte har anslutit dig än: gör det nu! Du är viktig för kampen för att krossa kapitalismen en gång för alla!
-Vera Vannemyr, RKP Halmstad
Varför jag gick med i RKP
Jag är född 1985. Min pappa var kommunist. Det har alltid varit självklart för mig att vara vänster (vad nu det betyder). Under min uppväxt upplevde jag att det var socialt oacceptabelt att kalla sig kommunist – det var 90-tal, muren hade fallit och ”historien hade tagit slut”. Liberalismen hade segrat.
Jag tog mig igenom 90-talet och början på 00-talet genom att lyssna på Doktor Kosmos, demonstrera med syndikalisterna på första maj och rösta på Vänsterpartiet. 2010 slutade jag rösta. Jag började studera på universitet. Jag försökte ta till mig identitetspolitiken, eftersom det var det mest radikala som erbjöds. Besvikelsen med vänstern växte. Jag förstod att identitetspolitiken var omöjlig.
Jag kände mig mer och mer ensam och politiskt deprimerad. Det fanns ett vakuum på vänsterkanten. Efter riksdagsval hamnade jag i en svacka. Jag kände en djup kunskapstörst och funderade på om jag inte skulle börja läsa filosofi på universitetet. Jag ville förstå världen. Frustrationen över politikernas hyckleri och lögner, och över kapitalismens uppenbara motsägelser, växte. Var det bara jag som såg att kejsaren var naken?
Efter den 7 oktober 2023 och Israels vanvettiga svar på Hamas attack blev min flickvän allt mer förtvivlad. Varför tilläts Israel fortsätta? Hon, som aldrig demonstrerat, tog med sig barnen på en palestinademonstration. Jag var för desillusionerad för att följa med.
När hon kom hem sa hon att hon hade pratat med någon från ett kommunistiskt parti. Det är väl stalinister eller maoister förstås, tänkte jag, håll dig borta från dem! Men hon gick på ett möte och kom hem och berättade. Jag var skeptisk och ställde frågor, men hon gav bra svar. Hon gick med i RKP, som då hette Revolution. Jag gick på ett möte, och sen på ett till. Sen gick jag också med.
Jag är själaglad att ha hittat en politisk organisation som tar teori på allvar, vilket gör det möjligt att hålla kursen även när det blåser hårt. Ett parti där den politiska nivån är hög hos samtliga medlemmar. Som tar arbetarstyre på allvar och inte ryggar för att säga att det enda sättet att uppnå det är genom revolution.
Med de marxistiska verktygen blir världen begriplig, och RKP är, mig veterligen, den enda organisation som använder och utbildar sina medlemmar i marxistisk teori. Det finns ett vakuum på vänsterkanten, och RKP är partiet som kommer att fylla det.
-AO
Och ett brev vi fick in en vecka efter Kommunism & revolution, från en ny medlem i Revolutionära kommunistiska partiet.
Från hjärtat
Kära kamrater,
Det har nästan gått en vecka sedan vi sågs på studiehelgen i Stockholm, men jag kan inte sluta tänka på det.
Jag gick med i partiet för drygt fyra månader sedan efter att ha träffat en kamrat på en palestinademonstration. En fana fångade min blick – jag läste “Revolutionära kommunistiska partiet”. Jag gnuggade mig i ögonen. Jag kunde inte tro mina ögon. Jag drogs till den som stål till en magnet, och ställde en fråga till honom som jag nu känner som Pär: ”Vem fan e ni?”
Jag hade varit anarkist i nästan hela mitt liv, och varit skeptisk mot nästan alla politiska grupper och ideologier. Trots att jag hittills varit introvert och ovillig att delta i grupper och aktivism, bestämde jag mig för att börja engagera mig politiskt och organisera mig med andra som tar kampen mot kapitalismen på största allvar. Det var strax efter att folkmordet i Gaza inleddes – jag kände att nu får det räcka! Jag vägrar acceptera detta! Jag behöver en organisation.
Först försökte jag att organisera mig med andra anarkister. Jag tror ni kanske kan föreställa er hur det gick. Utan en omfattande, vetenskaplig och enande teori – men med atomiseringen i isolerade individer – blir anarkismen besegrad, med öar av förvirrade aktivister med motsägelsefulla teorier och föreställningar som inte leder någon vart.
Till följd av det misslyckandet gick jag med i ett par palestinska grupper och hoppades att de åtminstone skulle ta kampen mot imperialism någorlunda på allvar, men jag fann inget mer än bara demonstrationer. Jag var nära att falla tillbaka i min långvariga depression som har varat i så många år. “Det var det”, tänkte jag. Kändes som en förbannelse och jag var nära på att ge upp tills fanan fångade min blick.
Ordet ”revolution” drog mig till sig som en magnet. Jag bytte kontaktuppgifter med Pär och tre veckor senare gick jag med i partiet.
Alla ni skickliga och mänskliga kamrater väcker glöd och ger ett förnyat hopp i dagens dystopiska ordning. Ni är gnistan i den internationella ”kommunistiska” rörelsens eld, där bara aska finns kvar av de gamla partierna. Tillsammans väcker vi nytt hopp och gnista i kampen mot den mardröm som det här systemet skapar för mänskligheten.
Detta var en absolut mästerlig skola i marxism, revolution, sociologi och historia, tillräcklig för att kunna uppleva frigörelsens teori i sin allsmäktighet. En lärorik helg, som jag inte funnit motstycke till under åratal av att ha brottats med verkligheten och sökt efter svar. Det går inte att berömma nog.
För första gången efter en lång period av kvävande tystnad, kunde jag höra igen. Den brutala sanningen lät som en symfoni där alla bitar föll på plats.
Men det var inte nog med lärorika och seriösa politiska dialoger och föreläsningar, då vi, fortsatte lördagskvällen ute på en pub med sånger, alltifrån Bella Ciao till De mördades fria republik. Förr drunknade jag i tårar, nu inser jag att revolutionen inte är död, utan i allra högsta grad levande. Jag hörde hemma igen efter så många år av exil.
MVH
-Sorro