Det var det revolutionära och blodiga amerikanska inbördeskriget 1861–1865 som avskaffade slaveriet – och lade grunden för den amerikanska kapitalismens snabba utveckling. I den nuvarande turbulensen väcks dess minnen och traditioner återigen till liv. Som den store romanförfattaren från den amerikanska södern, William Faulkner, uttryckte det: “Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet.”
När vi förbereder oss för revolutioner i en inte alltför avlägsen framtid, måste vi nyktert analysera tidigare revolutioner och kontrarevolutioner: inte bara de inspirerande segrarna, utan även nederlagen och sveken, perioderna av demoralisering och reaktion. Studierna av revolutioner kan inte separeras från studierna av kontrarevolutioner, eftersom dessa processer är dialektiskt sammanlänkade. Vi måste studera dynamiken, motsättningarna och spänningarna mellan och inom klasserna och följa de förändrade klass- och egendomsförhållandena allteftersom de utvecklas i ett givet samhälle.
Som marxister är vi särskilt intresserade av att förstå massornas roll i dessa processer. Gång på gång genom historien har vi sett hur massorna, när djupa klyftor uppstår i samhällets topp, känner en möjlighet och reser sig underifrån för att ta sitt öde i egna händer. Med kraft sätter de sin prägel på historiens gång, även om de inte har en tydligt utarbetad plan eller ett ledarskap som klarar av de uppgifter som händelserna ställer dem inför.
Den första amerikanska revolutionen 1775–1783 – då tretton kolonier vann självständighet från den tidens största imperialistiska makt, Storbritannien – är full av heroiska exempel på masskamp och uppoffringar. Men ingenting i amerikansk historia kan i ren dramatik riktigt mäta sig med inbördeskriget.
Det är inte för inte som Marx kallade det för ”den största händelsen i vår tidsålder”. Engels kallade det för ”det första stora kriget i vår samtidshistoria”. Och Lenin skrev i sin oefterhärmliga polemiska stil att endast en pedant och en idiot kunde förneka ”den enorma, världshistoriska, progressiva och revolutionära betydelsen av det amerikanska inbördeskriget!”
Marx och Engels producerade dussintals extremt insiktsfulla artiklar och brev om dessa händelser, som är väl värda att läsa. Marx skrev till och med ett brev till Abraham Lincoln för Första internationalens räkning, där han gratulerade honom till omvalet 1864 och på ett fint sätt sammanfattade sin bedömning av händelserna: ”Om motståndet mot slavmakten var det reserverade slagordet för din första valkampanj, är det triumferande stridsropet för ditt omval ’Död åt slaveriet’.”
En motsägelsefull process
Revolutioner föregås alltid av perioder då ekonomiska, politiska, sociala och ofta även militära kriser sammanfaller. Liksom jordbävningar och vulkaner är detta icke-linjära processer som härrör från motsättningar och påtryckningar som ansamlas och till slut når en brytpunkt då all den energi som byggts upp under den föregående perioden frigörs.
Massornas styrka är som en naturkraft, som flodvatten som fångats in i en stor damm. När trycket blir tillräckligt stort kan även små sprickor leda till att hela strukturen brister. Utan ett dialektiskt förhållningssätt är det lätt att drunkna i fakta och siffror och inte förstå de mest komplexa sociala fenomen, inklusive krig, revolutioner och kontrarevolutioner.
I grund och botten var det amerikanska inbördeskriget en stor kamp mellan den historiskt progressiva industrikapitalismen i norr och den plantage- och slavägande kontrarevolutionen i söder.
Men även detta är lite förenklat, och vi bör inte närma oss denna eller någon annan sammandrabbning mellan revolution och kontrarevolution på ett ensidigt sätt. I motsats till den officiella berättelsen, var detta inte en monolitisk och enad kamp med slavhatande kapitalister, antirasistiska arbetare och småbönder på ena sidan, och på den andra en enad hord av slavälskande plantageägare och rasistiska fattigbönder.
Det fanns djupa klassmotsättningar på båda sidor, inklusive, naturligtvis, miljontals slavar och hundratusentals förrymda slavar. Det fanns en djupt rotad rasism i alla delar av landet, även bland många abolitionister. Och även om de objektivt sett kämpade mot slaveriet var en majoritet av de vita i norr misstänksamma mot slavar, särskilt mot frigivna slavar, som sågs som konkurrenter om jobb och mark.
Det fanns också stora ekonomiska och kulturella skillnader inom de bredare nordliga och sydliga sektionerna. Till exempel var ekonomin och intressena i Delaware och Maryland i söder inte samma som i Texas eller Mississippi. Detsamma gäller nordliga stater som Massachusetts eller Connecticut jämfört med stater som Wisconsin eller Minnesota, som låg på västra gränsen på den tiden.
Och trots att slavhållningen hade avskaffats i New York decennier tidigare, drog stadens finansmän mer nytta av slavhandeln än något annat. New Yorks borgmästare Fernando Wood föreslog på allvar för stadsfullmäktige att staden skulle förklara sig som en ”fri stad” och agera som en neutral kommersiell länk mellan nord och syd. Wood var kärnan i det ökända Tammany Hall och var angelägen om att intäkterna från slav- och bomullshandeln skulle fortsätta flöda och smörja hjulen för stadens Demokratiska partimaskin.
Inbördeskrigets ursprung kan i slutändan spåras till själva grundandet av USA och den första amerikanska revolutionens ofullständiga natur. Självständighet från Storbritannien hade vunnits, men många av de historiska uppgifter som vanligtvis förknippas med vad Lenin kallade den nationellt demokratiska revolutionen blev inte fullgjorda. En annan revolution – en ytterligare enorm social omvälvning och omstrukturering av hela ekonomin och samhället – var nödvändig för att möjliggöra den amerikanska kapitalismens ohämmade utveckling.
Efter att man i årtionden försökt kompromissa med den delstatsbaserade decentralism som Jefferson och Jackson förespråkat, vann slutligen arvtagarna till Alexander Hamiltons centralistiska federalister under Abraham Lincoln. Kriget ledde till en oöverträffad centralisering för att finansiera och mobilisera de mänskliga och materiella resurser som krävdes för seger: med tullar, skatter, militär värnplikt, den första nationella pappersvalutan och till och med partiell nationalisering av järnvägarna och telegraferna.
Men det som verkligen gjorde inbördeskriget till en revolution var att det inte bara bedrevs ovanifrån. Vanliga arbetare och småbönder i nordstaterna deltog på masskala i kampen för att försvara unionen och i slutändan krossa slaveriet. De gjorde det under unionens och den borgerliga frihetens fana, inspirerade av religiös rättfärdighet och den revolutionära andan från den första amerikanska revolutionens höjdpunkt.
Många var europeiska revolutionärer som hade emigrerat efter de misslyckade revolutionerna 1848. Tvåhundratusen tyska immigranter anslöt sig till unionens armé, och många av dem hade redan fått erfarenhet av revolutionär väpnad kamp. Tiotusentals revolutionärer från Irland och andra europeiska länder anslöt sig också till kampen. Därutöver fylldes nordstaternas led med hundratusentals slavar, som spelade en avgörande roll i sin egen frigörelse – tiotusentals av dem med vapen i hand.
Tillfällighet, nödvändighet och individens roll i historien
För marxister är det en självklarhet att revolutioner ger uttryck för djupgående samhälleliga och ekonomiska motsättningar. Men det exakta resultatet av sådana processer är resultatet av en kamp mellan levande krafter, inklusive otaliga tillfälliga inslag, och är inte på något sätt förutbestämt. Och även om individens roll i historien är obestridlig och kan vara avgörande vid vissa nyckelpunkter i utvecklingen, är det inte den subjektiva viljan hos enskilda deltagare som avgör de huvudsakliga händelsernas gång.
Abraham Lincoln förstod instinktivt detta. ”Jag hävdar mig inte ha kontrollerat händelserna, utan erkänner helt enkelt att händelserna har kontrollerat mig”, konstaterade han. Hans idéer och handlingar utvecklades dramatiskt under inbördeskrigets gång och utgör ett mycket intressant exempel på hur reformism övergår i revolution. Initialt antog han en i huvudsak legalistisk inställning, eftersom han strävade efter att slå ner ett regionalt uppror samtidigt som han upprätthöll status quo, inklusive slaveriet. Han hade endast en hård linje i fråga om att utvidga slaveriet till de nya territorierna.
Till slut tvingades han dock av händelseutvecklingen att föra ett revolutionärt krig för att krossa slaveriet och expropriera slavegendomen. Om han hade begränsat kampen till att återupprätta den gamla ordningen skulle han nästan säkert ha misslyckats. Men när han väl erkände de förändrade förhållandena och lät sig svepas med av strömmen, sporrade han på sitt eget sätt utvecklingen och bidrog till att omvandla den till en fullständigt revolutionär kamp, som i sin tur fick sitt eget liv.
Klass- och egendomsförhållanden
Före inbördeskriget hade kapitalismen varit dominerande i hela landet under mycket lång tid, på båda sidor om Mason-Dixon-linjen. USA hade länge varit en integrerad del av världsmarknaden och under årtiondena efter den första revolutionen hade landets handelskapitalister förvandlats till kapitalistiska fabrikstillverkare och industrialister.
Under samma period hade den i stor utsträckning självförsörjande, oberoende hushållsproduktionen hos bönderna i landets norra delar också förändrats. På grund av en rad ekonomiska och sociala faktorer, framför allt marknadens växande tryck, hade de antingen tvingats bli små agrara varuproducenter eller förlorat sin mark och blivit lönearbetare – eller i vissa fall, stigit till småkapitalistens nivå själva.
Södern hade också sin andel av småbönder, en del med egen mark, andra som arbetade som arrendatorer på andras mark, och ytterligare andra som var jordlösa och arbetade som kringflackande jordbruksarbetare eller bara skrapade ihop en nödtorftig tillvaro i samhällets utkanter. Det fanns en del tillverkning i södern. Faktum är att det hade gjorts medvetna ansträngningar för att utöka denna av rädsla för att vara helt beroende av varor tillverkade i norr.
Men det dominerande utsugningssättet – och det som bidrog mest till sydstaternas ekonomi – var slaveriet, som producerade jordbruksråvaror som kunde säljas med vinst på den inhemska marknaden och på världsmarknaden.
Även om det kapitalistiska produktionssättet var dominerande i landet som helhet, baserade sig alltså den härskande klassen i varje region på olika sorters utsugning, vilket gav dem alltmer skilda prioriteringar och intressen.
Allting vänds till sin motsats
Slaveri hade länge spelat en överdimensionerad roll i det amerikanska kapitalets ackumulation och expansion. De första slavarna anlände till Virginia 1619. År 1790, strax efter att konstitutionen hade antagits, fanns det nästan 700 000 slavar i USA, vilket motsvarade ungefär var sjätte invånare. Därför hade södern i stort dominerat den federala regeringen sedan republiken grundades, trots dess mycket mindre befolkning.
Den industriella revolutionen i Storbritannien och bomullsfabrikernas uppkomst skapade en omättlig efterfrågan på bomull. Uppfinnandet av bomullsrensningsmaskinen 1793 revolutionerade bomullsproduktionen och ökade behovet av ett växande antal slavar för att utöka odlingen av den arbetsintensiva grödan. Som en följd av detta mer än fyrdubblades slavbefolkningen till nästan fyra miljoner mellan 1790 och 1860, varav 90 procent fanns på landsbygden, koncentrerade till plantagerna. Men det fanns också många slavar som bodde i städer eller arbetade inom industrin på landsbygden. I de flesta städer i sydstaterna utgjorde slavarna omkring 20 procent av befolkningen. I Charleston i South Carolina var slavarna och de fria svarta faktiskt fler än de vita.
Slaveriet producerade råvaror för export och gav visserligen enorma vinster för plantageägarna och deras finansiärer, men det hämmade också den fortsatta ekonomiska utvecklingen. Även om vissa innovationer och förändringar infördes under årens lopp, var ekonomin i sydstaterna i stort sett densamma på 1850-talet som den hade varit på 1820-talet.
I norr hade ekonomin däremot utvecklats på ett dramatiskt sätt. Produktion för det egna hushållet hade omvandlats till småskalig tillverkning och småskalig tillverkning hade i sin tur omvandlats till fullskalig industri. När kapitalet i norr växte sig allt större ville den uppåtstigande borgarklassen ha politisk makt som stod i proportion till dess ökande ekonomiska makt.
Under mer än ett halvt sekel hade de två regionerna haft ett symbiotiskt förhållande, om än ibland ansträngt. Deras intressen hade sammanfallit i kampen mot britterna, mot Shays uppror och andra interna uppror efter den första revolutionen. De kunde under årtionden förhandla fram en gemensam maktdelning inom samma stat, men med tiden nådde denna ömsesidigt fördelaktiga relation sina gränser och omvandlades istället till sin motsats.
När kapitalismens utveckling på allvar tog fart på kontinenten var slaveriet ett jämförelsevis långt mindre effektivt sätt att använda mark och arbetskraft. Slavägarna stod också inför utmaningen att hålla sina slavar sysselsatta under hela jordbruksåret, liksom när jordbrukspriserna fluktuerade. Deras lösning var att göra sina plantager så självförsörjande som möjligt, inte bara i fråga om matproduktion utan också i verktygstillverkning, smide och så vidare. Detta hindrade utvecklingen av både småvaruproduktionen och den industriella varuproduktionen i de områden de kontrollerade. Den växande internationella konkurrensen hotade deras dominans inom bomullshandeln och därför var geografisk expansion avgörande för deras överlevnad som klass. De behövde mer mark för att odla bomull eller andra användbara sätt att sätta sina slavar i arbete, till exempel i ranch- och gruvverksamhet i väst.
Men slaveriets territoriella expansion utgjorde ett hot mot industrikapitalets fortsatta expansion och utsugningen genom lönearbete. Industriägarnas huvudmarknad var dessutom agrar småvaruproduktion och de var därför beroende av att det fortsatte expandera. Det vill säga, de behövde små oberoende bönder med medel att köpa de varor de tillverkade, och det var just dessa människor som kom i direkt konflikt med försöken att sprida slaveriet till territorierna i väst. Av den kapitalistiska produktionens dynamik tvingades Nordstaterna därför att påtvinga nationalstaten som helhet sina egna ekonomiska former, även i sin expansion västerut – även om dessa mål presenterades i moraliska eller religiösa termer eller i den abstrakta ”frihetens” namn.
Allt detta utgjorde ett dödligt hot mot sydstaternas ”livsstil”, som byggde på den så kallat ”särskilda institutionen”, alltså slaveriet. Det finns inte utrymme att här att berätta om slaveriets alla fasor, den transatlantiska slavhandeln från Afrika till Amerika, eller historien om de uppskattningsvis 250 slavupproren, både stora och små, som ägde rum enbart i USA. Det är tillräckligt att säga att slaveriet inte passivt accepterades av de förslavade, och att de miljontals slavar och fria svarta som kallade USA för sitt hem hade utvecklat sina egna kulturformer, kommunikationsnätverk och metoder för motstånd.
På 1850-talet fanns det i stort sett bara två mycket olika socioekonomiska enheter, två distinkta nationella identiteter, som tvingades samexistera inom samma nationalstat – och detta var ohållbart i längden. Lincoln påpekade detta i ett berömt tal 1858.
”Ett hus som är splittrat mot sig självt kan inte stå; denna regering som är uppdelad i slavstater och fria stater kan inte bestå, de måste alla vara fria eller alla vara slavstater; de måste vara det ena eller det andra.”
En enorm politisk kris var oundviklig. Ramverket för USA:s ursprungliga konstitution och Bill of Rights hade nått sina gränser och var på väg att sprängas på ett våldsamt och dramatiskt sätt.
”Misslyckande i att hitta kompromisser”
Bland de många kompromisser som syftade till att skapa en sammanhängande nation av tretton mycket olika kolonier, innehöll den amerikanska konstitutionen den häpnadsväckande tre femtedelars-kompromissen. Denna förnekade slavarnas mänsklighet och räknade slavar som tre femtedelar av en person när man beräknade en stats befolkning för att fördela platser i Representanthuset och Elektorskollegiet. Historikern Shelby Foote – som inte kunde dölja sin sympati för Sydstaterna – skyllde inbördeskriget på att amerikanerna ”misslyckades med att göra det vi verkligen är geniala i, nämligen att kompromissa”.
Men i längden är inte permanenta kompromisser i grundläggande klassfrågor möjliga. I slutändan måste en eller annan klass eller ha och utöva makten. Den ena eller andra klassen måste dominera det politiska, ekonomiska och kulturella livet. Alla stora frågor avgörs i slutändan genom klasskamp – på arbetsplatsen, på gatorna och när det kommer till kritan, på slagfältet – inte vid valurnorna, i kongressen eller i domstolarna.
Abraham Lincoln uttryckte det tydligt: ”I valet mellan olika onda ting är krig kanske inte alltid det värsta.” Alla krig är en fortsättning på politik med andra medel, och som Lenin förklarade är politik koncentrerad ekonomi. Ett inbördeskrig är inte bara en militär konfrontation. Det är framför allt en politisk och social kamp mellan, och inom, olika klasser.
Efter kriget försökte Sydstatskonfederationens så kallade ”Lost Cause”-försvarare att romantisera och mytologisera södern före kriget. De kallade konflikten för ”War of Northern Aggression” och hävdade att allt bara handlade om att försvara delstaternas rättigheter och konstitutionen. Det finns ett korn av sanning i detta, i det att Sydstaterna kämpade för rätten att utnyttja slavarbete. Det var ett försvar av konstitutionen, eftersom konstitutionen, så som den ursprungligen antogs, faktiskt tillät och skyddade slaveri.
Detta är vad grundarna skrev i artikel IV, avsnitt 2 i landets styrdokument:
”Ingen person som hålls i tjänst eller arbete i en stat, under dess lagar, och som flyr till en annan, skall, till följd av någon lag eller bestämmelse där, befrias från sådan tjänst eller sådant arbete, utan skall överlämnas vid anspråk från den part till vilken sådan tjänst eller sådant arbete kan höra.”
Orden “hålls i tjänst eller arbete” är kodord för slaveri och kontraktstjänstgöring, en annan form av tvångsarbete. Så redan före lagen om förrymda slavar från 1850 var staterna konstitutionellt bundna att återlämna förrymd mänsklig egendom till sina ägare. Sydstaternas kamp var i slutändan ett försök att med våld hålla kvar landet i ett tidigare, ännu mer brutalt skede av dess utveckling till förmån för en reaktionär klass på färre än 400 000 slavägare.
Ett krig för slaveriet
Det är en obekväm sanning för de som efteråt försökte förvirra bilden av kriget, att de innan krigets början, öppet erkände att det faktiskt handlade om slaveri. De erkände och fördömde uttryckligen, upprepade gånger, det hot som den växande makten i norr utgjorde mot slaveriet.
I South Carolinas utbrytningsorder klagade de till exempel på att den federala regeringen inte upprätthöll lagar som antagits för att garantera slavegendomens okränkbarhet, och de beklagade ”en ökande fientlighet från de icke-slavhållande staternas sida mot slaveriet som institution”.
Och i sitt ”Cornerstone”-tal, som hölls i Savannah i Georgia i mars 1861, angav konfederationens vicepresident Alexander Stephens tydligt det verkliga skälet till utbrytningen.
”Vår nya regering är grundad på… idén, dess grundvalar är lagda, dess hörnsten vilar på den stora sanningen att negern inte är den vite mannens jämlike, att slavens underordning den överlägsna rasen är hans naturliga och normala tillstånd. Detta, vår nya regering, är den första i världshistorien som bygger på denna stora fysiska, filosofiska och moraliska sanning.”
Marx förklarade att dessa ord återspeglade något avgörande.
”På frågan om det amerikanska inbördeskrigets princip finner man svaret i den stridsparoll, med vilken södern bröt freden. Stephens, den sydliga konfederationens vicepresident, förklarade inför secessionskongressen, att det som väsentligt skilde den i Montgomery nykläckta konstitutionen från Washingtons och Jeffersons, var att slaveriet nu för första gången erkändes som en i sig själv god inrättning och som fundamentet för hela statsbyggnaden, medan revolutionens fäder hade varit män, fångna i sjuttonhundratalets fördomar, vilka hade behandlat slaveriet som ett från England importerat ont, som med tiden skulle avskaffas.”
Den enda egentliga skillnaden mellan USA:s konstitution och konfederationens var att man ändrade språket i flera artiklar och avsnitt för att tydliggöra att ingen ”lag som förnekar eller försämrar äganderätten till slavar får antas”. Det ironiska är att slavstaterna – snarare än att alltid kämpa för delstaternas rättigheter – före avskiljandet ville att den federala regeringen skulle skydda slaveriet för deras räkning. Och under årtionden gjorde den det. När detta inte längre var 100 procent garanterat i all evighet, ville de lämna unionen.
Som framgår av Alexander Stephens och andras tal hade en helt annan moral vuxit fram i södern för att rättfärdiga deras samhälle och övertygelser. De stora plantageägarna framställde slaveriet som en godartad institution, en välsignelse som underlägsna människor hade fått av de rasmässigt överlägsna. De angrep hyckleriet hos spekulanterna och investerarna i norr som tjänade stora summor pengar på slavhandeln, trots att de själva inte ägde några slavar. De förlöjligade till och med kapitalisterna i norr för att de inte kunde ge sina arbetare mat, kläder och anställning – saker som de, de välvilliga slavägarna, godhjärtat försåg sina slavar med. Men som alltid i klassamhället handlade det om privategendom och privat rikedom, oavsett hur man förklädde det.
Vid krigets början var slavar den största tillgången i USA, och de utgjorde ungefär 16 procent av all rikedom bland hushållen. Dessa mänskliga ägodelar var, enligt slavmarknadens priser, totalt värda uppskattningsvis 3,5 miljarder dollar – mer än alla järnvägar, fabriker och banker i hela landet tillsammans. Enligt vissa uppskattningar motsvarar det cirka 10 000 miljarder dollar i dagens penningvärde. Bomullen dominerande och textilfabrikerna i England och nordstaterna hade en glupande aptit på den. 80 procent av världens bomull och 77 procent av de 800 miljoner pund bomull som förbrukades i de stora fabrikerna i Storbritannien producerades av slavar i den amerikanska södern.
Därför trodde sydstaterna att de hade ganska bra kort på hand när de bestämde sig för att lämna unionen. De höll avsiktligt inne med export och brände till och med 2,5 miljoner bomullsbalar i början av kriget, i ett framgångsrikt försök att skapa brist och ett fullständigt misslyckat försök att tvinga Storbritannien att gå in i kriget på deras sida eller åtminstone ge ett formellt erkännande.
Kort sagt, de fyra miljoner människor som genererade den stora majoriteten av sydstaternas rikedomar och en stor del av nordstaternas rikedomar var inte slavar för sakens skull eller på grund av rasism i abstrakt mening. De var slavar för att skapa vinster åt kapitalet, som gärna håvar in värde från alla former av utsugning. Slaveriet gav stora pengar, och det rasistiska gift som följde med det återspeglade, och var avsett att rättfärdiga, denna ekonomiska exploatering.
Den annalkande stormen
Med eventuellt undantag för eldfängda separatister som William Yancey, militanta abolitionister som John Brown och den högsta generalen i den amerikanska armén vid den tiden, Winfield Scott, var det mycket få människor under åren före kriget som kunde ha förutsett den katastrof som låg vid horisonten. Och ingen av dem förstod de djupgående sociala och ekonomiska förändringar som kriget skulle medföra.
Även efter att de första staterna hade meddelat att de skulle lämna unionen trodde de flesta i norr att det bara handlade om ett politiskt spel som gått för långt, en hårdför förhandlingsteknik för att få till stånd eftergifter. På sin höjd trodde de att det rörde sig om ett ganska litet regionalt ”uppror”. De trodde att de utan att offra alltför mycket blod eller skatter skulle kunna återupprätta unionen på ungefär samma principer som förut. I sydstaterna trodde många uppriktigt att de helt enkelt kunde lämna USA och fortsätta sitt system i mer eller mindre samma form, utan jänkarnas inblandning.
Alla i södern var inte för utträde, och alla i norr var inte för att med våld undertrycka södern. Vissa ville att Lincoln helt enkelt skulle låta sydstaterna lämna. Men händelserna utvecklades snabbt, en tröskel passerades, och i slutändan kunde endast musköter, kanoner, hästar, pansarskepp och järnvägar avgöra frågan.
En tidslinje till eldsvåda
Redan 1787, innan konstitutionen formellt trädde i kraft, dök frågan om slaveri och dess utvidgning västerut upp i form av nordvästförordningen, som förbjöd slaveri i Nordvästterritoriet. Detta område inkluderade de moderna delstaterna Michigan, Wisconsin, Ohio, Illinois, Indiana och en del av Minnesota. Den undertecknades av George Washington, som själv var slavägare. Louisianaköpet 1803 innebar en stor territoriell expansion och återigen uppstod frågan: Skulle dessa nya territorier vara fria stater eller slavstater?
År 1820 tillät Missourikompromissen att Missouri blev en slavstat i unionen i utbyte mot att Maine blev en fri stat. Detta för att säkerställa att den känsliga maktbalansen mellan fria stater och slavstater upprätthölls. Spänningarna hade lättat för stunden, men det skapade ett prejudikat för ytterligare expansion av slaveriet. Åren fortsatte att gå, ekonomin och befolkningen fortsatte att växa och de två parternas intressen fortsatte att gå isär.
Dessa motsättningar ledde till konkreta frågor om statens roll. Skulle till exempel den federala regeringen samla in pengar för att investera i stora infrastrukturprojekt som järnvägar, kanaler, hamnar och så vidare? Eller skulle den försöka sänka de offentliga utgifterna och låta delstaterna sköta sådana angelägenheter? Eftersom sydstaterna ansåg att de kunde klara sig alldeles utmärkt med bara några få hamnar, järnvägar och vattenvägar, tenderade politiker från den delen av landet att motsätta sig de stora infrastrukturprogram som nordstaterna önskade.
Ett annat exempel är att nordstaterna ville att den federala regeringen skulle införa tullar för att skydda och utveckla sina unga industrier, medan sydstaterna föredrog frihandel för att möjliggöra billig import av lyxvaror. På grund av det federala systemet påverkade regeringens politik alla delstater lika mycket. Spänningarna blossade upp igen i och med 1828 års tulltaxa, en skatt på importerade varor som infördes för att försvara industrialisterna i norr som hade svårt att konkurrera med de billiga varorna från Storbritannien.
Detta ledde till nullifikationskrisen 1832–1833, då South Carolina hotade med utträde. Rädslan och oron i södern hade växt sig stark efter Nat Turners uppror i Virginia 1831, då över 60 vita människor dödades. Slavhandlarnas svar var fruktansvärd brutalitet och kallhjärtad terrorism. Turner hängdes, styckades, halshöggs och begravdes i en omärkt grav. Så många som 200 andra slavar, varav de flesta inte hade något med upproret att göra, massakrerades för att statuera ett exempel.
Sedan följde annekteringen av Texas till unionen 1845 och kriget mot Mexiko 1846–1848. USA vann det ”onda” kriget, som Ulysses S. Grant senare kallade det, och exproprierade ungefär halva Mexiko, inklusive dagens Kalifornien, Nevada, Utah och delar av Arizona, New Mexico, Colorado och Wyoming. Detta väckte återigen frågan om dessa territorier skulle vara fria stater eller slavstater. Detta var nu en fråga på liv och död för både nord och syd eftersom deras intressen vid det här laget var oförenligt motsatta.
År 1850 gjordes ännu en stor kompromiss i form av lagen om förrymda slavar, som till stor del kom som ett svar på Underjordiska järnvägen – ett växande nätverk av aktivister och finansiärer som hjälpte slavar att fly, främst till norr. Men det är värt att notera att det också fanns ett nätverk som hjälpte flera tusen slavar att fly söderut till Mexiko.
För att förstärka bestämmelserna i konstitutionen föreskrev Lagen om förrymda slavar att alla slavar skulle återlämnas till sina ägare oavsett i vilken stat de greps – och att den federala regeringen skulle genomdriva detta i hela landet. Detta var kompensation för att Kalifornien blev antagen som en fri stat, vilket var brådskande på grund av guldfynden 1849. Lagar, ordning och infrastruktur behövde upprättas i Vilda Västern för att guldet skulle kunna transporteras tillbaka österut. Men på samma sätt som det hade funnits en förbittring i södern över införandet av skyddstullar, fanns det en enorm förbittring i norr över lagen om förrymda slavar, som i praktiken innebar att slavfångare fick befogenheter i alla delar av landet.
År 1852 publicerades boken Onkel Toms stuga. I boken beskrivs slaveriets fasor i detalj, vilket väckte och spädde på abolitionisternas känslor i norr och gjorde sydstaterna rasande. Sedan kom Kansas-Nebraska Act från 1854, som ritade ut två nya territorier i väst som en början till att etablera två nya stater, ett nödvändigt steg mot att bygga en transkontinental järnväg. Detta ledde till ”Bleeding Kansas”, då slaverimotståndare och slaveriförespråkare utkämpade en strid som gav en försmak för det kommande inbördeskriget om huruvida de nya staterna skulle vara fria stater eller slavstater.
Till den instabila mixen bidrog att Republikanska partiet grundades 1854 som ett parti för fri jord och fria arbetare som motsatte sig slaveriets expansion. Som sin första presidentkandidat 1856 ställde partiet upp den berömde upptäcktsresanden John C. Fremont, som av sydstaterna betraktades som en radikal abolitionist. År 1856 blev Charles Sumner, senator från Massachusetts, brutalt slagen med en käpp i senatens kammare av Preston Brooks, representant från South Carolina, för att ha förolämpat sydstaternas heder.
År 1857 togs det ökända Dred Scott-målet upp i Högsta domstolen, som slog fast att svarta människor inte fick åtnjuta några av de rättigheter som följer av medborgarskap eftersom de inte var amerikanska medborgare. Därför förblev slavar som fördes av sina ägare till fria stater slavar, även om slaveri inte existerade i den staten. Därmed blev slaveriet i praktiken lagligt i hela landet, vilket öppnade dörren för slaveriets utbredning över hela kontinenten.
Den ena krisen lades på den andra och utvecklingen mot en allmän storbrand accelererade. Detta förvärrades av den så kallade ekonomiska paniken 1857, en kapitalistisk överproduktionskris. Men den som en gång för alla fick balansen att tippa över var den oböjliga abolitionisten John Brown – ”krigets meteor”, som Herman Melville kallade honom.
Abolitionisterna och John Brown
Abolitionisterna var en politisk minoritetsrörelse före inbördeskriget, och de första bland dem var de kristna mennoniterna och kväkarna. Abolitionismen var särskilt stark i New England och i städer som New York, men den fick också fäste i delar av västern och det fanns till och med några abolitionister i södern. Detta var en extremt hängiven och passionerad grupp människor. Den inkluderade religiösa ledare som Henry Ward Beecher, tidningsredaktörer som William Lloyd Garrison, och några som var både och, som Elijah P. Lovejoy, en tidig martyr för abolitionisternas sak.
De flesta abolitionister ville helt enkelt reformera bort slaveriet, inte avskaffa det över en natt. Och trots att de var emot slaveriet trodde många av dem inte att det kunde finnas någon verklig jämlikhet mellan svarta och vita och stöttade omplacering av frigivna slavar till Afrika.
Trots rörelsens relativa svaghet satte den dock skräck i sydstaternas slavägare. Nästan lika mycket som de fruktade slavuppror, fruktade de att förlora kontrollen över den federala regeringen, även till de som bara hade milda abolitionistiska känslor – eftersom detta skulle innebära början på slutet för slaveriet.
Vissa abolitionister var aktivister i Underjordiska järnvägen, däribland Harriet Tubman som heroiskt eskorterade uppskattningsvis 300 slavar till frihet under sina 19 räder in i södern. Andra var konsekventa revolutionära demokrater, som den oöverträffade talaren och förrymda slaven, Frederick Douglass. Sedan fanns John Brown, en revolutionär abolitionist och religiös fanatiker som ansåg att ”det som behövs är handling – handling.”
Brown trodde innerligt på jämlikhet mellan svarta och vita och förstod att den slavägande aristokratin inte skulle ge upp sin egendom utan kamp. Han hade spelat en framträdande roll i Bleeding Kansas, bland annat i massakern vid Pottawatomie Creek, där fem slaverimotståndare höggs ihjäl med svärd. År 1858 höll han ett möte i Chatham i Ontario som en del av sin plan att förbereda en serie räder i Appalacherna för att befria och beväpna tusentals slavar. Hans mål var att etablera en republik av frigivna slavar som skulle terrorisera sydstaterna och göra det ekonomiskt omöjligt att fortsätta med slaveriet.
Dessa planer kulminerade i hans misslyckade räd mot den amerikanska federala arsenalen i Harpers’ Ferry 1859. I en av de historiska vändningar som inbördeskriget är så rikt på, var det Robert E. Lee, vid den tiden överstelöjtnant, som ledde den avdelning marinsoldater som tillfångatog Brown och hans kamrater. Trots att han hade misslyckats förklarade John Brown att hans död kunde få större betydelse än hans liv.
”Jag har blivit piskad som man säger, men jag är säker på att jag kan återvinna allt kapital som förlorats i den katastrofen; genom att hänga endast några få ögonblick i snaran…”
Han skrev en lapp som han gav till sin fångvaktare på väg till galgen.
”Jag, John Brown, är nu helt säker på att detta skyldiga lands brott aldrig kan renas annat än med blod. Jag hade, tycks det nu mig, fåfängt trott att det skulle kunna göras utan särskilt mycket blodspillan.”
Frederick Douglass gav honom en passande dödsruna.
”Hans iver för frihetens sak var oändligt mycket större än min. Min var som en ljusglimt, hans var som en brinnande sol. Min var begränsad av tiden. Hans sträckte sig bort till evighetens tysta stränder. Jag kunde tala för slaven. John Brown kunde slåss för slaven. Jag kunde leva för slaven. John Brown kunde dö för slaven.”
När Malcolm X fick frågan om vita människor kunde gå med i hans Organisation of African Unity, svarade han: ”Om John Brown fortfarande levde skulle vi kanske acceptera honom.”
John Browns revolt väckte entusiasmen hos hela nordstaternas massor. Nästan från krigets början sjöng trupperna ”John Brown’s Body” runt lägerelden och vid offentliga uppvisningar. Och det var vid en av dessa uppvisningar som poeten och abolitionisten Julia Ward Howe fick höra denna revolutionära hymn, vilket inspirerade henne att skriva ”Battle Hymn of the Republic” på samma melodi. Många andra, ännu mer uttalat revolutionära versioner, skrevs också, vilket ger en inblick i den revolutionära glöd som spreds på alla nivåer i samhället under kriget.
Samtidigt hade många i sydstaterna redan i flera år öppet övervägt att bryta sig loss. Vissa tänkte till och med att om de lämnade unionen skulle de kunna bygga upp ett enormt slavimperium genom att erövra Mexiko, Karibien och kanske till och med Sydamerika. Kuba hade trots allt redan 400 000 slavar, gott om obebyggd mark och plantageägarna där såg till USA för att få stöd i sin kamp mot Spanien.
Men John Browns räd mot Harpers Ferry var droppen som fick bägaren att rinna över. Här fanns beviset på att vita nordbor ville uppvigla till slavuppror, expropriera sydstaternas rikedomar och förstöra hela deras civilisation. Överallt i slavstaterna smiddes planer, vapen köptes och miliser övade inför en avgörande kraftmätning med nordstaterna.
Krisens politik
Innan Republikanernas uppgång var Demokraterna och Whigs de två dominerande politiska partierna i landet. Demokraterna förespråkade traditionellt en territoriell expansion som skulle omfatta hela Nordamerika, medan Whigs i stor utsträckning var för interna förbättringar inom de befintliga gränserna, med federala investeringar i saker som infrastruktur, utbildning och industri. På 1850-talet hade både Whigs och Demokraterna börjat dela upp sig efter sektionsgränser.
Alla partier ger uttryck för vissa klassintressen. Nya partier uppstår och gamla faller sönder eller omvandlar sig när ekonomiska och sociala krafter förändras, ofta omärkligt, under den föregående perioden. Sådana perioder kännetecknas av ökad instabilitet och ett sökande efter idéer, ledare och politiska uttryck som kan bryta dödläget och visa vägen framåt. Det är i detta sammanhang som en mängd partier och rörelser uppstod på 1850-talet, från det nativistiska Know-Nothing-partiet till Free Soil-partiet och naturligtvis det Republikanska partiet.
Republikanerna var ett nästan renodlat sektionsparti och representerade främst industrialister, butiksägare, jordbrukare och abolitionister i norr. Deras plattform byggde på det gamla Whigpartiets program och förespråkade federala investeringar i infrastruktur, tullar för att uppmuntra ”utvecklingen av hela landets industriella intressen” och ”liberala löner” för arbetarna. De flesta republikanska politiker motiverades inte av någon kärlek till svarta människor eller till arbetare. Snarare förstod de, medvetet eller omedvetet, att slavarbete och slaveriets utbredning var ett hinder för kapitalismens konsolidering och expansion.
Bara sex år efter partiets grundande, 1860, valdes Abraham Lincoln till president på republikanernas valsedel. Om John Browns agerande fick secessionens (utbrytningens) och krigets bägare att rinna över, så krossade valet av Lincoln bägaren i miljoner bitar. När Lincoln valts utropade abolitionisten Charles Francis Adams från Massachusetts följande: ”Den stora revolutionen har faktiskt ägt rum… Landet har en gång för alla kastat av sig slavägarnas herravälde.”
Det skulle dock dröja flera månader innan Lincoln svor ämbetseden. Den sittande presidenten, demokraten James Buchanan, var en ”dough face”, en nordstatare som sympatiserade med sydstaterna. Han var helt paralyserad av krisen. Enligt hans åsikt var det olagligt för sydstaterna att utträda ur unionen, men det var lika olagligt för den federala regeringen att stoppa utträdet med våld. Vad skulle han göra?
Lincoln hade valts i ett fyrvägslopp med knappt 40 procent av rösterna – och han fanns inte ens med på valsedeln i tio sydstater. Även om han personligen föraktade slaveriet var han ”moderat” och ville bara begränsa slaveriets utbredning i territorierna, inte avskaffa den institution som redan fanns och som skyddades av konstitutionen. Alla visste dock att om expansionen upphörde skulle det innebära slaveriets slutgiltiga död.
Marx såg vart utvecklingen var på väg.
”En strikt begränsning av slaveriet inom dess gamla territorium skulle därför enligt ekonomisk lag leda till dess gradvisa utplåning, på det politiska området förinta den hegemoni som slavstaterna utövade genom senaten, och slutligen utsätta den slavägande oligarkin inom sina egna stater för hotande faror från de ‘fattiga vita’. I enlighet med principen att varje ytterligare utvidgning av slavterritorierna skulle förbjudas genom lag, angrep Republikanerna därför slavägarnas styre vid roten. Republikanernas valseger skulle följaktligen leda till en öppen kamp mellan nord och syd.”
Secession
Många så kallade ”fire-eaters” (demokrater i södern som var för secession) firade faktiskt Lincolns valseger – eftersom de visste att det skulle påskynda tendensen till secession. De trodde verkligen att det var dem som var revolutionärerna, som gick i landets grundande generations fotspår, att de försvarade sig själva och konstitutionen mot tyranniska försök att beröva medborgarna deras rättmätiga egendom. En del trodde till och med att nordstaterna i praktiken hade avskilts från den överenskomna unionen, som tydligt sanktionerade slaveriet, och att regeringen i Washington hade övertagits av ett gäng republikanska radikaler. Andra ansåg att den amerikanska konstitutionen var ett misslyckat experiment och ville, som vi redan sett, ersätta den med en konstitution som ännu mer uttalat främjade slaveriet.
Båda sidor åberopade konstitutionen eftersom de ville att den skulle återspegla deras klassintressen. Men vid den här tiden återspeglade konstitutionen en föråldrad styrkebalans. Endast en blodig väpnad konflikt och betydande förändringar i konstitutionen kunde skapa ett rättsligt ramverk för USA:s fortsatta existens på en ny grundval.
Ändå fanns det, på båda sidor, in i det sista, en förhoppning om att någon form av överenskommelse skulle kunna nås. Antingen att ytterligare skydd för slaveriet skulle kunna garanteras inom unionen, eller att en fredlig separation skulle kunna förhandlas fram, inklusive ett gentlemannamässigt avtal i frågan om vad som skulle ske med den federala egendomen i de utbrytande staterna.
Andra i södern ville ställa den tillträdande Lincoln-administrationen inför ett fullbordat faktum, vilket skulle begränsa hans manöverutrymme och pressa andra slavstater att ansluta sig till deras sak. I detta syfte förklarade South Carolina att man skulle utträda ur unionen den 20 december 1860, flera månader före Lincolns installation. Relativt snabbt därefter följde de viktigaste staterna i bomullsbältet – Mississippi, Florida, Alabama, Georgia, Louisiana och Texas, och så småningom ytterligare fyra stater – som till slut förklarade att de bildade en ny nation. Detta var 11 av totalt 33 stater i unionen vid den tidpunkten.
Som svar valde Lincoln en pragmatisk, måttfull och diplomatisk strategi, till stor del baserat på rädsla för att provocera viktiga gränsstater som Virginia, Kentucky, Missouri och Maryland, som ännu inte hade brutit sig ur. Hans förhoppning var att de unionsvänliga stämningarna i södern så småningom skulle göra sig gällande och tvinga fram en snabb återförening.
När en anhängare till Lincoln sa att han var säker på att gud var på hans sida i konflikten, svarade presidenten: ”Jag hoppas ha gud på min sida, men jag måste ha Kentucky.” Detta sammanfattar på ett skickligt sätt vilken politisk, ekonomisk och strategisk betydelse gränsstaterna hade.
I sitt första installationstal gjorde Lincoln sitt bästa för att vara allting för alla människor, och räckte en olivkvist till sydstaterna. Samtidigt vägrade han att acceptera att några stater hade lämnat unionen, oavsett vad de deklarerade. Secessionen representerade minoritetens veto och tyranni över majoriteten. Unionen hade ingåtts genom kollektiv överenskommelse och de enskilda staterna kunde inte ensidigt upplösa den. Även om han lade ansvaret för secessionen och våldet på sydstaterna själva, uttalande han tydligt att han skulle ”hålla, ockupera och besitta egendomen och platserna som tillhör regeringen.”
Detta var en tydlig hänvisning till Fort Sumter, ett federalt fort som ockuperades av amerikanska trupper och som råkade ligga vid inloppet till hamnen i Charleston i South Carolina. Även om Sumter inte hade någon avgörande strategisk betydelse hade det kommit att symbolisera alla federala lagar, egendomar och unionen i sin helhet.
Men inte ens de mest noggrant utvalda orden från den mest vältalige av alla amerikanska presidenter kunde stänga den Pandoras ask som redan hade öppnats. Flera veckor tidigare, den 18 februari, hade Jefferson Davis installerats som president för Amerikas konfedererade stater, och de två enheterna var på kollisionskurs. Som historikern Bruce Catton uttryckte det var Jefferson och Lincoln ”de rivaliserande ledarna för två nationer i ett land som bara kunde rymma en.”
Efter månader av anspänning bombarderades Fort Sumter slutligen av sydstatsstyrkor den 12 april 1861. Kort därefter kallade Lincoln in trupper för att slå ned upproret. Rubicon hade korsats, tärningen hade kastats och endast ett öppet krig kunde nu avgöra frågan. Och även om Kentucky, Missouri, Maryland och Delaware fortfarande var kvar i unionen, ledde uppmaningen att skicka trupper för att ”tvinga” sydstaterna till att Virginia, Arkansas, North Carolina och Tennessee anslöt sig till konfederationen.
Virginias utträde var särskilt avgörande, och garanterade i princip ett långvarigt och blodigt krig, eftersom de hade den största ekonomin och den största befolkningen av alla slavstater. Som en återspegling av sydstaternas motsägelsefulla natur bröt sedan den västra delen av Virginia sig ur delstaten och återförenades formellt med unionen 1863 som delstaten West Virginia.
Krigsutbrottet
I motsats till vad Lincoln och andra i norr hade antagit, ledde den öppna fientligheten till att majoriteten av sydstaterna drevs samman, inte att de unionistiska känslorna stärktes – även om det naturligtvis fanns fortsatta klassmotsättningar, människor som motsatte sig kriget, deserteringar, myterier och till och med brödkravaller i konfederationens huvudstad Richmond. Men på båda sidor av klyftan fanns det en massiv entusiasm för kriget, och på många sätt var det befolkningen som manade på politikerna och till och med den militära politiken.
Flera decennier senare befann sig Leo Trotskij i Wien vid första världskrigets utbrott. Han beskrev stämningen bland massorna, som inte hade någon aning om de fasor som skulle komma och som vid den tidpunkten var smittade av patriotism och nationalism.
”De människor vars liv dag ut och dag in passerar i en hopplöshetens monotoni är många; de är det moderna samhällets stöttepelare. Larmet om [krigs-]mobilisering bryter in i deras liv som ett löfte; det välbekanta och sedan länge hatade störtas, och det nya och ovanliga regerar i dess ställe. Ännu mer otroliga förändringar väntar dem i framtiden. Till det bättre eller sämre? Till det bättre, naturligtvis, vad kan verka värre för [en vanlig människa] än ’normala’ förhållanden?”
En liknande stämning rådde i både norr och söder när hundratusentals mobiliserades för att ansluta sig till vad de antog skulle bli ett kort och ärorikt äventyr.
Situationen var särskilt spänd i gränsstater, slavstater som inte hade brutit sig ur unionen, samt i de delar av utbrytarstaterna där det fanns starka unionistiska stämningar. Att vinna över, eller behålla, så många staters lojalitet som möjligt var avgörande för båda sidor i detta känsliga politiska manöverspel med höga insatser.
Som vi har sett avskilde sig västra Virginia fullständigt från Virginia för att så småningom bilda en ny delstat. I andra områden pågick i själva verket ett inbördeskrig inuti ett inbördeskrig, särskilt på platser som Missouri, men även i delar av Kentucky, östra Tennessee och på andra ställen. I stater som Maryland sattes regementen upp för att strida på motsatta sidor i konflikten. Bilden av inbördeskriget som ett krig mellan bröder var bokstavligen sant i många av dessa områden. Vid till exempel Gettysburg möttes sydstats- och unionssoldater från Maryland på Culp’s Hill och ropade ut hälsningar till sina tidigare vänner och grannar medan de dödade varandra.
Medan sydstaterna behövde allt stöd de kunde få, var det lika viktigt – både ekonomiskt och strategiskt – för unionen att hålla gränsstaterna. Som Lincoln skrev till en anhängare i september 1861: ”Att förlora Kentucky tror jag nästan är samma sak som att förlora hela spelet. Om Kentucky försvinner kan vi inte hålla Missouri eller, tror jag, Maryland. Med alla dessa emot oss blir det jobb vi har framför oss för stort för oss. Vi skulle då lika gärna kunna gå med på separation på en gång, inklusive överlämnandet av denna huvudstad.”
Washington D.C. var omgivet av slavstaterna Virginia och Maryland, men bara en av dem hade brutit sig ur. Hotet mot huvudstaden, mot Lincoln och resten av hans regering var extremt stort under krigets första veckor. Det enda sättet som de kunde transportera lojala trupper för att försvara staden gick genom Baltimore, där konfederationen hade starkt stöd. Trots den intensiva beskjutningen dödades ingen vid Fort Sumter. Krigets första blod spilldes den 19 april 1861, när en secessionsvänlig folkmassa i Baltimore attackerade trupper från Massachusetts på väg till Washington. Fyra soldater och tolv civila upploppsmakare dödades.
Även om Lincoln var utbildad jurist och närmade sig många frågor på ett legalistiskt sätt, tänkte han inte låta ord på ett papper leda till passivitet och upplösning av unionen. För att hålla kvar stater som Maryland och Missouri, och för att försvara konstitutionen som helhet, var Lincoln mer än villig att förändra vissa aspekter av detta dokument till oigenkännlighet, och föra krig med alla tillgängliga medel för att säkerställa sin regerings och sitt lands överlevnad.
Detta inkluderade upphävandet av habeas corpus i delar av landet, skapandet av en underrättelsetjänst, ett internt passystem för medborgarna och fängslande av konfederationens sympatisörer, inklusive borgmästarna i Baltimore och Washington D.C., kongressledamoten Henry May, Kentuckys tidigare guvernör Charles Morehead och många tidningsredaktörer i norr. Även om man inte vet exakt hur många personer som arresterades av regeringen för krigsprotester under krigets gång, varierar beräkningarna mellan 13 000 och 38 000 personer.
På ytan verkar detta vara ett tydligt fördömande av Lincoln, som till synes uppträdde som en tyrann. Men som Trotskij förklarade helgar ändamålet medlen om själva ändamålet är rättfärdigat – även om de som utför medlen inte är helt på det klara med vad deras mål är. I fallet Lincoln och inbördeskriget var ett revolutionärt krig för att utrota slaveriet verkligen ett rättfärdigt mål. Eller för att parafrasera den radikale republikanen Thaddeus Stevens: krigets lagar stod över konstitutionens lagar.
För att uppnå allt detta var Lincoln tvungen att hantera sina vänner, rivaler, kabinettet, generaler, medier och den allmänna opinionen med machiavellisk politisk genialitet, i ordets allra bästa och ursprungliga bemärkelse. Hans noggranna, stegvisa balansgång mellan alla olika påtryckningar och aktörer – av vilka de flesta trodde att de var smartare och mer kvalificerade än denne advokat från landsbygden – saknar verkligen motstycke i hela den amerikanska historien.
“Det kommande raseriet”
Nordstaternas grundläggande strategi för kriget var Anacondaplanen, som hade utarbetats i början av kriget av Winfield Scott, unionens överbefälhavare. Även om den hånades av båda sidor i pressen, var det i stora drag den som till slut ledde till militär seger – tillsammans med det faktum att kriget i slutändan omvandlades till ett revolutionärt befrielsekrig. Planen gick i korthet ut på ett samordnat strypande av sydstaterna genom ett kombinerat tryck från unionens land- och sjöstridskrafter. En sjöblockad av sydstaternas kustlinje och en samordnad framryckning längs Mississippifloden för att ta kontroll över denna viktiga vattenväg skulle effektivt dela sydstaterna i två delar, militärt och ekonomiskt.
I början av kriget var unionsarmén bara 16 000 man stark, och de flesta av dem var stationerade i väst. En stor del av den officerskår som utbildats vid West Point – men långt ifrån alla av de bästa militära kadrerna – gick över till konfederationen. Södern fick folk som Robert E. Lee, Stonewall Jackson, James Longstreet och J.E.B. Stewart. Nordstaterna fick däremot Ulysses S. Grant, William Tecumseh Sherman, Philip Sheridan och, trots sina många fel, mästerorganisatören George McClellan.
Båda sidor hade sin beskärda del av militära dilettanter och inkompetenta politiska generaler, som fick befälet bara för att de hade rikedomarna och resurserna att sätta upp och utrusta sina egna enheter. Många i konfederationen ansåg att nordborna var mjuka och kraftlösa, till skillnad från det eldiga och krigiska folket i södern.
Men som George Ticknor skrev från Boston strax efter bombardemanget av Fort Sumter, fanns det ”mycket entusiasm [i norr], mycket djupt allvar. Män och pengar erbjuds i överflöd; det bästa blodet bland oss anmäler sig frivilligt och går, och ofantliga pengar följer dem… Vi har varit långsamma att antända; men vi har till slut gjort en Nebukadnessars ugn av det, och värmen kommer att förbli, och glöden kommer att pyra, långt efter att de lågor som nu lyser upp allt ska upphöra att ses eller kännas.”
Och som William T. Sherman förutseende nog sa till en vän från södern i Louisiana dagarna efter att South Carolina meddelat att de skulle lämna unionen:
”Ni i södern vet inte vad ni håller på med. Det här landet kommer att dränkas i blod och bara Gud vet hur det kommer att sluta. Allt detta är dårskap, galenskap, ett brott mot civilisationen! Ni människor talar så lätt om krig; ni vet inte vad ni talar om. Krig är en fruktansvärd sak!
Ni misstar er också vad gäller folket i norr. De är ett fredligt folk, men ett allvarligt folk, och de kommer också att slåss. De kommer inte att låta detta land förstöras utan en mäktig ansträngning för att rädda det… Dessutom, var är era män och krigsmateriel för att strida mot dem? Nordstaterna kan tillverka en ångmaskin, ett lokomotiv eller en järnvägsvagn, men ni kan knappast tillverka en meter tyg eller ett par skor.
Ni rusar in i krig med ett av de mäktigaste, mest genialiskt mekaniska och mest beslutsamma folken på jorden – precis vid era dörrar. Ni är dömda att misslyckas. Det är bara i er anda och beslutsamhet som ni är förberedda för krig. I allt annat är ni helt oförberedda, med en dålig sak till att börja med. Till en början kommer ni att göra framsteg, men när era begränsade resurser börjar svikta, utestängda från Europas marknader som ni kommer att vara, kommer er sak att börja försvagas. Om ert folk bara stannar upp och tänker efter, måste de till slut inse att ni med säkerhet kommer att misslyckas.”
Efter Fort Sumter hade Lincoln efterlyst 75 000 soldater för att strida frivilligt i tre månader. Men så småningom tvingades han kalla in ytterligare 42 000 och sedan ytterligare 500 000, samtidigt som han förlängde värnpliktstiden till tre år och införde nationell värnplikt. Vid krigsslutet hade mer än 2,1 miljoner människor tjänstgjort i unionsarmén, som var den största, bäst tränade och bäst utrustade militära styrkan på planeten. Noterbart var att ungefär 180 000 av dessa var svarta soldater, de flesta av dem före detta slavar. Ytterligare 750 000 personer tjänstgjorde i sydstatsarmén.
Det var en kolossal mobilisering på båda sidor och de första striderna var blodiga i jämförelse med tidigare krig. Det stod snart klart att detta inte skulle bli ett lätt eller kort krig, utan att blodbadet skulle nå ofattbara nivåer.
En ny typ av krig
Som Ulysses S. Grant senare skrev i sina fenomenala memoarer: ”Fram till slaget vid Shiloh trodde jag, liksom tusentals andra medborgare, att upproret mot regeringen skulle kollapsa plötsligt och snart [om] en avgörande seger kunde vinnas över någon av dess arméer. [Men efter Shiloh] gav jag upp alla tankar på att rädda unionen annat än genom en fullständig erövring.”
I april 1862, nära en liten landsortskyrka i sydvästra Tennessee som kallades Shiloh – som för övrigt betyder ”fredlig plats” på fornhebreiska – dödades eller sårades mer än 13 000 unionssoldater och 10 000 sydstatare, fler än i alla tidigare amerikanska krig tillsammans. Som jämförelse kan nämnas att det totala antalet stupade vid Bull Run i utkanten av Washington D.C. sommaren innan, krigets första stora strid som ledde till ett katastrofalt nederlag för nordstaterna, uppgick till cirka 4 750.
Nationen var förfärad över Shiloh och det fanns en stor press på Lincoln att befria den befälhavande generalen, Ulysses S. Grant, från tjänstgöring. Men Lincoln kände på sig att Grant skulle komma att bli viktig och stod bakom honom. Som han uttryckte det: ”Jag kan inte avvara den här mannen; han kämpar.”
Vid ett annat tillfälle, när ogrundade klagomål framfördes om Grants påstådda drickande i tjänsten, rapporteras Lincoln ha sagt:
”Men kan ni berätta var han får tag på sin whisky?”
”Det kan vi inte, herr president. Men varför vill ni veta det?”
”För att om jag bara får reda på det, så ska jag skicka en tunna av denna underbara whisky till varje general i armén.”
Dessa små anekdoter ger en fantastisk inblick i Lincolns ledarstil. Han var en människokännare och visste hur man skulle ta tillvara på deras talanger och förmågor trots deras svagheter, hur man bygger ett lag av motsägelsefulla personligheter och intressen, och han hade inga problem att dela äran med andra, så länge arbetet gjordes och gjordes rätt.
Många av de mest kända slagen, inklusive Antietam, Fredericksburg, Chancellorsville, Gettysburg, Wilderness, Spotsylvania Courthouse, Cold Harbor och Battle of the Crater vid Petersburg, utkämpades på den östra krigsskådeplatsen, i Virginia och Maryland. Men det fanns gott om bittra och blodiga strider även på den västra krigsskådeplatsen, i Tennessee och Georgia, på platser som Shiloh, Stone’s River och Chickamauga.
Många unionsgeneraler sympatiserade med slaveriet och sydstaterna, och undergrävde aktivt Lincolns politik. De såg framför sig en återgång till status quo efter en överväldigande styrkedemonstration – inte en avgörande seger och en radikal förändring av de sociala relationerna. Toppgeneraler som George B. McClellan, Ambrose Burnside och Joseph Hooker överskattade fienden, eller tog sig helt enkelt vatten över huvudet, och stelnade till inför det enorma ansvar som vilade på deras axlar.
McClellan lyckades till exempel bygga upp en magnifik, välorganiserad och kostsam styrka, Potomacarmén, men han hittade hela tiden på ursäkter för att inte använda den, delvis av rädsla för att förlora den. Detta ledde till att en upprörd Lincoln under våren 1862 utbrast: ”Om general McClellan inte vill använda armén skulle jag vilja låna den för en tid, förutsatt att jag kunde se hur den skulle kunna användas till något.”
Marx var ännu skarpare i sin kritik och beskrev McClellans generalskap som ”i sig tillräckligt för att säkra den starkaste och mest disciplinerade armés undergång”. Denna svaghet hos nordstaternas generaler hade dock enligt Marx en politisk och klassmässig grund.
”McClellan och de flesta officerare i den reguljära armén som fått sin utbildning vid West Point är mer eller mindre bundna till sina gamla kamrater i fiendelägret av kårandans band. De inspireras av samma avundsjuka mot uppkomlingarna bland de ‘civila soldaterna’. Enligt deras uppfattning måste kriget föras på ett strikt affärsmässigt sätt, med ständig hänsyn till återställandet av unionen på dess gamla grund, och måste därför framför allt hållas fritt från revolutionära tendenser som påverkar principfrågor. En fin uppfattning om ett krig som i grund och botten är ett principkrig! Det engelska parlamentets första generaler föll för samma misstag. ‘Men’, säger Cromwell, ‘hur förändrat allting blev så snart män som bekände sig till en princip om gudsfruktan och religion tog ledningen!’”
Parallellen med den engelska revolutionens första skede är särskilt lämplig. Här leddes kampen mot monarkin ursprungligen av parlamentet, vars ledamöter slösade mycket tid på att vackla och försöka hitta en gemensam grund med det rojalistiska lägret. När Cromwell och de mer revolutionära elementen tog över ledarskapet för revolutionen accelererade saker snabbt. Det stärkte inte bara revolutionen på slagfältet, utan fick också massorna runt om i landet att stödja Cromwells New Model Army.
På samma sätt gick striderna i USA – på grund av politisk vacklan och andra ledarskapsproblem – ganska dåligt för unionen i öst under de första två åren, och det skedde extrema svängningar i moralen och självförtroendet i norr. Den stora majoriteten av befolkningen, inklusive soldaterna, var dock fast beslutna att stödja kriget och ville att det skulle föras ända till slutet.
Däremot gjordes stadiga framsteg i väst, där Ulysses S. Grants taktiska, strategiska och operativa geni, bulldogliknande beslutsamhet, lugn under strider, logistika skicklighet och personliga kännedom om fiendens befälhavare, ledde till den ena unionssegern efter den andra, inklusive övertagandet av Fort Henry i Kentucky och Fort Donelson i Tennessee. Grants militära filosofi var enkel: ”Krigskonsten är mycket enkel. Ta reda på var din fiende är. Ta dig till honom så fort du kan. Slå mot honom så hårt du kan, och fortsätt framåt.”
Grant mot Lee
Innan kriget hade ingen kunnat föreställa sig att Ulysses S. Grant skulle få befälet över unionens alla militära styrkor och med tiden bli USA:s president. Trots att han var en West Point-utbildad kader i officerskåren hade han lämnat armén under rykten om påstådd alkoholism.
På sydstaternas sida var den mest berömda generalen utan tvekan Robert E. Lee. Han var en så kallad ”gentleman warrior” som påstods hata slaveriet personligen, men som ädelt kämpade för att försvara sin älskade hemstat Virginia. I verkligheten var hans karaktär något annorlunda, och enligt denna författares åsikt, liksom enligt Ulysses S. Grants åsikt, är han också överskattad som militärbefälhavare.
Trots att Lee innan Fort Sumter hade förklarat att han skulle befria alla slavar om det kunde rädda unionen och förhindra ett krig, såg han svarta människor som underlägsna och i behov av de vitas fasta, civiliserande hand. Som plantageägare separerade han slavfamiljer – en bestraffning som var grymmare än fysiska slag, även om det fanns gott om sådana också. Efter att två av hans förrymda slavar hade fångats in lät han inte bara piska dem, saltvatten hälldes också bokstavligt talat i deras sår.
Jämför detta med Ulysses S. Grant. Någon gång på 1850-talet hade Grant förvärvat en slav vid namn William Jones från sin svärfar, som ägde ett medelstort plantage och så många som 30 slavar. Grant arbetade sida vid sida med Jones och andra slavar på sin blygsamma gård, där det bland annat fanns en handbyggd stuga med det oironiska namnet ”Hardscrabble”. Den 29 mars 1859 åkte Grant till St. Louis domstol och skrev under ett avtal som juridiskt befriade Jones från slaveriet. Grant var i en svår ekonomisk situation vid den tiden och kunde ha sålt Jones för 1000 dollar eller mer, vilket var mycket pengar på den tiden.
När det gäller deras militära skicklighet så gjorde Lee – även om han uppvisade ögonblick av taktisk genialitet på slagfältet – också sin beskärda del av misstag, och några av dem var mycket allvarliga. Kanske viktigast av allt var det faktum att Lee hade ett mycket mer snävt synsätt än Grant när det gällde brett strategiskt tänkande. Denna skillnad berodde till stor del på de olika klassintressen som generalerna representerade, liksom deras egen klassbakgrund.
Lee var i princip så blåblodig som man kan bli i USA. Som en plantageägande son till en hjälte från amerikanska frihetskriget hade han gift sig med dottern till George Washingtons adoptivson. Grant, å andra sidan, var son till en garvare, en misslyckad bonde och småföretagare, som vid ett lågmärke i livet hade tvingats sälja ved för att kunna överleva. När kriget började arbetade han som kontorist i sin fars läderaffär i Galena, Illinois.
”Kontraband”
I början av kriget återlämnades förrymda slavar faktiskt till sina konfedererade ägare när de korsade över unionens linjer. De var ju trots allt ”levande egendom” och äganderätten måste respekteras. Men i maj 1861 korsade tre slavar, som hade använts för att bygga sydstaternas försvar, unionens linjer vid Fort Monroe i Hampton Roads, Virginia. Istället för att återlämna dem till slavägarna höll general Benjamin Butler kvar dem som ”krigskontraband”, precis som vapen eller ammunition skulle behållits om de beslagtogs från fienden.
Det spelar ingen roll att Lincoln inte erkände konfederationen som en främmande makt, eller att det var oklart vem som egentligen ägde dessa förslavade människor, eller om de nu och för alltid skulle vara fria. Trots bristen på klarhet gav denna till synes enkla och begränsade krigsåtgärd uttryck för en djupare historisk nödvändighet och fick ett eget liv. Den skapade ett nytt prejudikat och ryktet spred sig snabbt i hela konfederationen – både bland slavägare och bland slavarna själva.
Slavarna hade i århundraden gjort motstånd mot sina herrar på otaliga sätt: de saktade ner arbetstakten, förstörde verktyg och skördar, låtsades vara sjuka. De argumenterade och slogs med sina herrar och förmän. Många stal boskap, mat eller värdesaker. En del lärde sig läsa och skriva, vilket var förbjudet enligt lag. Andra brände skogar eller byggnader, eller dödade sina herrar med vapen eller gift. Otaliga tusen flydde antingen norrut, till Kanada, till Mexiko eller till sumpmarkerna i södern, där de bildade självständiga isolerade samhällen eller anslöt sig till indiangrupper, som de svarta seminolerna. Andra begick självmord eller stympade sig själva för att förstöra sitt värde som egendom.
När unionens arméer närmade sig konfederationen från alla håll och kanter korsade hundratusentals slavar gränsen och hjälpte unionen på olika sätt, så småningom även som uniformerade soldater.
Oavsett om unionens arméer, krigsfartyg, officerare eller soldater avsåg något av detta, vändes hela söderns sociala struktur upp och ned, organiskt, långt innan frigivning av slavar blev officiell politik. I många områden flydde en majoritet av de vita och lämnade kvar sina slavar. De välkomnade unionstrupperna som befriare, samtidigt som de själva organiserade, ockuperade och brukade sina tidigare herrars övergivna mark. Det var ett exempel på revolutionens molekylärprocess när framryckande unionstrupper mötte självorganiserade slavar. Dessa, och andra oavsiktliga konsekvenser, blev följden av det som endast var tänkt att vara undertryckandet av ett regionalt uppror.
Vissa unionsgeneraler som Fremont i Missouri och David Hunter i Georgia hade gått i denna riktning på egen hand i början av kriget, men de hade tyglats av Lincoln. I sitt första årliga tal till kongressen i december 1861, bara några månader in i kriget, hade Lincoln varit mycket tydlig.
”När jag har övervägt vilken politik som ska antas för att slå ned upproret har jag varit angelägen och försiktig så att den oundvikliga konflikten för detta ändamål inte ska urarta till en våldsam och hänsynslös revolutionär kamp. Jag har därför i varje fall ansett det vara lämpligt att hålla unionens integritet framträdande som det primära målet för striden enligt vår plan, och lämna alla frågor som inte är av vital militär betydelse till den lagstiftande församlingens mer övervägda åtgärder.”
Men Lincoln insåg så småningom att unionen inte bara kämpade mot sydstatsarméerna, utan även mot majoriteten av befolkningen i sydstaterna, som såg det som ett försvarskrig. Slavarbete var grunden för sydstaternas ekonomi och gjorde det möjligt för en större andel av befolkningen att strida i sydstatsarméerna. För att påskynda krigsslutet och stoppa blodsutgjutelsen var man tvungen att förstöra upprorets sociala och ekonomiska rötter.
Det är ironiskt att Robert E. Lees djärva seger i slagen som blev kända som Seven Days Battles – som slog tillbaka McClellans invasion av Virginia under sommaren 1862 – innebar slutet för nordstaternas reformistiska strategi att försöka få ett slut på upproret samtidigt som slaveriet bevarades. I stället för att försvara slaveriet gjorde denna militära framgång dess undergång oundviklig.
Bara några veckor senare, i augusti 1862, skrev Lincoln till den abolitionistiske tidningsredaktören Horace Greeley:
”Mitt främsta mål i denna kamp är att rädda unionen, och det är inte att rädda eller förgöra slaveriet. Om jag kunde rädda unionen utan att befria någon slav skulle jag göra det, och om jag kunde rädda den genom att befria alla slavar skulle jag göra det; och om jag kunde rädda den genom att befria några och lämna andra i fred skulle jag också göra det.”
Det är tydligt att Lincoln redan bestämt sig för att frigivningen av slavarna var det starkaste vapnet i unionens arsenal. Nu gällde det att hitta det bästa sättet och den bästa tidpunkten för att använda det vapnet. Med sin typiskt briljanta framsynthet skrev Marx följande, också under augusti 1862:
”[Lincoln] begår bara ett misstag om han inbillar sig att de ’lojala’ slavägarna kan påverkas av välvilliga tal och rationella argument. De kommer bara att ge efter för våld. Hittills har vi bara bevittnat inbördeskrigets första akt – den konstitutionella krigföringen. Den andra akten, den revolutionära krigföringen, är nära förestående… Oavsett hur tärningen faller i krigslyckan kan man redan nu lugnt säga att slaveriet inte kommer att överleva inbördeskriget länge till.”
Bara några veckor senare, i september 1862, kom slaget vid Antietam i Maryland, den blodigaste dagen i USA:s militära historia. Även om det inte var en överväldigande seger lyckades McClellan slå tillbaka Robert E. Lees första invasion av nordstaterna. Lincoln utnyttjade momentumet för att tillkännage Emancipationsproklamationen, som innebar att alla slavar i de områden som fortfarande var i uppror skulle befrias den 1 januari 1863 – samtidigt som slaveriet skulle bestå i de gränsstater som inte hade brutit sig loss.
Som Marx kommenterade:
”Lincolns proklamation är till och med viktigare än Marylandkampanjen. Lincoln är en figur sui generis i historiens annaler. Han har inget initiativ, ingen idealistisk drivkraft, ingen cothurnus, inga historiska förtecken. Han ger sina viktigaste handlingar alltid den mest banala formen… Hans senaste proklamation, som är utformad i samma stil, manifestet om slaveriets avskaffande, är det viktigaste dokumentet i amerikansk historia sedan unionen bildades, vilket är liktydigt med att riva upp den gamla amerikanska konstitutionen.”
Emancipationsproklamationen innebar inte bara att slavarna i upproriska områden frigavs, utan också att de kunde beväpnas och inlemmas i unionsarmén. Grant var för sin del entusiastisk över denna åtgärd.
”Genom att beväpna negrerna har vi fått en mäktig allierad. De kommer att bli bra soldater och att ta dem från fienden [kommer] att försvaga honom i samma proportion som de stärker oss. Jag är därför helt klart för att driva denna politik.”
Revolutionärt krig
Insatserna var nu glasklara och den andra akten – den revolutionära fasen av kriget – skulle bli ännu mer bitter och blodigare än den första. Som Thaddeus Stevens, den radikale republikanen, hade uttryckt det innan frigivningen och beväpningen av frigivna slavar blev officiell politik:
”Kriget kommer inte att ta slut förrän regeringen mer fullständigt inser krisens omfattning; förrän de har upptäckt att detta är ett inbördeskrig där den ena eller andra parten måste reduceras till hopplös svaghet och kraften till ytterligare ansträngningar helt och hållet ska förintas. Det är ett sorgligt men sant alternativ.
Södern kan aldrig reduceras till detta tillstånd så länge som kriget fortsätter enligt nuvarande principer. Nordstaterna med alla sina miljoner människor och sina oräkneliga rikedomar kan aldrig erövra sydstaterna förrän ett nytt sätt att föra krig har införts. Så länge dessa stater har möjlighet att odla sina åkrar genom tvångsarbete, kan ni år efter år offra tusentals människors blod och pengar i miljarder utan att komma närmare målet, såvida ni inte når det genom er egen underkastelse och nationens undergång. Slaveriet ger sydstaterna en stor fördel i krigstid. De behöver inte, och drar inte bort, en enda hand från odlingen av jorden. Varje duglig vit man kan avvaras till armén. Den svarte mannen, utan att lyfta ett vapen, är krigets stöttepelare…
Ge [generalen] svärdet i ena handen och frihetens bok i den andra, och han kommer snart att sopa bort despotism och uppror från varje hörn av denna kontinent.”
Emancipationen, som ursprungligen var tänkt som en krigsåtgärd för att underminera konfederationens förmåga att fortsätta kriget, innebar att alla som hölls som slavar i de områden som gjorde uppror mot den federala regeringen från och med den 1 januari 1863 skulle vara ”fria då, därefter och för alltid”. Även om slavarna i de icke-secessionerade gränsstaterna inte räknades med, utgjorde de ändå sju åttondelar av slavbefolkningen, ett avgörande antal som oundvikligen skulle leda till frihet för resten. Slavarna betraktades inte längre som konfiskerad egendom, eller kontraband, som kunde återlämnas till sina ägare när kriget var över.
Även om några svarta infanterienheter hade bildats i Louisiana, Kansas och South Carolina efter den andra konfiskerings- och milislagen i juli 1862, var den första officiella helsvarta enheten som bildades i efterdyningarna av proklamationen det berömda 54th Massachusetts Volunteer Infantry, som bildades i början av februari 1863 av den abolitionistiska guvernören i den delstaten och som skildras i filmen Glory. Men även i uniform fortsatte diskrimineringen och svarta soldater fick sämre betalt än vita fram till senare under kriget.
Ungefär 180 000 svarta soldater tjänstgjorde i unionsarmén, vilket motsvarar ungefär 10 procent av det totala antalet. Ungefär hälften var nyligen förrymda före detta ”kontraband”, en fjärdedel kom från lojala gränsstater och den andra fjärdedelen var fria svarta från nordstaterna. Av de 40 000 svarta soldaterna som dog under kriget dog 10 000 i strid och 30 000 av infektioner eller sjukdomar. När sydstaterna stred mot, eller tillfångatog svarta trupper, var de särskilt utsatta eller massakrerades helt och hållet, vilket skedde vid Fort Pillow och Battle of the Crater under belägringen av Petersburg.
Det skulle ta flera månader innan de svarta trupperna fick se större strider, men kriget var långt ifrån över. Det återstod många prövningar, vedermödor och bakslag för unionen – för att inte tala om hundratusentals ytterligare dödsfall.
I december 1862 hade en fullständigt meningslös slakt ägt rum i slaget vid Fredericksburg i norra Virginia när unionsgeneralen Ambrose Burnside skickade ut trupper i det ena meningslösa anfallet efter det andra mot välbefästa försvarare, vilket resulterade i nästan 13 000 stupade på unionssidan jämfört med drygt 4 000 på sydstatssidan. Efter den skamliga Mud March (marschen genom lera) – ett misslyckat försök att manövrera runt konfederationen för att slå till mot Richmond – ersattes Burnside av general Joseph Hooker i slutet av januari 1863.
I maj samma år mötte unionens Potomacarmé återigen Robert E. Lee och hans viktigaste underordnade, Stonewall Jackson, inte långt från Fredericksburg, Virginia, vid en liten korsväg känd som Chancellorsville. Detta var Lees mästerverksslag, där han riskabelt nog delade sina styrkor – trots att de var ungefär två mot en i underläge – och genomförde en djärv och blodig överraskningsattack mot unionsstyrkorna, och orsakade 17 000 förluster för Hooker, medan han själv endast led 12 000 förluster.
En lysande taktisk seger, men på lång sikt förödande, eftersom unionsarmén kunde uthärda den här typen av förluster, medan konfederationen inte kunde det. På kort sikt skedde dessutom en stor förlust då Stonewall Jackson av misstag sköts av sina egna trupper på väg tillbaka från ett rekognoseringsuppdrag, och dog några dagar senare, vilket berövade Lee hans mest pålitliga och beprövade befälhavare. Segern gav ändå Lee mod att försöka sig på en andra invasion i norr, denna gången i Pennsylvania. Hans mål var att slå ett slag mot unionens moral och få befolkningen i norr att vända sig mot kriget.
Hans expedition började i juni och kulminerade i början av juli i vad som nästan säkert är krigets mest berömda slag, när över 170 000 soldater samlades i den lilla staden Gettysburg. Till dramatiken bidrog att den nytillträdde befälhavaren för Potomacarmén, George Meade, bara hade varit i tjänst under några dagar när striderna började.
Detta var krigets största och blodigaste slag och inkluderade den största artilleribeskjutningen i västra halvklotets historia. Från general Bufords lätta kavalleris och Iron Brigades bedrifter den första dagen, till den omfattande slakten i Wheatfield, Peach Orchard och Devil’s Den, Första Minnesotaregementets anfall nedför Cemetery Ridge och Joshua Chamberlains och 20:e Maineregementets anfall nedför Little Round Top den andra dagen, till Picketts ökända anfall den tredje dagen, förekom otroliga kollektiva och individuella hjältedåd och uppoffringar på båda sidor, vilket har inspirerat otaliga böcker, artiklar och filmer.
Nyheten om nordstaternas seger vid Gettysburg nådde Washington på självständighetsdagen, den fjärde juli. Samma dag gav Vicksburgs fall i Mississippi unionen kontroll över Mississippifloden, som Lincoln kallade ”Vattnets fader”.
Även om unionen redan hade tagit kontrollen över New Orleans, som ligger vid Mississippis mynning och var den största staden i konfederationen, var strategiska delar av floden fortfarande i rebellernas händer. Med hänvisning till Vicksburg hade Lincoln en gång sagt: ”Kriget kan aldrig få ett slut förrän den nyckeln är i vår ficka.”
I veckor hade Ulysses S. Grant kämpat sig fram genom träsken i sommarhettan och utkämpat en rad små men lysande strider medan han var helt avskuren från sina försörjnings- och kommunikationslinjer innan han drev in sydstaterna i fästningsstaden Vicksburg. Efter flera misslyckade anfall och en kreativ och uttröttande belägring tvingades försvararna kapitulera för det obevekliga trycket från ”Unconditional Surrender” Grant, som U.S. Grant hade kallats sedan intagandet av Fort Donelson.
Många anser att de parallella segrarna vid Gettysburg och Vicksburg var den avgörande vändpunkten i kriget, ”upprorets höjdpunkt” – även om kriget fortsatte i ytterligare två blodiga år.
Grant tar befälet
Efter Grants uppvisning av ihärdighet och kreativitet vid Vicksburg visste Lincoln att han äntligen hade hittat sin general. Efter så många bakslag och besvikelser uttalade han att ”Grant är min man och jag är hans resten av kriget!”
Grant fick det övergripande befälet över unionens styrkor i väst, och det förekom fler blodiga strider på den krigsskådeplatsen, bland annat Chickamauga i september – det med näst flest dödsoffer efter Gettysburg – och Chattanooga i november. Chattanooga var en viktig järnvägsknutpunkt och dess fall öppnade vägen för en invasion av Georgia och den djupa södern, som Sherman skulle komma att genomföra några månader efteråt.
Under mars 1864 förflyttades Grant till öst för att ta kommandot över unionens styrkor i hela landet. Alla de andra befälhavarna i unionen hade blivit passiva av fruktan inför, och mystiken kring, Robert E. Lee. Men Grant visste att Lee, precis som alla andra generaler han hade mött, var en människa och inte en gud – han hade faktiskt träffat Lee en gång under kriget mot Mexiko.
En frustrerad Grant hade en gång uttryckt sin frustration till sina officerare under slaget vid Wilderness.
”Åh, jag är hjärtligt trött på att höra om vad Lee kommer göra. Några av er verkar alltid tro att han plötsligt kommer att göra en dubbel frivolt och landa i vår rygg och på båda våra flanker samtidigt. Gå tillbaka till ert befäl och försök att tänka på vad vi själva ska göra, i stället för vad Lee ska göra.”
Tyvärr är de flesta amerikaners kunskap om Grant färgad av konfederationens Lost Cause-berättelse: att han var ett ”fyllo”, en dålig och korrupt president och en slaktare som inte brydde sig om sina soldaters liv. Det är först på senare tid som historiker har börjat erkänna hans verkliga kvaliteter och underskattade genialitet, liksom hans grundläggande ärlighet och mänskliga anständighet. Precis som Thomas Carlyle gjorde med Oliver Cromwell har de varit tvungna att ”dra [Grant] fram… under ett berg av döda hundar, en enorm last av förtal och glömska”.
Samordnad offensiv
I det tidiga skedet hade kriget bedrivits nästan som om det pågick flera separata små krig i olika delar av landet – i Missouri, Kentucky, Virginia, på Atlant- och Gulfkusten, och så vidare. Utan samordning kunde nordstaterna inte dra nytta av de många fördelar som de hade.
Sydstaterna var i numerärt och ekonomiskt underläge. Men de var tvungna att i huvudsak föra ett defensivt krig och gynnades av inre linjer, som gjorde det möjligt för dem att flytta trupper från en plats till en annan efter behov. Med ett så stort territorium att försvara mot en numerärt och teknologiskt överlägsen fiende, och med en allvarlig brist på resurser redan från början, kunde konfederationen ändå inte hindra unionen från att ta det ena strategiska fästet efter det andra, särskilt i kustområdena.
Redan i januari 1862 hade Lincoln skrivit följande till en av sina generaler, Don Carlos Buell:
”Min allmänna uppfattning om det här kriget är att vi är fler till antalet, och att fienden har större möjligheter att koncentrera sina styrkor till kollisionspunkter; att vi måste misslyckas om vi inte på något sätt kan göra vår fördel överlägsen hans; och att detta endast kan ske genom att hota honom med överlägsna styrkor på olika punkter samtidigt, så att vi tryggt kan anfalla den ena eller båda, om han inte gör någon förändring; och om han försvagar den ena för att stärka den andra, avstå från att anfalla den stärkta, men ta, och hålla, den försvagade och vinna så mycket.”
Med sin snabbt växande armé och flotta skaffade sig unionen snabbt medel för att utöva ”ett outhärdligt tryck” på konfederationen. Många i sydstaterna insåg detta och fruktade vad som skulle hända när nordstaternas resurser utnyttjades fullt ut. Lincoln hade kämpat hårt för att få sina generaler att faktiskt genomföra en sådan plan. Förutom en allmän brist på samordning fanns korruption, inkompetens och en rad små rivaliteter och misstro inom och mellan de militära och civila befälhavarna.
Men Grant delade Lincolns breda strategiska vision om en samordnad insats för att avsluta kriget, och ännu viktigare, han hade viljan att mala fram en seger oavsett vad det kostade i tid, pengar och trupper. Grant visste mycket väl att sydstaterna inte hade oändliga resurser, och hans plan gick ut på att samtidigt mobilisera fem separata unionsarméer för att pressa sydstaterna på alla sidor och hindra dem från att dra fördel av de inre linjerna.
Han visste också att, tillsammans med ekonomisk strypning och frigörandet och beväpningen av slavarna, var nyckeln till att förstöra sydstaternas moral att en gång för alla att krossa Lees Army of Northern Virginia, som var förkroppsligandet av konfederationens sak och dess stolthet. När dessa ”särskilda väpnade styrkor” väl var borta från slagfältet skulle spelet vara över för utbrytarna – och för slaveriet.
Södern behövde inte inta Washington D.C., invadera eller ockupera nordstaterna för att vinna. De försök de gjorde i dessa avseenden var främst för att kunna utöva politiska påtryckningar och var inte en del av deras långsiktiga strategi. De behövde först och främst stå emot unionsarméerna tillräckligt länge för att trötta ut nordstaternas moral, tvinga fram fredsförhandlingar och om möjligt få erkännande och någon form av stöd från världens stormakter.
Om södern hade vunnit självständighet skulle det dock praktiskt taget varit omöjligt att få ett brittiskt eller franskt erkännande. Den härskande klassen i dessa länder befann sig under stark press från arbetarklassen att inte stödja en reaktionär slavmakt. Vid ett möte som arbetarorganisationen London Trades’ Council kallat till i St. James’ Hall den 26 mars 1863 samlades till exempel över 3000 arbetare för att uttrycka solidaritet och ”sympati med nordstaterna i Amerika och för de svartas frigörelse”.
Detta skedde trots de extrema svårigheterna som brittiska arbetare led under, på grund av bristen på sydstatsbomull till textilfabrikerna.
“Hårt krig”
Konflikten hade förvandlats, från ett krig enbart för att bevara unionen, till ett krig för att rycka upp slaveriet med rötterna – och det fanns ett växande stöd för unionssidan över hela världen. För att påskynda krigets slut var söderns ekonomi tvungen att slås i spillror. När Lincoln väl hade hittat djärva och ihärdiga befälhavare som var villiga och kapabla att genomföra hans politik på ett samordnat och koordinerat sätt, var nordstaternas ekonomiska och demografiska styrka så gott som ostoppbar.
Unionens generaler som Grant, Sherman och Philip Sheridan ansåg att södern skulle behöva få känna av ”krigets hårda hand.” Så småningom fördes kriget djupt in i konfederationens hjärta, där slavar frigjordes i massor, järnvägar och annan egendom förstördes, och plantager och matvaror exproprierades. Och medan ekonomin i norr blomstrade, var söderns ekonomi i fritt fall och både dess arméer och civila led svårt.
Generellt sett genomfördes inte våld eller massakrer mot civila på stor skala av någon av sidorna. I så många andra inbördeskrig, från antiken till idag, har segrarna avrättat folk, sålt dem som slavar och så vidare. Det vore givetvis absurt att påstå att det inte förekom några övergrepp när trupperna korsade landet. Särskilt i gränsstaterna förekom våldsamma repressalier mot civila av paramilitära partisaner på båda sidor.
Shermans ”bummers” var inte alltid vänliga mot de lokala plantageägarna vars egendomar de exproprierade under deras marsch mot havet genom Georgia i slutet av 1864. Och det är inte en oviktig detalj att svarta invånare i Pennsylvania under Gettysburg-kampanjen jagades och samlades ihop av Lees armé i norra Virginia för att skickas söderut som slavar, även om de aldrig tidigare hade varit slavar.
Men det är sant att det som hände under det amerikanska inbördeskriget var väldigt olikt det som inträffade när de vita arméerna ockuperade områden som tidigare hållits av de röda under inbördeskriget som följde den ryska revolutionen, eller hur romarna behandlade dem som erövrades i så många av inbördes- och erövringskrigen som utkämpades. Litteraturen om det amerikanska inbördeskriget är fylld av exempel på fraternisering och välvilja gentemot sårade eller tillfångatagna fiendesoldater.
Icke desto mindre utmattade den ”totala krigföringen” – som inte bara riktades mot arméerna, forten och andra strategiska punkter, utan även mot ekonomin, inklusive slaveriet – till slut sydstaternas moral och förmåga att upprätthålla arméer i fält.
Grant jagade ihärdigt Lee i en rad blodiga slag under Overland Campaign, från The Wilderness till Spotsylvania Courthouse till Cold Harbor och platser däremellan, och utövade ett överväldigande tryck under belägringen av Petersburg och Richmond. Det var en lång och brutal kamp, och många i norr tvivlade på om han verkligen skulle lyckas.
Philip Sheridan krossade ekonomin i Shenandoah-dalen i Virginia, som länge varit konfederationens brödkorg. Och Sherman belägrade, och tog slutligen, den viktiga staden Atlanta, vars nedbränning förevigades i filmen Borta med vinden. Han marscherade sedan till kusten och Savannah, och därefter upp genom South Carolina och in i North Carolina, där en remsa av förstörelse lämnades efter hans tiotusentals soldater som levde på landets resurser.
Enbart i Georgia uppskattade Sherman att han hade orsakat skador för 100 miljoner dollar – motsvarande cirka 1,6 miljarder dollar i dagens penningvärde. Ungefär en femtedel av detta ”var till vår fördel”, medan ”resten [var] rent slöseri och förstörelse”. Hans trupper förstörde 300 mil järnväg, många broar och kilometervis med telegraflinjer. De beslagtog 5000 hästar, 4000 mulor och 13 000 nötkreatur, konfiskerade 9,5 miljoner pund majs och 10,5 miljoner pund foder samt förstörde ett oräkneligt antal bomullskvarnar och bomullsspinnerier. Närmare 20 000 frigivna slavar följde i arméns spår och blev ofta måltavlor för mord av hämndlystna sydstatare som inte kunde stå emot själva unionsarmén.
Det var när han var i Savannah som Sherman undertecknade sin Special Field Orders 15, som avsatte 400 000 tunnland konfiskerad sydstatsmark så att ”varje familj [av före detta slavar] kunde få en tomt på högst 40 tunnland odlingsbar mark”. Vissa fick också gamla armémulor. Detta var ursprunget till begreppet ”40 acres and a mule” som en form av kompensation för slaveriet.
Början på slutet och slutet på början
Som vi har sett kunde konfederationen inte få erkännande från de stora europeiska makterna. De satte istället sitt hopp till valet 1864, när Lincolns tidigare högste general, George B. McClellan, ställde upp mot Lincoln som “fredskandidat” på Demokratiska partiets valsedel.
Valet var utan tvekan en folkomröstning om kriget och emancipationen, och inte ens Lincoln själv trodde att han hade någon större chans. Men i slutändan omvaldes han i en jordskredsseger med ett överväldigande stöd bland soldaterna – och fick en enorm skjuts av Atlantas fall bara några veckor före valet.
Vid sitt andra installationstal, den 4 mars 1865, yttrade Lincoln följande kraftfulla ord:
”Hjärtligt hoppas vi, innerligt ber vi, att detta mäktiga krigets gissel snart må upphöra. Men, om Gud vill att det ska fortsätta tills all den rikedom som samlats av slavens tvåhundrafemtio år av obetalt slit ska vara borta, och tills varje droppe blod som dragits med piskan ska betalas med en annan dragen med svärdet, som det sades för tre tusen år sedan, så måste det fortfarande sägas att ’Herrens domar är sanna och rättvisa i alla avseenden.’
Med illvilja mot ingen, med välvilja för alla, med fasthet i det rätta som Gud ger oss att se det rätta, låt oss sträva vidare för att avsluta det verk vi är inne i.”
Det verket var naturligtvis ett revolutionärt krig för att befria fyra miljoner människor från slaveri. Presidentskapet hade tagit en fruktansvärd tribut på Lincolns hälsa. Inte nog med att krigets stress och påfrestningar hade satt sina spår, han hade också drabbats av sin 11-årige son Willies död medan han satt i Vita huset. Men den store frigöraren fullföljde kriget till slutet.
Bara några veckor senare, den 2 april 1865, efter en lång och plågsam belägring, gav sydstaterna efter för Grants oemotståndliga tryck i det tredje slaget vid Petersburg och tvingades överge Richmond. Grant, sin vana trogen, sökte endast en avgörande militär seger och inte personlig ära, och fortsatte omedelbart sin jakt på Lees Army of Northern Virginia i stället för att marschera triumferande in i fiendens huvudstad.
Slutet för Lee och den huvudsakliga styrkan i sydstatsarmén kom den 9 april i den lilla byn Appomattox Courthouse i Virginia. För att förhindra att kriget urartade i en utdragen gerillakrigföring och för att påskynda den nationella läkningsprocessen erbjöd Grant Lee och hans män utomordentligt förmånliga kapitulationsvillkor.
Mindre än en vecka senare, den 15 april, mördades Lincoln på Ford’s Theater av den kände skådespelaren och sydstatsanhängaren John Wilkes Booth. Vicepresident Andrew Johnson och utrikesminister Seward var också måltavlor, men överlevde.
Mordet på Lincoln var en viktig historisk händelse som utan tvekan förändrade rekonstruktionens förlopp. Saker och ting skulle med största sannolikhet ha blivit betydligt annorlunda om Lincoln hade funnits kvar och använt sin enorma personliga auktoritet, sitt politiska skarpsinne och sin förmåga att ändra kurs när omständigheterna krävde det, för att vägleda landet genom vad som oavsett skulle ha varit en våldsam och rörig process.
I stället ledde Andrew Johnson från Tennessee den första fasen av återuppbyggnaden efter kriget. Och även om han var passionerad i sitt hat mot sydstaternas plantagearistokrati, var han ”ingen vän till svarta människor”, som Frederick Douglass så riktigt hade anat när hans blick mötte Johnsons vid Lincolns andra installation.
Krigets pris
Totalt rasade striderna mellan unionen och konfederationen under fyra år, på mer än 10 000 slagfält, med omkring 237 stora namngivna slag. De mänskliga kostnaderna var fruktansvärda. I vissa slag uppgick antalet dödsoffer till 30 procent eller mer. I slaget vid Antietam dödades, sårades eller saknades fler soldater än i alla tidigare amerikanska krig tillsammans: 23 000 på en enda dag. Som jämförelse kan nämnas att det är fyra gånger fler än antalet amerikanska dödsoffer under invasionen av Normandie på D-dagen under andra världskriget.
Uppskattningsvis 624 511 soldater och sjömän dog till följd av skador på slagfältet, olyckor eller sjukdomar under kriget. Det motsvarar ungefär 2,4 procent av befolkningen 1860 och skulle motsvara att ungefär åtta miljoner amerikaner dödades idag. Ytterligare hundratusentals sårades och lemlästades. Utöver detta dödades, sårades och förflyttades ett oräkneligt antal civila.
I unionsarmén var risken att dö ungefär en på fyra, oftare på grund av sjukdomar än strider. Uppgifterna om konfederationen är inte lika exakta, men i vissa delstater var dödligheten bland män i militär ålder 25 procent. Otroligt nog gick 20 procent av Mississippis hela statsbudget 1866 åt att tillverka konstgjorda lemmar.
Efter kriget fabricerade konfederationens försvarare myten om The Lost Cause (”Den förlorade saken”), och hävdade att deras var en ädel sak som tyvärr var dömd till nederlag från början, på grund av nordstaternas överväldigande ekonomiska och demografiska överlägsenhet. Det borde vara självklart att saken att upprätthålla slaveriet inte alls var ädel, men det finns ett korn av sanning i deras argument.
Befolkningen i nordstaterna uppgick till 18,5 miljoner. Konfederationens befolkning var bara 9 miljoner, och 3,5 miljoner av dem var slavar. Det fanns ytterligare 2,5 miljoner fria invånare och 500 000 slavar i de sydliga gränsstaterna som inte bröt sig ut, och som vi har sett rekryterades trupper till båda sidor från dessa stater. Så de demografiska siffrorna var överväldigande mycket mer gynnsamma för nordstaterna. Ännu mer avgörande var ekonomin.
År 1860 producerade sydstaterna mindre än 10 procent av USA:s tillverkade varor. Enbart delstaten New Yorks industriproduktion var fyra gånger större än hela sydstaternas. I södern hade man försökt industrialisera ekonomin på 1840-talet för att motverka nordstaternas ökande industriella styrka, men slavarbete och monoexport av bomull var alltför lukrativt och förankrat för att detta verkligen skulle ta fart. Under kriget förlorade sydstaterna inte bara sin tillgång till nordstaternas marknad – den allteftersom mer effektiva blockaden skar också av dem från större delen av världen, även om det naturligtvis förekom en del smuggling både till och från nordstaterna och internationellt.
Under denna epok var järnvägen ryggraden i ekonomin, en solid indikation på relativ ekonomisk utveckling och industrialisering. I början av kriget fanns det 38 600 kilometer järnväg i norr, och ytterligare 6400 kilometer byggdes under kriget. Sydstaterna hade bara 14 400 kilometer i början och byggde bara 640 kilometer till. De hade helt enkelt inte resurserna för att göra mer än så.
Och när det gäller resurser i allmänhet var sydstaternas krigsutgifter i 2019 års dollarvärde ungefär 23 miljarder dollar, medan unionen spenderade över 68 miljarder dollar – nästan tre gånger så mycket.
Det är därför sant att så länge nordstaternas vilja att fortsätta kriget fanns kvar, var det i det närmaste garanterat att de skulle vinna i det långa loppet. Som bekant fanns denna vilja att kämpa vidare, trots motstånd från många, som syntes i de våldsamma upploppen mot krigsmobiliseringen och mot svarta i New York 1863, som slogs ner av unionssoldater som kom direkt från slaget vid Gettysburg.
Varför kämpa för att försvara slaveriet?
När de flesta tänker på slaveriet i Södern, föreställer de sig stora plantager med hundratals eller till och med tusentals slavar. I själva verket var det år 1860 endast ett risplantage i South Carolina som hade fler än 1000 slavar, och bara 13 hade mellan 500 och 1000 slavar. De flesta slavar bodde på mindre gods med 20 slavar eller färre.
Och även om de flesta vet att de flesta sydstatare inte ägde några slavar, blir många förvånade när de får veta att det bara fanns omkring 385 000 slavägare, och att de flesta av dem ägde färre än 20 slavar. När det gäller direkt ägande påverkades inte de flesta i konfederationen av slaveriets förekomst. Trots det identifierade sig ändå de flesta vita sydstatare som inte ägde slavar med slaveriet som institution, och försvarade den.
Även om många av dem ogillade de stora slavägarnas rikedom, makt och aristokratiska arrogans, strävade många av dem efter att själva äga slavar och bli en del av samhällets elit. Efter århundraden av rasistisk skrämselpropaganda blev de skräckslagna av tanken på fyra miljoner frigivna slavar. I grund och botten såg de dem som konkurrenter om den knappa marken och jobben.
Slaveriet gav många fattiga vita med liten eller ingen mark någon som de kunde känna sig överlägsna. De må ha varit fattiga, men de var åtminstone inte slavar och de var inte svarta. För många var skälet till att de kämpade så ihärdigt mot unionen enkelt, som en soldat från sydstaterna uttryckte det: ”För att ni är här nere.”
Två uppfattningar om frihet
Båda sidor hävdade att de kämpade för ”frihet”. Men vilken typ av frihet? Deras definitioner återspeglade i slutändan den klassbas som rådde i respektive landshalva. Menade de personlig frihet och fritt arbete? Friheten att äga egendom? Vilken typ av egendom? Egendom i form av mark och mänskliga slavar, eller i kommersiella jordbruk och industriellt kapital? Det är glasklart vilken form av frihet som vann till slut – kapitalets frihet att utnyttja lönearbete.
Juneteenth-deklarationen, som utfärdades den 19 juni 1865 av unionsgeneralen Gordon Granger i Galveston, Texas, strax efter krigets slut, sammanfattar det kortfattat:
”Folket i Texas informeras om att alla slavar är fria i enlighet med ett tillkännagivande från USA:s verkställande makt. Detta innebär en absolut jämlikhet i förhållande till personliga rättigheter och äganderätt mellan tidigare herrar och slavar, och den koppling som hittills funnits mellan dem blir den mellan arbetsgivare och anställd arbetskraft. De frigivna rekommenderas att lugnt stanna kvar i sina nuvarande hem och arbeta för lön. De informeras om att de inte kommer att tillåtas att samlas vid militärposteringar och att de inte kommer att stödjas i sysslolöshet vare sig där eller någon annanstans.”
Det är obestridligt att frigivandet av slavarna är en av de största revolutionära exproprieringarna utan kompensation i hela mänsklighetens historia. Det var slavarnas egna massaktioner som tvingade Lincoln och hans generaler att agera. Och det var deras hjältemod i strid som ytterligare radikaliserade den allmänna opinionen i norr till förmån för slaveriets avskaffande.
Som vi har sett riskerade hundratusentals slavar sina liv genom att rymma, ansluta sig till unionsarmén och på andra sätt göra motstånd, sabotera och hindra sydstaternas ekonomi i vad W.E.B. DuBois beskrev som en ”generalstrejk” bland slavarna. Men som en före detta plantageägare uttryckte det: ”Frigivna slavar äger ingenting, eftersom de inte har fått något annat än frihet.”
Den ultimata borgerliga revolutionen
Inbördeskriget och den efterföljande återuppbyggnadsperioden representerar den sista stora framstöten för borgarklassen som en historiskt progressiv klass. Faktum är att det amerikanska inbördeskriget kanske var den mest klassiska borgerliga revolutionen av alla, såtillvida att kapitalistklassen i tidigare revolutioner inte spelade en lika medveten och direkt roll som klass när det gällde att påtvinga nationen som helhet sina föredragna klass- och egendomsförhållanden.
Nordstaterna använde inte bara kriget och dess efterdyningar för att bryta upp eller påskynda nedbrytningen av icke-kapitalistiska former av exploatering och produktion över hela landet, utan använde också omvälvningen för att konsolidera de statliga institutioner som fastställde den politiska och juridiska ramen för obegränsad kapitalistisk ackumulation och expansion under det kommande århundradet.
Den amerikanska dollarn är ett exempel. Före kriget var den enda valuta som utfärdades av den federala regeringen guld- och silvermynt, eller specie. Det fanns hundratals olika sedlar som gavs ut av privata banker och som kunde växlas in mot specie i begränsade områden som betjänades av just dessa banker. Lincolns finansminister var ingen mindre än Salmon P. Chase – namngivaren till dagens Fortune 500-bank. Den 25 februari 1862 antogs den första lagen om lagligt betalningsmedel och den federala regeringen började ge ut vad som kom att kallas greenbacks, vilket fick långtgående konsekvenser för den ekonomiska utvecklingen och den federala regeringens roll och makt.
Kriget ledde också till en aldrig tidigare skådad centralisering för att finansiera och mobilisera de mänskliga och materiella resurser som krävdes för segern: med tullar, skatter, en militär värnplikt och till och med en delvis nationalisering av järnvägarna och telegraferna. Detta skapade i stort sett det moderna USA som vi känner till idag.
Men som med alla borgerliga revolutioner kunde denna oerhört progressiva rörelse inte utrota all exploatering och allt förtryck. I slutändan kunde den inte gå längre än att höja en klass av egendomsägare över en annan, mer reaktionär klass, och befästa sitt grepp om statens repressiva makt, om än i en mer demokratisk form. Det var i denna moderna form som de amerikanska kapitalisterna fortsatte sina folkmordskrig mot kontinentens ursprungsbefolkningar, släppte lös ondskefulla lynchmobbar mot svarta arbetare, bönder och arrendatorer och byggde upp den mest våldsamma imperialistiska makten i mänsklighetens historia.
Vi behöver inte försköna detta monster för att uppskatta betydelsen av dess födelse, som formade den nation vi ser idag och lade grunden för nästa amerikanska revolution – den socialistiska revolutionen. Med slaveriet undanröjt utvecklades produktivkrafterna med stormsteg, och med dem arbetarklassen, som snart skulle uppstå som en revolutionär kraft och en utmanare om makten.
Som Marx skrev i Kapitalet:
”I Nordamerikas förenta stater var varje självständig rörelse bland arbetarna förlamad så länge slaveriet vanställde en del av republiken. Arbetet kan inte frigöra sig i den vita huden där det i den svarta är brännmärkt. Men ur slaveriets död uppstod genast ett nytt liv. Den första frukten av inbördeskriget var den agitation för åtta timmars arbetsdag som spred sig från Atlanten till Stilla havet, från New England till Kalifornien.”
Bara några år senare, 1871, bevittnade världen Pariskommunen, arbetarklassens första maktövertagande. Alla stora revolutionära rörelser världen över har sedan dess haft åtminstone en fot tydligt på den proletära revolutionens sida av historien.
Idag är det bara den mäktiga amerikanska arbetarklassen som kan utföra de demokratiska och sociala uppgifter som lämnades oavslutade av inbördeskriget och återuppbyggnaden. I inbördeskrigets historia finner vi ett stolt arv av revolutionär beslutsamhet och uppoffring. Av denna anledning bör varje klassmedveten arbetare studera händelserna och lärdomarna från denna epokgörande period som en förberedelse inför de enorma strider som väntar.
På grund av det stora antalet referenser i denna artikel har vi valt att inte publicera den fullständiga listan över citeringar här.
För en fullständig lista över referenser, vänligen besök: https://www.marxist.com/the-civil-war-america-s-second-revolution.htm
”Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande. Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna.”