Storföretagen visste inte att gränsen mellan hunger och vrede är smal. Och pengarna som kunde anslagits till löner gick åt gas, till skjutvapen, till agenter och spioner, till svarta listor, till exercis. Och på vägarna drog människoskarorna fram som myror och sökte arbete, sökte föda. Och bland dem började vreden jäsa.
Under 1930-talet drog den ekonomiska depressionens mörker in över USA. I dess spår följde svält, arbetslöshet och misär. Om detta handlar John Steinbecks epos Vredens druvor, som utkom första gången 1939.
Romanen är ett ode till USAs förtryckta och fördömda, till de arbetande klasserna i Amerika – deras smärta och deras rättmätiga ilska, deras mod och deras värdighet, deras solidaritet och okuvlighet. Den 5 december har den premiär som pjäs på Dramaten i Stockholm.
I Vredens druvor följer vi Tom Joad och hans familj. De har varit fattiga bönder i Oklahoma i generationer. De arrenderar jorden – de föds, arbetar och dör där. Depressionen förändrar allt detta. Banken kräver in jorden – böndernas marker ska slås ihop och brukas med traktor, inte häst.
Familjen Joad, och många med dem, förlorar sina hem och försörjning. De drivs bort från jorden. Men de har fått broschyrer i brevlådan som menar att i Kalifornien finns det jobb. I ett sista desperat försök säljer de sina sista egendomar, packar in sig i bilar och kör västerut.
Resan blir svår. De är inte ensamma, utan följer en karavan av migranter. Alla kommer inte fram. Men det finns inte längre något att vända tillbaka till. När de närmar sig Kalifornien möter de på lägerplatserna ändå vändande bilar. Hur var det där? Frågar familjerna. Ni kommer väl åka oavsett? Får de till svar. Då säger vi ingenting.
När de når Kalifornien finns det jobb på fruktodlingarna. Men bolaget har skickat ut broschyrer till tiotusentals många fler än vad som krävs för att fylla luckorna. Men desperata människor är bra för affärerna. Svältande människor kan arbeta för mindre än vad det kostar att äta ett mål mat om dagen.
Människorna i romanen är av kött och blod. De för sig med en värdighet. De försöker försvara sig mot banken, mot poliserna som kommer för att driva bort dem. Men som romanens bankman konstaterar – om du skjuter mig, kommer det någon annan imorgon. Banken – systemet – är ett vidunder. Människorna har skapat den, men kan inte kontrollera den. Banken andas vinst och äter räntor, och när vidundret slutar växa, dör det, det kan inte stanna i växten.
Framme i Kalifornien ser familjerna ett paradis med jord och frukt i överflöd. Men de som kommit långa vägar för att ta del av överflödet, ser billaster med apelsiner vräkas ut på marken och fotogen sprutas över odlingarna. Frukten måste förstöras för att inte priset ska falla. Det går inte att överleva på de knappa lönerna, men de som svälter får inte röra frukten, för ingen skulle betala om det bara gick att hämta.
Framför sig ser de sina barn dö, för att apelsinerna inte ger vinst. De känner en sorg som ingen gråt kan uttrycka. Men i de hungrigas blick ligger också en växande vrede mot detta brott, som inte kan brännmärkas nog starkt. I deras hjärtan mognar vredens druvor och blir tunga. De väntar på skördetiden.
För så länge fruktan kan förvandlas till vrede kommer de inte gå under. Och detta vet bolagsägarna om. I lägren jagar förmännen och polisen efter rödingar. Skoningslöst och våldsamt rycker de fram mot den begynnande fackföreningsrörelsen: Trehundratusen, hungriga och olyckliga; blir de medvetna om sin egen kraft så är jorden deras, och all gas, alla skjutvapen i världen kan inte hejda dem.
Mitt i detta finner Tom Joad sig – om att vara en röding är att också vilja ha 30 cent i timmen, då är det också jag. Han gör sig redo att slåss.
Vredens druvor handlar om migranternas jäsande ilska, i en väststat nervös som hästar innan åska, för vad som komma skall. Den handlar om vad det här systemet gör med människorna. Men den handlar också om det oundvikliga faktum att man inte kan göra vad som helst mot dem som bär jorden på sina axlar.
Marx skrev en gång att kapitalismen skapar sin egen dödgrävare. Det här systemet skapar många hungrande, arbetslösa, förtryckta och fördrivna. Men det kan inte göra det utan att samtidigt frambringa många Tom Joads.
Det är inte en slump att Vredens druvor sätts upp just nu. Den är högst aktuell. Romanen återspeglar stämningar som utvecklar sig framför våra ögon, även i vår tid. I land efter land ser vi resningar, men också här gror den rättmätiga ilskan – den jäser hos fler och fler. Vi ser den på arbetsplatserna, i vårdköerna, på Palestinademonstrationerna, och i alla de nävar som ännu knyts i fickorna.
Som Steinbeck skriver: Nöden föder tankar, tankar föder handling. En halv miljon människor i rörelse över landet; och ännu en miljon med oro i kroppen, färdig att börja röra på sig; och tio miljoner som börjar känna den första nervositeten.