I gryningen den 19 augusti 1936 avrättas den spanska poeten Federico García Lorca av Francisco Francos falangister i Granada. I den officiella polisrapporten beskrivs Lorca som “socialist”, involverad i “homosexuella och abnorma akter”. Hans liv stod i bjärt kontrast mot den nattsvarta fascismen.
I Lorcas poesi finner vi motsättningen mellan det rurala Spaniens konservatism och blodets passion, mellan skönheten i gitarrernas klang och civilgardet som “rider genom en tunnel av tystnad”. Men här finns även en än mer tydlig kritik av kapitalismens zenit, New York, som beskrivs som en stad av “ledningstrådar och död”.
Lorcas storhet som poet ligger i hans illustra bildspråk, hans ibland hisnande symbolik och kanske främst, den lidelse som uttrycks i nästan varje rad. I Lorcas dikter finner läsaren som oftast en ständig dragkamp mellan Kärleken och Döden, och allt däremellan, såväl livsglädje som djup tragik. Lorcas homosexualitet skiner ständigt igenom, om än indirekt, i hans dikter om passion som förtrycks av landsbygdens konservativa värderingar och traditioner. Detta uttrycks kanske som bäst av följande replik i pjäsen Blodsbröllop: “Att brinna av längtan och hålla denna eld gömd är det värsta straff vi kan åsamka oss själva”.
Lorca föddes i Granada 1898 och flyttade till Madrid under 1920-talet, en tid av snabb modernisering av Spanien. Det var här han kom i kontakt med de spanska avantgardisterna, däribland Salvador Dalí (sedermera en sympatisör till Franco) och “Generation 27”, en samling unga modernistiska diktare. De spanska avantgardisterna var, till skillnad från de ryska (med Majakovskij i spetsen), inte i huvudsak politiska utan gjorde sin revolution i ord och symbolism.
Samtidigt som Lorca finner sin röst som kanske den främsta av de moderna lyrikerna tar Primo de Rivera makten i en statskupp 1923 och upprättar en militärdiktatur, som sätter strikt censur på alla former av konstnärligt uttryck. Lorca blir själv ett av offren för denna censur, då flera av hans pjäser beläggs med spelförbud för sina republikanska åsikter. Den statliga censuren och en allt svårare depression tvingar Lorca att fly till New York 1929.
Det är här, fångad i New Yorks djungler av neon och glasbyggnader, som Lorcas poesi börjar präglas av en djup samhällskritik och en fascination för det moderna samhällets dialektiska motsättning mellan välstånd och misär. För Lorca är staden en stad av djupa motsättningar, av “orkaner av guld och arbetslösa suckar”. Poeten förförs av det kulturella livet, jazzen och konsten, men förfäras över den fruktansvärda rasism som genomsyrar det amerikanska samhället som “reser en oöverstiglig mur” mellan svarta och vita.
Diagnosen som Lorca ger det sjuka kapitalistiska samhället är olycksbådande och kan inte förstås som något annat än ett löfte om revolution. I dikten Dödsdansen beskrivs hur “kobrorna skall fräsa genom de sista våningarna” och poetens förhoppning om att Wall Street skall “förvandlas till en pyramid av mossa”. Samma anda återfinns i dikten Rop mot Rom där Lorca uppmanar “massorna” att med “hammare, violin eller moln” höja sina röster och “ropa galna av eld/ropa galna av snö/de skall ropa med en röst så genomträngande/att städerna slutligen darrar som flickor och bryter oljans och musikens fängelse/därför att vi begär att Jordens vilja fullbordas och att dess frukter delas av alla.”
Lorcas poesi är ett uttryck för den hastiga modernisering som höll på att förändra det spanska samhället, där stad möter land och där urgamla traditioner ännu inte har släppt. Det är i detta sammanhang man måste förstå det spanska inbördeskriget.
År 1931 störtas kung Alfonso XII och den andra republiken utropas. Lorca, nu tillbaka i Spanien, reser runt med sitt teatersällskap La Baracca för att sprida kultur och utbildning på den spanska landsbygden, på den nya regeringens order. Åren efter att republiken utropas blir lyckliga och framgångsrika år för Lorca, vars pjäser (däribland Blodsbröllop) och dikter får stor uppmärksamhet.
Men 1934 faller vänsterregeringen ledd av Azaña och en högerregering tar makten. Två år senare, efter att Folkfronten med knapp marginal vinner valet, inleder Franco sin statskupp. Lorca, kärlekens och modernismens lyriker, bekänner färg och erkänner att “jag är revolutionär, liksom alla sanna poeter är revolutionära. Men politiker blir jag aldrig”.
I detta klimat beskriver Lorca på ett hjärtskärande sätt fascismens framfart i Spanien: mörkret som förintar, med sabel och pistol, den orädda och vackra staden med dess gröna vimplar och festsorl. Men tillsammans med nattsvart sorg finns där även ett motståndskraftigt hopp, en tilltro till att fascismen aldrig kan kväsa det som är mänskligt, solidariteten och kärleken.
BALLAD OM DET SPANSKA CIVILGARDET
Svarta är deras hästar
Hästarnas skor är svarta
På deras kappor glänser
Fläckar av bläck och vax
Av bly är deras skallar
Därför gråter de aldrig
Med själen klädd i lackskinn
Kommer de framåt vägen.
Framåtböjda och nattliga
Utbreder de sig på sin färd
Tystnad av mörkt gummi
Och fruktan av fin sand.
Passerande var de vill
Gömmer de i sina skallar
En dunkel astronomi
Av ogripbara pistoler
O zigenarnas vackra stad
Med vimplar i alla hörn!
Månsken och gyllene pumpor
Bland konserverade körsbar
O zigenarnas vackra stad!
Vem kan väl se dig och glömma?
Stad av mysk och smärta
Med dina torn av kanel
…
De rider i dubbla led
Fram emot festens gator
Ett sorl av eterneller
Deras patronväskor når
De rider i dubbla led
I tygets dubbla skuggspel
Och himlen de tänker sig
Som ett fönster med sporrar
…
O zigenarnas vackra stad
Civilgardet reser sin väg
Genom en tunnel av tystnad
Med eldflammor omkring
O zigenarnas vackra stad
Vem kunde se dig och glömma?
Må de söka dig bakom min panna
En lek av månsken och sand.
(översättning Artur Lundqvist)