Sverige har fått en ny utbildningsminister. Han heter Johan Pehrson och vill ta i med hårdhandskarna. “Vad bra!” kanske någon tänker. Allt för länge har friskolekoncernerna, åtstramningarna och New Public Management härjat fritt i den svenska skolan. Men nej. Vi har en högerregering. Pehrsons lösning stavas mobilförbud och minskad skärmtid. Förslagen är komiska i sin enfald.
Sedan åratal tillbaka samlar i stort sett alla skolor in mobilerna. Behovet av lagstiftning är helt obefintligt, men i brist på andra idéer får Pehrson hålla till godo. Idén om minskad skärmtid bygger på att nätjättarna – Snapchat, Tiktok, Instagram – ska lyssna på det svenska småpartiet Liberalerna och införa skärmlås efter klockan 23:00. Lycka till.
Bakom dessa förslag gömmer sig det faktum att svensk skola just nu går igenom de största nedskärningarna sedan 1990-talets stålbad. De elevnära stöden – elevassistenterna, resurspersonalen – försvann för länge sedan. Nu är det lärarna som får gå. Sveriges Lärare har larmat om att det nu sker varsel, omplaceringar och uppsägningar på bred front över landet.
Vi som jobbar i skola vet vad detta innebär. Vi som blir kvar får jobba ännu hårdare och ändå kommer fler och fler elever att falla mellan stolarna, eller snarare försvinna i ett hav av ansikten. Allt fler kommer lära sig allt mindre, och vår regering kommer att fortsätta komma med inbillade lösningar på problem de själva skapat.
Förra året delade friskolejättarna ut 175 miljoner i vinst till aktieägarna. Det hade räckt med att expropriera den största skolkoncernen – Academedia – för att betala årslönen åt 3500 lärare. Men istället sägs lärare upp. Regeringens krafttag i skolan handlar inte om att göra upp med världens mest extrema skolsystem (som vi nu för övrigt är helt ensamma om), eller skjuta till mer resurser. Kravställan blir ett svepskäl, ett sätt att låtsas som att man gör någonting när man i själva verket fortsätter förvärra alla skolans verkliga problem.
Nedskärningar och åtstramningar för arbetarna, vinstutdelningar för aktieägarna. Vi har ungdomar som mår allt sämre, inte får stöd, inte blir sedda, som misslyckas med skolan – allt som vi vet är receptet för ett svårare liv. Vi har personal som kämpar tills de bränner ut sig, som toppar sjukskrivningsstatistiken, som i allt högre grad lämnar yrket. Och samtidigt sitter Johan Pehrson på sitt kontor och tror att han precis gjort skillnad. Det är komiskt, och typiskt kapitalismen att sådana ovanligt enfaldiga idioter får ratta över vårt samhälles viktigaste funktioner.