“Så stod LO:s ordförande Arne Geijer i talarstolen – Den svenska trygghetspolitiken… – ‘USA, UT UR VIETNAM! USA, UT UR VIETNAM! USA…’ Tjutet steg mot honom innan han ens hunnit in på andra meningen. Som när en svallvåg stjälper in under en skärgårdsbränning.”
I morgontidningen den 2 maj 1967 skrev Dagens Nyheter om hur FNL-aktivister orubbligt fyllde Stockholms 1 maj med slagord mot USA-imperialismens brott. Tre ungdomar rusade fram mot talarpodiet, lyckades rycka ner den amerikanska flaggan och trampa på den, efter att ha placerat FNL:s flagga framför. Organisatörer och äldre aktivister försökte dämpa “stöket”. Från andra fick ungdomarna medhåll.:
“Framför en annan röd flagga stod en medlem av Gamla Gardet: – Ungdomarna är bra, sa han och kisade upp efter bänkraderna där FNL-märken lyste som pärlor på en tråd. Dom är emot kriget. Man måste vara emot kriget…”
När USA:s intervention i Vietnam eskalerade i mitten av 1960-talet hade Sverige på ett par årtionden förvandlats från ett litet, fattigt bondeland till en liten, hungrig industrination. Svenska företag hade gjort stora vinster under världskrigen och efter. Socialdemokraterna garanterade klassfred åt borgarklassen, mot att en del av överskottet gick till att bygga upp välfärden.
Svenska barn och unga lärde sig om den kapitalistiska “demokratin” och “friheten” där självklart USA var ett praktexempel. Vietnamkriget skulle bli ett hårt uppvaknande. Ungdomar, och inte sällan studenter, är ofta de som rör sig först i klasskampen. Likaså var det i Vietnamrörelsen.
De förenade FNL-grupperna
USA hade sedan 1950-talet stöttat Frankrikes koloniala krig i Vietnam ekonomiskt och militärt. När både Frankrike och den franska marionettregimen i Sydvietnam misslyckades med att slå ner den vietnamesiska befrielsekampen tog USA över krigsinsatsen.
Bombningskampanjerna över Vietnam skulle bli de längsta och största någonsin i historien.
Länge hade storleken på USA:s intervention i Vietnam varit okänd för större delen av befolkningen i väst. I mitten av 1960-talet började mindre grupper av aktivister organisera en solidaritetsrörelse.
Den första kända Vietnamdemonstrationen i Sverige hölls utanför amerikansk ambassad 1964 av aktivister ur Clartéförbundet. Runt samma tid bildades Stockholms första FNL-grupp, solidaritetsgrupper i stöd för Sydvietnams befrielsefront (FNL). År 1966 växte antalet FNL-grupper i Sverige från 6 till 25.
FNL-grupperna blev en frontorganisation för att samla alla antiimperialister i en gemensam kraft. Aktivister kunde komma från Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML), Socialdemokraternas ungdomsförbund (SSU), Clarté, Vänsterpartiet kommunisterna (dagens Vänsterpartiet) eller Vänsterpartiets ungdomsförbund. En del hade tidigare varit aktiva i rörelsen mot kärnvapen eller i den antifascistiska rörelsen mot Francos Spanien. För en del var det första gången de organiserade sig politiskt. De flesta medlemmar var ungdomar, inte sällan tonåringar.
FNL-grupperna bildade De förenade FNL-grupperna (DFFG). En nyckel i att samla DFFG var arbetet runt tidningen Vietnambulletinen. I den skrevs det om alltifrån läget i Vietnam och USA, rapporter från arbetet och uppmaningar för rörelsen. År 1965 gavs den ut i 500 exemplar och år 1975 i 60 000 exemplar. Ett krav för att vara medlem i FNL var att varje vecka sälja Vietnambulletinen antingen på gatan, på demonstrationer, utanför Systembolaget, eller på ens skola. På kvällarna studerades politisk teori och nyheter från kriget i studiecirklar.
Tålmodig aktivism och skolning gav en ryggrad åt rörelsen. FNL-grupperna blev som flest 150 stycken mot krigets slut och samlade då runt 10 000 medlemmar. Vietnamrörelsen med FNL-grupperna i spetsen fanns överallt. 1965–1966 hölls en nationell insamling som samlade in över 1,7 miljoner kronor i dagens penningvärde till FNL i Sydvietnam.
Anti-imperialismen och pacifismen
Förutom FNL-grupperna fanns även den pacifistiska fronten Svenska kommittén för Vietnam. Den beskrev sig som “opolitisk”, målet och huvudparollen var “Fred i Vietnam” och den hade stöd från en rad fackliga och religiösa organisationer samt Socialdemokraternas, Centerpartiets och Folkpartiets ungdoms- och kvinnoförbund.
Tidigt i rörelsen blev motsättningarna tydliga mellan denna pacifistiska strömning och FNL-grupperna. DFFG stöttade helhjärtat FNL:s rätt att försvara sig mot den amerikanska imperialismen. Svenska kommittén för Vietnam ville inte ta tydlig ställning för Vietnam och mot USA. 1966 startade kommittén bland annat “Nationalinsamlingen för Vietnam” där pengarna gick till både FNL och den USA-stödda Sydvietnamesiska regimen.
Pacifismens problem är att idén om fred kan användas av vilken förtryckare som helst. Är det “freden” under det franska kolonialstyret man var ute efter, eller kanske “freden” som förhandlades fram när Vietnam delades upp och USA pumpade in vapen och pengar i Sydvietnam? Även USA sade sig vara för “fred” i bemärkelsen att Nordvietnam och FNL borde böja sig och gå med på USA:s villkor.
Pacifisterna menade att det var naivt att tro att FNL kunde vinna mot det mycket starkare USA, och det snabbaste sättet att arbeta för fred var att “båda sidor” skulle “förhandla” . Men sådan “realism” döljer verkligheten, eftersom en sådan förhandling aldrig skulle ske på lika villkor. DFFG uttryckte det som allt fler kände i sin skrift Regeringen(s) och Vietnam från 1970:
“På vilken punkt menar regeringen att vietnameserna ska ge efter? Rätten att bestämma i sitt eget land? Rätten att försvara sig mot en angripare?”
När utrikesminister Torsten Nilsson i en riksdagsdebatt 1967 skulle förklara regeringens pacifistiska linje, visade han exakt hur impotent den var:
“Alla i konflikten inblandade har ju vid olika tillfällen förklarat sig eftersträva fred. Det måste därför vara av avgörande betydelse att parterna verkligen lyckas övertyga varandra om uppriktigheten i sina avsikter. Nyckeln till problemet förefaller för närvarande vara frågan hur en process som slutligen leder till en förhandlingslösning skall komma i gång. På något sätt måste misstrons onda cirkel brytas.”
Det måste säkert ha varit svårt för vietnameserna att övertygas om USA:s fredssträvan när de släppte mer bomber än den totala mängd som använts i hela andra världskriget. “Misstrons onda cirkel” hjälptes inte heller av de över 352 000 ton napalm som dödade, lemlästade och terroriserade befolkningen eller de växtdödande medel som förstörde 10 procent av Vietnams yta.
För USA å andra sidan stod kampen mot “kommunismen” på spel. Planen initialt var en kortvarig intervention i Vietnam – USA hade inte räknat med det vietnamesiska FNL:s framgångsrika motstånd. Men att lämna Vietnam utan seger var uteslutet. Enorma summor spenderades ur statsbudgeten, soldater kom hem i kistor eller fysiskt och mentalt förändrade för livet, den vietnamesiska befolkningen utsattes för enorm brutalitetet, vilket sändes på TV – för vad? För allt fler blev det tydligt att USA var skurken i dramat, inte tvärtom.
Vietnam och svenska regeringen
På 1960-talet hade Sverige börjat bygga sitt rykte och sin självbild på neutralitetspolitik, klassamarbete och att mäkla fred. Men arbetarklassen hade vuxit sig stark under efterkrigstidens ekonomiska uppsving, och på universiteten fanns för första gången arbetarnas barn, som började göra sina röster hörda.
DFFG gick hårt mot den socialdemokratiska regeringen och LO och krävde att de skulle ta ställning mot Vietnamkriget och USA-imperialismen. På demonstrationer skanderades slagorden: VAD SÄGER TAGE? TAGE BEKLAGAR! TAGE OCH GEIJER – LYNDONS LAKEJER!
Trycket underifrån tvingade socialdemokratin till vissa eftergifter. Sverige kom att bli det första land som erkände Demokratiska republiken Vietnam 1969. Amerikanska desertörer fick asyl i Sverige, och den nyblivna statsministern Olof Palme blev ett internationellt namn när han återkommande talade för Vietnam. År 1968 gick han bredvid Nordvietnams ambassadör i en stor demonstration för Vietnam. Efter stora bombningar i Hanoi 1972 jämförde Palme amerikanernas härjningar i Vietnam med nazisternas förintelsebrott i Treblinka.
“Det man nu gör det är att plåga människor. Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd, och av dem har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hårt över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden, Hanoi julen 1972.”
USA svarade med att ta hem sin ambassadör och vägrade sända en ny på över 1 år. Men i grunden var relationerna mellan Sverige och USA oförändrat. Handeln med USA, inklusive den som rörde krigsmateriel, fortsatte. Till deras Vietnaminsats skickades bland annat det svenska granatgeväret Carl-Gustav, som på grund av “succén” även användes av USA i Kambodja och Irak och av britterna på Falklandsöarna. Palmes agerande var alltså bara tomma ord som syftade till att dölja Sveriges verkliga allians med USA-imperialismen.
Maoismen i DFFG
Under 1960-talet hade många socialister och kommunister vänt sig bort från Sovjetunionen. De såg Sovjetunionens urartning till en byråkratisk diktatur, inte minst efter att man brutalt slagit ned protesterna i Ungern och Tjeckoslovakien. En del av ungdomen såg runt efter andra alternativ till revolutionär kamp och hittade det i Maos Zedongs Kina.
I hela världen bildades olika maoistiska organisationer. I DFFG som helhet ingick dock en bredd av vänsteridéer. Det enda som sades avgöra om någon var välkommen i fronten var huruvida de stöttade minimiparollerna: USA ut ur Vietnam, Stöd Vietnams folk på dess egna villkor och Bekämpa USA-imperialismen. Men de som ledde fronten DFFG var från maoistiska KFML och Clartéförbundet, vilket satte sin prägel på den svenska Vietnamrörelsen.
Maoisterna i ledningen lanserade brännpunktsteorin, vilket innebar att kriget i Vietnam var brännpunkten för den anti-imperialistiska rörelsen och alla krafter borde riktas dit. Argumentet var att USA-imperialismen bara kunde krossas bit för bit och inte på flera fronter samtidigt. Solidaritetsarbete för andra folk ansågs som ett stöd åt USA-imperialismen, då det splittrade kampen för Vietnam. Detta kunde man exempelvis läsa om i KFML:s teoretiska skrift Marxistiskt forum nr 2, 1968:
“Att på allvar bekämpa USA-imperialismen innebär i dag i första hand att ena alla krafter som kan enas för att tillfoga USA-imperialismen ett avgörande nederlag just i Vietnam. Varje annan paroll är liktydig med tomt prat och skulle i realiteten utgöra ett stöd åt USA-imperialismen.”
Att involvera sig i latinamerikagrupperna, stödgrupper för SNCC eller för afrikanska frihetsrörelser påstods alltså vara liktydigt med att stötta USA-imperialismen! Som motståndarna till brännpunktsteorin förklarade, var problemet inte en begränsad mängd resurser i ungdomen och arbetarklassen. Problemet är att inte större delar är indragna i kampen. Genom att nya grupper blir involverade i andra frågor och man visar hur de hänger samman så stärker vi rörelsen.
En annan idé som maoisterna i DFFG:s ledning förde in i frontens program var att Sovjetunionen var socialimperialistiskt – alltså att det utgav sig för att vara socialistiskt men i själva verket var imperialistiskt och stärkte USA-imperialismen – och att Sovjet därför var en fiende till Vietnam. Denna analys kom direkt från Peking, vars byråkrati stod i strid med den sovjetiska byråkratin och hade brutit alla diplomatiska förbindelser 1961.
Faktum är att Sovjetunionen skickade stora mängder vapen, medicin, stridsvagnar med mera till Nordvietnam, till och med soldater. Många i DFFG stöttade inte idén om socialimperialismen – antingen för att de var positiva till sovjet, inte tyckte det var relevant för Vietnamrörelsen eller höll inte med om analysen. Men trots att de fört in det i frontens program, var DFFG:s ledning inte beredda att diskutera frågan om socialimperialism eftersom det “skulle ta fokus från huvudfrågan om kampen för Vietnam”.
En enhetsfront kräver inte att alla tycker lika i alla frågor. Det som krävs är att man ställer sig bakom de grundläggande parollerna och kraven, det vill säga de mest centrala kraven mot imperialismen i Vietnam. Det är såklart inte heller fel att någon inom fronten önskar lägga till eller ändra i dessa, men sådana beslut ska fattas demokratiskt och efter diskussion inom fronten. Men i syfte att behålla kontrollen tystade KFLM i ledning för DFFG ned diskussion eller andra förslag till metoder, vilket gjorde att konflikter inom fronten förvärrades och att olika grupper valde att lämna DFFG och bilda nya fronter.
Trotskisterna i Vietnam och Sverige
Lögner och smutskastning har använts mot den trotskistiska rörelsen ända sedan den växte fram som en kämpande opposition mot den stalinistiska byråkratin i Sovjetunionen. Detta var också något som de svenska trotskister i Vietnamrörelsen fick känna på.
En svensk trotskistisk organisation bildades av två mindre grupper 1970 och tog namnet Revolutionära Marxisters förbund (RMF). När de försökte ansluta sig till DFFG mötte de direkt motstånd. Inom den maoistiska och stalinistiska vänstern användes trotskism som ett skällsord mot allt som uppfattades motarbeta DFFG. Bland annat skrev två ledande inom KFML i Uppsala en pamflett, som skulle representera hela fronten, om varför DFFG borde utesluta och inte tillåta trotskister. Trotskismen anklagades för att vara fascistisk, motståndare till fronter och allmänt söka splittra DFFG. Pamfletten mötte mycket kritik internt för dess osaklighet, men låg kvar som en officiell skrift.
För att visa på absurditeten i argumenten som trotskisterna fick bemöta kan man använda anklagelserna mot en paroll som de använde: “Ett, två, tre, många Vietnam”. Maoisterna hävdade att detta innebar en uppmaning på att USA skulle angripa flera länder. Sanningen var snarare att detta var ett citat från Che Guevara, som – hör och häpna – innebär just att fler folk borde följa vietnamesernas exempel och ta upp vapnen mot imperialismen.
Mot trotskisterna citerades ofta den vietnamesiske ledaren Ho Chi Min:
“Gentemot trotskisterna: Absolut ingen allians, inga eftergifter. Det gäller att till varje pris blotta den roll som de spelar som handgångna män åt fascisterna (och tillintetgöra dem politiskt).”
Det nämndes sällan att Ho Chi Min skrev detta till Moskva för att visa sin lojalitet mitt under Moskvarättegångarna där hela det gamla bolsjevikpartiet dödades eller sattes i arbetsläger under falska anklagelser och för att det var “trotskister”. Inte heller nämndes att Nordvietnam och FNL på andra håll i världen inte hade några problem med att samarbeta med trotskistiska solidaritetsgrupper. Allra minst lyftes den verkliga trotskismens historia i Vietnam.
Under och efter andra världskriget hade den trotskistiska rörelsen i Vietnam störst stöd i södra Vietnam och som mest 5000 medlemmar. Efter många år av antikolonial kamp påbörjades en revolution 1945 – i Sydvietnam skedde massdemonstrationer, arbetarna tog över gruvorna och transportsystemet, bildade arbetarråd med det trotskistiska kommunistiska partiet International Workers League i ledningen. Deras politik var att arbetarna och de fattiga bönderna inte kunde lita på den inhemska borgarklassen att kasta ut imperialisterna och ge folket frihet.
Kommunistpartiet under Ho Chi Min var svagare i syd och deras politik var influerat av Sovjetunionen. Det innebar samarbete med “de allierade” under andra världskriget, det vill säga Storbritannien och Frankrike. De valde att ingå en folkfrontsregering med de inhemska borgerliga partierna och ingå ett avtal med Frankrike. Syftet var att krossa arbetarupproret och göra Vietnam självstyrande med Kommunistpartiet vid makten. Rörelsen i syd slogs ner i blod och de trotskistiska ledarna dödades. Inte så oväntat vände sig sedan Frankrike mot Kommunistpartiet. Ett inbördeskrig startade som skulle pågå tills USA tog över kriget och våldet.
Under Vietnamkriget tog den trotskistiska rörelsen strid för Vietnams folks rätt att bestämma över sitt eget öde och inte slaktas av USA-imperialismen, något annat vore otänkbart. Det är möjligt att stötta en befrielserörelse, utan att stötta ledarskapets alla metoder.
De svenska trotskisterna försökte försvara sig mot anklagelserna så gott det gick. Men helt nybildade och få till antalet var det svårt att inte bli överröstade. 1972 tog RMF initiativ till en ny frontorganisation Solidaritetskommittén för Indokina som växte snabbt och vann hundratals medlemmar, långt fler deltagare i demonstrationer runt om i landet, innan kriget till slut var över.
Vad hände med den svenska Vietnamrörelsen?
De flesta aktivister i DFFG visste mycket lite om ledningens trångsynta linje. DFFG växte genom att vara den enda tydligt anti-imperialistiska rörelsen som aktivt organiserade människor på gatan, i ett läge där unga radikaliserades på masskala. De som gick med i DFFG blev ofta kommunister, om de inte redan varit det innan.
Opinionen mot USA:s krigföring var stor i Sverige mot slutet av kriget. 1972 sade 80 procent av de tillfrågade i en SIFO-undersökning att man stödde kravet ”USA ut ur Vietnam”. Ungdomen och arbetarklassen i väst hade sedan länge fått nog – de hade visat det i 1968-rörelsen i Frankrike och inte minst demonstrationerna på miljoner deltagare i USA där stämningarna var nära att bli revolutionära.
På 1 maj 1972 organiserades en gemensam demonstration i Stockholm med DFFG och andra riksdagspartier med 50 000 deltagare. För att möjliggöra samarbetet lovade DFFG att inte föra fram kritik mot regeringen, och man tog också bort sina mest radikala paroller, såsom “Bekämpa USA-imperialismen!”
När USA bombade Hanoi julen 1972 fördömdes det i internationell media, och till och med av påven i Rom. När Palme jämförde detta med förintelsen var han kanske mer hård i kritiken, men inte ensam. Svenska kommittén för Vietnam tog vara på stämningarna med en svensk namninsamling mot Vietnamkriget. Fem riksdagspartier skrev under tillsammans med 2,7 miljoner svenskar. Över hela världen skedde enorma mobiliseringar. I USA stod hela systemet under allt större hot från massradikaliseringen. I januari 1973 gick USA med på att lämna Vietnam.
I Kungsträdgården i Stockholm firades segern mellan Vietnams folk och alla de aktivister som i flera års tid byggt upp den svenska Vietnamrörelsen. Det gick att kasta ut USA ur Vietnam. Det gick att kämpa mot imperialismen och vinna.
Den svenska Vietnamrörelsen visar vilken kraft som en antiimperialistisk front kan ha om den är välorganiserad och har skarpa paroller, som inte urvattnas utan svarar mot vad som faktiskt behövs. Men för att ta en sådan rörelse till ett slutgiltigt krossande av imperialismen, en socialistisk revolution, behövs korrekta teorier och metoder.
På 60-talet låg Sovjetunionens och Kinas skugga tung över den revolutionära vänstern – stalinistiska och maoistiska kommunistpartier kunde leda den imperialistiska kampen, på gott och ont. Dagens unga kommunister möter en annan situation – ett enormt tomrum åt vänster, som bara kan fyllas av den genuina marxismens förkämpar.
Det mest effektiva sättet att ta kampen mot den internationella imperialismen är att ta kampen mot våra imperialister på hemmaplan. De svenska kapitalisterna är inblandade i alla imperialismens värsta brott – samtidigt som deras representanter i riksdagen gömmer sina blodiga händer bakom fina ord om fred och förhandlingar. Imperialismen är en konsekvens av kapitalismen. Det är upp till oss att störta den.