Jag har varit antikapitalist hela livet. När jag gick i högstadiet började jag må dåligt över klimatet, att vi liksom inte kommer ha en värld i framtiden. I gymnasiet blev jag känd som kommunist, trots att jag inte visste något om det. Min syster var med i Ung vänster, så jag kände till dem men jag tyckte inte riktigt att de gjorde något.
Mina föräldrar bor på landsbygden, de sliter ut sig otroligt mycket, med både jordbruk, jobb och bisysslor för att få allt att gå ihop. De har alltid jobbat mycket men fått så lite tillbaka.
Till och med mänskliga relationer förstörs av kapitalismen, man orkar inte utveckla sig själv eller kommunicera med andra och bygga relationer. Allt överskuggas av den onaturliga pressen som det här systemet utövar på oss i alla delar av våra liv.
Saga Lundberg
När jag flyttade till Göteborg 2017 var jag inne i en politisk depression. Allt verkade hopplöst, SD växte, Trump hade nyligen vunnit valet i USA och fascisterna brände flyktingboenden på löpande band. Det kändes som att världen hade blivit galen.
Den enda kampmetoden jag fått till mig var att försöka omvända SD:are genom att förklara varför de var dumma, och vara “allierad” till marginaliserade grupper. Jag kände mig helt maktlös.
Som tur var så var en av mina studiekamrater på universitetet medlem i Marxistiska studenter. Vi pratade lite politik och han beskrev sig som marxist. Min första fråga var “Ni är inte stalinister va?” Han sa nej och bjöd in mig på ett möte för att prata mer.
Alla frågor jag hade fick svar, och inte bara det! Hela diskussionen sprudlade av revolutionär optimism och en enhetlig förklaring av världen. Det gick att förstå världen! När jag gick ifrån mötet kändes det som att jag kunde andas igen.
Johannes Pettersson
Jag är 28 år gammal. Det innebär att jag har genomlevt alla 2000-talets stora kriser. Jag har sett en värld som blivit allt oroligare med tiden: ändlösa ekonomiska kriser, rasism, arbetslöshet, terrorism, utanförskap, våld, extremhögerns framväxt och så vidare.
Jag blev politiskt aktiv i kommunistiska grupper vid 16 års ålder. Marxistisk teori var nästan helt okänd för mig vid den tiden, och min omognad hindrade mig från att förstå den. Men jag var övertygad, och är det fortfarande, om att kommunisterna är de enda som verkligen kan bekämpa alla dessa kapitalismens fasor.
Efter några år fick denna ångestfyllda och förtvivlade värld (tillfälligt) övertaget över min motivation. Jag trodde att jag kunde finna mer frid genom att dra mig tillbaka från aktivistlivet och låta mig föras med av strömmen. Jag kunde knappt hålla huvudet ovanför vattnet men försökte att inte drunkna, tröttkörd av den ständigt förvärrade situationen omkring mig. Jag skäms inte för detta, eftersom denna “time out” var nödvändig för att jag senare skulle inse att jag inte kunde ge upp.
För även när vi ser hur vårt samhälle blir alltmer individualistiskt, hur våra nära och kära knappt lyckas överleva på sina magra inkomster, hur vår fysiska och psykiska hälsa försämras, så har vi den där gnistan, den där plötsliga reflexen inom oss som driver oss till att kämpa mot dessa orättvisor.
Och kämpa måste vi! Inte bara för oss själva, utan för alla dem runt om i världen som vi inte känner till, som i olika grad drabbas av samma exploatering och våld som oss. Trots allt som vår unga generation har gått igenom, trots allt vi måste utstå i det kapitalistiska samhället, var det jag såg omkring mig människor av alla kön, åldrar och ursprung som kämpade för ett nytt samhälle – människor som övertygade mig när de sa: Vi vet att förändring är möjlig. Vi vet detta eftersom vi har studerat vad som är möjligt och vad som är oundvikligt. Vi studerar varje försök till social omvälvning i historien, revolutionernas framgångar och misslyckanden. Vi lär oss av dessa erfarenheter, så att vi en dag kan bygga ett mer rättvist, jämlikt och fredligt samhälle.
Så varför blev jag kommunist, och varför har jag aldrig slutat vara det? För att jag inte vill att någon ska behöva förtvivla som jag gjorde. För att jag vill hjälpa mina kamrater att visa att en annan värld är möjlig, en värld som inte kommer att existera förrän vi har störtat det här systemet. För att vi inte kan göra det ensamma, och vi måste utbilda oss, organisera, stödja varandra och kämpa tillsammans. För att vi, arbetarklassen, de utsugna, de föraktade, är de som måste ta initiativet.
Det är den mest ädla och modiga kamp vi kan föra, och den sker idag.
Tom Ann