Mordet på Hamas främsta ledare och chefsförhandlare Ismail Haniyeh medan han befann sig i Teheran, Iran, är en del av ett cyniskt försök av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att trappa upp konflikten i Mellanöstern för att hålla sig kvar vid makten. I detta kan han räkna med stödet från västimperialismen, som låter honom sitta kvar vid den politiska makten och som deras närmaste allierade i regionen.
När Netanyahu triumferande talade inför den amerikanska kongressen förra veckan var den smutsiga verkligheten i ”Israels rätt att försvara sig” uppenbar för alla som ville se den. Netanyahu upprepade sin vanliga krigspropaganda till hänförda applåder från delar av kongressen. Samtidigt var hans närvaro omgärdad av bojkott och protester.
Oavsett hur monstruösa brotten är i Israels folkmordskrig mot Gaza har Biden bakbundit sig själv och USA-imperialismen till att stödja det orubbligt. Detta har Biden plikttroget gjort, även vicepresident Kamala Harris, om än mer motvilligt. Detta vet Netanyahu mycket väl och han utnyttjar nu fullt ut den offentliga uppvisningen av USA-imperialismens lojalitet och stöd för sitt nästa drag.
Sabotage av förhandlingarna
Som vi har påpekat tidigare ligger en förhandlad uppgörelse inte i Netanyahus intresse. Han har konsekvent saboterat den – faktiskt så öppet att hans eget team anklagat honom för att undergräva förhandlingarna. Nu har Israel dödat Hamas främsta politiska ledare och chefsförhandlare, Ismail Haniyeh. Netanyahu förlitar sig på att kunna förlänga nödläget efter 7 oktober genom att ständigt hälla ny olja på elden, på bekostnad av att eskalera konflikten över hela regionen.
Här ser vi i praktiken begränsningarna i USA:s makt. Netanyahu har klarat sig undan alla försök att tygla honom. Amerikanska administrationen alltmer öppna “oro” för den humanitära krisen i Gaza är bara en dimridå. Vad de oroar sig för är inte de tiotusentals oskyldiga civila som dödats i Gaza. De har värre brott på sitt eget samvete. Snarare är de oroade för de enorma politiska och ekonomiska konsekvenser som detta kan få på deras intressen. En fortsättning av kriget riskerar att få potentiellt revolutionära följder i andra USA-allierade regimer i regionen. Vidare skulle en spridning av kriget över hela regionen leda till att USA-imperialismen nästan helt isoleras, vilket skulle få allvarliga konsekvenser på världsekonomin.
USA:s och en del av den israeliska härskande klassen försökte planera Netanyahus fall genom att luta sig mot Benny Gantz, hans mest uttalade fiende. När detta misslyckades tvingas Washington fortsätta att stödja Netanyahu till det bittra slutet. Biden har just meddelat att de amerikanska styrkorna ska omgrupperas för att skydda Israel från iransk vedergällning. När det verkligen gäller är USA:s stöd för Israel ovillkorligt. Samma tydliga budskap sände Biden ut efter den 7 oktober när han omedelbart därefter besökte Israel.
“Återhållsamhet”
Bara några dagar efter Netanyahus tal till den amerikanska kongressen, dödades en hög befälhavare inom Hizbollah och strax därefter dödades Ismail Haniyeh. Naturligtvis följdes morden av den vanliga kören som uppmanade ”alla sidor” att bevara freden och trappa ned konflikten. USA:s utrikesminister Anthony Blinken och EU:s ledare vädjade återigen ”alla sidor” till “återhållsamhet”.
Det säger sig självt att uppmaningarna om återhållsamhet är fullständigt hycklande och verkar gälla alla sidor – förutom Israel. Inom internationell diplomati är det allmänt accepterat att nationer har rätt att svara proportionerligt på en attack eller provokation från andra, rivaliserande nationer. Vi kan fråga oss vad den amerikanska administrationen skulle anse vara ett acceptabelt, proportionerligt svar på en hypotetisk attack från en fientlig utländsk makt som riktades mot en tredje part på amerikansk mark som USA är värd för och skyddar, och där amerikanska medborgare dödas och lemlästas i processen? Oavsett svaret på den frågan kan vi vara säkra på att samma regler inte gäller Iran.
Blinken försökte ursäkta sig med att mordet på Haniyeh var ”något som vi inte kände till eller var inblandade i”, dock på bekostnad av att framställa Washington som dum, maktlös eller båda. Det är mycket svårt att tro att Israel skulle ha genomfört en sådan attack, med följden att konflikterna i regionen trappas upp, inklusive konsekvenser för de amerikanska styrkor som är stationerade i Mellanöstern, utan att berätta det för Washington. Även om Israel inte förberett dem på detta är det löjligt att tro att den amerikanska underrättelsetjänsten, som är djupt förankrad i regionen och har goda kontakter, inte visste i förväg. Antingen visste de och gav sitt tysta godkännande, eller så visste de och valde att inte göra något åt saken.
Konsekvenserna av denna attack kan bli mer omfattande än Irans oundvikliga vedergällning mot Israel. Den iranska regimen har gjort det mycket klart att den betraktar USA som ansvarigt för attacken, oavsett Blinkens uttryckta förvåning.
Israel har inte öppet tagit på sig ansvaret för attacken i Teheran, men det är inte förvånande: attacken och förnekandet följer ett känt mönster. De israeliska tjänstemännens offentliga skadeglädje avslöjar dem.
Konsekvenser av Netanyahus avsiktliga provokation
Denna eskalering av krisen i Mellanöstern sattes i rörelse av en till synes osammanhängande händelsekedja, som Netanyahu använde för att rättfärdiga sin attack mot Hizbollah och Iran.
Den 27 juli träffade en raket en lekplats och dödade 12 barn, och skadade många fler, i den drusiska staden Majdal Shams. Staden ligger i de av Israel ockuperade Golanhöjderna. Israels president Herzog och den högerextreme finansministern Bezalel Smotrich, med stöd av IDF och amerikanska källor, beskyllde omedelbart Hizbollah för attacken och svor hämnd mot dem. Smotrich hävdade till och med att hela Libanon måste betala. Netanyahu avbröt sitt besök till USA och tog tillfället i akt på sitt vanliga opportunistiska sätt.
Som svar dödades Fuad Shukr, en hög befälhavare inom Hizbollah, av ett israeliskt flyganfall i Beirut (där även två barn och en kvinna dödades och 74 personer skadades). Kort därefter dödades Hamasledaren Haniyeh i Teheran, återigen genom ett flyganfall. Båda fallen utgör en avsiktlig provokation från Netanyahus sida mot Iran och Hizbollah i Libanon.
Avsikten bakom attacken mot Majdal Shams är oklar. Vad som är säkert är att Hizbollah inte hade något intresse av att medvetet rikta in sig på den drusiska civilbefolkningen, särskilt inte med tanke på att Hizbollah arbetat mot en överenskommelse med de drusiska ledarna i Libanon. Det går också emot den strategi Hizbollahs haft ända sedan det israeliska anfallet mot Gaza inleddes efter den 7 oktober, som konsekvent varit att uttryckligen begränsa sin verksamhet till att endast avfyra raketer mot israeliska militära mål.
Dessa barns död kan ha varit den tragiska konsekvensen av en raket med funktionsfel, störningar från det israeliska försvarssystemet Iron Dome eller ett misstag, eftersom banan indikerade att målet kunde ha varit en israelisk militärbas i närheten. Inget av detta övervägdes ens. Netanyahu hade den ursäkt han letade efter. Libanesiska myndigheterna har krävt en internationell utredning av händelserna, men detta har viftats bort av Israel.
Det spelade ännu mindre roll att druserna på Golan – en diskriminerad minoritet som utsätts för samma israeliska ockupations- och koloniseringspolitik som palestinierna på Västbanken och i östra Jerusalem – högljutt och offentligt motsatte sig att Netanyahu utnyttjade deras tragedi för att genomföra nya attacker och krig mot Libanon. Bittra protester utbröt mot förolämpningen att Smotrich och Netanyahu deltog på offrens begravningar, och de tvingades lämna platsen.
En vändpunkt?
Israels kriminella angrepp på Gaza fortsätter utan uppehåll. Förutom bomberna sprider sig svält och epidemier i Gaza, som saknar rent vatten och infrastruktur. Särskilt drabbade är barnen och de redan skadade. Bidens ”humanistiska” flytande pir menad att skicka bistånd till Gaza var bara en distraktion för att avleda uppmärksamheten (och har nu monterats ned efter att ha misslyckats katastrofalt). Samtidigt förvandlade IDF Gaza till ruiner, dödade 40 000 människor, mestadels kvinnor och barn, lemlästade mer än 100 000 och fördrev hela Gazas befolkning upprepade gånger, och lämnade dem ingen säker plats att ta vägen.
Europas härskande klasser tävlar i vem som mest högljutt predikar om mänskliga rättigheter, samtidigt som de ser till att alla som vågar protestera mot Israels folkmord i Gaza framställs som antisemiter, kriminaliseras och förtrycks.
Bidens nyligen tillkännagivna sanktioner mot några få högerextrema judiska bosättare på Västbanken användes för att distrahera från det faktum att dessa ligister organiseras och skyddas direkt av israelisk ministrar som Smotrich och Ben-Gvir, som naturligtvis inte behöver ta några konsekvenser.
Flera regimer i regionen – så som Saudiarabien, Egypten och Jordanien – är oroade över det växande interna missnöjet över deras samröre med Israel, och den växande ilskan bland arbetare och ungdomar. Men den styrande eliten i dessa reaktionära regimer är ovilliga att kapa de tusentals ekonomiska och strategiska trådar som binder dem till USA-imperialismen och Israel. Precis som i april kommer de att erbjuda sina tjänster för att skydda Israel från iransk vedergällning.
Å andra sidan utnyttjar den iranska regimen palestiniernas svåra situation för att främja sina egna ambitioner i regionen. Mordet på Haniyeh är en provokation de inte kan ignorera. Till skillnad från Hamas militära ledare var Ismail Haniyeh en relativt offentlig person, baserad i Qatar, som regelbundet reste till Turkiet och Iran. Tidpunkten och platsen för hans död var medvetet vald som en provokation mot den iranska regimen. Haniyeh befann sig i Teheran på officiellt besök för att närvara vid installationsceremonin av den nye iranske presidenten. Han togs emot av det iranska islamiska revolutionsgardet, som ansvarade för hans säkerhet.
Precisionen i luftangreppet som dödade honom krävde att den israeliska underrättelsetjänsten hade mycket exakt kunskap om var Haniyeh befann sig och hur han rörde sig. Det innebär att sådana underrättelser kan ha kommit från israeliska agenter inom revolutionsgardet. Detta är oerhört förödmjukande för den iranska regimen, men det är inte bara en fråga om sårad stolthet. Det visar också att Iran inte kan garantera säkerheten för sina allierade, inte ens när de befinner sig på iransk mark. Det är en deklaration om att de alla, inklusive de som befinner sig i regimens toppskikt, när som helst kan bli måltavlor för Israel. Den iranska regimen har inte råd att ses som svag av sina vänner och fiender, och revolutionsgardet desto mindre.
Haniyeh var dessutom Hamas huvudförhandlare i samtalen om eldupphör, som Qatar stod värd för. Mordet på honom är ett hån mot dessa förhandlingar och kommer naturligtvis att ha en negativ inverkan på möjligheten (som redan var avlägsen) till en förhandlingslösning. Detta passar också Netanyahu, vars politiska framtid beror just på att det inte blir någon överenskommelse.
Konsekvenserna av Netanyahus provokationer
Denna nya vändning i krisen i Mellanöstern är inte en tillfällighet. Förutsättningarna för en upptrappning har gång på gång getts av Netanyahu och hans högerextrema judiska allierade i den israeliska regeringen. Hela tiden med stöd och uppmuntran från USA-imperialismen.
Allt detta kommer med ett pris. USA:s inflytande i regionen har kraftigt undergrävts. Anti-imperialismen hos massorna i hela regionen och utanför växer sig starkare för varje dag. En ytterligare upptrappning av konflikten passar Netanyahus agenda, men det ökar också instabiliteten och risken för att hela Mellanöstern dras in i en större konflikt, med oförutsägbara konsekvenser. Inga uppmaningar till fred eller ihåliga fördömanden av Israels krigsförbrytelser från FN eller världssamfundet kan stoppa det.
För övrigt har inte heller den nyvalda Labourregeringen i Storbritannien för avsikt att ändra den brittiska imperialismens stöd till Israels folkmordskrig. Trots tomma gester som att släppa Storbritanniens bestridande mot ICC:s arresteringsorder mot Netanyahu och försvarsminister Yoav Gallant, upprepade Sir Keir Starmer för några dagar sedan sitt stöd för Israels ”rätt till säkerhet”, med ett halvhjärtat tillägg på ”behovet av eldupphör”. Ledarna för Labourpartiet fortsätter att åka snålskjuts på vad än för linje som läggs fram av den amerikanska administrationen.
David Lammy, den nye brittiske utrikesministern, befinner sig nu i Doha, efter att ha besökt Washington och Israel under sina två första officiella resor. Han har varit anmärkningsvärt tyst – medan de brittiska flygbaserna på Cypern fortsätter att vara en aktiv del av det amerikansk-brittiska stödet till Israels kriminella angrepp på Gaza, och de brittiska militära banden med Israel växer.
Ned med krigshetsarna! Ned med imperialismen!
Netanyahu är inte orsaken till världskapitalismens kris och de ökande spänningarna mellan imperialistmakterna. Hans politik är bara ett uttryck för kapitalismens sjukdom och dess giftiga konsekvenser. Netanyahus agerande får dock allvarliga konsekvenser för upptrappningen av krisen, som redan har en global inverkan. Världskapitalismen har fått sin brännpunkt i Mellanöstern. Provokationer kommer att följas av ytterligare provokationer, och en eskalering blir mer och mer oundviklig.
Mellanösterns hela historia visar att det inte är den ena eller andra individen som har skapat dagens mardröm. Det är imperialismen som föder kris och krig. Den enda lösningen på denna kris är ett revolutionärt störtande av kapitalismen och imperialismen. Endast en socialistisk revolution kommer att göra det möjligt för alla folk i Mellanöstern att leva bredvid varandra, som en del av en socialistisk federation. Som en utgångspunkt måste arbetare och ungdomar i hela världen förenas i en gemensam kamp mot imperialismen.
Vi uppmanar till en internationell mobilisering av arbetarklassen och ungdomen mot imperialism och förtryck. Denna rörelse måste först och främst riktas mot våra egna härskande klasser, genom att avslöja och bekämpa vår egen härskande klass delaktighet i angreppet på Gaza, det palestinska folkets svåra situation och den sionistiska regimens brutala förtryck av dem.
Expropriera de kapitalistiska krigsprofitörerna!
Stoppa Israels angrepp på Gaza!
Stoppa ockupationen!
För en arbetarbojkott av Israels krigsmaskin!
Fred mellan folken, krig mot den härskande klassen!
Störta kapitalismen och imperialismen!
För en socialistisk federation i Mellanöstern!