För första gången i historien segrade slavarna över sina herrar – och grep själva makten. Genom oktoberrevolutionen 1917 inledde den ryska arbetarklassen vandringen mot mänsklighetens frigörelse, ur kapitalismens utsugning och förtryck. För detta kan borgarklassen aldrig förlåta dem, och deras akademiska och politiska representanter har hittat gott om bränsle för sin smutskastning i den stalinistiska byråkratins brott. Det är dags att återta oktoberrevolutionens verkliga arv.
Oavsett vad man tycker om bolsjevismen är det obestridligt att den ryska revolutionen är en av de största händelserna i mänsklighetens historia, och bolsjevikernas styre ett fenomen av världsomfattande betydelse.
John Reed, Tio dagar som skakade världen
När Sovjetunionen kollapsade drabbades borgarklassen och deras anhang av eufori. Den så kallade “fria marknadsekonomin” hade slutligen segrat över “kommunismen”. De talade om socialismens slut, kommunismens slut och till och med historiens slut! Upprymdheten visste inga gränser.
Den dåvarande amerikanska presidenten George Bush tillkännagav triumferande skapandet av en ”ny världsordning” under USA:s imperialistiska dominans. ”Sovjetunionen finns inte längre,” skrev den borgerliga historikern Martin McCauley. ”Det stora experimentet har misslyckats… Marxism i praktiken har misslyckats överallt. Det finns ingen marxistisk ekonomisk modell som kan konkurrera med kapitalismen.” I maj 1989 utropade ledarartikeln i The Wall Street Journal helt enkelt ”Vi vann!”
Det var vid denna tidpunkt som Francis Fukuyama uttalade sin pompöst enfaldiga förutsägelse: ”Efterhistoriens period har kommit… Den liberala demokratin har triumferat, och mänskligheten har nått sin högsta visdom. Historien har nått sitt slut.”
Kapitalismen befinner sig i sin allvarligaste kris sedan den stora depressionen. Massorna står inför en framtid av arbetslöshet, fattigdom, nedskärningar och åtstramningar. Krig och konflikter härjar över hela planeten, vars själva framtid nu hotas av den okontrollerade marknadsekonomins förödande konsekvenser på klimatet. De en gång så triumferande uttalandena framstår nu som ironiska. Den globala kapitalismens kris och dess effekter har falsifierat deras självsäkra förutsägelser. Alla västerländska ledares löften om guld och gröna skogar efter Sovjetunionens fall har dunstat bort som en droppe vatten på en het spis.
Amerikas dröm om världsherravälde ligger nu begravd under Aleppos rykande ruiner. Uttalande efter uttalande från borgarklassens strateger har motbevisats, och historien har återvänt för att kräva ut sin hämnd. Samma västerländska tyckare som snabbt pekade ut och överdrev varje brist i den sovjetiska ekonomin, kämpar nu desperat för att bortförklara marknadsekonomins uppenbara misslyckande. Allt vi ser är ekonomiska kriser, politisk instabilitet, osäkerhet, krig och konflikt. Den ljusaste framtidstron har förbytts till den svartaste pessimismen.
Kapitalismens världsomfattande kris ger upphov till en allmän ifrågasättande av ”den fria marknaden” och allt det den skapar. Intresset för kommunism har väckts till liv, vilket skrämmer borgarklassen. Deras smutskastningskampanjer är inte ett styrketecken, utan visar på rädsla.
Rädsla för revolution
Historien visar att det inte räcker för den härskande klassen att besegra en revolution. Det är nödvändigt att begrava den med förtal, svartmåla dess ledare och omge den med ett moln av illvilja och misstänksamhet så att inte ens minnet av den ska finnas kvar för att inspirera nya generationer. Detta är inget nytt. Historikern Thomas Carlyle konstaterade redan på 1800-talet i sin bok om Oliver Cromwell, att han för att ens kunna börja först var tvungen att gräva fram Cromwells kropp under ett berg av döda hundar.
Efter monarkins återupprättande 1660 var alla minnen av Cromwell, den engelska borgerliga revolutionen och republiken tvungna att raderas från det kollektiva minnet. Genom att datera den återupprättade monarkin under Charles II från den 30 januari 1649, dagen för Charles I:s avrättning, försökte de sudda ut alla referenser till republiken och dess revolutionära gärningar. Charles II var så överväldigad av hat och hämndlystnad att han till och med grävde upp Oliver Cromwells lik, som sedan utsattes för en offentlig hängning vid Tyburn.
Borgerlighetens nuvarande ansträngningar att förneka allt den ryska revolutionen åstadkom, motiveras av samma hat och rädsla. I slutändan kommer den visa sig vara lika ineffektiv. Det som driver den mänskliga utvecklingen är sanningen, inte lögnen. Och sanningen kommer inte att låta sig begravas för evigt.
I fyra generationer har kapitalismens förespråkare vräkt ut sin avsky över Sovjetunionen. Ingen ansträngning har varit för stor och ingen prislapp för dyr i försöken att svartmåla oktoberrevolutionen och den nationaliserade planekonomin som följde av den. Tricket var att sätta likhetstecken mellan socialism, kommunism och den byråkratiska totalitära regim som uppstod ur revolutionens isolering i ett efterblivet land.
Att alla vars karriärer och privilegier kom ur den existerande ordningen – från ägande av kapital – närde ett hat mot Sovjetunionen är knappast förvånande. Men deras avsky har ingenting med Stalins totalitära regim att göra. Dessa så kallade ”demokratins försvarare” hade inga skrupler att berömma diktatoriska regimer när det passade deras intressen.
Winston Churchill och andra representanter för den brittiska härskande klassen uttryckte ända fram till 1939 sin varma beundran för Mussolini och Franco. Under perioden efter 1945 stödde de västerländska ”demokratierna”, med USA i spetsen, entusiastiskt varje monstruös diktatur: Från Somoza till Pinochet, från den argentinska juntan till den indonesiska slaktaren Suharto som – med aktivt stöd från CIA – banade sin väg till makten över en miljon döda människors lik. Ledarna för de västerländska demokratierna knäböjer framför den blodindränkta regimen i Saudiarabien som torterar, mördar, piskar och korsfäster sina egna medborgare. Listan över grymheter är oändlig.
Förutsatt att de bibehåller ett privat ägande av marken, bankerna och de stora monopolen, är sådana regimer helt acceptabla ur imperialisternas synvinkel. Deras obevekliga fientlighet mot Sovjetunionen berodde inte på frihetsälskande. De hatade inte Sovjetunionen för dess negativa sidor, utan dess positiva och progressiva delar. De motsatte sig inte Stalins diktatur – tvärtom passade Stalins brott dem mycket väl eftersom det gjorde det lättare att svartmåla socialismens namn – utan de nationaliserade egendomsförhållandena, det sista som återstod av oktoberrevolutionens segrar.
På liknande sätt försökte den stalinistiska byråkratin skriva om historien, omvandla ledande figurer till icke-personer eller demonisera dem (som i fallet med Leo Trotskij), och generellt hävda att svart var vitt. Några av de värsta exemplen på detta står att finna i Ryssland, vilket av två olika skäl inte är överraskande. För det första har dessa människor uppfostrats i den stalinistiska förfalskningsskolan, vilken baserade sig på principen att sanningen endast tjänade den härskande eliten. Professorer, ekonomer och historiker, med några få hedervärda undantag, lärde sig att anpassa sina verk till “partilinjen”, oavsett vad den må vara. Samma intellektuella som sjöng till Trotskijs ära – Röda arméns grundare, oktoberrevolutionens ledare – hade några år senare inga problem med att fördöma honom och anklaga honom för att vara en fascistisk agent. Samma författare som fjäskade för Josef Stalin, den “store ledaren” och “läraren”, bytte snart fot när Nikita Chrusjtov kritiserade “personkulten”. Gamla vanor är svåra att bryta – samma sak gäller metoderna för intellektuell prostitution. Det enda som förändrats är vems order man lyder.
Det finns också ett annat, separat skäl. Många av kapitalisterna i Ryssland hade för inte så länge sedan ett kommunistpartikort i fickan och talade i socialismens namn. I själva verket hade de ingenting att göra med varken socialism, kommunism eller arbetarklassen. De var en del av ett parasitärt härskande skikt som levde lyxliv på bekostnad av den sovjetiska arbetarklassen. De har nu, med samma cynism som alltid hos dessa element, gått över till kapitalismen. Men det var inte en helt enkel process för dem. De känner ett starkt behov av att rättfärdiga sig själva genom att häva förbannelser över de idéer som de predikade igår. De försöker inte bara vilseleda på massorna utan också lugna sina egna samveten (förutsatt att de har sådana). Även de värsta brottslingar vill känna att deras handlingar är rättfärdigade.
Vad revolutionen åstadkom
Regimen som etablerades genom oktoberrevolutionen var varken totalitär eller byråkratisk, utan det mest demokratiska system som någonsin funnits. Oktoberrevolutionen upphävde det privata ägandet av produktionsmedlen. För första gången i historien visades det att en nationaliserad planekonomi var genomförbar, inte i teorin utan i praktiken. På över en sjättedel av jordens yta, i ett oöverträffat experiment, bevisades det att det var möjligt att driva samhället utan kapitalister, jordägare och långivare.
Nuförtiden är det populärt att förminska framgångarna eller till och med förneka dem helt och hållet. Men det räcker med lite hänsyn till fakta och vi når en helt annan slutsats. Trots alla problem, brister och brott (som också kapitalismens historia är full av) uppnåddes de mest slående resultaten av den nationaliserade, planerade ekonomin på – historiskt sett – förbluffande kort tid. Det är just detta som, sedan dess, tvingat den västerländska härskande klassen att koka ihop de mest oöverträffade lögner och förtal om det förflutna (självklart alltid under skenet av akademisk ”objektivitet”).
Sovjetunionens kollaps utlöste en lavin av propaganda mot planekonomins framgångar i Ryssland och Östeuropa. Denna ideologiska offensiv från kapitalismens strateger mot ”kommunismen” var ett kalkylerat försök att förneka de historiska erövringarna som följde av revolutionen. Den ryska revolutionen sedan 1917 förklarades som en historisk avvikelse. För dem kan det bara finnas en form av samhälle. I deras ögon har kapitalismen alltid existerat och kommer alltid att göra det. Därför kan det aldrig vara tal om att den nationaliserade planekonomin skulle kunna lyckas med någonting. Den sovjetiska statistiken sägs helt enkelt vara överdrifter eller osanningar.
”Siffror kan inte ljuga, men lögnare kan siffror.” Alla kolossala framsteg inom läs- och skrivkunnighet, hälsa och samhällsservice doldes av en Niagaraflod av lögner och förvrängningar som syftade till att utplåna de genuina framstegen från historien. Alla brister i det sovjetiska livet – och det fanns många – har systematiskt blåsts ur proportion och använts för att ”bevisa” att det inte finns något alternativ till kapitalismen. Snarare än framsteg, fanns det nedgång, säger de nu. Snarare än framsteg, fanns det regression.
”Det har hävdats att Sovjetunionen på åttiotalet var lika långt efter USA som det ryska imperiet var 1913,” skriver ekonomihistorikern Alec Nove i An Economic History of the USSR. Hans slutsats är att ”statistiska revisioner har haft en politisk roll i att delegitimera det sovjetiska systemet”.
Mot denna oöverträffade kampanj av lögner och förtal är det väsentligt att vi rätar ut fakta. Vi vill inte överbelasta läsaren med statistik. Det är dock nödvändigt att bortom allt tvivel visa de enorma framgångarna med planekonomin. Trots byråkratins monstruösa brott representerar Sovjetunionens oöverträffade framsteg inte bara en historisk bedrift, utan framförallt en glimt av de enorma möjligheter som finns i en nationaliserad planekonomi, särskilt om den drivs på en demokratisk linje. De står i fullständig kontrast till kapitalismens kris för de produktiva krafterna på världsskala idag.
Oöverträffade framsteg
Oktoberrevolutionen 1917 ledde till den snabbaste utvecklingen av produktivkrafterna i något land i historien. Före revolutionen var tsaristiska Ryssland en extremt eftersatt, halvfeodal ekonomi med en övervägande analfabetisk befolkning. Av en total befolkning på 150 miljoner människor fanns det bara cirka fyra miljoner industriarbetare. Det betyder att det var långt mer underutvecklad än ett land som nutida Pakistan.
Under fruktansvärda förhållanden av ekonomisk, social och kulturell eftersatthet, började arbetardemokratin – som upprättats av Lenin och Trotskij – det gigantiska arbetet med att dra Ryssland framåt, på basis av en nationaliserad planekonomi. Resultaten saknar motstycke i ekonomisk historia. Inom loppet av två decennier hade Ryssland etablerat en kraftfull industriell bas, utvecklat industri, vetenskap och teknik och avskaffat analfabetismen. Det uppnådde anmärkningsvärda framsteg inom både hälsa, kultur och utbildning. Detta var vid en tidpunkt då västvärlden till följd av depressionen befann sig i massarbetslöshet och ekonomisk kollaps.
Den nya produktionssättets livskraft utsattes för ett eldprov 1941–45, när Sovjetunionen invaderades av Nazityskland med alla Europas kombinerade resurser till sitt förfogande. Trots förlusten av 27 miljoner liv lyckades Sovjetunionen besegra Hitler, och fortsatte efter 1945 att återuppbygga sin raserade ekonomi på anmärkningsvärt kort tid. Sovjetunionen förvandlades till världens andra supermakt. Vare sig man sympatiserar med oktoberrevolutionens ideal eller inte får en sådan anmärkningsvärd utveckling tänkande människor överallt att haja till. Vi ska därför stanna upp ett slag och ägna den lite eftertanke.
Över en femtioårsperiod ökade Sovjetunionen sin bruttonationalprodukt nio gånger om. Trots andra världskrigets fruktansvärda förstörelse ökade dess BNP ytterligare fem gånger från 1945 till 1979. År 1950 motsvarade Sovjetunionens BNP endast 33 procent av USA:s, men 1979 hade den klättrat till 58 procent. I slutet av 1970-talet var Sovjetunionen en stark industrination, som i absoluta termer redan hade överträffat resten av världen i en hel serie nyckelsektorer. Sovjetunionen var, efter USA, världens näst största producent av industrivaror och var den största producenten av olja, stål, cement, asbest, traktorer och många verktygsmaskiner.
Men dessa siffror uttrycker inte den fulla omfattningen av vad som åstadkoms. Allt detta uppnåddes praktiskt taget utan arbetslöshet eller inflation. Den arbetslöshet som plågade väst var totalt främmande i Sovjetunionen. Lagligt sett var det förbjudet att vara arbetslös (denna lag finns ironiskt kvar än idag, även om den inte används). Det må ha hänt att individer blev av med sina jobb på grund av slarv eller konflikt med myndigheterna. Men den typen av fenomen berodde inte på den planerade ekonomin och hade inte behövt existera. Det hade inget gemensamt med kapitalismens cykliska arbetslöshet – den organiska cancer som nu påverkar hela västvärlden, och som för närvarande dömer 35 miljoner människor i OECD-länderna till ett liv i påtvingad sysslolöshet.
Dessutom var inflationen under efterkrigstiden för det mesta låg eller obefintlig. Byråkratin lärde sig sanningen från Trotskijs varning att ”inflation är en planekonomis syfilis”. Efter andra världskriget såg de mestadels till att inflationen hölls under kontroll. Detta gällde särskilt priserna på grundläggande konsumtionsvaror. Före Perestrojkan (rekonstruktionen av kapitalismen) hade inte kött- och mejeripriserna höjts sedan 1962. Priset på bröd, socker och den mesta mat hade inte ökat sedan 1955. Hyrorna var extremt låga, särskilt jämfört med väst, där de flesta arbetare lägger en tredjedel eller mer av sina löner på boendekostnader. Det var först under den sista perioden, med perestrojkans kaos, som detta började brytas ner. När rusningen mot marknadsekonomin inleddes sköt både arbetslöshet och inflation i höjden till tidigare osedda nivåer.
Sovjetunionen hade en balanserad budget och gjorde till och med ett litet överskott varje år. Det är intressant att notera att inte en enda västerländsk regering har lyckats uppnå detta resultat (som Maastrichtfördragen bevisar), precis som de inte har lyckats uppnå full sysselsättning och noll inflation – saker som också existerade i Sovjetunionen. Detta var något västvärldens sovjetkritiker höll mycket tyst om eftersom det visade vad som var möjligt även under en övergångsekonomi – för att då inte tala om under socialismen.
Sovjetunionen utvecklades från ett underutvecklat, halvfeodalt land där majoriteten av befolkningen var analfabeter år 1917 till en modern, avancerad ekonomi. Hälso- och utbildningssystemet var likvärdigt eller överlägset allt som fanns i väst. På 1980-talet hade Sovjetunionen fler forskare än USA, Japan, Storbritannien och Tyskland tillsammans. Man var kapabla att skjuta upp den första rymdsatelliten och sätta den första människan i rymden. Först nyligen tvingades väst motvilligt medge att det sovjetiska rymdprogrammet låg långt före USA:s. Det faktum att väst fortfarande måste använda ryska raketer för att skicka människor till rymden är tillräckligt bevis för detta.
Kvinnor och Oktoberrevolutionen
Den store franske utopiska socialisten Fourier såg kvinnors ställning som den tydligaste indikatorn på utvecklingen av ett visst samhällssystem. Försöket att införa kapitalism i Ryssland har haft katastrofala följder i detta avseende. Alla framsteg för kvinnor som uppnåddes av den ryska revolutionen, som för övrigt inleddes av strejkande textilarbetare på internationella kvinnodagen, avskaffas nu systematiskt. Kapitalismens reaktionära ansikte avslöjas på ett målande sätt genom kvinnornas ställning i Ryssland.
Den bolsjevikiska revolutionen lade grunden för kvinnornas sociala frigörelse. Även om den stalinistiska politiska kontrarevolutionen innebar ett visst bakslag, är det obestridligt att kvinnorna i Sovjetunionen gjorde enorma framsteg i kampen för jämlikhet. ”Oktoberrevolutionen uppfyllde hederligt sina skyldigheter gentemot kvinnan”, skrev Trotskij. ”Den nya regeringen gav henne inte bara alla politiska och juridiska rättigheter som likställd med mannen, utan, och det är viktigare, gjorde allt vad den kunde och i varje fall oändligt mer än någon annan regering, för att garantera henne tillgång till alla former av ekonomiskt och kulturellt arbete.”
Oktoberrevolutionen var en milstolpe i kampen för kvinnans frigörelse. Innan dess, under tsarismen, betraktades kvinnor blott som bihang till hushållet. De tsaristiska lagarna tillät uttryckligen en man att använda våld mot sin hustru. I vissa landsbygdsområden tvingades kvinnor bära slöjor och hindrades från att lära sig läsa och skriva. Mellan 1917 och 1927 antogs en hel serie lagar som gav kvinnorna formell jämlikhet med männen. Kommunistpartiets program från 1919 proklamerade: ”Partiet nöjer sig inte med formell jämlikhet för kvinnor, utan strävar efter att befria dem från de materiella bördorna av föråldrat hushållsarbete genom att ersätta det med gemensamma hus, offentliga matställen, centrala tvättinrättningar, daghem osv.”
Kvinnor var inte längre tvungna att bo med sina män eller följa med dem ifall ett byte av jobb ledde till ett byte av bostad. De fick lika lön och lika rättigheter att leda ett hushåll. Uppmärksamhet ägnades åt kvinnors barnafödande och särskilda moderskapslagar infördes som förbjöd långa arbetsdagar och nattarbete, införde betald ledighet vid förlossning, familjebidrag och barnomsorgscentraler. Abort legaliserades 1920, skilsmässa förenklades och borgerliga äktenskap infördes. Begreppet oäkta barn avskaffades också. Som Lenin uttryckte det: ”I bokstavlig mening lämnade vi inte en enda sten stående på de föraktliga lagar som försatte kvinnor i ett tillstånd av underlägsenhet gentemot män …”
Materiella framsteg gjordes för att underlätta kvinnors fulla deltagande i alla sfärer av det sociala, ekonomiska och politiska livet – tillhandahållande av gratis skolmåltider, mjölk åt barn, särskilda bidrag av mat och tyg för behövande barn, mördravårdscentraler, mödravårdshem, daghem och andra inrättningar. Visserligen medförde stalinismens framväxt en rad kontrareformer på det sociala området, som drastiskt påverkade kvinnornas ställning. Men i och med Stalins död möjliggjordes stadiga förbättringar under efterkrigstidens ekonomiska uppsving – pension vid 55 års ålder, avskaffandet av diskriminering i lön och anställningsvillkor, samt rätten för gravida kvinnor att gå över till lättare arbete med fullt betald föräldraledighet i 56 dagar före och 56 dagar efter barnets födelse. Ny lagstiftning 1970 avskaffade nattarbete och gruvarbete för kvinnor. Andelen kvinnor i högre utbildning steg från 28 procent 1927, till 43 procent 1960 och till 49 procent 1970. De enda andra länderna i världen där kvinnor utgjorde över 40 procent av antalet i högre utbildning var Finland, Frankrike och USA.
Det skedde även förbättringar inom daghems- och förskoleverksamheten. År 1960 fanns det 500 000 platser, men 1971 hade detta stigit till över fem miljoner. Planekonomins enorma framsteg, och de därav följande förbättringarna inom hälso- och sjukvården, återspeglades i att kvinnors förväntade livslängd fördubblades från 30 till 74 år och en minskning av barnadödligheten med 90 procent. År 1975 utgjorde kvinnor 73 procent av alla anställda inom utbildningsväsendet. År 1959 arbetade en tredjedel av kvinnorna inom yrken där arbetskraften utgjordes av 70 procent kvinnor, men 1970 hade denna siffra stigit till 55 procent. Vid denna tid var 98 procent av sjuksköterskorna kvinnor, liksom 75 procent av lärarna, 95 procent av bibliotekarierna och 75 procent av läkarna. År 1950 fanns det 600 kvinnliga vetenskapsdoktorer. År 1984 låg denna siffra på 5 600.
Återinförandet av kapitalismen har fort dragit tillbaka de tidigare framstegen, och tagit tillbaka kvinnor till en ställning av slaveri under “familjens” hycklande epitet. Den kapitalistiska krisens tyngsta börda läggs på kvinnornas axlar.
Varför kollapsade Sovjetunionen?
Trots dessa kolossala framgångar kollapsade Sovjetunionen. Frågan som måste ställas är varför detta inträffade. De kapitalistiska ”experternas” förklaring är lika förutsägbar som den är ihålig: Socialismen (eller kommunismen) misslyckades. Slut på förklaringen. Men kommentarerna från arbetarrörelsens ledare, både till höger och vänster, är inte mycket bättre. Högerreformisterna apar som alltid efter den styrande klassens åsikter. Från vänsterreformisterna hörs en pinsam tystnad. Ledarna för kommunistpartierna i väst, som tidigare gav sitt okritiska stöd till alla stalinismens brott, försöker nu distansera sig. Men de har inga svar på arbetarnas och ungdomarnas frågor som förtjänar seriösa förklaringar.
Framstegen inom sovjetisk industri, vetenskap och teknik har redan nämts – men det fanns en annan sida av myntet. Den demokratiska arbetarstaten som etablerades av Lenin och Trotskij ersattes av Stalins monstruöst deformerade och byråkratiska statsapparat. Detta var en fruktansvärd tillbakagång, som likviderade arbetarklassens politiska makt, men som behöll Oktoberrevolutionens grundläggande socioekonomiska erövringar. De nya egendomsförhållandena, som fick sitt tydligaste uttryck i den nationaliserade planekonomin, förblev intakta.
Under 1920-talet skrev Trotskij en kort bok med titeln: Till kapitalism eller socialism? Detta var alltid den avgörande frågan för Sovjetunionen. Den officiella propagandan fastslog att Sovjetunionen orubbligt rörde sig mot socialismen. På 1960-talet skröt Chrusjtjov om att socialismen redan hade uppnåtts och att Sovjetunionen skulle bygga ett kommunistiskt samhälle inom tjugo år. Sanningen var att Sovjetunionen rörde sig i en helt annan riktning.
Utvecklingen mot socialismen borde medföra en gradvis minskning av ojämlikheten – men i Sovjetunionen ökade ojämlikheten oavbrutet. En avgrund öppnades upp mellan massorna och de miljontals privilegierade tjänstemännen och deras fruar och barn, med sina fina kläder, stora bilar, bekväma lägenheter och datjor. Kontrasten blev ännu mer påfallande när den jämfördes med den officiella propagandan om socialism och kommunism.
Ur massornas synvinkel kan ekonomisk framgång inte reduceras till mängden stål, cement eller elektricitet som produceras. Levnadsstandarden beror främst på produktionen av varor som är lättillgängliga, billiga och av god kvalitet: kläder, skor, mat, tvättmaskiner, TV-apparater och liknande. Men på dessa områden låg Sovjetunionen långt efter väst. Detta hade inte varit så allvarligt, om det inte var för att vissa människor hade tillgång till dessa saker medan de flesta inte hade det.
Anledningen till att stalinismen kunde överleva så pass länge, trots alla de skriande motsägelser den framkallade, var just de extraordinära ekonomiska framsteg som uppnåddes av den nationaliserade planekonomin under flera årtionden. Men byråkratins kvävande styre resulterade i korruption, misskötsel, klanteri och slöseri på massiv skala. Det undergrävde planekonomins vinster. I takt med att Sovjetunionen utvecklades till en högre nivå fick byråkratins negativa effekter allt mer skadliga konsekvenser.
Byråkratin agerade alltid som en broms på produktivkrafternas utveckling. Men medan uppgiften att bygga upp tung industri var relativt enkel, kunde en modern sofistikerad ekonomi – med komplexa förhållanden mellan tung och lätt industri, mellan vetenskap och teknik – inte drivas genom byråkratiska påbud utan att det orsakade allvarliga störningar. Kostnaderna för att upprätthålla de höga militära utgifterna och bevara greppet om Östeuropa lade ytterligare påfrestningar på den sovjetiska ekonomin.
Trots de enorma resurserna som fanns till förfogande, med en stark industriell bas och en armé av högklassiga tekniker och forskare, kunde byråkratin inte uppnå samma resultat som väst. I viktiga områdena så som produktivitet och levnadsstandard låg Sovjetunionen efter. Huvudorsaken var den kolossala börda lagd på den sovjetiska ekonomin av byråkratin – de miljoner giriga och korrupta tjänstemän som styrde Sovjetunionen utan någon kontroll från arbetarklassen.
Som ett resultat sackade Sovjetunionen efter väst. Så länge produktivkrafterna i Sovjetunionen fortsatte att utvecklas var den pro-kapitalistiska tendensen obetydlig. Men stalinismens återvändsgränd förändrade situationen fullständigt. Vid mitten av 1960-talet nådde systemet av byråkratisk styrd planekonomi sina gränser. Detta uttrycktes på ett grafiskt sätt genom en kraftig nedgång i tillväxttakten, som fortsatte att sjunka under 1970-talet och närmade sig noll under Brezjnev. När Sovjetunionen inte längre kunde uppnå bättre resultat än kapitalismen var dess öde beseglat.
Det var vid denna tidpunkt som Ted Grant drog slutsatsen att stalinismens fall var oundvikligt, en lysande förutsägelse som han gjorde så tidigt som 1972. Ur marxistisk synvinkel var ett sådant perspektiv oundvikligt. Marxismen förklarar att livskraften hos ett givet socioekonomiskt system i slutändan beror på dess förmåga att utveckla produktivkrafterna. Denna bok förklarar hela processen i detalj och visar hur tillväxttakten i den sovjetiska ekonomin efter 1965 började sakta ned. Mellan 1965 och 1970 var tillväxttakten 5,4 procent. Under nästa sjuårsperiod, mellan 1971 och 1978, var den genomsnittliga tillväxttakten endast 3,7 procent.
Detta jämfördes med ett genomsnitt på 3,5 procent för de avancerade kapitalistiska ekonomierna i OECD. Med andra ord var Sovjetunionens tillväxttakt inte längre mycket högre än den som uppnåddes under kapitalismen, ett katastrofalt tillstånd. Som ett resultat sjönk faktiskt Sovjetunionens andel av den totala världsproduktionen något, från 12,5 procent 1960 till 12,3 procent 1979. Under samma period ökade Japan sin andel från 4,7 procent till 9,2 procent. Allt Chrusjtjovs prat om att hinna ikapp och överträffa Amerika försvann i tomma intet. Därefter fortsatte tillväxttakten i Sovjetunionen att sjunka tills den i slutet av Brezjnev-perioden (”stagnationsperioden” som den kallades av Gorbatjov) reducerades till noll.
När detta stadium hade nåtts upphörde byråkratin att spela även den relativt progressiva roll den hade spelat tidigare. Detta är anledningen till att det sovjetiska systemet hamnade i kris. Ted Grant var den enda marxisten som drog den nödvändiga slutsatsen av detta. Han förklarade att när Sovjetunionen inte längre kunde uppnå bättre resultat än kapitalismen var systemet dömt. Däremot tog alla andra tendenser, från bourgeoisin till stalinisterna, för givet att de till synes monolitiska regimerna i Ryssland, Kina och Östeuropa skulle bestå nästan på obestämd tid.
Den politiska kontrarevolutionen som genomfördes av den stalinistiska byråkratin i Ryssland likviderade fullständigt regimen av arbetarnas sovjetdemokrati, men förstörde inte de nya egendomsförhållandena som etablerades genom oktoberrevolutionen. Den styrande byråkratin baserade sig på den nationaliserade, planerade ekonomin och spelade en relativt progressiv roll i utvecklingen av produktivkrafterna, även om det skedde till tre gånger kostnaden jämfört med kapitalismen, med enormt slöseri, korruption och misskötsel, som Trotskij påpekade redan före kriget när ekonomin växte med 20 procent per år.
Men trots sina framgångar löste inte stalinismen samhällets problem. I verkligheten representerade den en monstruös historisk anomali, resultatet av en märklig historisk konstellation av omständigheter. Sovjetunionen under Stalin byggde på en grundläggande motsättning. Den nationaliserade planekonomin stod i motsättning till den byråkratiska staten. Även under perioden med de första femårsplanerna var den byråkratiska regimen ansvarig för ett enormt slöseri. Denna motsättning försvann inte med ekonomins utveckling, utan blev tvärtom alltmer outhärdlig tills systemet till slut bröt samman helt.
Detta är nu allmänt känt. Men att vara efterklok är relativt enkelt. Det är inte så lätt att förutse historiska processer i förväg, men detta var verkligen fallet med Ted Grants anmärkningsvärda skrifter om Ryssland, som noggrant beskrev stalinismens nedgång och förutsåg dess utfall. Här finner vi en omfattande analys av orsakerna till den byråkratiska regimens kris, vilket fortfarande idag förblir en förseglad bok för alla andra kommentatorer av händelserna i det forna Sovjetunionen.
Trotskijs analys
Utgångspunkten för detta verk var den lysande analysen som gjordes av Leo Trotskij i hans mästerverk Den förrådda revolutionen 1936, som fortfarande idag behåller all sin ursprungliga styrka och relevans. Ingen som seriöst vill förstå vad som har hänt i Ryssland kan bortse från detta stora verk av marxistisk analys. Men av förståeliga skäl gav Trotskij inte en färdig, en gång för alla, analys av den sovjetiska statens klasskaraktär, utan lämnade frågan öppen om vilken riktning den slutligen skulle ta.
Den store ryske marxisten förstod att Sovjetunionens öde skulle bestämmas av kampen mellan levande krafter, vilket i sin tur var oskiljaktigt kopplat till utvecklingen på världsnivå: sådana utvecklingar kunde inte förutsägas exakt i förväg. Faktum är att det märkliga sätt på vilket andra världskriget utspelade sig hade en avgörande effekt på Sovjetunionens öde, vilket ingen hade förutsett. Trotskij skrev i Den förrådda revolutionen:
Det är för dagen omöjligt att slutgiltigt och oåterkalleligt besvara frågan om i vilken riktning sovjetsamhällets ekonomiska motsättningar och sociala konflikthärdar kommer att utvecklas under de närmaste tre, fem eller tio åren. Utgången beror på levande sociala krafters kamp – inte på det nationella planet, utan i internationell skala. Vid varje nytt stadium är det därför nödvändigt med en konkret analys av faktiska förhållanden, deras tendenser och ständiga växelverkan.
Leo Trotskij, Förråda revolutionen
Trotskij var noga med att sätta ett frågetecken över den sovjetiska statens framtid. Hans förutsägelse att den stalinistiska byråkratin för att bevara sina privilegier ”oundvikligen i framtida faser måste söka stöd för sig själv i [kapitalistiska] egendomsförhållanden” visade sig vara helt korrekt. Det avskyvärda skådespelet med långvariga kommunistpartiledare, chefer och tjänstemän som river upp sina partikort och öppet förvandlar sig till ”entreprenörer”, med samma lätthet som en man flyttar från en kupé på ett tåg till en annan, visar hur långt den stalinistiska regimen var från äkta socialism.
Trotskij förväntade sig inte att stalinismen skulle hålla så länge som den gjorde. Visserligen föreslog han i sitt sista verk Stalin att regimen kunde bestå i decennier i sin nuvarande form, men boken var ofärdig vid tiden för hans mord och han kunde inte utveckla denna idé vidare. Sovjetunionen kom enormt stärkt ur andra världskriget. Stalinregimen, som Trotskij betraktade som en tillfällig historisk avvikelse, överlevde i decennier. Detta hade en djupgående effekt på allt, särskilt massornas medvetande och byråkratin själv.
Trotskij hade hoppats att stalinismen skulle störtas genom en politisk revolution av arbetarklassen. Men om detta inte skedde, öppnade han möjligheten att processen av byråkratisk kontrarevolution vid en viss tidpunkt skulle leda till störtandet av de egendomsförhållanden som hade etablerats genom oktoberrevolutionen:
Kontrarevolutionen sätter igång när spolen av progressiva sociala erövringar börjar rullas tillbaka. Det verkar inte finnas något slut på denna tillbakagång. Ändå bevaras alltid någon del av revolutionens erövringar. Således, trots monstruösa byråkratiska förvrängningar, förblir den sociala grunden för Sovjetunionen proletär. Men låt oss komma ihåg att återgångsprocessen ännu inte är avslutad, och framtiden för Europa och världen under de kommande decennierna ännu inte är avgjord. Den ryska Thermidoren skulle utan tvekan ha öppnat en ny era av borgerligt styre om det styret inte hade visat sig vara föråldrat över hela världen. Hur som helst, kampen mot jämlikhet och etablerandet av mycket djupa sociala differentieringar har hittills inte kunnat eliminera massornas socialistiska medvetande eller nationaliseringen av produktionsmedlen och jorden, som var revolutionens grundläggande socialistiska erövringar. Även om det förminskar dessa prestationer har byråkratin ännu inte vågat återställa den privata äganderätten till produktionsmedlen.
Förutsägelsen om kapitalistisk restauration i Ryssland och dess återverkningar förklarades med ett anmärkningsvärt förutseende av Trotskij 1936:
Sovjetregimens kollaps skulle oundvikligen leda till planekonomins kollaps, och således till att statsegendomen upphävdes. Tvångsförbindelserna mellan trusterna och fabrikerna inom dessa skulle falla bort. De mer framgångsrika företagen skulle lyckas komma ut på en självständig väg. De kanske omvandlar sig själva till aktiebolag, eller kanske finner någon annan övergångsegendomsform, t.ex. en i vilken arbetarna deltar i profiten. Kolchoserna skulle samtidigt upplösas, och detta mycket lättare. Den nuvarande byråkratiska diktaturens undergång skulle alltså betyda en återgång till kapitalistiska förhållanden med en katastrofal nedgång för industri och kultur, såvida den inte ersätts av en ny socialistisk makt.
Vad som slår en är det briljanta sättet på vilket Trotskij förutsåg de huvudsakliga dragen av vad som faktiskt ägde rum i Ryssland. I fullständig kontrast till Trotskijs klara syn ser vi den teoretiska och praktiska bankrutten av teorin om ”statskapitalism”, som i olika former har ockuperat tankarna hos olika ultravänsteristiska sekter i årtionden. Efter andra världskriget utvecklade och utvidgade Ted Grant Trotskijs analys av proletär bonapartism, särskilt i ”Den marxistiska teorin om staten”, som fullständigt demoliserade idén om statskapitalism i Ryssland.
Enligt denna idé var regimen i Sovjetunionen redan kapitalistisk sedan länge. Varför skulle arbetarna bry sig om att försvara de gamla formerna av statligt ägande (statskapitalism) mot den framväxande bourgeoisin, eftersom det inte finns någon skillnad mellan dem? Denna argumentationslinje, som helt skulle avväpna arbetarklassen inför den kapitalistiska kontrarevolutionen, är ett uppenbart exempel på hur en falsk teori oundvikligen leder till katastrof i praktiken.
Stalinismens kris hade inget som helst gemensamt med kapitalismens (eller ”statskapitalismens”) kris. Den senare är resultatet av marknadens och det privata ägandets anarki. Men det rörde sig inte om en överproduktionskris i fallet med Sovjetunionen, som byggde på en nationaliserad planekonomi, ändock drabbad av allt det onda i som kommer ur byråkrati, korruption och misskötsel.
I detta ingår nationalstatens begränsningar, som har överlevt sin användbarhet och blivit ett gigantiskt hinder för produktivkrafterna. Detta förklarar varför varje land, även den största supermakten, måste delta på världsmarknaden. Detta förutspåddes i förväg av Marx. Det är också anledningen till att idén om socialism i ett land är en reaktionär utopi.
Karikatyr av socialism
Det som misslyckades i Ryssland och Östeuropa var inte kommunism eller socialism, i någon mening som Marx eller Lenin beskrev det, utan en byråkratisk och totalitär karikatyr. Lenin förklarade att rörelsen mot socialism kräver proletariatets demokratiska kontroll över industrin, samhället och staten. Äkta socialism är oförenlig med en privilegierad byråkratisk elit, som oundvikligen kommer med enorm korruption, nepotism, slöseri, misskötsel och kaos.
De nationaliserade planekonomin i Sovjetunionen och Östeuropa uppnådde häpnadsväckande resultat inom industrin, vetenskapen, sjukvård och utbildning. Men, som Trotskij förutspådde redan 1936, underminerade den byråkratiska regimen till slut den nationaliserade planekonomin och förberedde vägen för dess kollaps och återgången till kapitalism.
Vad blev balansräkningen för oktoberrevolutionen och det stora experimentet i planekonomi som följde? Vad innebär de för mänsklighetens framtid? Vilka slutsatser bör dras av dem? Den första observationen borde vara självklar. Oavsett om man är för eller emot oktoberrevolutionen kan det inte råda något tvivel om att denna enskilda händelse förändrade världshistoriens gång på ett oöverträffat sätt. Hela 1900-talet dominerades av dess konsekvenser. Detta faktum erkänns även av de mest konservativa kommentatorerna och de som är fientliga till oktoberrevolutionen.
Det är onödigt att säga att författaren till dessa rader är en fast försvarare av oktoberrevolutionen. Jag ser den som den största enskilda händelsen i mänsklighetens historia. Varför säger jag det? För att här för första gången, om vi bortser från den heroiska men kortlivade Pariskommunen, störtade miljontals vanliga män och kvinnor sina utsugare, tog sina öden i egna händer och åtminstone påbörjade uppgiften att omforma samhället.
Att denna uppgift, under specifika omständigheter, leddes bort i en riktning som inte förutsågs av revolutionens ledare, tar inte bort giltigheten i i oktoberrevolutionens idéer, och minskar inte heller betydelsen av de kolossala framgångar som gjordes av Sovjetunionen under de 70 år som följde.
Socialismens fiender kommer hånfullt att svara att experimentet slutade i ett misslyckande. Vi svarar med orden från den store filosofen Spinoza att vår uppgift varken är att gråta eller skratta, utan att förstå. Man skulle förgäves leta i alla borgarklassens skrifter för att finna någon seriös förklaring till vad som hände i Sovjetunionen. Deras så kallade analyser saknar någon som helst vetenskaplig grund eftersom de är motiverade av blint hat vilket återspeglar bestämda klassintressen.
Det var inte den degenererade ryska bourgeoisin, som kastades i historiens soptunna i oktober 1917, utan den nationaliserade planekonomin som drog in Ryssland i den moderna eran. Planekonomin byggde fabriker, vägar och skolor, utbildade män och kvinnor, skapade lysande vetenskapsmän, byggde armén som besegrade Hitler och satte den första människan i rymden.
Trots byråkratins brott förvandlades Sovjetunionen snabbt från en efterbliven, halvfeodal ekonomi till en avancerad, modern industrination. I slutändan var dock byråkratin inte nöjd med den kolossala rikedom och de privilegier den hade erhållit genom att plundra den sovjetiska staten. Som Trotskij förutsade, övergick de till lägret för kapitalistiskt återinförande och förvandlade sig själva från en parasitär kast till en härskande klass.
Rörelsen mot kapitalism har inneburit ett stort steg tillbaka för det ryska folket och de tidigare republikerna i Sovjetunionen. Samhället kastades tillbaka och fick ta del av kapitalismens ”gåvor”: religion, prostitution, droger och all kapitalismens misär. För tillfället har Putinregimen lyckats konsolidera sig. Men dess styrka är illusorisk. Den ryska kapitalismen, likt hyddan i den ryska sagan, är byggd på kycklingben.
Den ryska kapitalismens svaga punkt är att den nu är sammanbunden med världskapitalismens öde. Den är utsatt för alla de stormar och påfrestningar hos ett system som befinner sig i en slutlig kris. Detta kommer att ha en djupgående inverkan på Ryssland, både ekonomiskt och politiskt. Förr eller senare kommer de ryska arbetarna att återhämta sig från nederlaget och gå till handling. När det händer kommer de snabbt att återupptäcka oktoberrevolutionens traditioner och den äkta bolsjevismens idéer. Det är den enda vägen framåt för arbetarna i Ryssland och hela världen.