Vårdförbundets krav i den här avtalsförhandlingen är inte högt ställda. Sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker ska få gå hem från jobbet när de slutar och de ska orka jobba heltid. Motparten Sveriges kommuner och regioner, SKR, anser dock att det är otänkbart vilket är anledningen till att Vårdförbundet tagit ut 63 000 av sina medlemmar i en övertids-, mertids- och nyanställningsblockad.
Att arbeta heltid är inte bara svårt om man har småbarn eller sjuka familjemedlemmar – det är svårt för alla. Fyra av tio unga som arbetar inom vården tror inte att de kommer att fortsätta just på grund av den höga arbetsbelastningen.
Sjuksköterskan Elsa Thor berättar för Vårdfokus att hon som var nyexaminerad kunde ha ansvar för tolv multisjuka patienter. Efter jobbet var hon så trött att hon bara gick hem och grät. I samma artikel berättar sjuksköterskan Sarah Mian att hon dagligen går hem med huvudvärk på grund av stressen. “Det är svårt att säga hur länge jag orkar i det här tempot – är det år, månader, veckor? Jag vet inte…” (Vårdfokus, 7 mars 2024).
Ett sådant arbetsliv är inte acceptabelt för vare sig de som arbetar eller patienterna. Arbetet går bara ut på att släcka bränder vilket inte är värdigt när det handlar om människors svåraste stunder i livet.
SKR använder order om skyddsarbete för att kringgå blockaden. De ska inte komma undan med strejkbryteri. De hävdar att sjuksköterskor försätter patienterna i fara bara genom att gå hem när deras arbetspass tar slut. De säger att vi måste vara solidariska med patienterna och därmed sluta kämpa.
Men det är just för patienternas skull som vi kämpar. Systemet som det är nu är ovärdigt både arbetare och patienter. SKR har bara kortsiktiga lösningar och använder sjuksköterskor som slit- och slängvara. Stridsåtgärderna är riktade mot det verkliga problemet, den verkliga patientfaran – sjukvårdens organisering.
SKR vägrar gå med på arbetstidsförkortning och skyller på att det redan är brist på arbetskraft. Men alla vi som arbetar i vården vet att bristen är orsakad av den ohållbara arbetssituationen. Rimlig arbetstid skulle leda till att färre skulle bli sjukskrivna och fler skulle orka jobba heltid, vilket är nödvändigt för att vända utvecklingen.
Sedan konflikten inleddes har inga förhandlingar skett. Vårdförbundet har därmed utökat stridsåtgärderna. Från 20 maj gäller övertids-, nyanställnings- och mertidsblockaden i 29 kommuner. De nya varslen berör 5000 arbetare i hemsjukvården och elevhälsan. Från den 4 juni tar vårdförbundet ut 2000 sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, barnmorskor och röntgensjuksköterskor i strejk på några av landets största sjukhus.
Vårdförbundet beskriver hur de tar ansvar för vården genom att säkra patientsäkerheten även under strejken. De kommer också häva nyanställningsstoppet samtidigt som strejken inleds. Det som gör vården osäker för patienter är nedskärningar och vinstjakt.
Kampen för en bättre vård behöver vara djärv och utvidgas men de nya varslen är för små. Fler personer och professioner behöver involveras. Vårdförbundet borde kalla till sympatiåtgärder från andra fackförbund. Problemen i vården kommer inte att lösas även om Vårdförbundet får igenom sina krav. Den här strejken måste ses som första steget i en lång kamp för en värdig vård.
Vem som helst kan se att ett system som gör sjuksköterskor till patienter på löpande band inte kan hålla. När stat och sjukhusledning inte tar ansvar för att stoppa situationen gör vi det själva. Vi behöver kämpa tillsammans för en sjukvård som styrs av oss som arbetar i den, och inte någon sjukhusdirektör.