Den sedan länge planerade attacken mot Rafah har börjat. Måndagen den 6 maj inledde IDF luftangrepp mot staden och beordrade evakuering av omkring 100 000 palestinier från de östra stadsdelarna till de så kallade ”humanitära zonerna” al-Mawasi vid kusten och ett område väster om Khan Younis.
Civila som först tvingats evakuera Gaza City och sedan Khan Younis flyr nu desperat från Rafah. På tisdagen intog en stridsvagnsbrigad Gazasidan av Rafah-övergången till Egypten. Hittills har operationen varit ”begränsad”, och IDF-styrkorna står redo att inleda en fullskalig invasion. Vad väntar de på?
Netanyahu balanserar på en knivsegg. Han väger sina egna behov (vilket innebär att blidka sina högerextrema regeringspartner) mot de påtryckningar han utsätts för från Bidenadministrationen, som är orolig för att en fullständig attack mot Rafah skulle kunna få oönskade konsekvenser för USA:s imperialistiska intressen.
Ett angrepp som riskerar att kraftigt öka antalet civila dödsoffer i Gaza skulle öka trycket från massorna på regimerna i till exempel Jordanien och Egypten. Detta riskerar att utlösa nya kriser och revolutionära omvälvningar som till och med kan leda till regimernas fall. En dominoeffekt av kamp i hela regionen skulle hota USA:s geopolitiska intressen och den bräckliga världsekonomin.
Det skulle också radikalisera den redan indignerade ungdomen i USA ytterligare: en generation vars landsomfattande studentockupationer har varit en ledstjärna för världens ungdomar. Landet är djupt splittrat. Detta återspeglar i sista hand de växande klassklyftorna. Mer än något annat radikaliseras ungdomen till motstånd mot det folkmordskrig som Israel för med stöd av Bidenadministrationen. Många frågar sig: Varför finns det alltid pengar till krig och förstörelse, men inte till jobb, välfärd och fungerande infrastruktur? Varför verkar ”lag och ordning” bara gälla när polisen tystar demonstranter med batonger och tårgas, men inte när USA:s allierade begår krigsbrott?
Medan USA:s härskande klass har stöttat Netanyahus blodiga krig så står USA:s ungdomar på andra sidan barrikaden. De är en känslig barometer för hur stämningen utvecklas i resten av samhället, och deras modiga ställningstagande för Gaza börjar väcka stort gensvar bland USA:s arbetare. Det starka fackförbundet UAW, som organiserar arbetare på amerikanska universitet, har redan uttryckt solidaritet och lovar att agera. Rörelsen bland ungdomarna är ett förtecken för en mycket bredare rörelse inom den amerikanska arbetarklassen. Det är en viktig faktor i den amerikanska härskande klassens beräkningar.
Netanyahu trotsar sina imperialistiska uppbackare
Deras påtryckningar förklarar fördröjningen av attacken mot Rafah. Netanyahu har varit konsekvent i sina uttalanden om att attacken så småningom kommer att genomföras. Hans problem har inget att göra med något humanitärt hänsynstagande från hans sida. Frågan är snarare: hur ska man gå vidare med attacken och samtidigt behålla USA:s stöd?
En artikel i Financial Times påpekar detta:
”Beslutet [att inleda attacken mot Rafah] är en av de största chansningarna i Netanyahus långa karriär. Att stoppa striderna för att släppa gisslan skulle göra Hamas överlyckliga — och många av dess ledare, inklusive Yahya Sinwar, skulle förbli på fri fot. Att neka en uppgörelsen för att gå vidare in i Rafah riskerar en allvarlig brytning med USA och lämna gisslans öde i ovisshet.
Det har gjort de 132 personer som Hamas fortfarande håller i gisslan till ett av de svåraste dilemman under Netanyahus tid som premiärminister, där hans politiska karriär och Israels säkerhet är oupplösligt sammanflätade.”
Den israeliska regeringen är på väg att hamna i konflikt med sin främsta imperialistiska bundsförvant, USA. De har gått ut offentligt med sitt stora missnöje över hur de amerikanska förhandlarna har gått tillväga i samtalen med Hamas. USA har i sin tur (via ”anonyma tjänstemän”) svarat att ”Netanyahu och krigskabinettet tycks inte ha närmat sig de senaste förhandlingarna i god tro”.
Biden har också upprepade gånger sagt att hans administration ”inte kommer att stödja en större militär operation utan en effektiv plan för att se till att civila inte kommer till skada” [vår kursivering]. När vi talar om en fullskalig attack i en tätbefolkad stad full av män, kvinnor, barn och äldre är någon sådan garanti naturligtvis omöjlig.
Enligt en anonym amerikansk tjänsteman gick Bidenadministrationen så långt som till att pausa vapenleveranserna till Israel förra veckan. Denna åtgärd, som upprörde den israeliska regeringen och några av de mest hårdföra sionisterna i Washington, var en tydlig påminnelse till Netanyahu om vem som finansierar och möjliggör hans krig, och vad som skulle hända om vapenleveranserna avbröts.
Hotet om att stoppa vapenleveranserna till Israel om man inleder en omfattande offensiv i Rafah är också ett tydligt tecken på den antikrigsstämning i USA som den härskande klassen måste förhålla sig till.
Netanyahus spel
I Israel finns också en splittring i frågan om gisslan, vilket Hamasledarna försökt utnyttja. En stor majoritet i Israel stöder fortfarande IDF:s attack mot Gaza, men en knapp majoritet (56 procent) anser att en gisslanuppgörelse bör prioriteras framför en militär offensiv mot Rafah.
Men det står helt klart att Netanyahu, och särskilt hans högerextrema vänner i regeringen, inte bekymrar sig nämnvärt om gisslan. Extremhögern ser den nuvarande situationen som en möjlighet att gå vidare med sin plan att erövra hela det historiska Palestina och upprättandet av Storisrael. Genom att låta högerextremisterna sätta agendan trotsar Netanyahu kraven från sina imperialistiska välgörare och riskerar därmed att utlösa en eldsvåda som sprider sig över hela Mellanöstern.
Timmarna innan de israeliska militära operationerna i Gaza inleddes meddelade Hamas att man var beredd att acceptera en vapenvila i tre faser, fördelade på tre på varandra följande sexveckorsperioder, med gradvis frisläppande av gisslan. Men knäckfrågan är densamma som i alla tidigare förhandlingar.
Hamas vill ha konkreta garantier från USA och andra länder att vapenvilan övergår till ett permanent eldupphör. Netanyahu-regeringen upprepar gång på gång att man endast överväger en tillfällig vapenvila för att återfå israelisk gisslan, innan kriget återupptas med målet att fullständigt förstöra Hamas.
Denna hållning avgörs av Netanyahus inrikespolitiska motiv. Han kan bara hålla ihop sin koalitionsregering om han vägrar att kompromissa med Hamas. Ett varaktigt eldupphör skulle göra det svårt för hans regering att återuppta kriget efter att de tre faserna är över.
De sionistiska högerextremisterna i hans koalition har tydliggjort att de kommer att fälla regeringen om han accepterar en sådan vapenvila. Det skulle innebära slutet för Netanyahu politiskt, och skulle också förvärra hans ställning de i pågående korruptionsrättegångarna.
Med både karriär och potentiellt också sin frihet på spel står han trängd mot väggen. Detta förklarar hans trotsiga utspel att Israel kommer anfalla Rafah på egen hand, även om det skulle innebära att landet isoleras internationellt.
Skräckscenariot Rafah
En fullständig invasion skulle få apokalyptiska följder. Det har rapporterats att Israel har beställt 40 000 tält till de två ”humanitära” zonerna, som skulle kunna rymma upp till 400 000 människor. Men i och runt Rafah trängs minst 1,5 miljoner människor. Med gränsen till Egypten i Israels grepp frågar sig många palestinska familjer: ”Vart är det tänkt att vi ska ta vägen?”
Rafah var också den viktigaste infarten för hjälptransporter till Gaza. Detta är betydelsefullt eftersom Israel har använt sin kontroll över andra gränskontroller för att kraftigt begränsa hjälpleveranserna och i praktiken belägra befolkningen. När Israel nu direkt kontrollerar gränsövergången i Rafah kan man pressa palestinierna i Gaza ännu hårdare.
En talesman för Gazas gränsmyndighet, Hisham Edwan, har sagt att denna handling ”har dömt invånarna [i Gazaremsan] till döden”. Denna dödsdom håller redan på att verkställas, från de påbörjade bombningarna till det ökande hotet om hungersnöd. 1,1 miljoner människor – hälften av Gazas befolkning före kriget – lever under ”katastrofal osäker livsmedelsförsörjning”, enligt IPC-klassificeringen (Integrated Food-Security Phase).
Inmarschen i Rafah förväntas ske stegvis. För närvarande gäller evakueringsordern endast östra delen av staden. Men IDF-tjänstemän har meddelat att deras mål är de sex återstående bataljonerna av Hamas-styrkor som de hävdar gömmer sig i södra, norra, västra och östra Rafah. Att förstöra dem skulle innebära en systematisk attack mot det ena kvarteret efter det andra, alltså det totala angrepp som Biden velat undvika.
Det säger sig självt att Netanyahus verkliga mål inte bara är att förgöra Hamas, vilket han har hävdat sedan dag ett. IDF har systematiskt lagt allt som är av värde för palestinierna i Gaza i ruiner – bostäder, skolor, universitet, sjukhus, kulturarv, vatten- och energiförsörjning och all befintlig infrastruktur.
IDF har utfärdat varningar om att alla i närheten av de östra och södra gränsstängslen, och alla som stannar kvar inom den utsedda evakueringszonen, utsätter sig själva för fara. Det är en tydlig varning att de betraktar alla i dessa områden som legitima mål.
Antalet människor som hittills har dödats av den israeliska militären är minst 35 000. Om attacken fortsätter mot hela Rafah kan vi förvänta oss att detta ökar avsevärt, om inte attacken stoppas.
Massivt motstånd
USA:s regering möter ett massivt motstånd mot sin hållning i fråga om Gaza, framför allt från den tappra universitetsstudentrörelsen, som utsatts för brutal repression från statsmakten och sionistiska gäng. Vi har flera gånger i tidigare artiklar konstaterat att situationen i Gaza fungerar som en katalysator i en process av massradikalisering bland arbetare och ungdomar världen över.
Den rörelse som började vid Columbia University i New York och som därifrån spred sig över hela USA har nu spridit sig över gränsen till Kanada och över världshaven: Tältockupationer har upprättats i Storbritannien, Frankrike, Schweiz, Spanien, Australien, Japan och på många andra platser.
Vi har också börjat se studenter agera i solidaritet med Palestina i Mellanöstern och Nordafrika: i Kairo, Beirut, Kuwait och på andra håll, där de protesterar mot regimer som ger läpparnas bekännelse till Palestina, men utan att agera. Sammanlagt har denna protestvåg spridit sig till nästan 100 universitet och högskolor i världen.
I USA har rörelsen börjat sprida sig till gymnasieskolorna, som i Boston, där elever från runt 12 gymnasieskolor har anslutit sig till protesterna inspirerade av universitetsstudenterna.
För den här generationen ungdomar är det uppenbart att FN:s resolutioner inte har någon effekt på Israels agerande och att Internationella domstolens beslut bara är tomma gester. De förstår att när deras regeringar uttrycker sin tama oro för det palestinska folket som bombas i Gaza, så är det bara för syns skull. De dömer inte den härskande klassen utifrån vad de säger, utan utifrån vad de gör.
Och deras handlingar talar ett mycket tydligt språk. De har försett Netanyahus krigsmaskin med ekonomiskt stöd och med alla de vapen han behöver. Det är därför proteströrelsen är så stark i USA. Studenterna kämpar mot den amerikanska regeringen för att stötta det palestinska folket på ett konkret sätt.
De kräver att alla ekonomiska och finansiella förbindelser mellan amerikanska universitet och företag och Israel skall offentliggöras. De kräver att alla sådana förbindelser upphör och för att pressa den israeliska regeringen till att stoppa sitt folkmordskrig.
Eskalerar rörelsen!
Ungdomarna i alla länder förstår behovet av konkreta åtgärder. De har deltagit i åtskilliga demonstrationer och protester, men kriget mot Gaza fortsätter. Nu står vi inför ett verkligt hot om att den påbörjade attacken mot Rafah ska generaliseras. Den israeliska härskande klassen försvarar hänsynslöst sina egna intressen. Den kommer inte att stoppas av en begränsad studentrörelse. Det behövs därför ett politiskt program och en handlingsplan för att kunna eskalera rörelsen.
Överallt där läger upprättas måste det finnas en öppen debatt bland alla som deltar om program, krav och hur man konkret ska gå framåt.
Vid varje läger bör grupper av studenter organiseras för att gå till alla fakulteter med flygblad, affischer och talare, för att förklara vad rörelsen handlar om och uppmana fler studenter att ansluta sig till rörelsen.
Delegationer bör skickas till de skolor där rörelsen ännu inte har utvecklats. Alla rapporter som kommer in visar hur snabbt mobiliseringen kan ske på ett campus från bara en liten grupp. Detta måste sedan utvecklas.
Studenterna bör också organisera grupper för att diskutera med både akademisk och icke-akademisk personal på universiteten. På många ställen har man fått ett stort gensvar från professorer och föreläsare, som har gått ut för att försvara studenterna mot polisrepression. Grupper borde också åka till alla närliggande gymnasieskolor, prata med eleverna och uppmana dem att delta i protesterna och att bilda aktionskommittéer för att organisera möten i sina skolor.
Tungvikten bör ligga på att förvandla rörelsen på universiteten till en mäktig massungdomsrörelse. Det skulle sända ett tydligt budskap till USA:s härskande klass att om de fortsätter att stödja Netanyahu kommer de att möta en enorm motreaktion på hemmaplan.
Rörelsen är på rätt väg. Studenternas mobilisering; möten och demonstrationer; ockupationer och så vidare är alla utmärkta sätt att sätta press på myndigheterna. Och potentialen att involvera allt bredare lager av studenter är enorm på det ena universitetsområdet efter det andra, i det ena landet efter det andra. Men inte ens detta är tillräckligt. Studenter har inte den kraft som krävs för att lamslå samhället och grusa den härskande klassens planer. Därför måste rörelsen spridas till och involvera bredare lager av arbetare.
Historien visar att en ungdomsrörelse av sådana proportioner har potential att sprida sig till att omfatta hela arbetarklassen. Studentradikaliseringen på 1960-talet kulminerade i den berömda 1968-rörelsen, med ett massivt deltagande från arbetare.
I Frankrike såg vi den mäktiga generalstrejken i maj 68 där miljoner arbetare ockuperade fabrikerna. Det började som en studentrörelse, men blev gnistan för storskalig klasskamp. Vi såg en liknande process i Italien, Mexiko, Pakistan och många andra länder 1968-69. Ett liknande scenario är inte uteslutet i dag.
Krisen för hela systemet skapar förutsättningar för att denna rörelse ska kunna sprida sig långt utanför universitetsområdena och över nationsgränserna. Därför måste studenterna strukturera sin rörelse, diskutera och rösta om resolutioner som sedan måste spridas till alla arbetsplatser, fackföreningar och arbetarområden.
Vi har sett grupper av arbetare ta till kamp i solidaritet med Palestina (bland annat hamnarbetare som fraktar vapen och ingenjörer som utvecklar datasystem för Israels försvar). Om rörelsen nådde ut till sådana skikt skulle den kunna utdela ett hårt slag mot den israeliska krigsmaskinen.
De amerikanska myndigheterna hoppades kunna stoppa rörelsen med brutal repression. Men detta bidrog bara till att sprida den ytterligare. Nu när en attack mot Rafah har påbörjats kan ingen säga hur långt kampen kan gå.
USA-imperialismens oro för en attack mot Rafah avgörs delvis av potentialen att utlösa en sådan rörelse. Att utveckla kampen är ett konkret sätt att visa den härskande klassen att om de fortsätter att stödja folkmordskriget i Gaza kommer de att ställas inför en revolution på hemmaplan. Ställda inför ett sådant hot skulle de kunna tvingas att backa.
Att ta kampen mot kapitalisterna och de borgerliga politikerna på hemmaplan är det bästa sättet att hjälpa det palestinska folket i nödens stund. Imperialisterna måste försättas i en situation där de har mer att förlora än att vinna på att fortsätta sitt stöd till kriget.