Politisk depression var en stor del av min uppväxt, så jag dansade mellan ideologierna utan att göra ett val då inget passade mig. Det verkade som att alla idéer grundades i att separera folket från styret, och att den enda påverkan vi faktiskt hade var i att välja vem som härnäst skulle få sitta på tronen.
”Det känns ganska fel att folk dör som bekostnad till min nya telefon” blev fort till ”Varför får inte alla åtminstone nog med pengar att leva på, vi har tydligt nog för det; mer än så för att vara helt ärlig!”.
Dessa tankar — på grund av etablissemangets strypgrepp runt vilken vinkel barn lär sig historia från — hade jag ingen politisk ideologi att förknippa till, och därmed gick jag riktningslös i flera år, vilse i en bokstavligt brinnande värld.
Allt detta förändrades när jag träffade min blivande flickvän, hon radikaliserade mig genom att förklara att det jag trodde på faktiskt har ett skräckinjagande namn (tyckte jag då). Kommunism.
Mina tidigare idéer om vad kommunism var spräcktes fort, men min klassmedvetenhet blomstrade.
Vi åkte till i Umeå och besökte hennes morföräldrar, och varje gång vi åkte in i staden var det proppfullt med runda, underliga klistermärken med stor vit text; ”ÄR DU KOMMUNIST?”. Det var bara fler och fler, överallt. Till slut skannade jag QR-koden, togs till sidan, sparade den och anmälde mig.
Snart därefter fick jag ett meddelande, bestämde en träff och fick mina frågor besvarade. Jag deltog med hela mitt hjärta endast en dag efter min anmälan.