1948 var året när min mor var 4 år. Och min far var 7. De fördrevs, med sina föräldrar – mina mor- och farföräldrar till fots från sina hem. Från sina rötter. Från sitt hemland – Palestina.
1948 var året när 750 000 palestinier fördrevs från sina hem till följd av folkmord och förföljelse.
1948 var året då 750 000 palestinier fördrevs till fots från sina hem till grannländerna.
Efter många veckors flykt till fots hamnade mina föräldrar, då 4 och 7 år samt mina far- och morföräldrar i Libanon. Där fick de bo i ett ”tillfälligt” flyktingläger som senare kom att bli ett permanent boende.
1948 var året när FN:s flyktingorgan (UNRWA) etablerade 31 officiella läger för palestinska flyktingar i grannländerna (Jordanien, Syrien och Libanon).
Enligt FN finns det fem miljoner registrerade palestinska flyktingar i Mellanöstern. I Libanon finns 12 flyktingläger och 192 000 palestinier bor i dessa flyktingläger. I ett av dessa läger föddes jag.
Åren gick och hoppet för mina föräldrar och mor- och farföräldrar om att få återvända till sina hem i Palestina förblev lika stort. När jag var barn berättade min mormor för mig att de trodde att det skulle vara en kortvarig flykt och att de snart skulle komma tillbaka hem. Men så blev det inte.
75 år senare bevittnar vi ännu ett folkmord, i det öppna fängelset Gaza: kollektiv bestraffning och organiserad svält, med stöd från makthavare i västvärlden.
Jag må vara i ett annat land, men mitt hjärta är i brand och mina krigsminnen är aktiverade på nytt.
Trots att nu är nu och då var då så påminns jag, varje gång som ett flyg passerar ovanför min lägenhet i Stockholm, om tiden i skyddsrummen i Beirut. Om de israeliska flygräderna, bomberna och raketerna som föll under den israeliska invasionen av Libanon.
1982 invaderades Libanon av Israel och den palestinska befrielseorganisationen PLO drevs ut från Libanon och tvingades flytta sitt högkvarter till Tunisien.
1982 blev hundratusentals palestinska flyktingar i Libanon utan skydd. I lägren Sabra och Shatila massakrerades flyktingar av kristna falangister, som var lierade med Israel.
1982, 7 år gammal, tvingades jag bevittna amputerade kroppar utspridda på marken. Ruiner och åter ruiner. Pölar av blod i vårt sönderbombade hus. Dessa minnen finns ristade i mig än idag. Varken tid eller flykt har fått dem att blekna.
1989 fick jag, mina syskon och föräldrar möjlighet att med hjälp av Röda Korset fly till Sverige. Vi flydde från kriget till Sverige efter att min bror blivit skjuten och förblött till döds. Vi förlorade allt i kriget. Och fick en möjlighet genom Röda Korset som vi tog.
Idag är det 2023. Vad har palestinska barn för utflyktsväg idag? De lever under regn av bomber i ett öppet fängelse, i ständig terror och skräck.
De lever under blockad sedan 17 år tillbaka.
Enligt barnkonventionen ska alla barn ha rätt till frihet och trygghet. Gäller det alla barn? Vad har de palestinska barn för rättigheter? Har de rätt till frihet och trygghet?
Eller räknas de inte?
Till Sverige säger jag: sluta sälja vapen till ockupationsmakten, sluta klaga på flyktingvågor som ni är med och skapar, sluta med dubbelmoral och hyckleri. Leve Palestina.