I denna artikel, som ursprungligen skrevs år 1970 till hundraårsminnet av Lenins födelse, redogör Alan Woods för kampen som Lenin förde mot den sovjetiska byråkratins framväxt. De tidiga symptomen på byråkratisk degenerering i Ryssland uppmärksammades av Lenin redan under de sista två åren av hans politiskt aktiva liv, och hans skrifter från denna period har lämnat ett viktigt arv till dagens kommunister.
Under den sista aktiva perioden av sitt liv var Lenin främst upptagen av den sovjetiska ekonomins problem under den nya ekonomiska politiken. År 1921 hade arbetarstaten, under påtryckningar från miljontals småbönder, tvingats backa från vägen mot socialistisk planering och industrialisering, för att kunna förse de svältande arbetarna i städerna med spannmål. För att blidka bönderna, vars stöd var nödvändigt för att arbetarstaten inte skulle besegras av reaktionen, var man tvungen att överge den gamla metoden från inbördeskriget att rekvirera spannmål. En fri spannmålsmarknad återupprättades och eftergifter gjordes till bönderna och småhandlarna, medan de viktigaste ekonomiska maktmedlen (de nationaliserade bankerna och den tunga industrin, samt monopolet på utrikeshandeln) förblev i arbetarstatens händer.
Denna reträtt, som bolsjevikerna hade tvingats till gjordes inte för att skapa ett socialistiskt, klasslöst samhälle, utan för att rädda miljoner från att svälta ihjäl, för att återuppbygga en sönderslagen ekonomi och för att tillhandahålla bostäder och grundskolor, dvs. för att lyfta in Ryssland i 1900-talet.
Socialismens seger kräver en utveckling av produktivkrafterna till en nivå som saknar motstycke i något tidigare existerande samhälle. Först när villkoren för allmän nöd och fattigdom är utplånade kan människans tankar höjas till vidare horisonter än den mödosamma, dagliga kampen för att överleva. Förutsättningarna för en sådan omvandling finns redan i världen idag. För första gången i mänsklighetens historia kan vi säga att ingen längre behöver svälta, vara hemlös eller analfabet.
Potentialen finns där – i den vetenskap, teknik och industri som skapats av kapitalismens egen utveckling, som utnyttjar planetens alla resurser, om än på ett ofullständigt, anarkiskt och underutvecklat sätt. Endast på grundval av en integrerad, harmonisk produktionsplan kan denna potential förverkligas. Men detta kan endast genomföras på basis av gemensamt ägande av produktionsmedlen och en demokratisk, socialistisk plan.
Dessa marxismens elementära sanningar togs för givna av Lenin och bolsjevikerna. De ledde inte arbetarna till seger i oktober 1917 med syfte att ”bygga socialismen” inom gränserna för det tidigare tsaristiska ryska imperiet, utan för att ta det första steget mot den internationella socialistiska revolutionen:
”Vi har påbörjat detta verk”, skrev Lenin på oktoberrevolutionens fyraårsdag. ”När och inom vilken tid proletärerna kommer att slutföra detta verk och vilken nations proletärer som kommer att göra det är ingen väsentlig fråga. Det väsentliga är att isen är bruten, marken har röjts och vägen utstakats.”[1]
Revolutionens isolering
För Lenin låg den ryska revolutionens främsta betydelse i det exempel den utgjorde för resten av världens arbetare. Nederlaget för den revolutionära våg som svepte över Europa under perioden 1918–21 var den avgörande faktorn för den efterföljande utvecklingen. På grundval av en segerrik europeisk revolution skulle Rysslands enorma mineraltillgångar och dess enorma arbetskraft ha kunnat kopplas samman med Tysklands, Storbritanniens och Frankrikes vetenskap, teknik och industri. En union av Europas socialistiska stater kunde ha förändrat livet för folken i Europa och Asien och öppnat vägen för en socialistisk världsfederation. Till följd av arbetarledarnas feghet och oduglighet fick den europeiska arbetarklassen i stället uppleva årtionden av svårigheter, arbetslöshet, fascism och ett nytt världskrig. Dessutom innebar isoleringen av världens enda arbetarstat i ett underutvecklat bondeland att dörren öppnades för byråkratisk degenerering och stalinistisk reaktion.
Den tyska arbetarklassens nederlag i mars 1921 tvingade Sovjetrepubliken att se till sina egna resurser för att överleva. I ett tal den 17 oktober 1921 redogjorde Lenin för konsekvenserna:
”Ni måste komma ihåg att vårt sovjetland, utarmat efter många års prövningar, inte är omgivet av något socialistiskt Frankrike eller något socialistiskt England, som med sin höga teknik och sin utvecklade industri skulle kunna hjälpa oss. Nej! Vi måste komma ihåg att hela deras högutvecklade teknik, hela deras högutvecklade industri nu tillhör kapitalisterna, som motarbetar oss.”[2]
För att överleva var det nödvändigt att tillmötesgå böndernas önskan att göra vinst, även på bekostnad av arbetarklassen och uppbyggnaden av industrin – den enda verkliga grunden för en övergång till socialism.
De eftergifter som gavs till bönderna, småföretagarna och spekulanterna (”NEP-männen” ) avvärjde den ekonomiska kollapsen 1921–22. Handeln mellan stad och landsbygd återupprättades, men på villkor som var mycket ofördelaktiga för de förstnämnda. Skattesänkningarna för bönderna minskade de medel som behövdes för investeringar i industrin. Den tunga industrin stagnerade, medan en stor del av den lätta industrin var i privata händer. Även återupplivandet av jordbruket stärkte de kapitalistiska, inte de socialistiska elementen, i det sovjetiska samhället. Enorma vinster gjordes av ”kulakerna” (rika bönder), som hade de största och mest bördiga gårdarna och det kapital som krävdes för utrustning, hästar och gödningsmedel. Snart stod det snart klart att under NEP ökade skillnaden mellan rika och fattiga i byarna i en alarmerande takt. Kulakerna började hamstra spannmål för att pressa upp priserna, och köpte till och med upp de fattiga böndernas spannmål för att sälja tillbaka det till dem vid ett senare tillfälle när priserna stigit.
Dessa tendenser iakttogs med oro av Lenin, som upprepade gånger varnade för riskerna om inte arbetarklassen strikt kontrollerar ekonomins viktigaste hävstänger. Vid Kommunistiska internationalens fjärde kongress i november 1922 sammanfattade Lenin saken i ett nötskal:
”Rysslands räddning ligger inte bara i en god skörd för böndernas jordbruk – det är inte nog – och inte bara i ett gott tillstånd inom lättindustrin som levererar konsumtionsartiklar åt bönderna – inte heller det är tillräckligt. Vi måste också ha en tung industri. Och för att sätta den i gott skick krävs det flera års arbete. Den tunga industrin behöver statliga subsidier. Om vi inte skaffar fram dem är vi förlorade som civiliserad, för att inte säga socialistisk, stat.”[3]
Under denna period brottades Lenin med problemet med elektrifiering som var ett område där man möjligen skulle kunna nå ett genombrott i den ryska underutvecklingens solida mur. Trotskij, å andra sidan, var upptagen med den övergripande statliga planeringen av industrin, som praktiskt taget hade fallit bort under NEP. Hela tiden betonade han behovet av att stärka den statliga planeringsbyrån ”Gosplan” som ett sätt att uppmuntra ett allmänt planerat återupplivande av industrin. Lenin var till en början skeptisk till idén – inte för att han var emot planering, utan på grund av den byråkrati som rådde inom sovjetiska institutioner, som han fruktade skulle förvandla ett utvidgat och stärkt Gosplan till en pappersexercis.
Hur olika deras inställning i denna fråga än var, var Lenin och Trotskij helt överens om det brådskande behovet av att stärka de socialistiska elementen i ekonomin och att stoppa tillbakagången mot ”bondekapitalism”. Men trycket från Kulakernas intressen var så stort att även en del av det bolsjevikiska ledarskapet började ge vika. Frågan om vilken väg sovjetmakten skulle ta ställdes på sin spets av kontroversen om monopolet på utrikeshandeln, som bröt ut i mars 1922.
Monopol på utrikeshandeln
Monopolet på utrikeshandeln, som infördes i april 1918, var en viktig åtgärd för att skydda den socialistiska ekonomin mot hotet om intrång och dominans av utländskt kapital. Under NEP blev monopolet ännu viktigare som ett bålverk mot de växande kapitalistiska tendenserna. I början av 1922 utarbetade A.M. Lezhava på Lenins begäran ”Teser om utrikeshandeln”, som betonade behovet av att stärka monopolet och strikt övervaka export och import. Trots detta var bolsjevikernas centralkommitté splittrad. Stalin, Zinovjev och Kamenev motsatte sig Lenins förslag och förespråkade en uppluckring av monopolet, medan Sokolnikov, Bucharin och Pjatakov faktiskt gick så långt som att kräva att det skulle avskaffas.
Den 15 maj skrev Lenin följande brev till Stalin:
”Kamrat Stalin,
Mot bakgrund av detta, vänligen se till att ett direktiv antas av politbyrån genom att samla in medlemmarnas röster om att ’CK bekräftar monopolet på utrikeshandeln och beslutar att överallt sätta stopp för behandlingen av frågan om sammanslagning av Högsta folkhushållningsrådet med Kommissariatet för utrikeshandel’. Alla folkkommissarier skall underteckna konfidentiellt och återlämna originalet till Stalin. Inga kopior får göras.”[4]
Samtidigt skrev han både till Stalin och till Frumkin (vice folkkommissarie för utrikeshandeln) och underströk att ett ”formellt förbud borde införas mot alla samtal, förhandlingar, kommissioner etc. rörande uppluckringen av monopolet på utrikeshandeln”.[5]
Stalins svar var undvikande: ”Jag har inga invändningar mot ett ’formellt förbud’ mot åtgärder för att luckra upp monopolet på utrikeshandeln i det nuvarande skedet. Likväl anser jag att en uppluckring håller på att bli oundgänglig.”[6]
Den 26 maj drabbades Lenin av sitt första sjukdomsanfall, vilket tog honom ur aktivitet fram till september. Under tiden, och trots Lenins begäran, togs frågan om att “luckra upp” monopolet upp igen. Den 12 oktober lade Sokolnikov fram en resolution vid centralkommitténs plenarsammanträde om uppluckring av utrikeshandelsmonopolet. Lenin och Trotskij var frånvarande, och resolutionen antogs med överväldigande majoritet.
Den 13 oktober skrev Lenin till centralkommittén via Stalin, som han redan hade diskuterat frågan med. Lenin protesterade mot beslutet och krävde att frågan skulle tas upp igen vid nästa plenum i december. Därefter skrev Stalin till medlemmarna i centralkommittén:
”Kamrat Lenins brev har inte övertygat mig om att CK:s beslut var felaktigt… Men med hänsyn till kamrat Lenins insisterande på att verkställandet av beslutet från CK:s plenarmöte skall uppskjutas, kommer jag emellertid att rösta för ett uppskjutande, så att frågan åter kan tas upp till diskussion vid nästa plenarmöte där kamrat Lenin kommer att närvara.”[7]
Den 16 oktober enades man om att skjuta upp frågan till nästa plenum. Men när datumet för plenarmötet närmade sig blev Lenin alltmer orolig för att hans hälsotillstånd inte skulle tillåta honom att tala. Den 12 december skrev han sitt första brev till Trotskij och bad honom att ta på sig att ”försvara vår gemensamma uppfattning om det ovillkorliga behovet att bevara och stärka monopolet”.[8]
De brev som Lenin skrev visar tydligt på det politiska block som fanns mellan Lenin och Trotskij vid denna tidpunkt. De visar Lenins underförstådda förtroende för Trotskijs politiska omdöme, ett förtroende fött av år av gemensamt arbete i ledningen för den sovjetiska staten. Och det är ingen tillfällighet att Lenin vid den här tiden inte vände sig till någon annan för att försvara sina åsikter i centralkommittén. Hans andra förtrogna, Frumkin och Stomoniakov, var inte ens medlemmar av centralkommittén.
När centralkommittén fick kännedom om Lenins förberedelser för kamp och hans block med Trotskij, lade de sig utan strid. Den 18 december upphävdes oktoberresolutionen utan förbehåll. Den första ronden i kampen mot de pro-kulakiska elementen i partiledningen vanns av den leninistiska fraktionen. Kampen fortsatte efter Lenins död av Trotskij och Vänsteroppositionen, som ensamma försvarade Lenins fana och program mot den stalinistiska politiska kontrarevolutionen.
Hotet från byråkratismen
Friedrich Engels förklarade för länge sedan att i varje samhälle där konst, vetenskap och regeringsmakt är förbehållna en minoritet, kommer denna minoritet att använda och missbruka sin ställning i sina egna intressen. På grund av revolutionens isolering i ett underutvecklat land var bolsjevikerna tvungna att anlita en mängd före detta tsaristiska tjänstemän för att hålla staten och samhället igång. Dessa element, som hade hållit arbetarregeringen som gisslan under revolutionens första dagar, insåg gradvis att sovjetmakten inte skulle krossas med väpnat våld. När farorna med inbördeskriget var över började många tidigare fiender till bolsjevismen att infiltrera staten, fackföreningarna och till och med partiet.
Den första ”utrensningen”, år 1921, hade ingenting gemensamt med Stalins senare groteska skenrättegångar, där hela den gamla bolsjevikledningen mördades. Ingen ställdes inför rätta, dödades eller fängslades. Men särskilda partikommissioner tillsattes för att utesluta de tusentals karriärister och borgare som hade gått med i partiet för att främja sina egna intressen. De brott för vilka människor uteslöts var ”byråkratism, karriärism, partimedlemmars missbrukande av sin status inom partiet eller sovjeterna, brott mot kamratliga relationer inom partiet, spridning av ogrundade och overifierade rykten, insinuationer eller andra rapporter som kastar skuggor över partiet eller enskilda medlemmar, och som förstör partiets enhet och auktoritet.”[9]
För att kunna föra en kamp mot byråkratin förespråkade Lenin inrättandet av en ”kommission för arbetar- och bondeinspektion” (RABKRIN), som den högsta domaren och väktaren av partiets moral, och som ett vapen mot främmande element i den sovjetiska statsapparaten. I ledningen för RABKRIN placerade Lenin en man som han respekterade för sin organisatoriska förmåga och starka karaktär – Stalin.
Bland andra viktiga funktioner granskade RABKRIN urvalet och utnämningen av ansvariga arbetare inom staten och partiet. De som hade makten att hindra befordran av vissa och främja andra hade uppenbarligen ett vapen som kunde tjäna deras egna intressen. Stalin drog sig inte för att använda det. RABKRIN förvandlades från ett vapen mot byråkratin till en grogrund för karriäristiska intriger. Stalin utnyttjade cyniskt sin ställning i RABKRIN, och senare sin kontroll över partisekretariatet för att samla ett block av ja-sägare omkring sig – nickedockor vars enda lojalitet var mot den man som hjälpt dem att nå sina bekväma positioner. Från att ha varit partimoralens högsta domare sjönk RABKRIN till den byråkratiska cynismens lägsta djup.
Trotskij lade märke till vad som pågick före Lenin, vars sjukdom hindrade honom från att nära övervaka partiarbetet. Trotskij påpekade att ”de som arbetar i RABKRIN är huvudsakligen arbetare som har kommit till korta på andra områden”, och fäste uppmärksamheten vid den ”extrema förekomsten av intriger i RABKRIN:s organ som det pratas om i hela landet”.[10]
Lenin fortsatte att försvara RABKRIN trots Trotskijs kritik. Men i hans sista verk ser vi att han fick upp ögonen för hotet från byråkratin från detta håll och för Stalins roll som dess ledare. I sin artikel, ”Hur vi bör omorganisera Arbetar- och bondeinspektionen”, kopplade Lenin frågan till den byråkratiska urartningen av arbetarnas statsapparat:
”Med undantag för folkkommissariatet för utrikes ärenden utgör vår statsapparat i högsta grad en kvarleva från gårdagen och har i ytterst ringa grad undergått några som helst allvarliga förändringar. Den är, endast lätt uppiffad upptill, men i övrigt utgör den en högst typisk rest av vårt gamla statsmaskineri.”[11]
Men i ”Hellre mindre men bättre”, Lenins sista artikel, skriven den 2 mars 1923, riktade han den mest skarpa attack mot RABKRIN:
”Sanningen att säga åtnjuter folkkommissariatet för Arbetar- och bondeinspektionen för närvarande inte ens skuggan av auktoritet. Alla vet att det inte finns några sämre organiserade institutioner än Arbetar- och bondeinspektionen och att man under nuvarande förhållanden inte heller kan begära något av detta folkkommissariat.”[12]
I samma artikel inkluderade Lenin en anmärkning riktad direkt till Stalin: ”Inom parentes sagt förekommer byråkrati här inte bara i sovjetadministrativa utan också i partiinstitutioner.”[13]
Att Lenin pekade ut Stalin som den potentiella ledaren för en byråkratisk fraktion i partiet är ett exempel på hans framsynthet. Vid denna tidpunkt var Stalins makt i ”apparaten” osynlig även för majoriteten av partimedlemmarna, medan de flesta av ledarna inte trodde att han var förmögen att använda den med tanke på hans notoriskt mediokra förståelse av politik och teori. Även efter Lenins död var det inte Stalin utan Zinovjev som ledde ”trojkan” (Zinovjev, Kamenev, Stalin), som under sken av en attack mot ”trotskismen” drev partiet på de första, ödesdigra stegen bort från traditionerna från oktober.
Det var ingen tillfällighet att Lenins sista råd till partiet var att varna det för Stalins ”illojala” och ”intoleranta” maktmissbruk och att förespråka att han skulle avsättas från posten som generalsekreterare.
Den georgiska frågan
Den proletära revolutionens nederlag i Europa gav ännu större betydelse åt den kommunistiska internationalens arbete för en revolution bland de förslavade folken i öst. Oktoberrevolutionen gav en mäktig impuls till koloniernas kamp mot sina imperialistiska förtryckare. I synnerhet den stolta parollen ”Nationernas rätt till självbestämmande”, som prydde bolsjevismens fana, gav mod åt de förtryckta miljonerna i Asien och Afrika.
En av arbetarregeringens första handlingar var att erkänna Finlands självständighet, även om det oundvikligen innebar att en fientlig kapitalistisk regering beviljades självständighet. Naturligtvis står marxister bestämt för enandet av alla folk i en socialistisk världsfederation. Men en sådan enhet kan inte åstadkommas med våld, utan endast genom ett frivilligt samtycke från arbetarna och bönderna i de olika länderna. I synnerhet när arbetarna i en tidigare imperialistisk nation tar makten är de förpliktigade att respektera önskan hos folken i de tidigare kolonierna – även om de vill avskilja sig. Enande kan åstadkommas senare, på grundval av exempel och övertalning.
År 1921 tvingades Röda armén att ingripa i Georgien, där regeringen konsekvent hade samarbetat med Storbritannien och andra kapitalistiska stater för att konspirera mot sovjetstaten. Lenin var ytterst angelägen om att denna militära aktion inte skulle ses som Rysslands annektering av Georgien och att sovjetstaten därmed skulle likställas med de tsaristiska förtryckarna. Han skrev brev efter brev där han instruerade Ordzjonikidze, den ryska centralkommitténs representant i Georgien, att föra en ”eftergiftspolitik gentemot den georgiska intelligentian och småhandlare”, och förespråkade bildandet av en ”koalition med Jordanien eller liknande georgiska mensjeviker”[14]. Den 10 mars skickade han ett telegram som uppmanade till att ”iaktta särskild respekt för Georgiens suveräna organ; att visa särskild uppmärksamhet och försiktighet gällande den georgiska befolkningen”.[15]
Ordzjonikidzes aktiviteter i Georgien var dock kopplade till Stalinklicken i partiet. Stalin arbetade på ett förslag om att ena den ryska socialistiska sovjetfederationen med de andra, icke-ryska sovjetrepublikerna. I augusti 1922, medan Lenin var sjuk, tillsattes en kommission där Stalin var den ledande personen, för att utarbeta villkoren för ett enande.
När Stalins teser presenterades förkastades de bestämt av centralkommittén i Georgiens kommunistiska parti. Den 22 september antog de georgiska kommunistledarna följande motion:
”[D]en föreslagna sammanslagningen, som grundar sig på kamrat Stalins teser och som innebär självstyre för de oavhängiga republikerna, måste betraktas som förhastad. Däremot måste en ekonomisk och politisk sammanslagning, med bibehållande av staternas grundläggande självständighet, betraktas som nödvändig.”[16]
Georgiernas protester hördes inte. Stalin var fast besluten att driva igenom sina förslag. Kommissionen sammanträdde den 23 och 24 september under ordförandeskap av Stalins hantlangare, Molotov. Den avslog den georgiska motionen med en röst för (Mdivani, den georgiske representanten). Den 25 september skickades kommissionens handlingar till Lenin, som kurerade sig i Gorki. Utan att invänta Lenins synpunkter, och utan ens en diskussion i politbyrån, skickade sekretariatet (Stalins centrum i partiet) kommissionens beslut till alla CK-medlemmar som förberedelse inför oktoberplenumet.
Den 26 september skrev Lenin till centralkommittén via Kamenev och uppmanade till försiktighet i denna fråga och varnade för Stalins försök att påskynda ärendet (”Stalin har en viss benägenhet att ha för bråttom”)[17]. Lenin hade stämt träff med honom följande dag. Han misstänkte ännu inte hur långt Stalin hade gått för att tvinga igenom enandet. Men redan detta brev visar att han motsatte sig varje kränkning av ett litet folks nationella strävanden som på därigenom stärker nationalismens grepp.
”Det är viktigt att vi inte ger vind i seglen åt ”oavhängighetsanhängarna”, inte upphäver deras oavhängighet utan gör ett nytt plan, en federation av jämlika republiker.”[18]
Lenins ändringsförslag syftade till att mildra tonen i Stalins ursprungliga utkast för att ta hänsyn till ”oavhängighetsanhängarna”, som han vid denna tidpunkt ansåg hade fel. Som svar på Lenins milda kommentarer skrev Stalin till politbyråns medlemmar den 27 september ett antal plötsliga och vresiga svar, bland annat följande:
”När det gäller punkt fyra anser jag att kamrat Lenin själv förhastade sig lite… Det råder knappast något tvivel om att hans ’skyndsamhet’ kommer att ge bränsle åt förespråkarna för ’självständighet’, till skada för Lenins nationella liberalism.”[19]
Stalins oförskämda svar var ett uttryck för hans ohöljda irritation över Lenins ”inblandning” i vad han betraktade som sin privata domän, förstärkt av rädsla för resultatet av Lenins ingripande.
Stalins farhågor var välgrundade. Efter sin diskussion med Mdivani blev Lenin övertygad om att Stalin misskötte de georgiska affärerna och började samla bevis. Den 6 oktober skrev Lenin en promemoria till politbyrån, ”Om att bekämpa den storryska chauvinismen”:
”Jag förklarar krig, inte ett litet krig, utan ett krig på liv och död, mot den storryska chauvinismen. Så snart jag blivit av med min förbannade onda tand kommer jag att slita denna chauvinism i stycken med alla mina friska tänder.”[20]
Den fulla innebörden av vad som hade hänt i Georgien hade ännu inte gått upp för Lenin. Han visste inte att Stalin, för att stärka sin ställning, faktiskt hade genomfört en utrensning av den georgiska bolsjevismens finaste kadrer och ersatt den gamla centralkommittén med nya och mer ”fogliga” element.
Det Lenin visste var tillräckligt för att väcka hans misstankar. Under den följande veckan började han i tysthet samla information om den georgiska ”affären”, och fick centralkommittén att skicka Rykov och Dzerzjinskij till Tiflis för att utreda klagomålen från de georgiska bolsjevikerna.
Lenins testamente
Den 23 och 24 december började Lenin diktera sina berömda brev till kongressen för sin sekreterare. Han betonade att detta skulle vara hemligt. Lenins arbete fortskred långsamt, smärtsamt och blev avbrutet av sjukdomsperioder. Men genom allt detta klargjordes alltmer uppfattningen att den centrala fienden fanns inom den byråkratiska ”apparaten” i staten och partiet, och den man som stod i spetsen var Stalin.
I Det verkliga läget i Ryssland redogör Trotskij för det sista samtalet han hade med Lenin, strax innan Lenins andra stroke. Som svar på Lenins förslag att Trotskij skulle delta i en ny kommission för att bekämpa byråkratin (se ”Hur vi bör omorganisera arbetar- och bondeinspektionen”). Trotskij svarade på följande sätt:
“’Vladimir Iljitj, för att nu kunna bekämpa byråkratismen i sovjetapparaten är jag övertygad om att vi inte får glömma att det både lokalt och centralt sker ett särskilt urval av ämbetsmän och specialister kring vissa härskande personer och grupper i partiet – på landsbygden, i de olika distrikten, i partiets lokalavdelningar och i centrum – det vill säga i centralkommittén. När man angriper en ämbetsman, stöter man på en partiledare. Även specialisterna tillhör detta följe. Under dessa omständigheter kan jag inte åta mig detta arbete.’
Vladimir Iljitj funderade en stund och sade sedan – och här citerar jag honom ordagrant:
’Det vill säga, jag föreslår en kamp mot sovjetbyråkratismen, och du föreslår att man även skall innefatta byråkratismen inom partiets organisationsbyrå?’
Jag skrattade åt denna oväntade anmärkning, ty jag hade inte haft en så bestämd formulering i åtanke.
Jag svarade: ’Jag förmodar det.’
Då sade Vladimir Iljitj: ’Gott, då föreslår jag att vi bildar ett block.’
Jag sade: ’Det är ett sant nöje att bilda ett block med en hederlig man.'”[21]
Detta samtal är av vikt för det ljus det kastar över innehållet i Lenins sista verk, särskilt det berömda ”Testamentet”, breven om den nationella frågan och “Hellre mindre men bättre”. Tonen i hans brev blir för varje dag alltmer skarp och hans mål allt tydligare definierade. Oavsett vilken fråga han behandlar är den centrala tanken densamma, behovet av att bekämpa pressen från främmande klassintressen i stat och parti, utrotandet av byråkratin, kampen mot den storryska chauvinismen, kampen mot Stalin-klicken i partiet.
Trots Lenins enträgna begäran att hans anteckningar skulle hållas strikt hemliga, hamnade den första delen av testamentet i händerna på sekretariatet och Stalin, som omedelbart insåg faran med Lenins ingripande och vidtog åtgärder för att förhindra att det ägde rum. Man satte hård press på Lenins sekreterare för att hindra Lenin från att upptäcka några nyheter som kunde ”uppröra” honom.
Trots detta fick Lenin reda på av Dzerzjinskij att Ordzjonikidze, bland andra skändligheter som begåtts av Stalins fraktion, hade gått så långt att han slagit en av de georgiska oppositionella. Detta kan tyckas vara en liten sak jämfört med den senare stalinistiska terrorn, men det chockade Lenin djupt. Hans sekreterare noterade Lenins ord i sin dagbok den 30 januari 1923: ”Strax innan jag blev sjuk berättade Dzerzjinskij för mig om kommissionens arbete och om ’incidenten’, och detta hade en mycket smärtsam effekt på mig.”[22]
För att förstå vidden av detta brott är det nödvändigt att känna till relationerna mellan den ryska (mer korrekt storryska) nationen och de nationella minoriteter som under tsarerna behandlades med samma förakt och samma barbariska godtycke som de svarta och indierna under det brittiska imperiet. Den ryska revolutionens historiska uppgift var att höja dessa föraktade minoriteter till fullvärdiga människor, med egna rättigheter och egen värdighet. Tanken på att en representant för den storryska nationen skulle misshandla eller slå en georgier var ett brott mot den proletära internationalismen, en tsaristisk monstrositet som skulle ha straffats på det mest drastiska sätt – åtminstone genom uteslutning ur partiet. Det var därför Lenin utgöt sin vrede över Stalin och Ordzjonikidze och krävde ett ”exemplariskt straff” för just Ordzjonikidze.[23]
Stalin lade alla hinder i vägen för att Lenin skulle få information från Georgien. Många avsnitt ur Lenins sekreterares dagböcker ger en tydlig bild av dessa byråkratiska trakasserier:
”Torsdagen den 25 januari frågade han [Lenin] om materialet [från den georgiska kommittén] hade mottagits. Jag svarade att Dzerzjinskij inte skulle anlända förrän på lördag. Därför hade jag inte kunnat fråga honom.
”På lördagen frågade jag Dzerzjinskij, han sa att Stalin hade materialet. Jag skickade ett brev till Stalin, men han var bortrest. Igår, den 29 januari, ringde Stalin och sa att han inte kunde ge mig materialet utan politbyrån. Frågade om jag hade berättat något för Vladimir Iljitj som han inte skulle få veta – hur kom det sig att han fick information om aktuella frågor? Till exempel visade hans artikel om WPI (RABKRIN) att vissa omständigheter var kända för honom, jag svarade att jag inte hade berättat någonting och inte hade någon anledning att tro att han blivit informerad om frågorna. Idag skickade Vladimir Iljitj efter mig för att få veta svaret och sade att han skulle kämpa för att få tag på materialet.”[24] (vår kursivering)
Dessa få rader avslöjar tydligt det översittaraktiga, byråkratiska sätt som Stalin försökte försvara sin ställning mot Lenin, som han var livrädd för, till och med när Lenin låg på sin dödsbädd. Det kan inte finnas någon tydligare illustration av den ”oförskämdhet” och ”illojalitet” hos Stalin som Lenin hänvisar till i sitt testamente.
Hellre mindre men bättre
Lenins misstro mot Dzerzjinskijs kommission och centralkommitténs beteende återspeglas i hans instruktioner till sina sekreterare:
”Varför anklagas den gamla georgiska Centralkommittén för avvikelse?
Vilken disciplinöverträdelse anklagas de för?
Varför anklagas Zakkrajkom [Transkaukasiska kommittén, red. anm.] för att undertrycka den georgiska Centralkommittén?
De fysiska metoderna för förtryck (”biomekaniken”).
Centralkommitténs i Moskva linje under Vladimir Iljitjs frånvaro och i hans närvaro.
Med vem var kommissionen i förbindelse? Har den gjort förfrågningar om de anklagelser som riktats mot den georgiska Centralkommittén och likaledes om de som riktats mot Zakkrajkom? Har den studerat fallet med ”biomekaniken”?
Den aktuella situationen; valkampanjen, mensjevikerna, förtrycket, nationalkonflikten.”[25]
Men Lenins växande insikt om de illojala och ohederliga metoderna hos delar av partiledningen gjorde honom också misstänksam mot sitt eget sekretariat. Fick inte de också munkavle av Stalin?
”Den 24 januari sade Vladimir Iljitj: ’Först och främst om vårt ’hemliga’ jobb. Jag vet att ni lurar mig.’ Som svar på mina försäkringar om motsatsen svarade han ’Jag har min egen åsikt om det’.”[26]
Med svårighet lyckades den sjuke Lenin få veta att politbyrån hade accepterat slutsatserna från Dzerzjinskijs kommission. Det var vid denna tid (2–6 februari) som Lenin dikterade “Hellre mindre men bättre”, den hittills mest uttryckliga attacken mot Stalin och partibyråkratin. De georgiska händelserna hade övertygat Lenin om att statens ruttna chauvinism var den farligaste indikationen på pressen från främmande klasser:
”Med vår statsapparat står det så bedrövligt, för att inte säga avskyvärt till, att vi först måste grundligt tänka igenom på vad sätt dess brister bör bekämpas, samtidigt som vi håller i minnet att de har sina rötter i det förgångna, vilket visserligen har kastats överända men inte helt avlägsnats…”[27]
I sitt sista offentliga framträdande vid en politisk sammankomst, RKP(b):s elfte kongress, varnade Lenin för att kommunisterna höll på att förlora kontrollen över statsapparaten:
”Bilen vägrar att lyda den hand som styr den. Det sitter en person vid ratten, men bilen går inte dit han vill utan i en helt annan riktning, som om den styrdes av något mystiskt, laglöst eller gud vet vad, kanske spekulanter eller privatkapitalister eller båda tillsammans. Bilen kör alltså inte alldeles och mycket ofta alldeles inte som den tror som sitter vid ratten.”[28]
Nationalismens gift, det mest karakteristiska draget hos alla former av stalinism, hade sina rötter i småborgerlighetens, kulakernas, NEP-männens och sovjettjänstemännens reaktion mot Oktoberrevolutionens revolutionära internationalism.
Brytning med Stalin
Lenin föreslog att han skulle kämpa mot denna reaktion vid den kommande kongressen, i allians med Trotskij – den enda medlemmen av centralkommittén som han kunde lita till när det kom till att försvara hans ståndpunkt.
Han föreslog att personligen ta itu med frågan om RABKRIN och ”förberedde ett bombnedslag” för Stalin.[29] Hans övertygelse om att partiets ”apparat” konspirerade för att till varje pris hålla honom utanför illustreras av hans sekreterares anmärkning: ”Det är möjligt att Lenin till och med fått ett intryck av att det inte var läkarna som gav order till Centralkommittén utan tvärtom.”[30]
Lenins misstankar var bara alltför välgrundade. En av de idéer som på allvar diskuterades i centralkommittén vid denna tid var att trycka ett speciellt, enda nummer av Pravda, specifikt för Lenins räkning, i syfte att lura honom om den georgiska affären!
Argumentet att allt detta var för Lenins hälsas skull håller inte. Som han själv förklarade var det ingenting som hetsade upp och upprörde honom så mycket som CK-medlemmarnas illojala handlingar och den väv av lögner som de kamouflerades med. Stalins verkliga inställning till den döende Lenin avslöjades i en verkligt monstruös incident som involverade Krupskaja, Lenins hustru – när hon försökte försvara sin sjuke make från Stalins oförskämda påtryckningar belönades hon med grova skällsord från den ”lojale lärjungen”. Krupskaja beskriver händelsen i ett brev till Kamenev daterat den 23 december 1922:
”Lev Borisovitj!
Stalin ringde upp mig igår och skällde ut mig å det grövsta med anledning av det korta brev jag skrev, dikterat av Vlad. Iljitj med läkarnas tillåtelse. Jag är ingen nykomling i partiet. Under alla 30 år har jag inte från någon kamrat hört ett enda grovt ord, partiets intressen och Iljitj är mig inte mindre kära än de är för Stalin. Nu behöver jag ett maximum av självbehärskning. Vad det går och inte går att prata med Iljitj om känner jag bättre än vilken läkare som helst, eftersom jag vet vad som oroar eller inte oroar honom, i varje fall vet jag det bättre än Stalin.”[31]
Krupskaja bad Kamenev, en personlig vän, att skydda henne ”mot denna grova inblandning i privatlivet, mot dessa ovärdiga förolämpningar och hot.”, och tillade att när det gällde Stalins hot om att ställa henne inför en kontrollkommission: ”jag har varken kraft eller tid att öda på denna enfaldiga intrig. Jag är också levande och mina nerver är spända till det yttersta.”[32]
Lenins hot att bryta alla kamratliga relationer med Stalin och hans anklagelser om ”oförskämdhet” i Testamentet bortförklaras ofta med vaga hänvisningar till denna incident. Men för det första var det Stalin gjorde inte en ”personlig” angelägenhet, utan ett allvarligt politiskt brott, som kunde bestraffas med uteslutning ur partiet. Brottet förstärks av det faktum att Stalins ställning i partiet gjorde det till hans plikt att utrota sådant beteende, inte att försvara det.
Denna ”lilla incident” måste dock ses i sitt rätta sammanhang. Den är bara den mest osmakliga och uppenbara av yttringarna av Stalins illojalitet.
Lenin ägnade sina sista aktiva dagar åt att organisera sin kamp mot Stalinfraktionen på kongressen. Han skrev ett brev till Trotskij där han bad honom ta upp försvaret av de georgiska kamraterna, och till de georgiska ledarna där han varmt engagerade sig i deras sak. Det bör noteras att sådana empatiska uttryck som ”av hela mitt hjärta” och ”med de allra bästa kamratliga hälsningar” mycket sällan förekommer i Lenins brev, som föredrog en mer återhållsam skrivstil. Det var ett mått på hans engagemang i kampen. Det bör också påpekas att Lenins block utgjorde en politisk fraktion – vad som senare av stalinisterna kallades ett ”anti-partiblock”. Stalinisterna hade redan organiserat sin fraktion, som kontrollerade partimaskinen.
Fotieva, Lenins sekreterare, skrev ner Lenins sista anteckningar om den georgiska frågan, som uppenbarligen var förberedelser inför ett tal på kongressen:
”Direktiv från Vladimir Iljitj: gör inför Soltz en anspelning på att han (Vladimir Iljitj) är på den svages sida. Låt förstå hos någon av de förorättade att han tar deras parti … Tre grundbegrepp: 1) det är inte tillåtet att bruka fysiskt våld; 2) eftergifter är nödvändiga; 3) man kan inte jämföra en liten stat med en stor. Kände Stalin till incidenten? Varför reagerade han i så fall inte? … Benämningen ’deviationist’ för chauvinistisk avvikelse och mensjevism vittnar om samma avvikelse hos velikoderdjavniki [den storryska chauvinismen, red. anm.].”[33]
Den 9 mars drabbades Lenin av sin tredje stroke, som gjorde honom förlamad och hjälplös. Kampen mot den byråkratiska degenereringen övergick till Trotskij och Vänsteroppositionen. Men Lenin lade grunden till oppositionens program, mot byråkratin, mot hotet från kulakerna, för industrialisering och socialistisk planering, för socialistisk internationalism och arbetardemokrati.
Fotnoter
[1] V I Lenin, “Till Oktoberrevolutionens fyraårsdag”
[2] V I Lenin, “Den nya ekonomiska politiken och de politiska upplysningsavdelningarnas uppgifter”
[3] V I Lenin, “Fem års rysk revolution och världsrevolutionens perspektiv”, Lenins valda verk i tio band, band 10, s. 508
[4] V I Lenin, “Note to J. V. Stalin with a Draft Decision for the Politbureau of the C.C., R.C.P.(B.) on the Question of the Foreign Trade Monopoly”, Lenin Collected Works, band 42, s. 418
[5] ibid. fotnot 476
[6] ibid.
[7] Quoted in V I Lenin, “Letter To J V Stalin For Members Of The CC, RCP(B) Re The Foreign Trade Monopoly”, Lenin Collected Works, band 33, s. 375, fotnot 115
[8] L Trotskij, “Om Lenins testamente”
[9] E H Carr, A History of Soviet Russia, s. 203
[10] ibid. s. 227
[11] V I Lenin, “Hur vi bör omorganisera Arbetar- och bondeinspektionen”, Lenins valda verk i tio band, band 10, s. 546
[12] V I Lenin, “Hellre mindre men bättre”, Lenins valda verk i tio band, band 10, s. 554
[13] Ibid. s. 557
[14] E H Carr, A History of Soviet Russia, s. 349-350
[15] V I Lenin, “Telegram to the Revolutionary Military Council of the 11th Army”, Lenin Collected Works, band 35, s. 479
[16] M Lewin, Lenins sista strid, www.marxistarkiv.se
[17] V I Lenin, “Om Sovjetunionens bildande”, www.marxistarkiv.se
[18] ibid.
[19] L Trotsky, The Stalin School of Falsification, s. 67-68
[20] M Lewin, Lenins sista strid, www.marxistarkiv.se
[21] L Trotskij, Stalins förfalskarskola, www.marxistarkiv.se
[22] L A Fotieva, “Journal of Lenin’s Duty Secretaries”, Lenin Collected Works, band 42, s. 484
[23] V I Lenin, “The Question of Nationalities or ”Autonomisation””, Lenin Collected Works, band 36, s. 610
[24] L A Fotieva, “Journal of Lenin’s Duty Secretaries”, Lenin Collected Works, band 42, s. 484
[25] M Lewin, Lenins sista strid, www.marxistarkiv.se
[26] L A Fotieva, “Journal of Lenin’s Duty Secretaries”, Lenin Collected Works, band 42, s. 485, fotnot 607
[27] V I Lenin, “Hellre mindre men bättre”, Lenins valda verk i tio band, band 10, s. 551-552
[28] V I Lenin, “RKP(b):s elfte kongress”, Lenins valda verk i tio band, band 10, s 452.
[29] L Trotskij, Stalins förfalskarskola, www.marxists.org
[30] M Lewin, Lenins sista strid, www.marxistarkiv.se
[31] Ibid.
[32] Ibid.
[33] Ibid.