Den som inte lär sig av historien är dömd att upprepa den. Det är allt man behöver säga för att motivera en seriös studie av den palestinska historien. Följande föreläsning hölls på ett öppet möte i Stockholm den 23 november, och syftar inte bara till att svara på imperialisternas lögner. I sista hand svarar historien på en mycket konkret fråga: Vad krävs för att befria Palestina?
Imperialisterna vill få Israels bildande att framstå i hjältemodig glans: som en ärlig och hoppfull reaktion på förintelsen, som mänskligt medlidande, etc. Detta är en lögn från början till slut.
Det är visserligen sant att vägen till Israels bildande börjar med antisemitismen i Europa. Men de som hetsade mot judarna kring förra sekelskiftet var samma högerpolitiker som idag hetsar mot palestinier, folk från Mellanöstern och Afrika. Våg efter våg av antisemitism sköljde över olika delar av Europa kring 1900: däribland dreyfusaffären i Frankrike, och en rad pogromer i Tsarryssland.
Men det huvudsakliga svaret bland judar på situationen var inte sionism, utan revolutionär socialistisk organisering. Man var en central del av den revolutionära socialdemokratin – medan den fortfarande var revolutionär – över hela Europa.
Sionismens uppkomst
Det var en liten minoritet borgerliga judiska intellektuella, ledda av Herzl, som lade grunden för sionismen. De var absoluta motståndare till socialism – de trodde absolut inte på frigörelse för alla eller på klasskamp. Deras idé var att med imperialismens hjälp flytta judar till Palestina, där man skulle skapa en judisk stat.
De byggde direkt på antisemitismen i den härskande klassen: de la fram hela frågan som en chans att göra sig av med det “judiska problemet”. Och – försökte de sockra frågan – det skulle kunna bli en “utpost av europeisk civilisation mot asiatiskt barbari”, för att citera Theodor Herzl.
Det behövs inte mer för att förstå sionismens reaktionära karaktär.
Om man ställer frågan rent abstrakt, är det inte konstigt att vissa sympatiserar med idén att judar skulle få ett hemland. Men verkligheten är konkret. På platsen som sionisterna valde, fanns det redan människor. Och redan från början var deras perspektiv att tränga undan dem.
Redan 1895 sa Herzl:
”Vi måste expropriera försiktigt. (…) Vi ska försöka driva den utfattiga befolkningen över gränsen genom att den får anställning i ett övergångsland, samtidigt som vi nekar den anställning i vårt eget land. (…) Både processen av expropriering och att driva bort de fattiga måste genomföras diskret och försiktigt.”
Detta sammanfattar de senaste hundra åren, med en skillnad: det har varken skett försiktigt eller diskret. Nyckeln har varit bomber, mord, taggtråd och svält.
Brittisk imperialism söndrar och härskar
Ur den brittiska imperialismens synpunkt var det knappast något negativt att det redan fanns människor i Palestina. Man kunde ställa judarna mot dem, söndra och härska mycket effektivt.
Först lovade man Palestina till araberna, i utbyte mot hjälp i kriget mot Ottomanska riket. Sedan lovade de sionisterna att hjälpa dem att bilda en judisk stat på samma plats, i den berömda Balfourdeklarationen. På det sättet hoppades man enklare kunna upprätthålla sin egen ockupation efter första världskriget.
Judarna var en mycket liten minoritet i Palestina vid den tidpunkten. Vid första världskrigets början rör det sig inte om mer än 60 000 i hela Palestina, alltså mindre än 10 procent av befolkningen. Dessa hörde till gruppen man kallar sephardim, som har mycket lite gemensamt med sionisternas senare emigranter från Europa (Ashkenazi). Man talade ladino, som utvecklats ur spanskan, och var ofta även flytande på arabiska.
Men med britternas hjälp organiserade sionisterna en storskalig emigration till Palestina. De satte efterhand upp Jewish Agency, som var en slags halvregering; Jewish national fund, för att ekonomiskt fördriva palestinier från sin mark; och sist men inte minst milisen Haganah, som inte bara skulle försvara de nya judiska bosättarna – utan framförallt terrorisera och fördriva palestinier.
År 1936 hade den judiska befolkningen mångdubbblats till nästan 400 000. De ekonomiska konsekvenserna för palestinierna kan man enkelt uttrycka i termer av priset på jord: det ökade 50 gånger mellan 1910 och 1944.
Den palestinska revolten
Värdet av detta för britterna skulle snart visa sig.
År 1936 inleddes den stora palestinska revolten. Man genomförde en sex månader lång generalstrejk. Överallt gjorde man uppror mot den brittiska ockupationen, såväl i städerna som genom gerillakrig på landsbygden.
Vad gjorde sionisterna? De såg sin chans – inte att störta den antisemitiska brittiska härskande klassen – utan att ytterligare förvärra palestiniernas situation, fördriva dem snabbare. Facket Histadrut, som än idag är det stora i Israel, organiserade systematiskt strejkbryteri, där man såg till att ersätta arabiska arbetare med judiska. På det sättet fick inte bara de judiska emigranterna jobb: man skapade också en fattigdom som skulle göra det svårare för palestinier att leva kvar.
Men det som knäckte revolten var inte strejkbryteriet. Ledarskapet för revolten, Arab Higher Committee, var nationalistiska klanledare. Och i september blossade det upp en blodig maktkamp, där de mördade varandra för att få inflytande. De stack i praktiken kniven i ryggen på folket som offrade sina liv på gatorna.
Det hjälpte britterna att krossa revolten i blod, genom mord, arresteringar och avrättningar. I detta använde de sig bland annat av judiska miliser, som terroriserade deltagarna i det palestinska motståndet.
Andra världskriget
Som alltid använde härskarna både piska – och morot. För att vinna stöd bland araberna gjorde britterna en helomvändning i maj 1939. De vände sig mot judarna: i ett läge när förintelsen tagit fart i Europa, satte de ett bestämt tak på hur många judar som fick emigrera till Palestina – max 75 000.
Med andra världskrigets utbrott och förintelsen såg sionisterna samtidigt en chans att växa snabbt, att organisera massmigration till Palestina. För att förstå deras cynism är det värt att citera Ben Gurion, som ledde Jewish Agency i Palestina och senare var israelisk premiärminister ända till 1963.
En månad efter kristallnatten, 1938, sa han:
”Om jag visste att det var möjligt att rädda alla [judiska] barn i Tyskland genom att överföra dem till England – och bara hälften så många genom att överföra dem till Eretz-Israel – så skulle jag välja det senare.”
Det vill säga: det viktiga är inte att rädda judar – det viktiga är att få fotsoldater i Palestina för det sionistiska projektet.
I december 1942, hör man honom återigen:
”Den europeiska judendomens katastrof är inte, på något direkt sätt, min sak…”
Å ena sidan fanns alltså sionisterna som ville se emigration till Israel till varje pris, oavsett mänskliga kostnader. Å andra sidan fanns Churchill och den brittiska imperialismen som försökte stoppa emigrationen av sina egna imperialistiska skäl.
Man fick en situation där människor som flytt för sina liv från Nazityskland och försökte ta sig till Israel, skickades av Churchill till koncentrationsläger på Cypern och Mauritius. Andra dog på båtar som sänktes av den ena eller andra parten. Det hela är inte helt olikt hur imperialisterna behandlar folk som flyr från Pakistan, Mellanöstern och Afrika idag.
Det är slående hur högern i väst försöker använda historien av antisemitism för att underminera motståndet mot Israels folkmord idag. De döljer det mest centrala faktumet om antisemitismen: att det var deras partier, deras representanter som aktivt spred antisemitismen. Det gällde i alla länder, inklusive Sverige där Högerpartiets ungdomsförbund blev nazister, Storbritannien, etc. Samma högerpartier sprider som bekant rasismen idag.
Det beror på att det är borgarklassen som har intressen av att söndra och härska. Vi arbetare har tvärtom intresse av att ena oss, över religiösa gränser, över språkbarriärer och nationsgränser – för att det är det enda sättet för oss att kämpa tillbaka.
Nakba: Israel grundas
Det är inte konstigt att förintelsen ledde till en våg av sympati – inte bara för judar världen över, utan också för idén om ett hemland för judar. Men vad de aldrig sa högt var att det helt skulle bygga på att fördriva palestinier.
Britterna tvingades lämna Palestina 1947. I november antog FN en resolution om att dela upp Palestina och därmed bilda Israel. Nu såg sionisterna sin chans. I december påbörjade de en terrorkampanj utan like, som de intensifierade månad för månad.
Under april 1948, månaden före Israels grundande, tvingades 300 000 palestinier fly sina hem.
Deras taktik var enkel: erövra så mycket som möjligt före delningen. Diplomatins syfte skulle bara vara att sätta en fredsstämpel på det som redan var fakta på marken.
I förbigående är det värt att nämna att Stalin och därmed Sovjet skandalöst nog stöttade Israels bildande i FN. Detta blev dödsstöten för det palestinska kommunistpartiet, som vid en tidpunkt hade haft potentialen att ena arabiska och judiska arbetare i gemensam kamp mot förtrycket. Det hade en mycket lärorik historia som vi inte hinner gå in på här.
Israel förberedde sitt grundande i maj 1948 genom en terrorkampanj, och man blev omedelbart invaderade av en rad arabiska stater. Men den israeliska armén, som ansåg sig slåss för sin överlevnad, stod inför uselt utrustade arméer, ofta ledda av brittiska officerare – av ockupationens officerare – och regimer som inte brydde sig mer om vanligt folk än de gör numera. Exempelvis slöt Jordanien ett eget avtal med Israel.
Resultatet var givet under sådana omständigheter. Israel vann. De kunde använda kriget till att pressa tillbaka palestinierna ännu mer.
Vid krigets slut fanns det totalt 750 000 palestinska flyktingar, spridda över hela regionen i olika tältläger som aldrig försvunnit. Hela generationer har vuxit upp och dött där. Totalt levde 5,9 miljoner palestinier som flyktingar redan före de nuvarande bombningarna.
I officiell israelisk historieskrivning kallas detta självständighetskriget. Palestinerna kallar det Nakba – katastrofen.
Sexdagarskriget och motståndsrörelsens framväxt
För imperialismen var detta en chans att få en förlängd arm in i Mellanöstern, som var direkt beroende av dem och alltid skulle gå deras ärenden. Därför pumpade man in investeringar i Israel, som inte bara stärkte landet militärt, utan också höjde levnadsstandarden kraftigt i jämförelse med de omgivande länderna. Man försökte bygga sig en bastion av imperialistiskt stöd.
Sionisternas mål var aldrig att bara kontrollera en del av Palestina: man skulle ha hela. 1967 utlöste man därför sexdagarskriget, och på sex dagar svepte man allt motstånd över hela det gamla brittiska Palestina – dessutom tog man de syriska golanhöjderna och det egyptiska Sinai. Ytterligare 300 000 palestinier fördrevs på flykt.
Men detta blev också början på den verkliga palestinska motståndskampen. Det var smärtsamt uppenbart att ingen stat skulle komma till undsättning för palestinierna. Motståndsrörelsen började växa massivt, framförallt i form av Arafats Fatah, som snabbt vann ledningen för PLO, och Habashs PFLP.
I flyktinglägren hade den palestinska befolkningen nått 1,5 miljoner 1968 – man levde under fruktansvärda och förödmjukande villkor. Men med motståndsrörelsens spridning förvandlades de till motståndscentrum, till centrum för kampen för befrielse – och för många centrum för en bredare kamp mot imperialism och förtryck.
Ur askan uppkom en verklig stolthet för palestinierna, som man var beredd att försvara mot alla odds.
Palestinierna huggs i ryggen
Palestiniernas kamp inspirerade folk i hela regionen. Men här visade sig de arabiska regimernas verkliga ansikte. Om det fanns risk att den egna befolkningen skulle resa sig, blev alla fina ord om stöd till palestinierna plötsligt oviktiga.
I Jordanien genomförde kungen en bombkampanj för att driva ut det palestinska motståndet under svarta september 1970. Man mördade någonstans mellan 3000–20 000 palestinier.
PLO och Arafat drog tyvärr helt fel slutsats. Istället för att förstå att detta visade att dessa regimer inte var några vänner, att de enda allierade fanns bland massorna – och att man måste alliera sig med dem mot kapitalismen i hela regionen – så släppte man allt mer idén om ett folkligt motstånd. Man försökte istället ha samexistens med dessa ruttna regimer, som man försökte pressa till stöd.
I Libanon återupprepades tragedin på en ny nivå. Palestinska och libanesiska arbetares revolutionära strävan vävdes allt mer samman under 1970-talets första år. I praktiken fick den palestinska motståndsrörelsen kontroll över hela områden, och man byggde upp ett parallellt system med sjukhus, skolor, etc. som var tillgängliga för alla och ofta bättre än de libanesiska. Det fanns enorm sympati för deras kamp, och alla möjligheter att gå på offensiven.
Men PLO vägrade. Deras perspektiv var fredlig samexistens med de kristna högerextremisterna i regeringen, falangisterna.
Istället kunde falangisterna ta initiativet och utlösa ett ensidigt inbördeskrig mot den libanesiska vänstern 1975. PLO fortsatte in i det längsta att släpa benen efter sig. Det krävdes att falangisterna skulle attackera de palestinska flyktinglägren för att man skulle lägga sin tyngd i kriget – och då lyckades man snabbt driva upp falangisterna i bergen.
Detta öppnade möjligheten för en revolutionär vänsterregering i Libanon, som kunnat bli centrum för motståndet i hela regionen. Men det vore också ett existentiellt hot mot alla reaktionära regimer.
Det blev den syriska regimen, under Assads ledning, som kraftigast högg palestinierna i ryggen. Man hade tidigare stöttat palestinierna, men vände i juni 1976 och skickade syriska trupper till falangisternas stöd. Detta skiftade styrkebalansen igen till kontrarevolutionens fördel. Man massakrerade tusentals i flyktinglägren. Totalt dödades 60 000 i kriget.
Nederlaget kompletterades av två israeliska blodiga invasioner – 1978 och 1982 – som syftade till att helt rensa ut den palestinska motståndsrörelsen från libanesisk jord. Under invasionens första två veckor 1982 dödade Israel 14 000 människor, och man belägrade västra Beirut i 78 dagar – men lyckades ändå inte besegra motståndsrörelsen. Då klev imperialisterna in och förhandlade fram ett fredsavtal, där PLO gick med på att lämna Libanon.
I augusti 1982 evakuerades 10 000 palestinska motståndsmän, mot löfte att flyktinglägren skulle skyddas av imperialismen. Israel tackade och genomförde med falangisternas hjälp en massaker i flyktinglägren Sabra och Shatila: 3000 helt försvarslösa människor avrättades. När palestinierna var avväpnade av imperialisternas fredsavtal fanns det inga hinder för den israeliska statens våld.
Den första intifadan
Det mest påfallande i Palestinas historia är naturligtvis imperialismens öppna stöd för fördrivning och massmord. Men det har i varje läge kompletterats av förräderiet från de så kallade vännerna i de arabiska regimerna, som de palestinska ledarna gång på gång satt sitt förtroende till.
Men det finns ett ännu viktigare faktum. Ingen har kunnat bryta det palestinska folkets vilja och beslutsamhet att kämpa tillbaka. Motståndskampen har hittat nya vägar, gång på gång.
När situationen verkade som mörkast, i december 1987, dödade en IDF-lastbil fyra palestinska arbetare. Det blev gnistan för ett massuppror.
Tiotusentals palestinier som aldrig känt annat än förtryck och förödmjukelse, reste sig mot den israeliska ockupationen. Den första intifadan var född.
Man organiserade generalstrejker, vägblockader och en effektiv kampanj av civil olydnad, däribland en skattestrejk. Intifada betyder ungefär “skaka av”, och syftar på en revolutionär resning mot förtryck.
Överallt uppstod revolutionära kommittéer för att koordinera kampen. Som mest beräknar israelerna att det fanns 45 000 sådana kommittéer.
Detta var en resning underifrån. PLO:s ledarskap befann sig långt ifrån händelserna i Tunis. Massorna själva var initiativtagare och motor i kampen.
Så småningom bildades en slags ledarskap, men helt utan PLO – det bestod av den yttersta vänstern i PFLP, DFLP och PCP. Det var först när denna vänsterledning hade arresterats av Israel som PLO fick något inflytande.
Den mäktigaste armén i regionen sattes in för att krossa intifadan, med de mest brutala metoder man kan tänka sig: mord, trakasserier, arresteringar. Man genomsökte skolor och sjukhus efter “vapen” som skolböcker och mediciner, som man brände. Man brände trädgårdar som skapats för att ge mat till upproret.
Palestiniernas beslutsamma kamp mot en hänsynslös fiende började så småningom väcka sympati till och med i Israel, också bland de väpnade styrkorna. Den härskande klassen var allvarligt orolig.
Vi kan låta general Orr sammanfatta sionisternas slutsatser.
”Vi är alla överens om att ockupationen måste ta slut, för dess upprätthållande är ett mycket större hot mot vår säkerhet än dess avslutande.”
I klarspråk: direkt ockupation är farlig för oss eftersom det orsakar revolution, och en sådan revolution kan sprida sig in i Israel.
Den så kallade tvåstatslösningen
Den härskande klassen behövde gå mot en slags indirekt ockupation. Och PLO gav dem verktyget för att göra det. Man utropade en palestinsk stat på de ockuperade områdena: Gaza och Västbanken.
Detta lade grunden för Osloavtalet 1993, där PLO fick lov att upprätta en slags halvstat i Gaza och på Västbanken.
Dessa halvstater har redan från början på alla sätt varit beroende av Israel, som utövar en förödmjukande kontroll som skär in i alla delar av livet. I praktiken har man bildat enorma utomhusfängelser, blockerade från all förmåga till ekonomisk utveckling. Från dag ett har man varit konstant beroende av nödhjälp från imperialisterna.
Verkligheten syns om man tittar på bosättarnas utveckling på Västbanken: från några tusen i slutet på 1970-talet, till en halv miljon idag. Israel har systematiskt utökat dem och pressat ut palestinierna: detta gäller oavsett om de haft direkt militär kontroll eller om det varit ett låtsat “palestinskt” självstyre.
Detta är den så kallade tvåstatslösningen i verkligheten. Den är inget annat än en tunn fernissa ovanpå den israeliska imperialismens systematiska kvävning och fördrivning av palestinierna. PLO:s roll i regering har bara varit att agera polis åt Israel.
Den enda större kraft som motsatte sig Oslo-avtalet var tyvärr Hamas, vilket är en viktig orsak till att de kunnat bygga visst stöd. En annan viktig orsak är att de har mäktiga vänner.
Det var Muslimska brödraskapet i Egypten – en sektion av den egyptiska borgarklassen – som grundade och finansierade Hamas. Men den israeliska staten stöttade projektet redan från början. Syftet var enkelt: att splittra den palestinska motståndskampen längs mindre sekulära, socialistiska och revolutionära linjer. I Hamas såg de den perfekta fienden att samla Israels befolkning mot.
Den israeliska staten har i tysthet alltid stöttat Hamas. Man stöttade dem att ta över Gaza och orsakade inbördeskrig, för att splittra Gaza från Västbanken. De senaste åren har Netanyahu medvetet släppt in massiva överföringar från Qatar till Hamas till Gaza – han har till och med bett om sådana överföringar – i syfte att stärka Hamas i relation till PLO.
För en global intifada!
Just nu pågår i praktiken en andra Nakba.
Snart är 15 000 bekräftat dödade i bomberna, och tusentals fler ligger begravda under rasmassorna. ⅔ av Gazas befolkning är på flykt. 60 procent av bostäderna är skadade eller förstörda.
På Västbanken ser bosättarna chansen, medan blicken är på Gaza. De mördar, trakasserar och fördriver palestinier på en större skala än någonsin tidigare.
Folk känner sig försvarslösa. Vi intervjuade en invånare på Västbanken till marxist.com, som sa följande:
”Abbas gör ingenting. Han har en nationell armé … men de sover i sina hus. De gör ingenting. De försvarar ingenting.”
Istället förklarar han att deras huvudsakliga aktivitet just nu är att spärra in de som ifrågasätter dem.
Det är en extremt mörk situation. Och det går att titta på den palestinska historien och bara se svart: mord, förräderi, ledare som hugger i ryggen.
Men det finns också en annan sida: palestinska revolten, palestinska motståndsrörelsen, tältlägren som blev revolutionära center, intifadan.
Gång på gång reser man sig mot alla odds, och tänder då en revolutionär fackla för arbetare över hela världen.
Miljoner och åter miljoner har gått ut i massdemonstrationer till palestiniernas stöd i Mellanöstern. I Stockholm har vi varit tusentals vecka efter vecka – i den största rörelsen på 20 år. I London var de 800 000 för tio dagar sedan.
Det är samma sak i stad efter stad, i land efter land.
Till och med i USA, som varit Israels viktigaste stöd i alla år. 68 procent är för att Israel utlyser vapenvila! Och kanske ännu viktigare – kravet på vapenvila har lite ospecifik karaktär – är att över hälften av ungdomen nu medvetet stöttar Palestina.
Imperialisterna avslöjar sig själva. Deras brutalitet håller på att väcka ett nytt medvetande: om imperialismen, om kapitalismen, om borgarklassens ruttna politiska representanter.
Men det räcker inte att folk förstår. Vi måste förvandla förståelsen till revolutionär organisering och kamp.
För att störta imperialismen, för att störta kapitalismen i väst – för att göra arabländerna till verkliga vänner av Palestina – så krävs det socialistisk revolution. Det krävs att folket, att arbetarklassen tar makten.
Vi behöver bygga en revolutionär kommunistisk international. Mot imperialismens förtryck, fördrivning och exploatering, behöver vi förverkliga slagordet om intifada – på global skala.
Fotnot: Vill du fördjupa dig i Palestinas historia? Vi rekommenderar två artiklar på marxist.com, där den enda gör en djupgående analys över alla centrala händelser under 1900-talet och den andra fördjupar sig i Israels bosättarpolitik.
https://www.marxist.com/palestine-before-1948-how-imperialism-created-israel.htm
https://www.marxist.com/palestine-the-threat-of-a-second-nakba.htm