År 2016 slutade med ytterligare två dramatiska och blodiga händelser: mordet på Rysslands ambassadör i Istanbul och den brutala massakern av människor i Berlin som stillsamt njöt av julförberedelserna. Dessa händelser hade kopplingar till den blodiga röran i Mellanöstern, och närmare bestämt till Syrien.
Aleppos fall var en avgörande vändpunkt. Ryssland, som skulle ha isolerats och förödmjukats av ”världssamfundet” (läs Washington) kontrollerar nu Syrien och bestämmer vad som händer där. De kallade till en fredskonferens i Kazakstan dit varken amerikaner eller européer bjöds in, följt av en överenskommelse om vapenvila som Ryssland dikterade villkoren för.
Dessa händelser uttryckte på olika sätt samma fenomen: Den gamla världsordningen är död och istället står vi inför en framtid med instabilitet och konflikter, vars utgång ingen kan förutsäga. Året 2016 utgjorde därför en vändpunkt i historien. Det var ett år präglat av kris och turbulens på världsskala.
För 25 år sedan, efter Sovjetunionens fall, var kapitalismens försvarare euforiska. De talade om socialismens och kommunismens död och till och med om historiens slut. De lovade oss en framtid av fred och framgång tack vare den fria marknadens och demokratins seger.
Liberalismen hade segrat och därmed hade historien nått sin slutgiltiga form genom kapitalismen. Det var den grundläggande innebörden av Francis Fukuyamas numera ökända fras om ”historiens slut”. Men nu har historiens hjul vridits hela varvet runt. Idag har kapitalets självsäkra förutsägelser fullständigt motbevisats. Historien har tagit ut sin hämnd.
Plötsligt verkar världen ha drabbats av märkliga och nya fenomen som de politiska experterna inte kan förklara. Den 23 juni röstade Storbritanniens folk för att lämna EU – en utgång som ingen väntade sig, och som orsakade chockvågor på internationell nivå. Men de var ingenting jämfört med den storm som orsakades av utgången i det amerikanska presidentvalet – ett valresultat som ingen hade väntat sig, inte ens vinnaren själv.
Inom loppet av några timmar efter att Donald Trump valts till president hade gatorna fyllts av demonstranter i städer över hela USA. Dessa dramatiska händelser är symtom på den instabilitet som har drabbat hela världen. Saker som tidigare var självklarheter försvann över en natt. Hela samhället har gripits av en upprorisk stämning och den allmänna känslan av osäkerhet har gett upphov till en djup oro hos den härskande klassen och dess ideologer.
Den liberala kapitalismens försvarare klagar bittert över politiker som Donald Trump, då de representerar själva antitesen till det som kallas ”liberala värderingar”. För dem framstår 2016 som en mardröm. De hoppas att de ska vakna upp och inse att de drömt alltihop, att gårdagen ska återvända och att morgondagens ljus ska skina starkare. Men liberalismen kommer varken att få uppleva något nyvaknande eller någon morgondag.
Politiska kommentatorer talar med fruktan om uppgången för vad de kallar ”populism”, ett begrepp som är så elastiskt att det är meningslöst. Användandet av sådan formlös terminologi är inget annat än ett kännetecken på att den som använder den inte har någon aning om vad de talar om. I strikt etymologisk mening är ”populism” bara den latinska översättningen av grekiskans ”demagogi”. Ordet används med samma vällust som när en dålig målare täcker en vägg med ett tjockt lager färg för att dölja sina misstag. Det används för att beskriva ett så vitt spann av politiska fenomen att det helt saknar innehåll.
Podemos ledare, Geert Wilders, Jaroslaw Kaczynski, Evo Morales, Rodrigo Duterte, Hugo Chavez, Jeremy Corbyn och Marine Le Pen – alla har de stämplats som populister. Det räcker att jämföra det verkliga innehållet i dessa rörelser som inte bara är olika, utan direkt fientliga till varandra, för att inse den fullständiga meningslösheten i att uttrycka sig på det sättet. Det används inte för att förklara, utan för att förvirra, eller snarare för att dölja de enfaldiga borgerliga politiska kommentatorernas egen förvirring.
Liberalismens död
Ledaren i The Economist den 24 december 2016 var en lovsång till deras älskade liberalism. De skriver om att liberaler tror på ”öppna ekonomier och öppna samhällen, där fritt utbyte av varor, kapital, människor och tankar uppmuntras och där universella friheter skyddas från statens förtryck genom lagstiftning.” Ett så vackert stycke borde tonsättas.
Men därefter konstaterar artikeln sorgset att 2016 ”har varit ett år av bakslag. Inte bara i och med Brexit och valet av Donald Trump, utan också tragedin i Syrien som övergetts i sitt lidande, och det breda stödet – i Ungern, Polen och så vidare – för ’illiberal demokrati’. Sedan globaliseringen blivit ett skällsord, har nationalism och till och med auktoritära rörelser blomstrat. I Turkiet har lättnaden efter en misslyckad statskupp bytts mot grymma (och populära) repressalier. I Filippinerna röstades en president fram som inte bara använder sig av dödsskvadroner, utan också skrutit om att han själv skjutit människor.
Samtidigt insisterar Ryssland – som hackat demokratin i väst och i Kina, som bara för en vecka sedan bestämde sig för att håna USA genom att kapa en av deras marina drönare – att liberalismen bara är en täckmantel för västerländsk expansion.”
Den vackra lovsången till liberalismen och västerländska värderingar avslutades i en dyster ton. The Economist drar den bittra slutsatsen: ”Ställda inför detta mässande har många liberaler (den fria marknadens liberaler) tappat självförtroendet. Vissa har dödförklarat den liberala ordningen och utfärdat varningar om hotet mot demokratin. Andra menar att med en vältajmad justering av invandringspolitiken eller en extra tull, kommer livet helt enkelt att återgå till det normala.”
Men livet kommer inte bara att ”återgå till det normala” – eller mer korrekt, vi kommer att gå in i en ny fas av något som The Economist refererar till som ”det nya normala”: En period av ändlösa nedskärningar, åtstramningar och fallande levnadsstandard. I verkligheten har vi redan levt i det nya normala ganska länge. Och det får väldigt allvarliga konsekvenser.
Kapitalismens globala kris har skapat omständigheter som är helt annorlunda mot de som existerade (i varje fall för en handfull priviligierade länder) under fyra decennier efter andra världskriget. Den perioden bevittnade det största uppsvinget för kapitalismens produktivkrafter sedan den industriella revolutionen.
Detta var den jord som de så självgoda ”liberala värderingarna” kunde frodas i. Det ekonomiska uppsvinget gav kapitalisterna tillräckligt stora vinster för att de skulle kunna ge eftergifter till arbetarklassen.
Detta var reformismens gyllene era. Den nuvarande perioden är inte reformernas utan kontrareformernas era. Detta är inte resultatet av en felaktig ideologi, som vissa dåraktiga reformister inbillar sig. Det är den oundvikliga konsekvensen av att det kapitalistiska systemet har nått sina gränser och hamnat i kris. Hela den process som har pågått under sex decennier har nu börjat gå baklänges.
Istället för reformer och förbättrad levnadsstandard, möts arbetarklassen överallt av nedskärningar, åtstramningar, arbetslöshet och fattigdom. Försämringar av arbetsförhållanden, löner, rättigheter och pensioner slår hårdast mot de fattigaste och mest sårbara delarna av samhället. Idén om jämställdhet undergrävs av den obarmhärtiga strävan efter ökad lönsamhet. En hel generation av unga människor berövas sin framtid. Det är innebörden av den nuvarande perioden.
Marie Antoinettes arvtagare
Den härskande klassen och dess strateger har svårt att acceptera att den nuvarande situationen faktiskt är verklig och är helt blinda för de politiska konsekvenserna som följer. Samma blindhet kan ses inom varje härskande klass som ställs inför sin undergång och vägrar acceptera den. Som Lenin korrekt uttryckte det: Man kan inte resonera med en person som står på kanten till ett stup. Financial Times publicerade en intressant artikel av Wolfgang Münchau med titeln ”Elitens Marie Antoinette-ögonblick”. Den börjar såhär:
”Vissa revolutioner hade kunnat undvikas om bara det gamla gardet hade låtit bli att provocera. Det finns inga bevis för att ’låt dem äta bakelser’-händelsen har ägt rum. Men detta är något som Maria Antoinette hade kunnat säga. Det låter rimligt. Bourbonerna var svåra att överträffa i att vara det mest verklighetsfrånvända etablissemanget.
Nu har de fått konkurrens.
Vårt globala liberaldemokratiska etablissemang beter sig i många avseenden likadant. I en tid då Storbritannien har röstat för att lämna EU, när Donald Trump har blivit vald till USA:s president, och Marine Le Pen marscherar mot Elysée-palatset, fortsätter vi – den globala liberala ordningens portvakter – att satsa på samma kort.”
Jämförelsen med den franska revolutionen är väldigt lärorik. Överallt har den härskande klassen och dess ”experter” visat att de helt har tappat kontakten med den verkliga situationen i samhället. De antog att den ordning som uppstod ur efterkrigstidens ekonomiska uppsving skulle vara för evigt. Marknaden och den borgerliga ”demokratin” utgjorde epokens obestridliga paradigm.
Deras självbelåtenhet var exakt lik den som var den franska drottningen Marie Antoinettes stora misstag. Det är inte alls säkert att hon någonsin uttalade den fras hon blivit berömd för, men den visar mycket precist inställningen hos en degenererad härskande klass som är ointresserad av vanliga människors lidanden eller de konsekvenser som följer därav.
Till slut tappade Marie Antoinette greppet, och nu är den härskande klassen och dess politiska representanter idag lika förlorade. Financial Times fortsätter:
”Varför händer detta? Makroekonomerna trodde att ingen skulle våga utmana deras auktoritet. Italienska politiker har lekt med makten i evigheter. Och uppgiften för EU:s tjänstemän är att hitta på finurliga sätt att smyga igenom politiskt krånglig lagstiftning och avtal över huvudet på nationella lagstiftare. Till och med när fröken Le Pen, herr Grillo och Geert Wilders från det högerextrema Nederländska Frihetspartiet är på väg mot makten fortsätter etablissemanget att agera på detta sätt. En bourbonsk regent skulle, under ett ovanligt ögonblick av reflektion, ha valt att backa. Vår liberala kapitalistiska ordning, med sina konkurrerande institutioner, är per definition inkapabel att göra det. Den är programmerad till att fortsätta utan eftertanke.
Den korrekta handlingsvägen skulle vara att sluta förödmjuka väljare och, ännu viktigare, att lösa problemen med den okontrollerade finanssektorn, okontrollerade flöden av människor och kapital, och den ojämlika inkomstfördelningen. Inom eurozonen har politiska ledare funnit det lämpligt att irra sig igenom en bankkris och sedan en makalös skuldkris – bara för att inse att den grekiska skulden är ohållbar och att det italienska banksystemet har allvarliga problem. Åtta år senare finns det fortfarande investerare som satsar på att eurozonen, så som vi känner den, kommer att kollapsa.”
Trotskij skrev 1938 att den härskande klassen åker kälke mot ett stup med förbundna ögon. De ovanstående styckena är en tydlig beskrivning av detta faktum. Och Herr Münchau drar följande slutsats:
”Men detta kommer inte att hända, av samma anledning som ingenting hände i det revolutionära Frankrike. Den västerländska kapitalismen portvakter har, likt Bourbonerna på sin tid, inget lärt och inget glömt.”
Mittens kollaps
I motsats till vad liberalernas gamla fördomar säger, är det mänskliga medvetandet inte progressivt utan djupt konservativt. De flesta människor tycker inte om förändringar. De klamrar sig obstinat fast vid gamla föreställningar, fördomar, religion och moral, eftersom de är bekanta med dem, och det som är bekant är alltid mer tryggt än det som är obekant. Tanken på förändring är skrämmande eftersom det är något okänt. Denna fruktan är djupt rotad i människans psyke och har existerat sedan urminnes tider.
Trots det är förändring lika nödvändigt för mänsklighetens överlevnad som det är för individens. Frånvaron av förändring är det samma som döden. Människokroppen förändras ständigt redan från födseln; alla celler bryts ner och ersätts av nya. Barnet måste försvinna för att den vuxna människan ska födas.
Ändå är det inte svårt att förstå människors motvilja till förändring. Vanor, rutiner och traditioner – alla dessa saker är nödvändiga för upprätthållandet av de sociala normer som är nödvändiga för att samhället ska fungera. De befästs under lång tid och formar miljontals människors vardag. De är vedertagna och accepterade, precis som respekten för lagar och sedvanor, det politiska livets regler och de existerande institutionerna. Kort sagt, status quo.
Något liknande existerar inom vetenskapen. I sin ingående och skarpsinniga studie De vetenskapliga revolutionernas struktur förklarar Thomas S. Kuhn hur varje period av vetenskaplig utveckling baserar sig på ett existerande paradigm som är allmänt accepterat, och som förser det vetenskapliga arbetet med ett nödvändigt ramverk. Under en lång tid fyller detta paradigm ett viktigt syfte. Men gradvis framträder små, skenbart obetydliga motsättningar, som till slut leder till att det gamla paradigmet faller och ersätts av ett nytt. Detta är enligt Kuhn själva kärnan i en vetenskaplig revolution.
Precis samma dialektiska process inträffar i samhället. Idéer som har existerat så länge att de har stelnat till fördomar kommer till slut i konflikt med den rådande verkligheten. Vid den tidpunkten börjar en revolution ta form i medvetandet. Folk börjar ifrågasätta det som verkade vara obestridligt. Idéer som var bekväma eftersom de erbjöd någonting säkert, krossas mot verklighetens hårda yta. För första gången börjar folk skaka av sig de gamla bekväma illusionerna och se verkligheten i vitögat.
Det som den härskande klassen egentligen fruktar är att den politiska mitten ska kollapsa. Det vi ser i Storbritannien, USA, Spanien och många andra länder är en skarp och tilltagande polarisering mellan vänster- och högerpolitik, vilket inte är något annat än ett resultat av den ökande polariseringen mellan klasserna. Detta är i sin tur ett resultat av den djupaste krisen i kapitalismens historia.
Under de senaste hundra åren har det politiska systemet i USA baserats på två partier – Demokraterna och Republikanerna – som båda stått för kapitalismens upprätthållande och som båda representerat bankernas och storföretagens intressen. Detta beskrevs väldigt väl av Gore Vidal som skrev ”vår republik har ett parti, privategendomens parti, som har två högerflyglar”.
Detta var den stadiga grunden för den stabilitet och långlivade ordning som amerikaner ansåg vara ”demokrati”. I verkligheten var denna borgerliga demokrati bara en täckmantel för bankernas och kapitalets verkliga diktatur. Nu utmanas och skakas denna bekväma konstellation ända in i märgen. Miljontals människor vaknar upp till det politiska etablissemangets ruttenhet och det faktum att de förråds av dem som säger sig representera dem. Detta är den främsta förutsättningen för en samhällelig revolution.
Reformismens kris
Vi ser en liknande situation i Storbritannien, där Labour och Tories om vartannat haft makten och erbjudit den härskande klassen samma stabilitet. De båda partierna leddes av pålitliga och respektabla individer som man kunde lita på skulle styra samhället i Londons bankirers och kapitalisters intressen. Men valet av Jeremy Corbyn har rört om i grytan.
Den härskande klassen befarar att det massiva inflödet av nya medlemmar till Labourpartiet kan bryta högerns strypgrepp över partiet. Det förklarar paniken inom den härskande klassen och den giftiga kampanjen mot Corbyn.
Kapitalismens kris är också reformismens kris. Kapitalets strateger efterliknar Bourbonerna, men de reformistiska ledarna är bara en eländig imitation av samma strateger. De är de blindaste av de blinda. Reformisterna, både vänstersorten och högersorten, saknar helt förståelse för den verkliga situationen. Trots att de stoltserar med att vara de största realisterna, är de den värsta sortens utopister.
Likt liberalerna, som de inte är annat än en blek kopia av, drömmer de om ett förflutet som försvunnit och aldrig kommer tillbaka. De klagar förbittrat över kapitalismens orättvisor, utan att inse att den borgerliga politiken dikteras av kapitalismens ekonomiska nödvändigheter.
Det är enastående historisk ironi att reformisterna helt och hållet har anammat marknadsekonomin just i en tid då den kollapsar rakt framför deras ögon. De har accepterat kapitalismen som något för evigt givet, som inte kan störtas. Reformisternas påstådda realism är lika realistisk som att försöka övertyga en tiger om att äta sallad istället för människokött. Naturligtvis kommer den realist som försöker sig på en så storsint bedrift sluta upp i tigerns mage.
Reformismens bankrutt är som mest tydlig i det att de inte längre talar om socialism. Inte heller talar de om kapitalism. Istället klagar de på den onda ”nyliberalismen”, det vill säga, de motsätter sig inte kapitalismen i sig, utan bara en viss slags kapitalism. Men den så kallade nyliberalismen är inget annat än en omskrivning för kapitalismen i en krisperiod.
Reformisterna som ser sig som stora realister drömmer om en återgång till gårdagens förhållanden, när gårdagen redan blivit till historia. Den period som nu öppnar upp sig kommer att bli fullkomligt annorlunda. Under decennierna efter 1945 var klasskampen i de mest utvecklade kapitalistiska länderna något dämpad, till följd av de reformer som arbetarklassen vann genom sin kamp.
Trotskij förklarade för längesedan att förräderi är inneboende i reformismens alla varianter. Med detta menade han inte att reformister medvetet bedrar arbetarklassen. Det finns många ärliga reformister, liksom en hel del korrupta karriärister. Men vägen till helvetet är stensatt med goda avsikter. Om du accepterar det kapitalistiska systemet – som alla reformister gör, oavsett om de står till höger eller vänster – så måste du lyda det kapitalistiska systemets lagar. I en period av kapitalistisk kris, betyder detta oundvikligen nedskärningar och attacker på levnadsstandarden.
Denna lärdom fick Tsipras och Varoufakis lära sig i Grekland. De kom till makten med ett enormt folkligt stöd för deras politik mot nedskärningar, men Merkel och Schäuble gjorde snabbt klart för dem att det inte skulle komma på fråga. De kapitulerade slutligen och genomförde fogligt den nedskärningspolitik som dikterats av Berlin och Bryssel. Liknande händelser utspelade sig i Frankrike där Hollande vann en massiv seger när han lovade ett slut på nedskärningarna, för att sedan göra en helomvändning och genomföra ännu djupare nedskärningar än den föregående högerregeringen. Det oundvikliga resultatet blev att Marine Le Pen och Front National reste sig.
Kapitalismen i en återvändsgränd
I länder som USA har varje generation sedan andra världskriget kunnat se fram emot en bättre levnadsstandard än deras föräldrar. Under årtionden av ekonomiskt uppsving vande sig arbetare vid relativt lättvunna segrar. Fackföreningsledarna behövde inte kämpa så mycket för att få igenom löneökningar. Reformer ansågs vara normen. Idag var bättre än gårdagen och morgondagen skulle bli bättre än idag.
Under den långa perioden av kapitalistiskt uppsving trubbades arbetarnas klassmedvetenhet i viss mån av. Istället för ren socialistisk klasspolitik, har arbetarrörelsen infekterats av främmande idéer som drivits in av småborgerligheten, som trängt arbetarna åt sidan och dränkt deras röster med sina gälla deklamationer av medelklassradikalism.
Den så kallade politiska korrektheten, med sitt mischmasch av halvfärdiga idéer som de plockat upp ur liberalismens soptunna, har gradvis blivit accepterad till och med i fackföreningarna, där högervridna reformistledare ivrigt griper tag i den som en ersättning för klasspolitik och socialism. Särskilt vänsterreformisterna har spelat en skadlig roll i detta avseende. Det kommer att krävas stora händelser för att riva ner dessa fördomar som verkar nedbrytande på klassmedvetenheten.
Kapitalismens kris tillåter inte den tidigare periodens lyx. Dagens generation av ungdomar kommer att bli den första att uppleva sämre levnadsstandard än deras föräldrar gjorde. Gradvis tränger denna nya verklighet sig in i massornas medvetande. Det är skälet till det jäsande missnöjet som existerar i alla länder och som börjar anta en explosiv karaktär. Det är förklaringen till de politiska jordbävningar som ägt rum i Storbritannien, Spanien, Grekland, Italien, USA och många andra länder. Det är en förvarning om att grunden läggs för revolutionära utvecklingar.
Det är sant att rörelsen på detta stadium karaktäriseras av en enorm förvirring. Hur skulle det kunna vara annorlunda, när de organisationer och partier som borde inta en ledande position i rörelsen för att förändra samhället, istället har blivit till monstruösa hinder i vägen för arbetarklassen? Massorna söker en väg ut ur krisen och prövar olika politiska partier, ledare och program. De som inte klarar prövningen kastas hänsynslöst åt sidan. Det sker våldsamma svängningar i valen, både åt vänster och åt höger. Allt detta är ett förebud om revolutionär förändring.
I ett historiskt perspektiv kommer halvseklet efter andra världskriget att ses som ett undantag. Den särskilda sammansättning av omständigheter som skapade denna situation kommer med all sannolikhet aldrig att upprepas. Vad vi står inför nu är inget annat än en återgång till den normala kapitalismen. Liberalismens, reformismens och demokratins smilande ansikten kommer att sopas bort och visa kapitalismens verkliga, fula tryne.
Mot ett nytt oktober!
En ny period öppnas upp framför oss – en period av storm och stress som kommer vara mycket mer lik 1930-talet än perioden efter 1945. Alla det förflutnas illusioner kommer att brännas ur massornas medvetande med glödgat stål. I en period som denna kommer arbetarklassen att behöva kämpa hårt för att försvara tidigare landvinningar, och under loppet av denna hårda kamp kommer insikten att växa om nödvändigheten av ett genomgripande revolutionärt program. Antingen störtas kapitalismen, eller så väntar ett fruktansvärt öde för mänskligheten. Det är de enda alternativen. Alla andra vägar är lögner och svek. Det är dags att se sanningen i vitögat.
Ställda inför en nedåtgående kapitalism kan det inte finnas någon annan väg framåt för arbetarklassen och ungdomen. Liberalerna och reformisterna försöker hålla emot för allt de är värda. De gnäller om hot mot demokratin och förtiger det faktum att den borgerliga så kallade demokratin inte är annat än en täckmantel bankernas och storföretagens diktatur. De kommer att försöka lura arbetarklassen till att gå med på allianser för att ”försvara demokratin”, men detta är en hycklande fars.
Den enda kraft som har ett verkligt intresse av demokrati är arbetarklassen själv. Den så kallade liberala borgerligheten är helt oförmögen att slåss mot reaktionen, som är ett resultat av det kapitalistiska system som deras rikedomar och privilegier är baserade på. Det var Obama som banade väg för Trumps seger, på samma sätt som Hollande banade väg för Le Pens uppgång.
I själva verket håller det gamla systemet redan på att braka ihop framför ögonen på oss. Symtomen på dess förfall är uppenbara för alla. Överallt ser vi ekonomiska kriser, social kollaps, oreda, krig, förstörelse och kaos. Det är en fruktansvärd bild, men det kommer av det faktum att kapitalismen har lett in mänskligheten i en återvändsgränd.
Det är inte första gången vi har sett sådana saker. Samma symtom kan ses under det romerska imperiets tillbakagång och fall och under feodalismens förfall. Det är ingen slump att folk under dessa perioder trodde att världens undergång var nära förestående. Men det som närmade sig var inte världens undergång, utan bara undergången för ett särskilt socioekonomiskt system som hade uttömt sin potential och blivit ett monstruöst hinder för mänsklighetens fortsatta utveckling.
Lenin sa en gång att kapitalism är fasor utan slut. Vi kan nu se att detta bokstavligt talat är fallet. Men jämte de fasor som detta dekadenta och reaktionära system skapar, finns det en annan sida av myntet. Vår epok är en födelsetid, och en period av omvandling från en historisk period till en annan. Sådana perioder karaktäriseras alltid av smärtor, som bara är det nya samhällets födslovåndor. Det kämpar för att födas, samtidigt som det gamla samhället försöker bevara sig självt genom att kväva barnet det bär inom sig.
Den gamla världen är döende. Att det vinglar mot sitt fall visas av omisskänliga symtom. Förruttnelsen sprider sig i den etablerade ordningen, dess institutioner kollapsar. Den gamla ordningens försvarare är gripna av onda aningar om någonting okänt. Allt tyder på att någonting främmande närmar sig.
Detta gradvisa sönderfall kommer att snabbas upp av att arbetarklassen äntrar historiens scen. De skeptiker som räknat bort arbetarklassen kommer att få äta upp sina ord. Enorma krafter byggs upp under samhällets yta. Motsättningarna förstärks till den punkt då de inte längre kan hållas tillbaka.
Vår uppgift är att förkorta denna smärtsamma process och säkerställa att födseln kan genomföras med minsta möjliga lidande. För att kunna göra detta är det nödvändigt att genomföra störtandet av det nuvarande systemet, som har blivit ett fruktansvärd hinder för mänsklighetens utveckling och ett hot mot dess framtid.
Alla de som försöker bevara den gamla ordningen, lappa ihop den, reformera den, förse den med kryckor som kommer att göra det möjligt för den att stappla omkring några år eller decennier till, spelar en ytterst reaktionär roll. De förhindrar födelsen av ett nytt samhälle som kan erbjuda en framtid för mänskligheten och sätta punkt för kapitalismens pågående mardröm.
Den nya värld som kämpar för att födas är socialismen. Det är vårt jobb att se till att dess födelse äger rum så snart som möjligt och med minsta möjliga smärta och lidande. Vägen till att uppnå detta är att bygga en kraftfull världsomspännande marxistisk tendens med skolade kadrer och starka band till arbetarklassen.
För hundra år sedan ägde en händelse rum som förändrade världshistorien. I ett underutvecklat halvfeodalt land i Europas utkanter, började arbetarklassen röra sig för att förändra samhället. Ingen hade förväntat sig det, utan tvärtom. De objektiva förutsättningarna för en socialistisk revolution i Ryssland föreföll obefintliga.
Europa hölls fast i ett fruktansvärt krig. Storbritanniens, Frankrikes, Tysklands och Rysslands arbetare slaktade varandra i imperialismens namn. I sammanhanget måste parollen ”arbetare i alla länder, förena er” ha setts som ett uttryck för en bitter sarkasm. Ryssland styrdes av en mäktig totalitär regim med en enorm armé och polis, och en hemlig polis vars tentakler sträckte sig in i varje politiskt parti – inklusive bolsjevikerna.
Och trots denna till synes omöjliga situation rörde sig Rysslands arbetare för att ta makten i sina egna händer. De störtade tsaren och etablerade demokratiska maktorgan – sovjeterna. Bara nio månader senare kom bolsjevikpartiet, som vid revolutionens början utgjordes av en liten styrka på inte mer än 8000 medlemmar, till makten.
Hundra år senare står dagens marxister inför samma uppgift som Lenin och Trotskij stod inför 1917. Våra krafter är små och våra resurser magra, men vi är beväpnade med det mäktigaste vapnet: idéernas makt. Marx sa att idéer blir en materiell kraft när de får fäste i massornas medvetande. Under en lång tid kämpade vi i kraftig motvind. Men historiens vind har nu vänt och blåser starkt i vår riktning.
Idéer som bara några få är mottagliga för idag kommer ivrigt att tas emot av miljoner i den period som nu öppnar upp sig. Mäktiga händelser kan äga rum extremt snabbt och förändra hela situationen. Arbetarklassens medvetande kan förändras inom loppet av dagar eller timmar. Vår uppgift är att förbereda våra kadrer för de händelser som väntar oss. Vi går under Oktoberrevolutionens fana. Våra idéer är Lenins och Trotskijs idéer. Det är den yttersta garantin för vår seger.
London, 5 januari 2017.