Världsperspektiv 2014 del 3

av IMT

< Del 2 | Del 4 >

Indien och Pakistan

Den indiska borgarklassen har haft storhetsvansinne. Premiärminister Monamhan Singh hävdade att Indiens ”marschhastighet” var 8-9 procent. Nu är det ungefär hälften av det. De privata investeringarna har sinat. Inflationen ligger på mer än 10 procent och stiger. Rupien föll med 13 procent under loppet av tre månader under 2013. The Economist (24/8/13) varnade: "Magnater som brukade hurra för Indiens uppgång som en supermakt varnar nu för civil oro”.

Denna förutsägelse är redan på väg att bli verklighet. Den växande oron i det indiska samhället återspeglas genom massrörelser för olika frågor. Först var det anti-korruptionsrörelsen, som följdes av massdemonstrationer mot våldtäkter och attacker mot kvinnor. Båda hade i stort sett en småborgerlig karaktär, men avslöjade ett underliggande missnöje med de konservativa hindu-nationalistiska grunderna ör den indiska staten.

Dessa manifestationer var som skummet på havets vågor, det vill säga, symptom på långt djupare och starkare strömmar under ytan. Missnöjet hos massorna, som inte dragit nytta av tillväxten i den indiska ekonomin, håller på att förvandlas till ilska. Detta visades genom en serie bondeuppror och framför allt en tvådagars generalstrejk i februari 2013.

På andra sidan av en konstgjord gräns har Pakistan reducerats till en nivå av elände värre än något som landet har sett sedan självständigheten. Ekonomisk kollaps, terroristattacker, självmordsbombningar, strömavbrott, prishöjningar, självmord i fattiga familjer, försäljning av barn och mänskliga organ, tortyr och mord på kvinnor. Allt detta för tankarna till Lenins uttalande: "Kapitalismen är en ändlös förskräckelse”.

Massornas förhoppningar om förbättringar under PPP-regeringen har blivit grymt förrådda. Nu genomför högerregeringen (”muslim league”) ytterligare attacker. De plundrar staten genom privatiseringar av statligt ägda företag som Pakistan International Airlines, posttjänster, järnvägar, WAPDA (utvecklingsmyndigheten vatten och kraft), och andra företag.

Som ett resultat av detta kommer det bli fler uppsägningar, mer arbetslöshet, ökad fattigdom och mer ekonomisk oreda. Folkets elände förvärras av den monstruösa religiösa sekterismen, etniska massakrer, de blodiga proxykrigen i Baluchistan, drönarattackerna i Pukhtoonhua, o.s.v. Den pakistanska underrättelsetjänsten (ISI) fortsätter fungera som en stat inom en stat, genom att provocera fram konflikter, mord och våld för att tjäna sina mörka intriger. För att avleda uppmärksamheten från massornas fruktansvärda lidande, leker den degenererade pakistanska härskarklassen med elden i konflikter i Afghanistan och Indien. Konflikten i Kashmir fortsätter att förgifta relationer mellan de två länderna som ett smittsamt sår.

På kapitalistisk grund finns det ingen väg ut. Varken ”The Muslim League”, PPP eller en militärdiktatur kan lyckas. Bara en socialistisk revolution kan erbjuda en väg ut ur det helvete som miljontals människor i Pakistan, Indien, Bangladesh, Nepal och Sri Lanka lever i. De fruktansvärda livsvillkoren håller på att bli outhärdliga. De objektiva villkoren håller på att förberedas för ett nytt revolutionärt uppsving i stil med revolutionen 1968-1969. Bristen på ledarskap gjorde att revolutionen spårade ur. Men IMT:s växande krafter i Pakistan, under de svåraste tänkbara förhållandena, ger hopp om en framtida seger. Vi måste fördubbla våra ansträngningar för att stärka de pakistanska marxisternas styrkor, för att säkra den segern.

Afghanistan

Efter tretton år av blodiga strider strävar imperialisterna efter att frigöra sig från det afghanska träsket. När den USA-ledda koalitionsarmén gick in i Afghanistan förutspådde vi att deras ursprungliga framgång så småningom skulle sluta i ett misslyckande. Vi skrev på den tiden:

”Det talibanska försvarets raska kollaps och den norra alliansens enkla entré i Kabul har fått många att dra slutsatsen att kriget är över och att talibanerna har förlorat. Detta är en allvarlig felaktig tolkning av situationen. [...]"

"Talibanerna har förlorat sitt grepp om makten, men inte sin potential att föra krig. De är mycket vana vid att utkämpa gerillakrig i bergen. De gjorde det tidigare och kan göra det igen. I norr slogs de i främmande och fientliga territorium. Men i byarna och bergen i Pushtoon- området är de i sitt eget hemland. Utsikterna öppnar upp för en utdragen gerillakonflikt som kan pågå i åratal. Första delen av den allierade krigskampanjen var den enkla. Den andra kommer inte att bli så lätt. Brittiska och amerikanska trupper kommer behöva gå in i Pushtoon-områdena på så kallade ”search and destroy missions” där de kommer att bli mål för för gerillan. Dödsoffer kommer bli oundvikliga. Så småningom kommer detta påverka den allmänna opinionen i Storbritannien och Amerika."

”Amerikanerna hade hoppats på att kunna genomföra ett snabbt kirurgiskt angrepp mot Bin Laden, främst genom flygvapnet. Istället blir konflikten än mer komplicerad och svår, och utsikten för ett slut skjuts upp på nästan obestämd tid. De kommer att tvingas ha trupper utplacerade inte bara i Afghanistan utan även i Pakistan och andra länder för att stötta dem . [...]"

"Det här är ett mycket värre och farligare läge än det amerikanerna befann sig i den elfte september. Washington kommer nu tvingas att acceptera och stötta den bankrutta och instabila regimen i Pakistan, liksom alla andra "vänliga" stater i regionen, som håller på att destabiliseras av dess handlingar. Om syftet med detta ingrepp var att bekämpa terrorism, så kommer de finna att de har uppnått det motsatta. Innan dessa händelser hade imperialisterna råd att upprätthålla ett relativt säkert avstånd från omvälvningarna och krigen i denna del av världen, men nu är de helt intrasslade i dem. Storbritannien och USA har sedan den elfte september genom sina handlingar snärjt in sig själva i ett kärr som det kommer bli svårt att befria sig ifrån.”

Detta skrevs den 15 november 2001. (Afghanistan after the fall of Kabul: Is the war over?) . Tolv år senare finns det inget behov av att ändra ett enda ord från det vi skrev då.

Med en BNP per capita på $528 under 2010/11, är Afghanistan ett av de 10 fattigaste länderna i världen. År 2008 levde 36 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen, mer än hälften av befolkningen anses vara i riskzonen. Spädbarnsdödligheten på 134 av 1000 födda är högst i världen. Den förväntade livslängden är 48,1 år. 75 procent av befolkningen är analfabeter. Landet är också världens största leverantör av opium.

De stora summor pengar som spenderas på ett värdelöst krig skulle varit tillräckliga för att förändra folkets liv. Istället har imperialisterna ödelagt landet och är nu tvungna att lämna utan att ha löst någonting. De förhandlar med Talibanerna som oundvikligen kommer ha ett stort inflytande i vilken framtida regering som helst i Kabul. Ingenting har uppnåtts förutom att ytterligare destabilisera hela regionen, med en början i Pakistan.

Latinamerika

Ett antal sydamerikanska länders ekonomi (bland annat Brasiliens, Chiles, Perus, Bolivias, Ecuadors och Colombias) som tidigare levde på export av råvaror, varor och bränslen till Kina, lider nu av dominoeffekterna av recessionen i den kinesiska ekonomin. Detta kommer få djupa politiska och sociala konsekvenser under den kommande perioden, så som vi redan har sett genom protesterna mot avgiftshöjningar i Brasilien.

Efter en period av tilltagande klasskamp i hela Latinamerika (främst i Venezuela, Bolivia och Ecuador), med högerregeringar som har störtats av massuppror, valen av presidenter som vidtagit åtgärder som har satt dem i konflikt med imperialism, regionala uppror, etc., så verkade det som att den revolutionära vågen på kontinenten ha kommit till en anhalt. Det råder ett slags dödläge i kampen mellan klasserna, där ingen av sidorna har kunnat vinna en avgörande seger.

Kuppförsök besegrades av massorna i Venezuela (vid mer än ett tillfälle), Ecuador och Bolivia. De reaktionära och imperialistiska krafterna har inte kunnat tillfoga någon av dessa rörelser ett avgörande nederlag, med undantaget av kupperna i Paraguay och Honduras, som trots allt inte fått slut på den revolutionära rörelsen i dessa länder.

I Colombia har de påbörjade fredsförhandlingarna mellan regeringen och FARC – som visar gerillans oförmåga att vinna kriget – öppnat vägen för en utveckling av klasskampen längs klassiska linjer. Den nye presidenten Santos har sett sin popularitet kollapsa (från 46 procent ner till 21 procent mellan juni och augusti 2013) efter en rad strejker bland kaffeodlare, jurister, studenter, och nyligen en nationell lantbrukarstrejk som satte press på hans regering. Försöken från den härskande klassen i Colombia att ”normalisera” sina metoder (efter att ha lutat sig tungt mot paramilitären under Uribe), slog slint då en våg av klasskamp utlöstes.

Sedan PRI återtog makten i Mexiko har den härskande klassen lyckats bygga en relativt stark regering som har tillåtit den att genomföra åtgärder som har planerat under flera år. Redan innan Peña Nieto hade svurits in hade de redan bifallit arbetsmarknadsreformen. Den eliminerade en rad erövringar som vunnits under den mexikanska revolutionen, vilket gör det lättare att exploatera arbetarklassen.

Ett annat avgörande steg har varit energireformen som öppnar dörren för multinationella företag att investera i el- och oljesektorerna. Nationaliseringen av oljeindustrin som Lazaro Cardenas regering genomförde 1938 innebar att Mexiko under decennier var relativt socialt och ekonomiskt stabilt. Nu är det slut med det. Innan energireformen bidrog oljebolaget Pemex med 40 procent av statsbudgeten. Nu kommer en stor del av dessa resurser att kanaliseras ut till privata kapitalisters fickor. Detta kommer att leda till ett budgetunderskott som kommer att balanseras av ökad beskattning och nedskärningar i välfärden.

Den mexikanska kapitalismens förfall tar sig uttryck i stigande arbetslöshet, utvecklandet av en svart ekonomi, växande misär och social nedmontering. Detta visar sig tydligast i utvecklingen av narkotikamarknaden och de påföljande gängkrigen, som också drabbar massorna. Dessa reformer markerar en vändpunkt och de kommer att leda till försämrade levnadsstandard för det mexikanska folket under de kommande åren.

Ledarskapet för fackföreningarna och för Morena – med sitt reformistiska parlamentariska perspektiv – har fungerat som en broms som har motverkat ett enat motangrepp baserat på metoderna för revolutionär massaktion. Det finns dock en växande ilska. Detta tar sig uttryck i bildandet av Morena, i militanta facklig kamper – som de bland lärare och elektriker – i att en ny generation radikaliserad ungdom har framträtt, och av bildandet av många medborgargarden och självförsvarsgrupper.

I delstaten Guerrero har det förekommit beväpnade massmobiliseringar, och i Michoacan finns det kommuner som det råder öppet inbördeskrig i. Trots att processen är nästlad i motsägelser, så är detta symptomen på det enorma tryck den sönderfallande mexikanska kapitalismen utgör på massorna – som börjar dra revolutionära slutsatser. Peña Nitos regering kommer fortsätta sina attacker och kontrareformer som förbereder en storskalig motattack från arbetarklassen.

Men på grund av frånvaron av den subjektiva faktorn – ett klart revolutionärt ledarskap – blev de latinamerikanska massorna hindrade från att gripa makten och avskaffa kapitalismen. Detta har lett till ett dödläge och ett tillfälligt och instabilt jämviktsläge mellan klasserna, som har förlängts av ett ekonomiskt uppsving. Den globala lågkonjunkturen som världsekonomin gick in i 2007-2008 drabbade bara delvis Sydamerika och regionen återhämtade sig snabbt, ridandes på ett resurshungrigt Kina. Men det håller nu på att ta slut, vilket visade sig på ett oerhört dramatiskt sätt genom händelser i Brasilien.

Brasilien

Under den senaste perioden (fram till 2011) åtnjöt Brasilien hög tillväxt, framförallt tack vare export till Kina. Detta gjorde att kapitalisterna kunde gå med på lönekrav när de konfronterades av arbetskraftsbrist och strejker. Mellan 2002 och 2013 steg lönerna i genomsnitt med 3,5 procent per år, räknat i valutan real (räknat i dollar skulle höjningarna vara ännu större, eftersom real har övervärderats). 95 procent av alla löneförhandlingar resulterade i löneökningar som var större än inflationen.

Men allt har nu förändrats. Den skarpa inbromsningen av ekonomin under 2011 (2,7 procent tillväxt) och 2012 (0,9 procent tillväxt) avslöjade en utbredd frustration som kulminerade i utbrottet av massrörelsen i juni 2013. Kapitalisternas relativt låga investeringsnivå innebar att de ökade lönerna inte hade matchats av ökad produktivitet. Sedan 2003 har arbetskostnaden per enhet fördubblats i Brasilien, och i dollar räknat har den tredubblats.

De låga investeringsnivåerna har lett till ett brant minskning av produktiviteten jämfört med andra stora ekonomier. Export-boomen till Kina maskerade under en period Brasiliens katastrofala läge. En specialrapport om Brasilien i The Economist (2013-09-28) visar på att landet är på väg mot en period av skärpt kris och ökad klasskamp. Inflationen som är på väg upp mot 6 procent drar ner levnadsstandarden för vanliga människor och spär på de ekonomiska kraven från arbetarklassen.

Detta faktum förklarar önskan hos en del av den brasilianska borgarklassen att bli av med PT. De känner på sig att PT inte kommer att klara av att sticka in kniven i arbetarklassen djupt och snabbt nog. En annan del av borgarklassen är vettskrämda inför tanken på att behöva handskas med en ökad klasskamp utan någon hjälp från PT:s ledare.

Rörelsen mot avgiftshöjningar, som snabbt spred sig till hela landet, reflekterade ett vidare missnöje som hade ackumulerats i samhället. Den representerade att den revolutionära vågen från de arabiska länderna och Sydeuropa hade nått Brasilien. Trots att rörelsen saknade ledning och ofrånkomligen hade många förvirrade element, så representerade den en betydelsefull vändpunkt och följdes av en serie nationella aktionsdagar från fackföreningsrörelsen och en gigantisk mobilisering kring lärarstrejken. Dilma Roussef kommer garanterat inte få njuta av det långa ekonomiska uppsving som garanterade stabilitet när Lula satt vid makten. Detta kommer att skapa exceptionella omständigheter för de brasilianska marxisterna under den kommande perioden.

Venezuela

I Venezuela har den knappa segern för Maduro i presentvalet i april 2013, efter Chavez död, inneburit en varning för den bolivarianska rörelsen. Oligarkins försök att utnyttja de närliggande röstsiffrorna för att störta Maduro slog emellertid slint. Ännu en gång gick massorna ut på gatorna och besegrade högerprovokationerna genom revolutionär mobilisering.

Den viktigaste faktorn är nu den ekonomiska störningen som orsakas av försök att reglera den kapitalistiska ekonomin, avsiktliga sabotage från den härskande klassen och kapitalisternas investeringsstrejk, eroderar allvarligt den sociala grunden för stöd till revolutionen. Brist på basvaror kombineras med skenande inflation, som nu har nått 50procent. Denna situation kan inte upprätthållas särskilt länge. Antingen tar revolutionen avgörande steg i riktning mot att avskaffa kapitalismen, eller så kommer det ekonomiska kaoset att ge kraft åt försök att krossa revolutionen.

Den politik Maduro's regering förde efter valet i april, var att attackera oppositionen på den politiska arenan och samtidigt försöka nå en överenskommelse med kapitalisterna på det ekonomiska området. Eftergifter gjordes till privata företag när det gäller tillgång till hårdvaluta, inklusive liberaliseringen av priskontroll, och idén om att skapa ”särskilda ekonomiska zoner” enligt Kinas modell föreslogs. Detta var en utopisk politik som inte kunde lösa någonting. Alla medgivanden till förmån för den härskande klassen kommer att undergräva den sociala basen för revolutionen utan att lösa några av de grundläggande ekonomiska problemen.

I upptakten till kommunalvalen i december 2013, tog regeringen en annan vändning och attackerade kapitalisterna. Dessa var fortfarande inom logiken i att reglera kapitalismen, men visade sig vara mycket populär bland de arbetande massorna och tjänade till att återuppväcka den revolutionära entusiasmen hos gräsrötterna. Det var dessa åtgärder mot spekulation och överprissättning som garanterade en seger i kommunalvalen. Även om oligarkin lyckas komma tillbaka till makten, kommer det inte att innebära slutet på revolutionen. Det skulle kunna ha den välgörande effekten att radikalisera den bolivarianska rörelsen, så som skedde efter nederlaget i Spanien i oktober 1934 ("bienio negro"), som bara var en upptakt inför ett ännu mer avgörande slag mellan klasserna. Ingen ledare för bolivarianska rörelsen besitter samma auktoritet som Chavez gjorde, och därför får massornas kritik av ledarskapet, byråkraterna och reformisterna en mycket skarpare och mer öppen karaktär.

Den viktigaste uppgiften är fortfarande att bygga ett revolutionärt ledarskap med rötter i arbetarklassens avantgarde, som kan utnyttja den enastående energi som de revolutionära massorna har visat över 15 år, och rikta den mot maktövertagandet och kapitalismens avskaffande.

Världsrelationer

Lenin skrev en gång om "brandfarligt material i världspolitiken", och det finns ingen brist på sådant material i världen idag. De imperialistiska makternas aggressiva handlingar ger upphov till intern opposition och kan fungera som en ytterligare radikaliserande faktor. Revolutionära stämningar kan uppkomma, inte bara av ekonomiska faktorer, utan också ur krig, terrordåd, naturkatastrofer och händelser på världsskala. Vi har sett det tidigare under Vietnamkriget, och samma sak kan hända igen.

Avslöjanden av Wikileaks och Snowden har exponerat USA-imperialismens verkliga åsikter, motiv och intressen. De slet bort diplomatins leende mask för att avslöja det cyniska egenintressets fula ansikte. De har även exponerat USA:s oförmåga att hålla andra regimers hemligheter. De har visat i vilken utsträckning USA spionerar på sina allierade. De har också visat den verkliga karaktären av den borgerliga diplomatin i allmänhet, inför den allmänna opinionen i världen. Därmed har de gjort en viktig tjänst för den internationella arbetarklassen.

Sovjetunionens fall för drygt tjugo år sedan ledde till en stor förändring av de globala relationerna. USA var nu den enda globala stormakten. Med kolossal kraft kom kolossal arrogans som uttrycks tydligast i den så kallade Bush-doktrinen. USA-imperialismen proklamerade sin rätt att ingripa i vilket land som helst, för att avsätta regeringar och diktera sin vilja överallt. Men två decennier senare är detta storhetsvansinne något sargat.

Uppkomsten av Kina som en ekonomisk och militär makt har lett till en stor förändring i styrkeförhållandena i Asien och stillahavsområdet. Den kinesiska styrande eliten har ambitioner att hävda sin politiska och militära roll i linje med sin växande ekonomiska makt. Detta för landet allt mer i konflikt med andra länder i denna viktiga region, i första hand Japan. Konflikten över de omtvistade öarna är bara ett uttryck för detta. Washington observerar detta fenomen med växande oro. USA-imperialismen har alltid betraktat stillahavsområdet som en central del i sin globala strategi. Kinas ökande makt utgör således ett direkt hot mot dess intressen, vilket kan leda till allvarliga konflikter i framtiden.

Ryssland spelar en mer självständig roll i globala relationer än tidigare. Efter att ha förnedrats i Jugoslavien och Irak (båda tidigare ryska inflytandesfärer), är Ryssland inte längre berett att acceptera USA-imperialismens påbud i världsskala. Detta visades genom Rysslands agerande i Georgien, som USA försökte dra in i sin omloppsbana. Ryssland använde sin väpnade makt under 2008 för att ge Georgien en pekpinne och hindra landet från att gå med i Nato. I Syrien drog Moskva annan linje i sanden, som amerikanerna inte vågade korsa.

Men det är inte på grund av Rysslands styrka, utan på grund av den relativa svagheten och förlamningen av USA-imperialismen. Under de senaste tio åren har de amerikanska imperialisterna betett sig som en elefant i en porslinsbutik. Som ett resultat har de nästan inga tillförlitliga bundsförvanter någonstans. Invasionen av Irak har varit en katastrof. Bushs avsikt var att visa USA:s makt, men äventyret i Irak slog slint ordentligt och destabiliserade ytterligare vad som redan var en mycket bräcklig region. Genom att krossa den irakiska armén, orsakade han kaos i Irak och omfördelade makt över regionen till Iran.

Allt detta har orsakat en omvändning i den allmänna opinionen i USA. Efter de uppenbara misslyckandena i Irak och Afghanistan, är den amerikanska allmänheten trött på utländska militära äventyr, och en stämning som påminner om den gamla amerikanska isolationismen börjar dyka upp igen i kongressen och i befolkningen. Som ett resultat, kunde Obama inte utföra sin uttalade avsikt att bomba Syrien. I ett patetiskt tal, där han motsade sig själv i varannan mening, sade Obama att USA inte längre kunde göra vad man ville i världen.

Mellanöstern är nu en sjudande gryta av instabilitet. Detta har förvärrats av USA-imperialismens klumpiga och kortsiktiga politik. Tillväxten av Irans makt i regionen har retat Saudiarabien. Riyadh har tvingats vänja sig vid tanken att Teheran nu har en befallande inflytande över stora delar av Irak. Kaoset i Irak har gett upphov till en blodig sekteristisk konflikt mellan sunni och shia med dagliga terrorbombningar och massakrer. De saudiska kungligheterna fruktar att makten kan glida ur deras grepp. Dessa farhågor styrktes av massupproret i Bahrain 2011.

I Mellanöstern ser vi gränserna för USA:s makt. Den uppenbara svagheten i USA-imperialismen har fått dess traditionella allierade i Mellanöstern att följa sina egna intressen i betydligt större utsträckning än tidigare. I flera fall har detta lett till en intressekonflikt och öppet trots mot USA. Detta framgår av det saudiska löftet att kompensera för alla nedskärningar i USA:s stöd till den egyptiska armén. Saudierna upprördes av avsättningen av Mubarak i Egypten, som var en tillförlitlig allierad. Washington lyckades förolämpa de egyptiska väpnade styrkorna genom att minska det militära biståndet efter att Mursi hade störtats.

Den härskande klicken i Qatar öste in 8 miljarder dollar ekonomiskt stöd i Egypten, och var Mursi-regeringens främsta stöd från Gulfen. De hoppades på att tomrummet efter de utsparkade arabiska regimerna skulle fyllas av islamister, och de hoppades på att kunna utnyttja dem för att stärka Qatars position i regionen.

Qatar har bränt sina fingrar i Libyen, och sedan Syrien, och har även förlorat miljarder dollar i Egypten. Dessa pengar var avsedda för att köpa politiskt inflytande, men de satsade på fel häst. Förenade Arabemiraten och saudierna kommer att kliva in för att hjälpa till att hålla den egyptiska ekonomin flytande. Allt detta liknar ett krig mellan rivaliserande "familjer" inom maffian, vilket är vad alla dessa bortskämda, oljerika kungliga gangsters egentligen är.

Syrien

Det som började som ett folkligt uppror mot baathregimen i Syrien har urartat till ett sekteristiskt inbördeskrig. De härskande saudiska och qatariska klickarna intervenerade för att krossa de revolutionära elementen och för att splittra kampen längs sekteristiska gränsdragningar.

Washington ville knyta an till de borgerliga ”demokratiska” elementen inom den så kallade Fria Syriska Armén (FSA), men har fullständigt utmanövrerats av saudierna och qatarierna som har stött den jihadistiska milisen. Saudierna och qatarierna stöder däremot olika grupperingar inom milisen. Saudierna lutar sig mot salafisterna, och både jihadistiska och icke-jihadistiska element för att försöka underminera inflytandet på marken för både Jabhat al-Nusta (den officiella Al-Qaeda-gruppen i Syrien) och ISIS (den Islamiska Staten i Irak och Syrien).

Den Istanbulbaserade väststödda Nationella Koalitionen (NK) bildades i november 2012, och erkänns av fler än 100 länder som en ”legitim” representant för den syriska oppositionen. USA och EU vill gärna ställa sig bakom de ”moderata” borgerliga elementen i denna opposition. De har dock stött på ett oöverstigligt problem. NK avfärdades nämligen av elva islamistiska miliser, inräknat delar som formellt är en del av FSA, som uttryckte att de inte erkänner den.'

Det är allmänt känt att jihadisterna utkämpar huvuddelen av striderna i landet, och de är inte villiga att underställa sig NK. Detta har resulterat i kamper mellan olika grupper inom oppositionen och en fortsatt splittring av den. Kurderna har utnyttjat denna försvagning av den centrala makten och är nu i stort sett självständiga i nordost, vilket betyder att det nu finns två mer eller mindre självständiga kurdiska stater i regionen. Detta bidrar till instabiliteten och kommer att styrka de kurdiska separatistiska stämningarna i både Turkiet och Iran.

De reaktionära islamistiska elementen har nu fullständig kontroll över det beväpnade upproret. Nu förekommer det öppna strider mellan jihadisterna och FSA, samt mellan jihadisterna och kurderna. Ännu mer betydande är att det sker öppna strider mellan de olika jihadistiska grupperna själva, där alla faktioner är allierade mot det förhållandevis mäktiga ISIS, medan de befinner sig i en komplex situation där de tävlar mot varandra beroende på landet som stödjer dem: Saudiarabien, Qatar, Turkiet, etc. Det finns även ett antal miliser som strider vid regeringens sida som står utom Assads kontroll. Syrien går nu i samma katastrofala riktning som Irak eller Afghanistan, med lokala krigsherrar som tar över makten lokalt. Landet faller samman inför våra ögon. Vad vi nu har I Syrien är kontrarevolution från båda sidor.

De två sidorna hade nedkämpat varandra till ett blodigt dödläge, men Hizbollahs och iraniernas intervention under sommaren 2013 ändrade styrkeförhållandet till regeringens fördel. Amerikanerna sökte efter en anledning att ingripa i Syrien för att rätta till situationen, men den amerikanska imperialismens svaghet visades genom det faktum att Obama inte ens kunde driva igenom ett förslag om att bomba Syrien i kongressen. Till följd av detta utmanövrerades han fullständigt av ryssarna, som tog det diplomatiska initiativet när John Kerry, förmodligen spontant, i förbifarten uttryckte att Syrien kunde undvika ett angrepp om landet lämnade över sina kemiska vapen.

Frågan om de kemiska vapnen visar imperialisternas motbjudande hycklande. Låt oss ignorera det faktum att USA själva äger de största lagren av kemiska vapen i världen och att de använde kemiska vapen såsom agent orange i stor utsträckning mot Vietnams folk, men även saker som napalm. Mer nyligen har de använt bomber med vit fosfor vid bombningen av Fallujah, med fruktansvärda konsekvenser för befolkningen. De hade inga invändningar mot användandet av kemiska vapen av Saddam Hussein när de användes mot iranska soldater under kriget mellan Iran och Irak.

Det är fullständigt uppenbart att frågan om kemiska vapen användes som en ursäkt för ett anfall mot Syrien eftersom regeringsstyrkorna, understödda av Iran och Hizbollah, vann övertygande segrar mot rebellerna. Washingtons intentioner var att rikta ett slag mot Syriens väpnade styrkor för att stötta rebellerna. Detta var inte ämnat att leda dessa till att vinna militära framgångar, utan enbart för att återställa en viss jämvikt mellan de båda sidorna för att skapa ett utrymme för diplomatiska manövrer. Den olycksdrabbade syriska befolkningens intressen och humanitära överväganden var väldigt långt från deras tankar.

Denna manöver kapades snabbt vid fotknölarna genom att den syriska regimen (uppmanade av Moskva) erbjöd sig att lämna ifrån sig hela sin arsenal av kemiska vapen. Detta handlande hade ingen praktisk effekt på den syriska regimens militära kapacitet, som hade använt konventionella vapen väldigt effektivt för att slakta sina fiender under hela kriget. Efter att ha överlistat amerikanerna kring frågan om kemiska vapen, har Assad startat en kraftig offensiv mot rebellerna, som lidit svåra nederlag. Det verkar däremot tveksamt om någon sida är tillräckligt stark för att vinna en avgörande militär seger.

Ryssarna och amerikanerna manövrerar med andra regionala makter för att organisera någon slags ”fredskonferens” i Geneve. Men även om en sådan hålls, kommer resultatet inte tjäna det syriska folkets intressen. Å ena sidan stöttar saudierna och qatarierna och den jihadistiska reaktionen. Amerikanernas enda intresse är att upprätthålla sin kontroll över regionen och att motarbeta en ökning av det iranska inflytandet. Ryssarna är på ett liknande sätt endast intresserade av att upprätthålla sitt grepp om Syrien, en traditionell bundsförvant.

Hittills har de stöttat Assad, men de skulle vara fullt beredda att offra honom, om det skulle betyda att deras grundläggande intressen i Syrien skyddas. Efter nederlaget i Irak är både ryssarna och amerikanerna (och deras ”demokratiska” europeiska allierade) överens om att den syriska staten måste bevaras för att kunna upprätthålla ”lag och ordning”.

Det militära dödläget ger en möjlighet för de utomstående makterna att intensifiera deras sökande efter en ”förhandlingslösning”. Det partiella tövädret i relationerna mellan Washington och Teheran kan öppna vägen för Irans deltagande i fredskonferensen i Geneve. Dessa utsikter har hälsats med jubel från Damaskus och Teheran, och med vrede från Israel och Saudiarabien.

Vad vanliga människor i Syrien tycker om allt detta är okänt. De kommer inte vara närvarande i Geneve och deras åsikter är inte av intresse för någon av de involverade makterna. Syriens framtid beror nu på händelser utom landets gränser, det vill säga på revolutionära utvecklingar i Turkiet, Iran och framförallt Egypten. Sådana utvecklingar skulle dramatiskt förändra klassbalansen mellan olika krafter i Syrien.

Situationen i Syrien har spillt över till grannarna Irak och Libanon. I Libanon har staten kämpat för att kontrollera den nordliga staden Tripoli och dess omgivningar, där det har varit upprepade strider mellan krigare från den sunnimuslimska majoriteten och den alawitiska minoriteten i den här regionen. Grupper som är kopplade till Al-Nusra-fronten och Salafiströrelsen har genomfört självmordsbombningar i Hizbollahs fäste i den sydliga förorten till Beirut. De har också attackerat kontrollstationer för den libanesiska armén och skjutit raketer mot shiabyar i Bekaadalen.

Situationen i Irak är inte bättre. ISIS kontrollerar delar av östra Irak, och särskilt Anbarprovinsen där de har en mycket stark närvaro i städerna Fallujah och Ramadi. Upproret i Irak har fått bränsle av kriget i Syrien, och den korrupta och sekteristiska Malikiregeringen är oförmögen att göra något åt det. Takten på bombningarna av tätbefolkade Sunni- och Shia-områden har ökat dramatiskt, vilket har krävt livet av tusentals oskyldiga civila.

De förhållandevis artificiella och godtyckliga gränserna som skiljer dessa länder har i stort sätt upplösts. Ingen av de tre länderna kan hålla kontrollen över sina gränser. Sunni- och Shiakrigare från både Libanon och Irak har gått med i de två parterna i det syriska kriget, då gruppering på stam- och sekteristgrunder har pågått utan avbrott. Unga män blir smugglade gratis in och ut för att kämpa sida vid sida med sina bröder, tillsammans med stora mängder vapen och militära lager.

Den jordaniska staten har kunnat undvika denna desintegrering såhär långt. Men, marionettkungen i Jordanien har att välja på pest eller kolera. Å ena sidan måste han följa befallningarna från Washington och Riad, och låta rebeller träna på jordanskt land och utöka sina förråd genom gränsen. Å andra sidan har det syriska inbördeskriget gett liv till islamister som är motståndare till kungen, eftersom många jordanska jihadister går över gränsen fram och tillbaka för att slåss i Syrien, och det jordanska Muslimska Brödraskapet ökar i styrka. Väst spelar ett oerhört farligt spel här.

Den Egyptiska Revolutionen

Den magnifika arabiska revolutionen, som ännu inte är över, frigjorde den kolossala kraften hos miljoner människor – vad borgerlig media kallar ”The Arab Street”. Detta var en vändpunkt i världshistorien. Händelserna i mellanöstern kommer att ha djupgående effekter, både ekonomiskt och politiskt. Egypten är det nyckellandet i den arabiska världen. Det som äger rum där får alltid följdeffekter i hela arabvärlden och i hela regionen. Revolutionen gick in i ett nytt stadium i och med massresningen som omkullkastade Mursi och det Mulimska brödraskapet.

Den revolutionära massrörelsen som avsatte Mursi manade ut 17 millioner människor på Egyptens gator. En rörelse av sådana proportioner saknar motsvarighet i historien. I verkligheten låg makten i massornas händer i juni 2013, men de insåg inte detta, och det fanns ingen där som kunde förklara det för dem. Det centrala problemet är enkelt formulerat: massorna var starka nog för att störta regeringen, men de var inte tillräckligt organiserade och medvetna för att greppa den makt de faktiskt hade i sina händer. Som följd av detta missade man möjligheten och arméns ledare kunde träda fram och fylla tomrummet.

Arméns handlande var mer eller mindre analogt med Napoleons den 5 oktober 1775, då han skingrade en rojalistisk mobb på Paris gator med ”en pust av druvhagel”. Då som nu, piskade reaktionärerna upp en rörelse på gatorna som, om den segrat, skulle ha inneburit seger för kontrarevolutionen. I Egypten demonstrerade massorna sitt entusiastiska stöd för repressionen mot Brödraskapet, vilka de helt korrekt betraktade som reaktionens styrkor. Men denna historiska analogi har sina gränser. Napoleon kunde lyckas genomdriva sin kontrarevolutionära diktatur endast eftersom de revolutionära massorna utmattats. I Egypten är det tvärtom så att revolutionen har betydande reserver, som står på sig i varje avgörande skede.

Revolutionens styrka påvisades genom Brödraskapets svaghet och dess oförmåga att organisera ett effektivt svar på Mursis nederlag. Endast i Kairo och Alexandria kunde de sammankalla stora demonstrationer, och även där endast i de mer över- och medelklassdominerade förorterna. Överallt annars möttes de med hårt motstånd från de revolutionära massorna, som sparkade ut dem från det ena området efter det andra. Slutligen skingrades de enkelt och krossades av armén.

Genom avsaknaden av ett genuint, revolutionärt marxistiskt parti, kunde arméns ledning manövrera, på ett bonapariskt sätt, och stödja sig mot massan för att kunna utdela slag mot det Muslimaska Brödraskapet, för att följande dag arrestera arbetarledare och stoppa strejker.

Revolutionen är en stor skola för massorna, som enbart kan lära sig genom sina erfarenheter. Den andra revolutionen var på en mycket högre nivå än den första. Borta var all den mjukhet och naivitet som givits uttryck i slogans som ”vi är alla egyptier” och istället fanns en hård och kompromisslös revolutionär vilja, vilket innebar att hela processen endast tog enbråkdel av den tid som var nödvändig för de 18 dagar av revolution vi såg 2011. Men överräckningen av makten till de väpnade styrkornas högsta råd innebar att ge tillbaka makten till samma gamla härskandeklass, bara en annan del av den än den Mursi representerade. Detta innebär att massan kommer att få lära sig ännu en hård och plågsam läxa.

Det är sant att Al-Sisi är en kontrarevolutionär, som temporärt har konsoliderat sin makt genom klassiska bonapartistiska metoder. Han är dock betydligt smartare än Mursi. Mursis kontrarevolutionära natur var uppenbar, men Al-Sisis roll är ännu inte tydlig i massans ögon, som betraktar honom som en allierad. De ser arméns nedslag mot Brödraskapet som något revolutionärt. Detta är anledningen till att de var beredda att ge Al-Sisi tid, men massans tålamod kommer inte att hålla för evigt. Redan nu är regeringen Biblaw, som tillsattes av Al-Sisi, väldigt impopulär.

Efter parlaments- och presidentvalet, kommer kritiken mot regeringen att växa och motsättningarna mellan revolutionen och de nya härskarna bli än mer uppenbara. I grunden finns den ekonomiska krisen, som har orsakat massarbetslöshet och fattigdom. Frågorna om priserna och arbeten är fortsatt olöst. Om Al-Sisi ställer upp i det kommande valet, kan han mycket väl bli vald med stor majoritet. Men när han väl är vid makten, kommer han förväntas leverera de saker arbetarna, bönderna och de arbetslösa vill ha: arbete, bröd och hem. På en kapitalistisk bas är detta dock inte möjligt. På så sätt öppnas för en ny, stormig period av revolutionära resningar.

Nya, fräscha lager rör sig in i kampen hela tiden. De äldre, uttröttade lagren – inklusive en del som spelade ledande roller i tidigare stadier – kommer att tendera att falla bort, besvikna och desorienterade av händelser de inte förutsåg och som de inte förstår. De klagar konstant på den ”låga nivån” bland massan, men det är de som begår det allvarliga brottet, att blanda ihop revolution och kontrarevolution.

Dessa missriktade vänsterister, som upprepar borgerlighetens och imperialisternas propaganda, och som avfärdar den storslagna massrörelse som omkullkastade Mursi som en ”kupp”, har inte förstått någonting. Rörelsen förra juni var i praktiken den andra egyptiska revolutionen. Massorna som avsatte det reaktionära Muslimska Brödraskapets avskydda regim fick en känsla för sin egen samlade kraft, som de inte förlorat, och som kommer att utgörabasen för en ny revolutionär offensiv i den kommande perioden. Vi måste vända ryggen åt de gamla, demoraliserade elementen och vända oss mot ungdomen, den nya generationen av kämpar som representerar den revolutionära framtiden.

Dessutom måste den egyptiska arbetarklassens rörelse, både i dess ekonomiska och politiska aspekter, studeras noga. Arbetarnas rörelse beredde vägen för den egyptiska revolutionen och spelade en avgörande roll i dess segrar. Men, rörelsens rytm på torgen och bland arbetarna på den industriella fronten är inte likadan. Till exempel har demoraliseringen varit utbredd bland många aktivister eftersom Sisi använder kampen mot Muslimska brödraskapet som svepskäl för att bekämpa den revolutionära aktiviteten från ungdomar och studenter. Samtidigt har det varit en ökning i antalet aktiviteter och strejker från arbetares sida, och många är segerrika. Stämningen bland arbetarna är definitivt inte att de känner sig besegrade, utan snarare militanta och stridbara.

Iran

Valet av Rouhani markerade början på en förändring av situationen. Valen var ett tydligt tecken på att regimen inte längre kan fortsätta i samma riktning som tidigare. Massrörelsen 2009 kuvades våldsamt och hölls nere genom det konstanta ökandet av det interna trycket och fråntagandet av demokratiska rättigheter. Regimens kris visade sig genom den öppna konflikten mellan Ahmadinejad och Khamenei. Ekonomin var i djup kris, förstärkt av införandet av sanktioner från USA och EU. Arbetslösheten, som redan var hög, nådde nya nivåer. Riyalens (Irans valuta, övers. anm.) kollaps ledde till att inflationen steg over 100 procent. Industrin, produktionen och handeln höll på att stanna upp.

Millioner arbetare tvingades att hantera en explosion av priserna, samtidigt som de antingen blivit avskedade eller inte fått lön på flera månader. För medelklassen var situationen inte mindre katastrofal. Familjer som varit vana vid relativt stabila liv blev bankrutta över en natt, med sina sparade pengar värdelösa och sina företag förintade.

Presidentvalet var tänkt att vara planerat och okontroversiellt. Men under kampanjen började de olika kandidaterna, som hade undersökts noggrant, att attackera varandra våldsamt. Den stora splittringen inom överklassen lämnade utrymme för massorna att äntra scenen.

Hassan Rouhanis kampanjmöten fungerade som en fokuspunkt för mobilisering. Inträdet av de breda massorna i situationen störde alla de planer som den härskande klicken ritat upp. Mullorna tvingades ändra riktning. Rouhani representerar en del av regimen som förespråkar reformer ovanifrån för att förhindra en revolution underifrån. Som en följd av detta har regimen tvingats att vidta vissa begränsade åtgärder för att minska trycket, särskilt på ungdomen och medelklassen. Detta är anledningen till att det för närvarande finns massiva illusioner i Rouhani. Men med lättandet av de demokratiska problemen, kommer de ekonomiska göra sig gällande.

Regimen försöker att åstadkomma en överenskommelse med amerikanerna, för att öppna upp marknaden och för att vinna vissa eftergifter, speciellt inom den försvagade oljeinfrastrukturen. En sådan överenskommelse, om den kommer till stånd, kommer inte att förändra den generella situationen för massorna. Det enda sättet för den iranska borgerligheten att ta sig ur krisen är genom den ökade exploateringen av arbetarna. Men detta kommer endast hälla bensin på elden. Varje steg som tas för att öppna upp kommer bara att ge bränsle till arbetarnas och ungdomens självorganisering och förbereda stora revolutionära explosioner i framtiden.

Denna “öppning” ger nya möjligheter till oppositionen och vänstern. En del oppositionella (och till och med en del vänsterinriktade) tidningar har börjat dyka upp. Gradvis har de oppositionella krafterna börjat återuppstå. Ungdomen är öppen för socialistiska och revolutionära idéer. Det är sant att det finns illusioner i Rouhani, men dessa kommer inte att överleva det stålbad som erfarenheten innebär. Massorna kommer att behöva gå igenom den borgerligt demokratiska skolan och dra lärdom av denna, för att dra de nödvändiga slutsatserna, men de kommer dra dem.

< Del 2 | Del 4 >

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.