Världsperspektiv 2014 del 1

av IMT

Del 2 >

Det långsiktiga perspektivet

Marxismen har ett långsiktigt perspektiv på historien. Det finns vissa ögonblick i historien som är avgörande vändpunkter. Sådana ögonblick var 1789, 1917 och 1929. Vid sådana tillfällen accelererar processen, och processer som verkade eviga övergår i sin motsats. Till denna lista av viktiga historiska vändpunkter måste vi nu lägga 2008. Den nya period som inleddes med krisen 2008 reflekteras i en intensifiering av klasskampen, i relationerna mellan stater, i krig och internationella konflikter.

Dialektiken behandlar processer i deras utveckling genom motsättningar. Den dialektiska metoden gör det möjligt för oss att se bortom det omedelbart givna ("fakta") och observera de djupt rotade processer som ligger under ytan. Historiskt producerar och förstör kapitalismen sin interna jämvikt. Detta uttrycks i periodiska utbrott av kriser. På det ekonomiska området syns det i växlingen mellan hög- och lågkonjunktur, som har varit en grundläggande egenskap hos det kapitalistiska systemet under de senaste 200 åren. Perioder av välstånd och full sysselsättning följs av perioder av lågkonjunktur där investeringarna uteblir, fabriker läggs ned, arbetslösheten ökar och produktivkrafterna stagnerar.

Marx förklarar att den grundläggande orsaken till alla verkliga kapitalistiska kriser är överproduktion, eller, på de moderna ekonomernas fackspråk, överkapacitet (som är ett resultat av överproduktion av produktionsmedlen). Det faktum att samhället är försatt i kris eftersom det producerar för mycket, är ett resultat av kapitalismen, och skulle te sig främmande för tidigare samhällen. Detta är den grundläggande motsättningen i kapitalismen, som inte kan lösas inom ramen för det privata ägandet av produktionsmedlen och nationalstaten. Under vad som verkade vara en lång tid, cirka tre decennier, verkade detta ha motbevisats av historien.

Stalinismens kollaps var en viktig vändpunkt. Ur en psykologisk synvinkel gav det borgarklassen och dess ideologiska försvarare en nytändning. Det drev socialdemokratin ytterligare mot kapitalismens läger, genom att skapa nya illusioner i den "fria marknadsekonomin". Det bestämde slutgiltigt öder för de före detta stalinistiska partierna, som gav upp varje anspråk på att stå för socialism och istället blev en blek återspegling av socialdemokratin. Samma process ledde till den faktiska kollapsen av vänsterreformismen som en tydlig tendens i arbetarrörelsen.

Under den senaste högkonjunkturen gick kapitalismen bortom sina naturliga gränser genom den oerhörda expansionen av kredit och intensifieringen av världens arbetsfördelning genom den så kallade globaliseringen. Världshandelns tillväxt drev systemet framåt i vad som verkade vara en oändlig spiral av tillväxt. Kreditexpansionen ökade tillfälligt efterfrågan. I Storbritannien har storleken på de privata krediterna som andel av BNP fördubblats till 200 procent under de senaste 50 åren. USA och andra länder följde samma utveckling.

Solen sken, marknaderna växte snabbt och alla var glada. Allt tycktes vara till det bästa i den bästa av alla kapitalistiska världar. Men sedan kom kraschen 2008. Med kollapsen av Lehman Brothers kom marknaderna mycket nära en katastrof av 1929 års storlek – eller ännu större. De kunde bara räddas genom en massiv injektion av offentliga medel. Alla privata bankers ackumulerade skuldbörda placerades på skattebetalarnas axlar. Staten, som enligt ekonomerna inte hade någon roll att spela i ekonomin, var tvungen att stötta upp den sönderfallande "fria marknadsekonomin".

Krisen fortsätter

Sedan 2008 har alla de faktorer som drev systemet uppåt istället tillsammans drivit det nedåt. Den massiva ökningen av krediter har resulterat i ett stort berg av skulder som utgör en stor börda på konsumtionen, vilket gör att ekonomin kollapsar under sin egen vikt.

Medan media och politiker pratar om en återhämtning, har de seriösa kapitalisterna kastats ner i djup pessimism. De mer förutseende ekonomerna pratar inte om återhämtning utan om faran för en ny och ännu djupare kris. "Återhämtningen" är i verkligheten ett bekvämt påhitt, ett försök att lugna investerarnas nerver och återställa något slags "förtroende" för systemet.

I den mån det är möjligt att tala om det, så är den partiella återhämtningen i USA den svagaste återhämtningen från en lågkonjunktur i historien. Normalt efter en svacka, tenderar ekonomin att återhämta sig starkt genom produktiva investeringar, som är livsnerven i det kapitalistiska systemet. Men så är inte fallet nu. Enligt IMF är världsekonomin på väg att växa med endast 2,9 procent, vilket är ungefär hälften av vad den växte med före krisen.

Kapitalismens irrationella natur, fångad i olösliga motsättningar, har fått en ännu skarpare, mer smärtsam och destruktiv karaktär genom globaliseringen. Den "nationella suveräniteten" har blivit tomma ord, när varje regering underkastas världsmarknadens växlingar.

Spekulationen blommar trots allt prat om reglering. En stor summa pengar skvalpar omkring i världen och gör risken för en aldrig tidigare skådad ekonomisk kollaps ännu större. Den globala derivatmarknaden, som uppgick till 59 biljoner dollar 2008, hade stigit till 67 biljoner 2012. Detta är ett mått på det ohämmade spekulativa vansinne som tagit greppet om våra dagars borgerlighet. Derivatmarknadens trassliga sammankoppling, som ingen riktigt verkar förstå, har introducerat nya komplexa risker.

Borgerlighetens nervositet speglas i marknadens febriga upp- och nedgångar. Minsta incident kan orsaka panik: politiska spänningar i Portugal, social oro i Egypten, osäkerhet om utsikterna för Kinas ekonomi, risken för militära insatser i Mellanöstern som skulle leda till en kraftig ökning av oljepriserna. Samtliga dessa saker kan ensamma orsaka en panik som skulle kunna skicka världsekonomin tillbaka i en djup recession. Räntorna på statsskulden spelar ungefär samma roll som listorna i fotändan av en sjukhussäng där man skriver upp en ökning eller minskning av febern. Om den går över en viss gräns, är ökningen av febern direkt livshotande för patienten.

Kapitalismens livsnerv

Det allvarligaste problemet är bristen på produktiva investeringar. I USA förblir privata investeringar till och med under sin historiska andel av BNP, medan de offentliga investeringarna nådde sin högsta punkt i stimulansen 2010 och har sjunkit sedan dess. Kapitalisterna investerar inte i den typ av produktiv verksamhet som skulle leda till anställning av amerikanska arbetare i tillräckligt stor utsträckning för att ekonomin ska ta fart. Anledningen är att det inte finns någon marknad för deras varor, det vill säga, det finns ingen "effektiv efterfrågan ".

De ekonomiska utsikterna är mörka och osäkra. Ingen vill spendera eller investera eftersom de inte kan förutsäga framtiden. Antalet jobb ökade under 2013, men i fabrikerna fortsatte sysselsättningen att minska. De första prognoserna på att den amerikanska återhämtningen skulle ledas av en tillverkningsåterhämtning har blivit fullständigt motbevisade. En sund och hållbar återhämtning måste baseras på investeringar i produktionsmedlen, inte på att man vänder ett större antal hamburgare på McDonalds.

Kostnaderna för investeringar är faktiskt betydligt lägre nu än de var 2008. Ändå är företagens investeringar i USA endast något över 2008 års nivå. En nyligen genomförd undersökning av de 40 största börsnoterade amerikanska företagen visade att ungefär hälften av dem avser att minska sina investeringar under 2013. Vad är det för mening med att bygga nya fabriker och investera i dyra nya maskiner och datorer när de inte kan använda den produktiva kapaciteten de redan har?

I Storbritannien går endast 15 procent av det totala finansiella flödet till investeringar. Resten används för att stödja företags befintliga tillgångar, att spekulera på fastigheter, eller att säkra privat kapital. Istället för att investera i nya maskiner och anläggningar lånar de stora företagen stora summor pengar på försumbara räntor för att köpa tillbaka sina egna aktier. Endast under de nio första månaderna under 2012 spenderades 308 miljarder dollar på detta i USA.

Problemet är alltså inte en brist på likviditet. I USA dränks affärslivet i pengar, men ändå görs inga investeringar i produktionsindustrin. Under de senaste fyra åren har stora summor pengar pumpats in i ekonomin och i synnerhet bankerna. Resultatet har blivit en alarmerande ökning av den offentliga skulden, utan någon ekonomisk återhämtning värdig namnet. Ändå var Moodys uppskattning i början av 2013 (enligt tidningen Forbes mars 2013) att 1,45 biljoner dollar i kontanter hade gömts undan av USA:s icke-finansiella företag. Ökningen för enbart 2012 (inkluderad i det totala) var 130 miljarder dollar. Detta är inte ett nytt fenomen. I slutet av 1920-talet, skedde en massiv ackumulation av oanvända pengar i ekonomin – strax före kraschen.

De borgerliga ekonomerna har en motvilja mot uttala ordet "överproduktion" (vissa självutnämnda marxistiska ekonomer lider, konstigt nog, av samma åkomma). Men ur en marxistisk synvinkel är den grundläggande orsaken till krisen mycket tydlig. Mervärdet utvinns i produktionsprocessen, men detta är inte det enda som sker när pengar skapas. Kapitalistens förmåga att göra vinst av mervärdet från arbetarna, beror på om den kan sälja sina varor på marknaden. Men denna möjlighet begränsas av mängden effektiv efterfrågan i samhället, det vill säga av förmågan att kunna betala för varorna.

Kapitalisternas driv att producera för få vinst är praktiskt taget obegränsat, men deras förmåga att hitta en marknad för sina produkter har mycket bestämda gränser. Världsekonomin är farligt beroende av USA. I verkligheten beror hela världen nu på USA:s konsumtion. Men konsumtionen i USA är knappast i något idealt skick för att fungera som motor för tillväxten i världen. Medianlönen har fallit med 5,4 procent sedan den amerikanska återhämtningen inleddes. Arbetslösheten ligger på runt 7 procent. Konsumtionen står för cirka 70 procent av USA:s BNP och cirka 16 procent av den globala efterfrågan. Exportörer världen över hoppas alltså att den amerikanska konsumenten skall komma till undsättning.

Men detta skapar nya motsättningar. Förra året, så fick den ökande amerikanska importen det amerikanska handelsunderskottet att öka med 12 procent till 45 miljarder dollar per månad, vilket var den största ökningen på fem år. Importen från Kina stod för nästan två tredjedelar av det. Om detta fortsätter kommer USA-Kina-underskottet att överstiga 300 miljarder dollar. Å andra sidan föll USA:s export. Obamas mål att fördubbla exportern på fem år är en hopplös dröm. Den amerikanska återhämtningen kan ebba ut och dra den globala ekonomin med sig ner. Detta liknar den gamla ryska sagan om en koja som stod på kycklingben.

Kvantitativa lättnader

Den så kallade återhämtningen grundar sig på flera faktorer, såsom tillbakaflytten av industrier från Kina till USA, flyg- och rymdindustrin och kvantitativa lättnader, tillsammans med injektionen av enorma mängder fiktivt kapital i ekonomin, såväl i USA som i andra länder. Som en obotligt sjuk patient, håller sig kapitalismen vid liv genom en kontinuerlig blodtransfusion av offentliga medel. Centralbankerna är tvungna att förlita sig på så kallade kvantitativa lättnader – eller, om man talar klarspråk – tryckning av nya pengar. Kvalitativa lättnader och noll-räntor har misslyckats med att ge riktiga resultat och riskerar att öka inflationen.

Den relativa ökningen i den amerikanska ekonomin berodde framförallt på den expansiva penningpolitik som Federal Reserve genomfört. Sedan 2009 har Federal Reserve köpt finansiella tillgångar: amerikanska statsobligationer och vissa typer av företagsobligationer. Genom en utvidgning av den monetära basen höll de räntorna låga, vilket tjänade till att hålla skuldsatta företag och hushåll flytande. Detta har varit den viktigaste faktorn i den s.k. återhämtningen – och den stödjer finansmarknaderna som kryckor håller uppe en man utan ben.

Det kapitalistiska systemet bygger på en ekonomi som är värdig ett dårhus. I sin girighet att göra snabba vinster genom spekulationer har borgerligheten bara lyckats skapa gigantisk prisinflation på tillgångar under de tjugo år som föregick kraschen 2008. Detta orsakades av Federal Reserves policy att hålla ner räntorna. Samma vansinniga politik bedrivs nu i ett desperat försök att åter blåsa upp bubblan. De verkar ha glömt att denna politik var det som ledde till kollapsen i första skedet. Det verkar som om borgarklassen har tappat all sans. Men som Lenin sade en gång: "En man på kanten av ett stup resonerar inte."

Federal Reserves program för kvantitativa lättnader uppgår till 85 miljarder dollar per månad. Storbritannien, euroområdet och alldeles särskilt Japan kopierar slaviskt Bernankes långsiktiga löfte om lätta pengar. Paradoxalt nog är det just när han själv försöker att börja dra tillbaka det. Bernanke har därför upptäckt att han balanserar på en mycket tunn tråd. Han försökte signalera början på slutet av nollräntan, utan att utlösa panik.

De som är engagerade i denna verksamhet är väl medvetna om att de utför ett farligt experiment. De har vetat detta under en tid. Fred Neumann, Asien-chefekonom på HSBC förklarade att kvantitativa lättnader "köper oss tid, men löser inget i grunden." (FT, 20/9/13). "Ju längre de fortsätter i denna process desto sämre blir vår förmåga att komma ur lågkonjunkturen" säger Mike Crapo, republikan, på senatens bankkommitté.

Dessutom visar erfarenheten att denna policy omfattas av lagen om avtagande avkastning: det att allt större mängder pengar krävs men att det ger allt magrare resultat. Gillian Tett, Financial Times chefskolumnist säger: "ett sätt att tolka denna veckas dans runt kvantitativa lättnader är att beslutsfattarna fortsätter att stötta ett finansiellt system som är (i bästa fall) underligt och (i värsta fall) instabilt". Vi lever "i en värld där priset på tillgångar och djuriska instinkter [konsumenternas optimism, övers. anm.] är beroende av lättillgängliga pengar".

Financial Times uttalade sin dom gällande USA:s kvantitativa lättnader i en ledare (21/9-13):

"Även om kvantitativa lättnader har höjt förhoppningarna, har dess effekt varit mer dämpad än vissa hade hoppats. Trots låga finansieringskostnader, sker mycket lite investeringar. Regeringar minskar budgetunderskott, hushållen återbetalar sina skulder, och korporationer lägger pengar på hög. Följaktligen används inte de pengar som skapas av Fed att finansiera saker såsom husbyggen eller kapitalinvesteringar, vilket direkt skulle bidra till tillväxt. Istället används pengarna till att öka värdet på befintliga tillgångar."

Finansinstituten Fannie Mae och Freddie Mac fortsätter som tidigare, med att pumpa in kredit i bolånemarknaden. Dessutom – medan de innan krisen kontrollerade 60 procent på bolånemarknaden av USA kontrollerar de nu 90 procent. Detta var saker av detta slag som ledde till kollapsen 2008. Medveten om farorna meddelade Bernanke försiktigt i juni förra året att Federal Reserve kanske skulle fasa ut de kvantitativa lättnaderna. Keynesianisterna, med Paul Krugman i spetsen, blev förskräckta. De varnade för att det var ett förhastat drag som skulle sända fel signaler till världsekonomin, att centralbankerna skulle göra åtstramningar innan återhämtningen i privata sektorn har uppnått räddningshastighet. Detta är vad som hände 1937-1938.

Bernanke försökte mildra effekterna genom att införa alla typer av "om" och "men". Han uppgav att Fed kommer att avsluta sina inköp av tillgång endast om arbetslösheten sjunker under 7 procent - som den nu har – för att på så sätt minska risken för åtstramning innan ekonomin kan hantera den. De kortsiktiga räntorna skulle stanna nära noll under en lång tid efter det. Eventuella ökningar skulle ske gradvis. Och så vidare och så vidare.

Det var allt förgäves. Borgerligheten har blivit beroende av kvantitativa lättnader och billiga krediter, precis som en knarkare som har blivit beroende av heroin och behöver en regelbunden dos för att hålla igång. Tillkännagivandet orsakade en omedelbar panik på finansmarknaderna och fonder började således sälja av obligationer, vilket orsakade ett fall i priser. Lånekostnaderna (eller "utbytet") ökade snabbt. I mitten av september tvingades Fed retirera. Marknaderna steg igen när de fick höra att om Feds beslut att lämna "spritskålen", de kvantitativa lättnaderna, intakt, även om den nya Fed-chefen Janet Yellen nu har tillkännagivit planer på att gradvis ta bort dem fram till 2014 års slut.

Kris i USA

2009, två veckor efter att Obama tillträtt som president, höll han ett tal där han sa:

"Vi kan inte återuppbygga ekonomin på samma sandhög. Vi måste bygga vårt hus på en klippa. Vi måste lägga en ny grund för tillväxt och välstånd – en grund som kommer att flytta oss från en era av att låna och spendera till en era av att spara och investera; där vi konsumerar mindre hemma och skickar mer exporter utomlands".

Fyra år senare bygger USA fortfarande på en grund av sand, vilket banar vägen för framtida kriser. Detta återspeglas i den svindlande siffran för nationens ackumulerade skulder. Hur bräcklig situationen är visades när USA:s regering stängdes ned, "The Shutdown", vilket hotade att kasta USA och hela världsekonomin i fritt fall. USA:s statsskuld nådde en häpnadsväckande siffra på 16,7 biljoner dollar, vilket är gränsen som godkänts av kongressen.

Krisens allvar framgår av en öppen splittring i den amerikanska härskande klassen och dess politiska representanter. Under högkonjunkturen kunde de två partierna, som i stort sett representerar två olika delar av den amerikanska kapitalismen, förhandla sig fram till en kompromiss i de flesta frågor. Nu, när sötebrödsdagarna är över, blir den gamla politiska strukturen en boja på den fortsatta utvecklingen av samhället och det kapitalistiska systemet, med katastrofala konsekvenser.

Behovet av att öka USA:s skuldtak gjorde denna splittring till en kris. Om man hade misslyckats skulle det ha inneburit att sätta USA i konkurs. Detta skulle uppskattningsvis ha provocerat en nedgång på 6,8 procent i USA:s BNP och fem miljoner förlorade arbetstillfällen i OECD. Men de högerextrema "Tea Party"-republikanerna i kongressen, som drivs av sitt hat mot Obama, Obamacare och sin trångsynta besatthet av att minska underskottet, var helt beredda att dra USA och världsekonomin ned i en krasch.

Keynesianerna påpekar att en minskning av levnadsstandarden mitt i en lågkonjunktur bara fördjupar och förlänger lågkonjunkturen. Det är korrekt så långt. Men monetaristerna har lika rätt i att påpeka att den keynesianska politikens underskottfinansiering är ett recept för inflation som i slutändan gör en dålig situation ännu värre.

I en kapitalistisk ekonomi finns det få spakar att dra i för att få igång privata investeringar, när räntorna är nära noll och det finns ett massivt offentlig underskott. Det är ironiskt att en ekonom som Jeff Sachs – mannen som släppte lös nyliberalismen i östra Europa – nu efterlyser en global version av New Deal. Detta är en återspegling av desperation hos borgerligheten, som känner att den är i en återvändsgränd. Den härskande klassen är splittrad över hur man ska åtgärda den stora skuld som hänger över den amerikanska ekonomin som ett skrämmande damoklessvärd [en överhängande fara, övers. anm.].

Den amerikanska regeringens nedstängning var alarmerande i borgerliga kretsar internationellt. Chefen för Världsbanken, Jim Yong Kim, kallade det "ett mycket farligt ögonblick (...) Passivitet kan leda till att räntorna stiger, självförtroendet sjunker och tillväxten bromsas". Chefen för IMF, Christine Lagarde, levererade en ännu tydligare varning när hon sa att dödläget i den amerikanska kongressen hotade att föra världen in i en ny recession. Dollarns värde började minska gentemot andra valutor i takt med att investerare förlorade förtroendet.

Denna vansinniga politik och de automatiska nedskärningar som sattes igång, har lett till minskade investeringar i forskning, utbildning och infrastruktur, det vill säga en minskning av just det som Amerika skulle behöva mer av för att uppnå en minimal minskning av budgetunderskottet. Den Republikanska högern krävde att Obama skulle överge sina blygsamma sjukvårdsreformer. Dödläget i kongressen var ett tydligt uttryck för en splittring i den härskande klassen som har tapetseras över men som inte är löst.

En annan del av de borgerliga ekonomerna är nu för att dämpa eller att helt undvika nedskärningar, att skydda de fattiga, öka deras färdigheter och fokusera på investeringar i grön energi etc. Detta för att öka efterfrågan genom att öka konsumtionen. Men sådana förslag står i direkt konflikt med de bittra chefernas, republikanernas och monetäristernas motstånd.

Detta är en mycket riskabel politik, som vissa ekonomer har jämfört med situationen för Roosevelt 1938, när kongressen tvingade honom att tygla stimulanserna, vilket ledde till en ny nedgång. Faktum är att det faktiskt inte var Roosevelts New Deal-politik som avslutade den stora depressionen, utan andra världskriget. Men detta alternativ är inte längre möjligt vid en tidpunkt när den amerikanske presidenten inte ens kan beordra ett bombangrepp på Syrien.
I sitt tal 2009, valde Obama att inte tala om vad som händer med huset som var byggt på sand: "Och regnet föll, och översvämningarna kom, och vindarna blåste och kastade sig mot huset, och det föll omkull: och stort var dess fall".

Eurokrisen

Krisens globala karaktär gör det omöjligt att koppla isär Europa och Amerika. Tillkännagivandet att USA skulle avveckla de kvantitativa lättnaderna pressade upp räntorna över hela euroområdet. Effekten blev en åtstramning av penningpolitiken trots att lågkonjunktur och stigande arbetslöshet kräver rakt motsatt politik.

Ingenstans avslöjas krisen så naket som i Europa. Alla den europeiska borgerlighetens drömmar om ett enat kapitalistiskt Europa har snabbt reducerats till aska. Alla nationella motsättningar har kommit upp till ytan och hotar inte bara eurons framtid, utan också själva EU.

Skulderna är som en gigantisk tyngd som hänger från halsen på den europeiska ekonomin, som drar ner den och förhindrar en verklig återhämtning. Ingen vet den verkliga omfattningen av de skulder som Europas banker har. De fodringar som EU:s banker inte kommer kunna få in är minst 1,05 biljoner euro (dubbelt så mycket som under 2008) enlighet Wall Street Journal. Men detta är bara en uppskattning (det vill säga en gissning) och den verkliga siffran kommer att bli mycket större. De flesta investmentbanker uppskattar att den Europeiska banksektorn måste krympa med någonstans mellan 2-2,5 biljoner euro för att nå en storlek som skulle kunna beskrivas som tillräckligt kapitaliserad [har tillräckligt stor andel eget kapital i förhållande till hur mycket som lånas ut, övers. anm.].

Det har varit en trög återhämtning i Tyskland, men Italien och Spanien förblir i recession och Grekland är i en djup nedgång. Italien har tappat 9 procent av sin BNP sedan början av krisen och Grekland minst 25 procent. Inte heller blir det möjligt för Tyskland att bibehålla tillväxten om det inte finns någon återhämtning i euroområdet som helhet, som är Tysklands viktigaste exportmarknad. Under 2012 sjönk försäljningen av europeiska bilar till den lägsta nivån sedan mätningarna började för 24 år sedan, 1990. Bilförsäljningen i Europa fortsatte att falla i sex av de första åtta månaderna 2013.

Eurons införande 1999 hyllades som nyckeln till en gyllene framtid av fred, välstånd och europeisk integrering. Men, som vi förutspådde, har det under krisens förhållanden istället blivit en källa till nationella konflikter och sönderfall. Även om euron inte är orsaken till problemen i länder som Grekland, Italien och Spanien, som trångsynta nationalister föreställer sig, så har den utan tvekan förvärrat dem maximalt.

Förr i tiden kunde dessa länder funnit en lösning till sina kriser genom devalvering. Nu är detta omöjligt. I stället för att öka sin andel av marknaden på de utländska konkurrenternas bekostnad, genom att devalvera valuta, så är de tvungna att ta till "intern devalvering", det vill säga, brutala nedskärningar. Men detta har bara effekten av en fördjupad ekonomisk nedgång och skärpning av motsättningarna mellan klasserna i samhället.

Den omedelbara katalysatorn var den grekiska krisen, som hotar euron och EU självt. Det var naturligt att krisen skulle dyka upp först i den europeiska kapitalismens svagaste länk. Men efterverkningarna från krisen i Grekland påverkar hela Europa. Under uppgången som följde införandet av euro tjänade Tyskland mycket på export till euroområdet. Men det som började som ett enormt plus har blivit ett enormt minus. När Europeiska centralbankens president, Mario Draghi, lovade att han skulle använda alla ekonomiska resurser till sitt förfogande för att rädda euron glömde han att meddela var dessa resurser skulle komma från.

I varje överföring av pengar som görs för att rädda euroområdet, kommer överföringen alltid vara att flytta de tyska skattebetalarnas pengar någon annanstans. Detta medför några allvarliga problem för Angela Merkel. Tyskland har antagit positionen av den obevekliga försvararen av åtstramningar och återhållsam finanspolitik. Tyskland har råd med det. Det är den starkaste av de europeiska ekonomierna, och ekonomisk makt måste förr eller senare uttryckas som politisk makt. Trots den franska borgarklassens illusioner i det förflutna, är det Tyskland som bestämmer allt.

Åtstramningspolitiken har dock bestämda sociala och politiska gränser. Länder som Grekland och Portugal har redan nått dessa gränser och Spanien och Italien är inte långt efter. Trots borgerlighetens optimism den senaste tiden, så har inget lösts. Krisen i euroområdet kan bryta ut igen när som helst. Införandet av åtstramningar i Portugal provocerade fram en allvarlig politisk kris där enorma massprotester nästan ledde till en regeringskollaps. Portugals statsskuld ökar, och kommer sannolikt att vara över 130 procent av BNP 2015. Så vad var alla offer och all smärta till för nytta?

Vissa delar av "vänstern" i Europa – till exempel Lafazanis, ledaren för vänstern i Syriza – kräver ett utträde ur såväl euron som EU i sig, som en lösning på krisen och arbetarklassens problem. Men som marxister förstår vi att krisen inte är sprungen ur förekomsten av den Europeiska Unionen. Det är en kris för det kapitalistiska systemet.

EU är inget annat än en chefsammanslutning som syftar till att främja de mäktigaste europeiska kapitalisternas intressen. EU bedriver arbetarfientlig politik överallt och kan inte reformeras till något slags "socialt Europa". Vi är emot EU men förstår samtidigt att svaret inte är en serie av små kapitalistiska nationer, utan en enhet hos Europas arbetare i kampen för ett socialistisk enat Europa.

Den politiska instabiliteten som orsakade nedskärningarna har avspeglat sig i en rad ostabila koalitionsregeringar och kraftiga svängningar i den allmänna opinionen. I Italien lyckades de bara få till en svag koalition mellan det Demokratiska partiet och Berlusconi med nöd och näppe, och ledarna för koalitionsregeringen ägnar större delen av sin tid åt att attackera varandra. Berlusconis största bekymmer är att inte hamna i fängelse. Den italienska kapitalismens allmänna intressen måste ta en mycket knapp andraplats i förhållande till denna överordnade fråga.

Det nedslående spektaklet med tjafs och splittringar inom samhällstoppen, korruptionsskandaler (som i Spanien), att man inte håller sina löften (Frankrike) och politiker som stoppar pengar i sina egna fickor (Grekland) medan man låter övriga samhället lida har orsakat en allmän motreaktion mot alla etablerade partier och deras ledare. Detta är en alarmerande utveckling för borgarklassen som använder upp sina politiska reserver för att försvara systemet. En massiv social och politisk kris förbereds i Europa.

Borgarklassen stirrar ner i avgrunden, och kan mycket väl tvingas till reträtt. Alldeles oavsett allt annat, så har nedskärningarna fullständigt misslyckats att få fart på ekonomin igen. Tvärtom så har man gjort en dålig situation oändligt mycket värre. Men vad är då alternativet? Borgarklassen tvingas välja mellan pest och kolera. Det är ännu inte helt klart om Eurosamarbetet kommer spricka – vilket är en tanke som får borgarklassen att fasa, och inte bara i Europa. För att man ska kunna undvika ett totalt sammanbrott så kommer EU-ledarna vara tvungna att överge sina allra hårdaste krav. Till slut kommer väldigt lite finnas kvar av den ursprungliga iden om ett enat Europa, som är omöjlig på en kapitalistisk grund.

Man kan väldigt lätt sammanfatta den europeiska borgarklassens dilemma. Borgarklassen har inte råd bevara de eftergifter arbetarklassen har vunnit de senaste 50 åren, men arbetarklassen kan inte gå med på fortsatt minskad levnadsstandard. Överallt ser vi kraftiga fall fall i levnadsstandard, lönesänkningar och migration tillbaka som fenomen, från Europas södra länder till de norra länderna som Tyskland. Men vad kommer hända när också Tyskland drabbas av recessionen – var ska de flytta då?

Arbetarklassen har stärkts enormt sedan andra världskriget. Reaktionens sociala reserver har kraftigt minskat. Bönderna, som var en stor del av samhället tidigare inte bara i Spanien, Italien, Frankrike eller Grekland utan också Tyskland, har nu minskat till en liten minoritet. Grupper som lärare, statstjänstemän och bankanställda som tidigare såg sig själva som en del av medelklassen och aldrig skulle våga drömma om att gå med i ett fackförbund, tillhör nu några av de mest stridbara delarna av arbetarklassen. Samma sak gäller studenter, som före 1945 dominerades av höger eller till och med fascistiska åsikter, och nu står stadigt till vänster och i många fall är öppna för revolutionära idéer.

Den europeiska arbetarklassen har inte lidit några allvarliga nederlag på årtionden. Det kommer inte vara lätt att tvinga dem ge upp vad de erövrat. Detta visades i oktober 2013 när belgiska brandmän ställde sig med 30 av sina brandbilar framför parlamentet, blockerade alla ingångar och sprutade vatten på polisen – och krävde 75 miljoner Euro mer för att kunna anställa tillräckligt med personal för att garantera säkerheten. Regeringen var tvungen att ge med sig när järnvägsarbetarna erbjöd sig att hjälpa brandmännen genom att blockera järnvägsstationer. Den här ändringen av styrkeförhållandena är ett allvarligt hot mot borgarklassen när den nu behöver tillämpa mer åtstramningar. Oavsett vilket tvingar krisen borgarklassen att fortsätta sina attacker.

Tyskland

På ytan kan det se ut som om Tyskland har klarat sig undan det värsta av krisen. Men deras tur kommer. Akilleshälen i den Tyska ekonomin är att den är beroende av sin export på ett sätt som den aldrig tidigare varit: 2012 låg den Tyska exporten på rekordhöga 44 procent av BNP (1.1 biljoner euro). Den verkliga anledningen till denna framgångssaga är att tyska arbetares reallöner har legat på samma nivåer sedan 1992. Enligt Financial Times: "Tyskland har nu den största andel av lågavlönade arbetare i förhållande till den nationella medianlönen i västra Europa". En fjärdedel av arbetskraften är nu lågavlönade. Andelen i osäkra anställningar har tredubblats på tio år.

Den tyska exporten, den senaste periodens enda tillväxtkälla, var alltså baserad på låga löner och höga investeringsnivåer. Den höga produktiviteten som kramades ur de tyska arbetarna gav tysk industri en stor fördel gentemot sina europeiska rivaler – som vi kan se från följande siffror:

Förändring av industriproduktionen från 2000 till oktober 2011:

Tyskland +19.7 %
Portugal -16.4 %
Italien -17.3 %
Spanien -16.4 %
Grekland -29.9 %

Sanningen är att Tyskland har vuxit på bekostnad av de svagare ekonomierna i Europa som inte hade någon chans att konkurrera med dess industrier. Deras förlust var Tysklands framgång. Euron har därför framförallt varit gynnsam för Tyskland. Tyska banker var rätt nöjda över att låna ut till länder som Grekland så att de kunde köpa tyska varor. Men nu har denna process förvandlats till sin motsats. Även om de inte kan erkänna det offentligt, så bevisar de protokoll som läckte efter det första räddningspaketet från IMF vad vi har hävdat: att räddningspaketen till Grekland framförallt behövs för att rädda tyska (och franska) banker.

Högerdemagoger uttalar nu förbannelser mot Europa och euron. Men de tyska kapitalisternas mer klarsynta strateger är fyllda av fruktan. De förstår att den tyska ekonomin inte kan återställa sin jämvikt så länge resten av Eurozonen är i djup kris. Vart ska landet exportera sina varor?

Den före detta ledaren för SPD, Helmut Schmidt, höll ett tal på en ekonomisk konferens i den tyska staden Hamburg, där han varnade för att: "Allmänhetens förtroende för Europas regeringar har krossats och Europa är på revolutionens rand". Han poängterade vidare att stora ekonomiska och politiska förändringar är nödvändiga i Europa. Men vilka förändringar behövs? Och vem kommer garantera att de genomförs?

Del 2 >

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.