Den senaste tidens masskjutningar runt om i USA har varit chockerande. Som vi förklarat i tidigare artiklar i Socialist Revolution är dessa upprepade våldsdåd ett tecken på den amerikanska kapitalismens förfall. Detta döende system kan inte erbjuda dagens unga någon framtid, utan bara tidsfördriv, förtvivlan och verklighetsflykt.
Hög arbetslöshet, hög skuldsättning, bristande sjukvård, alienering och en utbredd känsla av otrygghet gör att vissa människor tappar greppet. Dessa fruktansvärda brott kan bara få ett slut i ett samhälle där vi kan känna framtidstro, där människor faktiskt vill leva sina liv i stället för att fly ifrån dem.
Många kapitalistiska politiker säger att det finns en snabb och enkel lösning: hårdare vapenlagar. Men denna “lösning” går på tvärs mot all erfarenhet. I USA är alkoholism ett lika utbrett och olösligt problem idag som på 1920-talet. Det artonde tillägget till konstitutionen, som förbjöd produktion och försäljning av alkohol, trädde i kraft i januari 1920. Man sade att alkoholförbudet skulle få alkoholismen att avta och till slut försvinna. Detta misslyckades fullständigt. Förbudet stärkte den organiserade brottsligheten, eftersom kriminella gäng nu fick monopol på all produktion och distribution, och problemet med alkoholism kvarstod.
De stater som har hårdast vapenlagar i dag – bland annat New York, Massachusetts, New Jersey och Kalifornien – tillhör fortfarande de områden som drabbas hårdast av vapenrelaterat våld. Olagliga vapen får man enkelt tag på från andra stater genom individer som har möjlighet att köpa dem lagligt, eller genom licensierade återförsäljare som också säljer olagligt. Detta kan leda till slutsatsen att man därför måste implementera de striktare vapenlagarna på den federala nivån – alltså i hela USA. Men det finns ingen anledning att tro att det i sig skulle vara tillräckligt för att stoppa skjutvapen från att nå de med ont uppsåt.
Det finns redan en svart marknad för skjutvapen, och precis som med 1920-talets alkoholförbud skulle den svarta marknaden bara stärkas av hårdare vapenlagar. Redan i dag finns 3D-modeller som gör det möjligt för vem som helst med en 3D-skrivare att producera ett fullt fungerande skjutvapen. Och det är bara att titta på de mexikanska drogkartellerna, som ofta är bättre beväpnade än både polisen och militären, för att se hur ineffektiva de hittillsvarande försöken att minska tillgången på skjutvapen har varit (eller den olagliga droghandel som de lever på för den delen).
“Rätten att bära vapen” har man kämpat hårdare för i USA än kanske något annat land i världen. Det andra tillägget till konstitutionen garanterar detta, och var – tillsammans med de andra nio tillägg som utgör rättighetsförklaringen – eftergifter från den tidiga amerikanska härskande klassen. I utbyte ville de få igenom mindre demokratiska delarna av konstitutionen, som att bilda senaten och högsta domstolen.
Trots att den härskande klassen ville hålla tillbaka massornas revolutionära potential, var kapitalismen fortfarande ung och historiskt progressiv när konstitutionen undertecknades. Det hade fortfarande inte utvecklats någon stark statsapparat. Den härskande klassen behövde ingen, eftersom proletariatet – till skillnad från idag – ännu inte hade utvecklats till en mäktig kraft som utgör den överväldigande majoriteten av befolkningen. För att försvara landet och slå ned lokala uppror förlitade de sig på geografiska hinder och olika lokala miliser med hjälp av en liten stående armé och framförallt en stark flotta.
Men saker är annorlunda i dag. Parollen “we are the 99%” är en träffsäker bedömning av styrkeförhållandet mellan klasserna idag. Vi har å ena sidan en mycket liten minoritet kapitalister, och å andra sidan de stora massorna av arbetare. Arbetarklassen sitter på en enorm potentiell makt – eftersom de kan få hela samhället och produktionen att stanna. I takt med att den kapitalistiska krisen fördjupas kan den härskande klassen allt mindre lita till ideologi eller några få eftergifter för att behålla freden mellan klasserna. Hotet om klasskamp har tvingat kapitalisterna att utveckla en monstruös statsapparat för att säkra sitt grepp om makten.
I sitt klassiska verk Familjens, privategendomens och statens ursprung förklarar Friedrich Engels statens roll:
“Staten är sålunda ingalunda en makt, som påtvingas samhället utifrån. Lika litet är den ‘den sedliga idéns verklighet’, ‘förnuftets bild och verklighet’, som Hegel påstår. Den är snarare en produkt av samhället på ett bestämt utvecklingsstadium, den utgör bekännelsen att detta samhälle invecklat sig i en olöslig motsägelse med sig själv, splittrats i oförsonliga motsättningar, som det inte är i stånd att avskaffa. Men för att dessa motsatser, klasser med motstridande ekonomiska intressen, inte skall förinta sig själva och samhället i fruktlös kamp, är det nödvändigt med en makt, som skenbart står över samhället, som har att dämpa konflikten och hålla den inom ‘ordningens’ gränser. Och denna makt, som framgått ur samhället men som ställer sig över det och mer och mer avlägsnar sig från det, är staten.“
När högerpolitiker pratar om hårdare vapenlagar, menar de egentligen att arbetarklassens majoritet ska ge den borgerliga staten större makt att bestämma över vem som ska ha tillgång till vapen. Kapitalistklassen skulle sova bättre om natten med vetskap om att arbetarklassen helt avväpnats. Förutom att de helt kontrollerar domstolarna, fängelserna, polisen, underrättelsetjänsten, militären och så vidare, skulle den borgerliga staten då också ha ett fullständigt monopol på vapen.
För kapitalisterna är kärnan i de hårdare vapenlagarna alltså inte att avväpna kriminella eller instabila individer – som fortfarande skulle ha tillgång till vapen via den svarta marknaden – utan att avväpna arbetarklassen som helhet.
Detta är tydligt om man studerar historien. När Svarta pantrarna beväpnade sig i självförsvar angreps de med våld av staten. Samtidigt var och är högerextrema grupper beväpnade till tänderna, vilket den borgerliga staten i allmänhet blundar för.
Den amerikanska staten har en lång historia av våld mot invandrare, svarta och arbetarklassen som helhet, i synnerhet när de vågar kämpa. Nästan varje gång det skett storskalig klasskamp har staten angripit strejkande arbetare med våld. En chef uttryckte det som att arbetarna måste “skjutas tillbaka till jobbet”. För att stå emot den kapitalistiska statens våld måste arbetarklassen stå upp för sin grundläggande demokratiska rätt att försvara sig själva och sina organisationer, inklusive rätten att bära vapen.
Det finns inget enkelt sätt att stoppa vapenvåldet. Så länge vi lever inom kapitalismen, ett system som bygger på den ena klassens organiserade, våldsamma utsugning av den andra, finns det överhuvudtaget ingen lösning. Bara en enad och organiserad arbetarklass kan sätta stopp för klassamhällets våld. Det gäller oavsett om det är den borgerliga staten som försöker stoppa en strejk, eller instabila och utstötta människor som mördar i ohämmat raseri.
Med en socialistisk politik skulle det vara möjligt att ta itu med samhällets problem. I USA drar företag som Colt och Smith & Wesson in enorma vinster på vapenförsäljning. En arbetarregering skulle nationalisera vapenindustrin och sätta den under arbetarnas demokratiska kontroll.
Arbetarklassen hade demokratiskt organiserat sig för att skydda samhället. I takt med att socialismen sprider sig på världsskala kommer internationella relationer också att börja basera sig alltmer på solidaritet snarare än exploatering. I samband med detta dör behovet av ett nationellt försvar bort, tillsammans med nationsgränserna. Slutligen försvinner också behovet av en poliskår som står över samhället, med särskild makt och särskilda privilegier.
Genom att använda samhällets resurser till att utrota arbetslösheten och höja allas levnadsstandard, kan vi utplåna kapitalismens instabilitet, alienering och omänskliga villkor – roten till detta urskillningslösa våld.