Svenska perspektiv 2019

av Revolution
Foto: Revolution

Detta är Svenska Perspektiv som Revolution, den svenska sektionen av IMT antagit på årsmötet 27-28 mars 2019, som analyserar den politiska, ekonomiska och sociala situationen i Sverige - och gör en prognos för hur vi tror att den kommer utvecklas framöver.

Vi har nu över 30 år av högerpolitik och försämringar bakom oss. Ända sedan 1980-talet har kapitalet genomfört en offensiv mot arbetarklassen som inneburit slutet för de förbättringar som präglade efterkrigstiden. Arbetarnas rättigheter, löner, välfärd och framtidsutsikter har steg för steg försämrats, och de unga har fått vänja sig vid ständiga försämringar. Arbetarrörelsens ledning har passivt accepterat eller direkt administrerat dessa försämringar, vilket under en period hindrat arbetarklassen från att göra effektivt motstånd.

Resultatet är att klassklyftorna exploderat. Sveriges 187 miljardärer ägde 2017 tillsammans 2147 miljarder kronor, vilket motsvarar 48 procent av BNP. Då räknar man inte ens med de betydande tillgångar som de har i utlandet, eller de tillgångar som de kontrollerar indirekt.

Enligt en rapport från Crédit Suisse äger tre svenskar i dag mer än vad 60 procent av den vuxna befolkningen gör tillsammans. Koncentrationen av förmögenheter är mer i linje med länder som USA eller Sydafrika, än Danmark eller Storbritannien. Bland de avancerade kapitalistiska länderna är det bara Schweiz som har fler dollarmiljardärer per capita än Sverige.

Samhällets fattigaste och svagaste har fått betala ett högt pris för denna enorma omfördelning från fattiga till rika. Enligt Eurostat ligger 1,5 miljoner människor eller 16,8 procent av befolkningen i "riskzonen för att hamna i fattigdom", vilket är mer än en fördubbling från 7 procent 1990. Lönernas andel av BNP har sjunkit till 1910-talets nivåer. Borgarklassens vinster har ökat massivt genom en ökad utsugning av arbetarklassen.

Det finns ingen anledning att tro att klassklyftorna kommer att sluta växa. Tvärtom tilltar attackerna mot arbetarklassen mot bakgrund av den allvarligaste internationella krisen för kapitalismen i hela systemets historia.

Efter mer än tio år av fallande levnadsvillkor för arbetarklassen i hela världen är motsättningarna i ekonomin större än någonsin. I juli 2018 beräknades de totala skulderna i världen ligga på rekordstora 247 000 miljarder dollar, mer än tre gånger värdet på världens samlade BNP. Denna enorma ansamling av skulder överträffar allting som vi har sett tidigare, och visar tydligt hur långt utöver sina naturliga gränser som kapitalismen gått.

I juli konstaterade USA:s före detta finansminister, Hank Paulson, att: "Vi går mot världshistoriens mest förutsägbara finanskrasch." Alla de verktyg som man normalt sett skulle använda för att komma ur en lågkonjunktur (låga räntor, statliga subventioner) är nu redan använda, redan innan nästa nedgång sker.

Den kommunistiska internationalen antog följande formulering på sin tredje världskongress 1921:

"Varje försök att återställa den ekonomiska jämvikten rubbar den redan störda sociala jämvikten ytterligare, och kommer att provocera fram politiska kriser och klasskamp."

Detta skulle lika gärna kunna vara skrivet i dag. Över hela världen bryter strejker och massdemonstrationer ut med tydliga revolutionära implikationer. Gula västarna-rörelsen i Frankrike visar tydligt hur snabbt och explosivt en rörelse kan bryta ut, men samtidigt hur en förrevolutionär situation kan glida arbetarklassen ur händerna utan ett revolutionärt ledarskap. Instabiliteten har även nått Nordeuropa med Brexit-krisen i Storbritannien och slutet på Merkel-eran i Tyskland. Trots att borgarklassen knappt börjat försöka återställa den ekonomiska jämvikten, är den sociala jämvikten redan rubbad.

De partier och ledare som borgarklassen använt för att genomföra sin politik sedan krisens början, hamnar i kris i land efter land. Samtidigt som kapitalismen är i sin djupaste kris någonsin, har de reformistiska partierna sedan länge kapitulerat inför den. Som bland annat den grekiska och franska socialdemokratin visat, är partiledningarna beredda att försvara systemet till och med till den punkt att deras egna partier går under.

Massorna har börjat vända de etablerade partierna ryggen, för att i nästa steg söka sig till nya alternativ. Till höger har nya extrema alternativ bildats, som är svårare för den härskande klassen att kontrollera. Samtidigt har vi sett en radikalisering till vänster, där radikaliseringen till stor del kommit till uttryck utanför arbetarklassens gamla massorganisationer och inneburit framväxten av nya vänsteralternativ. Denna politiska polarisering – till höger och vänster – innebär att utrymmet för den så kallade politiska mitten undergrävs i rasande takt.

Den politiska krisen förvärrar den ekonomiska krisen. Valet av Trump till president, Brexit, och den nya italienska regeringen är exempel på detta. Bara en av dessa faktorer skulle ensam kunna utlösa en ny nedgång. Tillsammans utgör de en farlig blandning som oroar borgarklassen, vilket visats i de skarpa svängningarna på börsen hela hösten. Affärstidningarna är fyllda med spekulationer kring när nästa recession kommer och hur allvarlig den blir.

De objektiva förutsättningarna för socialism har aldrig varit större, men det finns ingen subjektiv faktor i form av ett revolutionärt parti som kan förverkliga den.

Syftet med ett perspektiv är inte att göra gissningar om framtiden för sakens skull, utan att ge de breda dragen i den troliga politiska och ekonomiska utvecklingen under den kommande perioden – och hur de kommer att påverka arbetarklassen. Syftet är att förbereda marxismens styrkor på att orientera sig och bygga på ett effektivt sätt i takt med att situationen förändras.

Kapitalismen är ett internationellt system. Produktivkrafternas utveckling på världsskala har lett till en internationell arbetsdelning, och ett ömsesidigt beroende mellan länderna, som aldrig tidigare varit så stort. Detta gör att utvecklingen i varje enskilt land aldrig tidigare varit så tätt knuten till det internationella perspektivet. Med avstamp i världsperspektivet måste vi utveckla perspektivet för varje enskilt land med hänsyn till dess specifika ekonomiska, sociala och politiska utvecklingstakt.

Genom att tillämpa den marxistiska metoden på konkreta fakta – hård statistik likväl som mer anekdotiska bevis – om både den nuvarande situationen och den historiska utvecklingen kan vi börja förutse de huvudsakliga processerna. Perspektivet utvecklas genom en serie successiva approximationer där vi analyserar händelserna, rättar eventuella misstag och därigenom hela tiden skärper vår förståelse.

Kapitalismens kris och den ökade utsugningen

1990-talskrisen och nedskärningspolitiken

Under efterkrigstiden byggde Sverige upp en stark industri tack vare att landet kommit oskatt ur andra världskriget och kunde exportera till en växande världsmarknad. Kapitalisterna gjorde rekordstora profiter och hade råd att göra avsevärda eftergifter i utbyte mot den arbetsfred som den starka svenska arbetarrörelsebyråkratin kunde erbjuda genom Saltsjöbadsavtalet 1938.

Mellan 1950 och 1980 minskade ojämlikheten. En genomsnittlig direktörslön var 23 gånger högre än en genomsnittlig industriarbetarlön under 1950-talet, medan det gick 12 industriarbetarlöner på en direktörslön 1975. År 1980 hade det sjunkit till den lägsta nivån – nio industriarbetarlöner på en direktörslön. Sverige var i början av 1980-talet världens mest jämlika land.

Under 1980-talet inledde kapitalisterna en offensiv mot arbetarklassen, som ledde till att löneskillnaderna återigen började öka. Men nittiotalskrisen var det egentliga startskottet för dagens högerpolitik. Det var under den borgerliga regeringen 1991–94 och den socialdemokratiska regeringen 1994–98 som de första stora slagen utdelades mot den svenska välfärden och arbetarklassen.

Krisen 1991 inleddes med en relativt mild internationell konjunkturnedgång och fallande efterfrågan från omvärlden på svenska varor. Krisen berodde inte på en felaktig politik, vilket många påstår, utan på överproduktion. Politiken var inte orsak till utan ett symptom på de bakomliggande anledningarna. Samtidigt förvärrades krisens utveckling av att man hade avreglerat bankernas utlåning för att öka konsumtionen genom riksbankens så kallade Novemberrevolution 1985, som en konsekvens av överproduktionen och avregleringar i andra länder.

Totalt föll BNP med nästan 4 procent på tre år. Fallande fastighetspriser bidrog till osäkerheten som skapades av den allmänna krisen. Samtidigt försökte regeringen försvara den fasta kronkursen genom att hålla uppe räntan, vilket förvärrade situationen.

Under hösten 1992 genomfördes två krispaket, som de påstod var för att "rädda kronan", och som innebar nedskärningar på 47 miljarder: De införde karensdag i sjukförsäkringen, höjd moms, minskade bidrag till kommunerna och kortare semester. Detta beskrevs som en "stålbadspolitik", vilket ledde till en nedåtgående spiral i ekonomin, och vintern 1992–93 tvingades man överge den fasta kronkursen.

Sysselsättningen föll från 4,5 miljoner till 3,8 miljoner och en halv miljon jobb utraderades: 200.000 i industrin och 100.000 vardera i byggsektorn, offentlig sektor och den privata tjänstesektorn. Hushållens konsumtion minskade och byggandet avstannade. Man upprättade den så kallade bankakuten som gjorde utbetalningar till storbankerna på omkring 65 miljarder, varav 63 miljarder gick till Nordea. Detta skapade stora hål i den svenska statskassan.

Under åren 1994–97 genomförde den socialdemokratiska regeringen nedskärningar på 160 miljarder för att "minska statsskulden" – det vill säga tvinga arbetarklassen att betala. Detta åstadkoms genom skattehöjningar och minskade bidrag till kommunerna, vilket motsvarade 7 procent av BNP. Som en omedelbar konsekvens utraderades 100.000 jobb i kommunerna. Sjuka och arbetslösa förlorade en femtedel av sina inkomster, medan arbetarna förlorade en tiondel.

Nittiotalskrisen var en ekonomisk, social och politisk vändpunkt i Sverige, som markerade slutet på den långa perioden av förbättringar. Den var också början till dagens kris för Socialdemokraterna. Från att tidigare ha genomfört förbättringar för arbetarklassen, ledde de nu attackerna mot arbetarna i stor skala för att rädda kapitalets vinster. I snitt har partiet förlorat mer än 10 000 medlemmar för varje år i regeringsställning sedan 1994.

De svenska bankerna har fått ett omfattande stöd under hela perioden sedan 1990-talskrisen. Finansinspektionen har värderat subventionen av bankerna till totalt 442 miljarder 1998–2014, medan bankernas vinster totalt var 668 miljarder kronor. Detta pågick alltså redan innan krisen 2008.

Efter 1998 följde två mandatperioder utan avgörande förändringar, innan attackerna tog fart på nytt när högern vann valet 2006. Med bland annat kraftiga försämringar i a-kassan och sjukförsäkringen, införandet av allmän visstid, skattesänkningar för de rika och obefintliga höjningar av bidragen till kommuner och landsting, genomförde de stora försämringar på mycket kort tid. Den kris som bröt ut 2008 förvärrade situationen ytterligare.

Krisen 2008 och högkonjunkturen

Lehman Brothers kollaps i USA var bara det yttre tecknet på en bakomliggande överproduktionskris, som utraderade 13 procent av den globala produktionen och 20 procent av världshandeln i ett slag. Detta slog hårt mot den svenska exportindustrin.

År 2006 exporterades 52 procent av alla varor som producerades i Sverige – mer än någonsin. När världsmarknaden snabbt krympte fick detta stora konsekvenser, och följdes av en industrikris som slog ut tiotusentals jobb. På bara ett år utraderades 5,2 procent av BNP, vilket är det största tappet i modern tid.

Staten bildade en stabilitetsfond för att garantera likviditeten i bankerna, där de utestående garantierna som mest uppgick till 354 miljarder. Den borgerliga regeringen hade också genomfört sitt "jobbskatteavdrag" vars första steg introducerades 2007, på 70–80 miljarder per år – som kortsiktigt stimulerade konsumtionen.

Krisen möttes samtidigt internationellt av gigantiska stimulans- och räddningspaket från regeringarna i USA, Kina och Europa, vilket gjorde att exporten snart började återhämta sig och industrikrisen hejdades. Den svenska tunga industrin producerar huvudsakligen kapitalvaror (produktionsmedel), vilket var en fördel i detta tidiga skede av krisen. Redan 2010 återställdes Sveriges BNP till samma nivåer som innan krisen, vilket var den snabbaste återhämtningen i västvärlden.

Den nuvarande högkonjunkturen började 2013 och nådde sin högsta punkt 2015 med en tillväxt på 4,5 procent. BNP-tillväxten har stimulerats av befolkningstillväxten, som i huvudsak berott på invandringen. Sysselsättningsgraden är 67,8 procent, vilket är den högsta på 25 år och en av de högsta i hela EU. Detta har dock sin grund i statliga stimulanser, som gjort att svensk ekonomi beskrivits som en "räntedopad ekonomi på steroider" av Industriarbetsgivarnas chefsekonom Mats Kinnwall.

För att få igång ekonomin har det förts en mycket expansiv penningpolitik. Sedan februari 2015 har räntan varit negativ, och sedan februari 2016 har den varit på rekordlåga -0,5 procent. När reporäntan höjdes till -0,25 procent i december 2018 var det första gången man höjde räntan på sju år. Man har också genomfört kvantitativa lättnader genom att köpa statsobligationer. Riksbanken äger nu 45 procent av de svenska statsobligationerna, eller 320 miljarder kronor. I slutet av 2014 var ägandet av statsobligationer nästan obefintligt.

På detta sätt försöker man artificiellt hålla igång ekonomin genom att uppmuntra bankernas utlåning. Detta håller även nere kronkursen, vilket gör den svenska exportindustrins varor billigare i utlandet och ökar exportföretagens vinster. Detta är en indirekt lönesänkning genom att importvaror blir dyrare för svenska arbetare.

Denna politik löser inga av de bakomliggande problemen med överproduktion, utan handlar tvärtom bara om att öka den svenska exportindustrins konkurrenskraft. Den kan beskrivas som milt protektionistisk. Den svenska arbetslösheten har minskat på bekostnad av att den ökat i andra länder, vars industri har tappat marknadsandelar till den svenska.

Mycket tyder redan på att högkonjunkturen snart är över. Det tredje kvartalet 2018 var det första på fem år där tillväxten var negativ. Detta speglades i utvecklingen på börsen där det skedde ett rekordstort fall i oktober, som utraderade hela årets uppgång, till följd av oron för en ny nedgång på världsskala. Nordea förutspår att tillväxten mer än halveras 2019, till endast en procent, huvudsakligen beroende på det minskade byggandet.

Bostadsbubblan: ett mörkt moln över ekonomin

Bara i de tre storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö står över 1 miljon människor i bostadskö. Tillsammans med de rekordlåga räntorna, ränteavdraget och den avskaffade fastighetsskatten har denna bostadsbrist drivit upp priserna. Justerat för inflationen har priserna för bostadshus mer än fördubblats bara sedan 2005, medan bostadsrättspriserna nästan tredubblats. Sedan 2010 har Sverige enligt IMF haft tredje högst ökningstakt på bostadspriser i förhållande till disponibel inkomst (inkomst efter skatt) i världen.

För att ha råd med sitt boende har svenska arbetare tvingats ta allt större lån. Skuldernas andel av hushållens disponibla inkomst har ökat massivt sedan 90-talet.Bild: Revolution

Men detta är bara ett genomsnitt. Många har skulder som är upp till 600 procent eller till och med 700 procent av den disponibla inkomsten. I likhet med resten av världen, har svenskarnas skuldsättning aldrig tidigare varit så hög.

Särskilt hårt drabbar det unga. Enligt en rapport från Swedbank har skuldsättningen bland unga nya bolånetagare fördubblats från 2011 till 2017.

En viktig orsak till att Riksbanken har dragit sig för att höja styrräntan, är att det omedelbart skulle riskera att få stora kedjeeffekter för resten av ekonomin. Den låga räntan har gjort att hushållen har kunnat låna mer, utan att det påverkat deras privatekonomi i någon större utsträckning. Trots de rekordhöga skulderna, har ränteutgifterna som andel av disponibel inkomst sjunkit till den lägsta nivån på årtionden, på runt 2,5 procent. Men fler än någonsin, 70 procent, har lån till rörlig ränta, vilket innebär att de skulle påverkas direkt av en räntehöjning. Riksbanken beräknar att det skulle räcka att man återställer styrräntan till normala nivåer (mellan 2,5-4 procent), för att de genomsnittliga ränteutgifterna skulle öka till mellan 6–8 procent av hushållens disponibla inkomst. En räntehöjning skulle snabbt minska konsumtionen.

Den massiva utlåningen har skapat rekordvinster för de svenska storbankerna. 2018 gjorde Nordea, Handelsbanken, SEB och Swedbank tillsammans 112 miljarder i vinst. Problemet är att lån någon gång måste betalas tillbaka. Annars kommer bankernas storvinster snabbt att vändas till svarta hål i deras balansräkningar.

Riksbankens indikator för finansiell sårbarhet ligger på den högsta nivån någonsin – på nästan dubbelt så hög nivå som före kraschen på bostadsmarknaden i början på nittiotalet. De beskriver hushållens skulder som "den största risken i svensk ekonomi".

För att stoppa den snabba ökningen av skulderna har man infört amorteringskrav, men det har inte lyckats. Åtgärdens enda effekt var att bostadspriserna började falla i slutet på 2017, vilket lett till stor oro och att antalet påbörjade bostadsbyggen föll med 40 procent på ett år.

Detta är i sig inte så allvarligt för borgarklassen, även om det drabbar tillväxten. Det stora problemet riskerar att uppstå vid en ny internationell nedgång, som skulle leda till en högre arbetslöshet, nedskärningar och attacker på människors levnadsvillkor, och inte minst till att folk blir mindre benägna att låna och köpa bostäder. Bostadsprisfallet skulle förvärras samtidigt som människor skulle riskera att ställas utan jobb, med höga skulder på en dyr bostad som tappar i värde.

I sin finansiella stabilitetsrapport från november 2018 visar Riksbanken att dessa problem riskerar att förvärras av att de svenska bankerna har större likviditetsrisker än det europeiska genomsnittet. Deras finansiering är direkt beroende av de internationella finansmarknadernas förtroende för den svenska bostadsmarknaden, och ett för stort prisfall skulle omedelbart leda till att de får problem att klara sin likviditet. En ny större internationell nedgång riskerar alltså att utlösa en svensk bankkris.

De svenska storbankernas tillgångar motsvarar nästan 300 procent av svensk BNP. Om staten skulle gå in och rädda en eller flera av dem skulle det bli oerhört kostsamt. Sveriges låga statsskuld skulle bli ett minne blott, och vi skulle få se en ny och hårdare version av nittiotalets stålbadspolitik – en politik som mer liknar det som genomförts i Spanien eller Italien under de senaste åren, med massiv klasskamp som följd.

Ingen kan svara på om eller när en sådan krasch på bostadsmarknaden skulle kunna ske. Men vi delar Riksbankens uppfattning om att motsättningarna är större än de som orsakade kraschen i början på 90-talet, och att följderna därmed kan bli värre. Den höga skuldsättningen är en stor tyngd på den svenska ekonomin. När krisen bryter ut kan det bli en verklig storm.

Växande utsugning bakom framgångarna

Exportindustrin är ryggraden i den svenska ekonomin, som idag är världens 22:a största. Under efterkrigstiden kunde Sverige exportera brädor, stål, papper, maskiner och lastbilar till ett förstört Europa. Men redan på 1980-talet började det bli tydligt att många av de saker som den svenska exportindustrin tillverkade kunde göras lika billigt eller billigare av konkurrenter i andra länder. I flera årtionden har vi därför sett en avindustrialisering där jobb flyttats utomlands. Under perioden 1990 till 2009 minskade antalet anställda i 20 svenska storföretag i Sverige från drygt 700 000 till ca 450 000. Samtidigt fördubblade samma företag antalet anställda utomlands.

Ett av svaren på denna allt skarpare konkurrens har varit en offensiv mot arbetarklassens villkor. Från 1980 till 2005 ökade produktiviteten med 30 procent, samtidigt som lönerna ökade mycket långsammare. Detta gjorde att lönernas andel av BNP minskade från 55 procent till 45 procent.

Man har även tvingat anställda att arbeta hårdare (fler timmar för både män och kvinnor). År 1981 arbetade en svensk anställd i genomsnitt 1522 timmar. Detta hade växt till 1609 timmar 2017. Denna ökning på nästan 100 timmar bidrar till känslan av att saker blir sämre och att livet blir hårdare. Med marxistisk terminologi har utsugningen av arbetarklassen ökat – genom att både det relativa mervärdet (produktivitet per timme) och det absoluta mervärdet (antal arbetstimmar) har stigit.

Stressen växer på arbetsplatserna. Enligt Arbetsmiljöverkets undersökning från 2018 hade, av 5 miljoner sysselsatta, "28 procent haft besvär till följd av arbetet under den senaste 12-månadersperioden". En majoritet uppgav att orsaken var "hög arbetsbelastning".

Antalet dödsolyckor har börjat öka igen, och förra året dog 58 arbetare på jobbet. Till följd av att det blir allt svårare att få hjälp när man blir sjuk, har även sjuktalen börjat minska något efter att ha stigit de senaste åren.

Det är denna offensiv från kapitalet och den växande utsugningen som har gett den svenska ekonomin sin styrka under den senaste perioden. Detta har gjort Sveriges härskande klass mycket rika, och koncentrerat rikedomarna i allt färre händer. Sedan länge har den svenska kapitalismen dominerats av omkring femton familjer som äger 70 procent av det som finns registrerat på Stockholmsbörsen. Värdet av de företag som de kontrollerar uppgår till omkring 4000 miljarder kronor, vilket var lika mycket som Sveriges BNP år 2015.

Medan den relativa lönsamheten inom exportindustrin har sjunkit har den skjutit i höjden i finanssektorn. De svenska bankernas vinster har mer än fördubblats. 1996 var vinsterna omkring 38 miljarder (1 procent av BNP) medan de 2018 hade fyrdubblats till 112 miljarder (2,4 procent av BNP). Banksektorns storlek i förhållande till BNP har ökat från 200 till 400 procent sedan 2002 (300 procent efter Nordeas flytt till Finland).

Kapitalisterna tvekar inför att göra nya investeringar i industrin, inte bara på grund av bristande lönsamhet, utan också eftersom de inser att nästa kris väntar runt hörnet. De kan redan producera mer än vad de kan få sålt – så varför då investera? Under hela den nuvarande högkonjunkturen har investeringskvoten varit lägre än den var krisåret 2008. Produktiviteten ligger på samma nivå som 2011. De profiter som de gör inom industrin återinvesteras alltså inte inom industrin, utan används till spekulation och andra rent parasitära verksamheter. Börsen låg fram till oktober förra året på nya rekordnivåer.

Svensk imperialism

Sedan 1980-talet har de svenska kapitalisterna sökt en trygg hamn i EU, som i allt väsentligt är en tullunion tillsammans med de andra mindre europeiska imperialistmakterna. Där kunde de splittrade och mindre kapitalistiska makterna i Europa enas för att konkurrera mot USA, och för att i lugn och ro suga ut resten av världen.

Det enorma överskottskapitalet, som inte kan användas produktivt i Sverige, exporteras även utomlands. Som Lenin förklarade är ett av de viktigaste kännetecken på imperialism just kapitalexporten. Under åren 1980–2005 växte Sveriges direktinvesteringar i utlandet 55 gånger om. Omkring 75 procent av svenska kapitalisters tillgångar finns nu utomlands. Tankesmedjan Katalys rapport "Finansialiseringen av Sverige" beskriver detta så här:

"Sveriges fyra stora banker Nordea, Swedbank, SEB och Handelsbanken dominerar nu banksektorn i de baltiska länderna och har betydande verksamheter i hela Norden, Storbritannien och Tyskland. Cirka 40 procent av svenska bankers tillgångar finns utanför Sverige."

Foto: Arto Alanenpää/Wikipedia (CC BY-SA 4.0) Bara i Estland kontrolleras 78 procent av banksektorn av svenska storbanker. Med dominansen över banksektorn följer också dominans inom andra sektorer. Svenska företag står för 24 procent av alla direktinvesteringar i Estland, och Sverige är det land som står för den största andelen av direktinvesteringar i både Lettland och Litauen. På listan över svenska företag verksamma i Baltikum finns Ericsson, ABB, Telia, ICA-gruppen och många andra. I dessa länder är lönerna mycket låga. Den svenska kapitalismen kan göra enorma profiter på en brutal utsugning av den baltiska arbetarklassen.

Det är flera hundra år sedan som Sverige försökte sig på att bygga ett imperium runt Östersjön. Efter att man besegrat Danmark på 1600-talet blev ett allt starkare Ryssland huvudfienden i kampen om Östersjön, och framför allt Baltikum. Efter förlusten av Finland 1809 försökte den svenska borgarklassen till följd av sin egen svaghet, dölja sina imperialistiska intressen bakom fraser om "neutralitet" och "alliansfrihet". Det förment "neutrala" Sverige hade inga problem att ha en omfattande handel och ett tätt samarbete med Nazityskland under andra världskriget i syfte att motarbeta Sovjetunionen. Efter Tysklands nederlag i kriget inordnade sig den svenska staten i stället som en samarbetspartner till USA, allt i den svenska borgarklassens intresse.

Samtidigt har det skett ett skifte under det senaste årtiondet. Under Rysslands invasion av Georgien 2008 krävde utrikesminister Carl Bildt att "någon" (det vill säga USA) skulle "göra något", eftersom de svenska imperialisterna givetvis var fullkomligt oförmögna att göra något själv. Bildts verklighetsfrånvända krigshets speglade den svenska borgarklassens desperation. Invasionen av Georgien skrämde de svenska imperialisterna, som såg sina omfattande intressen i Baltikum hotade av den ryska imperialismen, vilken börjat återhämta sin militära styrka sedan den ekonomiska kollapsen efter Sovjetunionens fall.

Den västvänliga statskuppen i Ukraina 2014 ledde till ett inbördeskrig där konflikten mellan EU, USA och Ryssland fick ett skarpt uttryck. Medan ett nytt parlament installerades i västra Ukraina, stöttat av EU, USA och inhemska fascister, fick den östra delen av Ukraina stöd av Ryssland som samtidigt annekterade Krimhalvön. Därefter har vi sett en upptrappning av kampanjen mot Ryssland.

I dag deltar Sverige sida vid sida med "fredsbevarande" insatser i imperialismens intresse, vare sig de sker under EU- eller Natoflagg. Genom Lissabonfördraget 42.7 är vi numera förbundna att försvara ett EU-land om det angrips militärt, vilket i praktiken är samma sak som en militärallians. Detta visar ett reellt skifte i den svenska imperialismens politiska innehåll, som följer av den härskande klassens behov att skydda sina egna snäva affärsintressen och profiter.

Under lång tid hade detta varit omöjligt att göra öppet, eftersom det fanns ett starkt stöd för den svenska "neutraliteten" och motstånd mot medlemskap i Nato. Under de senaste åren har man med hjälp av obekräftade historier, ofta rena konspirationsteorier, om "ryska ubåtar" som plikttroget kablats ut av alla landets medier, i kombination med en ensidig rapportering om påstådd rysk aggression, lyckats vända opinionen. Många har – för tillfället – accepterat det påstådda "behovet" av en starkare militär.

Därför ökar nu de militära utgifterna, samtidigt som Sverige sedan den 4 september 2014 har ett värdlandsavtal med Nato – vilket öppnat för flera stora militärövningar. Under den Natoledda Aurora 17-övningen 2017 fanns det fartyg i Göteborgs hamn som kan ha varit kärnvapenbestyckade (frågan kommenteras inte av USA:s militär). Högerpartierna kampanjar nu öppet för att vi ska gå med i Nato. Vår härskande klass patetiska krypande inför USA-imperialismen är ett direkt resultat av deras egen oförmåga att bjuda något som helst motstånd gentemot den konkurrerande ryska imperialismen.

Arbetarklassens styrka och situation

Nedskärningar och privatiseringar

Under efterkrigstiden ökade det statliga ägandet och en stor välfärdssektor byggdes upp. Men de senaste decenniernas utförsäljningar, nedskärningar och utbredningen av skattefinansierade privata företag har urholkat både välfärden och det statliga ägandet. Välfärden är en av de mer betydande utgifterna för reproduktionen av arbetskraften, och från profitintressets synvinkel en alltmer betungande och onödig sådan.

De största nedskärningarna inom välfärden skedde under 1990-talet till följd av krisen och det hålet som skapades har aldrig täppts igen. Sedan 1990 har nedskärningarna inneburit att runt 100.000 färre arbetar i välfärdssektorn totalt, enligt mycket konservativa uträkningar som gjordes av Arena Idé förra året.

I kombination med att behoven av vård av olika slag ökat har detta skapat en oerhörd press mot arbetare inom välfärden, samtidigt som fler får vänta på att få vård eller stöd. Sedan 2014 har antalet patienter som väntat över 90 dagar på besök hos specialist eller operation nästan fördubblats, från 61 000 till 111 000 köande. Vid en demonstration mot nedskärningarna på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg under hösten 2018, sade en överläkare att han visste säkert att folk dog till följd av bristen på vårdplatser – när folk tvingades ligga i korridorerna utan tillgång till nödvändig utrustning – och att det ökande antalet lex Maria-anmälningar (om vård som lett till skador) bara var toppen på isberget.

Den ökade pressen på arbetsplatserna visar sig i en växande psykisk ohälsa. Nästan hälften av alla sjukskrivningar på längre än 14 dagar beror på ångest eller utmattning, och andelen har mer än fördubblats på sex år. Inom förskolan har sjukfrånvaron fördubblats sedan 2010 enligt SKL, trots att regeringen infört hårdare regler för sjukfrånvaro. Personalen i sjukvården är hårdast drabbade, och undersköterskorna toppar sjukfrånvarostatistiken.

Enligt Kommunals rapport Personal som stannar vill 27 procent av Kommunals medlemmar inom äldreomsorgen inte vara kvar på arbetet om tre år, där den huvudsakliga orsaken är stress och den psykiska ansträngningen. Även bland de som vill arbeta kvar är det över 70 procent som känner att arbetet är psykiskt ansträngande eller stressigt minst en gång i veckan. Bland de som vill lämna är siffran över 80 procent.

Om man kollar på hela vård och omsorgssektorn visar en annan undersökning från 2018, gjord av Novus på uppdrag av Vårdförbundet och Kommunal, att fler än hälften av de anställda har funderat på att byta arbetsplats det senaste året på grund av arbetssituationen. Samma undersökning visar att bara 33 procent, anser att bemanningen inom vård och omsorg är tillräcklig för att göra ett bra jobb.

Kombinerat med nedskärningarna har välfärden urholkats genom privatiseringar. Under 1990-talet infördes möjligheten för privata företag att bedriva verksamhet inom skolan. Detta utökades sedan under alliansregeringen till hela välfärdssektorn genom lagen om valfrihetssystem (Lov). 2010 blev lagen obligatorisk inom primärvården, samtidigt som privata vinstdrivna vårdcentraler fick rätt att lokalisera offentligt finansierad vård där det är mest lönsamt, den så kallade etableringsfriheten. Detta har lett till att patienter som kostar mindre, med lindrigare symptom, premieras framför de som kostar mer men som ofta har större behov av att snabbare få vård.

Genom en massiv propaganda från den härskande klassen och politikerna (inklusive de socialdemokratiska) lyckades man under en period upprätthålla ett stöd för privatiseringspolitiken bakom täckmanteln om "valfrihet". Men i synnerhet sedan 2008 har medvetandet snabbt hunnit ifatt verkligheten, när folk fått upp ögonen för privatiseringarnas negativa konsekvenser.

Den svenska skolan är en av västvärldens mest avreglerade. År 2000 gick bara omkring 5 procent av eleverna i fristående gymnasieskolor, men 2013 hade det ökat till en fjärdedel. Ingen annanstans i de avancerade kapitalistiska länderna kan kapitalisterna driva skolor och göra ett obegränsat vinstuttag. Detta har lett till en segregerad skola, där de rika går i bra skolor i städernas centrum medan särskilt de fattigaste delarna av arbetarklassen hamnar i allt sämre och mer eftersatta skolor i utkanterna. Skolresultaten har också försämrats drastiskt, och Sverige har gått från att ha en av världens bästa skolor till att bara vara medelmåttiga i jämförelse med andra europeiska länder.

Denna utveckling kan ses inom hela välfärden, där privata företag gör stora vinster på skattepengar. År 2000 omsatte privata bolag 22,5 miljarder av skattepengarna i vård, skola och omsorg – år 2014 hade det ökat till 122 miljarder. Vinsterna får de genom att betala lägre löner till de de som arbetar inom de privata välfärdsbolagen. I Stockholm kan skillnaden i lönen för en lärare i en kommunal skola och en privat vara uppemot 3000 kronor. Familjen Wallenberg är en av de som genom sitt EQT tjänat enorma pengar på att köpa upp billiga verksamheter som säljs ut av det offentliga, bara för att göra stora vinster när de sedan säljer dem vidare.

Företagen gör storvinster på privatiseringarna, medan kvaliteten sjunker. Den privatiserade järnvägen leder till ständiga förseningar. Priserna på el har mer än fördubblats sedan avregleringarna. Apoteken blir mer svårtillgängliga på de platser som är mindre vinstgivande, samtidigt som det blir svårare att få tag i rätt medicin.

Sammantaget sjönk antalet statliga bolag från 140 stycken 1986 till under 60 år 2015. De senaste tio åren har försäljning av offentlig verksamhet i genomsnitt stått för fem procent av BNP.

Konsekvenserna av privatiseringarna har kommit till uttryck i en massiv opinion mot "vinster i välfärden" och privatiseringar, som innebär att folk slutat lyssna på lögnerna om att privat drift alltid är mer effektivt, och den falska "valfrihet" som alltid innebär att arbetarklassen "fritt" får välja något sämre. Detta visar att många arbetare börjat se den så kallade "fria marknadens" begränsningar.

Enligt Sveriges kommuner och landsting kommer det att behövas 43 miljarder ytterligare i välfärden fram till 2022 för att bibehålla nuvarande personaltäthet. Den växande och åldrande befolkningens ökande behov i kombination med de skattesänkningar som gjordes av högerregeringen 2006–2014 har skapat stora hål i landstingens och kommunernas budgetar.

Enligt Tankesmedjan Balans fanns det besparingskrav i 260 av 290 kommunernas budgetar för 2018 och nu planeras ytterligare nedskärningar. I Malmö har de exempelvis tillkännagett över 300 miljoner i nedskärningar inom Socialtjänsten, medan Socialdemokraterna i Luleå tillsammans med Moderaterna föreslagit nedskärningar på 430 miljoner 2019–2021. Liknande exempel går att hitta över hela landet. Högerns höstbudget innebar ytterligare 20 miljarder i skattesänkningar, och fler skattesänkningar är att vänta i och med den nya regeringens uppgörelser med C+L.

Detta förvärras av det politiska skiftet till höger i kommuner och landsting efter höstens val, som kommer att leda till en hårdare högerpolitik över hela landet. Bara 12,8 procent av kommunerna styrs av de rödgröna i jämförelse med 34 procent efter det förra valet. Av landstingen är det bara ett som styrs av de rödgröna, i jämförelse med 12 efter förra valet.Lärarmarschen i Göteborg 19 maj 2019. Foto: Fredrik Albin Svensson/Revolution

Detta är det straff som Socialdemokraterna får betala för de nedskärningar de genomfört. I Norrbotten tappade Socialdemokraterna makten till ett av de många lokala missnöjespartier som gått fram i höstens val, Sjukvårdspartiet, efter att ha styrt landstinget i 84 år. Nedskärningarna har slagit kanske som allra hårdast mot glesbygden i Norrland där man på vissa håll får resa tiotals mil för att kunna ta sig till närmaste sjukhus. Det förklarar ilskan mot Socialdemokraterna, och intensiteten i kampen för att behålla Sollefteå BB. Detta exempel kommer att upprepas på fler håll i landet. Nedskärningarna inom välfärden kommer att bli en av de stora stridsfrågorna under de kommande åren.

Klassens förändrade sammansättning och objektiva styrka

Grovt räknat utgör arbetarklassen omkring 80 procent av befolkningen i Sverige. Den egentliga borgarklassen är mindre än 5 procent, medan småborgerligheten är omkring 15 procent. Detta ger arbetarklassen en oerhörd potentiell styrka. Men denna styrka måste organiseras och riktas i rätt riktning genom en kämpande arbetarrörelse med ett socialistiskt program.

Som Marx förklarar i Kommunistiska manifestet kan kapitalismen inte existera utan att ständigt revolutionera produktivkrafterna. När ny teknik introduceras påverkar det inte bara arbetarklassens situation, utan också dess sammansättning.

År 2001 arbetade 740.000 svenskar i industrin, men år 2016 bara 550.000 – en minskning med en fjärdedel på 15 år. Eftersom det ofta är lönsammare för kapitalister att flytta produktionen till länder där lönerna är lägre minskar andelen av arbetarklassen som är sysselsatt i den svenska industrin. Vi har sett många företagsnedläggningar de senaste åren, där syftet har varit att flytta produktionen till låglöneländer. Avindustrialiseringen av Sverige pågår således samtidigt med tillväxten av den internationella industriarbetarklassen.

Men bilden är inte entydig. De 550 000 arbetare som är kvar inom industrin producerar 12 procent mer än 740 000 gjorde år 2000. Många jobb som tidigare räknats som industrijobb har outsourcats och räknas nu som tjänster, som säljs av företag där industrin är den enda köparen. Detta räknas nu till tjänstesektorn, som ökat kraftigt i storlek. Medan bara 13,3 procent av arbetskraften fanns inom den privata tjänstesektorn 1980 är samma siffra för år 2016 omkring 29,7 procent.

Den fackliga ledningen har mött den här utvecklingen med beklaganden och klagosånger, men har inte organiserat kamp för att stoppa den. Detta har vi sett exempelvis i deras passiva svar när till exempel vid nedläggningen av Cloetta i Gävle, Findus i Bjuv eller kexfabriken i Kungälv.

Företagsnedläggningar visar på ett åskådligt sätt det kapitalistiska systemets återvändsgränd, och öppnar frågan om i vems intresse och varför produktionen bedrivs: för fåtalets profiter eller majoritetens behov? På kapitalistisk grundval går profiten före allt annat. Marxister måste använda dessa exempel för att visa kapitalismens ohållbarhet och föra fram kravet på att förstatliga dessa verksamheter under arbetarkontroll.

Grupper som lärare och sjuksköterskor, beskrivs fortfarande ibland som "medelklassyrken", trots att deras villkor kraftigt försämrats de senaste årtiondena. Det betyder inte att det inte finns rester i dessa gruppers medvetande från en tidigare period när de kunde erhålla en hög lön, bra arbetsvillkor och en respekt som följde av deras högre sociala status. Men dessa idéer kommer alltmer i konflikt med verkligheten. Dessa grupper både kan och kommer att tillhöra de mer stridbara under de kommande åren.

För marxister är det arbetarklassens position inom produktionen som är bestämmande. Uträkningar av och bestämningar av arbetarklassens storlek kan belysa viktiga aspekter av samhällets utveckling. Men viktigare än att bestämma artificiella uppdelningar mellan vem som är "arbetarklass", "borgarklass" och "medelklass" utifrån fixa och färdiga kategorier – vilket är främmande för marxismens metod – är att göra en konkret analys av den situation som olika skikt och delar av arbetarklassen lever under. Syftet med en sådan analys är inte att hitta en en gång för falla giltig och perfekt definition – eftersom sådana definitioner till skillnad från livet självt blir stela abstraktioner, kliniskt rena från all utveckling. Uppgiften är att hitta möjligheter till förändring genom att identifiera hur klassmedvetandet kan och kommer att utvecklas.

Inom naturen såväl som i samhället hittar vi hela tiden övergångsformer – och i samhället ser vi grupper som tidigare tydligt tillhört medelklassen men som nu proletariserats. Så är det exempelvis med grupper som piloter, som varit ute i flera strejker de senaste åren på både SAS och Ryanair. Ett annat exempel är programmerare, vars villkor försämrats gradvis under de senaste 30 åren.

Anställningsskyddet för tillfälligt anställda i Sverige var ett av de bästa i hela OECD 1990, men har de senaste åren försämrats snabbare här än i något annat OECD-land. Bara 10 procent av de anställda hade en tillfällig anställning 1990, en siffra som i dag växt till 15–17 procent. Riksdagen har infört fler otrygga anställningsformer, inklusive "allmän visstid", och legaliserade bemanningsföretag redan på nittiotalet. Syftet har varit att göra det lättare att avskeda folk, för att skapa en känsla av att man är utbytbar och därmed försvåra kampen för bättre villkor.

Under de senaste årtiondena har vi samtidigt sett framväxten av ett serviceproletariat som arbetar som restaurangpersonal, butiksbiträden och som telefonförsäljare. Dessa yrkesgrupper har ofta mycket otrygga anställningar. Bland dessa unga arbetare är det många som helt saknar någon koppling till facket. Om man arbetar på McDonalds, H&M, ett call center eller Burger King har man kanske aldrig träffat någon facklig representant. Det är en sak att ha ett medlemskap på papperet, och en annan att ha en aktiv och kämpande fackklubb som i praktiken kan visa hur saker ska gå till. En liknande situation finns även bland de äldre arbetarna, där till och med stora arbetsplatser ofta bara har en enda mycket liten och osynlig fackklubb.

Många reformister har noterat att delar av arbetarklassen blivit väsentligt svårare att organisera i fackföreningar med traditionella och passiva metoder. Det har blivit populärt inom akademiska kretsar att svänga sig med uttrycket "prekariat" (till skillnad från proletariat), för att beskriva de delar av arbetarklassen som befinner sig utanför den förmodat "normala" situationen med trygga anställningsformer. Det blir allt vanligare att höra påståenden om att arbetarklassens betydelse har minskat, vare sig det sägs bero på tillväxten av tjänstesektorn eller de otrygga anställningarna. Detta menar de, har ställt upp nya objektiva och nästan oöverstigliga hinder för både den fackliga och den socialistiska kampen.

Enligt Marx kännetecknas inte arbetarklassen av dess trygga anställningar och relativa välmående. Tvärtom förklarar marxismen hur arbetarklassen, så länge den är oorganiserad, bara är råmaterial för exploatering. Detta är ju, trots allt, anledningen till att arbetarklassen en gång i tiden bildade fackföreningar. Det så kallade fackliga löftet handlade just om att få arbetarna att sluta konkurrera med varandra om anställning genom låga löner, och i stället hålla samman för att kollektivt förbättra sina villkor. Uppfinningen av nya etiketter som "prekariat" tillför därför mycket litet, utan speglar bara en djup pessimism vad gäller arbetarklassens förmåga att kämpa.

I verkligheten döljer begrepp som "prekariat" och klagosånger om svårigheten att organisera arbetare bara den negativa och passiviserande roll som den fackliga byråkratin spelar. De fackliga byråkraterna har inte bara hållit tillbaka kampen, utan misslyckats fullständigt med att organisera de mest utsugna delarna av arbetarklassen. För att kunna organisera dessa grupper krävs det en stridbar taktik.

På vad beror rörelsens svaghet?

Det är ett grundläggande faktum att den svenska klasskampen för närvarande befinner sig i en ebb. Sverige har på ett unikt sätt lyckats hålla sig utanför den våg av kamp som svept över USA, Sydeuropa, Storbritannien och Frankrike och som även påverkat våra närmaste grannländer Finland (2015), Norge (2015) och Danmark (2018).

Efter Fredrik Reinfeldts seger i valet 2006 genomfördes stora försämringar för arbetarklassen. Det är sant att takten på försämringarna minskade efter krisen 2008, eftersom utrymmet minskade både politiskt och ekonomiskt för att gå hårdare fram. Det var bara de fackliga apparaternas stora tyngd som gjorde att man kunde undvika att den ledde till någon större kampvåg. Under mer eller mindre inlindade hot om företagsnedläggningar lyckades IF Metall sälja in ett "krisavtal" till sina medlemmar, som innebar att sänkta löner kvittades mot sänkt arbetstid. Utan ledning från fackföreningarna var arbetarklassen försvarslös inför försämringarna.

Den fackliga byråkratin är en oerhörd tyngd på arbetarnas rygg, som gör allt för att hålla tillbaka kampen. I ett av sina sista arbeten, "Fackföreningarna i det imperialistiska förfallets epok", förklarade Trotskij hur fackföreningarna tenderar att smälta samman med staten, och i få länder har detta gått så långt som i Sverige. Den fackliga rörelsen leds av ett litet skikt funktionärer, där i synnerhet toppskiktet har kunnat tillgodogöra sig enorma privilegier. De lever mycket bekväma liv, har höga löner och prestigefyllda positioner som inte är beroende av utgången i avtalsrörelserna. Tvärtom bygger deras positioner på att kapitalismen finns kvar, och de har därför installerat sig som systemets främsta försvarare.

De har skapat sig enorma illusioner i möjligheten till överenskommelser med den härskande klassen, vilket i deras ögon säkrar deras privilegier och befriar dem från nödvändigheten att kämpa. I stället för att organisera någon seriös kamp mot försämringarna erbjuder de sina varmaste beklaganden.

Under en hel historisk period fanns det en objektiv grund för klassamarbetet i Sverige. Efterkrigstidens uppsving gav de svenska kapitalisterna enorma profiter och den reformistiska delen av arbetarrörelsen kunde leverera en ökad levnadsstandard genom dialog och förhandlingar med den härskande klassen, under förutsättning att den egentliga makten över ekonomin låg kvar i deras händer. Detta byggde upp djupa illusioner i kapitalismen, och stora lager av arbetarklassen leddes in bakom den falska förhoppningen om en gradvis övergång till socialismen genom reformer.

I dag är kapitalisterna tvärtom hårt pressade av den internationella konkurrensen och kapitalismens kris. Därför finns det inget utrymme för förbättringar. Tvärtom får vi föra en hård kamp bara för att försvara de tidigare erövrade landvinningarna – rätt till bostad, välfärd, trygga arbeten, löner som går att leva på, och så vidare. Kapitalisterna kan inte fortsätta göra de profiter som de vill ha och behöver, samtidigt som de ska "bekosta" (med pengar de stulit från arbetarklassen) en lika hög levnadsstandard för arbetarklassen som tidigare.

Den objektiva grunden för klassamarbetet är således utraderad. Detta har lett till en kris för reformismen, vars objektiva grund just var möjligheten till förbättringar inom systemets ramar. På det fackliga området ser vi detta i en urholkning av arbetsvillkoren, ökad arbetstakt, fler otrygga anställningar och fackliga ledare som skriver under ruttna avtal.

Arbetarnas enda effektiva påtryckningsmedel mot kapitalisterna är strejken – den kollektiva arbetsnedläggelsen i syfte att orsaka maximal ekonomisk skada mot företaget. Men i stället för att vara en integrerad del av kampen för förbättringar i avtalsrörelserna ses en strejk numera som resultatet av misslyckade förhandlingar. Sverige har nästan minst strejker i hela Europa, där bara Österrike och Schweiz strejkar mindre. Medlingsinstitutet noterade i sin årsrapport 2017 som ett "anmärkningsvärt år" utan en enda strejkdag trots att det pågick en större avtalsrörelse. De fackliga ledarna föredrar att skriva under ett avtal och sedan presentera det för arbetarna som "det bästa möjliga". I stället för att organisera kamp – kvittas försämringar mot små förbättringar.

Förslaget om försämrad strejkrätt är den största förändringen sedan kollektivavtalslagens införande 1928 – en lag som förbjöd strejker under gällande kollektivavtal. Sympatistrejk, politisk strejk och indrivningsblockader och vissa internationella sympatiåtgärder är fortsatt tillåtna. I alla andra fall innebär det nya förslaget att man bara får strejka i syfte att uppnå ett kollektivavtal, i kombination med flera andra inskränkningar. Detta kommer i sista hand att tolkas av Arbetsdomstolen, som är en klassdomstol där arbetsgivarsidan oftast vinner. Att detta accepterats av både Socialdemokratin och LO visar hur långt de är villiga att gå för att blidka högern och borgarklassen.

Antifacklig lagstiftning är ingen nyhet i den internationella eller svenska arbetarklassens historia. Sedan Saltsjöbadsavtalet har man förbjudit strejker i frågor om arbetets organisering: anställning, uppsägning, arbetstakt, och så vidare. När missnöjet är tillräckligt stort bland arbetarna, och kampen känns oundviklig, tvingas arbetarna bryta mot lagen för att kunna kämpa för sina rättigheter. I USA och Kanada genomför man ofta "back to work"-lagar som försöker tvinga tillbaka arbetarna till jobbet med hot om dryga viten. Detta gör det tydligt för arbetarna vems intressen den borgerliga staten egentligen försvarar.

Om den fackliga och politiska ledningen för arbetarklassen hade en procent av den beslutsamhet som vi ser hos den härskande klassens strateger så skulle vi kunna se en helt fredlig socialistisk omvandling av samhället. Den härskande klassen har ändå – om än empiriskt och valhänt – något slags perspektiv. Den fackliga byråkratin och vänsterreformisterna har inget som helst perspektiv, utan rör sig bara när de tvingas till det av händelserna. Det sista de vill är att leda någon kamp.

Under en hel historisk period har den svenska arbetarklassen byggt upp mäktiga organisationer som försvar mot den ohämmade kapitalistiska utsugningen. Dessa organisationer är i stort intakta, och bara LO-förbunden har minst 25 miljarder i sina strejkkassor. Det är sant att den fackliga rörelsen har försvagats numerärt men andelen arbetare som är med i facket (organisationsgraden) i Sverige är fortfarande mycket hög i jämförelse med andra länder: 61 procent av arbetarna i LO och 73 procent av tjänstearbetarna i TCO. Låt oss, för att sätta detta i perspektiv, komma ihåg att Lenin inte ens tänkte sig att det var möjligt att en tredjedel av arbetskraften skulle vara organiserad i fackföreningar under kapitalismen.

Med svenska mått är det dock historiskt lågt – år 2000 låg organisationsgraden på 85 procent. Det största tappet kom när högern höjde avgiften för att vara med i a-kassan efter valet 2006. Den högre kostnaden gör det allt svårare för arbetare att motivera ett medlemskap i en fackförening som gör mycket lite för sina medlemmar. Erbjudanden om billiga försäkringar är ingen ersättning för fackföreningarnas oförmåga att ta strid mot de allt hårdare arbetsförhållandena.

Orsaken till bristen på storskalig kamp beror inte på bristande missnöje hos arbetarklassen utan på den enorma tyngd som den fackliga byråkratin utgör, som fungerar som en mäktig broms på all klasskamp. Det innebär inte att de kommer att kunna hålla tillbaka klasskampen för evigt. Vi har redan sett enskilda utbrott av kamp: barnmorskornas kamp för högre löner, ockupationen och striden kring Sollefteå BB, Hamnarbetarförbundets kamp, sopstrejken i Stockholm och för några år sedan Öresundstågsstrejken. Fler sådana initiativ underifrån kommer tas vid sidan av facken, eller som en följd av en press underifrån som tvingar ledningen att agera.

Samtidigt har högkonjunkturen haft en dämpande effekt på klasskampen. Även om pressen är stor, har arbetslösheten varit låg bland yrkesskickliga arbetare och lönerna har fortsatt öka. En del av arbetarklassen har utan tvekan illusioner om att högkonjunkturen kommer att leda till en återgång till den situation som rådde innan 2008, där allting kanske inte var perfekt men ändå acceptabelt. Samtidigt har vi haft en Socialdemokratisk regering som inte genomfört några stora attacker på arbetarklassen.

Det finns många verkligt stridbara fackliga förkämpar runtom i landet, men deras aktiviteter sker främst på lokal nivå, och motarbetas eller får i bästa fall enbart en klapp på axeln från förbunds- och avdelningsnivån. I många fall bekämpas de öppet från LO-ledningens sida.

I Hamnarbetarnas kamp för kollektivavtal – ett förbund utanför LO – har LO-ledningen helt ställt sig på de aggressiva arbetsgivarnas sida. Samtidigt har flera lokala fackklubbar i LO-anslutna fackförbund uttalat sitt stöd för Hamnarbetarna och donerat tusenlappar till deras strejkkassa.Foto: Sahak Margossian

Hamnarbetarnas kamp har mötts av en hysterisk kampanj med lögner och propaganda om deras påstått "höga löner", medan piloter och Stockholms soparbetare påstås "lyxstrejka". BB-ockupationen i Sollefteå försökte svartmålas i ett avsnitt av Uppdrag granskning där man på ett lögnaktigt sätt försökte koppla samman befolkningens rättmätiga ilska riktad mot politiker med högerextremisternas näthat. Detta kan naturligtvis ha en begränsad effekt initialt, men det är ett vapen som snabbt kan uttömmas. På 1970-talet i Storbritannien noterade marxisterna hur arbetarklassen slutat lyssna på mediernas lögner – eftersom de hört så många lögner om sig själva. Detta är ingen dålig skola för arbetarklassen.

När kampen kommer igång kan den ske helt eller delvis utanför de etablerade fackföreningarna och bland tidigare oorganiserade arbetare. I USA har vi sett tiotusentals unga arbetare på McDonalds gå ut i strejk. I oktober skedde en liknande kamp bland unga restaurangarbetare i Storbritannien. Liknande händelser kan och kommer att inträffa i Sverige i framtiden. Detta kan även inspirera de organiserade arbetarna.

Till följd av det växande missnöjet och byråkratins oförmåga att ge någon ledning såg vi en våg av vilda (olagliga) strejker från gruvarbetarstrejken 1969 till 1974–75. Detta ledde till en radikalisering inom LO som bland annat tog sig uttryck i förslaget om löntagarfonder. Detta visar hur arbetare kan ta egna initiativ underifrån, när de känner sig hindrade av sina egna ledare.

Snarare än att skriva av arbetarklassen måste vi förklara att den är mer relevant än någonsin tidigare. Arbetarklassens tunga bataljoner inom industrin, gruvorna och transportsektorn har en enorm potentiell makt, som till följd av det minskade antalet anställda nu har koncentrerats i ett fåtal arbetares händer. Vi har kunnat se en försmak på denna enorma styrka i hamnarbetarnas kamp under de senaste åren, där en fullständig arbetsnedläggelse skulle lamslå stora delar av den svenska ekonomin. Dessa delar av arbetarklassen har heller inte lidit några avgörande nederlag på årtionden, utan svagheten har endast bestått i dess egna ledares kompromisser.

Denna situation av relativt lugn på den fackliga fronten kan omöjligt vara för evigt. Borgarklassen kräver reformer – det vill säga attacker – som S och högern villigt genomför och som kommer att bli värre när högkonjunkturen vänds till lågkonjunktur. Under ytan döljer sig en massiv ilska över underbemanning, nedskärningar, otrygga anställningar och politikernas oförmåga att lösa ett enda av arbetarklassens problem, som det till sist kommer att bli omöjligt för den fackliga byråkratin att hålla tillbaka.

Det är en helt avgörande uppgift för marxisterna att sänka djupa rötter inom de fackliga organisationerna. Den viktigaste uppgiften är inte att anknyta till det lager som i dag är aktiva i fackföreningarna, vars psykologi alltför ofta är pessimistisk och återspeglar erfarenheten av en tidigare historisk period. Vi måste knyta band med de bästa bland de arbetare som befinner sig under detta lager, med både industriarbetare och med de fattigaste och mest utsugna delarna av klassen. I synnerhet måste vi anknyta till den unga arbetarklassen, som kommer att stå i första ledet i byggandet av en radikal facklig rörelse.

Ungdomar

Unga lever en alltmer otrygg tillvaro. Även om ungdomsarbetslösheten sjunkit sedan 2014 till att ligga på 16,8 procent 2018, vilket fortfarande är en hög siffra, så är det i allt större utsträckning otrygga anställningar som unga får i form av tim- och behovsanställningar. Över hälften av de unga mellan 15-24 som arbetar inom detaljhandeln har exempelvis en tidsbegränsad anställning.

Andelen tidsbegränsade anställningar har ökat sedan 90-talskrisen, och de blir allt otryggare. Det har blivit alltmer ovanligt att få vikariat medan det blivit allt vanligare med timanställningar och så kallade sms-jobb, där man kan få ett sms en timme innan om man får jobba eller inte. Bara omkring 40 procent av de som har tillfälliga anställningar får ett fast jobb inom två år.

Med en otrygg anställning blir det också svårare att få en hyresrätt, få lån för att köpa bostad och man får heller ingen a-kassa. Det gör att otryggheten på jobbet blir till en allmän otrygghet: med svårigheten att få bostad när man bara har tillfällig anställning och bostadsbristen tvingas unga ofta bo i andrahand eller svart, allt oftare med skyhöga hyror. Högern påstår ibland att unga vill ha det så här, att det passar den nya generationens "flexibla livsstil" och lanserar termer som "gigekonomi". Men 80 procent av unga anser tvärtom att det är viktigt att ha ett fast jobb.

Denna generation unga är den första generation i modern tid med sämre förutsättningar än sina föräldrar. De har växt upp med nedskärningspolitiken efter 90-talskrisen och sett hur skolor, fritidsgårdar och vårdcentraler drabbats av nedskärningar eller lagts ned. De har sett sina föräldrar bli alltmer pressade på sina arbeten. Att 42 procent av de unga inte upplever att de har någon vuxen att prata med är inget som bör förvåna i en tid när lärare har allt mindre tid för sina elever och föräldrar allt mindre tid för sina barn.

En konsekvens av en uppväxt under ständiga försämringar, en sämre och hårdare skola, och en otrygg tillvaro på arbetsmarknaden är en ökande psykisk ohälsa. Mellan 2006 och 2016 ökade den psykiska ohälsan med 70 procent bland 18–24 åringar och med 100 procent bland 10–17 åringar. Den överväldigande känslan är en brist på framtidstro. Enligt en rapport från Mentor Sverige och Ungdomar.se känner sig 48 procent av Sveriges unga oroliga, ångestfyllda, ledsna eller nedstämda vid tanken på framtiden.

Men det är inte bara de egna förutsättningarna som unga oroar sig över. I en alltmer internationellt sammankopplad värld, hänger unga med i vad som händer runtom i världen och oroar sig över växande rasism, klimatkrisen, flyktingkrisen och krigen i Mellanöstern. Även om det hos vissa enbart för tillfället leder till nedstämdhet och passivitet, är det tydligt att allt fler unga också vill kämpa tillbaka.

Det är en lag att unga är mer rörliga och har lättare att gå ut i kamp. De tyngs inte på samma sätt av det förflutnas nederlag och har inte hunnit bygga upp en fast tillvaro med hem, ansvar för barn och ett fast jobb. De har inte lika mycket att förlora som de äldre, som måste se till att kunna försörja sina familjer och som har mindre tid att bry sig om samhället i stort.

Detta har vi också sett under de senaste åren, där unga stått i första ledet i de flesta kamputbrotten – från kampen mot rasism och fascism under 2013–2014, Refugees Welcome 2015, gymnasiestrejken 2017 och Me too-rörelsen. Internationellt har rörelserna kring bland annat Bernie Sanders och Jeremy Corbyn bestått överväldigande av ungdomar.

Unga är mer intresserade av politik än tidigare. I en undersökning från Ungdomsbarometern 2016 uppgav 42 procent i åldrarna 15–24 att de har ett stort intresse för politik. Samtidigt har de inget förtroende för politikerna: 63 procent uppgav i samma undersökning att de hade inget eller litet förtroende för politikerna och 46 procent höll med om påståendet att politikerna inte kan lösa problemen som finns i Sverige. Men utan någon ledning från arbetarrörelsen är många osäkra på hur de ska kämpa.

De marxistiska styrkornas svaghet, arbetarrörelsens högervridning och bristen på klasskamp gör att småborgerliga idéer kan få ett genomslag bland unga i form av anarkism, intersektionalitet, konsumentmakt med mera. Det visar att unga letar efter svar på vad som är fel i samhället och efter sätt att kunna förändra världen. Men dessa idéer leder bara till förvirring och demoralisering eftersom de alla lägger skulden för samhällsproblemen och förtryck på en del av arbetarklassen eller hela arbetarklassen i stället för att förklara att de beror på klassamhället. På så sätt splittrar de arbetarklassen och leder till inomkapitalistiska lösningar – det vill säga inga lösningar alls. När arbetarklassen börjar röra på sig kommer de småborgerliga idéerna att trängas undan av klassbaserade idéer och metoder.

Kapitalismen har ingen framtid att erbjuda ungdomen. Ju mer kapitalismens kris utvecklas och kampen bryter ut, desto mer öppna kommer unga att bli för marxistiska revolutionära idéer.

Den politiska krisen

Det främsta uttrycket för missnöjet är den politiska krisen. Både högern och Socialdemokraterna har genomfört försämringar för arbetarklassen under de senaste decennierna, och nu får de straffet för detta. De har förlorat stöd inom sina traditionella väljarbaser, vilket lett till både Socialdemokraternas kris och den nuvarande splittringen inom högern. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin 2018. Detta ser vi även till höger. De traditionella borgerliga partierna (M, KD, C och L) gjorde sitt sämsta val någonsin i valet 2014, och valet 2018 blev deras näst sämsta. På valnatten försökte alla partier framställa sig själva som vinnare, men sanningen är att de enda vinnarna var Sverigedemokraterna.Foto: Flickr (CC BY 2.0)

Att Sverige skulle stå inför en politiskt turbulent situation stod klart redan under förra mandatperioden, då Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildade regering med stöd av Vänsterpartiet men utan egen majoritet. Regeringen var nära att falla ett flertal gånger och räddades bara av decemberöverenskommelsen och sedan av splittringen inom alliansen.

Regeringskrisen som följde på höstens val var den mest utdragna i Sveriges moderna historia. Aldrig har Sverige gått så länge utan en regering. Detta är inget som bör förvåna oss. Även om Sverige inte drabbats lika hårt av krisen som påbörjades 2008 som länder i Sydeuropa, har de senaste decennierna inneburit stora försämringar och lett till ett allt större politikerförakt.

Andelen som tycker att regeringen sköter sitt jobb sjönk drastiskt mellan 2010 och 2016, från 59 procent till 27 procent. Ett liknande tapp såg vi i hur många som ansåg att partierna sköter sitt jobb, från 26 procent 2010 till 16 procent 2016. Efter höstens regeringskris har förtroendet urholkats än mer. I Novus undersökning i januari uppgav 70 procent att deras förtroende för politiker har minskat eller minskat kraftigt under regeringskrisen.

Detta är ett problem för borgarklassen. I upptakten till en ny internationell kris för kapitalismen har de redan problem med att bilda en stark regering som kan genomföra deras försämringar för arbetarklassen. Och deras kanske största problem är krisen för Socialdemokratin, som varit en pelare för den svenska kapitalismens stabilitet under hela efterkrigstiden.

Socialdemokraternas urartning

Precis som deras systerpartier i andra länder har Socialdemokraterna genomgått en oöverträffad borgerlig urartning, som inneburit att de släppt alla pretentioner om att kämpa för socialism. Detta är numera bara tomma ord som får stå kvar i deras partiprogram som en eftergift till partivänstern (det vill säga majoriteten av deras medlemmar och väljare), men som alla vet egentligen inte betyder särskilt mycket i praktiken. De som leder partiet i dag har helt omfamnat den så kallade "fria marknaden" och kapitalismen.

Det vi ser framför oss är ett nytt, rått och brutalt klassamhälle, som hade varit helt otänkbart för 1970-talets socialdemokrater. Ännu mindre hade de kunnat föreställa sig att det skulle vara socialdemokrater som administrerade stora delar av de försämringar som genomförts.

Den gamla folkrörelsen är i stort sett helt nedmonterad. Folk träffar numera bara en socialdemokrat vart fjärde år när någon från facket kommer till arbetsplatsen för att värva röster. Socialdemokraterna hade en gång över en miljon medlemmar, men hade 2018 bara knappt 90.000. Därutöver kontrollerade partiet en omfattande folkrörelse – Unga Örnar, Hyresgästföreningen, Kooperativa förbundet och mycket annat – som engagerade hundratusentals. Dessa organisationer är i dag bara en skugga av sina forna jag.

Socialdemokraterna har tappat nästan var tredje väljare mellan 1994, då de fick 45,3 procent, och 2018. Orsaken är framförallt de försämringar de genomförde under perioden 1994–1998, som de aldrig senare tagit tillbaka. Efter 1990-talets stålbadspolitik minskade takten på nedskärningar i början på 2000-talet, men politiken fortsatte i samma riktning. Straffet blev förlusterna i valet 2006 och 2010.

Missnöjet med alliansregeringen ledde till att Socialdemokraterna kunde återta makten 2014, men skillnaderna mellan högerregeringens politik 2010–2014 och S+MP-regeringen 2014–2018 var minimala. Nedskärningarna fortsatte, och de rev i stort sett inte upp några av alliansens försämringar. Den rasistiska vändningen i flyktingpolitiken 2015, och de senare förslagen om inskränkt strejkrätt och höjning av pensionsåldern visade i vilken riktning partiledningen ville gå.

Löfven har fört Socialdemokraterna långt åt höger. Ända sedan valet 2014 har han förberett för att regera ihop med högern, med ständiga uppmaningar till Centerpartiet och Liberalerna att komma överens med dem över blockgränsen. I valrörelsen 2018 gjorde han det tydligt att Socialdemokraterna ville ha en blocköverskridande regering.

Partiledningen försökte också gå till val på högerpolitik, genom det migrationspolitiska program som lades fram i maj 2018 med fokus på hårdare tag mot kriminalitet och fortsatt stängda gränser. Men en hård intern kritik och ett stort fall i opinionen samtidigt som SD stärktes tvingade fram en vändning. Man lade då fram sitt arbetsmarknadspolitiska program i juni, med fokus på att bekämpa otrygga anställningar och vinster inom välfärden. Detta bidrog till att förhindra ännu mer katastrofala siffror i valet.

Det har utvecklats en enorm klyfta mellan partiledningen och de vanliga medlemmarna. Korruptionen inom toppen av arbetarrörelsen är inget nytt, men den har nått helt nya höjder. De ledande skikten lever liv som är helt olika arbetarklassens. Partiet leds av ett litet lager principlösa småborgare, som strävar efter att hålla kvar vid makten också till priset av att förstöra partiet. De använder sin politiska makt för att prostituera sig för kapitalet, som belönar dem med välavlönade tjänster.

En enkel genomgång av några av de socialdemokratiska topparnas karriär sedan de lämnat politiken, visar detta tydligt. Kjell-Olof Feldt, en av arkitekterna bakom 1980-talets avregleringar, har därefter arbetat för privatskolelobbyn och diverse bolagsstyrelser. Hans kollega Odd Engström arbetar åt finansfamiljen Stenbeck. I Göran Perssons före detta regeringar hittar man, förutom Persson själv som tjänar bra pengar som konsult åt okända klienter, bland annat Erik Åsbrink som arbetat åt storbanken Goldman Sachs, Pär Nuder och Stefan Stern som arbetat åt finansfamiljen Wallenberg, Anders Sundström som arbetat åt Swedbank, Tomas Östros som blev VD för Svenska Bankföreningen, Klas Eklund som arbetat åt SEB och så vidare. Detta är kapitalets belöning för ett väl utfört arbete. Förhoppningar om liknande karriärer hägrar utan tvekan även för dagens socialdemokratiska ministrar – som vet vem de ska göra nöjda om de ska få tillgång till denna lukrativa karriärstege.

Den nuvarande regeringsöverenskommelsen – det så kallade januariavtalet som de träffat med C och L – kommer att leda partiet till en ännu värre kris.

Det är tydligt att det ledande skiktet inom Socialdemokratin, kretsen kring Löfven och verkställande utskottet, vill gå ännu längre. De vill fullborda partiets omvandling till ett mittenparti, och överge sin position som ett arbetarparti.

I maj 2018 läcktes det till media att partistyrelsen diskuterade vad partiet skulle göra efter valet om man gjorde ytterligare ett katastrofval, vilket man utgick ifrån att man skulle. Dokumentet som delats ut till partistyrelsen, kallat "S 2025", beskrev det som att det handlade om att "förändras eller dö": "Vi måste förändras! Business as usual duger inte. Annars riskerar vi att somna in som parti."

I en artikel i SvD om S 2025 uppger ledande Socialdemokrater att man snarare än att lära av Corbyn och gå åt vänster borde ha gått åt höger ännu tidigare: "Skulle mer vänsterretorik gjort att LO-medlemmar inte föll av i drivor till Sverigedemokraterna? Källor i regeringskansliet som SvD pratar med tror snarare att man tidigare borde ha gått längre på den inslagna vägen."

Vänstern inom partiet har inte tagit någon allvarlig strid inom partiet mot högervridningen. Delar av partivänstern har bildat S-föreningen Reformisterna på ett reformprogram som verkar syfta till att återskapa 1970-talets välfärdsstat – en omöjlighet under en kapitalistisk kris – i stort baserat på Jeremy Corbyns. Oavsett programmets begränsningar skulle det vara ett stort steg i rätt riktning om det antogs av partiet. Men Reformisternas försiktiga kritik av ledningens politik – och stöd till januariavtalet – tyder på att de inte är beredda att ta en allvarlig strid mot partihögern på kongressen 2021. För att vända utvecklingen skulle det krävas en intern revolution, där man byter ut den nuvarande partiledningen, och antar ett socialistiskt program.

Om partiet däremot fortsätter i den nuvarande riktningen riskerar det att gå samma väg som det grekiska Pasok och helt utraderats som ett arbetarparti. Från att ha varit ett av de starkaste arbetarpartierna i världen, som existerat sedan 1889 och innehaft regeringsmakten mer än något annat parti i Sverige, står de nu inför risken att förstöra sitt eget parti. Det är priset man får betala för att försvara den ruttnande kapitalismen.

Socialdemokraternas högerregering

Den överenskommelse som Socialdemokraterna slutit med Centerpartiet och Liberalerna innehåller sänkta arbetsgivaravgifter, avskaffad värnskatt, en "skattereform", så kallade etableringsjobb för nyanlända och långtidssjukskrivna med lägre lön, marknadshyror för nybyggda lägenheter, breddat RUT-avdrag, fortsatt försämrad asylrätt och försämring av lagen om anställningsskydd. Dessutom införs språkkrav för medborgarskap, betyg från årskurs fyra på de skolor som så önskar och 10.000 fler poliser.

Centerpartiet och Liberalerna har fått igenom nästan hela sitt program, samtidigt som Socialdemokraterna ses som ansvariga. Överenskommelsen innebär en högervridning av politiken inte bara i jämförelse med S+MP regeringen 2014–2018 utan även i jämförelse med Reinfeldts högerregeringar 2006–2014. Detta uttrycktes tydligt av den reaktionära centerpartisten Fredrik Federley som triumferande sade till Sveriges Radio:

"Kanske det största liberala genombrottet på många år i svensk politisk historia. Det är många reformer som Centerpartiet inte lyckades få igenom under tiden med alliansår, inte ens under tiden vi hade egen majoritet, i form av förändring av arbetsmarknadsregler, hyresregleringar och så vidare."

Även Investors vd (som ägs av Sveriges rikaste kapitalistfamilj Wallenberg) uttryckte sitt starka gillande för den nya regeringens program för TT och konstaterade att: "Det viktiga nu är att se till att man genomför de reformer som behövs."

De socialdemokratiska gräsrötterna hoppas att överenskommelsen inte kommer att genomföras. De hoppas på att de överenskomna utredningarna aldrig blir annat än just utredningar, vilket också är vad Löfven försökt antyda mellan raderna. Med största säkerhet kommer Löfven att försöka gå försiktigt tillväga för att undvika att provocera fram motstånd från det egna partiet, väljare eller fackföreningsrörelsen, men han har försatt sig i en mycket svår situation. Centerpartiet och Liberalerna fäller regeringen om inte politiken är tillräckligt högervriden, medan Vänsterpartiet säger sig vara beredda att fälla den om förslaget om marknadshyror eller inskränkningar i arbetsrätten läggs fram av regeringen. Högern kommer att göra allt för att underminera Löfven, samtidigt som fackföreningarna lovar att motsätta sig dess högerpolitik.

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson hotade med att överenskommelsen kommer leda till en "stökigare avtalsrörelse" och att på längre sikt kan vi stå inför en rörelse som i Frankrike:

"- Om man fortsätter att öka klyftorna i Sverige finns det ingenting som säger att inte vi också skulle få fler sociala motsättningar i Sverige på lång sikt, det är bara att titta på vad som har hänt i Frankrike under hösten med väldig folklig vrede, säger Thorwaldsson.

TT: Kan LO komma att sätta in stridsåtgärder?

– Ja, så är det. LO kommer alltid att se till sina medlemmars trygghet, och sina medlemmars löneutveckling först och främst. Vi kommer inte sitta stilla och säga att det är okej att bara de som är rika och med goda inkomster kommer att få det bättre, säger han.

– Jag ska inte på något sätt hota med strejk, det är inte alls mitt syfte, men det kan bli stökigare i avtalsrörelsen med en sådan här skev fördelningspolitik."

Dessa ord från LO-ledningen speglar enbart pressen underifrån. Innan januariöverenskommelsen lovade Thorwaldsson att en attack på arbetsrätten skulle få LO att "lacka ur". Överenskommelsen innebär att LAS ska börja utredas i april 2019 och sedan inskränkas 2021, men LO:s officiella uttalande löd att det skulle gå att förhandla för att hålla politikerna borta från arbetsrätten, och att M, KD och SD hade varit ännu värre för medlemmarna. Men när försämringarna Socialdemokraterna skrivit under på att genomföra börjar kännas av LO-förbundens medlemmar kan pressen underifrån bli så stor att ledningen tvingas gå i kamp mot regeringen.

Även Byggnads har lovat att ta kamp mot regeringen om den attackerar arbetarklassen.

"Byggnads kommer inte att sitta still i båten när politiker lägger sig i parternas ansvar och hotar arbetares rättigheter. Vi kommer att försvara våra medlemmars intressen med all vår kraft."

Det är inte osannolikt att regeringen kommer att falla innan mandatperioden gått ut. De politiska partiernas försvagning bäddar för fler politiska kriser.

Vänsterpartiet: stödparti eller opposition?

Vänsterpartiet hade möjligheten att förhindra överenskommelsen från att träda i kraft genom att rösta emot Stefan Löfven. Men trots Sjöstedts hårda kritik mot överenskommelsen och trots att det är uppenbart att regeringen kommer bedriva en högerpolitik, släppte de fram honom.

Det värsta var inte att Vänsterpartiet släppte fram Löfven – utan anledningen till att de gjorde det: att de återigen har illusioner i att de kan samarbeta med regeringen och få inflytande över dess politik.

Det inflytande Vänsterpartiet hade över den föregående regeringen var minimalt, med ett fåtal mindre reformer som glasögonbidrag till barn och de så kallade vänstermiljarderna till välfärden, som var långt ifrån tillräckliga för att ens täcka upp för de underskott som finns runtom i landets landsting och kommuner. Trots det talade Vänsterpartiet om att "politiken gick i rätt riktning" och om att "Vänsterpartiet gör skillnad". På så sätt gav de regeringen sitt stöd och agerade vänsteralibi åt dem. Det är sannolikt att Vänsterpartiet nu återigen kommer spela samma roll. Riksdagsgruppens agerande under de senaste åren ger en fingervisning om hur de kommer att agera.Foto: Europaportalen.se/Flickr (CC BY 2.0)

När Socialdemokraterna och Miljöpartiet kom till makten 2014 lovade Sjöstedt att Vänsterpartiet skulle gå i opposition. För att stötta en rödgrön budget krävde Vänsterpartiet att de skulle få vara med och förhandla fram den och att den måste innehålla förslag mot vinster i välfärden.

"-Den frågan ska ju vara med där, det är vår viktigaste fråga. Så den ska vi självklart ta upp i en budgetförhandling och vi vill att de första stegen ska tas mot att ta bort vinstintresset där.

Om V inte får gehör för sin politik i vinstfrågan hos S och MP vid en eventuell rödgrön valvinst, kommer partiet att lägga fram ett helt eget förslag." (SVT Nyheter, 2014-08-26)

Men man gick med på en urvattnad överenskommelse: en utredning från januari 2015 till mars 2016, som skulle "överväga" ett antal saker. Detta inkluderade en "syftesparagraf" för alla skolor där företagen var tvungna att säga att "verksamheten är syftet", ett krav på en viss grundbemanning inom verksamheterna och att överskotten från verksamheten "som huvudregel" skulle återinvesteras. Om denna mycket oklara utredning påstod Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson att:

"Nu kommer ingen längre att kunna berika sig på mormors omsorg eller barnens utbildning, sade hon. Vinstjakten som incitament ska bort från välfärdssektorn." (Arbetet, 2014-10-06)

Ett liknande agerande såg vi sedan igen när förslaget om att utreda inskränkt strejkrätt lades fram. Först hotade Vänsterpartiet att fälla regeringen om förslaget lades fram.

"Vi har fällt en socialdemokratisk regering en gång i vårt partis historia. Det var när man lade ett förslag om att begränsa strejkrätten." (Arbetet, 2018-01-15)

Men när ett förslag sedan lades fram, som i grunden var lika illa som det ursprungliga förslaget, lät det plötsligt annorlunda från Sjöstedt. Även om de röstade nej till förslaget var hotet om att fälla regeringen som bortblåst:

"Regeringen har ju fått backa rejält efter kritik från fackföreningsrörelsen, men också från oss. Det som vi befarade skulle kunna bli ett allvarligt ingrepp i löntagarnas rättigheter har förhindrats och det ser vi som en framgång." (Arbetet, 2018-06-08, vår kursiv)

Det finns en risk för att Vänsterpartiets ledning fortsätter försköna regeringens politik och döljer vad högerförslagen verkligen innebär, för att det ska verka som om deras kritik mot regeringen ger resultat. Oavsett vad Sjöstedt säger, är det inte så en vänsteropposition agerar. Detta påminner om vad Trotskij sade om det franska socialistpartiet 1919:

"Hela kontentan av deras aktivitet medför att det ligger i deras intresse att inför proletariatet överdriva alla borgarklassens eftergifter, för dessa är när allt kommer omkring frukterna av deras klassdiplomati."

Potentialen för Vänsterpartiet är enorm: Socialdemokraterna kommer att genomföra hårda attacker mot arbetarklassen och Vänsterpartiet skulle kunna växa massivt på Socialdemokraternas bekostnad när missnöjet riktas mot regeringen. Men det gäller bara om de skoningslöst avslöjar regeringens politik och strävar efter att ta ledningen för kampen mot den. Det kräver ett skifte från den nuvarande taktiken om att få "inflytande" över politiken till vilket pris som helst.

Sjöstedts hot om en misstroendeförklaring verkar inte tas på allvar av någon. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson kommenterade det med att "det är inget som håller mig vaken om nätterna". Även om det inte kan uteslutas, finns det väldigt lite som talar för att Vänsterpartiet skulle våga göra verklighet av sitt hot. Med samma argumentation som de hade för att stötta regeringen i dag, att en M+KD-regering med stöd av SD skulle vara värre, kan de alltid undvika att göra en misstroendeförklaring i morgon.

Vänsterpartiets samarbete med Socialdemokraterna i riksdag, kommuner och landsting har varit en starkt bidragande faktor till högervridningen av partiet. En stor del av medlemmarna har sugits in i det parlamentariska arbetet och vant sig vid att kompromissa bort stora delar av partiets politik i utbyte mot mindre eftergifter. De har lärt sig att den enda möjligheten att få "inflytande över politiken" är att samarbeta med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Efter valet ökade antalet kommuner och landsting som styrs blocköverskridande, och Vänsterpartiet styr med borgerliga partier i flera kommuner. Partiledningen verkar inte se detta som ett problem, vilket visas av Jonas Sjöstedts svar på att Annie Lööf sagt att de vägrade att samarbeta med Vänsterpartiet i riksdagen:

"Vi sitter just nu och gör upp om att styra i kommun efter kommun i Sverige. Vi pratar med varandra överallt. Annie Lööf och jag har turnerat land och rike runt och pratat väl tillsammans och debatterat. Det blir lite löjligt att säga att 'vi inte kan prata med er'."

Detta kan dra Vänsterpartiet längre åt höger. Om Vänsterpartiets ledning insisterar på att följa Socialdemokraterna högerut, kommer de också att följa dem i graven.

Möjligheterna som skulle finnas vid en vänstersväng, antyds å andra sidan av de runt 10 000 medlemmar som gick med i partiet under 2018 och av att delar av partiet var motståndare till att man släppte fram den nuvarande regeringen. Både Rossana Dinamarca och tidigare partiordförande Lars Ohly uttalade sig mot att partiet skulle släppa fram Löfven. Både Ung Vänster och Vänsterpartiet Malmö uttalade sig mot detta.

Men det krävs betydligt mer än bara protester från vänstern inom partiet för att vända utvecklingen. Det behövs en verklig strid mot partiledningens nuvarande högervridning. Även inom Vänsterpartiet måste det till en radikal socialistisk och antikapitalistisk vändning om partiet inte ska bli helt irrelevant i framtidens klasskamp.

Splittring i den härskande klassen

Efter valet bröt det ut en öppen konflikt bland högerpartierna. Trots att de tillsammans med Sverigedemokraterna fått egen majoritet lyckades de inte föra någon av sina egna representanter till statsministerposten. Samtidigt som Stefan Löfven gjorde otaliga försök att förhandla om en blocköverskridande regering, splittrades borgerligheten i två delar, den ena med Centerpartiet och Liberalerna som ville att alliansen skulle göra upp med Socialdemokraterna och den andra med Moderaterna och Kristdemokraterna som ville bilda en alliansregering med stöd av Sverigedemokraterna.

Frågan som delade dem var på ytan hur man skulle hantera Sverigedemokraterna. Denna splittring har varit på gång ända sedan Anna Kinberg Batra öppnade för att samarbeta med Sverigedemokraterna i början av 2017. Kristdemokraterna var med på denna vändning, men inte Centerpartiet och Liberalerna.

Centerpartiet och Liberalerna har tvärtom byggt en stor del av sina valstrategier på att framstå som partier som vägrar samarbeta med SD. De skulle riskera ett hårt straff från sina väljare om de sedan efter valet ändå hade bildat en alliansregering med stöd av SD. Men detta har aldrig varit någonting annat än en taktisk fråga.

Centerpartiet och Liberalerna har haft hög svansföring och pratat om Sverigedemokraterna som rasister, men i den faktiska politiken finns det inga avgörande skillnader. Centerpartiet var det parti som förra året ville skära ned mest på flyktingmottagandet av alla högerpartier, och Liberalerna har länge fört fram olika rasistiska förslag som språkkrav för medborgarskap, slöjförbud med mera.

Men det är inte valtaktik som orsakat splittringen inom borgerligheten. Politiken bestäms av klassförhållanden och klasskamp, där valtaktiska avvägningar spelar en viss roll, men i sista hand är av sekundär karaktär.

Det finns två viktiga problem med SD som gör att högern har svårt att komma överens om hur man ska förhålla sig till dem. Även om Sverigedemokraterna normaliserats de senaste åren, är det fortfarande 46 procent enligt Aftonbladet/Inizio 2017 som inte skulle kunna tänka sig att rösta på dem. De är det mest hatade partiet i svensk politik. En ny regering med stöd från Sverigedemokraterna skulle riskera att mötas av omedelbara protester, och utan tvekan snabbt bli den mest impopulära regeringen någonsin.

Det här ger upphov till frågan i vilken grad borgarklassen kan förlita sig på Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna ses inte som pålitliga i samma grad som de andra borgerliga partierna, vilka borgarklassen haft många årtionden på sig att knyta band med och därmed se till att de strikt genomför en politik i deras intresse. SD har ansträngt sig för att visa borgerligheten att de kan lita på dem, rensat ut partiet från en del av de mest rasistiska elementen och för fram en alltmer renodlad högerpolitik. Borta är den image av ett flyktingfientligt arbetarparti som vill återvända till folkhemmets glansdagar som de försökte föra fram för tio år sedan. Men faktum kvarstår att de fortfarande ses av borgarklassen som ett missnöjesparti, högerpopulister, som inte på samma sätt som de andra traditionella borgerliga partierna värnar den svenska kapitalismens stabilitet. Den nya italienska regeringen är ett exempel på precis de problem som kan uppstå.

Det är bara när det råder stora sociala spänningar i samhället som den härskande klassen öppet avslöjar deras olikheter i strategi och taktik. Just nu förbereder sig den härskande klassen tydligt på en ny vändning nedåt i ekonomin. De mer förutseende inser att detta kommer att innebära stora försämringar för arbetarklassen. Moderaterna sade i höstas att 320 miljarder kan försvinna ur statsbudgeten om ekonomin viker – vilket är mer än kostnaden för hela skolsystemet.

Men i vilken takt ska man försämra för arbetarklassen idag? Vilka frågor ska man prioritera? Det är detta som orsakar splittringen inom borgarklassen. Det uttrycker inte några principiella politiska skillnader, utan att en del av den härskande klassen vill gå hårdare fram medan en annan del är mer tveksamma och hellre prioriterar den politiska stabiliteten.

Moderaterna och Kristdemokraterna representerar den del av den härskande klassen som vill gå hårdare fram. Detta kan de inte göra ihop med Socialdemokraterna, utan de måste basera sig på SD. Att en stor del av borgarklassen ansett det vara dags att släppa in Sverigedemokraterna i värmen visas av den kampanj som förts på "liberala" DN:s och DI:s ledarsida för ett samarbete med SD. Motiveringen är att man måste höja takten på "reformerna", det vill säga genomföra stora angrepp mot arbetarklassen för att pressa upp vinsterna.

Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke uttryckte detta klart och tydligt i Dagens Industri den 4 november i en artikel med rubriken "Reformerna kan inte vänta". Där argumenterade han för att en ny regering måste våga sig på hårdare angrepp än vad de tidigare regeringarna genomfört:

"...under de två senaste mandatperioderna har de stora reformerna lyst med sin frånvaro. Följden har blivit växande problem på flera områden. Varken arbetsmarknad eller bostadsmarknad fungerar tillräckligt bra. Infrastrukturen har en rad brister. Höga skatter straffar ansvarstagande och försvårar investeringar."

Dessa idéer kommer främst från exportindustrin som inte på ett lika omedelbart sätt påverkas när den svenska arbetarklassens situation blir sämre, eftersom de framför allt säljer till världsmarknaden. Deras främsta oro är att världsekonomin snart kommer att vända nedåt, vilket ur borgarklassens synvinkel nödvändiggör hårdare angrepp på arbetarklassen för att den svenska industrin ska kunna stå sig i konkurrensen på världsmarknaden. Jacke förklarar detta i samma artikel i Dagens Industri:

"Utvecklingen i vår omvärld är oroande. Handelshindren blir allt fler. Internationella avtal sägs upp. Storbritannien, länge en av våra främsta partner i EU, lämnar snart gemenskapen. Det säkerhetspolitiska klimatet har försämrats. Dessutom väntas den globala konjunkturen vika nedåt – samtidigt som den globala konkurrensen blir ännu tuffare."

Andra delar av borgarklassen, representerade av Centerpartiet och Liberalerna, är inte lika säkra på att det är lika bråttom med sådana hårda angrepp. De är mer oroade för ett fortsatt politiskt kaos och ett ännu mer undergrävt förtroende för politikerna.

För tillfället har den del som representeras av C och L vunnit. Men en blocköverskridande regering kommer bara leda till att stödet för Sverigedemokraterna ökar och förbereder därmed för en högerregering där SD kanske till och med blir största parti, eller åtminstone får ministerposter.

Sverigedemokraterna och rasismen

Det är snart 30 år sedan som kretsen kring Jimmie Åkesson inledde Sverigedemokraternas långa omvandling från ett mer eller mindre nazistiskt parti för bröliga skinnskallar till ett rasistiskt riksdagsparti på yttersta högerkanten. Denna omvandling är fullbordad. Man gjorde sig av med de sista öppna resterna av detta fascistiska arv när man uteslöt sitt ungdomsförbund Sverigedemokratisk ungdom, som bildade kärnan i den nystartade högerextrema sekten Alternativ för Sverige.Foto: Per Pettersson/Flickr (CC BY 2.0)

De som bär den huvudsakliga skulden för Sverigedemokraternas framväxt är Socialdemokraterna och LO. Socialdemokraterna har genomfört nedskärningar och försämringar under många år medan LO skrivit på avtal efter avtal utan några större förbättringar. Medan den härskande klassen genomfört en offensiv på landets arbetsplatser, har både facken och socialdemokratin förhållit sig passiva.

2017 visade Aftonbladet/Inizio att nästan alla som röstar på SD tycker att Sverige går mot fel håll, mot 62 procent i väljarkåren i stort. En minoritet av SD-väljare tror att deras liv kommer att bli bättre under det kommande året, mot en majoritet av väljarkåren i stort. Bara en tiondel av deras väljare har stort eller mycket stort förtroende för riksdagen.

SVT:s stora vallokalsundersökning visar att 41 procent av LO-medlemmarna röstade på Socialdemokraterna 2018, vilket är en nedgång med hela 10 procentenheter sedan 2014. Som väntat gick Sverigedemokraterna i stället kraftigt framåt. Var fjärde LO-medlem lade sin röst på SD.

I början var det tydligt att SD växte inom arbetarklassens lägsta skikt: lågutbildade, sjukskrivna, förtidspensionärer och arbetslösa. Dessa skikt har fått se drastiskt försämrade livsvillkor, utan att arbetarrörelsen så mycket som lyft ett finger till deras försvar. Detta har gjort att många blivit fullständigt demoraliserade, och börjat vända arbetarrörelsen ryggen.

Det senaste årtiondet har Sverigedemokraterna kunnat göra insteg inom de minst politiskt medvetna delarna av arbetarklassen, som delar av de manliga industriarbetarna. Dessa grupper har stora illusioner i kapitalismen, och klamrar sig fast vid minnet av den relativt trygga position kapitalismen kunde ge dem tidigare.

Om arbetarrörelsen hade förklarat för dem att försämringarna beror på att kapitalismen är i kris och inte längre kan erbjuda reformer, och om de mobiliserat klasskamp mot högerpolitiken, hade situationen sett helt annorlunda ut. De minst medvetna arbetarnas missnöje hade i stället kunnat kanaliseras av vänstern, och deras ilska riktas mot kapitalismen.

När en sådan förklaring inte getts, har vissa delar av arbetarklassen och småborgerligheten inte sett några alternativ till borgarklassens rasistiska propaganda, som skyller alla samhällsproblem på invandring: nedskärningar, otrygga anställningar, kriminalitet och arbetslöshet. Vissa arbetare har accepterat de lögner som sprids i media och från politikerna: att det är utländsk arbetskraft som driver ner lönerna, flyktingmottagandet som orsakar nedskärningarna och "kulturkrockar" som orsakar kriminalitet.

Sanningen är naturligtvis att det är borgarklassen och dess politiska företrädare som genomfört nedskärningarna – som ju inte bara drabbar "svenska arbetare", utan i ännu högre grad invandrare som bor i förorter med allt sämre skolor, sjukvård och bostadssituation. Det utanförskap som upplevs av de som växer upp i förorten och de som växer upp på landsbygden är orsakade av samma sak: att dagens kapitalism inte längre kan erbjuda något annat än försämringar.

Nästan en femtedel av arbetarklassen består i dag av personer födda utomlands. Sverige har störst skillnad i arbetslöshet mellan utrikesfödda och de födda i landet i Europa. Invandrare är de som har de sämst betalda jobben och som har svårast att få jobb. Förorterna hör till de områden som drabbats hårdast av nedskärningar. På en tunnelbanelinje i Stockholm, från det rika Danderyd till Vårby gård i Huddinge, är medellivslängden 87 år i den ena änden och 69 år i den andra – en skillnad på 18 år. I Bergsjöskolan i Bergjön, en förort i nordöstra Göteborg, gick 70 procent ut grundskolan utan behörighet.

Inga av problemen beror på invandring – utan på kapitalismen och ökade klassklyftor. Men om S och LO skulle förklara detta skulle det innebära att de måste ta kamp mot de ökade klassklyftorna – vilket är precis vad de inte vill göra. I stället har de anpassat sig alltmer till Sverigedemokraternas problemformulering i takt med att SD fått ett allt större fäste bland arbetarklassen.

I dag består den härskande klassens huvudsakliga ideologiska dimridåer av ett angrepp mot muslimer, och ett försvar av den "svenska" eller "europeiska" kulturen som påstås vara hotad. Syftet med detta är, precis som alltid är fallet med rasism och nationalism, att avleda uppmärksamheten från de egentliga orsakerna till problemen i samhället – från de rikas utsugning och kapitalismens kris – genom att splittra arbetarklassen längs sekundära skiljelinjer. Om arbetarklassen slåss inbördes är det svårare för den att ena sig, kämpa tillbaka och sätta stopp för utsugningen.

Rasism och nationalism är ett gift inom arbetarklassen. Men man kan inte skylla Sverigedemokraternas tillväxt på att arbetarklassen har "blivit mer rasistisk" – för det leder bara till cirkelresonemanget: rasismen växer bland delar av arbetarklassen – eftersom de blivit mer rasistiska. Problemet är just att ingen ger ett alternativ till arbetarklassen. Tvärtom har alla partier förutom Vänsterpartiet anpassat sig till och i stora delar anammat SD:s politik och problemformulering, samtidigt som de gjort allt för att hålla SD utanför regeringsmakten. Den ruttna flyktingöverenskommelsen 2015, med gränskontroller och försvårad anhöriginvandring, drevs igenom ett år efter decemberöverenskommelsen som hade syftat till att garantera att SD inte skulle få något inflytande.

Detta har gjort ett stort intryck på många av dem som upplevt att det funnits en ovilja att diskutera de problem som finns i samhället. När Sverigedemokraterna lyfter "invandring" eller "integration" som problem har detta bemötts med att de blivit kallade för rasister. När de andra partierna gör det är det däremot bara "realism". Den socialdemokratiska ministern Morgan Johansson tweetade exempelvis under våren 2018: "Tack vare att vi tar emot färre flyktingar kan vi ha gratis kollektivtrafik för ungdomar i Skåne." Den flyktingpolitik som Socialdemokraterna lade fram i maj gick i precis samma riktning som Sverigedemokraternas.

Den ruttna överenskommelse som återigen träffats syftar till att hålla SD utanför. Men precis som i andra länder, som Frankrike, där klasskamp brutit ut och enat arbetarklassen mot den verkliga fienden kommer klasskampen och en kapitalistisk kris att avslöja borgarklassen och ena arbetarklassen mot dess attacker. Det är ett grundläggande faktum att den största invandrarorganisationen i dag är facket. Genom den gemensamma kampen kommer olika delar av arbetarklassen lära sig behovet av enhet i kampen, och försvaret av förtryckta gruppers rättigheter.

När väl Sverigedemokraterna kommer till makten kommer de inte kunna fortsätta låtsas vara ett antietablissemangsparti. De lovar en förändring till det bättre som de inte kan leverera. Rasismen inom arbetarklassen är inte djupt rotad utan kommer att spolas bort av klasskampens svallvågor och av det ökade klassmedvetande som kapitalismens kris kommer att tvinga fram. När de avancerade delarna av arbetarklassen går ut i kamp, kommer de att dra med sig de mindre medvetna.

Fascism?

Inom vänstern hör vi det ofta pratas om att fascismen står för dörren och att en ny upplaga av 1930-talet är under uppsegling. Ett fascistiskt maktövertagande skulle vara en dödlig fara för arbetarrörelsen, då det skulle innebära ett tillintetgörande av arbetarklassens grundläggande organisationer: av Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, fackföreningarna, ABF och alla andra arbetarorganisationer. Är det verkligen detta vi har att vänta oss?

På 1920- och 1930-talet växte det fram fascistiska massrörelser som hittade en bas i den ruinerade småborgerligheten, som pressats till desperation av kapitalismens kris. De riktade inte sitt hat mot kapitalismen, utan mot arbetarklassen, och organiserade våldsamma förband som kunde ge sig på strejkande eller protesterande arbetare, attackera partilokaler eller till och med mörda kommunister och socialdemokrater. Den fascistiska rörelsen var inriktad på att med fysiskt våld undertrycka, hindra och i sista hand krossa arbetarklassens egen rörelse.

I Sverige i dag existerar förvisso fascistiska sekter som Nordiska motståndsrörelsen, men de har inte hittat någon bas inom småborgerligheten. Detta hänger framför allt samman med att småborgerligheten minskat, och att tidigare privilegierade grupper har pressats ned i arbetarklassens led. De har lyckats rekrytera enskilda individer inom trasproletariatet, som är ett skikt av permanent deklasserade personer utan koppling till arbetarklassen, och inom arbetarklassens lägre skikt. Bakom dem står också enskilda individer ur borgerligheten som bidrar som finansiärer, eller ansikte utåt i form av "intellektuella" – demagoger som sprider fascistiska och rasistiska idéer genom bokförlag, poddar, och så vidare.

Det är knappast förvånande att kapitalismens kris har skapat ett utrymme för fascistiska sekter, eller att de kan rekrytera enstaka individer till sina grupper. De kan orsaka mer problem för arbetarrörelsen i mindre städer som Ludvika eller Boden genom att helt enkelt uppmana sina aktivister att flytta dit, och sedan försöka bygga lokala styrkepunkter.

De fascistiska sekterna är därför ett problem som angår hela arbetarrörelsen. I synnerhet borde fackföreningarna mobilisera sina medlemmar i protest mot nazister och fascister när de syns på gatorna. Styrkeförhållandena är sådana att arbetarrörelsen oftast har fler heltidsanställda än det finns nazister på olika orter. Om de bara lyfte lillfingret skulle de snabbt kunna få ett stopp på fascisternas aktiviteter, men ledarna låtsas hellre som att det regnar eller att det inte angår dem.

Genom spontan masskamp har arbetarklassen dock vunnit flera segrar över fascisterna de senaste åren. Dit hör demonstrationerna efter nazistattacken mot den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp 2013, där nästan 16.000 deltog bara i Stockholm och omkring 44.000 i landet som helhet. Därefter hade vi under 2014 en demonstration på 10.000 i Malmö under våren och stora demonstrationer i både Malmö och Stockholm under valrörelsen samma år. Varje gång fascisterna har försökt sig på aktiviteter på 1 maj har de mötts av stora motdemonstrationer. Den största demonstrationen hittills ägde rum i Göteborg i september 2017, då uppemot 20.000 mötte och stoppade en fascistisk demonstration från att tåga genom stadens centrala delar. Resultatet var att NMR, som storsatsade just i Göteborgsregionen, demoraliserades och minskade sin synlighet på stadens gator.

Dessa demonstrationer har fått en betydande storlek, helt utan någon ledning från arbetarrörelsens stora organisationer. Marxisterna har varit de enda som fört fram perspektivet om en enad kamp ledd av arbetarrörelsen för att besegra fascisterna. Detta bygger vidare på Trotskijs kamp på 1930-talet för ett gemensamt självförsvar mot fascisterna från arbetarklassens organisationer.

Det är inte små grupper som kommer att krossa fascismen. Större och mer avgörande slag mot fascisterna både kan och kommer att utdelas av arbetarklassen, vars objektiva styrka när den väl organiseras kommer att göra det enkelt att pressa tillbaka dem.

Eftersom fascisterna känner sin egen svaghet, kan individer ur den rörelsen pressas till vansinnesdåd som serien av bombattentat i Göteborg. Detta kom som ett svar på att medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen reagerade mot att ledningen upplevdes som passiv och inte tog den "väpnade kampen" på tillräckligt stort allvar. Detta hängde samman med NMR:s patetiska försök att ställa upp i valet 2018 – vilket förutsägbart nog slutade i ett fullständigt fiasko. Sådana dåd är snarare ett svaghetstecken än ett styrkebesked, men det är en uppenbar risk så länge arbetarrörelsens ledning förhåller sig passiva.

Den härskande klassen har dragit vissa lärdomar av 1930-talet. Att släppa fram galningarna Hitler eller Mussolini var ett misstag som den tyska och italienska borgarklassen fick betala dyrt för – i form av kapitalismens avskaffande i Östtyskland och en revolutionär rörelse i Italien som bara förhindrades från att gripa makten till följd av stalinisternas svek.

De fascistiska grupperna är i det här sammanhanget närmast ett irritationsmoment för den härskande klassen. Det är mer än tydligt att ingen av dem underhåller några idéer om att låta dem gripa makten vare sig på kort eller medellång sikt. I stället hålls de vid liv och uppmuntras för att i framtiden kunna användas som extra stödtrupper i attacker mot arbetarklassen.

Det finns ingen mening med att beskriva Sverigedemokraterna – ett parti som kommer ur den fascistiska rörelsen – som ett fascistiskt parti i dag. Inga av de kampmetoder vi måste använda för att bekämpa Sverigedemokraterna har att göra med ett fysiskt självförsvar. Sverigedemokraterna ägnar sig inte åt våldsamma gatuaktioner eller attacker mot arbetarrörelsen, utan åt politisk propaganda och agitation på samma sätt som de andra högerpartierna. Utan inriktning på direkt konfrontation med arbetarrörelsen, för de hellre fram en politik som innebär att polisen får ökade befogenheter att använda mot arbetarklassen, vilket ligger helt i linje med övriga borgerliga partier. Vi konfronterar dem bäst på en politisk nivå och genom att bemöta deras reaktionära arbetarfientliga och rasistiska politik med ett socialistiskt alternativ.

Fascistiska grupper kommer att existera så länge som kapitalismen består men de kommer inte kunna få en massbas eftersom deras traditionella bas, småborgerligheten inte är tillräckligt stor och står mycket närmare arbetarklassen i dag än på 1930-talet. Fascisterna kommer bara att kunna användas som ett komplement till statens väpnade trupper mot klasskampen för att försöka skrämma arbetare till att inte gå ut i kamp.

Vi har redan sett hur polisen och domstolarna låter fascisterna komma undan lindrigt, till och med försvarar dem medan de går på vänstern hårt. Vi kan förvänta oss mer av detta i framtiden, liksom mer reaktionär lagstiftning i stil med den i Spanien mot rätten att demonstrera.

Den generation som nu växer upp kommer att få lära sig om statens verkliga karaktär ur sina egna erfarenheter. Den svenska arbetarklassens förtroende för staten kommer att skakas om gång på gång, vilket kommer att skärpa det klassmedvetande som avtrubbades under efterkrigstidens långa uppgång. Detta bereder vägen för en betydligt hårdare och mer radikal klasskamp än den vi sett hittills.

Perspektiv för den svenska revolutionen

Det internationella kapitalistiska systemet är dödligt sjukt. Ur ekonomisk synvinkel befinner vi oss i en förkrissituation, där alla kapitalets seriösa strateger går runt och väntar på att något ska brista – Trumps handelskrig, Brexit, bankkrisen i Italien, den kinesiska ekonomin och så vidare. Den förra krisen har redan fått allvarliga sociala och politiska konsekvenser. Uppsvinget av klasskamp och uppror i flera länder visar att vi redan befinner oss i upptakten till en revolutionär period. Det står krutdurkar i varje hörn.

Många tänker sig att Sverige på något sätt skulle vara annorlunda än andra länder, och det faktum att landet klarat sig bättre genom den senaste krisen förstärker den bilden. Men vi är på väg in i en ny period i den svenska klasskampen.

Försämringarna för arbetarklassen, som syftar till att upprätthålla kapitalisternas profiter och konkurrenskraft på världsmarknaden, har pågått redan under högkonjunkturen. Ur den härskande klassens synvinkel är detta en förberedelse inför en kommande nedgång, som den är mycket väl medveten om väntar runt hörnet.

Arbetarklassens objektiva styrka har aldrig varit större. Det största hindret i dess väg är urartningen i massorganisationerna, som förvränger hela processen. Borgarklassen misslyckades med att besegra arbetarklassens fackföreningar i det frontalangrepp som ledde till storkonflikten 1980, som drog in 800.000 arbetare. I stället har de ökat utsugningen genom att samarbeta med arbetarrörelsens ledning. Fackföreningarna har blivit nästan som en slags statliga myndigheter, som garanterat att det, trots kapitalistisk kris och högerregeringar, inte skett några stora nationella strejker på över 15 år. Situationen är ännu värre med Socialdemokraterna, som använt sin makt för att administrera högerpolitiken både på statlig och kommunal nivå.

Det är mindre demoraliserande att kämpa och förlora, än att aldrig ens försöka kämpa tillbaka. De senaste årens försämringar, där arbetarrörelsens ledare blockerat arbetarklassens möjlighet att kämpa tillbaka, har gjort att det finns en utbredd pessimism i arbetarklassen. Många känner att försämringarna sker, men att "ingen gör något", och blir besvikna på arbetarklassen i stället för på sina egna ledare. Men den här situationen kan inte vara för evigt.

Det är en grundläggande lag att olika delar av arbetarklassen kommer till liknande slutsatser vid olika tidpunkter. Detta följer av att arbetarklassen består av många olika skikt, yrkesgrupper och delar som inte utvecklas likformigt. När ett lager har varit ute i kamp under en period och redan är på väg ut, kan ett annat lager ta sina första steg in i klasskampen. Trotskij förklarade hur de minst medvetna kan ställa sig i första ledet:

"Man måste vara medveten om att det finns olika skikt i proletariatet, olika historiska utvecklingsnivåer och till och med olika tillfälliga intressen. Lager efter lager inom proletariatet dras in i den revolutionära kampen, går igenom dess skola, bränner fingrarna, drar sig tillbaka till eftertruppen. De följs av ett annat lager, i vars kölvatten ytterligare ett annat kommer, och de dras inte in på samma gång utan under olika perioder. De går igenom dagis, första klass, andra klass och andra klasser av revolutionär utveckling. ... I centrala Tyskland, har den del av proletariatet som före kriget var mest underutvecklad ... idag blivit mest revolutionär och mest dynamisk." (Trotskij, "Tal inför Andra internationella kommunistiska kvinnokonferensen", juli 1921)

Den senaste gången som arbetarklassen var indragen i någon större konflikt var kommunalstrejken 2003, som höll på en månad innan ledningen svek och skrev under en usel uppgörelse. Men situationen för arbetarklassen idag är betydligt värre än den var 2003, och missnöjet är mer utbrett. Regeringens nedskärningspolitik kommer att öka detta ytterligare. En enda större strejk skulle under de nuvarande förhållandena kunna inspirera andra delar av arbetarklassen, och visa de mest avancerade arbetarna vägen framåt. Det skulle bli början på en brytning av det pessimistiska dödläget. De fackliga ledarna känner detta, och håller därför tillbaka hårdare i dag än tidigare.

Hamnarbetarförbundet vann rätten att förhandla lokalt och tillsätta skyddsombud genom att de under hot om fullständig strejk fick Sveriges hamnar att teckna kollektivavtal med dem. Kampen mobiliserade en stor solidaritetsrörelse och segern utgör ett viktigt bevis på att kamp lönar sig. Sista ordet är dock inte sagt. Sveriges hamnar har förbjudit sina medlemsföretag att teckna lokala avtal med Hamnarbetarförbundet, och Älvsborgsterminalen i Göteborg försöker splittra fackklubben och kringgå LAS genom att tvinga in hamnarbetarna i bemanningsföretag.

Men medvetandet har redan börjat förändras inom hela lager av arbetarklassen, och isolerade grupper av arbetare har gått ut i kamp. Sopgubbarnas strejk i Stockholm förra sommaren, Hamnarbetarförbundets kamp, pilotstrejken på Ryanair och vårdupproret, är några exempel på strider där arbetarna trotsat den fackliga byråkratins motstånd och/eller tvingat dem till kamp.

Ett annat tecken är Vänsterpartiets imponerande tillväxt i medlemmar, på över 10.000 på ett år. I september 2018 nådde de 28.000. En del av arbetarklassen och ungdomen har börjat söka efter ett politiskt alternativ för att förändra samhället.

Dessa exempel kommer att tillta i takt med att de kommande årens högerpolitik grusar illusionerna om att saker snart blir bättre. Delar av arbetarklassen kan gå ut i strejk, också vilda strejker, när de inte ser några andra alternativ.

En verklig krutdurk kommer att vara borgarklassens försök att genomföra ytterligare nedskärningar i offentlig sektor. BB i Sollefteå är en försmak på det kompakta motstånd de kan komma att möta över hela landet, och visar hur explosiv kampen kan bli. Den kan äga rum helt utanför klassens traditionella massorganisationer.

I alla de nya massformationer på vänsterkanten som uppstått i andra länder de senaste åren, har ungdomar stått i främsta ledet. Även i Sverige har de utgjort merparten i rörelserna kring fascism, rasism, sexism och andra orättvisor. De yngsta är de mest radikala, och visar vilken väg resten av klassen är på väg i. Radikaliseringen speglar det missnöje som finns inom hela befolkningen, och kommer bara att tillta i takt med att detta missnöje ökar.Foto: Dana Orkideh

Frånvaron av ledning och perspektiv, innebär att arbetarnas och ungdomarnas kamp oundvikligen blir splittrad och lider många nederlag. Detta är en hård skola, men det visar behovet av en landsomfattande och ihållande organisering på klassbasis. Det är bland radikala ungdomar och arbetare som är frustrerade över att resten av klassen inte rör sig i samma hastighet, som marxismen kommer att finna sitt största gensvar på kort sikt.

Massorganisationerna

Arbetarklassen behöver massorganisationer för att kunna kämpa tillbaka på ett effektivt sätt. De mest grundläggande organisationerna är fackföreningarna, och eftersom arbetarklassen blockerats på det politiska, parlamentariska planet är det sannolikt att det är där kampen kommer att börja.

Fackföreningarnas ledning har i sista hand sin bas inom arbetarklassen, och kommer i ett givet läge att behöva agera. Strejken på de skånska Öresundstågen 2014 är ett tydligt exempel på att pressen underifrån kan leda till kamp. Även om ledarnas syfte bara är att organisera symbolisk kamp för att lätta på trycket och undvika ett större missnöje, kan arbetarna använda sådana tillfällen till att gå ut i kamp i stor skala. Detta såg vi ett exempel på i Frankrike i maj 1968.

Under pressen från arbetarnas kamp kommer fackföreningarna att börja förändras. I ett visst läge kommer kapitalismens kris tvinga den härskande klassen att gå i direkt konfrontation med den fackliga byråkratin och kollektivavtalen, för att begränsa deras makt och neutralisera dem. Detta kommer att tvinga ledningarna att anta en mer stridbar linje. Nya stridbara strömningar kan växa fram och ställa krav på ledningen. Fackföreningarna kan förvandlas till öppna slagfält mellan anpassning till borgarklassens behov och klasskamp – och i ett senare skede, under förutsättning att marxisterna byggt en bas, även mellan reformism och revolution.

Vi kommer att se de mer reaktionära delarna av Moderaterna, Kristdemokraterna gå snabbt i en mycket reaktionär riktning, fyllt av hat mot de avancerade delarna av klassen som börjat röra sig. Det finns en anledning till att de redan idag ropar på hårdare tag i förorten. Pepparsprej, vattenkanoner och tårgas är vapen som kommer att användas mot strejkande arbetare i framtiden.

Arbetarklassen kommer att lära sig av erfarenheterna, till att börja med av den nya regeringen. Förtroendet för arbetarrörelsens ledare är oerhört mycket lägre än i det förflutna. Det gör det svårare för dem att begränsa och hålla tillbaka kampen. De kommer att behöva försöka dämma upp en stor flodvåg, men det kommer bara att vara en tidsfråga innan dammen spricker. Vi kommer att se klasskamp i en omfattning som vi inte sett på flera generationer.

Vi kan inte låsa oss vid några på förhand uppgjorda scheman. Det är omöjligt att utesluta några scenarier. Den period vi har kommit in i kommer inte att se ut som 1970-talet, där de traditionella organisationerna fullständigt dominerade klassens radikalisering. Den har mer gemensamt med 1930-talet, då nya partier kunde uppstå och försvinna på bara ett fåtal år. Arbetarklassen kommer inte bara lära av de egna erfarenheterna, utan även påverkas och inspireras av den framväxande klasskampen i länder som Frankrike, Spanien, USA eller Storbritannien.

Vi kan inte på förhand utesluta en utveckling där Socialdemokraterna snabbt går åt vänster, under pressen från en massrörelse eller för att fylla ett vakuum. Den historiska kopplingen mellan Socialdemokraterna och arbetarklassen är enormt ansträngd, men har ännu inte brustit. Även om det inte är det mest sannolika scenariot, har en snabb vänstersväng inom de traditionella masspartierna fortfarande potentialen att återuppväcka entusiasmen, under förutsättning att det ses som en ny och avgörande förändring – likt det som Jeremy Corbyn innebar i Storbritannien. Någonting liknande skulle kunna ske med Vänsterpartiet.

Om Socialdemokratin däremot fortsätter högerut öppnas ett helt annat perspektiv. Vid utbrottet av en ny ekonomisk kris kommer Socialdemokraternas ledning att bilda en enad front med borgarklassen och föra ut budskapet om att vi måste genomföra nedskärningar och försämringar för att rädda "den svenska ekonomin" – det vill säga den härskande klassens vinster. Detta skulle avslöja dem i allt bredare lagers ögon, och utgöra dödsstöten för deras historiska position inom arbetarklassen.

Om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet misslyckas med att kanalisera missnöjet eller erbjuda något politiskt alternativ, kan vi i stället se framväxten av nya partier och ledare, som spanska Podemos eller Mélenchons Upproriska Frankrike.

Oavsett vilken form de tar, kommer dessa nya alternativ till en början att vara reformistiska – om än långt till vänster om de nuvarande så kallade "ledarna". Det räcker med att studera Jeremy Corbyns program, som innehåller åternationaliseringar av järnväg och elnät, slut på nedskärningar, kärnvapenprogram och privatiseringar – men lämnar kontrollen över ekonomin i borgarklassens händer. Till en början kommer arbetarna givetvis att vara entusiastiska och sluta upp massivt bakom ledare eller partier som tar upp ett sådant program.

Men förr eller senare kommer reformismens begränsningar att visa sig. Även ett försiktigt vänsterreformistiskt program kommer att snabbt att stöta på kapitalismens inneboende begränsningar, när kapitalisterna inte längre anser sig göra tillräckliga vinster för att investera. Detta kan kombineras med ett omfattande ekonomiskt sabotage från den härskande klassen för att underminera en ny vänsterregering, precis som vi sett de senaste åren i Grekland eller Venezuela.

Endast om ett massparti beväpnas med ett revolutionärt marxistiskt program kan de leda arbetarklassen till ett avskaffande av kapitalismen.

Den svenska revolutionen

Kapitalismen är inte ett organiserat ekonomiskt system, utan tvärtom i grunden anarkiskt. Därför är både den politiska och den ekonomiska utvecklingen mycket kaotisk. Detta gäller en period som dagens, som präglas av förberedelser inför en kommande nedgång, men det kommer att bli hundra gånger värre när ekonomin väl vänder nedåt.

Arbetarnas psykologi är präglad av decennier av klassamarbete, vilket har skapat illusioner i det kapitalistiska systemet. Trotskij förklarade för länge sedan att det är perioder av förändring som kan ge upphov till en förändring i medvetandet, i synnerhet när dessa växlingar går snabbt. Den höga levnadsstandarden i Sverige bidrog till att ge systemet stabilitet under en hel historisk period. Men det innebär också att arbetarklassen har mycket att förlora, och kommer att reagera häftigt mot försök att ta dessa landvinningar ifrån dem.

Det är viktigt att förstå att högerpolitiken i sista hand inte dikteras av kapitalisterna. Tvärtom är det systemets kris som dikterar politiken för kapitalisterna. Det finns ingen lösning på den ekonomiska krisen som inte sker på arbetarklassens bekostnad. På kapitalistisk grundval finns det inga pengar till arbetarklassens löner och sjukvård. Det avgörande kommer att bli kampen mellan klasserna – kampen om mervärdet.

Den svenska kapitalismen kommer att gå från en kris till nästa. Den härskande klassen kommer att ha den ena svaga regeringen efter den andra. Men ur allt det här kommer arbetarna att lära sig. Hundratusentals kommer att dras in i politisk och facklig aktivitet. Småborgerligheten kommer att svänga våldsamt från den ena extremen till den andra.

Någonting kommer att brista. Det kan ta lite tid, och det är omöjligt att säga exakt hur länge. Klart är att de internationella händelserna har en enorm potential att påskynda processen.

Det är bara den subjektiva faktorn som kommer att saknas för att omvandla processen till en revolutionär kris. Den sociala krisen i Sverige kommer att bli utdragen under dessa förhållanden. Men eftersom reformismen inte längre kan förbättra arbetarklassens levnadsstandard, utan tvärtom bara kan administrera takten på dess försämring, har även den hamnat i kris. Detta innebär att det skapats ett enormt vakuum, och möjligheten till framväxten av nya alternativ till vänster – vare sig de har sin bas i de traditionella organisationerna eller utanför. Detta skapar i sin tur historiska möjligheter för marxismen.

Det enda vi kan säga med all säkerhet är att arbetarklassen kommer att röra sig gång på gång för att förändra samhället. Vi ser redan de första tecknen på detta – men det är knappt strömilar i jämförelse med den störtflod som kommer. Den svenska arbetarklassen tar tid på sig att röra sig, men har inte lidit några avgörande nederlag på generationer, och har mäktiga organisationer och stridbara traditioner som kommer att återupplivas och fyllas med nytt innehåll. Enad bakom ett revolutionärt socialistiskt program skulle ingenting kunna stoppa den från att gripa makten och förändra samhället i grunden.

Det här är en kamp mellan två klasser – levande krafter – där utgången inte är bestämd på förhand. Om inte det kapitalistiska systemet störtas inom ett par årtionden kommer mänskligheten kastas in i en period av utdraget civilisatoriskt förfall. Det enda alternativet till detta är en fullständig och slutlig seger för arbetarklassen.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.