Den 14 maj i år var det ett sekel sedan en av Sveriges mest tongivande författare gick ur tiden. Han har idag en självklar plats bland de mest lästa svenska klassikerna. Strindbergs betydelse för kulturen i stort kan inte förringas. Författare och dramatiker har under det gångna seklet inspirerats av hans produktion som var lika omfattande som ojämn. Också under sin livstid hade han en trogen läsekrets, och hans böcker rönte stor uppskattning även hos arbetarklassen.
August Strindberg föddes den 22 januari 1849 som son till ångbåtskommissionär Carl Oscar Strindberg och Ulrika Eleonora Norling. Hans barndom spenderades i ett borgerligt hem, i en borgerlig värld. Han hade tack vare detta redan från början en trygghet och en självklarhet som följde honom livet ut, trots ett antal politiska krumsprång och i många fall obekväma uttalanden. Hans mor kom förvisso från en förhållandevis enkel släkt, men titeln på Strindbergs självbiografi: Tjänstekvinnans son, och författarens förkärlek för att framhålla sitt ”proletära ursprung” ska inte tas på för stort allvar. Modern hade i tonåren en kort period haft tjänst hos en familj, men den tjänstgöringen var endast en begränsad erfarenhet av en klass som stod långt under hennes egen.
Strindberg var en ivrig samhällskritiker, men hans engagemang gör honom inte nödvändigtvis till en politisk förebild – han var mycket trendkänslig och därtill ombytlig och splittrad i sina åsikter. Han tilltalades främst av anarkistiska tankar, men sökte ständigt nya idéer. Hans politiska resonemang tycks tyvärr ibland endast till hälften genomtänkta och spretade under hans livstid i alla möjliga riktningar. Strindberg stod dock på arbetarklassens sida. 1884 skrev han sin Lilla katekes för underklassen, ett av hans mest direkta angrepp mot den tidens klassamhälle. Pamfletten gavs ut först i Samlade skrifter år 1913, efter Strindbergs död, eftersom ingen ville ge ut den då den skrevs. Det kanske inte är så förvånande:
”Vad är överklass? De tärande, de styrande. Att styra är icke ett arbete. Det är bara en sysselsättning, knappt det. Jämför de kungliga personernas ideliga jaktpartier, baler, resor och andra hemliga förlustelser. Vad är underklass? De närande, de styrda. De som med sina händer frambringa mat, kläder, bostäder och bränsle äro de arbetande, de närande. Vilka medel begagnar överklassen för att hålla underklassen under sig? Religion, Politik, Lagar, Konster och Moral. Alla dessa saker hava utvecklat sig mer eller mindre artificiella behov, men i det hela under överklassens kontroll och i syfte att gagna och stadfästa dess makt.”
Det politiska intresset verkade emellertid svalna med åren. När han 1886 påbörjade arbetet med Tjänstekvinnans son började han så småningom överge idén om socialism som han så entusiastiskt fört fram bara året innan i sin novellsamling Utopier i verkligheten. I vissa fall tycks politiken för Strindberg i huvudsak varit ett verktyg i hans skrivande. Under sin tid i ”landsflykt” åren 1883-98 tog han så småningom avstånd från en del av de saker han skrivit.
Hans i många fall råa uttalanden i kvinnofrågan tänker jag inte gå in på då det är svårt att veta vad som var uppriktigt, vad som sagts i syfte att roa och provocera och vad som endast var en reaktion på en av Strindberg upplevd kränkning från någon av de kvinnor han hade i sin närhet. Han var en tidig förespråkare för kvinnlig rösträtt, men det är inte svårt att i Strindbergs skrifter hitta yttranden om kvinnans roll i samhället, politiken och familjen som står i skarp kontrast till detta.
Det finns många exempel på Strindbergs tendenser att kasta sig mellan vitt skilda världsåskådningar, politiska uppfattningar och manier. Under 1880-talet deklarerade han att han var ateist och stod efter att novellsamlingen Giftas getts ut åtalad för hädelse för att han i boken förnekat Kristi gudom, han sa sig senare ångra detta och mot slutet av sitt liv var han åter öppet troende. Han förde under åren 1896-1908 regelbundna anteckningar i Ockulta Dagboken om övernaturliga upplevelser och fascinerades av ”det inre” och av mysticism (dyrka det outgrundliga, mystiska och hemlighetsfulla).
Parallellt med arbetet på dagboken utvecklade han sin ungdoms intresse för naturvetenskap och då särskilt alkemi (vilket bland annat innebär att finna ett urämne som alla andra ämnen skapas ifrån och kunna framställa redan kända ämnen, till exempel guld, genom att blanda andra ämnen). Han började utföra alkemiska experiment och publicerade Antibarbarus (utkom 1894 på tyska, på svenska år 1906), som redogör för resultaten av dessa. Hans ambition var att revolutionera kemin sådan den dittills sett ut och ansåg sig kommit fram till helt nya slutsatser om materialens sammansättning. Skriften mottogs dock i Tyskland med tystnad och i Sverige med hård kritik och till och med löje av etablerade naturvetare.
Den brist på objektivitet och tålamod som fanns i Strindbergs vetenskapliga arbete kan man nog även påträffa i hans politiska vurm. Entusiasmen och ivern låg nära till hands, men i första hand låg intresset förmodligen mer i vad han själv kunde få ut av dessa ämnen. Sinade brunnen var han inte sen att söka sig vidare till andra, för honom outforskade områden.
Trots hans sviktande politiska deltagande de sista åren hade Strindberg under sin levnad lyckats skaffa sig ett grundmurat förtroende inom arbetarklassen, något som särskilt visade sig vid hans död. På hans begravning samlades omkring 60 000 människor för att hylla författaren, ett av de största liktågen i Stockholms historia. Över 100 röda fanor följde likvagnen och kistbärarna var åtta medlemmar ur arbetarkommunen. August Strindberg satte onekligen sin prägel på det svenska samhället och var, allt sammantaget, en avsevärd litterär begåvning.