Perspektiv för den svenska revolutionen 2017 - Del 2

av Revolution
Bild: Vi som stödjer BB-ockupanterna (Facebook grupp)

Detta är del två av Svenska Perspektiv som Revolution, den svenska sektionen av IMT antagit 2017, som analyserar den politiska, ekonomiska och sociala situationen i Sverige - och gör en prognos för hur vi tror att den kommer utvecklas framöver. I denna del analyserar vi de växande klassklyftorna, den politiska situationen och klasskampens utveckling.

Växande klassklyftor

På 1980-talet var Sverige det mest jämlika landet i OECD. Sedan mitten av nittiotalet har Sverige istället varit det OECD-land där ojämlikheten ökat snabbast, och lönernas andel av BNP är idag nere på samma nivåer som på 1910-talet. Från att det 1975 gick 12 industrilöner på en genomsnittlig direktörslön går det idag 46 industrilöner på en direktörslön.

Andelen fattiga i Sverige fördubblades under åren 1990 till 2011 från 7,2 till 14 procent.. Bland sjuka och arbetslösa har andelen fattiga tredubblats åren 2003–2013 och är nu över en tredjedel. Bland barn är det 12 procent, eller 234 000 barn, som lever i fattigdom. En växande grupp människor som borde vara sjukskrivna får sjukförsäkringen indragen och utförsäkras. Ett nytt fattigsverige breder ut sig.

Samtidigt har antalet miljardärer i Sverige tredubblats på två decennier – från 50 till 178 mellan 1999 och 2016. De äger sammanlagt 2076 miljarder kr, vilket är mer än två gånger så mycket som den svenska statsbudgeten. De allra rikaste har dock ökat sina förmögenheter mest. Allt större förmögenheter samlats där i allt färre händer. De två rikaste personerna i Sverige, Ingvar Kamprad och Stefan Persson, äger idag mer än halva Sveriges befolkning gör tillsammans.

Den rikaste tiondelen ökade sina genomsnittliga förmögenheter från drygt 4,7 miljoner kronor 2008 till nästan 5,2 miljoner 2012. Under samma period växte den fattigaste tiondelens skuldsättning från 447 000 till 770 000 kronor. Siffror från SCB visar att en femtedel av alla svenskar saknar ekonomiska marginaler för oförutsedda utgifter.

Reinfeldt-regeringen förde en medveten politik för att omfördela till de allra rikaste. Av deras skattesänkningar på 140 miljarder årligen gick över 45 procent till den rikaste femtedelen medan bara 5 procent gick till den fattigaste. Jobbskatteavdraget gjorde samtidigt att den dåliga löneutvecklingen inte känts så tydligt för arbetare, som tvärtom kunnat konsumera mer. Detta har hjälpt fackföreningarna och kapitalisterna hålla tillbaka lönekrav och har därför förvärrat situationen.

Ungas situation och revolutionära potential

Globala skolstrejk. Foto: Lou BågmarkUngdomen drabbas i allmänhet hårdast av de problem som den krisande kapitalismen innebär. Arbetslösheten bland ungdomar är 17,9 procent medan den är 6,8 procent för befolkningen i stort. De jobbar oftare på otrygga anställningar, och oftare inom sektorer som handel och service där lönerna är lägre och det är svårare att få fast anställning. De som växer upp idag har aldrig sett annat än kapitalistisk kris, försämringar och nedskärningar.

Fattigdomen och förfallet märks tydligast för ungdomar, som ser allt mörkare på framtiden. Bara fyra av tio i åldrarna 15–24 anser att samhällets framtid ser ljus eller ganska ljus ut, och hälften anser att politikerna inte kan lösa samhällets problem.

Mest utsatta är de som bor i förorten, där en explosiv situation har skapats på grund av fattigdomen och den rasistiska diskrimineringen. Sverige är ett av de rika länder där skillnaden i sysselsättning är som störst mellan fattiga förorter, där sysselsättningsgraden bara är omkring 50 procent, och andra platser där den är närmare 85 procent. Ett uttryck för den desperata situationen är att fler hamnar i kriminalitet och ett ökat gängrelaterat våld, som vi sett med skottlossningarna i Stockholms, Göteborgs och Malmös förorter. Det är bara en tidsfråga innan det blir mer upplopp och stenkastningar mot polisen.

Ett av de största problemen för unga är bristen på bostäder. Det är 96 procent av ungdomarna som säger att bostadsbristen är den viktigaste politiska frågan. Många tackar nej till både utbildningar och jobb för att de inte hittar något boende. Utan varken jobb eller bostad är det fler som känner att de inte kan bli vuxna, när de tvingas bo kvar hos sina föräldrar eller bor i andra hand och hela tiden tvingas flytta.

Bland unga mellan 16–24 år har en femtedel haft psykiska problem som oro, ängslan eller ångest. I åldrarna 13–18 säger sig omkring hälften ha haft symtom som huvudvärk, magont eller svårt att somna. Andelen självmord och självmordsförsök har fördubblats sedan början på nittiotalet. Allra sämst mår unga tjejer.

Skolkuratorer och skolpsykologer blir allt svårare att få tag i. Särskilt friskolor väljer att spara in på denna typ av "extra" personal, för att pressa upp vinsterna. Över hela landet har samtidigt hundratals fritidsgårdar stängt sedan 1980-talet. I takt med att barngrupperna blir större på allt från förskola till fritids, grundskola och gymnasium, får pedagogerna allt svårare att se till barnens behov.

Nedskärningar inom sjukvården gör samtidigt att de oftast bara hjälper de som mår allra sämst. Många skickas hem med antidepressiva läkemedel, som i bästa fall kan vara en lättnad för stunden. Ibland kompletteras detta med i praktiken oanvändbara förslag som mindfulness och att se positivt på tillvaron. Det är sällan man får den hjälp man faktiskt behöver.

En viktig förändring som har skett inom ungdomskulturen i västvärlden under de senaste årtiondena är den ökade pressen på att "bli någonting" eller "förverkliga sig själv". Sedan sjuttiotalet har det varit självklart i Västeuropa att arbetarklassens driftigaste och mest skötsamma barn senare kan studera på högskola och universitet. Fler antas ha tid och möjlighet att ägna sig åt exempelvis musik, konst, design eller film.

En artikel i Aftonbladet den 7 februari 2008 beskriver detta rosaskimrande:

"Världen ligger öppen för en 15-åring. Du kan bli en framgångsrik artist, en välkänd journalist eller en spännande person som sett hela världen. Det enda som hindrar dig är du själv. Det kallas individualisering.

Denna ideologi som unga matas med kommer under en kapitalistisk kris alltmer i konflikt med verkligheten. Unga pressas mellan ens egna och omgivningens krav, och det faktum att en hög ungdomsarbetslöshet och en svårare ekonomisk situation omöjliggör utsikten om att kunna leva upp till dem."

Aftonbladet-artikeln fortsätter:

"Det är en fantastisk möjlighet men också en förklaring till att alltfler unga mår psykiskt dåligt, har ångest, går i självmordstankar och skadar sig själva."

Var tredje ungdom är stressad över sin utbildning eller sitt jobb och lika många över framtiden, och 42 procent av ungdomarna känner sig stressade över förväntningar de har på sig själva. Det innebär dock inte bara att unga mår dåligt, utan också att fler förväntar sig mer av livet. Detta är ett progressivt resultat av produktivkrafternas utveckling, då fler ställer sig frågan om arbete verkligen är själva meningen med tillvaron.

Unga har mycket att vara förbannade över, och ett helt lager unga människor har rört sig långt bortom massorganisationernas reformism. Denna kritik har däremot inte nått en socialistisk nivå, eftersom arbetarklassen ännu inte framträtt på den politiska scenen som en synbar kraft. Arbetarrörelsens ledning bär huvudansvaret för detta, för att hålla tillbaka arbetarklassen och försöka sprida illusioner i att bättre politiker och mindre justeringar av systemet skulle räcka. Ungdomar har dessutom sällan någon erfarenhet av verklig klasskamp, strejk eller facklig aktivitet. Man är i mindre utsträckning medlemmar i fackföreningar. Detta bidrar till att man upplever situationen atomiserat och individuellt.

Många har radikaliserats av motstånd mot rasism, fascism och sexism – särskilt när de etablerade partierna verkar kela med reaktionära krafter. Även internationella händelser verkar radikaliserande. Det är marxisternas uppgift att höja detta till politiska och revolutionära slutsatser. Få unga människor skräms idag av ord som "revolution" och "socialism", utan tvärtom har de fått en väldig attraktionskraft.

Till skillnad från den äldre generationen tyngs inte ungdomens medvetande på samma sätt av tidigare nederlag och besvikelser. De är inte sällan mer uppmärksamma på den verkliga situationen. Det faktum att ungdomar idag befinner sig utanför massorganisationerna gör dem svårare att kontrollera, och att rörelser bland unga kan utveckla sig snabbare och mer explosivt.

Bristen på organisering och erfarenhet sätter samtidigt bestämda gränser för kampen, och kommer att göra det svårt att komma framåt. Unga människor måste lära sig av erfarenheten att det behövs en mer permanent organisering – socialistiska partier och revolutionära organisationer – om man menar allvar med att förändra samhället.

Händelsernas hammarslag kommer att stålsätta den unga generationen och utradera varje illusion de kan tänkas ha i det kapitalistiska systemet. Kampen själv kommer att höja deras spontana avsky inför sakernas tillstånd till klassmedvetandets och socialismen nivå. De bästa kommer att kasta sig in i kampen och ställa sig i ledningen för den socialistiska revolutionen.

Nedskärningarna och välfärden

Sjuksköterskeupproret. Bild av Carl Krantz.Mest kännbara har försämringarna varit genom nedskärningarna i offentlig sektor. Efter nittiotalskrisen genomförde den socialdemokratiska regeringen nedskärningar på 160 miljarder kronor. Detta har förvärrats av regeringen Reinfeldts skattesänkningar på 130 miljarder årligen. Mellan 1990 och 2015 försvann det 300 000 jobb från offentlig sektor enligt den socialdemokratiska tankesmedjan Katalys.

Inom flera landsting har det trots personalbrist till och från rått anställningsstopp. Från hela landet inkommer larm om platsbrist inom sjukvården, och det organiseras kontinuerligt mindre protester när olika sjukhus eller vårdcentraler ska stängas. Få akutsjukhus klarar väntetiden på max fyra timmar, och vårdköerna blir allt längre. Karin Båtelson, ordförande för yrkesföreningen Sjukhusläkarna inom Läkarförbundet sade i januari 2017 till SvD att "På många ställen säger medlemmarna att det är mer eller mindre katastrof."

Visstider är ett problem för de som arbetar inom offentlig sektor, framförallt inom yrken där många kvinnor arbetar som vården. Exempelvis är 61 procent av landets vårdbiträden visstidsanställda och inom en rad andra kvinnodominerade yrken är andelen över 30 procent.

De tio miljarder mer i statsbidrag som Vänsterpartiet fick igenom i vårbudgeten har inte räckt för att täcka underskotten och stoppa nedskärningarna. Några exempel är Norrbotten, som får 63 miljoner kr men har ett underskott på 275 miljoner; Jämtland som får 42 miljoner kr men har ett underskott på 394 miljoner, och Västernorrland som får 76 miljoner kr men har ett underskott på 358 miljoner. På många håll kommer det att bli nedskärningar redan detta år och nästa.

Enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL) kommer de 10 miljarderna att ätas upp av minskade skatteintäkter, och de menar också att det behövs totalt 50 miljarder ytterligare innan 2019 för att förhindra nedskärningar eller en höjning av kommunalskatten med minst 2 kronor.

Något som gör nedskärningarna extra bittra är avslöjanden om den omfattande korruptionen inom den svenska staten. Nyligen avslöjades en korruptionshärva bland toppchefer för Fastighetsverket, där tre högt uppsatta chefer, inklusive generaldirektören, bland annat misstänks ha mottagit mutor och renoverat privata fritidshus för skattepengar. Tidigare har det avslöjats vänskapskorruption inom Skatteverket, som nu fortsätter med avslöjanden om mörkning. Detta pågår även ute i kommunerna.

Korruptionen bidrar till en ökad ilska mot etablissemanget. Det är 75 procent som anser att kommunpolitiker är mer eller mindre korrupta, och 92 procent som anser att landets företagsledare är det.

Politikens kris

Nedskärningarna, korruptionen, pressen mot arbetarklassen och de skenande klassklyftorna leder till en polarisering mellan klasserna. Efter årtionden av högerpolitik och försämringar befinner sig de gamla partierna i kris. De har förlorat auktoritet och medlemmar. Sedan åttiotalet har andelen som är medlemmar i ett politiskt parti minskat från 12 till 6 procent.

Det finns en djuprotad pessimism inför framtiden, och omkring 60 procent tycker att Sverige är på väg åt fel håll. Bara en fjärdedel har förtroende för regeringen eller riksdagen, och en majoritet i åldrarna 25-49 tror att politiker inte berättar de verkliga motiven bakom sina beslut. Ingen verkar kunna erbjuda några varaktiga förbättringar.

Det är ett första steg i riktning mot en medvetenhet om nödvändigheten av en grundläggande förändring av samhället, och visar faktiskt en bakomliggande radikalisering. Många tidigare självklarheter verkar inte längre lika självklara. Man söker nya alternativ och förklaringar när de gamla inte längre verkar fungera. Arbetarpartiernas företrädare bedöms i ökande utsträckning med samma måttstock som de borgerliga politikerna.

Men när man inte ser någon utväg eller lösning kan resultatet bli desperation, frustration och uppgivenhet. De som huvudsakligen gynnats av det ökande föraktet för politiker är Sverigedemokraterna som blev de enda vinnarna i valet 2014, medan alla andra partier backade eller stod stilla. De har kunnat dra fördel av sin profil som ett parti som står mot etablissemanget. Även många arbetare har röstat på dem, eftersom man tappat förtroendet för de etablerade politiker och medier som inte kommer med egna lösningar utan bara kallar SD för öknamn.

Den politiska kris som SD kunde tvinga fram i slutet av 2014 och hotet om ett nyval utmynnade i decemberöverenskommelsen. Detta politiska vapenstillestånd mellan alliansen och regeringen visade att stabiliteten för stunden var viktigare för den härskande klassen än de marginella politiska skillnaderna mellan blocken.

Men decemberöverenskommelsen köpte dem bara ett tillfälligt andrum, och rent formellt har den redan avskaffats. Den bakomliggande orsaken till den politiska krisen var förtroendekrisen för de etablerade partierna. Denna situationen har i själva verket förvärrats genom att politikerna först genomför DÖ för att isolera SD – för att i nästa stund ge dem rätt genom att genomföra deras politik.

Situationen i Sverige är lik den vi ser i andra länder med en kris för den gamla politiken som inte längre verkar fungera, och ett utrymme som öppnas upp för nya politiska alternativ. Om Vänsterpartiet vägrat att ingå i budgetsamarbetet och fört fram en hård kritik mot regeringens högerpolitik och inte minst den rasistiska flyktingpolitiken, hade de kunnat kanalisera missnöjet till vänster. I brist på detta har vi hittills bara sett polariseringen mellan klasserna uttryckas till höger i partipolitiken.

Socialdemokratins kris

Socialdemokraterna var en gång det kanske mäktigaste arbetarpartiet i världen, och innehade regeringsmakten oavbrutet i mer än 40 år. Under efterkrigstidens ekonomiska uppsving kunde de genomföra betydande förbättringar för arbetarklassen.

Den socialdemokratiska partiledningen har varit den viktigaste garanten för systemets stabilitet i flera årtionden. Dess ledning har tusen band till och identifierar sig helhjärtat med den borgerliga staten och den härskande klassen.

Priset för den socialdemokratiska ledningens anpassning till kapitalismen har blivit högt. Partiet befinner sig i vad som kanske kommer att visa sig vara en oåterkallelig nedgång. I valet 2010 fick de 28 procent, vilket var det sämsta valresultatet sedan 1911, och trots åtta år med en borgerlig regering fick de bara en procent mer i valet 2014. I januari 2016 fick de 23,2 procent i en Sifo-undersökning, vilket var det sämsta resultatet sedan mätningarna började 1968.

Särskilt dramatiskt är tappet bland unga väljare. Socialdemokraterna fick bara röst av var femte väljare bland de unga i valet 2014 och 2015 uppgav endast 16 procent av 18–29-åringarna i DN/Ipsos att de kunde tänka sig att stödja partiet. Detta visar att det framförallt är de äldre, som av tradition röstat på Socialdemokraterna, som fortfarande håller kvar förhoppningar i partiet.

S+MP-regeringen har i stort sett låtit hela alliansens politik ligga kvar oförändrad, inklusive de stora skattesänkningarna. Den stora majoriteten av klassen märker knappast av någon förändring i sin vardag medan krisen i välfärden, bostadsbristen och arbetslösheten fortsätter som innan.

Finansminister Magdalena Andersson (S) skröt i en intervju med SvD den 16 april 2016 om att man fört den stramaste finanspolitiken "sedan Göran Persson var finansminister". Hon hänvisade alltså till de nedskärningar på 160 miljarder som följde på nittiotalskrisen, då S-regeringen lade hela bördan för krisen på arbetarklassen.

Om vi inte ser en dramatisk utveckling inom Socialdemokraterna i samma storleksordning som striden kring Corbyn i brittiska Labour, så står Socialdemokraternas framtid på spel. Så här har vänstersocialdemokraten Daniel Suhonen beskrivit situationen:

"Det vi ser som ledarskapskriser kring en Juholt eller Corbyn är i själva verket ett slags klasstrider inuti det socialdemokratiska partiet. Är det rimligt att arbetarklassens och det demokratiska systemets behov av en reformistisk vänster kidnappas av lobbyister med en fot i näringslivet som misslyckas både att förnya politiken och att vinna val?

Frågan allt fler ställer sig är om den socialdemokratiska koalitionen kan hålla ihop. Kan den förnyelse som är nödvändig ske inuti dessa partier? Eller behövs det helt enkelt en ny socialdemokrati?"

Det som kan rädda Socialdemokraterna för stunden är att högern ser ut att vinna makten 2018. Om det är högern som påbörjar större angrepp mot arbetarklassen kommer Socialdemokraterna, så länge de inte röstar för detta och håller sig utanför regeringen, att ha möjlighet att återhämta lite stöd.

Den rasistiska hetsen

Foto: Stefan KangasI början av flyktingvågen 2015 under Refugees Welcome-rörelsen påstod sig alla stå upp för flyktingar. Stefan Löfven höll tal på Götaplatsen i Göteborg och deklarerade: "Mitt Sverige bygger inga murar". Regeringen fördömde andra länder för att de hindrade flyktingar från att ta sig över gränsen.

Men när flyktingarna blev för många för den svenska staten slängde de snabbt alla principer överbord. Alla medier och politiker förklarade behovet av en mer restriktiv flyktingpolitik för att bevara den svenska välfärden och minska hotet från islamistisk terrorism. Regeringen kom snabbt överens med högern om gränskontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och försvårad anhöriginvandring.

Efter denna enorma kampanj från alla politiker och media lyckades de vinna stöd för de hårdare reglerna. Både de borgerliga partierna och regeringen framställer numera flyktingarna som orsaken till försämringarna i arbetarklassens levnadsstandard.

Fler arbetsföra människor gynnar varje rationell ekonomi, eftersom det är fler som kan bidra genom sitt arbete. Men kapitalismen är inte en rationell ekonomi, utan är tvärtom oförmögen att erbjuda jobb, bostad och välfärd. Detta är ett symptom på dess svaghet och förruttning.

Politiken har motiverats med att vi inte "har råd" att ta hand om alla flyktingar, ett argument som också anammats av många inom fackföreningsrörelsen. Här visar sig reformismens fullständiga oduglighet under förhållanden av kapitalistisk kris. De har accepterat den felaktiga problemformulering som SD tjatat om i ett årtionde, och faktiskt också tagit klassklyftorna och den härskande klassens rikedomar för givet. Det är en fullständig kapitulation inför det borgerliga samhället.

I Almedalen 2016 höll Stefan Löfven ett tal med mer eller mindre nationalistiska förtecken. Socialdemokraterna lade fram ett tiopunktsprogram för att "minska segregationen" som innefattade mer poliser i fattiga förorter och översyn av straffen för stenkastning. Högerpartierna gick ännu längre: för gummikulor, vattenkanoner, höjda skadestånd och hårdare straff.

Löfvens tal hyllades av Dagens Industris ledarskribent Lotta Engzell-Larsson, som berömde att han vädjat till "nationalistiska känslor" och skrev att han var i "sitt livs form". Hon menade att detta kommer att behövas i framtiden när "uppoffringar" blir nödvändiga. Med andra ord inser borgarklassen att rasism och nationalism är ett sätt för dem att avleda uppmärksamheten från de verkliga problemen och hålla tillbaka klasskamp.

Utöver en rasistisk flyktingpolitik har vi sett en ökad hets mot tiggare, muslimer och förorten. Stefan Löfven sa på en presskonferens i november att islamistisk extremism utgör det största hotet mot Sverige. Han sade också att man skulle utreda om polisen ska få möjlighet till hemlig dataavläsning, till exempel lyssna av samtal på Viber och Skype genom att plantera in trojaner i surfplattor och datorer, samt utreda om att införa ökad kameraövervakning på "särskilt utsatta platser".

Genom att låta polisen få större befogenheter att slå till mot medier, flyktingar och förorten kan man avleda uppmärksamheten från försämringar för arbetarklassen och dessutom använda sig av polisens ökade befogenheter för att slå mot vänstern och arbetarrörelsen.

Socialdemokraterna har också tagit steg för att närma sig de förslag från delar av högern på att kriminalisera tiggeri. Civil- och kommunminister Ardalan Shekarabi (S) föreslog tiggeriförbud, som avvisades av Stefan Löfvén men som istället pratade om att skicka tillbaka tiggare till Rumänien och Bulgarien.

För inte länge sedan kritiserade de Frankrike när de röjde romers tältläger, men under det senaste åren har det varit tyst när exakt samma sak skett här i Sverige. Som vi konstaterat bidrar den rasistiska politiken till att bilden av Sverige som mer humant och annorlunda än andra länder har börjat vittra sönder.

De senaste månaderna har det också blivit tydligt hur LO alltmer anpassar sig till regeringen och den rasistiska agendan i flyktingfrågan. I DN debatt skrev de den 14 december 2016 "Sverige behöver återgå till en reglerad invandringspolitik" för att skydda svenska löner och arbetsvillkor. Naturligtvis är de helt medvetna om att Sverige redan har en "reglerad invandringspolitik", men de spelar cyniskt på det i ett sätt att försöka anpassa sig till den del av arbetarklassen som har lägst klassmedvetande. På detta sätt lägger de liksom Socialdemokraterna skulden för de försämrade villkoren på flyktingar istället för de arbetsgivare som pressar fram sämre löner och villkor och istället för att organisera kamp för bättre löner och villkor för alla arbetare.

Även inom "vänstern" börjar fler anamma samma agenda som rasisterna. Ibland maskeras det som ett försvar av "ateism", "sekularism" och "upplysning" som om det var en fråga om en rent idémässig kamp. Samtidigt som man ignorerar hetsen mot muslimer, som man gör sig till ett verktyg för, ursäktar man och ignorerar högerns reaktionära politik.

Försvaret av den revolutionära internationalismen blir alltmer en vattendelare. Flera sekter har redan kapitulerat, och svamlar om alltifrån försvar för "sekularism" till möjligheten för en "progressiv nationalism". I brist på marxistisk förståelse och brist på förtroende för arbetarklassen gör de alla möjliga misstag – och några omöjliga. Vi får inte låta oss påverkas av detta.

Lösningen på situationen kommer att ges av klasskampen själv. I Norge och Finland har vi redan sett hur rasisternas stöd nästan halverades under de båda generalstrejkerna. I Frankrike blev Front National i princip ointressanta under de mest hektiska dagarna av kamp mot arbetslagen. När klasskamp bryter ut på en nationell nivå i Sverige kommer det att röra frågor om pension, välfärd, löner, och så vidare, där arbetare måste hålla ihop. Då är det politikerna som blir syndabock och inte de mer förtryckta delarna av arbetarklassen. Arbetare kommer lära sig av erfarenhet att man behöver enhet i kampen mot borgarklassen.

Vänsterpartiet

Jonas Sjöstedt och Stefan Löfvén. Foto: Phil Jamieson (CC-BY-NC-ND).Vänsterpartiet befinner sig formellt sett i opposition då Löfven nekade dem att sitta med i regeringen, men fungerar i praktiken som ett stödparti. De har fått delta i budgetförhandlingarna eftersom regeringen behöver dem för att få majoritet. Genom att ge dem vissa mindre eftergifter har regeringen kunnat använda V som ett vänsteralibi för sin politik.

Partiet har genomfört en långtgående anpassning till socialdemokratins ledning. Dess övergripande strategi är att få igenom mindre reformer under parollen "Vänsterpartiet gör skillnad", vilket man tror ska leda till fler röster i nästa val.

Fokuset på parlamentariska förhandlingar kräver att man tonar ned alla radikala krav för att visa sig resonliga inför den socialdemokratiska ledningen. Man har utopiska illusioner om att kunna hitta "framkomliga" parlamentariska vägar, där man ska kunna "flytta fram positionerna". Ett exempel på detta är att partistyrelsen försökte få kongressen att ersätta kravet på 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön, med ett krav på 7,5 timmars arbetsdag som skulle finansieras av sänkta löner.

Detta förklarar att man är beredda till stora eftergifter för att få igenom också mindre förbättringar. De mindre reformer man får igenom presenteras som stora segrar. Faktum är att man med de 10 vänstermiljarderna visat att man till och med är beredd att acceptera och försvara fortsatta nedskärningar, bara man får igenom reformer som man sedan kan försöka sälja in till presumtiva väljare. I frågan om vinster i välfärden har man också accepterat en rutten kompromiss – återigen för att bevisa att man "gör skillnad".

Partiledningen står idag långt till höger. Detta exemplifieras av partiets stöd till den imperialistiska flygförbudszonen i Libyen 2011 – en uppenbar täckmantel och förevändning för senare bombningar – eller av att Jonas Sjöstedt för inte länge sedan mitt under pågående ekonomiskt krig och sabotage av den bolivarianska revolutionen sade sig föredra USA framför Venezuela.

Även om man i ord gärna bekänner sig till aktivism, är huvudfokus sedan länge uteslutande parlamentariskt. Trots sina stora resurser och många heltidsanställda och medlemmar deltar man enbart sporadiskt i demonstrationer, och då sällan med en organiserad närvaro.

Att partiet ändå kan attrahera ett helt lager som idag söker ett alternativ, visar den enorma uppgång i medlemsantal som gjorts sedan 2010. Medlemsmässigt ökade partiet med 80 procent från 2010 till 2014, till 18 423 medlemmar. Men aktiviteten har inte ökat i närheten av lika mycket, och resultatet i valet var minst sagt skralt.

Partiet har tidigare kunnat gynnas av den socialdemokratiska krisen genom att hålla distans. Efter tre års högerregering 1991–94 och därefter de socialdemokratiska nedskärningarna 1994–98 fick Vänsterpartiet historiska 12 procent i valet 1998, med toppnoteringar på 15,8 procent. Tack vare att man hade stått vid sidan av under socialdemokraternas stålbadspolitik lyckades man fånga upp missnöjda S-väljare. Efter 1998 blev man istället stödparti till S-regeringen och tappade snabbt denna position. Partiet backade därefter i både valet 2002 och 2006.

Den nuvarande situationen borde återigen vara ett drömläge för Vänsterpartiet, som med en radikal vänsterreformistisk politik hade kunnat överträffa resultaten 1998. Men det historiska tappet för S har hittills varit ett förlorat tillfälle. Partiet pendlar mellan 7–8 procent i opinionen, vilket är högre än de 5,7 procent man fick i valet 2014 men fortfarande en bra bit ifrån rekordåret 1998. Vi kan inte utesluta att man går upp ytterligare innan valet, vilket kommer att trummas ut som en stor seger av partistyrelsen och många aktivister.

Den stora frågan är om de nuvarande arbetarpartiernas överlevnad. Strategin att binda sitt öde till Socialdemokraterna är den logiska konsekvensen av partiets reformism men kan komma att bli ödesdiger för partiet.

Pressen från Socialdemokratin som Vänsterpartiet anpassar sig till är en förlängning av för den press som Socialdemokratin utsätts för av borgarklassen. Det är alltså pressen från hela det borgerliga samhället och borgarklassen som leder Vänsterpartiet till höger. Medan de tror att de ska ge sig in för att påverka och förändra, är det i själva verket de som låtit sig påverkas och förändras. För att stoppa den högersvängen krävs en press från arbetarklassen i form av klasskamp.

Genom arbetarklassens och ungdomens kamp, exempelvis genom proteströrelser mot en ny borgerlig regering och ett inflöde av nya medlemmar kan partiet röra sig snabbt åt vänster. Det är inte uteslutet att partiet under sådana förhållanden kan börja ses som ett verktyg för den organiserade och kämpande arbetarklassen. Detta är en utveckling mer i linje med det grekiska Syriza.

Om de däremot påverkas mer av pressen från Socialdemokraterna och fortsätter sin högervandring riskerar partiet att gå samma katastrof till mötes som det numera försvunna italienska kommunistpartiet.

Fackföreningarnas passivitet

LOI toppen av arbetarklassens organisationer har det under mer än ett århundrade utvecklats ett skikt av byråkrater som sedan länge slutat tro eller ens hoppas på socialism. De lever idag liv som mer liknar den härskande klassens än sina egna medlemmars.

I en av sina sista artiklar identifierade Trotskij tendensen till att fackföreningarnas toppar smälter samman med statsapparaten. Deras priviligerade och upphöjda situation leder till att de alltmer fungerar som en femte kolonn inom klassen och en politisk polis för den härskande klassen. Detta följer bland annat av att fackföreningarna ställs inför en alltmer centraliserad motståndare i form av stora monopol.

Under hela efterkrigstiden pågick processen med att centralisera fackföreningarna genom storavdelningar och centraliserade förhandlingar. Detta har passiviserat fackklubbarna och flyttat makten från de aktiva medlemmarna till ombudsmän som numera tillsätts av fackbyråkratin uppifrån. Det är flera decennier sedan medlemmarna kunde rösta om kollektivavtal i de stora förbunden. Detta har avväpnat de lokala fackklubbarna, som varit bundna av centralt beslutade avtal och fredsplikt. Fackföreningarna har gått från att vara demokratiska och kämpande organisationer till stora byråkratiska kolosser.

Vi ser gång på gång hur facket är helt passiva inför stora händelser och försämringar. Trots åtta år av försämringar under Reinfeldt mobiliserades det inte seriöst en enda gång, om man undantar de minst sagt halvhjärtade mobiliseringarna mot försämringarna av a-kassan.

De har inte heller organiserat någon kamp i något av de fall av företagsnedläggningar vi sett under de senaste åren. Ett exempel är nedläggningen av Findusfabriken i Bjuv våren 2016 där 450 skulle förlora jobbet. I en ort på 7000 invånare demonstrerade 4000, vilket visade stridsviljan och potentialen. Men arbetarrörelsens ledare vädjade bara till företagsägarna att ta sitt förnuft till fånga och inte lägga ned fabriken. De organiserade inte någon vidare kamp och kom inte med några förslag på någon väg framåt, så fabriken lades ned. Det är inte konstigt att allt färre ser till massorganisationerna på de orter där fabriker lagts ned utan någon kamp från fackföreningarna. Inför avtalsrörelsen 2016 uppskattades LO-förbunden ha minst 25 miljarder i strejkkassor, vilket är ett tydligt tecken på att facken skulle kunna ta stora strider, men det ligger inte i byråkraternas intresse.

Deras förmåga att hålla tillbaka kampen gör fackföreningsbyråkratin till ett mäktigt vapen för borgarklassen. Byråkratin fungerar som en av de viktigaste garanterna för det kapitalistiska systemets stabilitet.

Toppskiktet av byråkrater inom LO har mycket lite gemensamt med arbetarklassen. Många av förbundens ledande företrädare tjänar långt mycket mer, och lever ett helt annat liv. Nyligen framkom exempelvis att Kommunalordföranden Tobias Baudin tjänar sammanlagt 95 000 i månaden, varav 75 000 kommer från ordförandeposten. Detta är alltså den person som ska leda "förändringsarbetet" inom en fackförening som för bara 12 månader sedan skakades av avslöjanden om korruption och en ledning som mest var ute efter att gynna sig själv.

Detta hade inte svidit så mycket, om det inte vore för den fullkomliga passivitet som Kommunal och de andra fackförbunden visat inför nedskärningarna. Skandal efter skandal rullas upp kring arbetsvillkoren i område efter område, men ledarna nöjer sig med att ge sina allvarliga beklaganden och be arbetsgivarna ta tag i problemen. Men det enda som skulle kunna ha effekt är att arbetarna organiserat slår tillbaka och inte patetiska vädjanden.

Byråkratins kvävande kontroll har samtidigt fött en tradition av spontan kamp underifrån, av vilda strejker och kamp utanför dess kontroll. Gruvarbetarstrejken 1969-1970 påbörjades en knapp månad efter att facket slutit avtal med LKAB, och riktade sig bland annat mot ett nytt ackordssystem. Under hela första halvan av sjuttiotalet fortsatte de vilda strejkerna inom många olika yrkesgrupper. Detta visade en radikalisering inom klassen, som fått nog och ville kämpa tillbaka.

Idag gör återigen fackledningens passivitet och tillbakahållande av kampen att arbetarna själva börjar vidta åtgärder. Som svar på nedskärningar påbörjas spontant maskningar; man kallar till hemliga möten – utan fackförbunden – och diskuterar eventuella stridsåtgärder. Ofta rinner det ut i sanden, men det senaste året har vi sett allt fler spontana åtgärder.

Faktum är att vi under de senaste åren har kunnat se hur arbetarna i en rad olika sektorer börjat röra sig utanför, eller åtminstone delvis utanför, fackförbunden. Ett exempel är städarna på pendeln i Stockholm som spontant gick ut i strejk vid två tillfällen under 2016 för att försvara sig mot uppsägningar respektive försämringar när nya företag vunnit upphandlingen. Andra exempel är de stockholmska taxiförarnas aktioner och inte minst Öresundstågsstrejken 2014 – där arbetarna genom hot om egna stridsåtgärder lyckades pressa Seko-ledningen till strejk.

När fackföreningarna inte gett någon tydlig ledning i kampen har medlemmarna pressat på underifrån. Detta gäller sjuksköterskornas kamp för högre ingångslöner som påbörjades som ett direkt resultat av den misslyckade vårdstrejken 2008. Det gäller läraruppropet inför avtalsrörelsen 2012, och det gäller undersköterskorna som spontant demonstrerade i ett tiotal städer under sommaren för att så många grupper som möjligt skulle få ta del av satsningen på undersköterskor som man vann i förra avtalsrörelsen. Ytterligare ett exempel är vågen av uppsägningshot i Skåne, som började med att narkossköterskor i Helsingborg hotade med uppsägning om inte arbetsvillkoren förbättrades. Kollektivt beslutade massuppsägningar eller massjukskrivningar har i flera fall tagits till för att pressa igenom löneförbättringar eller bättre schemaläggning.

Ett initiativ underifrån för att samla ilskan inom vården i hela landet var vårdupproret, som leddes av tre sjuksköterskor. Den 4 september samlades arbetare och ungdomar i 26 städer för att protestera mot nedskärningarna i vården. Men eftersom fackförbunden begränsade sig till att passivt ge sitt stöd blev demonstrationerna inte så stora. De fortsatta mobiliseringar som deltagarna efterfrågade – och som skulle varit nödvändiga för att göra ett verkligt avtryck – skedde aldrig.

På fler och fler arbetsplatser börjar arbetare ta initiativ för att kämpa tillbaka mot arbetsgivarnas offensiv. Detta återspeglar samma slags kreativitet i kampen som ledde fram till sjuttiotalets våg av vilda strejker. I fler och fler sektorer gör pressen underifrån att arbetarna inte kan vänta längre, och tar saken i sina egna händer.

En arbetsplats där arbetsgivarna just nu går på frontalangrepp mot arbetarna är Göteborgs hamn, där man vägrar låta Hamnfyran, som organiserar 85 procent av arbetarna, vara med i förhandlingar om avtal. Man har brutit mot lagen och vägrat betala ut semesterersättning och föräldraförsäkring till ett flertal arbetare. De har redan lyckats knäcka tjänstemännens fackklubb, som nu representeras av Unionen centralt i förhandlingar. Nu försöker de knäcka Hamnfyran. Eftersom Hamnarbetarförbundet står utanför LO och är mycket mer radikala, vägrar LO backa upp dem i striden och tar företagets sida.

Genom spontana åtgärder kan arbetarna bara delvis och tillfälligt överkomma det hinder som den fackliga byråkratin innebär. För att kunna ena sig med bredare lager av arbetare måste man vinna mer stridbara ledningar för sina fackförbund. Att göra det är inte en process som går i en rät linje, utan kommer att kräva tid och erfarenhet. Men förr eller senare kommer situationens krav göra att arbetarna förändrar sina fackföreningar till kämpande klassorganisationer.

Kampen på glesbygden

Demonstration mot nedläggningen av Sollefteå sjukhus. Foto: Sara SjölanderEtt område där vi sett kamp mot nedskärningar blossa upp är på glesbygden i Norrland. Kapitalismen har sedan sin begynnelse inneburit att allt koncentreras till storstäderna, eftersom det är där som arbetskraften behövs. Företagen förlägger sin verksamhet där för att förenkla transporterna.

På dessa platser har nedskärningar fått särskilt stora konsekvenser. Tillgången på grundläggande samhällsfunktioner, såsom skola och sjukvård, har börjat bli så dålig att människor känner att de inte kan bo kvar. Det är det hotet, i kombination med en känsla av att länge ha blivit negligerade, som drivit fram protester som de på över 20 000 i Ådalen mot stängningen av Sollefteå sjukhus, de på 3000 i Kalix mot stängningen av sjukhuset där, och likaså den fyraåriga ockupationen i Dorothea mot stängningen av sjukstugan.

Dessa protester har på ett explosivt sätt dragit in och enat hela samhällen i kamp. De präglas av å ena sidan en vrede över att politikerna inte lyssnar, men å andra sidan en viss övertro på vad man kan få igenom om man bara lyckas få en eller annan beslutsfattare att lyssna.

Dessa motsägelsefulla idéer är kopplade till att protesterna dragit in äldre lager av arbetarklassen. Det är arbetare som är vana från förr att kamp ofta leder till att politikerna tvingas backa och som har stora illusioner i välfärdsstaten. Men också bland dem har avståndet till massorganisationerna ökat, och inga av dessa protester har rört sig genom några etablerade arbetarorganisationer. Man har istället vädjat till politikerna, men haft större förväntningar på att V och S ska ställa sig på rätt sida - och blivit bra mycket mer förbannade de gånger de svikit.

Ordet "uppror" har blivit populärt. Uppror efter uppror startas, från de redan nämnda till Förskoleupproret som kräver fler pedagoger per barn och mindre barngrupper och Barnmorskeupproret som kämpar mot en underbemanning som hotar patientsäkerheten.

Det halvallvarliga kravet på norrländsk självständighet fick spridning efter att Jokkmokkupproret startat. Detta skedde efter att Vattenfall beslutat att man skulle dra in 40 tjänster i Jokkmokk, samtidigt som cheferna skulle få 300 miljoner kr i bonus. Jokkmokkborna kunde konstatera att de producerade 8-12 procent av landets elproduktion och drog in miljarder till statskassan, men inte fick något tillbaka. Man startade Facebooksidan Jokkmokkupproret, som snabbt fick tusentals medlemmar, trots att Jokkmokk bara har 5000 invånare. Kravet på självständighet har fått förvånansvärt stor spridning, men verkar snarast vara ett sätt att säga ifrån mot nedskärningar på landsbygden än början på en rörelse för något verkligt avskiljande från Sverige.

Kampen har bara börjat, men det är tydligt vilken enorm ilska som finns i många olika skikt av arbetarklassen och att arbetarrörelsen inte längre kan hålla dem tillbaka. För närvarande sker kampen främst på lokal nivå, eftersom den inte ges någon nationell ledning.Vi kommer se fortsatta spontana initiativ underifrån som då och då också tvingar fackföreningarnas ledningar till att agera och leda kampen.

<<Del 1

Del 3>>

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.