Northland Resources i konkurs – en dödsstöt för Pajala

av Victor Madsen
Northland Resources i konkurs  – en dödsstöt för Pajala

Den 8 december 2014 försattes gruvbolaget Northland Resources i konkurs, efter en utdragen och osäker kamp för arbetarna, facken och Pajala kommun. Uppemot 1 000 jobb går nu förlorade. Många som köpt hus, växt upp och planerat att spendera sina liv i Pajala kommer nu tvingas flytta om de ska ha en chans till jobb och stadig inkomst. Arbetarrörelsen måste ta kampen mot industridöden och inte bara se på medan arbetarklassen förlorar sin framtid.

Northland Resources konkurs beror främst på att malmpriserna fallit – från december 2013 fram till idag har de minskat med nästan 50 procent. Det fallande malmpriset är ett resultat av kapitalismens kris som nu är inne på sitt sjunde år. Precis som oljeprisets fall beror det på världens avtagande investeringar och produktion där framförallt Kinas stagnerande ekonomi ger ringar på vattnet. Detta beror i sin tur på att marknaden är mättad, när arbetare världen över inte längre har råd att konsumera. Samtidigt har de senaste årens enorma investeringar lett till överproduktion inom både olje- och malmindustrin.

Northlands konkurs sätter hela ortens framtid på spel. Gruvan hade gett många hopp om en framtid för avflyttningskommunen Pajala – en kommun med strax över 6 000 invånare och landets fjärde högsta medelålder. Oron för Pajalas framtid finns nu hos både nya och gamla Pajalabor. Många har köpt hus och flyttat dit, och kommunen har gjort stora satsningar på bostadsbyggandet som nu får läggas på is.

Kommunen har varit tvungen att ta lån på 15,5 miljoner för att betala ut decemberlönen till sina anställda. Förutom de 343 jobb som direkt går förlorat ger konkursen ringarna på vattnet som gör att uppemot 1 000 jobb försvinner. De arbetare som inte ursprungligen kom från Pajala har varit tvungna att flytta, varav många sökt sig till Malmfälten för arbete.

Den 31 oktober 2014 samlades uppemot 1500 människor i fackeltåg i en manifestation mot nedläggningen av gruvan. Oron för konsekvenserna sprider sig runtom inte bara i Pajala kommun utan i hela regionen, och redan i oktober hade flera varsel från företag som hänger ihop med gruvan kommit.

Northland Resources historia

Fackförbundet IF Metall borde ha tagit strid för att bevara jobben, men har nöjt sig med att prata löst om att "kämpa via sina kanaler, med en förhoppning att andra gör det också". Samtidigt har man krasst konstaterat att "malmpriset är som det är, inte mycket att göra åt" (NSD 2012-08-14) och i samma veva gått med på Northlands krav om uppsägningar och åtstramningar i hopp om att en framtida gruvbrytning skulle vara värd uppoffringarna.

Detta borde inte komma som en överraskning för facket. Att det gått dåligt för företaget har länge varit uppenbart. Och vid varje steg har IF Metall accepterat de försämringar för arbetarna som företaget krävt. Den 15 juli 2014 kunde vi läsa i Norrbottens-Kuriren: "29 anställda mister jobbet på Northland" men, samtidigt, att facket var "nöjda efter förhandlingarna". Enligt Niklas Eriksson från IF Metall såg man det nödvändigt att "ställa upp" för företaget i början, eftersom man visste det var kämpigt, samt att man arbetade efter en strategi för att "...göra besparingar över hela linjen, och att inget ska vara heligt."

Men Karl Axel Waplans, vd:n för Northlands Resources, lön, pension och övriga förmåner verkar däremot ha varit heligt. Han har sammantaget kvitterat ut 13 miljoner mellan perioden 2010-2012 och får som grädde på moset efter konkursen en fallskärm på 6,1 miljoner kronor. Samtidigt lämnas Pajalaborna åt arbetslöshet och lokal ekonomisk kris.

Utöver den ekonomiska påverkan, har Northland Resources även anmälts till en miljöåklagare för att ha sänkt grundvattnet med 16 meter och på så vis torkat ut en myr med flera skyddade växtarter, byggt en del av sin industri utanför sitt tillåtna område samt saknat miljötillstånd att frakta malmen med tåget över till Narvik.

"Investering utan risker"

Northland Resources startade upp utanför Pajala i oktober 2012 och är ett börsnoterat bolag på Toronto- och Oslo-börsen, med huvudbas i Luxemburg. Bolaget ville satsa på att bli en europeisk storproducent på järnmalm och lovade inte bara räddningen för den utflyttningshotade byn Pajala utan också guld och gröna skogar till alla sina småinvesterare.

Enligt den före detta vd:n Karl Axel Waplan skulle det inte innebära några risker att investera i Northland. Efter konkursen har det kommit fram att deras beslutsunderlag grundades på glädjekalkyler där de konsulter som räknade inte visste kostnaderna för att driva en gruva. Man skyller bland annat på att malmpriset inte uppdaterades ofta nog och att det gjorde beräkningarna svåra.

Något som dock blivit känt är att styrelsen visste om den bristande finansieringen och att budgeten skulle spricka med minst en halv miljard redan i slutet på 2011. Den 29 november 2012, endast 9 månader efter senaste miljardlånet, informerade vd:n Waplan bolagsstyrelsen om att de skulle behöva låna ytterligare 2 miljarder. Samma dag gick han ut med ett pressmeddelande där han sade: "Jag är mycket glad och stolt över den fortsatta starka utvecklingen av Kaunisvaara-projektet."

Idag är Northland Resources, enligt den senaste rekonstruktionsplanen som gjordes i november i fjor, skuldsatt till 7,7 miljarder kronor.

Kapitalismens kris orsakade konkursen

Gruvan ska nu säljas till "vrakpris" enligt konkursförvaltaren Hans Andersson, där priset aldrig kommer nå upp till de nedlagda investeringarna utan till vad man kan tänkas tjäna på att bryta malmen vid en framtida uppstart. Med tanke på det fallande malmpriset är tanken på att starta en ny vinstdrivande gruva på kapitalistisk grund helt utopisk.

LKAB kommenterade att på kort sikt gav investeringarna i Northland väldigt negativa konsekvenser och att de inte gav mer pengar på grund av sin egen verksamhet som står inför samma problem med det sjunkande malmpriset. Faktum är att i år var första gången i LKAB:s historia som de ställde in den traditionella personalfesten vid öppnandet av en ny nivå, med hänvisning till kostnaderna.

Med det fallande malmpriset har arbetare i hela Norrbotten försiktigt vågat sig på frågan kring framtiden inte bara för Pajala utan även LKAB:s gruvbrytning. Detta kan man se i allt ifrån insändare till kommentarsfält under artiklarna som avlöser varandra om motgångar med ökade kostnader och sjunkande vinster. Hemma över matbordet skojar min egen släkt, som till stor del arbetar i gruvnäringen, försiktigt med varandra om vem som blir först att åka, samt vilken avdelning som är viktigast för driften att hållas vid liv.

Northlands lärdomar

Vi måste dra lärdomar av Northland Resources och förbereda oss för den kamp som oundvikligen kommer att behöva komma. Det gäller alla arbetare som är kopplade till malmen, både direkt och indirekt. Precis som Northland lät arbetarna betala för misslyckandet och det fallande malmpriset, samtidigt som VD:n med flera kammade hem miljoner i lön och vinst, ser vi hur LKAB genom inställandet av personalfesten i "besparingens anda" förbereder arbetarna i gruvan för att i framtiden bära hela bördan av krisen.

En annan viktig lärdom är att facken, utan press från arbetarna, vek sig under de ramar och krav som ledningen för Northland satte upp, och gick med på uppsägning av arbetare för att "rädda gruvan". I slutändan räddades den inte och samtidigt som uppemot tusen människor förlorar sina jobb får Karl Axel Waplan en fallskärm på 6,1 miljoner kronor. Precis som för tågstrejken i Skåne där gräsrötterna tvingade fackledningen att ta ut dem i strejk kommer det krävas enorm press från arbetarna i norr för att få ut facket i kamp.

Kamp för sina villkor är dock inget som glömts bort hos de som arbetar och vars föräldrar arbetat inom gruvnäringen, där minnen från gruvstrejken 1969-70 fortfarande finns kvar. Och för att citera Ingela Lekfalks debattinlägg i SVT opinion "En ort som på två dagar samlar 1500 människor för att i den kalla vinternatten tända facklor och visa viljans kraft har inte gett upp!" Detta visar inte bara "positiva och förhoppningsfulla människor", som landshövdingen Sven-Erik valde att uttrycka det, utan även människor som är beredda att kämpa!

Denna situation är inte unik för Pajala. Runtom i landet har före detta industriorter lämnats av sina företag för att sedan leva i en halvexistens där unga måste flytta om de vill ha ett arbete. Oavsett om företagen flyttats utomlands, till annan ort i Sverige eller lagts ner så har företagsägarna gått iväg med miljonbelopp medan arbetarnas framtid förstörts. Arbetarrörelsen har på mer eller mindre alla orter bara ryckt på axlarna och accepterat nedläggningarna som om det inte finns något alternativ. Och sedan förundras de över att så få unga ser någon poäng med att engagera sig i facket eller arbetarpartierna. Men alternativ finns.

Vad de borde tagit kampen för och som arbetarna borde ta kampen för nu är en nationalisering av de nedläggningshotade företagen. Det enda sättet att rädda Pajala är att arbetarna tar över driften av gruvan i Kaunisvaara.

Men kampen kan inte sluta där. Först i ett socialistiskt samhälle, med en demokratiskt styrd och planerad ekonomi, skulle vi kunna se till att människor kunde bo och leva där de vill. Det vill säga vi skulle kunna ha en verklig valfrihet för majoriteten och inte bara för den rikaste eliten i samhället. Men detta kräver att alla gruvor, banker och storföretag nationaliseras under arbetarkontroll. I sista hand är detta det enda som kan rädda Pajala och alla andra utflyttningshotade orter – att man gör sig av med det system som skapar utflyttningen från första början.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.