Ned med Erdoğan och hans skurkregering! Stöd de revolutionära arbetarna och ungdomen! - Uttalande om Turkiet

av Alan Woods
Bild: Carlos Latuff (Creative Commons)

Arbetarnas och ungdomens magnifika rörelse i Turkiet är en inspiration till hela världen. Det som började som en fredlig protest mot att man skulle hugga ned träd i en park för att bereda plats för att bygga ett köpcentrum har förvandlats till en flodvåg av massprotester mot den brutala och reaktionära Erdogan-regimen, som har fått dimensioner som liknar ett öppet uppror.

Uttalande om Turkiet från Internationella marxistiska tendensen (IMT).

När de protesterande från Occupy Gezi brutalt attackerades av polisen den 28 maj 2013 och de följande dagarna, utvecklades rörelsen snabbt till en landsomfattande resning mot den korrupta och reaktionära AKP-regeringen som leds av Recep Tayyip Erdogan.

De kapitalistiska kommentatorerna är förbryllade. Turkiet har haft mycket hög ekonomisk tillväxt och sågs som föredömligt stabil. Men denna plötsliga explosion visar att det fanns ett jäsande missnöje under ytan.

AKP-regeringen kom till makten i valet 2002 och har sedan dess förbättrat sina valresultat. Erdogan kunde bibehålla makten till följd av Turkiets ekonomiska tillväxt under det senaste årtiondet. Men de fattiga människorna fick liten glädje av denna tillväxt. Av en befolkning på 75 miljoner, får de rikaste 20 procenten över hälften av landets inkomster, medan de fattigaste 20 procenten bara får 6 procent.

Ett orättvist skattesystem lägger hela skattebördan på arbetarna och de fattiga. Ojämlikheten har skenat. Fackföreningarna utsätts för repression och deras rättigheter trampas ned. En bottenlös avgrund har öppnat upp sig mellan rik och fattig, härskare och undersåtar. Händelserna på Taksim-torget var bara gnistan som tände krutdurken som förberetts under det senaste årtiondet.

AKP:s styre har varit mycket repressivt och antidemokratiskt. Erdogan är arrogant och autokratisk. Han har fört Turkiet till randen av krig med Syrien, vilket är väldigt impopulärt, och infört islamistiska regler som undergräver statens sekulära karaktär.

Ekonomins tillväxt baserades på ett massivt inflöde av utländska direktinvesteringar, som attraherats av privatiseringar av offentliga tillgångar. Men Turkiet har ackumulerat en massiv utlandsskuld och tillväxten står nu nästan stilla medan levnadsstandarden faller.

Trots Erdogans påståenden om att rörelsen består av "extremister", har den en väldigt bred karaktär. Över hela landet har deltagarna i massdemonstrationerna bestått av arbetare, studenter, pensionärer, kurder och aleviter, och till och med fotbollsfans från de rivaliserande klubbarna Fenerbahce, Bestått och Galatasaray. De socialistiska och kommunistiska organisationernas röda flaggor kan ses vid sidan av porträtt på Ataturk och kurdiska flaggor fladdrar vid sidan av turkiska nationalistflaggor, vilket i det förflutna hade varit otänkbart.

Ockupation av GeziparkenÅtminstone tvåtusen har arresterats och minst tre personer har dödats, men den brutala polisrepressionen har bara hällt bensin på lågorna. Demonstrationerna har spridit sig till minst ett hundra byar och städer. Massorna kämpar tillbaka mot polisen och har i några fall tvingat dem tillbaka.

Proteströrelsen har redan vunnit ett antal viktiga segrar. Den tvingade polisen att retirera i vissa områden, åtminstone tillfälligt. Den har tvingat in regeringen i ett hörn. Erdogans våldsamma hot under de första dagarna har ersatts av ett oväsen om försoning. Detta är farligare än polisens tårgas och batonger. Man kan inte visa något förtroende överhuvudtaget till dessa falska och hycklande försök till försoning.

Alla regeringens erbjudanden är lögner som är utformade för att splittra och avmobilisera rörelsen. Regeringen säger att man inte kommer bygga ett köpcentrum på Taksim-torget -- bara en moské! Detta uttalande är en korkad provokation och en förolämpning mot folket i Istanbul.

Folket i Turkiet är trötta på att få sina demokratiska rättigheter nedtrampade av en klick som talar i islams namn men vars enda verkliga gud är pengar, vars främsta moské är börsen och vars höga präster är giriga spekulanter. Det är deras intressen som den här regeringen försvarar och ingenting annat.

Regeringen säger nu att den "respekterar rätten att demonstrera fredligt", medan polisen tillsammans med fascistiska huliganer från AKP slår, gasar och skjuter försvarslösa män och kvinnor på gatorna och tusentals arresteras för "brottet" att demonstrera.

I detta skede handlar folkets huvudsakliga krav om demokrati och social rättvisa. Men det kan inte vara något tal om demokrati så länge regeringen förblir i händerna på Erdogan och hans gäng. Det första villkoret för en genuint demokratisk regering i Turkiet är att göra rent hus med de korrupta gangstrarna i Ankara. Den huvudsakliga parollen måste vara: Ned med Erdogan! Ned med hans regering av skurkar och förtryckare!

Internationella marxistiska tendensen (IMT) uttrycker sitt fulla stöd för de revolutionära arbetarna och ungdomen i Turkiet som modigt kämpar för sina rättigheter. Vi uppmanar arbetarrörelsens ledare överallt att organisera protester mot det brutala polisförtrycket som organiseras av den turkiska regeringen.

  • För ett omedelbart stopp på repressionen och omedelbar frigivning av alla de arresterade demonstranterna och alla politiska fångar som hålls i turkiska fängelser.
  • För arresterandet av och offentliga rättegångar mot alla de element som varit inblandade i attacker mot demonstranter, inte bara poliser och deras hantlangare, de fascistiska huliganerna i AKP, utan också polischefer och ministrar som har släppt loss denna vildsinta repression, till att börja med Erdogan.
  • För fulla demokratiska rättigheter, inklusive demonstrations- och mötesfrihet.
  • Ingen mer censur! Demonstranterna, fackföreningarna, arbetarna och studenterna måste garanteras tillgång till massmedia för att fritt föra fram sin sak fritt för det turkiska folket som har förnekats tillgång till information och matats en diet av lögner av regeringen.

Vi håller med om att det är nödvändigt att kämpa för varje demokratiskt krav. Arbetarklassen behöver den fullaste demokrati för att förbereda vägen för kampen för socialism. Men den revolutionära rörelsen kommer med nödvändighet gå utöver de formella demokratiska kraven.

Problemen som det turkiska folket står inför kan inte lösas genom att man bara byter ut ministrar och regeringar. Dessa problem är inte bara en fråga om parlament, lagar och grundlagar utan har sin grund i att själva naturen hos samhället, att det är ett klassamhälle.

Hur kan det vara något tal om rättvisa när alla rikedomar som skapas av de turkiska arbetarnas blod, svett och tårar beslagtas av en handfull skurkar och parasiter? Det kan aldrig finnas någon social rättvisa i Turkiet så länge jorden är i händerna på jordägarna, bankerna i händerna på bankirerna och industrierna i händerna på enskilda kapitalister.

Under Erdogan har ojämlikheten skenat. Det planerade köpcentret i Taksim ses som en symbol för spekulativ stadsutveckling, utknuffandet av arbetarklassmänniskor till utkanterna av huvudstaden, skumma byggaffärer som går till småpåvarna i det härskande partiet och den uppenbara motsättningen mellan rik och fattig. Den fungerade som en katalysator som lyft upp alla motsägelser till ytan.

Den nuvarande massrörelsen kan få regeringen på knä. Men för att fälla den krävs någonting mer än massdemonstrationer på gatorna. Den mäktigaste kraften i samhället är arbetarklassen. Inte en lampa lyser, inte en telefon ringer, inte ett hjul rör sig utan arbetarklassens tillstånd!

Det turkiska proletariatet är oerhört starkt, och det har fantastiska revolutionära traditioner. Det har varit några strejker, men vad som krävs är att man samlar till en fullständig generalstrejk för att ena rörelsen och ge den ett huvudmål. Fackföreningarna skulle samlas och komma överens om ett datum. Massmöten ska sammankallas i varje fabrik, kontor och arbetsplats för att diskutera saker och göra planer.

För att organisera revolutionens mäktiga men splittrade styrkor måste aktionskommittéer bildas i varje fabrik, högskola, skola, förort och by. Dra in de bredaste lager av oorganiserade arbetare, bönder och ungdomar, kvinnorna, kurderna och andra förtryckta grupper.

Etablera demokratiska aktionskommittéer på varje nivå: lokala, regionala och nationella, detta är den enda garantin för att initiativet förblir i händerna på det revolutionära folket och att den turkiska revolutionen inte kidnappas som den blev i Egypten.

Det spelar ingen roll för arbetarna och bönderna om de som rånar och förtrycker dem talar i namn av nationen, demokratin eller den Heliga Koranen. Egyptens folk rånades och förtrycktes av Hosni Mubarak förut, och de rånas och förtrycks av det muslimska brödraskapet idag. Samma rånare och förtryckare sitter i Ankara och Kairo, eller för den sakens skull, i Washington, London eller Stockholm.

Den turkiska revolutionära rörelsens efterverkningar kommer kännas i både Europa och mellanöstern. En massrörelse mot en islamistiskt konservativ och kapitalistisk regering i Turkiet kan bara försvaga islamisterna i andra länder och samtidigt stärka rörelsen mot de islamistiska regeringarna i Tunisien och Egypten.

Grundorsaken till det turkiska upproret är desamma som de som skapade revolutionerna i Egypten och Tunisien. De är ett uttryck för den globala krisen för det kapitalistiska systemet, obscena rikedomar vid sidan av förskräckande fattigdom, hemlöshet, ungdomsarbetslöshet och korrupta och diktatoriska borgarklassregeringar, uppbackade av USA-imperialismen, som trampar på folkets rättigheter för att berika sina superrika finansiärer.

Arbetarna i Grekland, Cypern och Turkiet, arbetarna i Europa, Egypten och hela världen har samma problem och slåss mot samma fiende. Det är dags att enas i en gemensam internationell arbetarklasskamp mot kapitalets diktatur, som är det huvudsakliga hindret för all mänsklig utveckling.

Det mod och den initiativrikedom som vanligt folk har visat i Turkiet har bevisat än en gång att det finns en kraft i samhället som är mycket starkare än någon stat, armé, regering eller polisstyrka. Detta är massans makt, som ingen makt på jorden kan stoppa när den väl en gång har mobiliserats.

IMT står sida vid sida med Turkiets revolutionära folk:

  • Fullt stöd till de revolutionära arbetarna och ungdomen i Turkiet!
  • Ned med Erdogan och hans skurkregering!
  • Bilda aktionskommittéer för att förbereda en fullständig generalstrejk för att fälla regeringen!
  • För en arbetar- och bonderegering!
  • Länge leve den socialistiska revolutionen!
  • Arbetare i alla länder, förena er!

Skrivet för Internationella marxistiska tendensen (IMT) av Alan Woods, London, 5 juni 2013.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.