I september förra året gick över en miljon fransmän ut i strejker, blockader och demonstrationer mot nedskärningar. I november lamslogs Belgien under tre strejkdagar. Portugal har haft två generalstrejker på ett halvår, och i våras fyllde 70 000 lärare Barcelonas gator, varefter en lärarstrejkvåg svepte över Spanien. Nu har också Nederländerna anslutit sig.
För mindre än ett år sedan vann Rob Jettens liberala D66 det nederländska valet efter att ha framställt sig som det progressiva alternativet till Geert Wilders främlingsfientliga PVV. Partiet lockade med löften om att bland annat anlägga tio nya städer för att lösa bostadskrisen. D66 fick 16–17 procent av rösterna, men det räckte för att bilda minoritetsregering med två andra partier.
Några tio nya städer blev det inte. Däremot låg nedskärningar i socialförsäkringar på 6,5 miljarder euro på bordet några månader senare. Arbetslöshetsersättningen skulle halveras från två år till ett, ersättningar till långtidssjuka försämras och pensionsåldern höjas. Syftet är att finansiera en enorm militär upprustning, att göra landet ”redo för krig”.
Motståndet växte under våren. Över 700 hamnarbetare röstade för beredskap till minst fem dagars strejk. Offentliganställda och kollektivtrafikarbetare gick ut i aktioner. Regeringen började backa – men över 70 procent av de strukturella nedskärningarna återstod inför september. Då började landets största politiska strejkvåg mot nedskärningar sedan 2004.
Den 4 september stannade arbetet i hamnarna i Rotterdam, Amsterdam och Zeeland i åtta timmar. Rotterdam är Europas största hamn, som omkring 30 procent av alla containrar i nordvästra Europa passerar. Att några hundra organiserade arbetare kunde stanna den, säger allt om arbetarklassens styrka.
Sedan följde arbetare på Heineken. Den 8 september demonstrerade över 4 000 offentliganställda i Haag. Dagen därpå stod tågen stilla under en 24-timmarsstrejk, likaså stora delar av lokal- och regionaltrafiken, vilket också påverkade helt andra branscher när arbetare inte kunde ta sig till jobbet. Därefter följde metall- och byggnadsarbetare, medan sjukhuspersonal genomförde aktioner på flera håll.
Stödet var massivt. I en opinionsmätning stödde 74 procent fackens protester – att jämföra med D66:s futtiga 17 procent i valet året innan.
Under mobiliseringens lopp strök regeringen planerna på en snabbare höjning av pensionsåldern och på att sänka taket i flera ersättningar. Andra försämringar sköts upp. Men stora angrepp på arbetslöshets- och sjukförsäkringarna ligger fortfarande kvar.
Strejken visade vem som verkligen behövs i samhället – inte kapitalisterna, inte politikerna, inte cheferna. Ingenting händer i samhället utan att arbetarklassen godkänner det.
Det är en kolossal styrka, som det är hög tid att arbetarklassen i Sverige också använder.