Sverige och Europa har uthärdat en energikris ända sedan 2022, med skyhöga elpriser och ett fragmenterat elnät. Men utöver det sedvanliga valfläsket har varken regeringen eller andra riksdagspartier någon lösning i sikte.
Tidöregeringen förde redan 2023 fram stora löften om att vi kunde ha tio nya, stora kärnkraftsreaktorer till år 2045. Därmed skulle energikrisen bli ett minne blott.
Det första lagförslaget om att upphäva tidigare begränsningar på utbyggnaden kom snabbt, och förra året klubbades en ny kärnkraftslag som bland annat möjliggör billiga lån, prisgarantier på 400 miljarder kronor över 40 år, samt ett slags fallskärm där avtalen kan justeras till företagens fördel vid en kris. Lagen innebär i princip en blankocheck på hundratals miljarder till de företag som får stödet.
Från tio reaktorer till en
Efter många turer har Videberg Kraft, som är majoritetsägt av staten, slutligen tecknat ett avtal – men verkligen inte för tio stora reaktorer.
Avtalet gäller tre små modulära reaktorer (SMR), vars totala kapacitet – om denna nya teknik fungerar – ska motsvara en stor reaktor.
Målet är att de ska vara på plats 2035, men det är det inte mycket som talar för. Historiskt sett har kärnkraftsprojekt i bästa fall försenats med många år och fördyrats med många miljarder.
De täcker inte heller industrins behov. Även efter att företag som Northvolt kollapsat, beräknas industrin fortfarande behöva ytterligare el motsvarande runt 20 av regeringens reaktorer – inte tre – till 2035.
Frågan om kärnavfall
Regeringen vill skjuta till 183 miljarder kronor för att hantera det nya kärnavfallet. I stället för att företagen själva, som tidigare, ansvarar för kostnaderna ska skattebetalarna därmed få dela på risken.
Frågan om själva hanteringen är inte heller löst. I Sverige ska långvarigt radioaktivt avfall hanteras genom att placeras i kopparkapslar och grävas ned i bergrum.
Det var en metod som uppfanns av kärnkraftsbolagen själva. Efter att den så kallade Villkorslagen infördes 1977, med krav på en säker metod för hantering för att få bygga nya reaktorer, kom kärnkraftsbolagen fram med en ny rapport: att gräva ner uranet är faktiskt säkert!
Det fanns ingen forskning som visade att det här var en pålitlig metod, bara en teoretisk möjlighet som blev grunden för hela avfallsprogrammet. De tester som nu gjorts visar snarare motsatsen. I stället för att kapslarna håller i 100 000 år som planerat, har man sett korrosion på kopparn redan efter 20 år, med risk enligt forskare på KTH att de endast håller i 50–100 år.
Om kapslarna inte håller riskerar det radioaktiva avfallet att sippra ner i grundvattnet som rör sig genom berget. Det skulle i sin tur kunna spridas vidare till vattendrag och innebära att ämnen som uran, plutonium och cesium hamnar i dricksvatten och mat.
I dagsläget finns heller ingen annan helt säker lösning. Och hur farligt det än är kommer profitens logik att tränga undan alla regler och lagar så att de bara blir fina ord på pappret.
Anarkisk marknad
Samtidigt beror de värsta problemen med elförsörjningen i dag egentligen inte på den exakta mängd el som produceras. För närvarande producerar vi mer el än vi använder i Sverige.
Ett brådskande problem är ett illa underhållet och uppsplittrat elnät, som skapar flaskhalsar och gör att det inte går att överföra el mellan olika områden, främst från norr till söder. Försäljningen ut på nätet, konsumtionen från nätet – sammanbundet i hela EU – allt knyts samman enligt marknadens anarki, istället för att planeras efter behov.
Detta hänger ihop med en större poäng. Kapitalisterna går inte in i elmarknaden för att hjälpa någon annan än sig själva, och det finns ingen garanti för att elproduktionen inte bara läggs ner och skapar tumult för resten av samhället om det inte är lönsamt.
Bristande lönsamhet var en bidragande faktor till att fyra kärnreaktorer (Ringhals 1 & 2 samt Oskarshamn 1 & 2) lades ner mellan 2015 och 2020. Reaktorerna tjänade helt enkelt inte nog med pengar. Med skärpta miljökrav efter Fukushima-katastrofen 2011, i kombination med höjda skatter, påskyndades en process som redan pågick på grund av historiskt låga elpriser.
– Med undantag för att det var en grupp människor som riskerade att förlora sina jobb, var det ett av de enklare kommersiella besluten som vi har fattat i Vattenfall skulle jag vilja påstå, sa Lars G. Oskarsson, dåvarande ordförande för Vattenfall, angående beslutet.
Den gröna övergångens misslyckande
Regeringens satsningar på kärnkraft kommer efter att den tidigare så kallade “gröna övergången” mot fossilfri el misslyckats. Till utbyggnaden av vind- och solkraft gavs det ut lån till höger och vänster, men nu har många företag gått i konkurs och vindkraftsindustrin har i flera år gått back miljarder.
Problemet för kapitalisterna är att vindkraften blir för effektiv när det blåser, då alla turbiner körs samtidigt och de olika företagen skadar sig själva genom att pressa ner elpriserna mot noll. Att det inte går att överföra elen till andra delar av landet på grund av elnätets usla skick förvärrar situationen.
Problemet är alltså inte teknologin i sig, utan att man byggt ut produktionen helt irrationellt, utan någon planering, samordning med elnätets utveckling eller hänsyn till befolkningens behov. Det kom en skara olika företag som tävlade om att bygga först och mest.
I stället för att bygga ut elproduktionen i södra Sverige och vid kusten, där det gör mest nytta, har majoriteten av vindkraften i stället byggts där det är billigast och lättast att få avtal, i norr. Havsbaserad vindkraft, som är mycket mer effektiv och nyttjar vinden merparten av året, anses vara för dyr och motarbetas av bland annat försvarsmakten.
Solcellsindustrin har också drabbats av stora problem, där de europeiska företagen konkurreras ut av kinesiska företag som för närvarande producerar mer än hela världen konsumerar. Bara under 2023 producerades tre gånger så många solpaneler som den globala marknaden kunde hantera. Resultatet borde vara en utbyggnad av solcellsenergi utan motstycke, men i stället hamnar industrin i kris.
Så i stället för att bygga ut elproduktionen där el kan produceras mest effektivt; i stället för att bygga ett nationellt och internationellt elnät som kan föra elen dit den behövs; i stället för att använda den globala produktionskapaciteten för att snabbt ställa om hela världens energiproduktion – så får vi klimatkris och en kris i elförsörjningen som även bidrar till den ekonomiska krisen. Det säger allt man behöver veta om det kapitalistiska systemets påstådda effektivitet.
För en internationellt planerad ekonomi
Det här är kapitalismens paradox: vi har nått den högsta teknologiska nivån i mänsklighetens historia och har möjlighet att tillsammans producera fossilfri och i princip gratis el till hela världen. Men på grund av marknadens logik ses låga elpriser som en hemsk sjukdom som måste botas.
Det hade dock kunnat se väldigt annorlunda ut. Genom ett internationellt samarbete hade man kunnat utnyttja varje områdes styrkor för att generera el till hela världen – genom att bygga stora havsbaserade vindkraftsparker utanför Medelhavets kuster samtidigt som gigantiska solkraftsparker kunde byggas i ökenområden i Asien och Afrika, och det hade bara varit början.
Men det kan inte ske under kapitalismen. Endast under arbetarklassens demokratiska kontroll kommer det vara möjligt att använda våra resurser till gagn för hela mänsklighetens framtid, inte bara för några få parasiter.