“Allt fokus är på större städer, eller mindre städer. Glesbygd är ju ingenting”, säger Lovisa Gustavsson, som arbetar inom hemtjänsten längs riksväg 62 i norra Värmland. Här, liksom i många andra glesbygdsområden, har valdeltagandet sjunkit kraftigt.
Valdeltagandet rasade i samtliga distrikt i Torsby kommun, där riksväg 62 är en livsnerv. I Sysslebäck och Stöllet sjönk det med 7,3 respektive 10,2 procentenheter. I Stöllet var valdeltagandet i kommunvalet så lågt som 55,1 procent.
Politikerna har ingen aning om varför.
– Jag har ingen teori om vad det beror på. Jag vet faktiskt inte, sade Torsbys kommunalråd Peter Jonsson (S) till SVT.
Lokalbefolkningen förstod det bättre. Politikerna struntar i glesbygden.
– Man tappar ju tilliten när de inte vill lyssna. Vi är ju människor vi också, sade skogsmaskinföraren David Jonasson.
Bakom den känslan ligger årtionden av avfolkning och nedskärningar.
Medan Sveriges befolkning har mer än fördubblats sedan slutet av 1800-talet har utvecklingen gått i rakt motsatt riktning i Torsby kommun.
Inom dagens kommungränser bodde omkring 26 000 människor på 1880-talet. I dag återstår bara drygt 11 000 – mindre än hälften.
I Stöllet är utvecklingen ännu tydligare. Sedan början av 1950-talet har två av tre invånare försvunnit. Posten, banken, kiosken och busstationen har lagts ned. Jobben och samhällsservicen försvinner, människor flyttar och underlaget för ytterligare service blir ännu mindre. Det är en ond cirkel som drabbat landsbygden över hela Sverige.
Och nu hotas även en av de blodådror som håller bygden längs Klarälven vid liv: riksväg 62.
Rasande riksväg
Det råder akut rasrisk längs riksväg 62, och det talas om att vägen kan behöva stängas av, trots att den är livlinan för hela lokalsamhället. Det är den enda vägen i området som har bärighet för tung trafik. Om den kollapsar finns det bara en smal grusväg som alternativ.
Detta skulle göra ont värre för lokalbefolkningen, däribland arbetare inom skogsindustrin, som redan nu riskerar livet när de transporterar timmer längs riksvägen. Om den tunga trafiken inte längre kan ta sig fram kan det slå mot jobben i området och påskynda den avfolkning som pågått i årtionden.
Att riksväg 62 går längs Klarälven, som omfattas av strikt miljöskydd enligt EU:s Natura 2000-regelverk, försvårar arbetet med att förhindra ras. Trafikverkets ansökningar om att anlägga erosionsskydd har avslagits av Mark- och miljödomstolen. Högsta domstolen har nekat prövningstillstånd.
Nu måste Trafikverket lämna in en ny ansökan. Under tiden fortsätter erosionen längs Klarälven och vägen riskerar att rasa. Om läget blir för allvarligt kan Trafikverket tvingas stänga riksvägen, med förödande konsekvenser för lokalsamhället.
Inte oundvikligt
I ett reportage från SVT hör vi lokalbefolkningen berätta vad som behövs: bättre vård och skola, fler jobb, upprustning av ålderdomshem och gatubelysning där folk bor.
Det finns också lösningar på problemen med riksväg 62. Med tillräckliga resurser går det att säkra vägen och samtidigt ta hänsyn till naturen. Men i stället har frågan fastnat i en långdragen byråkratisk process medan vägen fortsätter att förfalla.
Det är inte konstigt att människor tappar tron på politikerna när de ser en hel bygd sakta dö, medan politikernas enda svar är att fortsätta som förut. Det låga valdeltagandet är ett uttryck för en växande känsla av maktlöshet – av att det inte spelar någon roll vad man gör eller hur man röstar.
Men landsbygdens förfall är inte oundvikligt. Det går att vända utvecklingen genom att kämpa för de resurser som behövs och för verkligt inflytande över de beslut som formar våra liv. Men då måste människor organisera sig och kämpa tillsammans för förändring. Politikerna har år efter år låtit utvecklingen fortsätta – det krävs en rörelse underifrån för att bryta den.
I grunden krävs en kamp för ett samhälle där ekonomins resurser står under demokratisk arbetarkontroll och kan användas efter människors behov i stället för vinstintressen. Kampen för Klarälvsbygdens framtid är därför en del av kampen för socialism.