“Ni vet vilket band vi är! Ni vet vad vi tycker och tänker och vad vi står för!” Refused-sångaren Dennis Lyxzén säger det inte som en påminnelse, utan som ett konstaterande från scenen i Göteborg. Efter över trettio år i punkens tjänst, på slutet av en världsturné, finns det inget behov av ironi eller distans. Refused har alltid varit ett politiskt band – inte vid sidan av musiken, utan genom den.
– Vi är revolutionärer! Det är hela vår grej! Hela bandet, hela vår essens. Allting vi har gjort har varit politiskt. Utan politik, väldigt lite band, säger Lyxzén.
Och när han talat färdigt – finstämd sång:
One more revolution my love
One more time through the fire
One more revolution once more
We’ll walk into enemy fire
Och sedan explosion.
When there’s blood on the streets somebody’s getting paid
Somebody’s getting paid when you’re the slave
Några dagar senare, i Stockholm, står jag själv mitt i trängseln. Energin och svetten sprutar. Lyxzén dansar, sparkar i luften och pratar rakt ut i lokalen igen. Det är fest blandat med allvar.
Bakom scenen hänger en stor backdrop med texten “This is what our ruling class has decided will be normal”. Citatet kommer från Aaron Bushnell, en 25-årig soldat i det amerikanska flygvapnet som satte eld på sig själv framför Israels ambassad i Washington, i protest mot USA:s stöd till kriget mot Gaza.
– Vi har ett ansvar som människor… Man ser ett folkmord som pågår rakt framför våra ögon i två jävla år. Om vi väljer att vara tysta så är vi också skyldiga, säger Lyxzén och håller upp en Palestinaflagga som någon slängt upp på scen.
– Jag ska inte ranta för mycket. Men fatta att leva i en värld där psykisk ohälsa för alla är helt accepterat, fortsätter han.
– Alla mår svindåligt hela tiden – det är ett sånt jävla underkännande av de sociala, kulturella och ekonomiska strukturerna vi har. Vi måste skapa något helt annat!
Efter spelningen går jag hem lätt mörbultad och genomsvettig men fylld av kamplust.
Avskedet fortsätter inte i Stockholm eller Göteborg, utan där allt började. Dagen efter sin sista spelning i Stockholm inleder bandet det verkliga farvälet i hemstaden Umeå, med fyra spelningar på tre dagar. En av dem hålls på fritidsgården Hamnmagasinet, gratis för ungdomar under 20 år.
– Vi spelade varje helg på en ungdomsgård i Umeå när vi började, så vi vill ge tillbaka, säger Lyxzén.
Tillsammans med band som Abhinanda och Final Exit gjorde Refused staden till ett centrum för avantgardet inom hardcorepunk – en scen som i mitten av 1990-talet hördes över hela världen.
Nu lägger alltså bandet ner – inte för att idéerna tagit slut, utan för att kunna fortsätta med andra projekt.
Om man missade att se dem på scenen finns dock musiken och texterna kvar. Vill man förstå varför Refused aldrig kunde bli något annat än ett politiskt band räcker det att lyssna på deras mest inflytelserika album, The Shape of Punk to Come från 1998. Det inleds med raderna:
I got a bone to pick with capitalism
And a few to break
(“Worms of the Senses / Faculties of the Skull”)
Hela albumet är mer att likna vid ett manifest, som spränger hardcorepunkens ramar genom att förena politik och poesi med musikalisk experimentlusta och en medveten brytning med genrens egna dogmer. Det är samtidigt en uppmaning till handling:
Can no longer pay the price
We’ll get organized!
We’ll no longer believe working for you will set us free!
(“The Deadly Rhythm”)
Albumet är också ett stridsrop för en ny sorts konst och musik som vägrar att hålla sig inom kapitalismens ramar eller upprepa gamla mönster:
When the day’s over (Hey!)
The doors are locked on us
Money buys the access
And we can’t pay the cost
How can we expect anyone to listen
If we’re using the same old voice
We need new noise
New art for the real people!
(“New Noise”)
Oavsett vad man tycker om hardcore som musik är det här som Refused stora gärning ligger. De gjorde något nytt och storartat inom sin genre – och de gjorde det med ett alltigenom revolutionärt budskap från början till slut.
