Trotskij, 1905 och den permanenta revolutionen

Den ryska revolutionen 1905 slog ner som en bomb och blåste bort alla tvivel om kampviljan hos de ryska massorna, som slet under tsarismens järnhäl. Även om arbetarna till slut krossades efter ett års öppen kamp mot tsarväldet, lade de grunden för ännu större strider i framtiden.

Leo Trotskij var i princip ensam om att förstå den fulla betydelsen av revolutionen 1905. Den bekräftade och påskyndade de idéer han redan höll på att utveckla och som nu formades till hans största teoretiska bidrag: teorin om den permanenta revolutionen.

Det finns ett dialektiskt förhållande mellan individer, idéer och händelser. Lev Davidovich Bronstein (födelsenamnet för ”Leo Trotskij”) började sin revolutionära verksamhet som tonåring. Men det var först efter revolutionen 1905, där han personligen ledde Petersburgsovjeten, som den mogne ”Trotskij” trädde fram.

1905 var också året då den unga ryska arbetarklassen på allvar trädde in på historiens scen. På sätt och vis tog Trotskij och det ryska proletariatet sitt första stora språng tillsammans. Tolv år senare skulle den process som satts i rörelse av denna ”generalrepetition” återkomma på en högre nivå. Som Trotskij senare skrev:

”1905 var arbetarklassen fortfarande alltför svag för att gripa makten, men de efterföljande händelserna tvingade den att mogna och bli starkare […] Proletariatet kom till makten 1917 med hjälp av de erfarenheter som de äldre generationerna hade skaffat sig 1905.”¹

Lev Bronstein

Teorin om den permanenta revolutionen uppstod inte bara i Trotskijs huvud 1905, utan  formades av hans livserfarenheter och de objektiva förhållanden som omgav honom.

Lev Bronstein föddes 1879 i en välbärgad judisk bondefamilj i den ukrainska byn Janovka (då en del av det ryska imperiet, idag Bereslavka). Den ryska landsbygden var en brutal miljö, där familjen Bronstein tillhörde ett ”mellanskikt”. Lev bevittnade det hårda livet på landsbygden och kände sympati för de förtryckta bondemassorna. Samtidigt fick han en oromantisk, objektiv bild av bondeståndet. Han fick dessutom en modern europeisk utbildning i den urbana staden Odessa, vilket satte Janovkas fruktansvärda efterblivenhet i skarp kontrast och vidgade hans vyer mot en större värld.

Som skolpojke hade Lev få politiska åsikter, bortsett från en vag motvilja mot tsarismen. Delvis berodde detta på avsaknaden av politiska referenspunkter, eftersom 1880-talet var en period av reaktion. Ändå hade tsardömet i grunden förvandlats till ett stort hinder för samhällets utveckling. Dess dagar var räknade.

Jordbruksproduktionen hade knappt utvecklats sedan medeltiden. Den kastades in i en djup kris av trycket från världsmarknaden, där den inte kunde konkurrera. Bönderna hade formellt befriats från livegenskapen 1861, men plundrades fortfarande av sina godsherrar. Bondeuppror på landsbygden ökade i både antal och intensitet ju längre 1800-talet fortskred. Effekten av konkurrens och investeringar från mer utvecklade kapitalistiska ekonomier drev på en snabb industrialisering, med massmigration från landsbygden till städerna, vilket skapade ett betydande urbant proletariat.

På 1890-talet ledde allt detta, i kombination med missväxt och hungersnöd, till att samhället började sjuda. ”År 1891”, skrev Trotskij senare, ”[…] markerar tidpunkten för landets politiska brytpunkt.”²

Utöver oroligheterna på landsbygden och kraven på demokratiska reformer från den liberala intelligentsian började den unga ryska arbetarklassen göra sig hörd med en våg av strejker som inleddes i mitten av årtiondet.

När Alexander III dog 1894 hoppades liberalerna på den nye tsaren Nikolaj II. Men dessa förhoppningar grusades när han slog fast trosbekännelsen ”Ortodoxi, autokrati och nationalitet” och avfärdade de demokratiska strävandena som ”meningslösa drömmar”.³

Vid den tiden bodde Lev Bronstein i Odessa: en livlig arbetarhamn med en militant atmosfär. Händelserna radikaliserade den ovanligt mogna tonåringen, även om denna process inte gick i en rak linje. Efter en kort konservativ fas svängde han i ultravänsteristisk riktning. 1896 flyttade han till hamnstaden Nikolajev, där han började sin politiska verksamhet. Året därpå avbröt han sina studier och bodde i ett eländigt ”kollektiv” tillsammans med en liten grupp studenter som tillhörde narodnikerna (en populistisk rörelse som såg bönderna som de som skulle leda en revolution).

Lev kände ingen attraktion till den ryska marxismen, som enligt honom förblev ”fast i 80-talets konservativa stämningar [och] sköt upp revolutionen till en obestämd framtid och hade en benägenhet att se socialismen som något som krävde sekler av utveckling”.⁴ De så kallade legala marxisterna kring Peter Struve använde pseudomarxistiskt språk för att försvara och uppmuntra utvecklingen av den ryska kapitalismen, och valde kompromiss framför klasskamp. Dessa idéer var populära bland den liberala intelligentsian, eftersom de passade deras klassperspektiv.

Levs första försök till politisk skrift var faktiskt en polemik mot marxismen, som avvisades av en populistisk (dvs. Narodnik) tidskrift i Odessa.

Det ryska proletariatets utveckling fortsatte i snabb takt. Stadsbefolkningen hade ökat med 97 procent mellan 1863 och 1897. Stora industrianläggningar växte fram, däribland två i Nikolajev som tillsammans sysselsatte 8 000 arbetare.

I slutet av 1895 vägrade studenter en masse att avlägga trohetsed till den nye tsaren i Sankt Petersburg, Moskva och Kiev. Strejkerna blev större och mer radikala. En höjdpunkt nåddes efter Nikolaj II:s kröning 1896, när en panikartad rusning orsakad av polisen ledde till att tusentals människor dödades och skadades. Som svar utbröt en strejk med 30 000 arbetare i Sankt Petersburg – den största Ryssland dittills hade sett.

Kampförbundet för arbetarklassens befrielse, grundat av Lenin, Julius Martov, Plechanov och Alexander Potresov, började få en liten krets av anhängare. Detta var okänt för Lev Bronstein, som hjälpte till att bilda en liten grupp kallad Sydryska arbetarförbundet på löst ”socialdemokratiska” (dvs. marxistiska) linjer – vilket visar att han utvecklades i takt med arbetarklassens växande inflytande. Organisationen slogs sönder av arresteringar 1898, och Lev dömdes till fyra års exil i Sibirien.

Leo Trotskij

Under sex månader i ett övergångsfängelse i Moskva, på väg mot Sibirien, började Lev slutligen på allvar studera marxismen. Han läste bland annat Georgij Plechanovs Den monistiska historieuppfattningens utveckling och Lenins nya bok Kapitalismens utveckling i Ryssland. När Lev, hans fru Aleksandra Lvovna och deras lilla dotter anlände till en myggplågad by i Irkutskområdet i Sibirien år 1900 ”var marxismen definitivt grunden för [hans] filosofi”.⁵

Lev reflekterade senare över hur hans kritik mot marxismen i slutändan skärpte hans förståelse: ”Bara det som uppnås med kamp blir bestående.”⁶ Vid ankomsten till Irkutsk började han omedelbart skriva revolutionära artiklar under pseudonymen ”Antid Oto”, hämtad från en italiensk ordbok – med den kvicka motiveringen att han ville vara det ”marxistiska motgiftet” mot den borgerliga pressen.

I takt med att strejker, studentprotester och arresteringar ökade växte också den radikala exilgemenskapen. Detta var en viktig miljö för politiskt klargörande, där Lev kämpade mot anarkistiska, reformistiska och terroristiska idéer. Han kom självständigt fram till samma slutsats som Lenin om nödvändigheten av att bygga ett professionellt revolutionärt parti, vilket han argumenterade för i en artikel som debatterades livligt i Sibirien.

När Lev fick kännedom om Iskra – den nya allryska tidningen som leddes av Lenin – och fick tag på ett exemplar av hans pamflett Vad bör göras?, beslutade han, med sin hustrus stöd, att det var nödvändigt att ansluta sig till Lenins och Plechanovs grupp. Med ett falskt pass under namnet Trotskij, taget från en fängelsevakt i Odessa, flydde han, gömd under rockar i en bondkärra. Han tillbringade en tid med de lokala aktivisterna kring Iskra i Samara där han skrev under pseudonymen Pero (”Pennan”), vilket anspelade på hans oerhörda produktivitet.

1903 reste Trotskij, som han nu kallades, via Österrike till London, där Lenin levde i exil. Den begåvade ynglingen från Sibirien imponerade på Lenin, som förespråkade att han skulle ingå i Iskras redaktion. Detta mötte starkt motstånd från Plechanov. Vid det här laget kände den ryska marxismens fader hur händelserna höll på att gå honom förbi, och hans osäkerhet gjorde honom stridslysten. Han såg den dynamiske unge revolutionären från Sibirien som ett hot.

Trotskij bodde under tiden hos Martov och Vera Zasulich i London och blev nära vän med dem. Redan 1903 visade dessa två blivande mensjevikledare tecken på eftergivenhet gentemot liberalerna och de småborgerliga element som rörde sig i de ryska marxisternas utkanter.

Det har skrivits mycket om det ryska socialdemokratiska partiets andra kongress 1903. Vi avser inte att gå in på detta avsnitt i detalj,⁷ men Trotskij hamnade i opposition mot Lenin i frågan om partimedlemskap, samt dennes förslag att avlägsna de passiva ”gamla ledarna” från Iskras redaktion.

Trots Lenins tålmodiga försök att framföra sina argument på kongressen, lät sig Trotskij inte övertygas – något han senare tillskrev ungdomlig naivitet (han var 23 år när detta hände) samt sin personliga närhet till Martov, Zasulich och Axelrod, som alla var ledare för minoriteten (”mensjevikerna” på ryska). Senare skulle han erkänna att det han ursprungligen hade sett som ett diktatoriskt maktövertagande bara handlade om att Lenin försökte göra vad som var nödvändigt för att svetsa samman de ryska marxisterna till ett enat och professionellt parti.

Efter kongressen riktade Trotskij flera skarpa angrepp mot Lenin, vilket avskiljde honom från majoriteten (”bolsjevikerna”). Men även om Trotskij vid andra kongressen hade ställt sig på mensjevikernas sida, stod han alltid mycket närmare Lenin i den centrala skiljefrågan mellan fraktionerna. Nämligen synen på liberalerna, som enligt Trotskij (med rätta) fruktade de ryska arbetarna och bönderna mer än de fruktade tsaren.

I mars vägrade redaktionen för Iskra, som kontrollerades av mensjevikerna, att publicera Trotskijs artikel om det rysk-japanska kriget, som skoningslöst angrep den ryska liberalismen. Trotskij lämnade formellt mensjevikerna i september genom ett ”Öppet brev till kamraterna”, som skickades till Iskra men aldrig publicerades. Han förblev utanför båda fraktionerna (som blev separata partier 1912) fram till 1917.

Samtidigt som Trotskij erkände att han hade misstagit sig i sitt motstånd mot Lenin vid den andra kongressen, skrev han senare att han inte beklagade detta, och inte heller den period av distans till Lenin som följde:

”Jag kom till Lenin för andra gången senare än många andra, men jag kom på mitt eget sätt, efter att ha gått igenom och bedömt revolutionens, kontrarevolutionens och det imperialistiska krigets erfarenheter. Som ett resultat av det kom jag säkrare och mer allvarligt än de ”elever” som – inte alltid vid rätt tidpunkt – upprepade lärarens ord och gester medan han levde, men som efter hans död visade sig endast vara hjälplösa epigoner och omedvetna verktyg i händerna på fientliga krafter.”⁸

Liberalernas begränsningar

Klyftan mellan de ”hårda” och de ”mjuka”, som bolsjevikerna respektive mensjevikerna kallades, skulle bara vidgas i takt med att händelserna accelererade. Redan i november 1902 hade en kraftfull strejk brutit ut i Rostov, och en våg av strejker rasade i södra Ryssland samtidigt som den andra kongressen hölls.

De sociala oroligheterna tilltog med det rysk-japanska kriget, som snart utvecklades till en förödmjukande katastrof för det tsaristiska Ryssland. Kriget tvingade fram en massiv förändring i medvetandet, vilket Trotskij observerade i en lysande artikel från 1904:

”Massorna, igår primitiva, konfronteras idag med de förfärligaste händelser. De tvingas att försöka förstå dem. Själva krigets varaktighet har skapat en önskan om att diskutera, att ifrågasätta meningen med alltsammans. På så sätt har kriget, samtidigt som det för en tid hindrade tusentals revolutionära initiativ, väckt miljoners politiska tänkande till liv.”⁹

Liberalerna började organisera sig i zemstvos (lokala församlingar) för att kräva politiska reformer, och höll en serie politiska möten förklädda till ”banketter” för att kringgå tsarens restriktioner av mötesfriheten.

I juli mördades inrikesminister Plehve, som hade förbjudit zemstvos. Hans efterträdare, Svatopolk-Mirskij, tillät zemstvos att hålla en nationell kongress i november 1904 som en säkerhetsventil för oppositionella stämningar bland intelligentsian.

Kongressen formulerade en lista med elva krav, bland annat yttrandefrihet, mötesfrihet och ett representativt parlament, men avstod undergivet från att faktiskt kräva en konstitution. Mensjevikerna var entusiastiska över denna utveckling, vilket var i enlighet med deras mekaniska synsätt att den liberala bourgeoisin var förutbestämd att störta tsarväldet och lägga grunden för en borgerlig demokratisk stat – vilket de betraktade som nästa steg i Rysslands politiska utveckling.

Iskra höll tillbaka en serie artiklar hösten 1904, som senare publicerades som pamfletten Fram till nionde januari, där Trotskij hånade både de liberala zemstvos och de legala marxisterna för att de begränsade sig till att vädja till tsaren om demokratiska rättigheter. Autokratin kunde inte och ville inte samexistera med demokrati – alla eftergifter som beviljades nu skulle tas tillbaka i morgon. Med den senaste strejkvågen som utgångspunkt hävdade Trotskij att det var arbetarklassen, inte zemstvos, som skulle initiera och leda denna demokratiska revolution och dra med sig de fattiga bönderna och en del av den radikala intelligentsian:

”Det revolutionära avantgardet borde väcka alla de passiva folkgrupperna; det borde dyka upp än här och än där, ja överallt, det borde ställa frågan om den politiska makten på djärvast tänkbara sätt, det borde mana, tukta, avslöja den hycklande demokratin, det borde ställa demokraterna och zemstvo-liberalerna mot varandra, det borde väcka om och om igen, det borde mana, tukta, begära ett klart svar på frågan: ”Vad skall ni göra?”, det borde inte tillåta någon reträtt, det borde tvinga de legala liberalerna att erkänna sin egen svaghet, det borde alienera dem från de demokratiska elementen och hjälpa de senare på vägen mot revolutionen.”¹⁰

Denna ståndpunkt liknar den som Lenin hade formulerat ett decennium tidigare i Vad är ”folkvännerna” och hur kämpar de mot socialdemokraterna? Men Trotskij gick ännu längre och förutspådde att arbetarklassens ledande roll innebar att den förestående revolutionen sannolikt skulle inledas med ”[e]n politisk strejk – inte en lokal, utan en politisk generalstrejk över hela Ryssland”.¹¹ Detta skulle bryta ner armén, vinna över de bästa av de intellektuella och – i kombination med agitation på landsbygden – dra med bönderna bakom arbetarna. Detta var en ny idé: även om något liknande ibland hade skymtats i de avancerade kapitalistiska länderna hade ingenting av detta slag tidigare setts i Ryssland.

Men i januari spred sig en strejk vid Putilovfabriken (som startats av en poliskontrollerad fackförening) till en strejkrörelse som omfattade 140 000 arbetare.

Blodiga söndagen

Den 9 januari (enligt den gamla ryska kalendern) besköts en fredlig demonstration av arbetare och bönder, som försökte överlämna en petition till tsaren vid Vinterpalatset, av beväpnade kosacker. Hundratals dödades. Händelsen, som kom att kallas ”Blodiga söndagen”, utlöste en mäktig strejkvåg som spred sig till 122 städer och orter. Även studenterna reste sig, och de stora universiteten i Sankt Petersburg och Kiev förvandlades till platser för revolutionär organisering.

Trotskij befann sig i Genève när han fick nyheten att revolutionen 1905 hade börjat – precis som han hade förutspått – med en landsomfattande strejk. Men vad skulle hända härnäst? För Trotskij var det självklart att de arbetare som hade startat revolutionen också måste leda en revolutionär regering efter tsarismens fall:

”Upprorets seger och revolutionens triumf kan endast uppnås av proletariatet. […] Därför kommer sammansättningen av den provisoriska regeringen huvudsakligen att bero på proletariatet. För att vara mer exakt: om upproret vinner en avgörande seger kommer makten att ges åt dem som ledde proletariatet [det vill säga socialdemokraterna, marxisterna].” ¹²

I ett förord till Fram till nionde januari, skrivet i januari 1905, förklarade Alexander Helfand, även känd som Parvus, att proletariatet – efter att ha avskaffat autokratin och tagit makten – skulle förvänta sig att socialdemokratin genomförde reformer i dess intresse. En sådan regim ”skulle driva den revolutionära förändringen så långt som möjligt inom ramen för den privata egendomen och den borgerliga demokratin”.¹³ Vid denna punkt skulle arbetarnas liberalt demokratiska ”allierade” vända sig mot dem, vilket innebar att ”det kommer att bli nödvändigt att kämpa först mot autokratin och sedan mot bourgeoisien”.¹⁴

Trotskij och Parvus var praktiskt taget ensamma om detta perspektiv inom socialdemokratin.

Lenin delade Trotskijs och Parvus åsikt att den svaga och fega ryska bourgeoisin var oförmögen att genomföra den demokratiska revolutionen. Han ansåg dock att deras perspektiv inte tog tillräcklig hänsyn till bönderna. Det är oklart om han läste hela Fram till nionde januari, men i mars 1905 kallade han dess författare för en pratmakare, innehållet bombastiskt och riktade särskild kritik mot Parvus förord.¹⁵

Lenin invände på samma sätt mot den grova parollen ”Ingen tsar, utan en arbetarregering!” som dök upp 1905 – felaktigt tillskriven Trotskij, men troligen med ursprung hos Parvus – återigen för att den uteslöt bönderna.

Som alltid utgick Lenin från en nykter, konkret analys av den objektiva situationen. Han ansåg att idén om en revolutionär demokratisk regering som inte återspeglade klassammansättningen i ett land där bönderna utgjorde majoriteten var en självmotsägelse. Trotskij kom att förfina sin syn på förhållandet mellan arbetarklassen och bondemassorna under hela 1905.

Trotskij och Parvus

Parvus var vid den tiden en framstående teoretiker inom den marxistiska rörelsen, som Trotskij hade bott med och haft ett nära samarbete med under sin exil. Han stod till vänster om den tyska socialdemokratin, tillsammans med Rosa Luxemburg. Med stor inspiration från den liberale historikern Pavel Milyukovs verk förutspådde han en europeisk process av krig och revolution – som ett resultat av kapitalismens kamp mot nationalstatens bojor. Och han menade att den skulle börja i Ryssland.

Han hävdade att den tsaristiska staten hade utvecklats till en byråkratisk-militär apparat som förlitade sig på sin stora armé för att stå emot trycket från de mer avancerade europeiska ekonomierna. För att bevara sin militära styrka tvingades den investera i industrin, medan resten av samhället lämnades i ett underutvecklat tillstånd. För att göra detta var den beroende av kapital från utlandet – han kallade därför Ryssland för ”den franska börsens pensionär”.¹⁶

Parvus sa att tsaren var tvungen att plundra sina grannländer för att hävda sitt oberoende gentemot sina fordringsägare och piska upp patriotisk glöd för att distrahera från förruttnelsen på hemmaplan. Men just på grund av denna förruttnelse var Ryssland dömt att förlora dessa nya krig, vilket skulle skapa en nationell revolutionär kris som – i kombination med dess militära misstag – skulle destabilisera hela kontinenten. I en artikel från februari 1904 hävdade han att det rysk-japanska kriget och den kris som följde markerade början på denna process:

”Den världsomfattande kapitalistiska utvecklingsprocessen leder till en politisk omvälvning i Ryssland. Detta måste i sin tur inverka på den politiska utvecklingen i alla kapitalistländer. Den ryska revolutionen kommer att skaka den borgerliga världen … Och det ryska proletariatet kan mycket väl komma att spela rollen som den sociala revolutionens förtrupp.”¹⁷

Under första världskriget degenererade Parvus till en tysk nationalchauvinist och vapenspekulant, men flera år senare kunde Trotskij fortfarande konstatera hans inflytande på teorin om den permanenta revolutionen och sade att Parvus ”syn på den ryska revolutionen 1905 låg nära min egen”.¹⁸

Men även om de började i en liknande position, gick Trotskij i slutändan mycket längre. Parvus hävdade att Rysslands efterblivna och halvfeodala karaktär endast kunde resultera i ett socialdemokratiskt parti som fungerade som en del av en borgerlig provisorisk regering, i linje med Australiens arbetarparti vid den tiden. Han talade om att arbetarna skulle inneha makten ”tillfälligt” och tänja på, men inte bryta med privategendomens gränser.

Trotskijs förutsägelser om hur långt arbetarna kunde gå var oklara i januari 1905, men händelserna skärpte hans perspektiv.

Revolutionens första akt

Trotskij anlände till Kiev i februari 1905. Namnet i hans pass var taget från en pensionerad korpral. Han tog sig så småningom till Sankt Petersburg, som var centrum för den växande strejkrörelsen, där han snabbt vann inflytande bland de strejkande arbetarna genom sina tal och artiklar. Efter att ha blivit förrådd av en agent provocateur inom mensjevikernas led tvingades han snart återigen fly, denna gång till Finland.

Revolutionen 1905 utspelade sig i flera akter. Den första strejkvågen kulminerade i tsarens godkännande av den så kallade ”Bulyginkonstitutionen” den 6 augusti, vilken utlovade en duma – ett valt parlament.

Bulyginkonstitutionen mottogs positivt av ledaren för det liberala Konstitutionellt demokratiska partiet (Kadettpartiet), Pavel Milyukov. Trotskij skrev ett öppet brev till Milyukov i augusti 1905, där han attackerade liberalerna för att de litade på att autokratin skulle bevilja dem demokratiska rättigheter istället för att kämpa för att tvinga till sig dem – en uppgift som därför föll på arbetarna och bönderna:

”Ni härleder de kommande uppgifterna som en logisk fördjupning och förstärkning av konstitutionen på grundval av dess lagliga fundament; medan uppgifterna i själva verket består i att genom revolutionens seger rycka makten ur absolutismens händer. […] Hur olycklig vore inte den ryska friheten om den var beroende av er!”¹⁹

I juli skrev Trotskij en artikel om ett berömt tal från 1862 av den tyske socialisten Ferdinand Lassalle, där han placerade händelserna i Ryssland i ett internationellt sammanhang:

”Den politiska frigörelsen, ledd av den ryska arbetarklassen, höjer denna till historiskt oöverträffade höjder, förser den med kolossala medel och resurser och gör den till initiativtagare till kapitalismens likvidering över hela världen, för vilken historien har förberett alla de objektiva förutsättningarna.”²⁰

Samma månad skrev Lenin Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen, där han hävdade att endast arbetarna kunde besegra tsarismen: en seger som skulle ”sprida den revolutionära branden till Europa”.²¹ Händelserna ledde redan till ett närmande mellan de två männen.

Petersburgsovjeten

Efter en period av ebb bröt en ny strejkrörelse ut i september, inledd av tryckeriarbetare i Moskva som krävde högre ackordsersättning per 1000 satta tecken – inklusive skiljetecken – samt kortare arbetstid.

Den 10 oktober hade sympatistrejker spridit sig över hela landet. Fabriker, järnvägar, banker, kraftverk och myndigheter stängdes. Strejkande arbetare plundrade vapenaffärer och satte upp barrikader för att försvara sig mot gendarmer och kosacker. Sympatiserande soldater deltog i arbetarnas möten och uppgav att en tredjedel av armén stod ”på folkets sida”.

Även landsbygden stod i uppror. Över 2000 gods förstördes och brändes. De politiskt mest avancerade bönderna höll den första kongressen för Allryska bondeförbundet i augusti 1905 och en till i Moskva den 6 november, där man uppmanade till en gemensam kamp och en allmän jordbruksstrejk som skulle beslutas ”med hjälp av en överenskommelse med arbetarklassen”.²²

Trotskij återvände till Sankt Petersburg i oktober, mitt under generalstrejken, med en plan för en vald församling av partilösa delegater som skulle företräda arbetarna. Mensjevikerna i Sankt Petersburg hade redan ställt ett sådant krav. Men arbetarna behövde ingen uppmaning.

Petersburgsovjeten startade med en kärna av arbetare från 50 tryckerier och utvecklades snabbt till generalstrejkens fäste. Ytterligare sovjeter uppstod i andra städer och orter.

Bolsjevikernas centralkommitté och deras ledare i Sankt Petersburg intog inledningsvis den sekteristiska ståndpunkten att sovjeten måste anta bolsjevikernas program innan de skulle ansluta sig. När Lenin återvände till Ryssland i november korrigerade han detta misstag, som i praktiken ändå hade ignorerats av bolsjevikernas gräsrötter.

Som Trotskij senare förklarade:

”Man skulle kunna skriva ett lärorikt kapitel om leninisternas ledarskap utan Lenin. […] När de i avgörande ögonblick råkade skiljas från Lenin, blev man förbluffad över deras totala hjälplöshet.”²³

Trotskij talade i Petersburgsovjeten för första gången den 16 oktober vid Teknologiska institutet. Vid detta möte deltog omkring 100 delegater som valts av 200 000 arbetare, eller omkring 50 procent av arbetarklassen i huvudstaden. Trotskij framträdde som Sovjetens politiska frontfigur och valdes senare till dess ordförande. Han skrev också alla dess proklamationer och resolutioner och redigerade dess organ, Izvestija (”Nyheter”).

Båda fraktionerna inom det ryska socialdemokratiska partiet samarbetade i sovjeten, tillsammans med Socialistrevolutionära partiet (narodnikernas politiska efterträdare). Lenin hade inga invändningar mot någon av sovjetens resolutioner, som alla var skrivna av Trotskij, trots deras tidigare fiendskap. Lunatjarskij återger en talande episod i sina memoarer:

”Jag minns hur någon sa i Lenins närvaro: ’ […] Idag är Trotskij sovjetens starka man.’ En kort stund verkade Lenin mörkna, sedan sa han: ’Nå, Trotskij har nått dit genom ett outtröttligt och imponerande arbete.'”²⁴

Autokratin backade inför den enorma kraften i generalstrejken och sovjetens auktoritet. Den 17 oktober tvingades tsaren att lägga fram ett manifest (skrivet av liberalen Sergej Witte, ministerrådets förste ordförande) som lovade allmän rösträtt, medborgerliga friheter och en konstitution. I november försökte han blidka bönderna med ett manifest som proklamerade avskaffandet av den lösesumma som bönderna betalade till adeln för jorden, samt en utökning av bondebankens fonder.

Således skämtade Trotskij att ”strejken som startade kring skiljetecken slutade med att fälla absolutismen”.²⁵ Dessa demokratiska eftergifter bekräftade Trotskijs perspektiv i praktiken:

”För mig hade oktoberstrejkens delvisa seger en oerhörd teoretisk såväl som politisk betydelse. Det var inte den liberala borgarklassens motstånd, inte böndernas primitiva uppror eller intelligentsians terroristhandlingar, utan arbetarnas strejk som för första gången fick ner tsarismen på knä.”²⁶

Trots det uppmanade Trotskij att man inte skulle hysa några illusioner. Han höll ett tal från balkongen på Sankt Petersburgs universitet där han rev sönder en kopia av Oktobermanifestet och varnade för att det inte var värt papperet det var skrivet på, eftersom det kunde dras tillbaka när som helst så länge autokratin bestod.

Revolutionen når sin kulmen

Löftet om en konstitution skapade ändå splittring i revolutionen, vars konservativa skikt ansåg att saker hade gått tillräckligt långt. ”Vad skulle kadeterna, dessa frackklädda politiker, dessa demagoger från landsbygdsförsamlingarna, göra i denna situation?” frågade Trotskij senare. ”De väntade passivt på att de konstitutionella floderna skulle börja rinna.” ²⁷De röstade också för regeringens plan för rekrytering till armén och lovade att rösta för den kejserliga budgeten.

Tsaren utnyttjade splittringen och släppte loss de fascistiska Svarta hundradena mot arbetarna och bönderna. Dessa ”patriotiska” ligister mördade 3 500 till 4 000 människor och lemlästade så många som 10 000 i 100 städer. ”På detta sätt hämnades den gamla ordningen sin förödmjukelse!”, skriver Trotskij.²⁸

Medan liberalerna kapitulerade, växte pressen från de mest radikala gräsrotselementen inom sovjeterna att gå längre. Den 26 oktober beslutade delegater från ett av distrikten i Sankt Petersburg spontant att införa åtta timmars arbetsdag på sina fabriker med revolutionära medel. Sovjeten följde deras exempel och uppmanade alla fabriker och anläggningar att införa åtta timmars arbetsdag med alla nödvändiga medel. Arbetarna drev spontant igenom sina egna krav.

Samma dag utbröt ett revolutionärt myteri på örlogsbasen i Kronstadt, som snabbt slogs ner efter att undantagstillstånd utlysts. Ledarna hotades med avrättning.

I Polen, som var annekterat av Ryssland, hade det förekommit stora strejker och klasstrider under hela året, med ett uppror i Łódź som slogs ned i blod i juni. Hela den ryska delen av Polen försattes i undantagstillstånd den 28 oktober. Dagen därpå infördes samma åtgärd i Tjernigov, Saratov och Tambov, där det hade förekommit bondeuppror.

Massmöten med arbetare sammankallades omedelbart för att kräva drastiska åtgärder från Petersburgsovjeten. Den 2 november inleddes en fullständig generalstrejk i staden med krav på att de arresterade sjömännen skulle skonas från dödsstraff och att undantagstillståndet skulle upphävas i Polen och i hela Ryssland. Inför detta överväldigande tryck backade regeringen återigen och den segerrika strejken avslutades den 7 november.

Medan arbetarna i Sankt Petersburg med rätta firade sin framgång hade revolutionen redan passerat sin höjdpunkt. Kravet på en åtta timmars arbetsdag förberedde en avgörande kraftmätning. När oktober övergick i november började arbetare över hela Sankt Petersburg att lämna sina fabriker och verkstäder en masse efter åtta timmar. I vissa fall genomdrevs åttatimmarsdagen genom ”övertaganden”, där arbetarna tog kontrollen över sina arbetsplatser från arbetsgivarna. Detta var en betydande upptrappning.

Som en bekräftelse på Trotskijs och Lenins varningar om att man inte kunde lita på den liberala borgerligheten, fördömde den omedelbart rörelsen för åtta timmars arbetsdag i sin press. Proletariatet stod ensamt när de reaktionära krafterna blev alltmer oförsonliga.

Tidvattnet vänder

Kapitalisterna hade börjat hämta sig från chocken efter strejkerna i oktober och november. Med början i den offentliga sektorn och de statliga företagen i Sankt Petersburg gick de till motattack med en allmän lockout, som kastade ut tusentals arbetare på gatan.

Som ledare för Petersburgsovjeten insåg Trotskij att arbetarna hade tagit taktiken med strejker och arbetsnedläggelser till sin yttersta gräns. Vid denna punkt kunde endast ett väpnat uppror vinna åttatimmarsdagen, vilket ofrånkomligen skulle föra revolutionen till dess logiska slutpunkt: erövringen av makten. Men detta innebar en rad svårigheter.

För det första krävdes vapen, vilket i sin tur förutsatte stöd från en betydande del av de väpnade styrkorna – det vill säga bönderna i uniform. Detta hade inte uppnåtts, trots att en stor del av dem, särskilt inom flottan, uttryckte sympati för revolutionen. Tvärtom sattes lojala trupper in för att bryta upp arbetarnas möten.

Det främsta problemet var att även om sovjetens auktoritet var formidabel i Sankt Petersburg, så var detta inte fallet i resten av Ryssland. Böndernas verkliga rörelse skulle inte ta fart förrän 1906, då revolutionen redan hade lidit nederlag i städerna. Arbetarna skulle därmed ha stått ensamma i kampen för åttatimmarsdagen (i själva verket en kamp om statsmakten) utan stöd från resten av landet. Detta hade bara kunnat sluta i ett förkrossande nederlag, vilket skulle demoralisera hela den ryska arbetarklassen.

Således beslutade sovjeten den 12 november, efter en fyra timmar lång debatt, att avsluta kampen för åttatimmarsdagen. Beslutet möttes med upprördhet av många vanliga arbetare, som var redo och villiga att kämpa till slutet. Det var endast sovjetens enorma auktoritet som möjliggjorde en värdig reträtt i god ordning, vilket bevarade revolutionens styrkor och undvek ett totalt sammanbrott. Exekutivkommittén sammanfattade kampanjen med följande ord:

”Vi kanske inte har erövrat åttatimmarsdagen åt massorna, men vi har förvisso vunnit massorna för åttatimmarsdagen. Hädanefter kommer stridsropet Åtta timmar och ett gevär! att finnas i hjärtat på varenda arbetare i Petersburg.”²⁹

Korrektheten i denna organiserade reträtt, liksom de omogna förutsättningarna för ett framgångsrikt uppror, illustrerades tragiskt i december.

I ett sista försök att återta det politiska initiativet publicerade Petersburgsovjeten ett ”finansiellt manifest”, skrivet av Parvus, som uppmanade till ekonomisk bojkott, kritiserade regimens korruption och krävde att den skulle öppna sina räkenskaper. Detta blev droppen: autokratin beslutade att kväva revolutionen och arresterade hela sovjetens ledning den 3 december.

Arbetarna i Sankt Petersburg svarade på arresteringarna och publiceringen av manifestet med en generalstrejk den 8 december. Men den var betydligt svagare än novemberstrejken, omfattade endast två tredjedelar av stadens arbetare och kollapsade efter fyra dagar. Med ledarskapet fängslat och strejkvågen på tillbakagång stod det klart att revolutionen hade tillfogats ett dödligt slag.

Kulmen kom när Moskvasovjeten nåddes av nyheten om Petersburgsovjetens arrestering och utlyste en generalstrejk den 7 december, vilken snabbt utvecklades till ett uppror. Efter tio dagars gatustrider och misslyckade försök att fraternisera med de lojala soldater som satts in mot dem, krossades de isolerade arbetarna.

Resultat och framtidsutsikter

Trotskij tillbringade de följande 15 månaderna i fängelse, där han bland annat skrev Resultat och framtidsutsikter samt sin redogörelse för 1905 års revolution. Till skillnad från sina tidigare fängelsevistelser, då han hade varit en student av marxismen, var han nu en lärare.

I Resultat och framtidsutsikter formulerade han slutligen sin teori om den permanenta revolutionen, som hade formats i revolutionens smältdegel. Som han senare skrev: 

”Det var just under perioden mellan 9 januari och strejkerna i oktober 1905 som de uppfattningar som kom att kallas teorin om den ”permanenta revolutionen” utformades i författarens tankar.”³⁰

Kärnan i Resultat och framtidsutsikter är ett försvar av den dialektiska materialismen, marxismens filosofiska metod, baserad på Trotskijs direkta erfarenheter från 1905. Den går till angrepp mot de socialdemokrater som mekaniskt citerade fragment ur Marx och Engels analyser av 1848 års revolutioner för att ”bevisa” att en socialistisk revolution i Ryssland var ”omöjlig”. De fokuserade särskilt på ett stycke ur Engels text Revolution och kontrarevolution i Tyskland (ursprungligen publicerad i Marx namn med hans tillstånd), som citeras av Trotskij i Resultat och framtidsutsikter:

”Den tyska arbetarklassens sociala och politiska utveckling är lika långt efter arbetarklassens utveckling i England och Frankrike som den tyska bourgeoisien är efter dessa länders bourgeoisie. Sådan far, sådan son. […] Arbetarrörelsen är aldrig oberoende, är aldrig av uteslutande proletär karaktär förrän bourgeoisiens alla olika delar och i synnerhet dess mest progressiva del, de stora fabriksidkarna, har erövrat den politiska makten, och omdanat staten i linje med sina behov.”³¹

Trotskij invände att detta stycke ”utnyttjats avsevärt av bokstavstrogna marxister”³² för att hävda att eftersom de ryska kapitalisterna (liksom sina tyska motsvarigheter 1848) ännu inte hade erövrat makten och omformat staten efter sin egen bild, så skulle arbetarna helt enkelt behöva ställa sig i kö och vänta på sin tur. Kort sagt reducerade de Marx och Engels idéer till en förlegad och mekanisk ”formel” för den historiska utvecklingen i åtskilda, identiska stadier. Men dessa skolastiker saknade helt förståelse för den marxistiska metoden. Som Trotskij förklarade:

”Marxismen är framför allt en metod för analys – men inte en analys av texter, utan av sociala förhållanden. Är det sant att den kapitalistiska liberalismens svaghet i Ryssland oundvikligen innebär arbetarrörelsens svaghet? Är det sant att det i Ryssland inte kan skapas en självständig arbetarrörelse förrän bourgeoisin har erövrat makten? Det räcker med att ställa frågorna så för att man skall se vilken hopplös formalism som döljer sig bakom försöken att förvandla en av Marx’ historiskt-relativistiska anmärkningar till ett över-historiskt axiom.”³³

Ser man till Marx och Engels samlade verk blir det tydligt att deras verkliga metod var helt främmande för de bokstavstrogna marxisterna. Faktum är att Marx och Engels talade om att bourgeoisin hade spelat ut sin progressiva historiska roll efter 1848. I samma verk som mensjevikerna citerar utesluter Engels faktiskt bourgeoisins styre som ”för alltid omöjlig i Tyskland”.³⁴

Det är ingen slump att Trotskij lånade namnet ”permanent revolution” från Marx tal till Kommunisternas förbund 1850, där han talade om behovet av att göra revolutionen ”permanent” tills arbetarna hade tagit kontroll över produktionsmedlen i alla de viktigaste ekonomierna.

När det gällde Ryssland föreslog Marx och Engels till och med att den ryska bondkommunen, långt ifrån att behöva genomgå ett stadium av kapitalistisk utveckling, kunde övergå direkt till den ”högre formen av kommunistiskt gemensamt ägande” – under förutsättning att den proletära revolutionen segrade i väst.³⁵

Utvecklingen av teorin

Marx idé om den permanenta revolutionen baserades på hans analys av revolutionerna 1848, särskilt de i Frankrike och Tyskland, där den politiskt bankrutta europeiska bourgeoisin stödde sig på massorna i sin kamp mot feodalismens kvarlevor, bara för att sedan förena sig med ”ordningens” krafter för att krossa dem. Varken arbetarna eller den urbana småborgerligheten var i det avgörande ögonblicket kapabla att kasta bort borgarklassens ”politiska lik”, och proletariatet var för svagt för att åstadkomma detta på egen hand, eftersom det fortfarande befann sig i sin linda.

Förhållandena i Ryssland 1905 var dock annorlunda. Trotskij utvecklade Lenins och Parvus skrifter om den ryska ekonomins och statens särdrag med begreppet kombinerad och ojämn utveckling. Han hävdade att den ryska industrin, under trycket från världsmarknaden, tvingades utvecklas till en hög nivå i städerna. 

Trotskij framhöll att den inhemska ryska bourgeoisin, till skillnad från i väst, inte hade vuxit fram ur stadens skrån till en klass med egna intressen i att utveckla den ryska kapitalismen. Istället finansierades industrin av utländskt kapital, vars investeringar garanterades av autokratin, som förfogade över en brutal repressiv statsapparat:

”Således blev storkapitalet ekonomiskt dominerande utan kamp. Men den enorma roll som det utländska kapitalet spelade under denna process fick en ödesdiger effekt på den ryska bourgeoisiens politiska inflytande och makt.”³⁶

Resultatet blev att den ryska bourgeoisien, svag och parasitär från första början, inte kunde fullfölja sina historiska uppgifter på egen hand. I ryggen kände bourgeoisin hotet från ett mäktigt industriproletariat, den urbana klass som var ämnad att leda Rysslands demokratiska revolution.

Även om de ryska arbetarna utgjorde en minoritet gav deras överlägsna ekonomiska roll och naturliga organisationsstrukturer dem en styrka och ett inflytande som vida översteg deras antal. År 1905 trängde de undan bourgeoisin, bildade sovjeterna, gick i krig mot autokratin och tvingade på egen hand fram demokratiska eftergifter. Trotskij beskrev revolutionens karaktär på följande sätt:

”Vad gäller de direkta och indirekta uppgifterna är den ryska revolutionen en ’borgerlig’ revolution, eftersom den ställer sig uppgiften att befria det borgerliga samhället från absolutismens och de feodala egendomsförhållandenas kedjor och fjättrar. Men den ryska revolutionens främsta drivkraft är proletariatet, och därför är den i fråga om sina metoder en proletär revolution.”³⁷

Med andra ord var det just Rysslands underutveckling som tvingade arbetarklassen att spela den avgörande rollen i revolutionen. Och efter att ha vunnit demokratiska eftergifter, argumenterade Trotskij, skulle arbetarna inte ”respektera” historiska formler och överlämna makten till de borgerliga liberalerna, utan driva sina egna klassintressen. Detta skulle i sin tur driva in liberalerna i kontrarevolutionens läger. Revolutionen 1905 och kampen för åtta timmars arbetsdag gav en föraning om detta.

Revolutionens logik

Trotskij hävdade att ”minimikrav” som åtta timmars arbetsdag oundvikligen skulle möta hårt motstånd från kapitalisterna, som inte kunde bevilja sådana eftergifter på grund av den underutvecklade ryska kapitalismen. Detta illustrerades återigen i novemberstrejken. På samma sätt skulle varje seriöst försök att lösa jordfrågan framkalla en motreaktion från kapitalisterna och de halvfeodala jordägarna, som båda drog nytta av status quo. Faktum är att många kapitalister själva var jordägare.

Därför måste proletariatet – den klass som hade lett revolutionen – själva ta makten. När detta väl var gjort kunde utvecklingen av industrin och lösningen av jordfrågan endast uppnås genom arbetarnas och de fattiga böndernas demokratiska styre av ekonomin. På så sätt skulle revolutionen övergå från borgerlig till socialistisk i en ”permanent” revolutionär process.

Trotskij hävdade dessutom att revolutionens inverkan inte skulle stanna inom Rysslands gränser, utan utgöra gnistan för en revolution i hela Europa:

”Den ryska revolutionens inflytande på det europeiska proletariatet är enormt. Förutom att den förstör den ryska absolutismen, den europeiska reaktionens starkaste fäste, kommer den att skapa de nödvändiga förutsättningarna för en revolution i den europeiska arbetarklassens medvetande och temperament.”³⁸

Trotskijs förutsägelse bekräftades fullt ut efter oktoberrevolutionen 1917, som följdes av revolutionära uppsving i Ungern, Tyskland, Italien och på andra håll.

Att revolutionen spred sig internationellt var inte bara troligt utan också nödvändigt för dess överlevnad. Trotskij betonade att även om de objektiva förutsättningarna för en socialistisk revolution existerade globalt och de politiska villkoren för att arbetarna och bönderna skulle ta makten fanns i Ryssland, så kunde en nybildad proletär regim som vilade på underutvecklade ekonomiska förhållanden varken överleva särskilt länge eller bygga socialism. Därför, förklarade Trotskij: 

”[H]ar [den ryska arbetarklassen] inget annat alternativ än att sammanlänka sitt politiska styres framtid och följaktligen hela den ryska revolutionens öde med den socialistiska revolutionen i hela Europa.”³⁹

Böndernas roll

I Resultat och framtidsutsikter betonade Trotskij bondemassornas revolutionära potential och nödvändigheten av att vinna över dem till arbetarnas sida med ett program som innebar att expropriera jordägarna, avskaffa skattebördan för de fattiga på landsbygden samt erkänna alla revolutionära exproprieringar av mark. Både han och Lenin var överens om att en segerrik revolution skulle sluta med att proletariatet erövrade makten i allians med bönderna, men det fanns en subtil men viktig skillnad i deras uppfattningar.

Under första halvåret 1905 argumenterade Lenin (i opposition mot mensjevikerna) för att det ryska socialdemokratiska partiet skulle delta i en revolutionär regering efter autokratins fall och sträva efter att bygga ”arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur”. Han menade att den historiska utvecklingen ”nu ställt det ryska proletariatet just inför uppgiften att genomföra en demokratisk borgerlig omvälvning”, en uppgift som ”har ställts för hela folket, dvs småbourgeoisins och böndernas hela massa”.⁴⁰

En revolutionär diktatur av proletariatet och bönderna skulle inte bara representera den stora majoritetens demokratiska strävanden i landet, utan också lägga den mest gynnsamma grunden för socialismens utveckling. Som Lenin förklarar i Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen:

”Genom att erkänna den obestridligt borgerliga karaktären hos en revolution, som är ur stånd att omedelbart överskrida ramen för en enbart demokratisk omvälvning, sporrar vår paroll denna givna omvälvning och strävar att förläna den former, som är i högsta grad fördelaktiga för proletariatet – den strävar följaktligen efter att så mycket som möjligt utnyttja den demokratiska omvälvningen för att uppnå största möjliga framgång i proletariatets fortsatta kamp för socialismen.”⁴¹

Lenin försökte återigen ta hänsyn till Rysslands sammansättning, med sin överväldigande majoritet av bönder, i sitt perspektiv för den demokratiska revolutionen. Trotskij tolkade å sin sida parollen ”demokratisk diktatur” som avsiktligt vag och ”aritmetisk”, då den öppnade för möjligheten att bönderna kunde komma att vara fler än arbetarna i en revolutionär regering. Detta gjorde i sin tur frågan om vilken av de två klasserna som skulle leda en sådan regim oklar.

Trotskij var mer kategorisk: arbetarna måste leda bönderna, som aldrig i historien hade spelat en självständig roll och vars lojalitet skulle vinnas av den klass som befriade dem från godsägarväldet och kunde modernisera landsbygden. Om detta inte uppnåddes skulle bönderna bli en bas för kontrarevolutionen, vilket visades av det krossade upproret i Moskva. Våren 1917 övergav Lenin sin gamla paroll till förmån för ”All makt åt sovjeterna”, vilket i praktiken var detsamma som Trotskijs ståndpunkt.

Arvet

Flera år senare sammanfattade Trotskij teorin om den permanenta revolutionen på följande sätt:

”Den demo­kratiska revolutionens fullständiga seger i Ryssland är ouppnåelig på annat sätt än i form av proletariatets diktatur som stödjer sig på bönderna. Proletariatets diktatur, som oundvikligen kommer att ställa inte bara demokratiska utan även socialistiska uppgifter på dagordningen, kommer på samma gång att ge väldiga impulser till den internationella socialistiska revolutionen. Endast det västeuropeiska proletariatets seger kommer att skydda Ryssland från borgerlig återgång och säkra möjligheterna att fullända det socialistiska uppbygget i landet.”⁴²

Efter 1905 kunde autokratin på ytan framstå som segrande, men i grunden hade situationen förändrats. Trots en period av svart reaktion hade massorna fått direkt erfarenhet av revolutionär kamp. De hade lärt sig nya kampmetoder och börjat skaffa sig ledare. Genom att generalisera lärdomarna från året och utveckla teorin om den permanenta revolutionen tillhandahöll Trotskij en oumbärlig vägledning för kampen.

Vi kan inte säga om Trotskijs analys påverkade Lenin eller om Lenin kom fram till sina slutsatser på egen hand. Vad vi kan säga är detta: Trotskij var den första som drog de rätta slutsatserna av 1905, som återspeglade den objektiva logiken i den revolutionära processen i Ryssland. Och om inte Lenin i april 1917 hade fört en kamp för att korrigera bolsjevikernas program i enlighet med kärnan i denna teori, skulle de inte ha tagit makten. Detta bekräftades av mensjevikernas agerande efter februari 1917, då de knöt sitt öde till Kerenskijs borgerliga provisoriska regering och nästan omintetgjorde revolutionen.

Trotskij använde sin teoretiska skärpa och sin erfarenhet av att leda de revolutionära massorna, för att bryta definitivt med schematismen och framhålla den dialektiska materialismens verkliga kärna: en metod för att förstå revolutionen som en levande organism och identifiera dess verkliga uppgifter. Detta var inget mindre än en odödlig erövring, som dagens marxister ärver som ett oumbärligt verktyg för att förstå den revolutionära kampens dynamik. Lärdomarna från 1905 är därför avgörande för arbetarklassens slutliga seger i den framtida socialistiska världsrevolutionen.★

---

→ Noter

1.  L Trotskij, Året 1905 – den första ryska revolutionen, Förlaget Rättviseböcker, s. 342 ↩︎
2.  L Trotskij, Mitt liv. Marxist Internet Archive.
   ↩︎
3.  Citerad i Ibid.
   ↩︎
4.  Ibid.
   ↩︎
5.  L Trotskij, Mitt liv, Marxist Internet Archive.
   ↩︎
6.  Ibid.
   ↩︎
7.  Detta behandlas utförligt i R. Sewell & A. Woods, In Defence of Lenin, band 1, Wellred Books, 2024.
   ↩︎
8.  L Trotskij, Mitt liv, Marxist Internet Archive.
   ↩︎
9.  L Trotskij, ”Proletariatet och revolutionen”, Marxist Internet Archive.
   ↩︎
10.  L Trotskij, Fram till nionde januari, Marxistarkiv.se.
    ↩︎
11. Ibid. ↩︎
12.  L Trotskij, ”Political Letter II”, Marxists Internet Archive, vår kursivering och översättning.
    ↩︎
13.  R B Day, D Gaido (red., övers.), ”Up to the Ninth of January”, Witnesses to Permanent Revolution: The Documentary Record, Haymarket Books, 2009, s. 255, vår översättning.
    ↩︎
14.  Ibid. s. 267
    ↩︎
15.  V I Lenin, ”Socialdemokratin och den provisoriska revolutionära regeringen”, Marxist Internet Archive.
    ↩︎
16.  Citerad i I Deutscher, Den väpnade profeten, Marxist Internet Archive.
    ↩︎
17.  Citerad i I Deutscher, Den väpnade profeten, Marxist Internet Archive, vår kursivering.
    ↩︎
18.  L Trotskij, Den permanenta revolutionen, Bokförlaget Stormklockan, s. 168
    ↩︎
19.  L Trotskij, ”Open Letter to Professor P.N. Miliukov”, Revolutionary Russia, band 3, Nr. 2, 1990, s. 236, vår översättning.
    ↩︎
20.   R B Day, D Gaido (red., övers.), ”Introduction to Ferdinand Lessalle’s Speech to the Jury”, Witnesses to Permanent Revolution: The Documentary Record, Haymarket Books, 2009, s. 455, vår översättning och kursivering.
    ↩︎
21.  V I Lenin, ”Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen”, Valda verk i tio band, band 3, s. 74
    ↩︎
22.  L Trotskij, Året 1905, Förlaget Rättviseböcker, s. 179
    ↩︎
23.  L Trotskij, Mitt liv, Marxist Internet Archive.
    ↩︎
24.  Citerad i L Trotskij, Mitt liv, Marxist Internet Archive.
    ↩︎
25.  L Trotskij, Året 1905, Förlaget Rättviseböcker, s. 91.
    ↩︎
26.  L Trotskij, Mitt liv, Marxist Internet Archive.
    ↩︎
27.  L Trotskij, Året 1905, Förlaget Rättviseböcker, s. 149.
    ↩︎
28.  Ibid. s. 130.
    ↩︎
29.  Ibid. s. 172.
    ↩︎
30.  Ibid. s. 342.
    ↩︎
31.  F Engels, Revolution och kontrarevolution i Tyskland, Marxistarkiv.se
    ↩︎
32.  L Trotskij, Resultat och framtidsutsikter, Bokförlaget Röda Rummet, s. 44.
    ↩︎
33.  Ibid.
    ↩︎
34.  F Engels, Revolution och kontrarevolution i Tyskland, Marxistarkiv.se
    ↩︎
35.  K Marx, F Engels, ”Förord till den andra ryska utgåvan av Det Kommunistiska Manifestet”, Marxist Internet Archive.
    ↩︎
36.  L Trotskij, Året 1905, Förlaget Rättviseböcker, s. 51
    ↩︎
37.  Ibid. s. 59. 
    ↩︎
38.  L Trotskij, Resultat och framtidsutsikter, Bokförlaget Röda Rummet, s. 97.
    ↩︎
39.  Ibid. s. 98.
    ↩︎
40.  V I Lenin, ”Proletariatets och böndernas revolutionära demokratiska diktatur”, Valda verk i tio band, band 3, s. 17.
    ↩︎
41.  V I Lenin, ”Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen”, Valda verk i tio band, band 3, s. 105.
    ↩︎
42.  L Trotskij, ”Tre uppfattningar om den ryska revolutionen”, Marxist Internet Archive.
    ↩︎