Berg av ruttnande kläder tornar upp sig längs Ghanas och Kenyas kuster. Floder färgas blodröda av giftiga kemikalier. Barn arbetar bland symaskiner och ångor för att producera plagg som bärs några få gånger innan de slängs. Textilindustrin är idag en av världens mest destruktiva.
Det kinesiska modeföretaget SHEIN har blivit en symbol för det som kallas ”ultra fast fashion” – en enorm överproduktion av textil med dålig kvalitet och miljögifter, tillverkade under slavliknande arbetsförhållanden.
Trots att textilindustrin länge kritiserats för sin negativa miljöpåverkan och slavlika arbetsförhållanden har vi de senaste månaderna överösts av artiklar om just SHEIN. Regeringen har lovat “krafttag” mot företaget och klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari gjorde även ett politiskt utspel om att förbjuda företaget i Sverige. I december beslutade även EU:s finansministrar att införa en ny tullavgift på paket med lågprisvaror från SHEIN som en del i EU:s handelskrig mot Kina.
Det är inte bara Sverige som överflödas av textil. Varje år produceras omkring 100 miljarder klädesplagg, långt fler än vad mänskligheten kan använda. Samtidigt saknar miljontals människor tillräckligt med kläder.
Faktum är att 40 procent av alla plagg förstörs innan de ens används. Det dumpas textilier motsvarande en sopbil varje sekund i länder som Kenya och Ghana, där de förgiftar mark, vatten och människors liv.
Den enorma överproduktionen gör att textilindustrin står för omkring 10 procent av världens koldioxidutsläpp – mer än internationellt flyg och sjöfart tillsammans.
Kapitalistiskt hyckleri
När politiker plötsligt förfasar sig över barnarbete, avfallsberg och miljögifter handlar det inte om omsorg, som de påstår, utan om konkurrens. Redan 2024 började Svensk Handel lobba mot regeringen för att begränsa kinesiska e-handelsplattformar, för att “värna svenska företag och jobb”.
Anklagelserna om SHEIN:s urusla arbetsvillkor och miljögifter i kläderna är visserligen verkliga problem. Men de är inte unika för SHEIN.
H&M har upprepade gånger avslöjats med barnarbete i leverantörsledet, Amazon och Zalando med slavliknande arbetsvillkor för lagerarbetare, och anställda på Zara-butiker i Sverige har beskrivit arbetsplatsen som “ett fängelse” där “man är deras slav”, när de berättat om den extrema stressen och underbemanningen. H&M:s huvudägare Stefan Persson är idag en av världens rikaste tack vare denna ordning, med 18,6 miljarder dollar i plånboken.
Europeiska kläder som testas innehåller också återkommande miljögifter som antingen är förbjudna i EU eller oreglerade. Att kläderna generellt innehåller lägre nivåer av vissa reglerade ämnen jämfört med SHEIN innebär inte att de är säkra, eftersom endast en bråkdel av alla farliga kemikalier är begränsade eller förbjudna i EU.
H&M, Zara och andra jättar har gång på gång hamnat i blåsväder för giftiga kemikalier i kläder, förorenat vatten från deras fabriker i Bangladesh och textilavfall som dumpas i Afrika. Forskare vid Lund har även visat att europeiska e-handelsplattformar förstör elektronik och kläder som skickas tillbaka av kunder till ett värde av 21,74 miljarder euro. Ändå möter de sällan krav på bojkott eller förbud från politiker.
Vissa skulle svara att det minsann finns grader i helvetet, att europeiska företag “rör sig i rätt riktning” (med symbolhandlingar) medan Kina bara gör vad de vill. Men det är faktiskt EU som just nu avreglerar kemikalielagstiftning, medan Kina precis beslutat om en ny, starkare lagstiftning för farliga kemikalier. Högerns “upprördhet” är med andra ord selektiv. De bryr sig inte om miljö eller arbetare – utan om att skydda de europeiska företagens vinster.
Att fastna i hårklyverier om vilka kapitalister som är “mindre onda” gör knappast skillnad för planeten eller barnarbetarna. Fenomen som fast fashion, eller ultra fast fashion, är en naturlig följd av kapitalismen – både den kinesiska och västerländska. Fenomenet uppstod i början av 1990-talskrisen med Bill Clintons NAFTA-avtal och fördjupade handelsrelationer med Kina, som öppnade dörren för västerländskt kapital att flytta produktion till platser där arbetskraften var billigare och lagarna svagare, för att öka kapitalisternas vinster.
Till en början bromsades utvecklingen av Multifibre Arrangement, ett system av kvoter som begränsade hur mycket textilier som fick importeras från låginkomstländer. Men när detta avskaffades av Världshandelsorganisationen år 2005, strax före finanskrisen, försvann de sista hindren. Över tid flyttades 70 procent av textilproduktionen från USA till Mexiko och Asien.
Sämre kläder – mer vinst
För att fortsätta generera mer vinst åt ägarna har kläder medvetet gjorts sämre. Före slutet av 1980-talet producerades runt två kollektioner per år, med välgjorda plagg som kunde hålla i många år. Att köpa nytt och trendigt var en lyx för samhällets rikaste.
Med Zaras genombrott förändrades detta. De tog en kollektion från ritbord till produktion på 15 dagar. Produktionen snabbades upp, kvaliteten pressades ned och “slit-och-släng” blev norm. Naturmaterial ersattes av billig polyester, detaljer rationaliserades bort och samma plagg gjordes för att passa fler kroppar genom stretchmaterial som snabbt bryts ned.
Fenomenet fast fashion föddes och mellan 2000 och 2015 minskade den genomsnittliga livslängden för kläder med 36 procent. Detta påverkar miljön väldigt negativt, då plaggets livslängd har störst effekt på miljön.
Den modell som Zara etablerade har idag drivits till sin yttersta spets av SHEIN. Företaget grundades 2012 men har på kort tid blivit världens största klädförsäljare sett till antal sålda plagg. De är snabbare än Zara, och går från ritbord till fabrik på endast tre dagar.
Till skillnad från traditionella klädföretag äger SHEIN inga fabriker. Företaget fungerar som en digital plattform, där algoritmer i realtid styr vad som produceras hos leverantörer och skalas upp. Det som säljer fortsätter – resten försvinner. SHEIN är därmed inte ett brott med västerländsk fast fashion, utan dess kulmen, det naturliga nästa steget under kapitalismen.
“Slow fashion” säljs nästan uteslutande av dyra varumärken idag. För arbetare och unga är billiga kläder sällan ett val, utan en nödvändighet, i ett samhälle där löner pressas och levnadskostnader skenar. Att skuldbelägga konsumenter flyttar fokus från dem som kontrollerar produktionen.
Lösningen är inte att välja mellan SHEIN och H&M, eller mellan kinesisk och västerländsk kapitalism, utan att arbetare tar kontroll över produktionen. Den data och teknik som SHEIN idag använder för att maximera vinster hade istället kunnat användas för att kartlägga arbetarklassens behov och önskemål. Produktionen hade kunnat ställas om för att producera färre plagg, av högre kvalitet och miljövänligt material, till lägre priser.