Hur kapitalismen skapade den svenska segregationen

Områden som Husby i Stockholm, Bergsjön i Göteborg och Rosengård i Malmö byggdes under slutet av 1960-talet för att försörja den svenska industrin med arbetskraft. Lägenheterna som byggdes var moderna, och det fanns arbete, bostäder, affärer och fritidsnöjen inom gångavstånd. Men idag plågas områdena av arbetslöshet, trångboddhet och gängkriminalitet. För att skylla ifrån sig påstår politikerna att problemet är invandringen. I verkligheten stavas orsaken kapitalismen.

Efter andra världskriget gick den svenska ekonomin på högvarv. Den svenska härskande klassen hade behållit sina industrier intakta genom att samarbeta med Hitler under kriget – och sedan hoppa över till de allierade när krigslyckan vände. Nu stod det svenska kapitalet redo att exportera till den växande världsmarknaden. 

Men för detta behövdes mer arbetskraft. Under 1950- och 1960-talen tog Sverige in över en halv miljon arbetskraftsinvandrare.

För att förse den växande arbetskraften med bostäder tog Socialdemokraterna initiativ till de så kallade miljonprogrammen: moderna lägenheter till ett överkomligt pris. Nya stadsdelar med tiotusentals invånare växte fram. Känslan för många inflyttade var nästan som att man kommit till framtiden. 

– Det var pengar och äventyr som lockade. Det var också roligt att flytta från landsbygden till en stor stad. Jag kunde lite svenska. Men jag hade inte någon utbildning, berättar Merja Partanen, som kom till Sverige från Finland som 19-åring 1969, för Sveriges Radio.

Men kunde man inte svenska var det ofta inget hinder.

– Alla skyltar var på finska. All viktig information var på finska. Det var därför lätt att komma igång med att arbeta. Man behövde inte kunna svenska språket när man började arbeta där. Allt var anpassat till oss finländare, fortsätter Merja.

Fram till 1970-talskrisen var sysselsättningsgraden faktiskt högre bland utrikes födda än inrikes födda.

– På den tiden fanns det hur mycket jobb som helst. Det var bara att välja och vraka, berättar Pirjo Bofjäll, som liksom Merja kom till Sverige som 19-åring 1969.

Hittade man ingen egen bostad kunde företaget ofta tillhandahålla en.

– Alla stora företag erbjöd en tjänstebostad. Jag fick en enrummare i Solna. Det var också därför som jag valde just det jobbet jag gjorde, fortsätter Pirjo.

Men denna situation skulle inte bestå. Förr eller senare orsakar kapitalismen en ekonomisk kris, vilket för arbetarklassen innebär fabriksnedläggningar, arbetslöshet och försämringar, särskilt för dess mest utsatta del.

1990-talskrisen – “Nu är kollektivismens tid slut”

Sedan 1970-talskrisen hade det skett en avindustrialisering i Sverige, där fabriker lades ned eller drog ned på personal. Vågor av uppsägningar drabbade arbetare inom bland annat textil-, varvs- och stålindustrin. Tiotusentals och åter tiotusentals personer förlorade jobben.

På den tiden hade staten ingripit för att mildra de värsta effekterna och hålla nere arbetslösheten. Till exempel nationaliserades varvsindustrin för att läggas ned under kontrollerade former, och arbetare skolades om till andra yrken. Men detta var oerhört kostsamt.

Dessa åtgärder, som syftade till att mildra klassamhällets konsekvenser och minska risken för klasskamp, ansåg borgarklassen och Socialdemokraterna under 1990-talet hade blivit för dyra.

Från 1991 till 2000 befann sig Sverige i en lågkonjunktur och pengarna behövdes nu för att rädda kapitalisternas storföretag och banker, och arbetarklassens levnadsstandard offrades.

När Carl Bildt tillträdde som moderat statsminister 1991 sammanfattade han sin politik med orden: “Nu är kollektivismens tid slut”. Storskaliga privatiseringar och massiva nedskärningar inleddes på alla fronter. Detta lade grunden för den svenska förorten som vi känner den idag.

För att minska statens utgifter avskaffades de statliga subventionerna för bostadsbyggande. Bostadsbidraget sänktes och allmännyttans andel av bostadsbeståndet minskade. År 1991 drev de borgerliga partierna även igenom de första stora ombildningarna av allmännyttiga hyresbostäder till bostadsrätter i Stockholm.

Året därefter förlorade de allmännyttiga bostadsbolagen, som drevs utan vinst, de förmånliga lånevillkoren de tidigare hade fått från staten.

Resultatet blev boendesegregation: allt fler bostadsrätter i innerstäderna, där endast de som hade råd kunde bo – medan hyreslägenheterna i städernas utkanter alltmer blev en sista utpost för låginkomsttagare, vilket ledde till att andelen invandrare ökade.

En motsvarande segregation började skapas i skolan genom friskolereformen och “det fria skolvalet”, som infördes 1992. De mer bemedlade familjerna såg till att placera sina barn på rikare friskolor, som gärna tar in de elever som är billigast i drift.

Förortsskolorna blev mer och mer en plats där elever med större behov – med sociala problem, nyanlända från krigshärjade länder och så vidare – samlades.

År 1993 legaliserades bemanningsföretag – ett led i borgarklassens försök att lösa arbetslösheten genom att skapa en låglönesektor. Dessa arbetare fick sämre lön, sämre anställningstrygghet och ett fysiskt hårdare jobb än genomsnittet.

Allt detta möttes av en våg av protester, som Socialdemokraterna kanaliserade till en valseger 1994. Men istället för att vända utvecklingen genomförde båda de efterföljande socialdemokratiska regeringarna (Ingvar Carlsson 1994–96 och Göran Persson 1996–2006) samma brutala angrepp mot arbetarklassen och den offentliga sektorn.

Under åren efter Ingvar Carlsson tillträtt som statsminister förlorade hundra tusen personer sina jobb inom offentlig sektor genom nedskärningar och privatiseringar. Bidragen till kommunerna minskade ytterligare. Barnbidraget minskade och ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna sänktes till 75 procent. Arbetslösa och sjukskrivna förlorade ungefär en femtedel av sina realinkomster medan en genomsnittlig löntagare förlorade en tiondel.

Konsekvenserna av detta blev så mycket större, eftersom arbetslösheten hade stigit brant i krisens kölvatten: från två procent före krisen till elva procent 1997 – den högsta nivån sedan 1930-talets krisår.

Eftersom jobben som försvann framförallt var sådana som inte krävde högre utbildning, blev de som drabbades hårdast de utan eftergymnasial utbildning samt nyanlända. Under krisen sjönk sysselsättningsgraden för invandrare från 70 till 55 procent.

När industrin började ta fart igen under 1990-talets slut var arbetsplatserna så nedbantade att det ledde till en våg av sjukskrivningar när stressen, tempot och pressen ökade. Statens kostnader för sjukskrivningar fördubblades mellan 1997–2002. År 2005 var tio procent av den arbetsföra befolkningen förtidspensionerad.

För att tvinga ut folk på arbetsmarknaden försämrade Reinfeldts alliansregering (2006–2014) bland annat möjligheten till sjukskrivning och förtidspensioner samtidigt som arbetsgivaravgifter och a-kassan sänktes. ROT- och RUT-avdrag infördes för att få folk att ta “enkla jobb” och samtidigt gynna borgarklassen. Detta byggde vidare på ambitionen att skapa ett låglöneskikt inom arbetarklassen som också kunde pressa ned klassens villkor som helhet.

Under 1990-talet och början av 2000-talet stängde dessutom bland annat Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Posten många av sina kontor i förorterna för att spara pengar. Storkontor i städernas centrum eller digitalisering blev det vanliga, vilket ytterligare försämrade samhällsservicen i dessa områden.

Resultatet var att många av miljonprogramsområdena förvandlades. Massarbetslöshet och en omfattande fattigdom gjorde sitt inträde. För att den svenska kapitalismen skulle leva, behövde delar av arbetarklassen offras.

Imperialistiska härjningar och rasism mot flyktingar

Socialdemokraterna, tillsammans med bland annat Svenska arbetsgivareföreningen och LO-ledningen, hade kraftigt begränsat arbetskraftsinvandringen vid slutet av 1960-talet och början av 1970-talet när den ekonomiska utvecklingen inom industrin börjat stagnera. 

George Bush den äldres invasion av Irak, uppsplittringen av och Natos ingripande i Jugoslavien, det kaos imperialisterna skapade i Somalia med mera, ledde under 1990-talet istället till att flyktinginvandringen ökade kraftigt.

Livet som arbetskraftsinvandrare på 1950- och 1960-talen hade inneburit hårt arbete för låga löner. Men det var en helt annan sak att komma till ett krisande Sverige som flykting på 1990-talet. I krisens Sverige tillhandahölls inga bostäder av arbetsgivaren och möjligheten till trygga anställningar och stabila inkomster hade minskat drastiskt.

För att minska statens åtaganden infördes lagen om eget boende (EBO-lagen) 1994. Därmed fick asylsökande rätt att bosätta sig var de ville och få bistånd om de ordnade eget boende. Många asylsökande bosatte sig då, föga förvånande, i områden där hyrorna var lägre och man kunde hitta personer från samma land som en själv, till exempel i Rinkeby, Rosengård och Södertälje.

Samtidigt gjorde 1990-talskrisen att bostadsbyggandet avstannade. Trångboddheten ökade således snabbt.

Kombinationen av ekonomisk kris, stigande arbetslöshet, sociala problem och invandring skapade en oro i samhället som gjorde att rasisterna började vädra morgonluft, och i valet 1991 kom Ny demokrati in i riksdagen.

I statlig media började främlingsfientliga åsikter presenteras som fakta. I inledningen till dokumentären “Malmö – ett mångkulturellt paradis” som visades på SVT 1999¹ beskrevs Rosengård på följande sätt av den berömde reportern Bo Holmström:

“Här kan man gå hela dagar utan att behöva använda svenska språket. Här är det vanligare att vara arbetslös än att ha ett jobb. Här finns inte mycket framtidshopp, och resultatet är brottslighet. För några år sedan hade vi kanske tvekat att säga som det var […] för att inte ge rasister och nazister vatten på sin kvarn: Det är invandrarungdomar som rånar svenska ungdomar.”

Detta säger mycket om den stämning som den härskande klassen odlade. Nazisterna och Vit makt-rörelsen – som senare skulle komma att bilda Sverigedemokraterna – fick vatten på sin kvarn, och under 1995 genomförde dessa grupper fler mord per capita än i något annat land i världen.

Den svenska borgarklassen hakade sedan lojalt på USA-imperialismens “krig mot terrorismen”, som lanserades 2001, där muslimer utmålades som farliga fundamentalister. Detta syftade till att legitimera imperialismens brott i Mellanöstern: i Irak, Afghanistan och Palestina för att bara nämna några.

Samma flyktingar som tvingats fly sina hemländer – som blivit invaderade av västerländska imperialistmakter som dessutom sponsrat islamistiska grupper i årtionden (som mujahedin i Afghanistan och monarkin i Saudiarabien) – mötte i Sverige anklagelser om att stå för samma islamism som de precis flytt. Rasismen i Sverige har sedan dess utvecklats till att mer och mer kretsa kring islamofobi.

Den nya hårda svenska kapitalismen

I och med 1990-talskrisen gick Sverige från att ha haft den jämnaste inkomstfördelningen i världen (bland de kapitalistiska länderna) till att ha den snabbaste ökningen av inkomstklyftorna av alla de rikaste länderna.

Sedan dess har de rika bara blivit rikare och Sverige är nu ett av världens mest ojämlika länder. Idag äger 46 svenska dollarmiljardärer mer än 80 procent av resten av befolkningen.

En permanent hög arbetslöshet, som sedan 1990-talet aldrig varit lägre än sex procent, har blivit det nya normala.

Med andra ord har klassmotsättningarna ökat massivt, och ett nytt fattigsverige har skapats. Allt det som har drabbat hela arbetarklassen har drabbat invandrare särskilt hårt.

De 65 områden som Polisen kallar “utsatta” eller “särskilt utsatta” – som de definierar som platser med “låg socioekonomisk status och där de kriminella har en stor inverkan på lokalsamhället” – är långt ifrån enbart ett storstadsfenomen, utan finns nu i 20 städer.

Arbetslösheten är nio procent för befolkningen som helhet, men långt mycket högre i områden som Rosengård i Malmö, Vivalla i Örebro och Skäggetorp i Linköping, där arbetslösheten under 2022 var 38, 36 respektive 27 procent.

De vanligaste jobben i dessa områden är inte längre tryggare industriarbeten utan olika former av ingångsjobb, deltidsjobb eller på andra sätt jobb med mer otrygg anställningsform inom yrken som lagerarbetare, budbilsförare, taxiförare, köksbiträde, städare, barnskötare och undersköterska.

På arbetsmarknaden finns även en väldokumenterad diskriminering mot invandrare och personer med utländsk bakgrund. Det är 50 procent större chans att bli kallad till arbetsintervju med ett svenskklingande namn än med ett arabiskklingande, med samma meriter och ansökan. Och för män med arabiskklingande namn hjälper det inte ens om man lägger på två års arbetslivserfarenhet.

Idag är 50 000 utrikes födda kvinnor med universitetsutbildning arbetslösa. I en intervju berättade ekonomiassistenten Elif att hon sökt 700 jobb på två år.

“När jag säger till mina barn att plugga vidare säger de, ‘mamma, du kämpar så mycket och du får inget jobb. Kommer vi då ha en chans?’ Barnen tappar också hoppet. Jag känner mig otillräcklig som mamma.”

För barn med utländsk bakgrund är fattigdom sju gånger vanligare än för barn med svensk bakgrund. Bland barn med ensamstående utrikesfödda föräldrar lever hälften i fattigdom.

I ett samhälle som detta är det inte konstigt att många inte ser någon väg ut ur misären. Kombinationen av en permanent fattigdom, trångboddhet och brist på framtidsutsikter, med möjligheten att tjäna snabba pengar genom droghandel, har lagt grunden för att gängkriminaliteten på ett par årtionden skulle komma att växa till de proportioner som den nått idag.

I varenda politiska debatt om förorten, kriminalitet och arbetslöshet försöker högern och Socialdemokraterna härleda alla problem till invandringen – att det rör sig om kulturfrågor och att “vi tagit hit för många” från andra länder. Men den svenska segregationen är en konsekvens av klassamhället.

Det är kapitalismen och borgarklassen som skapat de problem som de nu säger sig vilja bekämpa. Borgarklassen skapade gängkriminaliteten, som de inte kan avskaffa, de skapade massarbetslösheten, de skapade förutsättningen för utanförskap, hedersvåld och alla andra problem som politiker nu vill ondgöra sig över.

De skapade segregation och utsatthet på bred front, med ett skikt människor som de inte ansåg vara värda ett tryggt jobb och ett värdigt liv i den nya hårda svenska kapitalismen.

Socialismen är lösningen

Idag finns inte ett enda riksdagsparti i Sverige som på allvar förespråkar en politik som ens skulle börja att ta itu med de djupa problem som präglar samhället. Mot politikernas rasistiska och islamofoba nonsens ställer vi en revolutionär, kommunistisk, klasspolitik.

Vi säger:

• Arbete åt alla! Avskaffa arbetslösheten och sänk arbetstiden genom att dela på alla jobb som behövs, kombinerat med högre löner, minst i linje med inflationen. För att stoppa den rasistiska diskrimineringen på arbetsmarknaden krävs arbetarkontroll över anställningsprocesser och löneavtal.
• Straffa inte folk som är sjuka! För en kraftigt höjd arbetslöshetsersättning och sjukersättning för de som inte kan arbeta.
• Stoppa alla nedskärningar! Som miniminivå måste nivåerna före 1990-talskrisen återställas. Ingen som är sjuk ska behöva vänta på vård. Ingen skolklass ska vara för stor för att fungera. Äldreomsorgen ska garantera alla en värdig tillvaro, barnomsorgen ska ge de unga en bra start i livet – utan att arbetarna går sönder i processen. Alla stängda bibliotek, fritidsgårdar med mera måste öppna på nytt.
• Dra tillbaka alla privatiseringar! Vård, skola och omsorg är inte till för att berika kapitalister utan för att ta hand om och utbilda människor – förbjud alla vinster i välfärden och ta tillbaka alla privata företag i offentlig ägo.
• För ett storskaligt bostadsbyggande! Kombinerat med en omedelbar upprustning av det gamla miljonprogrammet behövs ett program för ett nytt, modernt miljonprogram, för att bygga bort hemlöshet och trångboddhet och sätta folk i arbete. Boverket beräknar att det behövs en halv miljon nya bostäder fram till 2033 – att genomföra den planen vore en början.
• Stoppa allt rasistiskt godtycke inom Polisen och rättsväsendet! Alla Polisens godtyckliga befogenheter som befordrar rasism, såsom visitationszoner, måste omedelbart avskaffas.
• “Hårda tag” löser inte brottsligheten! Flytta över resurser som nu läggs på övervakning, att trakassera ungdomar i centrumbyggnader och att jaga papperslösa, till ungdomsvård, rehabilitering för missbrukare och före detta kriminella, för att bryta en kriminell bana direkt.
• För en värdig och meningsfull fritid för barn och ungdomar! Vi behöver ett stort utbud av drogfria, utvecklande fritidsalternativ för ungdomar, såsom ungdomsgårdar, sportklubbar och så vidare, som får offentlig finansiering.
• Stoppa de imperialistiska krigen! Sveriges militära, diplomatiska och ekonomiska inblandning i alla imperialistiska krig måste avslutas. För arbetarklassens enade kamp mot imperialismen över hela världen.
• Nej till stängda gränser! Alla som behöver eller vill komma till Sverige ska vara garanterad rätt till arbete, bostad och välfärd.

Ett parti som skulle försöka genomföra en sådan politik skulle direkt komma i konflikt med hela etablissemanget – partierna, storföretagen, bankerna, staten och medierna.

Det skulle kräva att man inte stannar vid vad borgarklassen kan acceptera, vilket bara är ytterligare nedskärningar och försämringar. Det skulle kräva revolutionär klasskamp mot kapitalisterna och alla de rasistiska politiker som idag sitter i riksdagen.

Vi behöver nationalisera storföretagen och bankerna – och ställa dem under arbetarklassens demokratiska kontroll – för att finansiera en politik som styrs efter människors behov istället för vinster, med pengarna som idag finns på en liten grupp superrika kapitalisters bankkonton.

Detta kan endast genomföras genom en revolution – arbetarklassens maktövertagande och en genomgripande förändring av samhället. Det är vad Revolutionära kommunistiska partiet står för.

Vår politik mot segregationen handlar med andra ord inte om att lappa och laga i ett redan förfallet system, utan är en krigsförklaring mot det kapitalistiska systemet: för samhällets fullständiga omvandling genom en socialistisk revolution.

Not:

1. Dokumentären går för övrigt fortfarande att se på Youtube-användaren “Arg Svennes” kanal. Ett tips är att hoppa till minut 03:40 i den första delen för att se en desto mer underhållande intervju med ett charmigt gäng Malmöpågar, som driver med den stockholmska reportern.
   ↩︎