Som svar på attacken den 7 oktober för tre år sedan inledde Israel ett folkmord i Gaza. Hela världen såg på när det ”civiliserade” väst villkorslöst ställde sin ”fria press”, sin polis, sina vapen och sina pengar bakom ”Israels rätt att försvara sig”.
Men denna slakt förändrade hur miljontals människor tänkte – idag ”hatar alla Israel”, som Trump själv uttryckte det. Avskyn världen över och de massrörelser den gav upphov till gjorde det politiskt farligt att öppet stödja Israel.
Eftersom Israels fortsatta härjningar till och med äventyrade USA:s och Israels egna intressen tvingades USA för ett år sedan ingripa och genomdriva en ”vapenvila”. Till liberalernas och de arabiska shejkernas lättnad underställde Trump åter Gaza ett internationellt mandat, under ett ”fredsråds” diktatur, med sig själv som ordförande.
Sedan dess har israelerna fortsatt att härja på sex fronter, och liberala medlöpare har börjat ta avstånd från brott som de i går stödde reservationslöst. Pressen från opinionen har tvingat till och med Israels närmaste vänner att uttrycka ”oro” och ”frustration” över Netanyahu-regeringens agerande – en regering som de är noga med att skilja från Israel självt.
I Storbritannien gick de nya ansiktena i Starmers Labourparti – samme Starmer som försvarade Israels rätt att neka Palestina mat och vatten – så långt som att erkänna att ”vi hade fel” och att de som protesterade mot folkmordet ”hade rätt”. Tillsammans med Frankrike, Kanada och 19 andra länder följde de upp sina ord med några sanktioner och ett papper – det formella erkännandet av en palestinsk stat.
De hoppas att dessa eftergifter ska räcka för att pressa Israel att sakta ned och få människor att glömma deras medskyldighet.
Folkmordet fortsätter
I skuggan av det alltmer upptrappade Irankriget har Palestinas lidande folk försvunnit från nyhetsrubrikerna. Men det rådde aldrig någon ”fred”. Israel har saktat ned, men har inte stoppat sitt folkmord.
Under ”vapenvilan” fortsatte Israel att bomba Gaza nästan dagligen och dödade eller skadade en palestinier ungefär var 90:e minut. Israel har utvidgat sin ockupation av Gazaremsan från de föreskrivna 53 procenten till 65 procent och trängt ihop de två miljoner överlevande i ett hörn på 128 kvadratkilometer av vad som redan var ett av jordens mest tätbefolkade områden.
Eftersom Israel fortsätter att döda vägrar Hamas att lämna ifrån sig sina vapen. ”Vapenvilan” har fastnat i ett dödläge redan vid den första punkten. Den ”internationella stabiliseringsstyrkan” har inte blivit av. Inte heller har pengarna kommit. Återuppbyggnaden har inte ens börjat, och ingenting tyder på att den kommer att göra det inom den närmaste tiden.
Titta på Google Maps. Gaza är ett ödeland. Miljontals människor är hemlösa och bor i tältstäder bland ruinerna, utan skydd mot hetta eller översvämningar. Levnadsstandarden har kollapsat. BNP per capita är 212 dollar om året. Palestinierna överlever nästan helt på bistånd – som Israel avsiktligt begränsar till mindre än hälften av den föreskrivna miniminivån.
80 procent av alla byggnader är fortfarande skadade eller förstörda. Detsamma gäller 93 procent av skolorna, 94 procent av sjukhusen, 90 procent av energiinfrastrukturen, 88 procent av vatteninfrastrukturen och 92 procent av företagen. Mandatförvaltningen har hittills bara delat ut ett byggkontrakt … för en militärbas.
I sin del av Gaza har Israel jämnat ännu mer av det avfolkade ödelandet med marken för att bygga fler militärbaser.
Israel är öppet med vad denna strypning och ödeläggelse syftar till: etnisk rensning. Förra månaden förklarade försvarsminister Katz att Israel är ”organiserat och redo att få ut dem”, eftersom ”det i slutändan inte finns någon verklig lösning för Gaza utan denna migration”.
Deras ambitioner sträcker sig långt bortom Gaza. I skydd av ännu en ”vapenvila” genomför Israel etnisk rensning i södra Libanon. Landet har i praktiken annekterat Västbanken. Där stryps städer tills de är på gränsen till kollaps, och byar töms genom ett aldrig tidigare skådat antal attacker från beväpnade bosättare – med IDF:s hjälp och stöd. Extremisterna hoppas att den outhärdliga situationen ska framkalla ännu ett uppror, vilket skulle öppna en ny front och ge en förevändning att fördriva palestinierna helt och hållet.
Bosättarna vid makten är tydliga: de strävar efter att slutföra det som Israel påbörjade med Nakba. De vill ha ett ”Storisrael” som dominerar regionen, fullständigt tömt på den ursprungliga befolkningen. Det kanske inte är vad de så kallade ”liberala sionisterna” medger eller vill, men det är de facto vad IDF och bosättarna försöker åstadkomma.
Medskyldigheten fortsätter
Netanyahu har drivit det hela till sin spets. Men denna katastrof har förberetts i 78 år.
Israel grundades genom att palestinier fördrevs med våld. Sedan dess har landet hållit dem under ockupation och förtryck. Eftersom Israel är ett bålverk för västmakternas imperialistiska intressen i Mellanöstern har dessa hela tiden stått bakom landet.
För det mesta har de blundat för palestiniernas lidande. Men mer än en gång har de tvingats ingripa och hantera förtrycket genom ”fredsavtal” och ”vapenvilor”, för att dämpa motståndet och den allmänna upprördheten.
”Tvåstatslösningen” har spelat samma roll. Den har använts som en hägring för att vinna allmänhetens gillande. I själva verket kan det inte finnas någon varaktig rättvisa eller fred i någon form så länge palestinierna – med eller utan stat – lever sida vid sida med den imperialistiska sionistiska makten, uppbackad av det mäktigaste landet i världshistorien.
Moral har ingenting med saken att göra – inte heller folkmord. Vissa västmakter kritiserar Israel nu eftersom landet äventyrar deras intressen både hemma och utomlands. Årtionden av straffrihet och obegränsat stöd har skapat ett Frankensteins monster med en egen omättlig aptit.
I politisk desperation har Netanyahu drivit på för att förverkliga den israeliska imperialismens maximala mål på kortast möjliga tid, oavsett följderna. Hans oavbrutna upptrappningar har dragit in USA i krig med Iran och kraftigt påskyndat destabiliseringen av Israel och hela den omgivande regionen, upplösningen av USA:s herravälde över Mellanöstern och den politiska och ekonomiska krisen överallt.
Men trots allt detta är Israel fortfarande deras mest värdefulla allierade i regionen. Deras härskande klasser är sammanbundna av tusen trådar och miljarder dollar, och Israel har gjort deras ”skitgöra” i årtionden. De kan inte bara stå och se på medan landet utplånas.
USA:s skattebetalare ska snart betala ytterligare 2,8 miljarder dollar i militärt bistånd till Israel, däribland 40 000 bomber. För att kompensera för de vacklande européerna öser Tyskland på med exporttillstånd till Israel för 800 miljoner euro – enligt uppgift avser merparten en ubåt som kan bära kärnvapen.
Mindre betydande medbrottslingar som Carney, Burnham eller Macron erkänner Palestina och fördömer i ord israelisk ”terrorism”, ”olagliga invasioner” och ”barbari” – men bekräftar i nästa andetag sitt ”orubbliga åtagande att värna Israels säkerhet”. Storbritanniens flygplan och Frankrikes robotar försvarar fortfarande Israels luftrum. De bedriver alla fortfarande vapenhandel med Israel för tiotals miljoner. Deras ihåliga eftergifter och krokodiltårar, framtvingade av ett outhärdligt politiskt tryck, har inte stört Netanyahu nämnvärt.
De som vågar protestera mot imperialisternas brottsliga hyckleri censureras fortfarande, smutskastas som ”antisemiter”, misshandlas med batonger och spärras in som terrorister. Samtidigt går Netanyahu och alla Israels folkmordsförövare fria, ostraffade för en av de värsta grymheterna i modern historia.
Bara revolution kan befria Palestina!
Imperialisterna skulle stödja Israel tills inget Palestina fanns kvar, om de kunde komma undan med det. De bryr sig inte. Det var massrörelsen i solidaritet med Palestina – ända fram till och med generalstrejkerna i Italien – som tvingade dem att låtsas bry sig om det palestinska folket.
Under tre år har tiotals miljoner människor radikaliserats av folkmordet i Gaza. För den generation som nu träder in i kampen har det varit det tydligaste beviset på det ”demokratiska” västs verkliga natur. Det har avslöjat och komprometterat deras ”regelbaserade ordning”, deras ”humanitära” utrikespolitik, deras ”pressfrihet” och deras ”lag och ordning”.
Det blottlade imperialismen tydligare än någonsin och knöt på ett självklart sätt samman kampen mot vidrigheterna utomlands med kampen mot krigsförbrytarna på hemmaplan. Det var därför de slog ned så hårt på den.
Den blev en åskledare som kanaliserade uppdämd vrede mot denna skriande orättvisa. Protesterna spred sig över alla kontinenter, till skolor, universitet, kulturlivet och arbetsplatser.
Allt detta skakade etablissemanget. Men överallt begränsade protesternas ledningar dem till moraliska och politiska påtryckningar. Efter månader av upprepade demonstrationståg från A till B var protestvågen uttömd. Resultatet var ord – men inga handlingar. Tre år av folkmord har visat vad det var värt.
Vakna! Palestina håller på att förstöras. Och det är bara en av många fasor som utspelar sig runt om i världen, med aktiv hjälp av våra egna härskande klasser. Blodbadet i Ukraina, ännu ett folkmord i Sudan, den allt värre mardröm som USA och Israel utsätter Mellanöstern för. De hotar att dra ned oss alla i helvetet.
Det får vara nog med ord. Vi behöver handling som förvandlar den potentiella styrkan i solidariteten med Palestina till en kraft som inte går att hejda.
För exakt ett år sedan visade de italienska arbetarna oss hur det ska göras. Medan franska arbetare ”blockerade allt” och generation Z störtade regeringar i Nepal och Madagaskar, inledde de två mäktiga generalstrejker i solidaritet med Gaza. Samtidigt organiserade hamnarbetare över hela kontinenten en samordnad arbetarbojkott av transporter till Israel.
Vår klass bygger världen. Om den mobiliserades skulle den kunna lamslå krigsmaskinen och tvinga fram – inte be om – ett stopp. Det är den enda kraft i samhället som har både intresset och makten att göra slut på detta vansinne.
I dag har det åter börjat brinna i Europa, och lågorna slår ännu högre än förra året. Revolten sprider sig från Frankrike och Spanien över Europa. Den här gången kämpar studenterna mot åtstramningar, utsugning och polisbrutalitet. Men det är ingen överraskning att det i Frankrike syns palestinska flaggor vid varje demonstration och på varje barrikad – medan israeliska flaggor vajar över stadshusen.
Den allt djupare krisen visar tydligt att kampen för Palestinas befrielse och kampen mot förtryck, militarism och åtstramningar är en kamp mot samma fiende: imperialismen. Det är inte en kamp mot den ena eller andra personen eller politiska åtgärden – det är en kamp mot hela deras system, kapitalismens högsta stadium.
För att Palestina ska leva, för att vi ska leva, måste imperialismen dö! Den brådskande uppgift som kommunisterna står inför är att bygga ett parti som kan ge hela arbetarklassen det ledarskap den förtjänar: ett revolutionärt parti som samlar all vrede och alla uppror till en mäktig kraft som kan göra slut på ett system som för länge sedan spelat ut sin roll.
