Att låsa in 13-åringar i fängelser platsar i valfri dystopi, men det här är snart vår verklighet. Det verkar inte finnas något stopp för regeringens vettlösa lagförslag när det kommer till hårdare tag mot gängkriminaliteten.
Det blir allt vanligare att barn begår grova våldsbrott åt kriminella gäng för att tjäna snabba pengar, få status eller på grund av tvång. Barn på 15–17 år som lagförts för mord och dråp, försök eller olika former av medverkan har ökat kraftigt: från 11 barn till 91 under 2020–2024. Hittills i år har bevistalan väckts mot 72 barn under 15 år, vilket kan jämföras med 2024: 38 barn, eller 2023: 7 barn.
Redan 2023 kom regeringen med förslaget att införa ungdomsfängelser för barn mellan 15–17 år. Det innebär att barn som begår grova brott inte längre ska placeras på särskilda ungdomshem (SiS), utan att de kommer att låsas in i fängelse, och den 1 juli 2026 förväntas fängelserna stå redo att också kunna ta emot dem.
Som om det inte vore nog så föreslår regeringen att samtidigt sänka straffåldern till 13 år, trots att 7 av 9 experter i regeringens egen utredning talade emot lagförslaget.
Bland kritikerna finns tingsrätter, hovrätter, Justitiekanslern, Åklagarmyndigheten, ledande barnrättsorganisationer och kriminologer. Samtidigt pekar forskning på att hårdare straff mot barn i bästa fall inte har någon effekt, och i värsta fall gör saken värre. Vi behöver inte kolla längre än till Danmark som år 2010 sänkte straffbarhetsåldern från 15 till 14 år. Reformen bidrog till ökad brottslighet, sämre skolgång och högre risk för återfall i brott.
I en artikel undertecknad av samtliga partiledare från regeringen och SD tar de till och med England och Nederländerna som positiva exempel, där straffåldern är 10 respektive 12 år.
Jag undrar om vår statsminister någonsin behövt trösta ett frihetsberövat barn som gråter efter sin mamma, för det har jag. Jag har sett hoppet och framtidstron sakta slockna i deras ögon när de gång på gång blir svikna av samhället och vuxenvärlden.
För mig som socialarbetare är dessa barn inte bara en siffra i statistiken som används till att främja min egna agenda, utan verkliga personer. Vissa av dem har jag följt i flera år, andra har jag nyss lärt känna. I princip alla har trassliga bakgrunder, trauman, trasiga familjer och/eller levt i fattigdom. Det här är barn som aldrig fått en ärlig chans i livet. De är lätta att utnyttja. De greppar inte fullt ut konsekvenserna av deras handlande och de har ännu inte lärt sig att sätta gränser för sig själva. Vissa av dem tvingas in i kriminalitet med hot och våld.
Är det dessa barn vi ska straffa? Det handlar inte om ett moraliskt förfall hos våra unga, utan det är ökade klassklyftor och regeringens högerpolitik som skapar kriminalitet. Det går inte att straffa bort ett beteende skapat av samhället. Barnen behöver stöd och omsorg, inte hårdare tag och fängelse.