I över en månad har israeliska och amerikanska attacker riktats mot alla Irans större städer och provinser. Fram till den 21 april har Röda halvmånen i Iran bekräftat 3 375 dödsfall, varav de allra flesta är civila, men det verkliga antalet är betydligt högre eftersom många ligger begravda under rasmassor.
Trots påståenden från Israel och USA om att de endast riktar in sig på militära mål och regimens anläggningar har över 924 skolor och 30 universitet skadats eller förstörts. Totalt har mellan 22 000 och 40 000 affärslokaler och mellan 92 000 och 115 000 bostäder förstörts, vilket har lett till över 3,2 miljoner internflyktingar.
Irans industriella kapacitet har angripits, vilket inkluderar alla stora stålverk i Isfahan, Ahvaz och Mahshahr. De har till och med riktat in sig på läkemedelsfabriker som är livsviktiga för landet och som inte lätt kan återuppbyggas. Sedan de amerikanska och israeliska attackerna inleddes har Teheran drabbats hårdast. Intensiva bombningar har lett till brist på el och vatten. Dessutom har inflationen på livsmedel, som låg på 79 procent strax före kriget, stigit till över 100 procent på bara en månad. Detta har skapat en mardrömssituation för massorna.
Imperialisterna har också skadat eller direkt träffat 132 historiska platser. Bland dem finns Golestanpalatset i Teheran, Chehel Sotun i Isfahan och Falak-ol-Aflak i Khorramabad.
Men attackerna mot dessa mål har inte gjort något för att väsentligt försvaga Iran militärt. Allt tyder på att den militära maktbalansen mer och mer tippar över till Irans fördel. Enligt Haaretz var det i början av kriget fem procent av de iranska missilerna som tog sig igenom det israeliska luftförsvaret. Nu tar sig 27 procent av missilerna igenom, varav de flesta är klusterbomber.
Långt ifrån att driva den iranska regimen till bristningsgränsen – eller att störta den – som USA och Israel hoppades, har detta imperialistiska angrepp endast tjänat till att stärka den. Under protesterna i januari och februari, då den iranska staten massakrerade tusentals människor, misslyckades regimen med att samla stora folkmassor till sitt stöd och var tvungen att använda vilseledande kameravinklar och AI för att överdriva uppslutningen vid sina demonstrationer.
Men nu har situationen förändrats fullständigt. Regimen är nu kapabel att på allvar samla stora folkmassor mot den amerikanska och israeliska imperialismen, inklusive grupper som skulle ha varit fientliga mot regimen för några månader sedan. Det har hållits över 850 demonstrationer sedan kriget började, med deltagarantal som sträcker sig från tusentals till tiotusentals.
Efter erbjudanden om stöd från amerikanerna och israelerna till uppror bland etniska minoritetsgrupper har vi sett demonstrationer i de azeriska regionerna där demonstranterna framhåller att de är en oskiljaktig del av Iran. Antimonarkistiska slagord har hörts, såsom ”Azerbajdzjan är hedervärt, Pahlavi är ohederlig”.
I Ahvaz – i sydvästra Iran – skanderade folkmassorna ”Död åt Pahlavi!” Populära nationalistiska sånger, som ”Ey Iran”, ”Az Khoon-e Javanan-e Vatan” och ”Vatanam” har också spelats ofta. Tidigare var dessa sånger antingen kontroversiella eller förbjudna av regimen, och den sistnämnda sången sjöngs faktiskt ofta under demonstrationerna mot regimen för bara några månader sedan. För att bevisa det massiva stöd som finns för kampen mot imperialismen har regimen gjort en poäng av att intervjua kvinnor utan slöja, vilket är en markant förändring i regeringens taktik. Detta är inte bara regimpropaganda. Allt oftare deltar kvinnor som inte bär slöja i regeringens massmöten.
Detta betyder inte att de plötsligt har accepterat regimen eller glömt dess fruktansvärda brott, utan snarare att de med rätta oroar sig för sin egen överlevnad och Irans fortsatta existens.
Sedan krigets början har den iranska regeringen inlett en omfattande anti-spionagekampanj, som den har motiverat med att man vill röja bort israeliska spioner. De har gjort över 1 700 arresteringar och genomfört 17 avrättningar sedan krigets början. En tredjedel av dessa har skett enligt anti-spionagelagar som antogs förra året, efter tolvdagarskriget.
Naturligtvis har regimen använt detta som täckmantel för att förtrycka oppositionella som inte har något med Israel att göra, men som de stämplar som kollaboratörer. Men de kan göra detta just därför att många iranier ser ett sådant förtryck som ett nödvändigt ont för att bekämpa imperialismen, eftersom den israeliska infiltrationen av landet är mycket verklig.
Det är väldokumenterat att israeliska agenter är verksamma i Iran – och att de till och med har infiltrerat de högsta skikten inom regimen. Vi har sett detta smutsiga krig utspelas tydligt under tolvdagarskriget, med en våg av mord. Mossad skryter rentav med att de hade agenter på plats under protesterna i januari. Imperialisterna, som fäller krokodiltårar för offren för förtrycket i Iran, har gett Islamiska republiken alla möjligheter de behöver för att förtrycka sina fiender.
Nationalism och regimen
Donald Trump gjorde en fullständig felbedömning när han inledde detta krig. Idén att morden på högt uppsatta tjänstemän, däribland den högste ledaren Ali Khamenei, skulle leda till statens kollaps eller dess underordnande under den amerikanska och israeliska imperialismens intressen var verklighetsfrånvänd och tog inte hänsyn till regimens natur.
Efter fasorna under Iran–Irak-kriget – en viktig del i Islamiska republikens bildande – och ett århundrade av förnedring, förtryck och exploatering av imperialisterna, var Islamiska republikens enda källa till legitimitet dess förmåga att säkerställa Irans självständighet.
Det är sant att Islamiska republiken sedan 2018 har stått inför en djupgående kris som kännetecknats av bojkott av regimens skenval, ihållande strejker och nästan årliga uppror. En betydande del av befolkningen, särskilt ungdomen, hade tappat förtroendet för Islamiska republiken och dess utländska allierade.
För de iranska massorna är regimens hyckleri uppenbart: de uppmanar till motstånd mot västliga sanktioner samtidigt som de fyller sina egna fickor och ser till att deras barn lever i ett överflöd som speglar den västerländska elitens liv.
Ändå har den förstörelse och de mord som begåtts av USA och Israel, tillsammans med Trumps hot om att förstöra Iran, orsakat en instinktiv reaktion som samlat befolkningen bakom nationens försvar.
Iranierna är oerhört stolta över sin kultur och historia. Detta är befogat. Den iranska kulturen sträcker sig två årtusenden tillbaka och har gjort otaliga bidrag till mänskligheten inom arkitektur, vetenskap och litteratur. För ett stolt folk har underordning under imperialismen inneburit förödmjukelse efter förödmjukelse.
Över ett århundrade av kamp mot imperialism och utländsk intervention är det som verkligen har format det moderna Iran, mer än något annat av regionens uråldriga riken. De västerländska imperialisterna har en mörk historia av att försöka dela upp Iran, att lägga sig i dess politik, att möjliggöra statskupper och att stärka tyranner.
Den tidigare shahen Mohammad Reza Pahlavi, som störtades av den iranska revolutionen 1979, var den siste av dessa västerländska marionetter, känd för sin grymhet och sitt motbjudande överflöd, vilket möjliggjordes av hans imperialistiska beskyddare.
Men den iranska revolutionen 1979 kapades i sin tur snabbt av islamisterna, ledda av Khomeini, som säkrade makten med den amerikanska imperialismens aktiva hjälp. När denna nya regim inte visade sig vara samarbetsvillig, stöttade USA en misslyckad kupp 1980 och sedan Saddam Husseins invasion av Iran – ett krig som kostade en miljon iranier livet.
Den islamiska regimen har alltid grundat sig på de iranska massornas antiimperialism, och har alltid presenterat en förvriden version av denna. De är en kapitalistisk regim och strävar inte efter att störta imperialismen som sådan, utan vill snarare accepteras av imperialisterna som en legitim makt i Mellanöstern. Samtidigt vet de fortfarande hur de ska anpassa sig till stämningen bland massorna, till exempel genom att hänvisa till det pågående kriget som det ”tredje påtvingade kriget”, efter Irak-Iran-kriget och tolvdagarskriget. De är experter på att producera mycket effektiv antiimperialistisk propaganda för en västerländsk publik, som man kan se i deras Lego-inspirerade videor på sociala medier.
Regimen har också insett att dess typiska islamistiska antiimperialistiska retorik har liten genomslagskraft utanför dess vanliga hårdnackade anhängare, som kontinuerligt har stöttat regimen under hela den kris som började 2018. De har istället försökt bredda sin bas genom att inkorporera sekulär nationalism, tala om ”nationens försvar” och till och med gå så långt som att hänvisa till Irans förislamiska förflutna.
Denna inkorporering av sekulär nationalistisk retorik inleddes vid tolvdagarskriget. I november restes en staty av den sasanidiske härskaren Shapur den store från 300-talet i Teheran. Detta skulle ha varit otänkbart tidigare och är förmodligen den första statyn föreställande en shah, för att inte tala om en hednisk shah, som rests på flera årtionden. Detta är samma regim som på 1980-talet diskuterade att jämna alla förislamiska platser med marken.
Det sker en viss förändring inom regimen, vilket märks i att hijablagen inte längre tillämpas strikt, inte ens vid regimens egna demonstrationer. Detta har möjligen förstärkts av de israelisk-amerikanska morden på höga tjänstemän, eftersom ledarskiftet inom regimen innebär att ledarskapet inte längre kommer från den generation som ledde revolutionen och Irak-Iran-kriget.
Återigen kan det israelisk-amerikanska angreppet, ironiskt nog, komma att få rakt motsatt resultat än det avsedda. Massorna mobiliseras för ett nationellt försvarskrig mot det amerikansk-israeliska angreppet, och på denna grund försöker regimen förnya sig. Detaljerna och konsekvenserna av detta kommer att bli tydliga först när dammet helt har lagt sig.
Reza Pahlavi – ”the loser prince”
Medan de iranska massorna bombas, har den exilerade prinsen Reza Pahlavi hejat på imperialisterna.
Under alla protester och under kriget har Trump vägrat att träffa Pahlavi. När han pressades om varför så är fallet, sa han: ”någon inifrån landet skulle vara mer lämplig [att leda Iran]” och ”jag vet inte hur han skulle klara sig i sitt eget land”. The New Yorker har rapporterat att Trump och hans rådgivare kallar Pahlavi för ”förlorarprinsen”, efter att amerikansk underrättelsetjänst bekräftat att han saknar seriöst stöd i Iran.
Under det pågående kriget har han inte fällt en enda tår och inte gjort ett enda uttalande om morden på iranska civila. Efter den amerikanska bombningen av skolan i Minab, som dödade 168 barn, var han tyst. Däremot uttryckte han sin sorg över de amerikanska soldater som dog när de deltagit i bombningarna av Iran.
Den mest absurda episoden var den falska intervjun med Reza Pahlavi som genomfördes av de ryska komikerna Vovan och Lexus, som utgav sig för att vara rådgivare till den tyske förbundskanslern Friedrich Merz. Reza Pahlavi talade, fullkomligt vansinnigt, om att öppna upp Iran för västerländsk exploatering och uppmanade Tyskland att ansluta sig till ”korståget” – ett anmärkningsvärt ordval. Regimen sände gladeligen ut dessa förrädiska uttalanden till den iranska befolkningen.
Alla förvirrade delar av diasporan, som inte var övertygade monarkister men som tidigare stöttade Reza Pahlavi i brist på alternativ, har nu snabbt övergett honom, vilket endast lämnar kvar de mest fanatiska reaktionära monarkisterna. Kriget gjorde slut på honom inom Iran.
Regimskifte
För att rädda sitt anseende har Trump och de andra imperialistiska kannibalerna hävdat att mordet på Ali Khamenei och utnämningen av hans son som efterträdare utgör ett regimskifte. Detta är löjligt. De reformistiska och moderata fraktionerna, som förespråkade förhandlingar och eftergifter gentemot väst, har fullständigt misskrediterats av den amerikanska imperialismens dubbelspel i förhandlingarna.
När Mohammad Javad Zarif – den före detta utrikesministern med kopplingar till de reformistiska moderaterna – skrev en artikel där han argumenterade för begränsade eftergifter till amerikanerna, hördes röster från regimens anhängare som krävde att han skulle arresteras som förrädare, och till och med avrättas. De flesta iranier skulle förmodligen i viss utsträckning instämma i dessa åsikter. Många skulle hålla med om att en kompromiss med imperialismen utgör förräderi. De kommer inte att acceptera en återgång till underkastelse under imperialismen efter den förödelse som Iran har drabbats av. För miljontals människor innebär seger ett slut på de amerikanska sanktionerna och den ständiga interventionspolitiken. De vill ha varaktig fred och stabilitet, inte en paus under vilken imperialisterna förbereder sitt nästa angrepp.
Tidigare avskyddes båda fraktionerna – både de så kallade ”moderata” och de ”konservativa” – av massorna för sin korruption och hyckleri. Deras maktkamp förändrade ingenting för folket. Situationen har dock förändrats, åtminstone när det gäller utrikespolitiken. Den konservativa falangen, särskilt inom Islamiska revolutionsgardet, har länge varnat för förhandlingar med väst – och de har nu visat sig ha rätt.
Det existentiella hotet som USA:s och Israels krigsmål utgör, gör att regimen inte har något annat val än att ställa allvarliga krav: att alla primära, sekundära och FN-sanktioner hävs; att amerikanska styrkor dras tillbaka från regionen; att alla attacker mot Iran och dess allierade upphör; samt krigsskadestånd. I sin arrogans och önsketänkande om en snabb seger har imperialisterna stärkt de konservativa krafterna som är redo för konfrontation, och massorna står i stor utsträckning bakom dem.
Död åt den amerikanska imperialismen! Död åt kapitalismen!
Islamiska republikens fall till följd av ett imperialistiskt krig och regimskifte skulle utgöra det mest reaktionära möjliga utfallet av detta krig. Det skulle kunna leda till en situation liknande den i Syrien, vilket skulle leda till barbari i hela regionen. Det är i själva verket israelernas krigsmål!
Den amerikanska imperialismens nederlag och förnedring i detta krig skulle däremot utgöra ett steg framåt för arbetarklassen världen över. Den skamlösa likgiltigheten som den israeliska och amerikanska imperialismen visar för den påstådda ”regelbaserade ordningen” – som Trumps uttalande om att han skulle utplåna den iranska civilisationen – har bidragit till att avslöja deras hycklande system. Ett fullständigt nederlag skulle försvaga dessa imperialisters förmåga att intervenera på andra håll, och det skulle påskynda den revolutionära utvecklingen i USA självt.
Men vi står för ett nederlag för USA och Israel av ett annat skäl. Det är en förutsättning för en självständig klassbaserad rörelse bland de iranska arbetarna.
Den amerikansk-israeliska imperialismens ingripande har förstärkt regimen för tillfället. Arbetarklassen kanske inte gillar regimen, men de är beredda att stå ut med den så länge det större hotet om imperialistisk sönderdelning hänger över dem.
Först när risken för imperialistisk inblandning är undanröjd kommer arbetarklassen att känna sig självsäker nog att stå upp mot regimen utan att känna att de går mot en katastrof.
Efter kriget kommer den iranska arbetarklassen att ställas inför samma problem som före kriget, fast många gånger värre: det existentiella hotet från torkan, den motbjudande korruptionen, ojämlikheten, den extrema utsugningen av massorna och regimens brutala förtryck. Dessutom kommer Iran att lämnas i ruiner efter detta krig. All återuppbyggnad kommer att genomsyras av den korruption och brutala utsugning som är karaktäristisk för den iranska kapitalismen.
Detta betyder inte att ett uppror är nära förestående ens efter ett amerikanskt nederlag. Massorna är utmattade av sina många uppror sedan 2018, liksom av de två imperialistiska interventionerna. De reaktionära konsekvenserna av det amerikansk-israeliska angreppet kommer att överleva kriget självt. Islamiska republiken har vunnit auktoritet som den kommer att använda för att dölja sina misslyckanden under en tid. Och massorna kommer att vara beredda att utstå en viss grad av uppoffringar medan Iran återuppbyggs. Men de kommer att upptäcka, att under kapitalismen kommer dessa uppoffringar inte vara jämnt fördelade.
Efter att ha besegrat världens mäktigaste imperialistmakt, kommer Irans arbetarklass, med sina rika och inspirerande revolutionära traditioner, att återfå sitt självförtroende och återigen sätta sina krav i förgrunden. Imperialistisk ödeläggelse kan inte ändra på det faktum att Irans och hela mänsklighetens framtid ligger i den socialistiska revolutionen.