Den som vill följa sitt Premier League-lags alla matcher måste betala ungefär 770 kronor i månaden för två streamingtjänster, Viaplay och Amazon Prime. Om ditt hjärtas lag till exempel heter Crystal Palace och spelar i Conference League måste du även betala för Disney Plus. En hel säsong kostar totalt omkring 8 400 kronor att följa. Och det blir bara dyrare.
I sin nya bok Den sista lägerelden beskriver sportjournalisten Olof Lundh hur marknaden för sporträttigheter har utvecklats – från den svenska statens monopol över sportsändningar, som höll i sig ända till 1988 – till dagens förvirrande landskap av olika aktörer som försöker tillskansa sig rättigheter, ofta med oschyssta medel.
Den rättighetsmarknad som Olof Lundh beskriver liknar närmast vilda västern. På den svenska marknaden har de stora aktörerna länge hetat TV4 Media (tidigare ägt av Bonnier och nu av Schibstedt) och Viaplay (ägt av Viaplay Group där franska Canal Plus och tjeckiska PFF är storägare).
Detta förändrades i och med Viaplays ekonomiska krasch 2023. De hade lagt betydligt mer pengar på sändningsrättigheter för sport än de rimligtvis kunde få igen. Lundh beskriver det som en “bubbla”, med “nya aktörer, nya innovationer… storartade visioner om nya affärsmodeller… och en närmast religiös tro på ständig tillväxt”.
Marknaden hettades upp, allt och alla skulle med – allt ifrån traditionella mediejättar till telekombolag – och precis som alla ekonomiska bubblor brast även denna tillslut. Detta skedde i samband med inflationen, Ukrainakriget och de höjda räntorna, som markerade slutet på en lång period av “gratis” lån och mängder av rörligt kapital.
De som fått betala, genom höjda priser, är tv-tittarna. Med Viaplay tillfälligt nere för räkning kunde nya, globala aktörer slå sig in på den svenska marknaden. Disney köpte rättigheterna till Europa League och Conference League för reapriser medan Amazon köpte en Premier League-match i veckan.
När medieföretagen försöker överbjuda varandra för att håva in rättigheterna till de mest populära sporterna, måste de i nästa led höja priserna för vanliga tv-tittare. Allt färre svenskar har råd att betala för dyra abonnemang för att se sitt favoritlag spela.
För att vinna enkla poänger gick svenska politiker från både höger och vänster ut under sommarens EM med symboliska anklagelser mot Viaplay och krävde att alla svenskar skulle kunna bevittna turneringen gratis. Men rättigheterna till EM såldes av det europeiska fotbollsförbundet Uefa, som vill maximera intäkterna och säljer till högstbjudande. SVT använder inte sponsorer (reklam) och hade därför inte råd att betala de 55–75 miljoner kronor som Viaplay kunde betala.
Lundh menar att: “vi alla är fast i ett system som bygger på ekonomiska modeller.” Problemet är alltså inte bara medieföretagen – problemet stavas kapitalismen.
I Sverige drar de tre största aktörerna, herrarnas Premier League, Champions League och Svenska Hockeyligan (SHL) in nästan tre miljarder kronor i intäkter från tv-marknaden till respektive liga. På det sättet äter de största aktörerna och sporterna upp mediehusens intäkter, vilket slår hårt mot de mindre sporterna och damidrotten, som på många håll har svårt att klara sig ekonomiskt.
Den sista lägerelden åskådliggör på ett lysande sätt den smutsiga rättighetsmarknaden – en värld de flesta inte känner till trots att den påverkar mångas vardag. På så sätt blottlägger den hur kapitalismen nästlar sig in i alla delar av människans vardag och förvandlar något så vackert som sporten till en profithungrig marknad där framgång mäts i intäkter snarare än gjorda mål.
Enda fördelen med dyrare abonnemang är måhända att färre slipper se det svenska herrlandslagets alltmer pinsamma bravader.