Den svenska läktarkulturen är lika hatad som den är hyllad. Ute i Europa hyllas de stora klubbarnas tifon och ramsor, men den svenska polisen svartmålar fotbollssupportrar som kriminella. Ihop med politiker försöker de nu ta i med hårdhandskarna.
Idrottsminister Jakob Forssmed har påstått att ordningsstörningar på läktarna är “fotbollens dödgrävare”. Han menar att dessa ordningsstörningar innebär att vi bara är ett steg från uppgjorda matcher i Allsvenskan.
Här och var på olika ledarsidor hörs liknande argument, bland annat från Göteborgs-Postens Robert Laul som menar att svenska “fotbollsläktare har under ett antal år blivit ett alltmer laglöst land” och att “det är dags att polisen tar kontrollen över den delen av vårt gemensamma samhälle igen”.
Trots dessa mörka rubriker och hysteriska uttalanden från myndighetspersoner visar Nöjd Supporter Index att den upplevda tryggheten på de allsvenska läktarna har ökat från 75 procent 2024 till 77 procent 2025.
Dessutom minskade antalet ordningsstörningar i Allsvenskan och Superettan under förra säsongen och majoriteten av matcherna bedömdes vara “säkra” enligt Svensk Elitfotboll och Polismyndigheten. Samtidigt noterar ligorna publikrekord. Den svenska läktarkulturen tycks vara relativt välmående.
Våldet utförs av en minoritet
Visst finns det problem på läktarna. Under slutspelet i Svenska Cupen kastade vissa Malmö FF-supportrar in tre bengaler på planen. I Örebro bröt sig flera maskerade supportrar från bortalaget Hammarby in på planen och började kasta bengaler mot långsidan. I det senaste Göteborgsderbyt mellan IFK och Örgryte började delar av IFK:s klack bränna Örgryte-tröjor.
Dessa tre exempel är slående och beklagansvärda, men de är också undantag.
Till skillnad från 1990-talet är det inte alls lika vanligt med högerextremister på läktarna idag. De är försvinnande få och finns bara i supporterklubbarnas yttersta marginaler. Ofta är det supportrar själva som drivit bort nazister – som antifascister gjorde i samband med matchen mellan IFK Aspudden och Tellus förra året.
Den stora majoriteten supportrar målar tifon, skriver ramsor och håller stämningen hög på läktarna. Den aktiva supporterkulturen är hjärtat i den svenska fotbollen och är på många sätt en sista bastion för den riktiga fotbollen, som ännu inte har underkastat sig kommersialismen.
Polisen skärper reglerna – publiken reagerar
Trots detta har politiker och polisen försökt driva igenom det ena repressiva förslaget efter det andra.
Under 2019 införde polisen den så kallade Villkorstrappan, som i praktiken byggde på kollektiv bestraffning. Om två personer hamnade i slagsmål, en bengal tändes eller en öl kastades in på arenan kunde konsekvensen bli att hårda restriktioner infördes för publiken på nästa hemmamatch.
Från regeringens håll tillsatte man 2023 den så kallade Hübinetteutredningen som bland annat föreslog nya lagar för kameraövervakning, skärpta straff för brott mot ordningslagen och för pyroteknik, med en straffskala som ger minst sex månaders fängelse.
År 2025 kom polisen med ett nytt direktiv: att matcher skulle stoppas om det förekom maskering på läktarna.
Tack vare mobilisering från fotbollsklubbar och massiv kritik har både poliser och politiker gång på gång tvingats backa. Hübinetteutredningen har pausats och just nu verkar regeringen inte gå vidare med majoriteten av förslagen. Villkorstrappan lades ner 2022 och ersattes av exkluderingstrategin som skulle fokusera på individer som beter sig våldsamt på läktare. Matchstopp vid maskering försvann lika fort som det kom.
Polisen testar gränserna i Göteborg
Men så fort en åtgärd dras tillbaka kommer en annan. Bland annat har den nya lagen “förolämpning mot tjänsteman” använts för att åtala AIK-supportrar som haft en banderoll med kritik mot polisen.
I Göteborg har polisen börjat provocera fotbollssupportrar på en ny nivå. Under Göteborgslagens gruppspelsmatcher i Svenska Cupen i år, däribland Örgryte IS mot Landskrona BoIS, beslutade polisen att ge sig in på klackläktarna i “brottsförebyggande syfte”. Detta upprörde många supportrar som upplever att de är mer skötsamma än någonsin, men ändå behandlas som om de vore stökigare än tidigare.
I samma veva kom nästa åtgärd: Polisen i Göteborg valde att börja klassa tre av IFK Göteborgs supportergrupperingar som kriminella nätverk: Wisemen, Supras och Ultras Göteborg. Klassificeringen baseras på en Europol-modell från 1990-talet. Problemet är att ingen av dessa grupperingar uppfyller modellens kriterier.
När fotbollspodden Svenskan intervjuade Martin Arkdal, insatschef på polisen i Göteborg, erkände han att dessa grupperingar inte alls är kriminella nätverk. Det rör sig om enstaka individer som vid sidan av fotbollen är kriminella, konstaterade han.
Där det finns problem med kriminalitet i anslutning till fotbollen, är det inte på läktarna. Media har talat om Nordic United i Södertälje och deras suspekta ekonomi, men inget är bevisat. Vissa fotbollsagenter sägs vara kopplade till kriminella nätverk. Kriminella har även försökt rekrytera barn i ungdomsfotbollen vid träningar eller matcher, vilket AIK larmade om i början av maj. Men detta har också supportrar tagit initiativ till att kämpa emot. Bland annat har Malmö FF-supportrar föreslagit att medlemmarna ska få full insyn i övergångssummor, sign on-bonusar och agentarvoden.
Detta bekämpas inte genom att poliser befinner sig på läktare i Göteborg eller att de klassar ultrasgrupper som samma sak som Foxtrot-nätverket. Däremot möjliggör klassificeringen hårdare tag mot fotbollssupportrar, på lösare grunder.
Pyrotekniken är en central fråga. Kring det finns många olika åsikter, även bland supportrar. En del är emot det, en del är neutrala och en del är för. De allra flesta skulle hålla med om att man inte borde ha utskjutande pyroteknik eller kasta in något på planen som stör fotbollen. Under 2024 kom också ultrasgrupperingar i hela landet överens om att inte kasta in bengaler eller knallskott på planen, som därför blivit ovanligare sedan dess.
På de flesta matcher har polisen i praktiken accepterat det, så länge det inte stör för mycket. Om det stör, avbryts matchen och återupptas så fort röken skingrats. Men i vissa fall har vi sett det motsatta. Och inte särskilt överraskande är det senaste exemplet på det – från just Göteborg.
Efter att IFK-supportrar började tända eld på Örgrytetröjor, avbröts matchen i en timme och 20 minuter för ett matchmöte. Polisen avvisade alla åtgärder som Örgryte föreslog och i slutändan beslutades att matchen skulle spelas klart dagen efter inför tomma läktare. Detta trots att de brinnande föremålen släckts och röken skingrats efter bara några minuter, och att matcherna kunnat återupptas efter några minuter när liknande incidenter inträffade i Stockholm och Halmstad bara dagar tidigare.
Polisen i Göteborg säger sig fortfarande arbeta utefter exkluderingsstrategin, men när åskådare, fotbollsspelare, journalister och tränare får vänta i nästan en och en halv timme på att få veta om en match ska återupptas eller inte, blir det kollektiv bestraffning.
Än så länge har upptrappningen mot ultrasgrupperingarna bara skett i Göteborg, men enligt Dagens ETC finns det planer på att göra samma sak i Stockholm.
Polisen må säga att de bara vill komma åt den lilla minoritet som sysslar med huliganvåld. Men långa matchstopp, förslaget om matchstopp vid maskering, Villkorstrappan med mera, visar hur de gång på gång inte har några som helst problem med att förstöra för alla som går på fotboll för vad en liten minoritet pysslar med.
Mot huliganism – och hårda tag
Som kommunister är vi motståndare till huliganism. Slagsmål mellan supportrar för att man tillhör olika fotbollslag, för noll och ingenting gott med sig. Vi tycker också att det är viktigt att driva ut nazister, så fort de visar sig på läktare. På samma sätt är vi motståndare mot gängkriminalitet och stöttar de supportrar som tar strid mot skum ekonomisk verksamhet i klubbarna. Att gängkriminella försöker rekrytera barn på fotbollen är ett ypperligt exempel på varför politikerna borde lägga mer pengar på barns fritidsaktiviteter så att fler vuxna kan närvara och skydda barnen.
Men all forskning visar att “hårda tag” och mer repression inte löser gängkriminalitet. Det får snarare motsatt effekt.
Samma sak gäller fotbollen. De allra flesta som går på fotboll är inte huliganer, men man drabbas ändå alldeles för ofta av polisens åtgärder. För de som är huliganer eller i gränslandet, för de som ägnar sig åt sådant som att måla tifon, leda sånger, hålla banderoller – eller för den delen bränna en liten bengal – för dessa kommer ökad polisrepression att leda till mer ilska, frustration och viljan att göra motstånd.
Istället för att bidra till lugnare matcher, så kommer en ökad polisnärvaro och fler restriktioner att leda till större konfrontationer mellan polis och supportrar och mer störningsmoment under matcher.
Polisen har dessutom vid flera tillfällen blivit anmälda för övervåld mot supportrar, bland annat under 2016 efter en match mellan AIK och Malmö FF. Polisen ska då ha brottat ned och slagit en MFF-supporter åtta gånger med batong för att personen ska ha ”använt kränkande tillmälen”, enligt förundersökningen. Detta åtal lades dock ned med hänvisning till en tidigare dom där det hette att “en polisman straffritt kan använda sig av batong mot personer som själva inte begått brott… om det sker i samband med en match där det tidigare förekommit våldsamt upplopp”.
Ett annat känt fall är den 25 augusti 1999 i Champions League-kvalet mellan AIK och AEK Aten på Råsunda, där polisen sköt skarpt mitt i publikhavet i halvtid, med den påstådda anledningen att de kände sig trängda och att någon hade dragit kniv.
Detta är vad ökad polisrepression mot fotbollssupportrar kommer att leda till. Att de ger sig själva större utrymme att utöva övervåld, oproportionerligt hårda åtgärder med godtyckliga och lösa grunder som ursäkt.
Polisens och politikernas misstänksamhet mot fotbollssupportrar är inget nytt. Sättet de beskriver supportrar på har många likheter med hur de beskriver vänsterdemonstranter och unga i förorten. Alla fotbollssupportrar framställs som våldsamma huliganer – eller potentiella sådana. Alla killar i förorten framställs som potentiella gängkriminella. Alla vänsteraktivister framställs som våldsamma aktivister. Alla förtjänar de hårda tag, batongrapp och polistrakasserier.
Detta är återkommande, för att vi lever i ett klassamhälle där statens uppgift är att upprätthålla lag och ordning – i kapitalisternas intresse. De kommer alltid att bemöta kulturer, personer och verksamheter som kommer ur arbetarklassens led som suspekta. De kommer alltid att slå hårdare mot kriminalitet eller våld som involverar arbetarklassen eller rörelser som har sin grund i arbetarklassen. De kommer däremot inte att ge sig in bland publiken på operan, trots att det sitter personer som sysslar med ekobrottslighet där.
Vi säger nej till hårdare tag – mot förorten, mot fotbollen och mot demonstranter. Att tillåta laglig pyroteknik som man infört i Norge med stor framgång, skulle vara en mycket bättre väg att gå för att minska bråk på matcher, än att införa den ena efter den andra straffskärpningen.
Men om polisen och politiker väljer den vägen, så kommer de att mötas av läktare som, precis som tidigare, kommer mobilisera mot dem.