Ett halvt sekel efter att imperiet förlorat en viktig intressesfär har överbefälhavaren – omgiven av skandaler och med sviktande hälsa i sin ålderdom – inlett ett krig.
Han hoppas återerövra förlorat territorium och, framför allt, rikedomarna som finns under dess jord. Han försäkrar oss att, trots den ekonomiska smärta vi kan få utstå under kriget, kommer det att vara värt det i slutändan.
Eftersom han misslyckats med att bilda en stark koalition av allierade dröjer det bara några veckor innan tron på en säker seger övergår i en allmän känsla av nederlag. Initiativet övergår till fienden.
Denna moraliska och politiska känsla av nederlag kommer att sammanträffa med den samhälleliga kris som råder hemma. Den efterföljande explosionen kommer att leda, inte bara till imperiets fall, utan till att arbetarklassen tar makten i en revolution.
Om du för ett ögonblick trodde att du läste om Donald Trump och kriget i Iran, är det förlåtligt. Men detta är det öde som drabbade Louis Napoleon och det andra franska kejsardömet.
Dess förödmjukande nederlag i fransk-preussiska kriget för att återta kontrollen över den kolrika stranden av Rhen, ledde direkt till Pariskommunen.
Det skulle inte bli sista gången ett imperiums nederlag utomlands utlöste en revolution på hemmaplan. Ryska revolutionen 1905 bröt ut efter ett liknande förödmjukande nederlag för det ryska imperiet mot japanerna, och de ekonomiska svårigheter som detta medförde.
Närmare vår tid ledde de heroiska koloniala revolutionerna som svepte över världen i mitten av 1900-talet till liknande följder för imperialistiska stormakter. Förlusten av deras koloniala besittningar orsakade omfattande missnöje och fick miljontals arbetare att ifrågasätta hela samhällsordningens legitimitet. Se bara på Frankrike efter andra världskriget. Viet Minh förde ett nästan tio år långt självständighetskrig mot Frankrike i Indokina (dagens Laos, Kambodja och Vietnam).
Fransmännen tvingades lämna regionen 1954 – precis i tid för att försöka, och misslyckas, med att släcka andra antikoloniala bränder i Nordafrika. Frankrike förlorade sina kolonier i Marocko och Tunisien 1956, och Algeriet segrade i sitt åttaåriga självständighetskrig 1962.
Dessa nederlag innebar en dramatisk försämring av Frankrikes ställning som imperialistmakt och underminerade hela regimens legitimitet för en hel generation. Trots en relativt hög levnadsstandard, utlöste repressionen mot studentaktivister inom loppet av bara några få år en revolutionär rörelse 1968, där tio miljoner arbetare strejkade och i praktiken tog kontrollen över en rad industrier. Denna revolutionära rörelse varade i en månad.
Arbetarklassen hade i praktiken tagit makten innan stalinisterna och reformistiska ledare manade arbetarna att avbryta sin kamp och överlämnade makten tillbaka till borgarklassen. För de västeuropeiska kapitalisterna var detta en skrämmande nära-döden-upplevelse – och det skulle inte bli den sista.
Den fascistiska regimen i Portugal påverkades ännu mer dramatiskt och direkt av sitt nederlag i kolonierna. Från och med 1961 förde regimen ett 13 år långt krig mot självständighetsrörelserna i Angola, Guinea-Bissau och Moçambique. På grund av dessa koloniers ekonomiska betydelse för den portugisiska härskande klassen höll de desperat fast vid dem långt efter att nederlaget var så gott som ett faktum.
Effekten på militären saknade motstycke. I april 1974 störtades diktaturen av en militärkupp. En republik etablerades med den konservative generalen Spinola som president. Diktaturens fall släppte loss de undertryckta aspirationerna hos massorna och vänstersoldaterna, som omedelbart kom i konflikt med Spinola.
De följande månaderna präglades av revolutionens dramatiska radikalisering. Massdemonstrationer, strejker och fabriksockupationer tvingade Spinola att avgå och ledde till nationalisering av banker, energiföretag och andra industrier som ägdes av oligarker lojala till den fallna diktaturen.
Den härskande klassen var lamslagen inför arbetarklassens mobilisering. På omslaget till tidningen Time kunde man läsa rubriken: ”Rött hot i Portugal.” Artikeln ställde frågan rätt ut: skulle Portugal bli ”Västeuropas första kommunistiska land”? I slutändan var det, precis som i Frankrike, stalinisterna och reformisterna som gav den härskande klassen det andrum de behövde för att återta initiativet.
Kriget mot Iran ser på alla sätt ut att bli en katastrof. Och Trumps ständigt skiftande krigsmål skiftar från det osannolika till det absurda.
Med bland annat snabbt stigande energi- och konstgödselbrist orsakar kriget långtgående ekonomiska problem.
Men det är inte bara de ekonomiska konsekvenserna som kommer att bli betydande. Från det att Luigi Mangione upphöjts till folkhjälte, till avskyn mot de brott som avslöjats i Epstein-dokumenten, befinner sig hela det amerikanska etablissemanget redan i en djup legitimitetskris.
De politiska efterverkningarna av ett nederlag i Iran kan komma att spela en stor roll i historien om den tredje amerikanska revolutionen.
