Trump och Maga krossade i USA:s mellanårsval

Två år efter att ha besegrat Kamala Harris med förkrossande marginal har Donald Trump själv tillfogats ett förkrossande valnederlag. Den förutspådda ”blå vågen” visade sig vara en ”blå tsunami”. Tiotals miljoner röstade mot Trump och för det enda andra alternativ som tycktes finnas: Demokraterna.

[Ursprungligen publicerad på communistusa.org]

Detta är den mest häpnadsväckande omsvängningen i ett val sedan 1976. I skrivande stund pågår fortfarande rösträkningen. Men Demokraterna verkar ha fått tolv procentenheter fler röster än Republikanerna i ett val med rekordhögt valdeltagande. Sju av tio unga som brydde sig om att rösta lade sin röst på Demokraterna. Med stöd av 34 procent hade Trump lägre förtroendesiffror än någon annan president inför ett mellanårsval på 80 år.

Hittills har Demokraterna vunnit 35 mandat från Republikanerna i representanthuset. I senaten har Demokraterna tagit minst sju mandat från dem. Det ger partiet full kontroll över kongressen, med omkring 250 av 435 mandat i representanthuset och minst 54 av 100 i senaten, där ytterligare två mandat ännu inte är avgjorda.

Av allt att döma är detta val en förkrossande dom över Trump, Maga och Musk, som öste in hundratals miljoner dollar för att stötta republikanska kandidater som förlorade. Det är ett fördömande av kriget i Iran, skyhöga energipriser, katastrofala tullar, skenande levnadskostnader och sionismen.

Men vi måste vara tydliga: trots Demokraternas och deras språkrörs jubel och firande innebär detta val inte något godkännande av det kapitalistiska Demokratiska partiet, som nådde botten för bara ett och ett halvt år sedan.

Den väldiga ”blånamin” är snarare ett tecken på att den amerikanska arbetarklassen febrilt söker klasslösningar på sina klassproblem.

Resultaten

Ohio, Maine, Michigan och North Carolina, alla delstater där Trump vann med stor marginal för två år sedan, gick över till Demokraterna. Demokraterna lyckades till och med vinna Republikanernas fästen South Carolina, Kansas, Iowa och Texas.

I South Carolina besegrade Annie Andrews den sittande senatorn Darline Graham, syster till den avlidne Lindsey Graham och tillika en inställsam Trumpsmickrare och nykonservativ krigshetsare. I Kansas, en delstat som till stor del består av landsbygd, svängde vissa countyn med hela 54 procentenheter till Demokraternas fördel. I många av dessa countyn är majoriteten av invånarna latinamerikaner, en grupp som med överväldigande majoritet röstade på Trump 2024.

I Texas röstades guvernören Greg Abbott och senatorn Ken Paxton bort, vilket markerar slutet på något av en politisk dynasti. Dessa två ärkereaktionära republikaner har dominerat politiken i Texas i långt över ett årtionde.

Demokraten James Talarico besegrade Paxton med tvåsiffrig marginal i en delstat där ingen demokrat hade vunnit ett delstatsomfattande val på över 30 år. Talarico drev en populistisk valkampanj som anknöt till en utbredd stämning mot eliten. Ett av hans viktigaste slagord var: ”Den största skiljelinjen i det här landet går inte mellan vänster och höger. Den går mellan toppen och botten.”

Även Mississippi kan komma att välja en demokratisk senator. Rösterna räknas fortfarande, men om Scott Colom vinner skulle han bli den förste svarte ledamoten i USA:s senat som valts i Mississippi sedan 1875 (då under den radikala rekonstruktionens period som föregick Jim Crow-segregationen).

I Florida, en djupt konservativ delstat med landets äldsta väljarkår, fick DSA-medlemmen Angie Nixon 3,9 miljoner röster (48 procent) och förlorade med knapp marginal.

Och i Michigan vann Abdul El-Sayed senatsvalet med ett populistiskt och Israelfientligt program och blev därmed den förste muslimske senatorn i USA:s historia, trots de miljarder dollar som satsades på rasistisk smutskastningsreklam i valkampanjen. I desperation hade etablissemangsdemokraten Haley Stevens, som väljarna hade ratat i partiets primärval, gett sitt stöd till El-Sayeds republikanske motståndare två kvällar före valet.

Demokrati för vem?

Det enda sättet för hundratals miljoner arbetare att uttrycka sitt missnöje i valen är att rösta på ett av de två borgerliga partier som har dominerat amerikansk politik i över ett och ett halvt århundrade. Eller så kan de avstå helt från att rösta.

Trots rekordmånga avgivna röster uppskattas 127 miljoner människor, mer än hälften av alla röstberättigade, ha avstått från att rösta. Dessutom saknar tiotals miljoner invandrare, personer som dömts för grova brott och invånare i USA:s kolonier helt rösträtt i federala val.

Eftersom det saknas ett självständigt arbetarparti med massförankring finns det inget eget livskraftigt parti att rösta på för 170 miljoner lönearbetare, 56 miljoner pensionärer och 20 miljoner studenter (av vilka den överväldigande majoriteten tillhör, har tillhört eller kommer att tillhöra USA:s arbetarklass).

Tills ett sådant parti byggs kommer arbetarnas missnöje med nödvändighet att få ett förvrängt, polariserat och motsägelsefullt uttryck vid valurnorna. Arbetarna kan bara få utlopp för sin ilska genom att rösta på ett av två kapitalistiska partier. För miljoner innebär det en röst mot det sittande partiet, i hopp om vad som helst utom status quo.

Dagen efter valet skrev New York Times ledarredaktion: ”Amerikanerna visade att makten att välja sina ledare tillhör dem.” En majoritet av de amerikanska arbetarna skulle sannolikt upptäcka att deras ståndpunkt ligger närmare Lenins 1917 än New York Times 2026. Som han uttryckte det:

“Man tillåter de förtryckta att en gång under loppet av några år avgöra vilken av den härskande klassens representanter som i parlamentet ska företräda och förtrycka dem!”

USA är miljardärernas demokrati, styrd av och för miljardärerna. De svindlande summor som miljardärerna pumpade in via super-PAC:er i mellanårsvalet 2026 gör detta övertydligt. Bara Elon Musk kastade nästan en halv miljard dollar över Republikanerna, vilket gjorde honom till den största enskilda givaren i valhistorien. Enbart i senatsvalet i Texas lade Musk 212 miljoner dollar på att stötta sin kompis Ken Paxton, och förlorade.

Detta var den dyraste valrörelsen i USA:s historia. Mer än 16 miljarder dollar kastades in i den. Över elva miljarder dollar lades på reklam och andra kampanjer för att nå väljarna. Miljarder i pengar från hemliga givare slussades runt mellan PAC:er och super-PAC:er, allt för att göra det möjligt för den härskande klassen att tippa vågskålen till förmån för sina kandidater.

Även om bakslaget för Trump i valet tydligt vittnar om den sjudande klassilskan har inget grundläggande förändrats. En uppsättning miljardärsstödda kandidater har bara ersatts av en annan, och ingen av dem företräder arbetarklassen på riktigt.

Varför lockades arbetare av Maga?

På valdagen 2024 verkade Magas framfart omöjlig att stoppa. Trump och Republikanerna vann en jordskredsseger och tog kontroll över kongressens båda kamrar och Vita huset. Han trodde att amerikanerna hade gett honom mandat att göra om landet till sin egen pråliga avbild.

Dagen efter valet slog New York Times, Demokraternas främsta språkrör, an en dyster ton: ”Amerika står på randen till ett auktoritärt styre av ett slag som aldrig tidigare skådats under landets 248-åriga historia.”

Medan liberaler och reformister hukade inför trumpismens påstådda oövervinnlighet förklarade RCA att USA:s arbetarklass inte höll på att ”gå åt höger”. Den hade inte heller hamnat i klorna på en auktoritär diktator. Rösten på Trump var i stället ett uppror mot status quo som tog sig uttryck i valet. Amerikanska arbetare hade fått nog av en inflation utan motstycke, årtionden av sjunkande levnadsstandard och ändlösa krig. Demokraterna hade haft makten under tolv av de föregående sexton åren. Miljoner såg dem för vad de är: Wall Streets främsta parti.

Som vi förklarade då:

“De kapitalistiska Demokraterna misslyckades än en gång med att hantera sitt systems ohanterliga kris. I avsaknad av ett livskraftigt arbetarklassalternativ med massförankring får ”det andra” kapitalistiska partiet ännu en chans … en majoritet av dem som röstade på honom såg det sannolikt helt enkelt som en röst mot etablissemanget. En röst på Trump var en röst för någon form av förändring, inte nödvändigtvis en röst ”för” högern.”

Strax före sin seger sade Trump: ”Om jag vinner är ni tre dagar från de bästa jobben, de högsta lönerna och den ljusaste ekonomiska framtid världen någonsin skådat.” Föga förvånande förväntade sig de arbetare som röstade på honom resultat.

Men det finns krafter som är långt mäktigare än hans särskilda variant av högerpopulism. Som vi också förklarade 2024:

“Trump må vara en naturkraft, men nationalstaten, marknadsekonomin, det privata ägandet av produktionsmedlen och de förskjutningar som sker mellan världsrelationernas tektoniska plattor är ännu större krafter … Trump har lovat för mycket, och systemets kris kommer att tvinga honom att leverera för lite.”

Två år med Trump 2.0

Det var så gott som oundvikligt att samma ”förbannelse över den sittande makthavaren” som beseglade Bidens öde skulle drabba Trump. Trump är både orsak och verkan. Hans sätt att sköta presidentämbetet, som en elefant i en porslinsbutik, har förvärrat och påskyndat alla motsättningar i ett system som redan befinner sig i ett senilt förfall.

Hans prishöjande ”befrielsedagstullar” gjorde bara inflationen värre. Hans vitt omskrutna ”guldålder” för industrijobben var ett demagogiskt luftslott. En månad före mellanårsvalet gav 58 procent av väljarna Trump och hans tullar skulden för den stigande inflationen, däribland 39 procent av republikanerna.

Trump lovade: ”Jag ska inte starta krig, jag ska avsluta krig.” Inom loppet av ett och ett halvt år hade han misslyckats med att lösa konflikten mellan Ukraina och Ryssland, bombat sju andra länder och kastat sig in i en katastrof i Iran. Utöver att vara det största strategiska nederlaget i USA:s historia har Irankriget drivit världsekonomin till avgrundens rand, med skenande priser på gödsel, bensin och diesel.

Trump anklagade Biden och Harris för att ha inlett ett ”krig mot energin”. Men i november i år låg bensinpriset i genomsnitt på 4,26 dollar per gallon, högre än under Biden. De stigande kostnaderna för gödsel och diesel drabbade amerikanska bönder särskilt hårt. Det är ingen överraskning att Trump förlorade så stort i Iowa och Kansas, två delstater i det amerikanska jordbrukets kärnområde.

I NBC:s vallokalsundersökning på valkvällen sade nästan nio av tio väljare att levnadskostnaderna var ”en avgörande eller viktig faktor” för hur de röstade. The Hill rapporterar likaså att bara 28 procent av amerikanerna är nöjda med Trumps hantering av ekonomin. I en intervju efter valet funderade en nedslagen Trump över möjliga orsaker till nederlaget: ”De har inget emot Iranet [sic], men de var nog inte nöjda, de var inte nöjda med oljepriset. Så ni vet, det är bara sånt som händer.”

Men folk har verkligen ”något emot Iranet”. Samma vallokalsundersökning från NBC visade att 74 procent av väljarna anser att kriget i Iran var ”en avgörande eller viktig faktor för hur de röstade” och att 63 procent tycker att det var ”fel beslut” att vidta militära åtgärder i Iran.

Irankriget har också förstärkt den stämning mot Israel som växte kraftigt under folkmords-Joe. 39 procent av amerikanerna anser att AIPAC och sionistiska lobbygrupper har för stort inflytande över amerikansk politik. Till och med 49 procent av unga republikaner sade att de skulle stödja en kandidat som förespråkade minskat eller indraget militärt stöd till Israel. I ett desperat sista försök på valdagen meddelade Trump att han från och med nästa år skulle sluta skicka fyra miljarder dollar i årligt stöd till Israel. Detta är lika trovärdigt som hans löfte att ge varje vuxen amerikan en check på 5 000 dollar, men bara om Republikanerna vann mellanårsvalet.

Sist men inte minst slog Trumps skräckinjagande ICE-razzior, som skulle avleda uppmärksamheten från hans andra misslyckanden, tillbaka mot honom själv. ICE:s kraftsamlingar ledde till massrevolter i Los Angeles och Chicago och en generalstrejk i praktiken i Minneapolis. Nu säger hela 57 procent av väljarna att de ogillar hans invandringspolitik.

Splittring inom Maga och republikansk desperation

I nästan varje mellanårsval förlorar den sittande presidentens parti mandat. Den här gången har effekten dock förstärkts av Trumps uppenbara korruption och förakt för vanliga amerikaner. Följden är att Maga är splittrat och svagare än någonsin. Maga-avhoppare som Marjorie Taylor Greene, Tucker Carlson, Joe Kent och Thomas Massie har högljutt kritiserat Irankriget, folkmordet i Gaza och krisen med höga levnadskostnader. Det bidrog till att sprida besvikelse bland många vanliga arbetare som röstade på Trump 2024.

Vid ett valmöte nyligen i Clarksville i Tennessee lät Trump desperat:

“Republikaner, ni måste ge er ut. Snälla, gå ut och rösta … Jag ska säga er en sak: om vi inte vinner mellanårsvalet kommer de att skylla på mig … Jag jobbar häcken av mig. Det är bäst att ni går ut och röstar. Tror ni att det här är lätt? Tror ni att det är lätt där borta?”

I januari hånade Trump ”levnadskostnadskrisen”. Vid den senaste tidens valmöten övergav han sin systemkritiska populism från 2024 för en tondöv förnekelse som påminde om Biden–Harris-kampanjens sista dagar:

“Vi tjänar hundratals och åter hundratals miljarder, biljoner, dollar. Men mitt folk sade: ”Snälla, nämn inte det, herr president, för folk får betala lite mer” … Ni betalar fortfarande mindre än under Biden och Obama och [iranierna] har inga kärnvapen … Jag kan se de falska rubrikerna framför mig. ”President Trump pratar om alla pengar de tjänar medan folk lider vid bensinpumparna.” Det blir rubriken. Men jag sade: ‘Jag skiter i det! Vi tjänar en jäkla förmögenhet!’”

Det är inte konstigt att republikanska kandidater till representanthuset och senaten bönföll Trump att inte valkampanja i deras delstater. Efter ett årtionde utan resultat har Trumps trovärdighet som ”etablissemangsmotståndare” förlorat sin glans. En opinionsanalytiker vid Marist Institute for Public Opinion sade om de Maga-anhängare som ville ha förändring: ”Man röstar på Trump 2.0, och en del av dem känner att de fick Biden 2.0.”

De har redan börjat skylla på varandra. Vicepresident JD Vance, som hoppas kunna distansera sig från Trump inför en sannolik presidentkandidatur 2028, skyller nu på Irankriget och de höga levnadskostnaderna.

Demokraterna gynnas av rösterna mot Trump

Eftersom det inte finns något arbetarparti med massförankring i USA såg miljoner människor en röst på det ”andra” borgerliga partiet som det enda möjliga sättet att uttrycka sitt missnöje.

Trumps låga förtroendesiffror har därför gett Demokraterna viss vind i seglen. Men ingen bör glömma att Gallup i juli 2025 fann att bara 34 procent av amerikanerna hade en positiv uppfattning om partiet. Förra månaden återhämtade sig stödet till ynka 43 procent, medan andra opinionsinstitut, som NBC, mäter det till så lite som 29 procent. Det är inte konstigt att den största gruppen bland amerikanerna, 45 procent, i januari i år betecknade sig som ”oberoende”.

Demokraterna är i sjunde himlen över valresultatet. Men om de tror att segern ger deras parti fria händer misstar de sig grundligt. Enligt en mätning från PBS News/NPR/Marist i slutet av oktober:

“Motståndet mot presidenten är det som håller samman Demokraternas koalition. Mer än åtta av tio demokrater och 44 procent av de oberoende väljarna säger att deras röst är riktad mot Trump. Bara tolv procent av de oberoende väljarna säger att de röstar för att stödja honom.” (vår kursivering)

Båda partierna och alla den amerikanska kapitalismens institutioner är djupt impopulära. Förtroendet för den federala statsmakten nådde en historisk bottennivå 2026. Mindre än en tredjedel av den vuxna befolkningen har förtroende för den verkställande och den lagstiftande makten. De flesta litar inte heller på domstolarna.

Precis som Trump före dem utlovar Demokraterna ”en ny era”. Men låt oss komma ihåg att Demokraterna är folkmords-Joes och massakern i Gazas parti. De krossade studenternas universitetsockupationer 2024, förbjöd en eventuell järnvägsstrejk 2022, provocerade Ryssland att invadera Ukraina, styrde under år av inflation och kontrollerade Vita huset och kongressen när Roe mot Wade upphävdes.

Demokraterna är, liksom Republikanerna, finanskapitalets och strejkbrytarnas parti. Att Dow Jones uppvisade sin bästa utveckling efter ett val på 44 år och steg med över 1 500 punkter talar sitt tydliga språk. När de har makten kommer de att fortsätta med samma arbetarfientliga och krigshetsande politik, eftersom systemet kräver det. Precis som Trump, och Biden, Obama, Clinton och de båda Bush före honom, kommer Demokraterna plikttroget att gå den härskande klassens ärenden.

Om Trump inte avgår eller avsätts kommer han att sitta kvar i Vita huset i ytterligare två år. Även om riksrätt och en flod av inställelseförelägganden för honom eller hans kumpaner verkar så gott som garanterade, kan Demokraterna ändå föredra att låta honom sitta kvar som en praktisk slagpåse medan de cyniskt siktar in sig på 2028.

Men när det kommer till kritan kommer arbetarna inte att nöja sig med cirkusnummer i kongressen. De vill ha konkreta förbättringar i vardagen: bättre jobb och löner, bostäder, sjukvård, utbildning och mat till lägre priser och av god kvalitet, att slippa sjukförsäkringsockrarna och studielånehajarna samt ett verkligt slut på de ”eviga krigen”.

Demokraterna kommer inte att uppfylla dessa grundläggande klasskrav på något meningsfullt sätt, och kan inte heller göra det. Därför kan den till synes breda och djupa ”djupblå vågen” visa sig vara ytlig och kortlivad. Till sist kommer arbetarna att söka ännu ett alternativ. Det gör behovet av ett självständigt alternativ än mer brådskande.

DSA och möjligheten till ett självständigt parti

För ett årtionde sedan samlade Bernie Sanders miljoner kring sin uppmaning till en ”politisk revolution mot miljardärsklassen”. En hel generation unga amerikaner satte sitt hopp till honom, bara för att få det krossat när han kapitulerade inför Hillary Clinton på Demokraternas partikonvent 2016.

Om Sanders i stället hade ställt upp som en oberoende arbetarkandidat skulle han ha haft en reell chans mot både Trump och Hillary. Även om han hade förlorat kunde han ha förändrat USA:s historia genom att lägga grunden till ett socialistiskt massparti. Med tanke på de senaste tio årens utveckling kunde det vid det här laget ha vuxit till ett massparti och möjligen trängt undan ett eller båda av de kapitalistiska partierna.

Trots all den reformistiska förvirring som oundvikligen skulle ha följt med hade detta varit ett enormt steg framåt för de amerikanska arbetarna. För första gången skulle de ha haft ett livskraftigt parti som åtminstone utåt sett var ett parti av och för deras klass.

I stället gick ett historiskt tillfälle förlorat. År 2020 slösade Sanders bort ännu en möjlighet, och sedan dess har han fortsatt att underordna sig status quo. Den massiva klassilska som följde på krisen 2008 kanaliserades i valen i stället in i Trumps högerpopulism.

Värdefull tid har gått förlorad, men historien slösar inte bort något. Genom dessa erfarenheter har arbetarklassen dragit hårda lärdomar om karaktären hos båda den härskande klassens partier. De prövade Trump, och han har misslyckats med att leverera, två gånger. Efter valet 2024 skrev vi:

“Bristen på konkreta och varaktiga resultat kommer att leda till besvikelse och ett förnyat sökande efter ännu mer radikala lösningar. Till sist kommer klassfrågorna att träda fram klart och tydligt, och pendeln kommer att svänga bestämt åt vänster.”

I dag ser vi början på denna pendelsvängning. För första gången i Gallups historia har stödet för socialism stigit till 43 procent. Det är 116 miljoner människor. 57 procent av 18–34-åringarna föredrar socialism framför kapitalism, ungefär 33 miljoner unga människor.

Ordet ”socialism” har blivit rumsrent och skrämmer inte längre människor. Vallokalsundersökningar visade att 33 procent av de som röstade i mellanårsvalet 2026 har en positiv uppfattning om socialism.

En mätning från Times/Siena i maj visade att två tredjedelar av väljarna säger att ”systemet behöver stora förändringar eller rivas ner helt” och att djupt desillusionerade väljare är ”mer benägna att se positivt på socialism … vilket tyder på att amerikanernas djupa och växande frustration kan få vissa väljare att överväga socialism”.

Denna genomgripande förändring av opinionen har fått ett uttryck i valen genom Democratic Socialists of America. I september fann Gallup att 38 procent av amerikanerna hade en positiv uppfattning om DSA.

DSA har vunnit minst sju mandat i USA:s representanthus. Bland de invalda finns Claire Valdez och Darializa Avila Chevalier från New York, Melat Kiros i Colorado, Chris Rabb i Pennsylvania och Donavan McKinney i Michigan. I januari kommer de att ansluta sig till de sittande DSA-medlemmarna Alexandria Ocasio-Cortez och Rashida Tlaib i kongressen. DSA stödde också den nyvalde senatorn Abdul El-Sayed, som har sagt att han inte är socialist men vars populistiska och antisionistiska program ligger nära detta nya ”block” på vänsterkanten.

Även om sju ledamöter av representanthusets 435 utgör en mycket liten minoritet är det ändå fler ledamöter som själva beskriver sig som socialister än någonsin tidigare i det federala parlamentets underhus.

De DSA-kandidater som vann sina primärval gick till val på bland annat sjukvård för alla, som stöds av två tredjedelar av amerikanerna, och på att avskaffa ICE. Adriano Espaillat, den sittande demokrat som besegrades i New Yorks 13:e kongressdistrikt, kallade sig ”progressiv” och påstod sig kandidera för ”överkomliga levnadskostnader, sjukvård, rättvisa och värdighet för alla New York-bor”. Han tog också emot två miljoner dollar från Israelvänliga PAC:er under sina fem mandatperioder, vilket placerar honom på tionde plats bland kongressledamöterna när det gäller hur mycket pengar de tagit emot från den sionistiska lobbyn.

Chevalier, som besegrade honom, använde sin kampanj till att koppla samman fattigdomen bland arbetarna i hennes distrikt med USA:s ”bistånd” till Israel. Hon tog tillfället i akt att ställa frågan: Varför ska de arbetare som håller New York igång leva i fattigdom i historiens rikaste land? Hon förklarade att de pengar som ”vår regering” använder för att finansiera ett folkmord i Palestina i stället borde gå till bostäder och sjukvård.

Demokraterna: en politisk återvändsgränd

Även om den obestridliga vänstersvängen är ett positivt tecken på de förändrade stämningarna ställer valet avgörande strategiska frågor som den amerikanska vänstern inte tar itu med på allvar.

Precis som i de flesta valkampanjer som DSA driver eller stöder ställde de ovannämnda kandidaterna upp för Demokraterna, kapitalistklassens främsta parti. Detta är ett ödesdigert strategiskt misstag. Socialisterna i kongressen kommer att knytas till politiker och institutioner som är ansvariga för angrepp på arbetarklassen. Trots sina avsikter kommer DSA:s representanter att tvingas rätta in sig i ledet, med följden att DSA inte längre går att skilja från Demokraterna, ett parti som med rätta föraktas av miljoner arbetare.

DSA ger också Demokraterna en praktisk vänstertäckmantel. Etablissemanget i DNC har motvilligt funnit sig i DSA-kandidaternas segrar. De har utnyttjat DSA:s ungdomliga energi och framtoning som ”outsider” för att i någon mån fräscha upp sin slitna image.

Många toppar i Demokraterna skulle inget hellre vilja än att rensa ut dessa ”farliga rebeller”. Ett tydligt exempel är El-Sayeds motståndare i primärvalet, Haley Stevens. Stevens, som beskriver sig som ”en stolt demokrat som varit det hela livet”, gav sitt stöd till den republikanske kandidaten. Som sionistisk demokrat ut i fingerspetsarna föredrog hon att stödja Republikanerna framför att förknippas med en politisk ”outsider” och frispråkig Israelkritiker. Även James Carville, mångårig DNC-strateg och ett tvättäkta träskmonster, sade att han hellre såg Republikanerna vinna än att DSA fick medvind.

Men andra skikt inom partiet håller flera möjligheter öppna. De märker vart vinden blåser och är villiga att utnyttja DSA-kandidaternas och de DSA-närstående kandidaternas progressiva anseende för att förbättra sin image inför 2028. Obama valkampanjade till exempel för El-Sayed. Men inte heller dessa cyniska element har någon avsikt att låta partiet bli något annat än ett redskap för kapitalisterna.

Det har spekulerats en hel del om att AOC skulle kunna ställa upp i president- eller senatsvalet om två år. Även om liberaler som står för status quo, som Jon Ossoff eller till och med Gavin Newsom, med större sannolikhet skulle passa Demokraternas syften, kan partiet ändå komma att föra fram henne som någon som kan överbrygga klyftan mellan ”rebellerna” och ”insiderkretsen”. Nancy Pelosi, som tillhör etablissemanget om någon, sade till och med nyligen att AOC var ”en fröjd att samarbeta med”, säkert i ännu högre grad på senare år.

AOC:s politiska utveckling borde vara lärorik för DSA. Hon började som en outsider 2018 men blev snabbt alltmer välvilligt inställd till Pelosi och resten av DNC:s partimaskineri. Hon vägrade att rösta nej till finansiering av Israels Iron Dome 2021 och 2025 och röstade skamligt nog för att förbjuda en järnvägsstrejk 2022. Under sina åtta år på posten har hon inte gjort något för att göra socialismen till en självständig referenspunkt för arbetarklassen, i opposition till den härskande klassens partier.

Det är inte bara bristande organisationsdisciplin som gör det svårt för DSA att ”utkräva ansvar av sina folkvalda” eller få dem att agera som ett sammanhållet block. Framför allt är det en följd av att ta sig an politiken utifrån en konventionell, det vill säga borgerlig, utgångspunkt. Om de ställer upp som enskilda kandidater för ett kapitalistiskt parti kommer de oundvikligen att agera så även som folkvalda.

En seriös strategi bör börja med ett tydligt mål: Vad är det vi försöker uppnå? Om den socialistiska rörelsen inte definierar vad seger innebär kan den inte avgöra om den närmar sig segern eller inte.

Socialisters mål bör vara att uppnå socialism. Det innebär att arbetarklassen faktiskt tar den politiska makten och upprättar en arbetarstat. Detta kan bara uppnås genom självständig och revolutionär klasskamp.

Den borgerliga valarenans logik har ett helt annat mål: att få enskilda personer invalda, punkt slut. Att spela efter detta spels regler innebär att ställa upp för Demokraterna med ”progressiva” valkampanjer som begränsar sig till liberala reformer och mindre initiativ på budgetens, skatternas eller lagstiftningens område. Denna metod leder oundvikligen till besvikelse och till att man backar från sina vallöften och smälter in i systemet.

Det kommer inte att bli lätt att ställa upp med socialistiska kandidater oberoende av de två maktpartierna. Men självständighet är den enda vägen framåt mot vårt mål. Det utbredda missnöjet i samhället kan bara finna en samlingspunkt om socialisterna drar en skarp skiljelinje mellan sig själva och systemets partier, det system som miljoner människor vill ”riva ned”.

DSA skulle kunna använda sina resurser och mobilisera sin bas för att ställa upp med oberoende socialistiska kandidater över hela landet. År 2016 hade DSA ingen i kongressen. Bara det stora antalet mandat som Demokraterna vann kommer att göra det svårt för DSA att ”hålla talmansposten som gisslan” genom att vägra rösta på Hakeem Jeffries. Men i stället för parlamentariska finter skulle de kunna bilda kärnan till ett verkligt ”systemfientligt” block i kongressen, som ett komplement till massmobiliseringar på gatorna och strejker på arbetsplatserna.

Det skulle innebära att de behåller sitt oberoende från båda maktpartierna, för fram en arbetarkandidat till talmansposten och hela tiden öppet försvarar ett socialistiskt program. De bör inte rösta tillsammans med eller kohandla med Demokraterna (eller Republikanerna) utan enbart lägga fram sina egna arbetarvänliga förslag. De första stegen kommer att vara de svåraste, men utdelningen kommer att bli enorm: för första gången i USA:s historia kommer ett verkligt socialistiskt block att utgöra en arbetaropposition i själva odjurets lagstiftande buk.

Vägen framåt

I år har det funnits flera ljuspunkter som visar vägen framåt. Oberoende socialistiska kandidater fick fler röster än på mycket länge. De fick ytterst lite uppmärksamhet i medierna men samlade ändå över 100 000 röster.

Med en resolution om att bryta med Demokraterna som grund ställde DSA i Rhode Island upp med Brittany Kubicek som oberoende socialistisk kandidat till delstatens lagstiftande församling. Hon fick 23 procent av rösterna. I Ohio fick Greg Levy från Party for Socialism and Liberation 94 000 röster. I Massachusetts ställde Joe Tache, också från PSL, upp i senatsvalet mot Demokraterna och Republikanerna och fick 2,2 procent av rösterna i delstaten, 54 000 röster. Utan några pengar från företag eller PAC:er samlade han in över 270 000 dollar. Andre Easton, även han från PSL, fick omkring 8,7 procent av rösterna, runt 10 600 röster, i New Yorks 15:e kongressdistrikt, nästan lika många som den republikanske kandidaten.

Dessa resultat visar att självständiga arbetarkandidater kan få mer än ett symboliskt gensvar. Föreställ er vad som vore möjligt om hela DSA, som uppger sig ha 120 000 medlemmar, lade sin energi på att lansera ett verkligt arbetarklassalternativ. Och om fackföreningsrörelsen mobiliserade sina miljoner medlemmar och betydande resurser bakom en sådan satsning vore det slut med Demokraterna och Republikanerna. Bildandet av ett självständigt arbetarparti med massförankring i USA kommer att bli det hittills största steget framåt i den amerikanska socialistiska rörelsens historia.

Men valen är inte den enda kanalen för massornas klassilska. Vi måste noggrant studera och lära av den senaste tidens händelser i Europa och Brasilien. Med tanke på de väldiga högar av brännbart material som ligger utspridda över samhället kan en enda gnista utlösa ett utbrott av militant klassilska bland massorna som med en naturkrafts styrka går över huvudet på reformisterna och de fackliga ledarna.

En Harvardmätning som gjordes några veckor före valet visade att 68 procent av de amerikanska väljarna ansåg att protesterna i Frankrike främst drevs av ekonomiska problem och statsskuld, stigande levnadskostnader eller misstro mot politiska eliter. Tre fjärdedelar tror att USA sannolikt kommer att drabbas av liknande oroligheter. Överallt finns tecken och symtom på den uppdämda klassilska som växer bland amerikanska arbetare. Förr eller senare kommer den att bryta fram med samma kraft och glöd som hos deras europeiska och brasilianska klassbröder och klassystrar.

Landsomfattande generalstrejker, gatudemonstrationer med miljontals deltagare och krav på att expropriera Fortune 500-företagen kan bli återkommande inslag i den amerikanska klasskampen tidigare än vi tror. Händelserna den 23 januari i Minneapolis var bara en försmak av vad som väntar. Kommunisternas uppgift i USA är att skyndsamt förbereda sig för detta perspektiv.