Stormaktstiden 1611–1718: då bespottat ditt namn flög över jorden

På kontinenten hade feodalismen vid 1600-talets början gett upphov till storstäder med över hundra tusen invånare: Paris, Venedig, Amsterdam, med flera. Borgarklassen växte fram som en parallell härskande klass till adeln. Med detta följde renässansens fantastiska kulturella blomstring. För den härskande klassen i det fattiga, karga och eländiga Sverige, stod bara en metod till buds för att komma ikapp: krig och plundring. 

Större delen av detta kalla land, vid civilisationens norra gräns, stod under snö och is nästan halva året. I Mellansverige var jordbrukets produktivitet bara en fjärdedel av vad den var i exempelvis norra Tyskland.

På detta reste sig en svag adelsklass och en mycket begränsad handel. De svenska marknadsplatser som kallades städer dominerades fortfarande under 1500-talet av köpmän från Tysk-romerska riket, Nederländerna och andra mer utvecklade länder. Hantverket låg långt efter sina europeiska motsvarigheter. Byteshandeln levde fortfarande kvar, sida vid sida med en begränsad men allt viktigare penningekonomi. Produktivkrafternas sammanlagda utveckling – från den karga jorden och det kalla klimatet, till teknologin, arbetsdelningen och vetenskapen – låg betydligt närmare 1200-talets Europa än 1500-talets.

På samma sätt hade den svenska kungamakten länge mer gemensamt med den sena vikingatidens kringflackande krigarhövdingar, än den hade med kontinentens hov, i sina tjusiga palats med lärda män, konstnärer och arméer av välbetitlade uppassare. Det var först under 1500-talets Vasatid som den svenska staten fick en centraliserad administration, vars säte permanent förlades till Stockholm år 1634.

Det svenska jordbrukets fattigdom var den ekonomiska grundvalen för att livegenskapen inte skulle dominera det svenska jordbruket. Det är ingen slump att det nästan bara är i Skåne (som först blev slutgiltigt svenskt år 1658) som man idag hittar gamla slott och borgar i var och varannan kommun. I resten av landet var jordbrukets produktivitet för låg för att ge upphov till en så omfattande adel. Faktum är att merparten av den landmassa som svenskarnas kung ansåg sig behärska, var för karg för att ge upphov till någon lokal adel överhuvudtaget. Större delen av befolkningen utgjordes vid Gustav Vasas kröning 1523 av fria bönder.

Därför skilde sig klassbalansen som låg till grundval för den svenska monarkin från situationen i Europas rikare och mer utvecklade länder, där kungafamiljen kunde höja sig över resten av adeln och upprätta absolutistiska envälden genom att luta sig på en framväxande borgarklass. I Sverige mobiliserade kungapretendenterna istället bönderna för sina syften.

Under riksföreståndarna Sten Sture den äldre (1440–1503) och yngre (1492–1520) mobiliserades bönderna till stöd för den delen av adeln som ville ha en svensk kung och bryta sig ur den danskdominerade Kalmarunionen (1397–1523). Det var detta motstånd som den danske kungen Kristian II försökte bryta genom Stockholms blodbad 1520, där de ledande medlemmarna ur den svenska adeln fick se sina huvuden och kroppar gå skilda vägar. Gustav Vasa knöt an till traditionen – de Sturelojala bönderna – som han ihop med tyska legosoldater använde för att upprätta sitt envälde över Sverige. Hans son Karl IX mobiliserade återigen bönderna mot adeln i en maktkamp med sin brorson 1598, vilket slutade i Linköpings blodbad 1600 då adelns ledande figurer återigen fick huvudena avhuggna – eller villkorslöst underkastade sig den nya kungen. 

Oxenstierna grundar det svenska plundringsväldet

År 1611 tillträdde Gustav II Adolf (1594–1632) som kung. Ett år senare utnämndes Axel Oxenstierna (1583–1654) till rikskansler för Riksrådet, en sorts feodal regering som representerade högadeln. Det var dessa som Karl IX kuvat i Linköpings blodbad. Men under den nye unge kungen, inledde Oxenstierna en kamp för att stärka den härskande klassens ställning både internationellt och i det egna landet. 

Sverige var härjat efter århundraden av inbördeskrig och fienderäder. Östersjön var en av skådeplatserna för den europeiska stormaktspolitiken. Nästa krig stod inför dörren. 

Oxenstierna förklarade för den unge kungen.

“För det första är det allmänt känt att alla våra grannar är våra fiender – polacker, ryssar och danskar – så att ingen plats i Sverige, Finland eller Livland kan sägas vara säker för fienden. 

För det andra har vi inga vänner som bryr sig om vår olycka, och även om det skulle finnas några som inte är oss illa sinnade, finns det ändå ingen hjälp eller undsättning att förvänta sig från dem.”

Han hoppades kunna föra krigen på andra länders jord. Anfall är bästa försvar, som devisen lyder. 

Från Östersjön kunde svenskarna slå ut mot de mer civiliserade länderna. Den svenska noblessen, med feodaladelns typiska äregirighet, såg framför sig en plats bland de europeiska stormakterna, ägor med bättre jordmån som kunde förse deras söner med egna undersåtar och slott – och kanske framförallt den centrala maktfaktorn på kontinenten: pengar. 

Till följd av jordbrukets låga produktivitet var den svenska penningekonomin begränsad. Fram till Oxenstiernas tid tog kronan fortfarande sin skatt i natura: tjänstgöring, smörpund, torkade gäddor, med mera.

Men i de framväxande europeiska städerna hade den tidiga kapitalismen redan grytt – med ett intensivt handelsnätverk vars centrum gradvis flyttades från Medelhavet till Atlanten. Guld och silver från Latinamerika cirkulerade på världsmarknaden och ersatte byteshandeln.

År 1618 bröt trettioåriga kriget ut och kastade in det tysk-romerska riket i förintande kaos. Inom ett par år var nästan alla europeiska makter indragna. Svenskarna såg sin chans att gripa kontrollen över vad som internationellt sett var en bråkdel av handeln – men för dem var stort – Östersjöhandeln.

Axel Oxenstierna hade som ung skaffat sig den finaste utbildningen en svensk vid tidpunkten kunde få – på tyska universitet i Wittenberg, Jena och Rostock. Här mötte Oxenstierna vetenskap, konst och arkitektur på en helt annan nivå än i det efterblivna Norden.

Inspirerad av de mest framskridna exemplen internationellt, tog han sig an att bygga en stark svensk stat. Den svaga svenska högadeln, som bara för något årtionde sedan i Linköpings blodbad blivit så gruvligt förnedrad av en kungamakt stödd på bönder, behövde importera de mest avancerade formerna från kontinenten för att kunna hävda sig.

Oxenstierna utformade kollegier som skulle fungera oberoende av kungens person – grunden till dagens myndigheter. Oxenstiernas vänner och släktingar fick rollerna som myndighetschefer.

Oxenstierna organiserade en enorm förskjutning av maktbalansen från bönderna till adeln. Böndernas skatter steg till en vansinnig nivå: tionde, ränta, mantalsskatt, boskapsskatt, och så vidare. Den som inte kunde betala riskerade att tvångsrekryteras till armén. Bland männen mellan 18 till 30 tillämpades ett slags konskriptionssystem, utskrivning. Utskrivningen innebar även att kungamakten och adeln kunde beslagta böndernas boskap, vagnar, pengar och mat, ovanpå skatterna! 

Vid sin höjdpunkt skulle armén komma att innefatta nästan en tiondel av befolkningen. Såsom i den civila ledningen var militärens högsta poster reserverade för högadeln. 

Kungamakten och böndernas jordmarker delades ut till adeln i förläningar. Mot en summa riksdaler – som behövdes till krigsapparaten –  överlämnade kungamakten rätten att nyttja och beskatta jorden till adelsmännen. I Kronobergs län steg antalet adelsgårdar från 30 till 174 stycken mellan 1600 och 1644. I Upplands län steg det från 100 till 800 mellan 1600 och 1654. Vid 1644 ägde adeln 72 procent av all jord i Sverige. 

Tidigare kunde bönderna vända sig direkt till kungen för att vädja och förhandla. Som envåldshärskare kunde kungen eventuellt lyssna – om han behövde stärka sin egen maktbas gentemot adeln. Men nu stod adelsmännen och dess knektar i de statliga kollegierna mellan bönderna och kungen. Alltmedan bönderna kämpade med nya och stigande skatter och tjänade som massreserv åt armén.

Idag framställs Oxenstierna gärna som något av en nationalhjälte. Historikern Gunnar Wetterberg döpte sin biografi om Axel Oxenstierna, talande nog, till Makten och klokskapen. Lars Trädgårdh vill belöna Oxenstiernas regeringsform från 1634 med en plats i vår gemensamma kulturkanon. Både Wetterberg och Trädgårdh överöser Oxenstierna med beröm och tjusiga benämningar: riksbyggare, landsfader, statsman och så vidare.  

Oxenstierna hade onekligen en unik förmåga. Utan tvekan var det han, inte kungamakten, som var den riktiga makten i Sverige under flera årtionden.

Men vilken sorts stat byggde han? En vars enda syfte var att dirigera alla resurser åt krig, och därmed möjliggöra för ett mer barbariskt samhälle för att plundra mer civiliserade länder. Samma regeringsform som grundande hovrätten ställde medvetet bönderna värnlösa inför adelns allt mer brutala utsugning.

Han grundade vad marxisten Franz Mehring kallade “junkrarnas militärmonarki”: en stat där adeln härskade med järnhandske och tog kungens krig på entreprenad. 

Sjöröveri över Östersjön 

I samband med Gustav II Adolfs landstigning i Pommern år 1630 slöt svenska och franska tjänstemän ett hemligt förbund. Frankrike såg en chans att slå ett slag mot sina tyska rivaler utan att besudla sina egna händer.

I kardinalen och statsmannen Armand de Richelieus ord:

“Håll svenskarna vid liv, men låt dem inte bli för starka. Kriget skall utkämpas på tysk mark, inte på fransk.”

Fördraget i Bärwalde (1631) förband Frankrike till att betala 400 000 riksdaler årligen för att Sverige skulle härja i det söndrade tysk-romerska riket. Sverige belönades med ytterligare en miljon livres i och med Hamburgfördraget (1638). Frankrike subventionerade åtminstone en fjärdedel av Sveriges militärbudget. 

Richelieu karakteriserade Oxenstierna och den svenska delegationen som “lite gotisk, mycket finsk.” För honom framstod svenskarna som okultiverade, råa och trångsynta. Men de var användbara. 

Frankrike betalade, Sverige slogs, Tyskland brann. I 17 år tjänande “protestanternas räddare”, Gustav II Adolf, som det katolska Frankrikes murbräcka. 

Under fälttåget utökades de svenska arméerna med landsknektar: professionella soldater som finslipat sin förmåga att slåss och mörda på slagfält över hela Europa. De krävde hög lön: den svenska kungen betalade genom att låta dem plundra. Samtidigt rekryterade svenskarna tyska bönder vid svärdsegg och använde dem som kanonmat. I stora strider som vid Breitenfeld (1631) var endast omkring 30 procent av armén svenskar eller finnar.

Universitetsstäder, handelsplatser och kulturhuvudstäder omintetgjordes av svenskarnas frammarsch. Frankfurt, München, Sondershausen, Magdeburg, Prag, och många, många andra.

Grimmelshausen beskriver plundringen och förödmjukelsen som bönderna drabbades av i Den äventyrliga Simplicissimus: 

“Den bundne drängen lade de på marken, satte in en spärrkil av trä i hans mun, och så hällde de i honom ett mjölkspann fullt av äckligt dyngvatten, som de kallade svenskdricka.

…några stack sina svärd i hö och halm, som om de inte redan hade nog med får och svin att slakta; några tömde fjädrarna ur madrasser och bolstervar och fyllde fodralen med skinkor och andra torkade matvaror.”

→ Info: Den äventyrlige Simplicissimus

Den äventyrliga Simplicissimus är en roman av den tyske författaren Hans Jakob Christoffel von Grimmelshausen (1621 – 1676). Grimmelshausen tvångsrekryterades som barn och deltog i trettioåriga kriget. Berättelsen är en blandning  mellan fiktion och självbiografi. Romanen publicerades 1669 och anses idag vara ett av de första stora tyska litterära verken. 

Berättelsen följer lösdrivaren Simplicius (en lek med latin, betyder ungefär “dumbom”), när han reser genom Europa som vänts upp och ned till följd av kriget. Han skiljs från sitt hem av plundrande soldater och blir så småningom själv inkallad till militärtjänst. Därifrån ger han sig ut på ett liv av militära triumfer och nederlag, rikedom, hasardspel, prostitution, svält, sjukdomar och borgerligt hemliv. 

Med brutal realism, senbarock, fantasi och grov humor skildrar den en ångerfull och förbittrad syn på en värld som ödelägger sig själv i blod, plundring och lust. Den visar ärligt den brutalitet och de fasor som klassamhället påtvingar mänskligheten.  

Hundratusentals silver- och guldmynt beslagtogs och skeppades hem till Sverige. Kläder, boskap och mat konfiskerades av soldaterna för att fortsätta fälttåget. 

Sveriges slott, kyrkor och bibliotek fylldes med erövrade tavlor, textilier och skulpturer. Uppsalas och Lunds universitet berikades med hela boksamlingar, stulna från Riga, Braunsberg, Prag och Frauenburg. 

Sålunda nådde konstens och vetenskapens stormästare slutligen Sverige. Historiskt stöldgods som Silverbibeln och Djävulsbibeln finns hundratals år senare fortfarande på svenska bibliotek. 

Tortyr, mord, mordbränder, ödelägelse, våldtäkter och stölder följde i spåren. I vissa delar av det tysk-romerska riket minskade befolkningen med över 50 procent till följd av våldet, svälten och sjukdomarna. 

I Gustav II Adolfs egna ord, i ett brev till Axel Oxenstierna: 

“Vi har ofta berättat för dig, herr kansler, hur vi har det, hur vi i fattigdom, besvär och kaos har klarat oss och armén under den här tiden. Vi är övergivna av våra tjänare och har bara kunnat föra kriget genom rov, till skada och förtret för våra vänner. Detta fortsätter: vi har inga andra medel för att hålla folket nöjt, än de som de genom olidlig plundring och röveri kan skaffa sig.”

Såsom en sjökonung gick han plundrande fram över länder och hav. Det är dessa svenska rövartåg som den parodiskt sentimentala svenska nationalsången berömmer sig med. 

“Du tronar på minnen från fornstora da’r, 

Då äradt ditt namn flög öfver jorden. 

Jag vet att du är och blir hvad du var”

Den sistnämnda raden kanske har ett större mått sanning. Oxenstierna fortsatte en mångtusenårig skandinavisk tradition – från den svenska bronsåldern och vikingatiden till det 30-åriga kriget. 

Han samlade landets resurser för att våldsamt kunna roffa åt sig en del av den handel som pågick mellan mer välutvecklade områden, och för att plundra, våldta och bränna där så var lämpligt. 

Borgarklassen börjar bildas

På det härjade Centraleuropas axlar började Sverige lyfta sig in i den nya tiden. 

Den unga kapitalismens internationella utbredning – och därmed den svenska kungamaktens och adelns beroende av pengar – gjorde att borgarklassens intressen fick ett politiskt genomslag redan innan de var etablerade som en urskiljbar klass i Sverige.  

Arkitekturhistoriker Thomas Hall beskriver i Huvudstad i omvandling hur nya städer, slott och universitet anlades på rovgodset från Europa. Dessa skulle matcha stormaktens anspråk. 

Stockholm vid Gustav II Adolfs död 1632 var fortfarande en småstad på omkring 9 000 invånare. En lantlig plats med småhus där människor delade sina bostäder med getter, grisar och kor. Staden stod som ett monument över Sveriges efterblivenhet.

Det gamla medeltida Stockholm behövde rivas. Oxenstierna förklarade för tjänstemännen: 

“Huvudstadens bebyggelse och tillväxt är en förutsättning för rikets machtt och styrke. Alla rådslag ska rikta sig ditåt, så att Stockholm kommer upp och blir befolkat. Sedan ska väl Stockholm bringa dee andre på behnen.” 

Ingenjören Olof Hansson Örnehufvud fick i uppdrag av riksrådet att designa: 

“En ritning över gatorna, såväl på malmarna som här i staden, och gör dem så breda som han någonsin kan.” 

Gatorna skulle breddas för att göra plats för fotgängare och vagnar. De gamla trähusen jämnades med marken och ersattes med nya moderna bostäder. Framförallt behövde man göra plats för pampiga slott och myndighetskontor. “Rikets machtt och styrke” skulle projiceras utåt och koncentrera sig i Stockholm. 

Vid 1650 uppgick Stockholms befolkning till 35 000, vid 1685 nådde den 60 000. Det omvandlades till en huvudstad i verklig mening. Här hade de mäktigaste adelsfamiljerna och kungahuset sina palats. Här styrdes riket från hovet och kollegierna. Staten hade ett sådant behov av utredare, domare och administratörer att ett lager av lågadel och borgare upphöjdes till professionella tjänstemän. 

I väster stod Göteborg, eller “Nya Amsterdam”: en närmast kolonial utpost för holländarna fyllt med bordeller, pubar och lagerhus. Allting för att underhålla stadens borgare och se till att varor passerade från Östersjön och Göteborg till Amsterdam. Göteborg växte i ett stadigt men långsammare tempo och nådde omkring 10 000 invånare år 1700.

Ute på landsbygden koncentrerades jorden mer och mer i adelsmännens händer. Samtidigt fördes grupper av engelska, tyska och holländska handelsmän till Sverige för att nyttja de slumrande resurserna i den svenska jorden: malmen. 

Framträdande borgare som Willem de Besche, Louis De Geer, Henrik Lemmens och Velam Wervier anlade nya masugnar, stångjärnshammare, kanongjuterier, gevärsfaktorier och mässingsbruk. Specialiserad och utbildad arbetskraft hämtades från hemländerna medan svenska bönder fick säsongsanställning för det tyngsta enklare arbetet. 

Det importerande kunnandet väckte dessa halvt slumrande naturresurser. Förvandlingen av malmbrytningen var explosionsartad. År 1615 exporterade Sverige omkring 2 000 ton stångjärn, vid 1640 hade exporten ökat till 10 000 ton, och vid seklets mitt stod man enligt vissa uppskattningar för uppemot 70 procent av världsproduktionen. Genom att utveckla Falu koppargruva erövrade Sverige samtidigt två tredjedelar av den europeiska kopparmarknaden. I Finland utvecklade man produktionen av tjära, vilket närmast gav det svenska riket en monopolställning under 1600-talets andra hälft.

Europeiska brukspatroner, handelsmän, arkitekter och ingenjörer adlades och drogs in i den härskande klassen. Produktionen gav inte bara råvaror till svensk industri, utan bidrog med viktiga inkomster i pengar till den svenska staten. Oxenstierna och Gustav II Adolf belönade dessa borgare med adelstitlar. Per Brahe d.y., en av ledamöterna i riksrådet, skrev i sin tänkebok om hur kungen “uppvaktade den mannen [=De Geer] noggrant, innan han fick locka honom i riket.”

Samma utveckling tog fart i flera industrier. Nya bruk anlades omkring Sverige för mässing, papper, textilier och skeppsbyggeri. 

De Geer sadlade så småningom om från vapenhandlare till slavdrivare, och översåg Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln. Handelshus och kompanier grundades i Stockholm och Göteborg. Deras affärer nådde så långt som till Afrika och Asien, samtidigt som en ny statlig byråkrati växte fram. Det var ett helt nytt Sverige. Med impuls från utlandet började det gradvis uppstå en borgarklass både innanför och utanför det svenska adelsståndet. 

1650: Drottning Kristina leker med revolutionen

År 1648 nådde trettioåriga kriget sitt slut. Vid fredsförhandlingarna svansade Sveriges högadliga omkring, självbelåtna med sina insatser. Hemmavid stod det värre till. 

Den svenska expansionen nådde sina gränser. Trettioåriga kriget hade dränerat statskassan och riskerade att skapa en akut finansieringskris. Samtidigt hade adeln stärkts efter de omfattande förläningarna. Utvecklingen hotade att omvandla de svenska bönderna från självägande skattebönder till livegna under adeln. 

Flera fall av missväxt förvärrade krisen ytterligare på landsbygden. Svält och sjukdomar härjade vilt. Sveriges befolkning krympte så kraftigt att den faktiskt var mindre än vad den varit 300 år tidigare, före digerdödens ankomst.

Utsugningen av landsbygden fortsatte att öka. Bönderna ålades fler och tyngre skatter från kronan. Nyheter cirkulerade om hur adelsmän kastade bönder i sina fånghålor och torterade dem till lydnad eller tvångsdeporterade dem till Sveriges koloni i Delaware. Om just detta var sant eller inte var inte avgörande – bönderna hade sett adelns makt öka på deras bekostnad, och visste att det skulle föra med sig elände och misär för dem.

Missnöjet var utbrett. Präster predikade om hur adeln lät sina hundar och hästar äta upp spannmål medan bönderna svalt ihjäl. Bönderna sammankallade stormöten. Hela byar samlades för att lufta klagomål och utforma ett gemensamt program inför riksdagen. Kungamaktens fogdar och skatteindrivare jagades ut ur byarna. Till adelns fasa kom en mäktig impuls från kontinenten. År 1649 kulminerade den engelska revolutionen med halshuggningen av Karl I. 

Historikern Dick Harrison beskriver riksdagen 1650 i följande termer:

 ”Sveriges oroligaste riksdag genom tiderna, då revolutionen hängde i luften och motsättningarna mellan folkgrupperna nådde en sällan skådad kokpunkt.”

Bönderna presenterade en långtgående kravlista till den dåvarande drottningen, drottning Kristina (regent 1644–1654). Den inleddes med: 

”Vi hava hört att i andra länder är bonden träl, och befara att detsamma skall oss övergå.”

Bönderna krävde att kungamakten skulle strypa adelns makt. De ville se likhet inför lagen, ett avskaffande av adelns privata rättskipning, ett slut på ensamrätten till högre ämbeten och en så kallad reduktion, så att kungamakten kunde beslagta adelns jord till förmån för bönderna. 

Borgarna och prästerna ställde sig bakom bönderna, medan adeln delades i flera läger. Den gamla högadeln, centrerad kring Oxenstierna, motsatte sig. Men inom adelstånden hade en fraktion av ämbetsmannaadeln (som livnärde sig som tjänstemän i staten) och de adliga brukspatronerna (med ena foten i borgarklassen) anammat en annan syn än jordägarna. Adelns skattefrihet undergrävde statens egna finanser. 

Kristina var för sin del ointresserad av småfrågor som Sveriges statsfinansiella dilemma eller de ofrälses klagomål. Hon var redan inställd på att abdikera, i jakt på kultur och berömmelse på kontinenten. Hon hade dock ett intresse av att försäkra en ordnad tronföljd, så att högadeln inte skulle få fria händer att ställa krav på varken henne eller hennes efterträdare.

Drottningen hetsade därför bönderna mot adeln till bristningsgränsen, och lyssnade på dem i vissa frågor. Hennes mål var att få adelsmännen att känna sig så hotade av bönderna att de var beredda att göra drottningen till viljes i allt. 

I Berättelser ur svenska historien skriver Anders Fryxell: 

“Man insåg nämligen snart nog, både att Kristina sökte med flit reta ofrälsemännen mot adeln; och att hon gjorde det, icke af ren kärlek till dessa ofrälsemän, utan af ofvannämnde enskildt egennyttiga skäl.”

Så fort riksdagen gick med på hennes krav svängde hon fullständigt och slog dövörat till då präster, borgare och bönder yrkade på reformer. Böndernas ledare skingrades, arresterades och avrättades. Andra återvände hem besegrade. 

Från dödläget i riksdagen kunde Kristina stärka sin ställning och säkra sin kusin, Karl Gustav, till tronarvinge.  

Kristina underminerade Oxenstierna och högadeln ytterligare genom att adla 528 nya släkter. På så sätt lyfte hon upp ett helt nytt lager av ämbetsmän och ja-sägare lojala till kronan. Oxenstierna förlorade därmed kontrollen över staten han själv grundat. 

Den svenska absolutismen

Freden efter trettioåriga kriget gav andrum åt de kontinentala makterna och en möjlighet att konsolidera sig. Sveriges östersjövälde stod på sin höjd med besittningar i Bremen, Pommern, Estland, Lettland, Karelen och Ingermanland. Sverige hade till och med lyckats beslagta ett antal koloniala besittningar i Amerika och Afrika. Framförallt var den svenska borgarklassen stärkt och kunde delta i den framväxande världsmarknaden. Handelskompanierna i Stockholm och Göteborg växte sig mäktigare och mer betydelsefulla. 

Adelns militära monarki hade samlat hela Sveriges resurser för att erövra en del av överskottet från mer utvecklade men krigshärjade europeiska länder. Den härskande klassen och dess stat kunde lyfta sig ur medeltiden. 

Men plundring och rov är inget produktionssätt. Den svenska landsbygden och jordbruket – basen i ekonomin – hukade under ständiga utskrivningar och höga skatter för att bekosta krigsmaskineriet.

Vid mitten av 1600-talet hade Sverige därför blivit beroende av spannmålsimport. I takt med att krigsbytena upphörde stod staten inför en finansiell kris. Subventionerna och lånen från Frankrike riskerade att omvandla Sverige till en fransk lydstat. Även Stockholms utveckling började stanna av. 

Ilskan växte mot den jordägande högadeln, vars enorma donationer och skattefriheter framstod som allt mer groteska i takt med att statens ekonomiska kris fördjupades. Missnöjet jäste inte bara bland de utarmade bönderna och den framväxande borgarklassen – utan även själva adelsståndet hade börjat splittras.

Stormaktstiden skapade en växande tjänsteadel, som var knuten till staten och armén snarare än till stora jordegendomar. Denna tendens stärktes kraftigt av kungamakten, som medvetet splittrade adeln genom omfattande nyadlingar. Många adelsmän såg utvecklingen mer ur statens och kungamaktens perspektiv än ur den traditionella jordägaradelns.

Drottning Kristinas efterträdare, Karl X Gustav (regent 1654–1660) och Karl XI (regent 1672–1697), såg sin chans att höja sin egen ställning på adelns bekostnad. Vid riksdagen 1655 fattades beslut om de första reduktionerna – det vill säga att kronan skulle återkräva jord som tidigare skänkts eller sålts billigt till adeln. Adeln lyckades dock till stor del förhindra genomförandet. 

Åtgärden var direkt knuten till Karl X Gustavs nya krigsansträngning, som krävde en stående armé finansierad av kronans egna resurser: det polska kriget (1655–1660). Huvudmålet var att förvärva tullintäkter från de preussiska hamnarna längs Polens kust, som när man tidigare ägt dem hade tillfört staten en halv miljon riksdaler årligen – mångdubbelt mer än de svenska hamnarna. Liksom sina föregångare skulle Karl X bli ihågkommen för sitt äventyr i Polen som en “hövding bland ett rövarband.” 

Det skulle dröja till riksdagarna 1680–82 innan adelns makt definitivt bröts, genom den största omfördelningen av egendom sedan Gustav Vasa. Under reduktionen beslagtog kungamakten 80 procent av alla jordegendomar sedan Gustav II Adolfs förläningar. I ett slag reducerades adelns innehav med två tredjedelar, från omkring 75 procent av den svenska jorden till 25–35 procent. 

Det var ett förödande nederlag för adeln, som förändrade balansen mellan kungamakten och aristokratin permanent. Kungen fick rätt att besluta om skatter, krigslån och utskrivning utan den adelsdominerade riksdagens samtycke. De gamla myndighetscheferna sparkades och ersattes med kungen själv. På grundval av en ny balans mellan klasserna kunde kungen erövra den absoluta makten för sig själv. 

Krigarkungen Karl XII

Den beryktade Karl XII tillträdde tronen 1697. Som andra av stormaktstidens huvudfigurer omges hans person av skrönor, hyllningar och ädla titlar: “oövervinnerliga”, “den store”, och så vidare. Absolutismen, arméerna och Östersjöväldet var dock helt och hållet ett arv från hans föregångare. 

År 1700 hade Europas makter återhämtat sig. Alla Sveriges fiender – Polen, Ryssland och Danmark, som Oxenstierna varnat för nästan hundra år tidigare – bildade ett förbund för att driva ut svenskarna ur Östersjön. Stora nordiska kriget inleddes.

Inledningsvis hade Karl XII krigslyckan på sin sida. Rysslands angrepp besegrades vid Narva. I augusti samma år tvingades Danmark till reträtt. Inom ett par år anlände de svenska arméerna till Polen och ersatte kungen med sina egna hejdukar. 

Med hundra års övning hade Sverige bemästrat sin krigskonst. Ju längre man använder ett visst verktyg, desto skickligare blir man. Men det var en konst som utgick från samma gamla princip: att plunder och rov kan föda kriget. Detta skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag. 

Berusad av framgångarna vände kungen mot Moskva. I vanlig ordning föreställde sig svenskarna att de skulle kunna slakta och råna de ryska bönderna för att hålla igång fälttåget. Men de ryska trupperna nekade dem detta vid varje vändning, genom att förstöra vattenkällor, grödor, boskap och gårdar innan de framryckande svenskarna nådde dit. 

Karl XII vägrade likväl att retirera. Att vända hem hade varit detsamma som att kapitulera. Armén fortsatte söder mot Poltava i dagens Ukraina. Hela tiden fortsatte soldaterna att strida trots brist på mat, vatten och tak över huvudet. Inom officerskåren jäste oenighet och brist på disciplin. När den svenska hären mötte ryssarna 1709 var den redan utarmad, frusen och på gränsen till svält. 

Slaget var redan avgjort innan den första skottlossningen. 

Överstelöjtnant Axel Gyllenkrok beskriver det inledande skeendet efteråt: 

“I detsamma började fienden skjuta med sina kanoner, och jag anlände till Västmanlands regemente. Men Hans Majestät var borta, varför jag vände om och red till gardeskolonnen, som då tillsammans med de andra kolonnerna var i full marsch mot fienden.”

Infanteriet marscherade rakt in i de ryska kanonerna och det fanns inget spår av kungen. När Gyllenkrok väl hittade befälen kan man förstå att rötan började i toppen.

“Fiendens trummor började ljuda överallt nu. Jag red tillbaka till infanteriet och kom till Västmanlands regemente, där Hans Majestät och fältmarskalken var. I närvaro av generalmajor Sparre och överste Siegroth beklagade sig Hans Excellens (Rehnskiöld) över att alla var i förvirring. Vad generalmajor Sparre svarade honom eller tilltalade honom med hörde jag inte, men Hans Excellens svarade honom: “Du vill vara klokare än jag!” Jag frågade överste Sigroth, vari förvirringen består? Han svarade mig att han inte vet det, men allt är underligt här.”

I slutändan tillintetgjordes den svenska armén. En vild flykt bröt ut och de små kringströvande banden var lätta byten för ryska trupper. Tillsammans med en liten eskort kosacker tvingades Karl XII att fly till Turkiet.

Danmark och Polen anslöt sig till kriget igen tillsammans med tyska stater som Hannover och Preussen. Karl XII dröjde kvar i Turkiet. Fyra år tillbringade denne man – som idag av outgrundlig anledning är en favorit bland de svenska nazisterna – vid den osmanske sultanens hov och vädjade om hjälp mot Ryssland. Krigarkungen hoppades att någon annan kunde föra hans krig åt honom. Till slut tröttnade sultanen på exilkungen. Trupper skickades för att skingra Karl XII:s läger och kungen kastades slutligen ut 1713.

Tillbaka i Sverige kraftsamlade Karl XII för ett sista försök att bevara något av Sveriges erövringar. År 1718 vände han sin uppmärksamhet till Norge, som då var en del av Danmark. Fästningen Fredriksten var av strategisk betydelse då det var knutpunkten i det norska vägnätet och stod vid gränsen mellan Sverige och Norge, utanför Halden. Om fästningen föll till svenskarna skulle trupperna i Norge vara avskurna från trupperna i Danmark. 

Med en armé på cirka 40 000 omringades och belägrades Fredriksten den 20 november 1718. Belägringen avbröts i förtid, efter 10 dagar sköts Karl XII ihjäl under en inspektion av skyttegravarna – ett passande slut. De svenska styrkorna tappade kampviljan och vände tillbaka hem. 

Inom några år tvingades Sverige till fullständig kapitulation med Freden i Nystad 1721

Stormaktstidens slut och den svenska neutraliteten 

Katastrofen vid Poltava, kungens död och den förnedrande Nystadsfreden lämnade Sverige i ett tillstånd av utmattning och förfall. De baltiska, tyska och ryska provinserna avträddes. Ryssland förödmjukade Sverige ytterligare genom att kliva in i dess ställe och medlade separata fördrag med Danmark och Polen. Under en period var den ryska tsaren den enda garanten för den nya svaga svenska staten. 

Sverige var utarmat, slaget till marken, och utan större hopp på återhämtning.

Under kriget hade en hel generation av unga män, framförallt bönder, försvunnit. 200 000 hade stupat i fälttåget, och mellan 100 000 och 200 000 dog till följd av missväxt och böldpest. Av 30 000 svenska krigsfångar återvände endast 5000. Sverige blev ett land fyllt med änkor och faderlösa barn. I vissa delar av landet övertogs var tredje gård av en kvinna eftersom det saknades män. Ett oräkneligt antal bönder hade utnyttjats och offrats i de frälses jakt på prestige. 

Staten var i praktiken bankrutt. Under kriget hade ministern Georg Heinrich von Görtz försökt rädda statskassan genom att översvämma landet med nödmynt, vilket endast skapade inflation och förvärrade krisen. Soldaters och tjänstemäns löner uteblev – och även om de fick betalt var deras lön i praktiken värdelös. 

Tusentals tvingades att lämna städerna och återvända till landsbygden. Det skulle dröja till 1750-talet innan Stockholms befolkning hade återhämtat sig till 1680-talets nivåer. 

Som så ofta i historien avslöjade kriget den inre rötan och fick revolutionära följder. Enväldet fick skulden för katastrofen. År 1719 fick Karl XII:s syster, Ulrika Eleonora, köpa sin tron genom att godkänna en ny regeringsform som kringskar kungamakten, som framförallt blev symbolisk. Samma år halshöggs den kungliga ministern von Görtz till allmänt jubel för sin roll i att skapa inflationen. 

Krisen skapade förutsättningar för en omvälvning av staten. Bruken och handelshusen stod som oaser av civilisation i ett annars krigshärjat Sverige. Den så kallade “skeppsbroadeln”, med namn som Finlay, Grill och Görges, som hade sin bas i handelshusen, hade nu blivit en central maktfaktor.

Riksdagen 1723 sopade undan resterna av absolutismen. Kontrollen av statsapparaten flyttades till riksdagen, där besluten krävde godkännande från tre av fyra stånd. Adeln tvingades alltså förhandla med andra klasser – framförallt borgarklassen, som från denna punkt skulle utöva ett växande inflytande. Detta gäller även delvis inom själva det adliga ståndet, vars sammansättning förändrats av att kungamakten under föregående årtionden försökt splittra adeln genom att adla såväl borgare som tjänstemän. 

Ryssland stod som den stora vinnaren. Tsaren hade prövat sin styrka mot en västerländsk rival och segrat. Utöver Novgorod, nådde nu Ryssland Östersjön via Riga, Reval (nuvarande Tallinn) och Narva.  

De svenska härskande klasserna skulle aldrig förlåta Ryssland för nederlaget. Under en period präglade försiktighet den svenska regeringens politik, men vid 1730-talets slut vann adelns parti Hattarna makten i den svenska riksdagen med öppet mål om revansch. Bakom dem stod även Frankrike, som fortsatte subventionera den svenska militären för att hålla Ryssland upptagna i norr. 

Sverige angrep Ryssland 1741, men var chanslösa. Ryssland ockuperade snart hela Finland. År 1743 slutade det hela i fullständig förnedring för Sverige, som fortsatt fick kontrollera Finland men tvingades avträda en betydande del av landmassan. 

De svenska härskande klasserna blev gradvis tvungna att inse sin egen svaghet. De tvingades till försiktighet i utrikespolitiken, och att balansera mellan stormakterna i hopp om att kunna hävda sina intressen. I sjuårskriget (1756-1763) allierade man sig med Frankrike i hopp om att återta förlorat inflytande i Pommern – ett äventyr som återigen blev dyrt och misslyckat. Inför finska kriget (1808–1809) hade Sverige allierat sig med Storbritannien, som stod i krig med Napoleons Frankrike som i sin tur var allierat med Ryssland. I samråd med Napoleon drev Ryssland slutgiltigt ut Sverige från dess finska besittningar. 

Nederlaget fick på nytt revolutionära konsekvenser i Sverige, där borgarklassen närmade sig makten. Efter en statskupp 1809 hämtade svenskarna en fransk general, Bernadotte, som man gjorde till kung. Han såg sig om efter ett lättare byte, och fann Norge. 

Från tiden som svag stormakt, till tiden som marionett för stormakterna, hade de svenska härskande klasserna nu förstått att de varken kunde besegra Ryssland eller någon annan makt av betydelse i en direkt konfrontation. År 1834 tillkännagav den svenska kungen sin neutralitet i stormaktspolitiken. En ny epok i svensk militärhistoria inleddes. 

Den svenska nationalismens lögn

Inför statsministerämbetets 150-årsjubileum skrev statsminister Ulf Kristersson en långrandig essä i ett försök att framställa sig själv som en länk i en lång tradition av stora statsmän, som för vidare “stolta anor” från Axel Oxenstierna till idag. 

Och kanske går det att hitta ett par likheter. Kristersson saknar naturligtvis alla Oxenstiernas förmågor, men möjligtvis delar han ett par av hans laster. Båda delar gärna ut lönsamma poster till vänner och bekanta. Båda är företrädare för en historiskt förlegad härskande klass. Båda försöker rikta om landets resurser till militären för att dominera Östersjön. 

Precis som då sker militariseringen på folkets bekostnad. Miljarder och åter miljarder ska nu pumpas in i krigsindustrin, för att ihop med USA-imperialismens Nato kunna utmana Ryssland. 

Detta kräver en hårdare, råare, mer främlingsfientlig svensk nationalism, som Kristerssons Tidökoalition (uppkallad efter Oxenstiernas Tidö slott) går i bräschen för. Deras handplockade Lars Trägårdh har till och med gjort Oxenstiernas regeringsform från 1634 till en del av sin kulturkanon. Hans uttryckliga syfte är att skapa svensk “folkgemenskap”, “folkfostran”, att “försvenska svenskar” med mera. 

Genom att åkalla Oxenstiernas auktoritet som “landsfader”, “statsman” och så vidare, vill de ge ett rationellt och förnuftigt skimmer till sin främlings- och arbetarfientliga politik. Men studiet av den verkliga stormaktstiden ger ett mer passande skimmer till regeringens politik: av rå imperialistisk grymhet.

Den som slår upp en polsk lärobok om 1600-talet lär få en något annorlunda bild än man får av de svenska politikerna. Här syns den verkliga förödelsen från det svenska välde som Oxenstierna grundade. Karl X invasion 1655–1660 kallas här “Den svenska syndafloden” – och ödeläggelsen jämförs med den under världskrigen. Fortfarande sjunger man i den polska nationalsången om kampen mot svenskarna. 

I Tjeckien kommer man också ihåg svenskarna för sin råhet. I Prag på Karlsbrons torn finns en latinsk inskription från 1600-talet som lyder:

“Vila här, vandrare, och var lycklig: du kan stanna här villig, men ovillig stoppades goterna [svenskarna] och deras vandaliska vildsinthet.”

Den svenska nationalismens lögner krockar omedelbart med verkligheten, även på historiens område. I den parodiskt sentimentala svenska nationalsången väntas vi “trona på minnet” av stormaktstidens “fornstora dar”, men sanningen om den så kallade stormaktstiden är verkligen inte särskilt storslagen. Ett litet glesbefolkat land i Europas norra utkant fick franskt bistånd för att under en tysk-utbildad statsmans (Oxenstiernas) ledning samla alla sina resurser för att plundra mer utvecklade områden. 

Detta barbariska väldes oundvikliga kollaps var i alla avseenden progressiv. Detta gäller även för utvecklingen i Sverige, där nederlagen mot Ryssland påskyndade adelns försvagning och vägen mot en ny fullständig samhällsomdaning: den borgerliga revolutionen.

Sista ordet kan vi ge den tyske marxisten Mehring, som sammanfattade det hela på ett passande sätt:

 “Lätt fånget, lätt förgånget, och jämmerligt nog störtade Sverige från den maktens tinne, som det nätt och jämnt nått. Dess historiska ställning på 1600-talet var alltigenom episodartad.”

---

---

---